View tracker

sitter i stallet o har smitigt en aningens. Jag orkar inte riktigt vara inne... vill bara sova då. Är såååå trött.

Undrar hur mitt liv ser ut om 5 år?

Kommer jag att kunna fungera normalt?
Har jag fortfarande ångest?
Bor jag på samma ställe?
Vad ligger min vikt på?
Hur mår mina barn?

Ganska vanliga frågor men av vikt. Hur mitt liv kommer se ut är i mångt o mycket en livs lina och mitt liv. Kan inte tro att detta dåliga mående kommer att vara hela livet? Att inte känna lycka eller känna glädje mer än 2 sekunder....

Vad jag hoppas på om 5 åt

Jag bor kvar på samma ställe
mina barn mår bra och fungerar bra ihop
Jag väger runt 63 kg och inte 100+ som idag.
Min ångest är mycket bättre o tar o styr inte mitt liv.
Mitt trauma är under kontroll och jag har gjort något positivt av det.
Kommer jag fungera normalt? 🤔 förmodligen inte... jag är inte som andra... gilla läget 😂

Nå väl lite tankar om önske tänkande på morgonkvisten ute i stallet...
kramilikram

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

För ca 7 år sedan var jag iväg för att få viktoperation gjord pga att jag då vägde 112kg, jag mådde pyton pga min vikt men också generellt. När jag kom på det individuella mötet hade jag på de månader i mellan gått ner till 105kg. Och läkaren skickade hem mig med att detta klarar du själv, om inte återkom du står kvar i vår kö.

Förnedringen var ett faktum och jag kände att jag inte orkade mer och övertygade mig själv att jag fixar det själv.

VILKET JAG INTE GJORDE

i år gick jag till vårdcentralen för att ta prover som var looooong overdooo ..... och det var väl det. Vikten ligger o pendlar mellan 98-105 kg och mitt undertryck för högt blodfetter för höga kollesterol för högt och järnhalten för låg.

Ja det ser ju inte så lovand ut kan man vällan säga. Om jag nu inte få operationen så kommer jag att behöva äta mediciner för ovanstående för resterande av mitt liv... KUL?? NOTTTT????

Nå väl, i går var jag på stor mötet inför gastric bypas operation och fick info, inget jag inte viste då jag är en total fakta nörd om jag väl ska göra något för att detta inte ska gå fel. Är ju naturligt orolig för att de kommer säga att jag inte är för fet... hahahah lite kul ironi med tanke på att jag känner mig som en valross.. o flåsar som en lungsjuk anjouvis hihih.

Nästa oro är jag att jag faktiskt har en jobbig kräkfobi, och detta kan om något går fel innebära ett liv av kräkningar...

Hur som, skickade in papper igår så jag hoppas att jag kan få komma med redan nästa vecka på fortsättningsmöte.

Håller både tummar o tår kan jag lova....

Nå väl lägger upp ett klipp på vad det är jag ska göra...


Likes

Comments

View tracker

Den frågan har jag frågat mig själv de senaste 7 åren... eller kanske hela mitt 42 åriga liv.

Varför lever jag och vad är mening med allt jag varit med om?

Jag är igentligen som vem som helst, i alla fall på utsidan. Jag och min sambo lever på en gård i Östergötland och har 4 hästar, 2 egna barn och 3 bonus barn. Fast bara min äldsta dotter bor på heltid hos mig av eget val.
På utsidan är jag ganska bestämd av mig och ibland är jag lat och ibland väldigt aktiv.
Ja, typ som vem som helst.


Har inte mycket drömmar eller ambitioner att bli någon eller något. Jag trodde det men så var det inte eller blev det inte.

För 8 år sedan drev jag eget företag och med butik och praktiserade mitt yrke i Norge med stor framgång.

Men allt det goda har ett slut och jag gick in i väggen, sakta men säkert och jag förstod det inte förens allt var förlorat.
Sålde min butik till en företagsmäklare men löfte om att ta alla skulder o räkningar som fanns där men blev blåst på allt i hop och istället stod jag med 200,000 i skulder.

2008 började jag söka för min kräkfobi som tog aldelse för mycket plats i mitt liv och med småbarn på det var det i all sin ära kattastrof.

fick hjälp 2009 för detta, i alla fall vad jag trodde... hamnade på traumateamet utan min egen vetskap.

Efter bara någon sittning så började minnen komma upp till ytan, förstod dem inte först och hatade dem och mig själv.

Bröt kontakten med mina föräldrar samma år efter att ha förstått att minnen av övergrepp handlade i första hand om pappa, men även mamma.

2010 skilde jag o min ex make oss och barnen blev skilsmässo barn med allt vad det innebär.
Oktober 2010 träffade jag min sambo S

2011 flytttade jag efter många fram och tillbaka och övreväganden till honom upp i Norr. Barnen fick bli kvar hos pappan eftersom jag då var i så dåligt skick att jag inte klarade av att ha dem på heltid och han skulle aldrig ha låtit dem flytta upp med mig heller. Jag gjorde det jag trodde var bäst utifrån den situation jag var i då. Det var inget förhastat beslut, men jag var tvungen att bryta mig loss ifrån min hemstad så mina föräldrar då fortfarande bodde kvar och jag klarade inte av att gå ut i rädsla för att stöta på min far och att han skulle döda mig för det jag anklagat och anmält honom för.

2013 flyttade vi söder ut till Mariestad och var där bosatta i 2 år. Drev butik och försökte leva ett normalt liv åter igen, äldsta dottern flyttade till oss, och jag vart åter igen utbränd.

2015 flyttade vi till Boxholm till en liten idyll ute i skogen men hyresväden var totalt ......... så vi var tugna efter 3 månader att flytta där ifrån pga bland annat vatten med e-kolie bakterie i osv... nu bor vi på bästa möjliga sätt för oss allihop sedans oktober 2015.


Lite kort pressentation om mig

Må väl

Kram Angel

Likes

Comments