Header

Söndag 15 oktober 2017. Klockan 09.37

Vad jag inte kan släppa, inte kan förstå, är hur du aldrig kunde acceptera när jag sa nej. I början gjorde du, men ju mer tiden gick, ju mindre respekterade du vad jag sa. Du blev sur när jag stod på mig, osen var det jag som skulle se till att du inte var sur längre.

Det var ofta vi vaknade och bland det första du sa var ”jag är kåt”. Många gånger började jag prata om annat, men du brukade återgå till just den meningen ändå. Jag kunde säga ”jag vill inte/ orkar inte/ känner inte för det/ måste gå upp för att ta mig till jobbet”, som ursäkter, för ärligt? Jag ville inte, eller kände inte för det hälften av alla gånger du ville.
Men att du i de här lägena fortsatte tjata? Sura? Började ta på mig när jag sagt nej? Varför?
Jag kan inte komma på ett bra ord som förklarar hur jag kände mig i dom lägena, eller känner idag när det maler på i mitt huvud, men jag kände att du inte respekterade vad jag sa. Jag kände mig äcklad när du fortsatte tjata trots jag gång på gång sa nej och att du samtidigt började ta på mig. Samma scenarion kunde utspelas på kvällen. Där kunde jag inte dra en ursäkt för att minska ditt sureri och komma ifrån tjatet, då fick jag ligga där och lyssna på tjatet eller stå ut med dit surande. Tills jag inte orkade mer och gav upp. Efteråt kunde jag gråta mig till sömns. Men det märkte du väl inte, för du fick som du ville så då var ju allt bra. Så länge allt gick din väg så var du nöjd och allt var bra mellan oss. Bara det att det faktiskt inte var så, om du nu ville veta.

Jag är besviken på mig själv. Att jag inte stod på mig mer. Att jag inte höll mig mer till vad jag sa. I början gick det bra, i början kunde jag. Men det blev tröttsamt allt tjat och sureri. Jag orkade inte. För det var ofta jag gjorde något så du blev sur. Jag bara orkade inte hålla på och säga emot tillslut. Jag har tappat tron till mig själv efter det här, jag vet inte vem jag är längre.
Det är inte bara när det gäller det här som du inte tog till dig vad jag sa, utan annat också. Du rushade på allt, allt skulle hända så fort. Flertalet gånger sa jag ta de lugnt, vi tar allt som det kommer och du sa ja vi tar det lugnt, varje gång. Men icke. Varför hade du så bråttom med allt?


- Två utdrag efter varandra var väl inte min tanke.
Men av nån anledning har det lixom börjat mala i huvudet på mig igen, så kände lika bra och få ur det, skriva av mig.

Jag minns en kväll för några veckor sedan, jag festade med några vänner jag inte träffat på länge och du var med.
Du var inte där just då och hörde det, du vet egentligen inte hur jag kände, men något säger mig att du inte hade brytt dig, att du hade pratat bort det, för du gjorde ju aldrig något fel. Jag inte ens hur vi kom in på det. Eller ja, hur jag ens fick upp det i huvudet och slängde ur mig det. Men det hade då malt i huvudet på mig, dygnet runt i flera veckor och jag antar jag behövde få ur mig det. För jag kunde ibland fråga mig själv om jag överreagerade. Men ett nej är alltid ett nej oavsett vad, och det är inte okej vad du gjorde. Jag hade fått i mig lite mycket alkohol, så det var kanske inte på det snyggaste sättet jag fick ur mig det, eller kunde förklara det. Vilket också gör att jag inte minns helt vad som sas. Men jag kände inte riktigt att jag fick nån respons, jag kände mest att det jag sa inte betydde något och att mina tankar om ifall att jag överreagerade besvarades. Jag har inte vågat ta upp det efteråt, för att igen fråga om det, vad som också gör det svårt är att vi har samma vänner. Och jag, utan självförtroende, kan många gånger känna att jag försvann typ när jag gjorde slut och alla tog din sida. Vet väl det inte riktigt är så, men ibland kan jag inte låta bli att känna så.
Jag minns två meningar jag fick tillbaka "jag vill inte höra" och "jag håller på min flickvän när vi sover". Det slog rätt hårt, ja ni är vänner, men det ursäktar inte hans beteende. O antagligen är din flickvän ok med att du håller nån stanna på henne när ni sover. Det var inte ens samma liknelse, jag var la också okej om han höll om mig när vi sov. Men det här var något helt annat jag berättade. För jag sov och han var vaken och medvetet tog på mig, för att när jag slutligen vaknade sa han "va bra du är vaken ".
Det äcklar mig fortfarande. Hur många nätter låg han och tog på mig där jag inte vaknade? Varför blir jag ens förvånad när han inte ens kunde låta bli när jag i vaket tillstånd sa nej?

Jag säger inget, anklagar inget, jag behöver bara få ur mig det här. Kanske överreagerar jag. Men jag var inte okej med det och därför är det inte okej alls.

Samma kväll fick du en "panikattack", första sen vi gjorde slut, coincidence? I think not. Vem skulle hjälpa dig? Jag. Varför ens? Efter tjat från en vän så gick jag fram till dig, men jag kände inget, du bad mig som vanligt att prata med dig, jag sa nå enstaka mening, satt med dig några minuter osen drog nån ursäkt och gick. Jag fattar fortfarande inte varför jag skulle hjälpa dig, eller varför du ens fick en när du inte haft på flera månader, men det var samma gamla visa, vi festade med våra vänner. Så ja. Men jag kände verkligen denhär gången jag kunde skita i det, för ärligt talat så är inte jag skyldig dig något. Du hade flera av dina vänner som du umgås mycket med där, så varför just jag? Ännu något sätt att försöka kontrollera?
(tydligen hade jag en gång efter de slutat tjata gjort det med, om de va innan eller efter den gången vet jag inte. Varför jag gjorde det frågar jag mig själv fortfarande).
Men vet du en sak? Det var sista gången. Aldrig igen.
Jag kände mig mer fri efter den kvällen, och tankarna slutade mala lika mycket.
Nu har de dock börjat lite igen. Men jag vet egentligen att jag inte gjorde något fel.

​// bilder lånade från google

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Fredag 6 oktober 2017. Klockan 15.51

Jag vet inte vart jag ska börja. Eller vad jag ska skriva. Men antar jag behöver få ner det på något sätt. Få ur mig lite av det. Så jag kan fokusera på annat.
Det snurrar så mycket tankar i huvudet, funderingar och känslor.
Tankar om hur jag kunde låta det gå så långt. Att jag inte insåg tidigare. Eller ville inse. Jag visste tidigare att du inte alltid fick mig att må bra. Ditt kontrollerande, sur så fort jag gjorde något. Jag kunde aldrig göra något utan dig, för då kom de sms efter sms efter sms. svarade jag inte direkt blev de värre och du blev oftast otrevligare. Tänkte du någonsin på att jag hade ett liv innan dig? Saker jag gjorde? Vänner jag träffade? Bara för jag träffade dig betydde inte de att jag bara skulle släppa det, som det kändes som att du verkade tro.
Du fick mig att inte göra saker jag brukade göra lika ofta. Och idag undrar jag hur jag kunde låta dig. Eller hur jag kunde låta dig förstöra dagar, kvällar när jag umgicks med mina vänner och våra vänner. Passade de inte dig, då fick inte jag heller vara med dom. Konstigt med tanke på när jag ville gå hem tidigare så ville du aldrig följa med, och det skulle jag bara finna mig i? Det snurrar mycket tankar kring allt. Men mest av allt förstår jag inte hur jag kunde svika mig själv och stanna kvar. Jag visste egentligen tidigare att jag inte mådde bra i vårt förhållande, men det fanns dagar när du var världens gulligaste och jag antar att jag hoppades du skulle ändra dig, att du skulle fortsätta vara så. Jag mådde inte bra när jag träffade dig och det visste du, men inte brydde du dig, inte lyssnade du på vad jag sa.

Förstår fortfarande inte varför det var sån brådska med allt?
Jag mår inte bättre nu, jag mår sämre. Så mycket sämre. Men jag antar att jag bara har mig själv att skylla som tillät dig att förstöra mig såhär.


- Ytterligare ett utdrag. Alla utdrag är personliga på sitt vis, vissa mer än andra. Även om folk kanske visste delar ur vårt förhållande, så sa jag aldrig allt. Jag sa aldrig exakt hur jag påverkades av det heller. Men jag försöker bättra mig, bloggen är en del i det, att inte bara jag vet.

​// bild lånad från google

Likes

Comments

Jag och koncentration har på senaste tiden inte varit vänner. har så svårt för att få fokus och koncentrera mig på något. Glömmer saker lika fort som jag kommer på dom, där har jag dock blivit bättre på att skriva ner så jag kan kolla på det sen.
Men koncentrationen då? Hur hittar man den?
& hur lyckas man koncentrera sig längre än fem minuter?
Börjar bli rätt jobbigt att alltid tappa den, inte kunna komma igång med saker, skoluppgifter osv.
Har ni några tips hör jag dom mer än gärna!

För övrigt har idag varit en skitdag. Inte för det hänt nåt speciellt men rent allmänt känns den kass. Hjärnan hänger inte riktigt med idag & som sagt, koncentrationen sviker också. Humöret är inte på topp heller, hamnat i nån svacka igen antar jag..

// bild lånad från google

Likes

Comments

Har haft en av mina närmsta vänner på besök över helgen. Släppte allt annat och fokuserade på att koppla av, ha kul, fylla på energin. Vilket jag också gjort, även om jag stressar över plugget så sköt jag undan det i helgen, vilket var skönt då det kretsar mycket kring plugget annars.
Vi har iallafall bara umgåtts, pratat om allt och inget, glott film, ätit gott, gått på stan och festat. Kan ju inte bli annat än bra med henne, tacksam för att hon finns i mitt liv!

Nu sitter jag här med en kopp te och ska ta tag i lite plugg och andra tråkiga måsten, sen blir det nog en tidig kväll.

Likes

Comments

En vän till mig, som inte vet om min depression, frågade hur man vet om man är deprimerad.
& ja, hur förklarar man för någon som inte är deprimerad hur det är att vara det?
Jag nämnde saker som konstant nedstämdhet, ingen ork till saker man en gång orkat, att man aldrig är sådär riktigt glad, man kan vara glad men aldrig riktigt långvarigt. Sen avslutade jag med men det är svårt att förklara.
För det är det. Även om det jag nämnde är sånt jag märkt, upplever, så är det fortfarande svårt att förklara. O alla upplever inte samma, alla har sina definitioner av sin depression.

Endast ett fåtal i min omgivning vet om min depression och ännu färre vet om att den blivit värre. För hur förklarar man ens från första början för någon hur det är att ha en depression? Att man faktiskt är deprimerad?

Likes

Comments

24 september 2017. Klockan 14.00

Tre veckor sen. Tre veckor sen jag blev ”fri”. Kan man ens säga så? Jag känner mig inte fri. En del av mig lever kvar i allt som va, mina tankar vandrar till hur allt var. Ibland var det faktiskt bra. Men många gånger inte. Att jag alltid fick skiten. Var den som skulle lösa allt, be om ursäkt, även om det inte var jag som hade gjort något, så var det jag som skulle se till så allt var ”bra” mellan oss. Du var duktig, det får jag erkänna. Duktig på att manipulera. Vända på allt till mitt fel. Att det bara var jag som gjorde fel. Men vet du? Du var minst lika delaktig. Du gjorde minst lika mycket fel. Men det kunde du aldrig erkänna. Du vände det alltid till att det var mitt fel istället.
Så grattis. Du lyckades bryta ner mig. Du lyckades förstöra det lilla självförtroende och självkänsla som jag hade. Tre veckor har gått. Jag har försökt att släppa det här. Det har jag verkligen. Men det går inte. Det sitter fortfarande kvar i mig. Att jag är värdelös. Att jag aldrig lyckas göra något rätt. För det är så du fick mig att känna mig. Vill du veta vad det värsta är? Att jag många gånger trodde på det. För många gånger. Även om jag visste att det inte var så, så lyckades de där tankarna ta över. Att det var mitt fel. Att jag aldrig lyckades göra något rätt. Att jag var värdelös.
Jag tror aldrig du fattade hur mycket du sårade mig. Hur annorlunda och otrevlig du var med alkoholen i kroppen. Allt du sa. Men, du va inte direkt perfekt nykter heller. Du lyssnade inte. Du tjatade så många gånger om att jag behövde öppna upp mig om vi skulle funka. Men när jag gjorde det? När jag försökte prata om hur jag faktiskt mår? Då ville du inte lyssna. Då pratade du bort det. Medans när det var tvärtom så skulle jag lyssna och ställa upp till 110%. Vilket jag också gjorde. Men det blev tjatigt. Att du alltid skulle få må hur du ville och jag bara skulle acceptera det, medan jag inte ens fick säga att jag blev ledsen för småsaker. För som du sa, må dåligt kunde jag ju göra när du inte var där, eller hur?

Jag försökte alltid vara på bra humör, inte låta mina låga dalar visas. Men det tar så otroligt mycket på en att låtsas hela tiden, så mentalt ansträngande. Jag kunde inte vara mig själv i mitt egna hem. Jag kunde inte må hur jag mådde, när jag mådde det, inte om du var där. För då behövde jag trycka undan det. Låtsas som inget.
Du gav aldrig upp heller. Sa jag nej. Så tjatade du och höll på tills jag gav med mig. Vet du hur sårad jag blev varje gång du inte kunde respektera ett simpelt nej?
Du tog delar av mig. Du tog delar av mig, av den jag är, eller var, så nu sitter jag här och vet varken ut eller in vem jag är längre. Delvis kanske det är mitt fel. Mitt fel igen. Att jag inte stod på mig mer, gällande allt. Att jag gav upp jämt. Gav upp mitt ”nej”, gav upp att få må dåligt i mitt egna hem. Jag har tappat mig själv. Jag tappade mig själv för länge sen. Kanske hade jag inte suttit här nu och känt mig så tom. Värdelös. Mer vilsen än innan jag träffade dig. Jag trodde jag skulle bli fri. Jag trodde att jag skulle kunna må bra igen. Men vet du? Det gör jag inte. Jag sitter här med tårar i ögonen nu, för jag inser att jag är så mycket mer förstörd än vad jag först trodde. Men jag kommer inte att gråta, för du är inte värd mina tårar. Att mitt mående har blivit så otroligt mycket sämre de senaste veckorna, om inte månaderna. Min depression som först sas vara ”mild”. Den skulle nog inte vara det idag om jag gick till en läkare. Denna konstanta känsla av nedstämdhet. Den är värre än först. Mina lägsta dagar är lägre än de brukade. Men jag har inte orken att gå och prata med någon. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag är tom. Du förstörde mig.


- Innan jag startade bloggen skrev jag ner tankar och funderingar i ett word dokument. /Här får ni en av alla texter jag skrivit där.​/ Saker jag inte visste hur jag skulle berätta för någon. Saker jag behövde få ur mig. För hur berättar man att man mår så pass dåligt? När man låtsas att allt är bra hela tiden, hur säger man då att det faktiskt inte är så? 

Likes

Comments

Quotes är något jag alltid gillat, när man inte riktigt själv kan sätta ord på saker så finns det så många quotes som beskriver det åt en. Därför får ni några nu, fler lär det bli under tidens gång.

Likes

Comments

Hej på er!
Haha tycker första inlägget alltid är så stelt, vet aldrig vad jag ska säga.
Nu är det flera år sen jag hade en blogg, men tänkte väl försöka börja igen.
Tänker inte berätta allt för mycket om mig själv nu, tänkte försöka vara lite anonym till en början.
Jag skapade bloggen för att kunna skriva av mig lite, om allt och inget - kommer antagligen skriva
saker jag inte berättat för många och därför vill jag till en början vara lite anonym, känna på det och
med tiden kanske bli mer "personlig".

Likes

Comments