Det finns mycket jag skulle kunna skriva på den här punkten. Men en av de saker som jag tror att jag sörjer mest är bristen på vänner. Och missförstå mig rätt. Jag har vänner, jag har många vänner. Men jag har inte många relationer till andra människor som jag skulle kunna ringa mitt i natten för att något har krisat, eller för att jag bara behöver släcka behovet av att prata med en annan människa. Jag är ledsen över att jag inte har en bästa vän. Varje gång jag går på stan och ser ett tjejgäng där alla verkar känna varandra utan och innan, sister from another mister, känner jag det lilla gröna monstret vakna upp i mitt bröst. Jag vill också ha den där vännen som jag har känt sedan barnsben som jag vet alltid finns där för mig och ställer upp. Oavsett om det är vid ett uppbrott eller bara för att ha en filmkväll med en massa massa popcorn.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Jag är några dagar sent ute, men jag tänkte ändå att det kunde vara en rolig grej, en rolig grej att titta tillbaka på om inte annat.

Det finns en fotoutmaning vid namn fanochvredesfotoutmaning som innebär att man varje dag under november ska lägga ut en bild med en förutbestämd hashtag.. Hashtagen tror jag egentligen är till för Instagram, men eftersom jag är feg och inte vågar lägga ut det som jag egentligen vill så gör jag det här istället på min lite mer privata plattform.

Den första dagens utmaning är: Jag lovar mig själv. Och jag vet inte riktigt vad jag ska skriva på det. Jag tillhör den folkgrupp som lovar runt och håller tunt. Jag lovar mig själv en massa saker, men sedan så håller jag det inte. Bara den senaste timmen har jag lovat mig själv att ta tag i gymmet, att bli bättre på att gå och lägga mig, sluta dricka så förbannat mycket läsk och anstränga mig mer i skolan. Och det är lätt att lova mig det, men det är så fruktansvärt svårt att hålla mina löften när jag har en socialfobi som påverkar mig dels från att våga gå till ett gym ensam eller sitta i en föreläsningssal med en massa främlingar. Eller när sötbehovet slår till och jag varje gång tänker att jag ska "unna" mig själv en cola. Jag är också fruktansvärt duktig på att skylla ifrån mina laster på andra; "men jag dricker ju mycket läsk för att Anton köper hem en massa" eller "jag vill inte gå och lägga mig innan Anton kommer hem" alternativt "jag vill inte gå upp innan Anton för jag vill mysa med honom innan dagen startar". Och även om mycket av det är sant kan jag inte leva mitt liv efter hur min sambo väljer att leva sitt.

Det enda som jag känner att jag kan lova mig själv, i alla fall i nuläget, är att jag ska fortsätta försöka. Jag ska fortsätta försöka gå till gymmet, för en dag kanske jag faktiskt vågar mig in, likaså med föreläsningarna i en ny klass. Jag lovar att försöka skära ner på läskintaget så jag slipper konstanta magknip. Och jag lovar mig själv att försöka få en bättre dygnsrytm för jag vet att jag skulle må bättre av det, både fysiskt och psykiskt. Jag lovar att alltid försöka, och oavsett om det blir ett bakslag eller ett misslyckande, lovar jag att alltid resa på mig igen och göra ett nytt försök, för jag lovar att till slut kommer jag att lyckas.

Likes

Comments

Jag tänkte att jag skulle fortsätta på spåret med #metoo eftersom det har blivit så stort. Jag tänkte att jag skulle berätta om min #metoo-upplevelse. Och jag kan tänka mig att många andra hade den här tanken när de berättade sina historier på sociala medier; Vad ska jag välja? Vilken situation ska jag berätta om? Det är hemskt att det är den första tanken som dyker upp. Och liksom många andra har jag också en mängd berättelser; berättelser om hur "the good guy" i gänget har tagit sig friheter, att en främling i toakön i en bar tyckt att han har rätt att ta för sig av min kropp. Men det jag tänkte berätta om är nog det som jag har blivit mest ärrad av. Någonting som jag får regelbundna ångestattacker av. Attacker av att jag känner mig så fruktansvärt smutsig. Attacker då jag tänker "vad kunde jag ha gjort annorlunda".


Sommaren 2015 var sommaren efter jag hade tagit studenten. Jag var arton år och tillsammans med en kille som jag hade varit on-and-off-again med under några år. Vi kan kalla honom för Sebastian. Ända sedan studenten hade jag känt att mina känslor för Sebastian hade svalnat och att jag kände att jag inte ville vara intim med honom - jag ville inte ha sex (bara det borde ha varit ett varningstecken), Jag hade pratat med mina närmsta vänner om hur jag kände och att jag funderade på att göra slut med honom. Mina vänner sa att jag borde vänta tills efter sommaren. Både han och jag arbetade mycket den sommaren och ingen av oss vare sig orkade eller hade tid för den andra. Det kanske var det? När sommaren var över skulle vi ha mer tid för varandra och känslorna skulle säkert vakna till liv igen. Jag lyssnade på dem och tänkte samma sak. Jag var också livrädd för att göra slut med Sebastian för att sedan ångra mig. Liksom många andra i samma ålder trodde jag att Sebastian var den jag skulle spendera resten av mitt liv med. Vi hade en svacka nu, so what? Vi kommer hitta tillbaka till varandra. Det är ju trots allt vi, det har alltid varit vi, och kommer alltid att vara.

Så sommaren flöt på. Sebastian var mycket mer på att vi skulle ses än vad jag var (på grund av de tidigare nämnda känslorna, eller bristen på dem) och jag fick dagliga sms om att han ville träffas.  En kväll var en sådan där riktigt fin sommarkväll som det är så ont om och vi bestämde oss för att gå ut och röra på oss tillsammans, motionera samtidigt som jag kunde bocka av att jag hade träffat Sebastian och på så sätt lindra mitt dåliga samvete.

Vi träffades nedanför min lägenhet och han skulle direkt dra in mig i en stor kram och ge mig en kyss. Något jag inte var riktigt bekväm med, men eftersom han är ungefär trettio centimeter längre än mig var det inte så lätt att slingra sig ur. Hur som helst så började vi snart vår raska promenad i den soliga kvällen. Eftersom det var en så pass varm sommarkväll tog jag snart av mig min t-shirt och jag gick i bara shorts och tränings-bh utan att ha någon direkt tanke på det.

Efter någon timme så var vi hemma igen, båda två ganska så svettiga. Jag minns att jag inte ville att han skulle följa med upp i lägenheten för att jag var trött och om han kom med upp skulle han stanna till långt in på natten. Jag försökte därför snällt säga hejdå till honom och gav honom, utan att riktigt vilja, en kram och pussade honom. Han frågade då om han fick följa med upp för ett glas vatten. "Bara ett glas vatten", sa jag. "Bara ett glas vatten, sen ska jag gå, jag lovar", svarade han. Halvt-motvilligt ledde jag vägen upp till den tomma lägenheten och låste upp. Vi gick in och jag gick i förväg till köket för att hälla upp ett glas vatten till Sebastian.

När jag står och väntar på att vattnet ska bli svalt känner jag plötsligt en hand som lägger sig i min midja och sakta, i ett försök till sensualitet, letar sig neråt för att sedan kupa sig runt min rumpa. Jag känner hur jag stelnar till, men fortsätter ändå med att hälla upp vatten till honom. Sakta vänder jag mig om och ger honom vattnet. Han dricker någon klunk innan han ställer ner glaset på diskbänken och drar mig till sig. Jag försöker trycka bort honom men på grund av den stora längdskillnaden så har det föga effekt. Jag säger mot hans ivriga läppar att jag inte orkar, att jag inte vill. Men han viskar bara emellan kyssarna att jag ska slappna av; han vill ju bara mysa lite.

Han drar in mig i mitt rum och kastar ner mig på sängen. Han sliter av mig mina kläder innan han sliter av sig sina egna. Jag fortsätter säga att jag inte vill, snälla sluta, samtidigt som jag försöker streta emot. Men istället för att hejdas av mina försök tror jag att han snarare blir eggad, att det är en lek eller ett försök från min sida att retas. Det går sakta men säkert upp för mig att vad jag än gör kommer han inte sluta, så jag ger upp. Jag orkar inte kämpa emot mer och jag blir istället stilla samtidigt som jag känner hur ögonen börjar fyllas med tårar. När han tränger in i mig rinner den första tåren.

Jag vet inte hur länge han håller på innan han avslutar med ett stön. När han drar sig ur drar jag täcket om mig och lägger mig i fosterställning med ryggen mot honom i ett försök till att dölja att jag gråter. Jag vill inte visa att jag är ledsen. Han kan ju ta illa upp. Han frågar om jag är okej, och jag torkar hastigt bort mina tårar och ler mot honom och säger "javisst, varför skulle det inte vara det?".

Jag minns att jag följde honom till dörren fortfarande med mitt täcke om mig. Vi sa båda "hejdå, jag älskar dig" och sedan gick han.


Vi var tillsammans i ytterligare fyra månader innan jag gjorde slut för att han var otrogen med sin tjejkompis. Under de här fyra månaderna försökte han få mig att hoppa över högskolans inspark för att han inte kände sig bekväm med att jag skulle dricka alkohol och gå ut och dansa utan att han kunde följa med. Det visade sig också att han kunde mitt facebook-lösenord och hade både läst mina meddelanden med mina tjejkompisar och nya kompisar i den nya klassen, och skrivit med några av killarna jag träffat under insparken.

Det var inte heller förrän jag diskuterade med några tjejkompisar månader efter den där sommarkvällen som jag insåg vad som hade hänt. Vad jag hade blivit utsatt för. För det otänkbara kunde inte ha hänt mig. För jag var ju inte full eller drogpåverkad. För jag gick inte ensam i en mörk gränd sent på kvällen. Jag var bara ute och motionerade med min pojkvän innan någonting gick väldigt fel.

Jag har bara berättat det för de som står mig närmast, men jag vill att flera ska veta om vad jag blev utsatt för. Vad så många blir utsatta för varje dag. Det är dags nu. Jag vill inte vara tyst längre.

Det här är min historia. Vilken är din?

Likes

Comments

Den nya hashtagen på sociala medier, Hashtagen som har över en halv miljon inlägg på bara instagram. En halv miljon individer världen över som har blivit utsatta för sexuella trakasserier, övergrepp och/eller våldtäkter. Det blir så sjukt när man tänker på det; så många människor som har blivit utsatta när jag trodde jag var ensammast i världen. I mitt instagramflöde är diskussionen het och det har blivit en gigantisk svallvåg av det hela. Många börjar optimistiskt tänka att det kanske är nu det händer, kanske är förändringen nära nu! Och jag kan inte låta bli att ryckas med. TV-profiler blir sparkade och avstängda för att kvinnor har vågat komma ut med vad de har blivit utsatta för. Men det är fortfarande män i vägen. Män som agerar som fördämningar till floden av alla offer och deras historia. Män som fortfarande inte tar oss på allvar, män som skrattar bort situationen och förminskar allt till ett skämt. Eller de män som skriver inläggen om hur de har trakasserat kvinnor, fått oss att känna oss som skit och värre ändå, och blir hyllade av samhället för att de är "modiga" som vågar komma ut med det de har gjort. Vad är det för modigt med det? Att utsätta en kvinna eller icke-man för någon form av sexuellt trakasseri är hemskt, och att sedan som offer få se hur denna mannen hyllas och lovordas låter som en av alla skräckfilmer som tittas på under halloween., Jag önskar att de som fick oss att känna oss så pissiga själva kunde få känna efter vad de orsakat, se hur mycket de har förstört. Behöva betala för alla terapisessioner som de har orsakat och lägga om alla sår, både fysiska och psykiska.
Kom inte till mig och be om ursäkt. Det är för sent för det. Det var för sent sekunden ni alla gick emot våra viljor. Gör istället rätt för er och anmäl er själva. För det börjar bli löjligt nu.

Likes

Comments

Har precis satt mig på ett tåg mot Värnamo. Jag har praktik där i fem veckor och är mitt i andra. Så jag har lämnat hemmet och allt som hör till det för att resa neråt genom ett regnigt Småland med podden "Alla våra ligg" i hörlurarna. En bra podd om sex, både vanligt normativt heterosex, men mycket annat också som tantra-sex, bdsm, osv. Lyssna på den om ni har tid; man lär sig mycket om hur alla har så olika uppfattning om sex.

Någonting som jag alltid tänker på när jag åker kollektivtrafik är vad som är okej att göra eller inte. Till exempel det här med att lägga väskan i sätet bredvid så ingen annan sätter sig där. Och ni behöver inte vara oroliga; jag är exakt likadan med att lägga väskan på sätet. Men när ska man ta bort den? Förstår att den bör åka bort när bussen/tåget börjar fyllas, men innan det då? Och när alla tar ett eget säte och det kommer ett par på två eller en familj på tre som då inte får sitta tillsammans för att alla säten är upptagna av singelåkare som bara vill få vara ifred. Jag tänker varenda gång att jag ska erbjuda mitt säte, sätta mig bredvid någon annan och få en tacksam bild av den ensamstående mamman eller pappan som vågat ge sig ut med barnet. Men liksom majoriteten sitter jag och hukar mig, vänder bort blicken och försöker att inte slås omkull av det dåliga samvetet. Varför gör man så?

Tips och åsikter om detta mottages tacksamt

Likes

Comments

... Ami. Hej och välkommen hit. Jag vet inte vilken blogg i ordningen det här kan tänkas vara, men jag tänkte 1. jag har inte haft en blogg sedan jag var fjorton, och jag känner att min förmåga att ta ansvar sedan dess ha vuxit så jag kanske faktiskt kan komma ihåg att uppdatera den nu och 2. att jag vill verkligen ha någonstans att bara så utlopp för alla tankar som flyger runt. Så nu kör vi här då, igen. Lilla bloggen.


Jag tänkte i alla fall i det första inlägget beskriva mig själv. Jag har en kort beskrivning om mig själv under min profilbild på vänster sida, men jag tänkte att jag skulle gå lite mer på djupet här.
Jag är som sagt tjugoett år gammal, eller ung beroende på vem som läser det här, och pluggar till sjuksköterska på Jönköping University vilket jag har gjort sedan jag tog studenten sommaren 2015. Jag bor här med min sambo och vår överaktiva katt i en lägenhet som jag helst hade velat fylla med möbler från 50- och 60-talet om jag hade fått min vilja igenom. Jag har fått höra av många andra att jag har en väldigt tråkig, torr och omogen humor (själv tycker jag att min humor är den roligaste som finns), något som säkerligen kommer märkas här. Jag tänkte också bara kasta ut i det fria att jag är öppet feminist. Tänkte att det kunde vara bra att nämna eftersom det tydligen inte är alla som tycker om feminism. Varför vet jag inte eftersom det är något av det roligaste, bäste och häftigaste jag vet. Hursomhelst hade jag tänkte skriva rätt så mycket om det här, så tycker du inte om det eller inte alls håller med är det bättre redan nu att du lämnar min blogg, för jag kan lova redan nu att det kommer skrivas mycket om detta.

Det finns så mycket mer som jag kan ta upp, men dels kände jag att det blev lite monotont att börja i stort sett varje mening med ordet "jag" och dels känner jag att det här får räcka till en början så blir det säkert mer med tidens gång. Men nu är den startad i alla fall. Och även att jag har sagt det innan; välkommen hit till mig och mina tankar.

Likes

Comments