View tracker

Hon hade lastat bilen full av ungar, sina två egna och två av deraskusiner. Väskorna var fullpackade med massor av matsäck och badkläder. Allabarnen hade sportlov och för första gången skulle de åka till ett äventyrsbad.Stämningen var på topp! De hade en och en halv timmes resa framför sig men allavar så glada att ingen skulle kunna hinna tröttna ur. Hon kände en enorm glädjeoch lycka den här dagen hon gled genom landskapet. Det var en sån därgnistrande och härlig februaridag då solen sken från klarblå himmel. Ingetskulle kunna förstöra humöret idag, precis inget. Höj! Ungarna vrålade i kör.Hon höjde radion där P3 deluxe spelade upp sin nya sketch med Björne ochSnigel. Ungarna tyckte att de här sketcherna var det roligaste någon påradio någonsin gjort och de slutade alltid med att snigel sa "Jag HaaatarSchnigel!" och då skrattade de så att de kiknade. Den här dagen var ingetundantag.

De hade redan kommit en bra bit på väg när hennes mobil ringde. Skyddat nummer,tänkte hon och svarade. Hej, det här är syster Karin på avd 3. Din mamma harlegat här hos oss en vecka nu och hon har bett oss att ringa sina barn när detär riktigt illa med henne. Nu har hon högst ett dygn kvar att leva så jag villatt du kommer. Chock. Nej det går inte, svarade hon, jag är på väg tilläventyrsbadet med mina barn. Vad ska de säga? svarade hon förebrående. Jagkommer sen idag när vi är färdiga. Min bror kan åka dit. han ska säkert intetill något äventyrsbad. Förresten kan hon inte ha varit hos er en vecka.Jag har ringt runt till varenda sjukhus och letat henne och ingen hadehenne inlagd! Ja, svarade syster Karin, hon hade uttryckligen sagt attingen skulle få veta att hon var inlagd och då måste vi följa det.Skitsnack, tänkte hon och lade på luren.

Barnen hade inte hört hennes konversation, de stojade fortfarande glatt ochkonversationsnivån var hög som alltid när de kom ihop sig med sina kusiner. Vadskulle hon göra? Hjärnan laddade in alltmer och hon tänkte vidare, jag kan intevända nu. Barnen har sett fram mot det här i två månader nu och det  varså längesen vi kunde göra något roligt ihop. Jag kan bara inte förstöra den härdagen bara för att kärringen ska gå och dö just idag! Lite dåligt samvete fickhon ändå efter att ha tänkt tanken men bestämde sig ändå för att åka. Honskulle säkert leva mot kvällen när de var hemma och aldrig att hon hade kunnatgöra något med sina barn när de var små, nej barnen först idag! Dessutom vardet hennes brors tur nu att få ta hand om det här. Hon hade dragit tunga lasslänge. Varje gång hon var försvunnen var det hon som luskade ut var hon kundevara. Eller som den gång hon hade lyckats ta sig hem från utlandssemester mensen inte tog sig från Stockholm för att hennes sista pengar var helt slut, menvin hade hon köpt med sig, i mängder dessutom! Hon visste att hon var sjuk fördet hade hennes mor meddelat snyggt för två månader sen. Någonstans hade honanat att det var riktigt illa men när hennes mor, som annars var enhypokondriker, sade att Jag har fått lungcancer men bara lite! och det finns såbra behandlingsmetoder idag, så hade hon motat bort känslan att det var riktigtilla. På bara två månader hade hon alltså gått från en tämligen frisk människa,förvisso med andningsproblem men ändå kry, till ett kolli som nu låg för döden.Hennes känslor pendlade fram och tillbaka mellan all ilska hon hade byggt uppalla år till sorg och skuldkänslan. Fram och tillbaka, tick tack, tick tack.Hon pendlade så mycket att hon kände sig sjösjuk.


Det hadeblivit tidig kväll när hon klev in genom dörrarna till sjukhuset ochintensivvårdavdelningen. Hennes känslor pendlade kraftigt fram och tillbaka ochskapade ett illamående som inte ville ge sig. Sjukhusdoften ringlade sig ingenom näsborrarna, spädde på illamåendet. Det enda hon ville göra var att vändapå klacken och gå därifrån. Vad hade hon där att göra? De hade inget mer attsäga till varandra så varför skulle de göra det nu. Hej, är det du som är Mia?Vi har väntat på dig. En solariebränd sköterska log vänligt mot henne och tog ihand, gjorde henne lugn och hon följde henne in på avdelningen. Det pep ihennes bröst när hon tungt drog efter andan. Så hade det varit i flera veckoroch irriterade sig över att astman kunde vara på intrång i hennes liv igen.

Din mor ligger inne på det rummet sa hon och pekade mot en stor bred dörr. Bäraeller brista tänkte hon och gick med bestämda steg mot dörren och öppnade. Enstank av diarré slog emot henne. Inne på rummet låg någon i sängen men honkunde inte se vem. Personen ojade sig av smärta och töcken när tre sköterskorjobbade för fullt med att få renbäddat. Oj! Skrek en sköterska, du ska nog intese det här och så sprang hon fram och stängde dörren. Den första systern komemot henne, tog hennes hand och ledde henne mot en besökssoffa där hennes brorsatt och väntade. Det var nog inte riktigt rätt läge att gå in där sade honvänligt, sitt ner här en stund så ska du snart få gå in och hälsa på henne. Honoch brodern tittade på varandra utan att säga något. De visste båda vad somväntade den här kvällen.

De tog en varsin kopp kaffe och hennes bror började att ge en återberättelse omdagen. Mamman hade legat på en annan avdelning där de inte riktigt visste huratt vårda rätt. Hennes ansikte hade varit blåsvart av syrebrist och hon hadehaft svåra smärtor. Till sist hade en doktor beslutat att flytta upp henne tillIVA där de hade kopplat på en hjälpmaskin åt hennes trasiga, cancerfylldalungor så nu var det lite bättre. Jag tror faktiskt att hon kommer att döikväll, sa hennes bror plötlsligt, och jag vet faktiskt inte vad jag ska känna.Hon är ju faktiskt vår mamma och jag tänker på de bra stunder som faktiskt harvarit. Jag är glad att jag faktiskt besökte henne så pass mycket de sista åren.Hon nickade trött, hörde vad han sa men orkade inte reflektera. Hennes känslorpendlade fram och tillbaka. Ena stunden var hon bitter och arg över allt hennesmamma hade gjort henne, i nästa stund ledsen för att hon faktiskt var på vägatt förlora sin mor och inte hade de slutit fred heller.

Mia och Claes? Hon vände sig om och såg in i ett par varma underbart vänligabruna ögon. En ännu mer solariebrun man stod framför dem med sina vänliga ögonoch ett bekymrat uttryck. Det är jag som ansvarar för er mor här påavdelningen. Med inlevelse gav han ett referat på hur hennes mors dag hade settut, lite mer utförligt än vad hennes bror hade återgivit och fortsatte med fördem ny information. Det var verkligen väldigt illa med er mor och vi troddeinte att hon skulle leva så här dags. Jag ville flytta henne tillregionssjukhuset där hon skulle kunna få mer och bättre vård än vad hon kan fåhär hos oss så jag ringde dem personligen och bad dem att ta emot henne men devägrade. Jag blev helt utom mig av ilska och sa att jag själv åker med och sertill att hon personligen får den vård hon behöver. Det är ovärdigt att enpatient ska dö bara för att vi inte har den vård att ge som hon behöver! Hangestikulerade vilt när han talade och drog förtvivlat med handen genom håret,tittade ömsom på henne, ömsom på hennes bror. Han var nära att börja gråta närhan fortsatte. Jag satte mig sen ner och tog till mig vad mina läkarkollegor påregionssjukhuset sa och började sen att förstå själv vad de menade. jag hadekunnat åka ned med henne, stannat där i tre, fyra dagar tills hon blev bättremen det hade ändå bara förlängt hennes liv tillfälligt i dagar, veckor ellerallra högst några månader och till vilken nytta? Han lutade ner ansiktet i sinahandflator för en stund, hämtade andan och samlade sig innan han tittadevädjande på de två syskonen igen. Det är helt okej, svarade de i mun påvarandra och båda kände att de behövde stötta den stackars läkaren som satt därmed alla samvetes kval och oroade sig för våra reaktioner. Det är okej svaradehon igen och lade sin hand på doktorns hand.

Du kanske tycker det är konstigt att vi inte reagerar värre än vi gör, börjadehon trevande och fortsatte med lite lätt darrande röst, om... om jag ska varariktigt ärlig vet jag inte än om jag vill gå in. Det är så... så mycket som harkommit emellan oss på grund av hennes alkoholproblem... så mycket ilska ochbesvikelse... hon tog ett djupt andetag för att samla sig, och nu de sista årenhar min enda önskan varit att hon åtminstone kunde erkänna att hon har problemför inte ens det kan hon göra! Hon kände hur tårarna brände bakom ögonlocken.Ja om ni visste hur vanligt det är. Vi stöter ofta på den här problematiken, niär verkligen inte ensamma. Vet du vad? Det är Helt OK att känna så. Densköterska hon hade träffat först hade dykt upp bakom doktorn utan att de märktedet och fällde nu de ord som fick hennes försvar att rämna lite. Vet du, sahon, du kan ju alltid gå in till henne, prata lite bara, om du vill? Ja, fylldenu doktorn med de magiska ögonen i, du kommer att ångra dig om du inte går in.Ni behöver få ett avslut. Hon tittade på honom. Han var inte bara godhjärtadmed de vackraste ögon hon någonsin hade sett, han var enormt snygg också,tänkte hon samtidigt som hon i nästa sekund tänkte att det var konstigt att honlade märke till sånt nu, i ett sånt här läge.

Okej, jag går in dit, men jag går inte fram till henne. Jag tänker skylla påmin förkylning att jag behöver hålla mig på avstånd därför! Hon såg bestämt pådoktorn. Han log ett varmt leende mot henne. Vad glad du gör mig nu, vet dudet? Hon log lite inombords och tänkte att han var en konstig doktor. Konstigförresten, mänsklig och det var det som gjorde honom så konstig. De reste sigalla och gick mot mammans rum. Där utanför dörren kände hon hur pulsen steg ochhade det här varit en film så hade de spelat skräckmusik från Hajenfilmen ellernågot för så kändes det inuti henne. Dörren skapade ett enormt motstånd tillatt gå in. Till sist gläntade hon på dörren och gick in, tätt följt av hennesbror och doktorn och sköterskan som moraliskt stöd. Hennes bror gick framdirekt till henne, tog hennes hand och berättade att hon var där men hon kundebara inte. Någon hade satt upp en mur som hindrade henne att kliva fram.Istället gick hon till fönstret och tittade ut, deklarerade högt att hon vardär nu men inte kom fram på grund av förkylningen.

Fönstret stod öppet och hon drog in några kyliga friska andetag frånvinterluften som trängde in genom glipan. Hon hade ännu svårare att andas nu,som om en klump täppte till luftrören på henne och hon kände sig lättsvimfärdig och illamående. Hon hörde hur hennes mamma jämrade sig och vände sigsakta om för att kika lite. Hon trodde inte sina ögon, var det verkligen hennesmamma som låg där. Hennes bror tittade på henne som om han ville säga Ja jagförsökte beskriva hur hon ser ut. I sängen låg en kvinna som såg ut att varaöver 80 år, inte 57 som hon faktiskt hade fyllt för bara en månad sen. Ansiktetoch halsen var uppsvullet till den grad att det inte gick att urskilja varhalsen slutade och ansiktet började. hennes färg skiftade i blått, lila ochsvart och hon andades med mycket korta häftiga andetag. Det var det som snyggedoktorn hade prata om. Lungorna hade säckat ihop så att hon kunde få in luftmen luften kunde inte transporteras ut tillbaka igen utan gick ut kroppen ochsvällde upp henne. De hade satt in en maskin som hjälpte lungorna att fungeralite bättre men inte tillfredsställande. Hennes tår stack ut under sjukhusfilten,lika blå de också tänkte hon och gick mot sänggaveln. Mamman var lugnare nu,sov hon? Jag kan stanna här sa hon till sin bror. Gå ut och vila en stund du sahon.

Ensam stod hon kvar vid sänggaveln och tittade på mamman. En lätt bedrövelsesköljde över henne. Skulle det ta slut nu? innan de hade fått göra upp medvarandra? Hennes ena hand flyttade sig sakta och försiktigt mot en av hennesfötter. Försiktigt började hon att smeka ena foten. Den var iskall. Hon tog tagom ena foten och värmde den med sina varma händer, gned försiktigt. Mamman lågnästan livlös framför henne och reagerade inte på beröringen. Sköterskan meddet varma leendet kom in och log mot henne. Vad kall hon är om fötterna... ochblå. Hon sa det viskande till sköterskan. Mmm... det blir lätt så svarade honleende och så försvann hon ut igen. Hon tog tag i den andra foten och börjadeatt värma den med sina händer, gned den försiktigt som för att få uppcirkulationen. Hon fick något på sina fingrar. Bajs. Usch, de hade inte lyckatsfå ren henne ordentligt! Hon hämtade papper och handsprit som hon gned fotenren med och tvättade sen ren händerna. Alva! tänkte hon, jag har ju lovat attringa Alva och lämnade hastigt rummet.

Alva var moderns närmaste barndomsvännina. För några veckor sen hade hon ochAlva ringt runt till alla sjukhus i regionen och letat henne då hon hade varitsom uppslukad av jorden alldeles för länge. Just den gången de pratade hade honbara kännt ilska över sin mors beteende. Det var en gång för mycket som honbara var uppslukad och hon hade inte tänkt låta mamman oroa henne mer. Fast detgjorde hon ändå, hur mycket fasad av ilska hon än byggde upp. Oron trängdeigenom och genomsyrade hennes liv. Men en sak hade hon lovat Alva, sig självoch hennes mor, åtminstonen för Alvas skull, att hon skulle höra av sig närmamman hade kommit till rätta.

Hon gick ut i receptionen och bad om att få låna telefonen och så slog honnumret till Alva. Hon kunde det utantill nu efter alla gånger de hade pratatmed varandra det sista halvåret. klockan hade blivit närmare nio på kvällen nuoch hon kunde inte begripa att hon redan varit här i nästan tre timmar. Alvasvarade lite lätt sömnigt, hon hade hunnit lägga sig. Alva förstod direkt attnågot inte var som det borde, lyssnade uppärksamt på vad hon återberättadeinnan hon tog till orda. Nu gör du så här, Gå in till din mamma, Ta hennes handi din och tala om för henne att Alva är på väg! Jag sätter mig i bilen nu på engång och är där om tre timmar. Be henne att vänta till dess. Usch, vad jobbigt,tänkte hon. Hör du vad jag säger Mia? Lovar du att du gör det? Jag vill att dugör det! Ja... javisst ska jag göra det sa hon grumligt och tänkte redan på hurhon gruvade sig. De lade på luren och sköterskan tittade på henne med de därkärleksfulla ögonen igen. Tänk, sade hon utan att ha hört samalet, vilkaunderbara vänner det finns här i världen!

Hon återvände till rummet, stannade vid fotändan och tog sin mammas fötterigen. Varför skulle hon behöva säg något så löjligt för? Alva skulle aldrig fåveta att hon inte hade sagt något. Mamman suckade till vilket fick henne atthoppa till av rädsla, mest för att hon inte var föreberedd på det som hände.Hon studerade ansiktet. Moderns löständer låt i ett glas vid sängkanten, munnenvar helt insjunken på grund av avsaknaden av tänderna. Hon gick lite närmare,tittade lite mer på henne, tittade på armen och den hand som hängde lite lättutanför sängkanten. sakta tog hon tag i hennes hand, lade den försiktigt i sinoch höll den lätt. Mamman var nästan helt medvetslös nu, det hade sköterskaninformerat henne om en stund tidigare. Om vi bara hade hunnit prata ut tänktehon medan tårarna brände bakom ögonlocken. Mamman andades oroligt och stötigt.Hennes egen andhämtning kändes tyngre när hon tittade på moderns andning.Så kände hon hur hennes mor klämde hennes hand hårt och länge. Energier somflödade mellan dem, en tyst kommunikation dem emellan och hon blev glad ochupprymd. Hennes mor bad om förlåtelse och hon var förlåten. Alva är på väg hitsa hon då. Hon hälsar att du ska vänta på henne tills hon är här. Det rossladetill i mammans luftrör och så försvann hon helt. Nu dör hon tänkte honsamtidigt som hon kände ett par varma händer på hennes axlar.


Hon är i koma nu sade den brunbrända, brunögda doktorn med sorgsen röst.Hans ögon var tårfyllda och rösten lite grumlig. Nu kan vi bara vänta och sevad som händer nästan viskade han åt henne och klämde samtidigt hårt med sinahänder på hennes överarmar. Gå och vila en stund nu, vi hämtar dig om det blirännu sämre. Din bror ligger redan och vilar. Han lotsade ut henne ur rummet mennär de kom ut svarade hon att hon ändå inte kan vare sig vila eller sova. Honhade väldigt svårt att andas nu och funderade på om hon skulle be om hjälp medlite ventoline eller något för andningen men kände att hon inte ville tigga.

Hennes bror kom upp nu. Han kunde inte heller sova så de bestämde sig för attta en promenad runt sjukhusområdet för att få lite luft. Ute hade det slagit omtill blidväder. Allt var mörkt och grått och de klampade på i snöslasket. Fleragånger fick hennes bror stanna upp och vänta in henne för hon orkade inte gåsnabbt. Men du måste söka hjälp för det där, sa han plötsligt. Din andning låterverkligen inte bra alltså. De fortsatte sakta tillsammans och pratade på omderas liv med modern. Fötterna blev blötare och blötare av slasket som trängdeigenom skorna. Det uppenbara trängde på alltmer. Hur länge till skulle honleva? Hur skulle det kännas när hon var borta?

Det var skönt att känna friskluft i näsborrarna, att få slippa den ettrigasjukhusdoften i näsborrarna men båda kände nu att det var dags att gå tillbaka.Ingen av dem ville missa ifall hon skulle försvinna. Försvinna skulle hon definitivt,men frågan var bara när. De gick sakta tillbaka till sjukhuset, in genom denstora entrén som vid den här tiden på dygnet låg öde och tom. Det ekade avderas fotsteg och ännu en gång fylldes näsborrarna den mixade doften avsjukdom, död och rengöringsmedel.

Inget hade hänt eller förändrats. Deras mor låg fortfarande i koma helt lugn,som om hon sov lugnt. Det kändes som att hon närsomhelst skulle kunna vakna uppigen. Hon stod vid hennes fotända och tittade på den varelse som inte längresåg ut som hennes mor. Det blå och svullna ansiktet, halsen som var så svullenatt det svällde ihop med hennes huvud, fjäderlätta, korta andetag som knappthördes. Hennes fötter stack fram utanför filten igen. Hon kände på fötterna. Devar blålila och kalla. Nu är det nära tänkte hon och precis då kom en sköterskaoch meddelade att Alva hade kommit.

Nere i entrén stod Alva och väntade på att bli insläppt. Hon såg stressad ochskärrad ut men sken upp då hon blev uppmött av henne. Jag har nog aldrig körtså snabbt från Stockholm och hit någon gång sa hon. Jag måste röka en cigarrettinnan vi går in till henne, jag är så skakig, titta! Hon höll upp ena handensom darrade som ett asplöv och tog sen upp en cigarrett, tände den ochfortsatte, jag är så glad att du ringde som du lovade. Jag vill verkligen få taett sista avsked av Birgitta och vad stora ni har blivit bägge två! Ni har barnoch allt. Hon log med värme mot dem. Tänk att Birgitta har fått två så finabarn som ni och att det har gått så bra för er trots allt ni har varit med om.Alva pratade på oavbrutet av nervositet för det de skulle in och möta. Närcigarretten var slut fanns ingen återvändo längre så då gick alla mot dödensrum.

Ängladoktorn med de bruna ögonen och sköterska med det vänliga leendet såg attde gick i samlad trupp mot moderns rum och som på given signal slöt de upp ivandringståget, med in till modern. Alva gick direkt fram till hennes vänstrasida och satte sig ner vid huvudändan nära henne medan alla andra ställde sigpå den andra sidan om modern. Hennes bror stod vid moderns huvud, själv stodhon lite längre ned. Bredvid henne hade hon doktorn som höll om hennes arm. Hanömsom kramade hennes arm, ömsom smekte den och tittade plågat på helasituationen.

Alva tog moderns hand och började prata med kärleksfull röst, höll tal till sinbästa vän från barndomen. Lilla Birgitta, älskade vackra Birgitta, Alva är härnu... Alva höll moderns hand i sin och smekte den kärleksfullt. Det hade börjatnärma sig midnatt. Om en halvtimme skulle ett nytt dygn ta vid. Fastän hennesmor inte rörde sig eller reagerade ändrades ändå hennes anletsdrag på någotsätt allteftersom Alva pratade ut sina kärleksord till henne. Hon tittade påklockan, det var tre minuter sen de gick in i rummet. Varför håller jag koll påtiden för? tänkte hon samtidigt som hennes mor började låta. Det rosslade tilli hela hennes bröstkorg och så tog hon ett sista djupt andetag och medutandningen försvann hon bort från dem. Ängladoktorn blev så berörd av det somhände att han slängde sin arm runt henne och började att gråta mot hennes hals.Tårar trängde fram ur hennes ögon men hon kunde inte riktigt gråta. Doktornsnyftade högt och kramade henne hårt och så sa han till sist, Vilket vackertavslut hon fick er mor. Själv var hon så förundrad över hennes mors sistaandetag. I samma veva modern andades ut det allra sista andetaget fylldeshennes egna bröstkorg med luft igen. Andningsproblemen försvann med modern,förkylningen försvann, problemen hon hade tampats med de sista veckorna drogsbort med moderns sista andetag. Doktorn höll henne fortfarande hårt men insågnog själv att han kanske behövde sansa sig och släppte sakteliga taget om henneoch rättade till anletsdragen.

De gick alla ut från rummet så att personalen kunde göra henne i ordning fördet sista avskedet. De tog en varsin kopp kaffe ute i avdelningens väntrum.Doktorn satt med dem och pratade och det kändes nästan som att han var mestledsen av de alla och hade störst behov av att prata om det som precis hadehänt medan de andra pratade minnen och annat. Vilken doktor! tänkte hon när desatt där och kallpratade. Han kommer inte att bli långlivad om han ska ta alladödsfall så här hårt, tänkte hon och kände hur mycket hon skulle vilja gå framtill honom och krama om honom, trösta honom, ta hand om honom. De tittade påvarandra, hon och doktorn, och hon såg att han förstod vad hon kände ochbemötte hennes blick med ett svagt tacksamt leende. Ni kan gå in till er morigen nu, om ni vill. Den varma sköterskan tittade på dem med sina vänliga ögon.Vi har gjort fint därinne nu så att ni kan ta ett sista farväl om ni vill.

Inne på rummet hade de vädrat, bytt sängkläder och bäddat om deras mor så fint.På bordet intill sängen brann ett ljus och allt kändes lugnt, fint ochharmoniskt. Den blå färgen försvann från moderns kropp med rasande takt och honblev alltmer vit, konstigt vit. Är det så här ett lik ser ut tänkte hon ochkände försiktigt på sin mors arm. Likstelheten började att komma mer och mer.Allt kändes konstig och absurpt men ändå skönt. Modern var bara 57 år men haderedan levt mer än ett liv. Det var skönt att det var slut nu, samtidigt som detkändes konstigt att de inte hade en mamma längre. Det sista var svårt att sättasig in i då de hade haft så dålig kontakt och sån ansträngd relation. Mamma,borta. Nej det kändes konstigt. Alva gav upp först och bestämde sig för att åkahem. Hon hade ändå tre timmars bilfärd innan hon var hemma igen. Hennes broroch hon själv bröt upp i samma veva. En sköterska haffade tag i henne ochfrågade om de ville ha deras mors tillhörigheter. Ta hand om dem du, sa hennesbror. Du bor ju närmast och kan behöva nyckeln till lägenheten och allt. I engarderob på rummet fanns en liten väska och lite kläder. Det här är alltså alltsom blir kvar när man dör, tänkte hon, tog väskan och åkte hem. På väg ut fickhon en sista kram av doktorn. Änglar finns här på jorden, tänkte hon när honsåg in i hans ögon en sista gång och gick sen ut genom dörrarna och körde hem.

Hon var vansinnigt trött men hade svårt att sova. Kroppen gick på högvarv, honsatte sig i soffan. Bredvid sig ställde hon väskan med hennes morstillhörigheter. Vad hade hänt egentligen? Hon var utan mamma nu. Hon smakadelänge på känslan men kunde inte greppa om det, istället öppnade hon väskan. Honhittade lite toalettsaker, underkläder, nyckel till lägenheten, plånbok och trepaket cigarretter. Hon fnös till, så klart att hon hade cigarretter i väskanvad annars? Lungorna var helt förstörda men rökningen gav hon inte upp. Densena natten började nästan gå mot morgon där hon satt i mörkret i soffan hemmahos sig. Plötsligt kände hon en väldig tomhet och tårarna började att rinna. 

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Igår  blev det tur ner till Gävle för att gå på hockey med sex andra brudar. Vi hade bokat plats i Skybaren och de andra som hade åkt ner tidigare på dagen för att shoppa innan åkte ut till Gavlerinken och hängde på låset för att få bord ute i Skybar så att vi kunde äta och kolla hockey samtidigt. Vi hade fantastisk utsikt över hela rinken och allt som hände hela matchen. Stämningen var på topp. De dryga 5000 besökarna lät som 10000 vilket gjorde allt till en riktig kanonkväll! Seger för Brynäs dessutom. I en av pauserna passade jag på att kramas lite med Tigern också. 


Efter match var alla tjejer sugna på utgång och hade bestämt sig för Harrys. Jag bestämde mig för att haka på en stund jag också men vid halvtolv gav jag upp. Det var alldeles för mycket köttmarknad för att jag i nyktert tillstånd skulle mäkta med. Men det var ett jäkla bra drag där må jag säga! 


Gårdagen får 4 Anna av 5

Likes

Comments

View tracker

Öns enda vindistilleri, med en galet stor produktion,  det till öns storlek 



Tjejen som besökt Bollnäs 





Det visade sig att alldeles intill hotellet finns ett vindistilleri, fakriskt öns enda. Alla gårdar från hela ön åker dit med sina druvor och så tillverkas allt vin där och det är tydligen en kopiöst stor produktion. När jag fick reda på detta förklarade det varför det alltid står bilar på kö utanför hotellet med en massa druvor på flaket, de väntar på att få lasta av!

Jag gick dit med delar av en svensk familj som jag pratat en hel del med. Mamman i familjen, Pia, visade sig förresten vara från Bollnäs ursprungligen men bor sen flera år tillbaka i Enköping.

En ung tjej berättade om deras speciella viner de har, fyra mycket söta sorter varav en av dem har lagrats i fem år. Den första smakade mest som sköt saft och tilltalade mig inte alls men sen fick de mer och mer karaktär. Den sista och läst lagrade fastnade jag för, ett mörkt bärnstensbrunt vitt vin med smak av brynt smör, russin, solvarma fikon och ek skulle jag nog vilja förklara det som. Jag köpte en flaska. Tror den skulle passa till kraftiga ostar som t ex St Agur, Stilton och Gorhonzola. Vi får se om jag har rätt.

tjejen som visade oss allt frågade om jag var från Italien. Lustigt nog har ingen här tror att jag är från Sverige. De pratar grekiska med mig, frågar om jag är från Italien, England och allt möjligt och så blir de förvånade att det är Sverige. Undrar om det är bra eller dåligt? i alla fall säger den här tjejen, Sverige har jag varit i... i två dagar! Nyfiken som jag är frågar jag vart någonstans men hon minns inte namnet på staden, bara att det var mitt i Sverige någonstans, att hon ingick i ett utbytesprogram och att de åkte vidare till Hannover sen. Då frågade jag, kan det vara Bollnäs? varpå hon utbristet ett hlgt YES! jaha se där, ännu en Bollnäsanknytning. Var ju bara tvungen att fotografera den söta tjejen som besökte Sverige för två år sen mitt i värsta vintern med mängder av snö och kyla och som frös som få båda dagarna!

Likes

Comments


igår hyrde jag cykel igen. Den här gången gav jag mig iväg åt motsatta hållet vilket blev en betydligt jobbigare cykeltur då det var brant uppför, uppför och ännu mer uppför!

Allra längst upp hittade jag ett gulligt litet kapell som jag stannade vid en stund. Gick in och blev genast förälskad. Vet inte vad det är men kyrkor och kapell tilltalar mig ofta.

Jag fortsatte min färd och kom snart till Poutotami beach, en berömd strand på Samos och jag kan förstå varför. Det var verkligen vackert där.

På stranden finns en servering, himla mysig men flummig. Det första jag såg var flaggan, det andra jag kände var rökelsen som försökte dölja den söta rökdoften, men som sagt skön och laid back atmosfär. Jag köpte mig förfriskning och satte mig vid ett bord gjord av en kabeltrumma och när jag ställer ner glaset ser jag i askkoppen att de som suttit för före inte har rökt några vanliga cigaretter.

Skuggan var skön efter den svettiga cykelturen på den hittills hetaste dagen så jag satt där ganska länge innan jag fick iväg för bad och soltorkning. Badstranden är helt klart värt ett besök men blåser det för mycket är det omöjligt att bada där då det blir djupt fort och vågorna blir kraftiga direkt in mot stranden.

Likes

Comments




Det är nu min tredje dag på Samos. Köpte en sista minuten och åkte iväg. För första gången tog jag en all inclusiveresa då jag såg framför mig att jag skulle ligga utslagen som en säl hela veckan och inte orka göra något alls, så jag valde även ett ställe på Samos där det är riktigt lugnt och inte finns just nåt uteliv. Bara för det är jag rastlösare än någonsin på en utlandssemester. När halva första dagen gått hade jag hunnit med att ligga mig less både vid poolen och på stranden samt surfa bort en stund i skuggan. Så hörde jag att det finns cyklar att hyra här på hotellet så jag drog iväg till receptionen och kvitterade ut en fräsch mountainbike och hojade iväg' först åt ena hållet men möttes strax av extremt branta backar och tänkte, kämpa hårt i 32 graders hetta med förkylning i kroppen? Nä' jag vände och cyklade åt andra hållet. Hade bara tänkt mig en kort tur med stopp för bad på andra stränder och fotografering men hade glömt både badskor och kamera och hojandet gick som en dans!

Jag flög förbi andra cyklister och märkte inte av hettan då det fläktade så skönt, förrän det dök upp ett rödljus mitt i lilla stan Karlouvassi. Då kände jag att jag var rätt mör och stannade till vid en kiosk för att köpa på mig vätska och så drog jag vidare. Jag cyklade och cyklade bara för att det var så roligt. Till sist sansade jag mig och insåg att om inte jag ska cykla vilse' mitt lokalsinne är inte det bästa, och dessutom hinna hem innan det var kolsvart så borde jag vända och som den förnuftiga kicka jag är gjorde jag det. Nu gick det inte lika lätt längre. Insåg att lättheten i cyklandet dit jag var där och då berodde på fenomenet medvind. Nu hade jag det motsatta! Jag trampade tappert på och använde flitigt växlarna för att hålla ett jämnt och tillfredsställande trampmotstånd och jobbade i tanken med att jag faktiskt inte behöver hetsa fram, något jag alltid gör när jag cyklar av någon anledning, och var så upptagen av det att jag naturligtvis tog fel väg i en korsning (förbannade lokalsinne). Fick en direkt känsla av att jag åkt fel men så dök det upp biluthyrningsställe och mack som såg exakt ut som de jag passerade på ditvägen så jag lugnade mig själv med att jag nog var för upptagen med att njuta av cyklingen att jag därför inte känner igen mig nu.

En stund senare kommer jag till en bro och inser nu att jag faktiskt har cyklat fel men ser en väg åt vänster och kustremsan mitt hotell ligger så jag svänger och trampar på tills trakterna blev bekanta och hotellet åter var i sikte. Jag var skönt tillfredsställd i kroppen efter avslutad runda och avrundade dagen med ett skönt bad innan det var dags fixa sig för middagen.

Likes

Comments

jag kan vara lite känslig mot solskyddsmedel så varje gång står jag och velar och våndas då jag aldrig kommer ihåg vad jag köpte sist.

Den här gången föll valet på en solspray. Tänkte det skulle vara lätt och smidigt att få på, så jag tog apotekets solspray för barn.

igår var det dags att använda den. jag började nerifrån, jobbade mig uppåt och avslutade med ansiktet. Jag hann bara smörja klart så började det bränna som eld i ansiktet. Tänkte, typiskt nu får jag en allergireaktion! men någon reaktiv kom inte. Den svider helt enkelt som f-n! eller svider.. snarare bränner som när du är rejält solbränd. Dessutom, när du sen går i och badar börjar skiten rinna, in i ögonen och där svider det än jäkligare!

Slutligen, som lök på laxen är den extremt kladdig på kroppen. trodde jag klädde mig för tidigt igår så idag väntade jag länge men det var som om hela kroppen var en jobbig karamell. Kläderna klibbade fast på sin väg mot rätt placering på kroppen.

Så, ni som har barn och tänkt köpa Apotekets solspray för barn, skrota tanken! Min solspray blir kvar på Samos. Tänker inte släpa den skiten med mig hem.

Likes

Comments

Har haft en skön vecka i Stockholm bland annat, bortsett från luftvägsinfektionen jag drog på mig på grund av på tok för kall AC på Ålandskryssning. Tack och lov för att vi har sån högsommarvärme det här året som vi har för jag kunde gå ut på däck och värma mig, även mitt i natten mitt ute på öppet hav! 

Har länge varit sugen på att göra en karaokekväll när jag är i stan men har haft svårt att få med mig någon. Nu har jag lyckats få löften från två av mina vänner att vi ska göra detta. Problemet var nu bara ett den ena var på semester i Frankrike och den andra i Portugal efter ha ha vandrat pilgrimsleden före det så jag tänkte, nu eller aldrig, jag går dit själv!  Så jag tog med mig min padda och gick dit tidigt, beställde mat, drack nån öl och surfade lite till det skulle börja. Jag hade ett litet bord längs med en vägg och bara en stund senare dök ett italienskt par upp och satte sig vid nästa bord, vilket var precis intill mitt så vi började prata lite om allt möjlgt. Jättetrevliga människor. 

Jag som brukar vara så himla nervös kände inte ett spår av det nu. Kanske för att ingen kände mig där och då gjorde det inte så mycket att göra bort sig och då valde jag ändå som första låt en som jag inte är vare sig så duktig på eller kan så bra, Etta James med At Last. Den andra låten var svårare att komma på. När man är på såna här pass stora karaokeställen hinner man oftast bara sjunga två låtar,  många är duktiga dessutom vilket skapar prestationsångest hos en novis som mig så jag lär det vara en stund. 

Så fort det gick lämnade jag in låtvalet och rider det skulle dröja länge innan jag fick sjunga. Jag försökte peppa italienarna till att gå upp de också men de var obevekliga! Dock lovade de att hejja extra mycket på mig som stöd. 

Redan vid tredje låten var det dags för mig. Det brukar vara extremt jobbigt att skynda så tidigt,  men nervositeten fanns knappt alls. Det enda jag bekymrade mig för var hur jag skulle framföra den utan att massakera den fullständigt,  samt hitta alternativa tonlägen där det är för högt för mig, men så tänkte jag,  skiiit samma! Och så körde jag bara på! Det gick riktigt skapligt och jag fick i alla fall mer applåder än de pliktskyldiga man alltid ger ska oavsett. Kände mig stolt över det! 

När jag satte mig ner efter mitt framförande hade ännu ett par satt sig där. Vi började prata och kärleken och värmen oss emellan var fullkomlig, så underbara människor!  Killen i paret berömde mig för min sång och önskade samtidigt en rockigare låt nästa gång. Då kände jag genast vad jag skulle göra,  Staten och kapitalet! Jag var för visso rätt förkyld efter båtresan och riskerade att inte kunna gå tillbaka och sjunga igen nästa kväll men what the hay! Jag ville göra något som skulle kunna få med hela haket om jag då skulle få stå på händer,  hjula och bli röstlös på kuppen.

Som jag trodde var det många som ville sjunga. Det dröjde väldigt länge till nästa gång,  men jag har så väldigt skoj att det inte gjorde något. Killen i det italienska paret undrade förvånat om inte jag skulle sjunga mera. Jag berättade om att det var lång väntetid och att han kanske inte skulle uppskatta mitt låtval. Förklarade för honom att det är en gammal punklåt varpå hela han skiner upp och skriker PUNK?!! YEAH, HIGH FIVE! 

Nu var pressen stor på att göra det här bra,  kände jag. Jag fick upp på scen när det var min tur,  roade att nu måste alla vara med i refrängen och så drog jag igång. Det var inte så svårt att få igång klientelet på ett söderhak med den låten., tror alla sjöng med. Själv sprang jag ut i publiken och fick en och annan att skynda med mig i refrängen men roligast av allt att se var den italienska killen som Day och vrålade med!  När jag kom tillbaka till bordet skrek han,  Oh my god Anna!! I sang with you! But I have no fucking clue what it means!!

Ja det blev en enormt lyckad kväll och jag var fylld av värme och glädje när jag gick hem till mitt hotell, trots att jag var febersvettig och lätt hängig. Euforin över de härliga människomötena övervägde allt annat!

Dagen efter vaknade jag med väldigt sårig hals och under natten hostade jag oavbrutet. Var ner och åt frukost redan när matsalen öppnade då jag inte kunde sova. Sen gick jag upp och lade mig och låg ända tills det var eftermiddag och magen började kurra. Gjorde en kort cityrunda och återvände sen för mer vila.

Funderade när det började bli kväll hur jag skulle göra, ta en ny karaokekväll eller bara sova? Och om karaoke, skulle jag åka på annat ställe. Sömnen lockade kraftigt men det är inte ofta jag får den här chansen så sagt och gjort båev det mer karaoke och jag bestämde mig för samma ställe, orkade mig inte på något nytt ställe så jag åkte dit i god tid innan karaoken och beställde in mat. Hade tagit med mig paddan och satte mig med den för att komma på nån bra låt. då börjar en man att prata med mig och jag känner direkt att det här någon jag inte vill ha kontakt med, ni vet en sån där igel, en bajskorv som bara flyter upp så fort man försöker spola ner den. 

Jag svarar pliktskyldigast på hans frågor och återvänder till paddan demonstrativt för att verkåigen markera att jag inte är intresserad av att konversera. helt plötligt står han vid mitt bord och frågar om det är ok att han slår sig ner och innan jag ens hinner säga ja sitter han där. Min mat kommer i samma veva och för första gången på månader är jag vrålhungrig. 

Mannen pepprar mig med frågor och jag känner hur både vreden och magsyran stiger i takt med att matlusten försvinner. Då finner jag mig och säger, vet du, du kan komma tillbaka senare. När jag äter vill jag ha lugn och ro. Visst säger han och reser sig men fortsätter nu med, men? vart ska jag nu sätta mig? mitt bord är reserverat nu. Jag tittar på bordet där han suttit och mycket riktigt, där är en reserverat-skylt. Lokalen är ännu tämligen tom så jag pekar på några olika ställen och föreslår att han kan gå till nån av dem. Han står upp men fortsätter prata med mig' naglar sig fast. Det brister fullständigt i mig nu så jag spänner ögonen i honom och väser åt honom att gå! Nu blev det fart på honom och han påbörjar sorti men återvänder och frågar om han får gömma öl i min väska. Jag bara stirrar på honom och utbrister, du är på haket med den billigaste ölen i stan och du smugglar in egna? du borde skämmas! okej okej svarar han och sätter sig vid bordet framför. Minuten efter kommer kyparen förbi. Jag beställer en öl och hintar att han har med egen öl. 30 sekunder senare åker han ut med buller och brak. Elakt? ja då får du tycka det. Jag är trött på att  ha iglar i mina hasor hela tiden.

När jag ätit klart lämnar jag in mina låtval och det visar sig att jag får sjunga som nummer tre trots att jag väntade en stund. Ville att folk skulle komma igång innan jag gav mig på min första låt, Zombie med Cranberries men det var bara att bita i det sura äpplet och köra. Fick faktiskt lite mer applåder än kvällen innan. Alldeles vid scenen satt en tjej som gjorde tummen upp och vinkade att jag skulle

Likes

Comments

just nu är inte livet vidare toppen. Har troligt fått en luftrörskatarr så de senaste nätterna har jag tillbringat i sittande sovställning. Har iaf fått tid på jouren ikväll direkt när jag kommer hem från min Stockholmsvistelse så förhoppningsvis  får jag hjälp med extra slemlösande. Det bara bubblar i luftrören när jag andas och hostattackerna håller mig vaken och om mindre än en vecka bär det ju av till Samos.

Inatt var jag med om något jag bara hört talas om och nästan inte trodde var sant då jag åkt mycket tunnelbana genomåren och vare sig aldrig sett det själv eller råkat ut för det. Jag talar om sånt Pervo som står å trycker upp sitt kön mot din rumpa, höft eller där han kommer åt. Det råkade jag ut för och jag var till en början frustrerad då jag hade en mysko typ rakt bakom mig som kändes som en potentiell väsktjuv så jag märkte inte vad som var på väg att ske. 

Vagnen var inte särskilt fullastad så det fanns hyfsat med luft mellan varje människa, förutom han bakom som kröp längre å längre bakom mig. Jag tänkte, bäst att ha väskan framför mig å börjar ta ner remmarna från axeln. Plötsligt är det alldeles supertrångt där jag står så jag får dra hårt i väskan för att få den framför mig men reagerar fortfarande inte då fullt fokus är på mannen bakom mig. Plötsligt är det riktigt trångt å jag känner hur nåt halvhårt pressas mot min höft. Då inser jag att en man som stod  med fullgott avstånd från mig nu har trängt sig nära inpå och alltså pressar sitt kön mot min höft! Jag blev så paff å lite chockad! Har jag rätt? Gör han det verkligen. Innan hjärnan tänkt klart eller munnen fått för sig att säga något reagerar minkropp impulsivt då det blev mycket obehagligt, kränkande och klaustrofobiskt så min hand far upp och kör in knogarna hårt vid hans höften å pressar bort honom. Fortfarande brottas mina hjärnceller med om min iakttagelse var rätt eller om jag misstagit mig men lika snabbt som han närmat sig flyttade han bakåt å vidare framåt mitten av den ståplats som är mellan dörrarna. Själv står jag längst in till vänster. Plötsligt glider han snabbt i sidled å ställer sig bakom en snygg tjej. Nu känner jag att jag både gapar å stirrar och nästan hänger över armen på mannen framför med resultatet att han i sin tur börjar stirra på mig  och sen på vad jag kan tänkas stirra på. Mannen som antastade mig har joggingbyxor och det buktar ut genom byxorna. Gungande, som om han gungar med i tågrörelserna trycker han sig mot  hennes rumpa.

Min hjärna börjar nu så smått ta in vad som hänt och jag  känner hur raseriet börjar välla inom mig. Då stannar tåget precis på T-Centralen. Jag tar sikte på att haffa honom och högt fråga vad i h-e han håller på med men han försvinner snabbt bort i mängden och jag inser att det är lönlöst att följa efter. Fy fan vad äcklad jag blev av det där aset. Jag önskar att jag hade kopplat tidigare så att jag hade kunnat skrika ut i hela vagnen så att han fick skämmas inför alla. Nu blev det inte så, men OM det händer igen, då är jag förhoppningsvis bättre förberedd på att reagera. 

Likes

Comments

Innan man förstår sig på systemet med tunnelbanan i Tokyo så är det en lätt förvirrelse och då hade jag ändå läst på lite innan och sett att det finns fler ägare än en av alla tåglinjer som går men att det skulle vara lätt att åka med den bara man får grepp om hur, var och när.  Jag hade också läst att om man köpte en för billig biljett så gör det inget för då lägger man bara till vid utgång. Så gjorde vi när vi åkte från Tokyo station till Siudubashi där vårt hotell låg. För att ta sig ut till Roppongi där det där karaokestället jag hade läst på nätet om låg så skulle vi behöva  byta tåg tre gånger men för att vara riktigt säkra frågade vi i informationsdisken.

Killen i informationen visade oss med få engelska ord en annan rutt men den såg väldigt lång ut och vi förstod inte riktigt så vi gick på den linje vi från början hade stakat ut och det gick toppen! Förutom att vi bara inte kunde få kläm på hur mycket vi skulle betala med påföljden att vi blev stoppade varenda gång och det började bli lite pinsamt! som jag hade läst innan avfärd så var det en automat du stoppade in biljetten i och så fyllde du bara på med mynt. Det var ingen automat i verkliga livet utan som en t-banespärr där du körde in biljetten. Hade du betalat tillräckligt så behöll den biljetten och släppte igenom dig. Hade du inte betalat tillräckligt lyste det rött och en spärrvakt kom rusande och plockade fram biljetten ur automaten. Sen följde en ordväxling i kombination med gester om var vi skulle och så var det bara att betala extra. Ibland hade vi betalat för mycket och då lyser det grönt, spärrarna öppnas och du får med dig biljetten att köra in i nästa spärr. Men där fungerade det aldrig. En ny spärrvakt kom springades och tittade på biljetten, funderade hur han skulle förklara vad som var fel men gav upp (de förstår mer engelska än de pratar. Pratar helst inte alls) och så slutade det med att vi antingen fick gå iaf eller betala ny biljett. Till sist kom vi på det! På varje station vid betalautomaterna fanns en karta över t-banesystemet. På varje station på kartan, ett riktigt ormbo för övrigt, stod det siffror, det var summan man betalade från den station vi var på till den station vi skulle åka till! då blev det genast lättare. Men frågan kvarstod hur vi ibland fick lösa nya biljetter trots att vi betalat rätt slutsumma. Det har vi väl egentligen inte kommit på varför men gissar på att när vi bytte till en annan linje så kunde det vara en annan ägare men vet inte om det stämmer. Därför köpte vi hela tiden nya biljetter inför varje byte och då funkade det smidig. Det tog nästan halva vistelsen vi var där för att komma underfund med det så långt. Senare skulle vi upptäcka att JR-line, en pendeltågsvariant bestod av flera olika linjer också. Det trodde vi från början var en enda linje. 


Hur som helst lyckades vi i alla fall ta oss helt utan problem till Roppongi, efter att första ha köpt paraplyer och det var vi lyckliga för när vi kom fram dit för det ösregnade! Paraplyerna till trots så blev vi ändå riktigt blöta för det forsade vatten längs med paraplyet som sen rann ner på ärmarna och på gatan låg det pölar med vatten så fötterna badade i vatten i skorna men det var alldeles ljummet så vi frös i alal fall inte. Jag hade tagit min vita handväska för första gången på tre år. Senast jag använde den var när Sandra och jag åkte till Helsingfors och väskan och jag plurrade i Helsingfors hamn men det är en helt annan historia som du kan läsa om här,  Nu hade jag alltså återigen tagit den vita väskan och på en liten stund var vi nästintill lika blöta som om vi hade plurrat. Väskan måste ju bara bära på en förbannelse! 

Karaoken skulle ligga alldles intill t-banan och vi letade! Utan att hitta. Länge funderade vi om vi kanske gått upp i fel uppgång. Varje station har ofta flera uppgångar. till sist gick vi till Police Box, en liten låda där poliser i gatutjänst håller till och som är utplacerade lite här och där runt om i stan,  och frågade poliserna. De pratade ingen engelska sa dem när vi frågade dem. Vi försökte i alla fall genom att säga frågande; Fiesta Karaoke Bar? och så pekade vi frågande åt olika håll. De hade aldrig hört talas om den men började febrilt att leta i gula sidorna i en telefonkatalog. Han hittade tydligen två ställen och skrev ner det på japanska på ett papper och så pekade han på de båda och sa något på japanska. Jag fattade nada och det såg han så klart. Till sist sa han, two Fiesta! Wich? och pekade på namnen nedkluddade med japanska tecken. Jag ruskade bara på huvudet och visade att jag inte hade någon aning. No japaneska??!! frågade han då. Nej visade jag. DÅ började de prata lite knagglig engelska. En annan polis följde med oss ut och visade att vi skulle gå 1,5 km i en viss riktning så skulle vi hitta den. Så här är det ofta. Du frågar om de pratar engelska och de ruskar nekande på huvudet. Fortsätter du fråga på engelska det du vill ha hjälp med så visar det sig ofta att de förstår mycket väl men vågar helt enkelt inte prata men eftersom de är så hjälpsamma så hugger de in och hjälper till. 


Roppongi. I bakgrunden ser du Tokyos kopia av Eifeltornet, en smaklös pjäs. 



Den här delen av Tokyo var lite annorlunda mot den del vi vandrat i tidigare på dagen. På ett sätt mer internationell eller snarare turistkänsla. här fanns kebabställen startade av invandrade turkar, barer som hade afrikanska killar som inkastare. Överallt ville de att vi skulle komma och äta, dricka en öl på en bar eller dylikt. Vi hade bara karaoke i sikte och passade på att fråga dem men de hade ingen aning sa de fast det hade de. De ville bara att vi skulle ge upp tanken och komma på deras bar eller kebabställe helt enkelt. Till sist visade en kille oss några olika karaokeställen och vi gav helt enkelt vika och begav oss till ett av de ställena istället. Valet föll på Passela, ett ställe som vi sen skulle upptäcka var en kedja. Passela fanns lite överallt i stan. Lite molokna och besvikna gick vi in där. Det var också hög tid för att få i sig någon mat igen. Maries matklockan hade ringt för längesen och min tickade mot alarm fortare och fortare. Passela hade bara private rooms, dvs man hyrde ett rum med karaokeanläggning i och så kunde man beställa mat, dryck och sjunga så mycket man ville. Nu var besvikelsen ännu större. Vi ville ju få uppleva karaoke tillsammans med andra men vi tog ett rum för vi var så hungriga, trött och blöta och det blev inte så tokigt! Marie som aldrig sjungit karaoke öppet någon gång kände att det här var ett bra sätt att öva på och även jag kände mig ringrostig. En uppassare kom med jämna mellanrum in och satte sig på huk för att serva oss med både dryck och mat. vi hade bokat 1,5 timmar och det var väldigt kort tid skulle det visa sig men vi valde ändå att avsluta och bege oss tillbaka till hotellet. 



Trots den dåliga starten med ösregnet, att inte hitta det önskade karaokestället var vi mycket nöjda när vi lämnade Roppongi men innan vi tog tunnelbanan ville jag gå längs med en annan gata för att se om andra änden av T-banelinjen låg åt det hållet och kanske också den där karaokebaren vi letade. Ganska snart insåg vi att åt det hållet skulle vi inte gå. Männen vi mötte tittade konstigt och nervöst på oss. När vi passerade en byggnad tittade jag upp på trapphuset som gick utvändigt av huset och såg män stå där och prata lite nervöst i telefonen. En stund efter vi passerat säger Marie, du Anna jag tror att vi är i de röda distrikten nu. Såg du skyltarna på huset vi passerade? Nej de hade jag inte sett. Min blick hade fastnat på de nervösa männen. Jag vände mig om och tittade upp och insåg att nu var vi verkligen i glädjekvarteren! Vi bestämde oss för att vända tillbaka och ta tunnelbanan hem till hotellet igen.

Typisk gatubild i Tokyo. Mitt bland alla höghus och broar finns små hus kvar. 

Gick inget bra att fota detta i mörker men varje skylt visar på att här finns "glädje" att hämta

Nu kände vi oss rätt så säkra med tunnelbanan. De första två bytena gick som smort och vi var stolta över att kommit ihåg och hittat rätt även ett antal timmar senare. Inför vårt sista byte skulle vi åka tre stationer för att sen byta till den sista linjen som skulle ta oss tillbaka till hotellet. Vi hann åka två stationer och så ser vi att stationen vi stannar på heter Shibuya. Men! utbrister vi i munnen på varandra. Vår station fanns ju inte med när vi åkte här sist?? vi tittade frågande på varandra och bestämde oss för att kliva av och går upp på gatunivå igen och då ser jag att vi är i Shibuya, mycket ritktigt! Det är en stadsdel jag hade som önskemål att besöka. Jag vet inte vad det var som gjrode det, antagligen alla intryck, jetlag, trötthet men ingen av oss reagerade på att det hette Shibuya och inte Siudobashi och fastän jag konstaterar att detta är en annan stadsdel som jag ville uppleva och nu var glad över att vi fick den på köpet redan första dagen så tänker jag inte att vi är fel utan tänker istället, TÄNK att Shibuya ligger alldeles intill Siudobashi! 

I Shibuya finns det en legendarisk plats som är väl känd från filmer. I diagonaler över gatan går övergångsställen och där kan det passera uppemot 10 000 människor samtidigt vid grönt ljus och den vyn klev vi rakt upp i från underjorden och precis just då blev det grönt ljus och ett myller av människor passerade över. Jag fumlade med dragkedjan till min dyngsura vita väska (det kan den ha det som drar väta över mig så fort jag använder den!) men hann inte få upp mobilen för att knäppa innan det var försent. Vi stod kvar och inväntade nästa invasion och knäppte då men då passerade inte lika många men bilderna jag fick visar ändå en hint av hur det kan vara. 









Efter att ha beundrat och betraktat miljön en stund började vi vandra åt ett håll vi trodde kunde vara rätt. Marie hade vi det här laget redan fattat att vi var i fel stadsdel medan jag trodde stenhårt på att hotellet var där någonstans. Till sist passerade vi en Mc Donalds. Jag hade läst att där fann gratis Wi-Fi så vi gick in och beställde en dricka och så försökte  jag mig på en chilli cheeze, då jag såg att den fanns på bild bakom kassan. Killen förstod mig inte varpå jag börjar prata så där övertydligt som man gör när någon inte förstår. ONE C_H_I_L_I C_H-E-E-Z-E.....! Killen var fortfarande lika oförstående så jag pekar på skärmen bakom honom. Han tittar förvånat på dem och frågar något på japanska och med förvånad min ungfär som att, Vill de verkligen ha dem?  Jag nickar, får dem och drickan och betalar. Vi sätter oss och försöker få igång wifin men lyckas inte så vi börjar klura på var vi kan vara och hur vi tar oss hem. Jag plockar en chilli cheeze, tror jag och biter en tugga. då visar det sig att i Japan är de inte chili cheeze utan cheddarostfyllda risbollar med frityrskal! Annorlunda men rätt goda faktiskt. 

Klockan var nu mycket och tunnelbanan slutar gå någon gång mellan midnatt och ett på natten så det började bli riktigt bråttom att hitta hem. Taxi var inte att tänka på då det är hiskeligt dyrt där! Än en gång frågade vi om vägen och än en gång hittade vi en hjälpsam japan som följde med oss ned i tunnelbanan och visade vilken linje vi skulle ta och vilken station som vi skulle hoppa av vid. När vi kom ner till den linje vi skulle åka med hade vi en dålig känsla. Tänk om vi inte var rätt så ytterligare en gång frågade vi en man. Han visade att jo då, vi var rätt men tyckte vi skulle kliva av vid en annan station än visat. Vid sista byten fanns en t-banestins/-vakt eller vad man ska kalla dem. Vi frågade en trede gång och då pekade han på ytterligare en station att kliva av på och lyckades förmedla att det var närmaste alternativet men att det andra också är rätt och äntligen kom vi rätt! 

Det blev ett väldigt intrycksfyllt första dygn i Japan och med dödströtta fötter och ben hankade vi oss fram de sista metrarna till hotellet. Marie hade fortfarande dag i kroppen (7 timmar tidsskillnad) och kom in en stund till mig men efter en stund gav vi upp och lade oss för att sova. Jag tror det inte tog två minuter heller innan jag sov tungt. 

Likes

Comments