View tracker

Tänkte att jag skulle berätta lite om mig själv i det här inlägget.

Jag heter Anna och är 26 år gammal. Jag bor i en villa i ett litet samhälle utanför Örebro tillsammans med min fantastiska sambo och hans dotter som bor här varannan vecka. Vi har två katter som just nu håller mig sällskap när jag går hemma och väntar på att bebis ska titta ut.

Innan jag blev gravid så levde jag ett liv som gick 100 km/h. Varenda minut var planerad och jag hade inte många stunder där jag tog det lugnt. Jag hade då hästar och eget stall vilket innebar jobb i stallet och ridning på dygnets alla lediga timmar. Ska tillägga att jag jobbar i butik vilket innebär arbetsdagar som ligger någonstans mellan 10 och 11 timmars dagar.

Hästarna har jag lagt på hyllan ett litet tag vilket har, om jag ska vara ärlig, varit riktigt skönt. Har nog inte fattat förrän nu när jag har normala rutiner vilket otroligt stressat och fullspäckat liv jag levt innan.

Andra intressen än hästar är inredning. Älskar att fixa och dona och göra fint runt omkring mig.

Annars är jag en riktigt familje människa och älskar att åka till mormor och ta en kopp kaffe och bara prata.

Lite kort och gott om mig.

Kram

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

När vi fått beskedet och det sjunkit in var vi eller iaf jag förtvivlad. Jag kände mig inte alls redo och min livssituation var inte direkt anpassad för att bli gravid och få barn.
Jag hade vid den tiden tre egna hästar och ytterligare två som stod inackorderade i stallet. Tiden fanns helt enkelt inte.
Jag och min pojkvän hade precis börjat pratat om att flytta ihop och kände väl inte riktigt att det var läge att dessutom få barn när man ska lära känna varandra och se hur en vardag funkar tillsammans.

Som tur är vi båda väldigt öppna och raka personer som pratar väldigt mycket med varandra om hur vi mår och om det är något som stör oss. Vi har gråtit och pratat nätter igenom om det här och nu ser vi otroligt mycket fram emot att lilleman ska titta ut.

Det som har känts viktigt i allt det här är att vi har tillåtit oss själva att faktiskt vara ledsna och förtvivlade över situationen. Det kanske låter konstigt för dem som verkligen längtar efter barn att man känner förtvivlan, men just det att inte få ta beslutet själv och att det känns som att någon annan förändrar hela ens liv utan att kunna göra något åt det gör att man känner sig otroligt maktlös. Vi har hittat det positiva i allt och kärleken till varandra har blivit enorm på ett sätt som den kanske inte hade blivit annars.

Idag är det 22 dagar kvar till BF och vi längtar mer än något annat. Allt är klart och BB-väskan står redo i hallen så nu får gärna vår älskade son titta ut.

Kram

Likes

Comments

View tracker

Tänkte berätta lite om dagen jag fick reda på att jag var gravid.

Jag och min pojkvän hade misstänkt att jag var gravid då jag mått illa och varit väldigt trött i några veckor. Jag hade även haft väldigt oregelbunden mens.

Tog sats och ringde till kvinnomottagningen på usö här i Örebro och sa som jag trodde att jag var någonstans i v12 och ville komma in för att kolla och göra en abort. Både jag och pojkvännen var överens om att en abort var bäst för oss då vi precis bestämt oss för att flytta ihop och att vi inte varit tillsammans någon längre tid. Det var helt enkelt inte rätt i tiden.

Jag fick en akuttid så jag åkte dit direkt. Kände mig väldigt lugn när jag åkte dit och under hela tiden som jag väntade på att det skulle bli min tid så var jag väldigt avslappnad.
Efter en stund fick jag komma in på ett rum och barnmorskan gjorde en undersökning och ultraljud "invändigt". Såg på hans min att han blev fundersam och sen kom det. Beskedet. Han misstänkte att jag gått längre än 12v, mycket längre. Han gissade på ca 20v men skickade mig vidare för att göra ett riktigt ultraljud och datering.
jag tror inte riktigt att jag fattade där och då vad han sa och plötsligt låg jag på en säng i ett annat rum och gjorde ett riktigt ultraljud. Fick veta att jag var i v20 och att abort inte var ett alternativ, hon gav mig ultraljudsbilder och sa att jag fick boka in en tid hos min barnmorska.

Jag har nog aldrig kännt mig så tom, övergiven och förvirrad någonsin. Vad händer nu?!
Jag grät och visste inte vad jag skulle ta mig till, det känns hemskt nu när jag tänker tillbaka på de dagarna när jag bara var förtvivlad över situationen eftersom jag nu längtar så efter att lille bebis ska titta ut.

Det var lite om hur det gick till när jag fick beskedet. Hur jag och pojkvännen tog oss igenom den tunga tiden och hur vi vände det till det bästa som någonsin hänt berättar jag om i nästa inlägg.

Kram

Likes

Comments

Hej! Kul att du hittat hit. I denna blogg tänkte jag berätta om min vardag med samboliv, bonusdotter och en graviditet som kom som en överraskning i v20.

Alltså fick jag reda på att jag var gravid först i v20, eller misstankarna fanns där men inte att jag gått så långt. Det var inte alls enligt plan eller passade in i vardagen just då och paniken var total.
Jag kommer att berätta om min resa från total hästnörd med alldeles för många hästar hemma och en vardag som gick i ett till att börja fundera på vilken barnvagn man ska ha och sitta och ha beslutsångest så tårarna sprutar över vilken babyskydd som kommer att skydda mitt barn bäst.

Jag hoppas att min historia kan hjälpa andra i samma situation att se att man inte är ensam och att det finns en mening med allt!

Kram!

Likes

Comments