Header

Hej alla goa! 🤗

Jag har precis öppnat min webbshop, där jag kommer sälja hudvårdsprodukter i bra kvalité från Sydkorea!!

Förutom de supergulliga förpackningarna fungerar de - helhjärtat & ärligt - superbra! Använder dessa olika dagligen och blivit totalt kär. 😍

NOTE: Ingen wish-kvalité på detta, då det inte ens är inköpt från wish. Detta är ett jättepopulärt märke i Sydkorea, TonyMoly heter det!

Är ni sugna på att kika in webbshopen eller min tillhörande instagram, så är ni varmt välkomna!❤️

www.fjarilsvingen.se

​instagram.com/fjarilsvingen.se


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Hej!

Ibland får jag frågan hur jag mådde förr, och hur jag skulle beskriva det. Jag har denna bilden & metaforen i huvudet:

Jag var på helvetets botten. Så långt ner man kan komma kändes det som, och jag famlade vilset i mörkret. Hittade inte ljusknappen för jag orkade inte. Jag hade inte kraft nog att sträcka mig efter den, för den kändes vara så långt upp.
Väggarna på bottnen var kala och glansiga; jag kunde inte klättra upp hur mycket jag än ville. Tillslut blev jag så utmattad av att försöka att det inte ens kändes lönt längre. Kraften och lusten tog slut och jag kände mig så misslyckad som varken kunde nå ljusknappen eller klättra upp på egen hand.
Tillslut gick det så långt att jag behövde akuthjälp.
Vården och min familj försökte slänga ner repstegar i hålet men jag tog inte emot hjälpen. Jag brydde mig inte längre, och jag såg inget värde i mig själv och jag förstod inte hur lilla jag, lilla meningslösa värdelösa äckliga jag, kunde förtjäna hjälp. Så jag tog inte emot hjälpen, jag bara kapade stegen och satte mig i ett hörn och skakade och grät av panikångest.

Med hjälp av mediciner, terapi, många läkarsamtal, min familj, slutenvården m.m. så vände det - aningens - tillslut. Jag slutade kapa av stegen. Men den var fortfarande för långt upp, hur mycket jag än hoppade och försökte så nådde jag inte stegen. Den förtvivlade vården och min familj kastade och kastade, men jag nådde den inte.

Jag var tillbaka, och nu fanns det inte ens en ljusknapp längre. Trodde jag.

Men hörrni, det finns alltid en ljusknapp! Den fanns där när ni föddes och kommer aldrig försvinna, hur mörkt det än blir. Den finns alltid där.
År ut och år in, livet med tvångsvård på en psykiatrisk akutavdelning, in och ut på akuten, kaos, bältessängar, allt vad helvetet innebär. Men jag tog mig upp!

Jag kan inte sätta fingret på vad det var som gjorde att allt vände, det är ju fortfarande inte på topp. Men jag är på god väg. Vägen är krokig och det finns svackor, men jag är iallafall på vägen igen och inte på botten!
Antar att det var en blandning av slutenvården, öppenvården, familj & vänner, mediciner, dagvård, terapi, och framförallt tid. Tid och kämparglöd som förvisso gömde sig långt där inne, men den finns. En svag gnista som växte tillslut!

Det finns alltid hopp, och du är aldrig ensam!

Kram,
Fansan ❤️

Likes

Comments

Hejsan❣️

Jag har nu börjat min lärlings-utbildning på Vård & Omsorgs-programmet!
Går om ettan på gymnasiet pga sjukskrivning, men är tillbaka nu fast som lärling.

För tillfället praktiserar jag på ett äldreboende och ska vara här fram till sportlovet, minst. Jag stormtrivs redan efter bara fyra dagar!!


Men en magisk känsla jag har i hela kroppen, är "jag klarade det". Jag är på andra sidan vården nu efter in och ut på sjukhus i flera år. Nu är det jag som får byta om till arbetskläderna och ta hand om andra, och det känns sååå bra!!!!

Är så stolt över mig själv att jag klarar detta, äntligen! Och det är så bra här och framtiden känns riktigt hoppfull. ❤️

Kramis,
Fansan 💕

Likes

Comments

Hej alla goa! 🌸

Dålig uppdatering, jag vet. Men se det som en positiv grej; livet går framåt och framtiden ser ändå ljus(are) ut!

Jag lever, jag har livsglädje, jag kämpar trots återfall, jag står upp och jag är stark. Ja, jag brukar inte prata gott om mig själv, men stark är något jag faktiskt kan säga att jag är, och stolt är jag med!

Nu skulle jag behöver er hjälp; vad vill du att jag ska skriva om? Mina erfarenheter kring något, ren fakta, frågor om mig och mitt förflutna/nutid/framtid? Undrar ni något? Är det något jag borde upprepa eller skriva mer om?
BOMBA kommentarsfältet!! Ge mig tips, idéer & inspiration till att få bloggen aktiv igen och få mig fortsätta blogga!
Huvudämnet är psykiatri/psykisk (o)hälsa, men ni kan fråga om allting.

Kram,
Fansan ❤

Likes

Comments

Hej alla goa! 🌸

Ber om ursäkt för dålig uppdatering, hänt lite för mycket negativt senaste... Har verkligen inte mått på topp och mycket kaos m.m.

Men här har ni några bilder på en av de saker som piggar upp mig mest här i livet - glowsticks!! Har så otroligt roliga minnen med dessa och de lyser (bokstavligen haha) upp min emellanåt dystra vardag. Var ett tag sedan nu, så jag gick minsann in på BR Leksaker idag och köpte ehm... ett antal stycken haha! ⭐️

Ha det bäst, och glöm inte att ta hand om er själva!

Kram,
Fansan ❤

Likes

Comments

OBS!!! Rekommenderar inte er som är lättriggade att kolla på dessa, vill inte få någon att må sämre. Men jag personligen gillar att kolla på filmer/serier som jag kan relatera till, det är en slags trygghet! Men jag bara varnar er för eventuella triggers i dessa filmer & serier.


1. Film - Girl Interrupted (Stulna År)

Handlar om en ung kvinna som blir inlagd på ett mentalsjukhus på 60-talet efter ett självmordsförsök.
Min absoluta favoritfilm!!


2. Film - It's Kind Of A Funny Story

Handlar om en tonårskille som lägger in sig själv, men den psykiatriska ungdomsavdelningen
på sjukhuset är under renovering, så han hamnar på den vuxna avdelningen.


3. Film - Side Effects

Handlar om en kvinna som börjar med en ny medicin som inte tidigare har provats,
men allt är inte som det verkar och filmen får en riktigt oväntad vändning.


4. Film - Thinspiration (Starving In Suburbia)

Handlar om en tjej med en ätstörning, och man får följa hennes farliga resa genom detta.


5. Serie - 13 Reasons Why (13 Skäl Varför)

Handlar om en tjej i highschool som tar sitt liv - men hon lämnar efter sig
ett antal kasettband där hon berättar om vilka som är skyldiga till hennes
självmord, och varför.

Likes

Comments

Hej alla goa! 🤗🌸

Igår hade jag en riktig ta-hand-om-mitt-ansikte-dag! Framåt kvällen djuprengjorde jag ansiktet och sen satte på den sötaste ansiktsmasken från Korea!!
Hur gullig är den inte? 😍 Mitt ansikte blev sååå lent och helt magiskt fräscht!

Men, vad ville jag få fram med detta?
Jo, jag tänkte bara påminna er om en sak; glöm inte bort att våga skämma bort er själva ibland, och ta hand om er kropp!!
Kroppar är fantastiska, alla storlekar och typer. Tänk bara på hur mycket de kan ta, hur mycket vissa kroppar står ut med och hur de funkar och kämpar för att fungera för just dig! Tänk bara på allt dom kan göra!!
Alla kroppar är bra kroppar, oavsett utseende, jag tycker du ska vara stolt över din kropp, för den duger precis som den är, är jättevacker och helt fantastisk på alla sätt.

Så glöm inte att ta en day off emellanåt och bara ta hand om er själva, för det förtjänar ni!!

Kram,
Fansan 🎀

Likes

Comments

Hej alla goa! 🌸
Idag tänkte jag berätta om mina erfarnheter kring dagvården (även kallat mellanvård).
Det är, som det låter, ett mellanting mellan slutenvården och öppenvården. Man går dit varje dag (där jag gick var det 3 veckor, men man kunde gå flera gånger) och är där över dagen, sedan åker man hem. Inte som att vara inlagd alltså, man sover inte över och man har mer frihet!

Jag började där för att inläggning var inte riktigt det jag ville och behövde, men öppenvården hjälpte inte. Så då gick jag på ett möte och fick en plats på mellanvården!
Det var väldigt DBT*-inriktat där, på ett bra och lagom sätt (just där jag gick) och det hjälpte mig otroligt!! Det är som en gruppterapi, man är där med andra människor som har problem och tillsammans med några personal inom psykiatrin så pratar man, lär sig hantera känslor, går på promenader, äter tillsammans, pratar väldigt mycket om saker och med varandra, stöttar och hjälper varandra.
Sjukt nervöst första dagen, men redan dag 3 var jag inne i gruppen och det var som att vi alla känt varandra länge! Suuuupermysig stämning och mellanvården hjälpte verkligen mig!

Man brukar göra upp ett schema tillsammans, anpassat för varje grupp, och det är många pauser. Så det är intensivt, men inte så man inte orkar. Lagom helt enkelt, och jag lärde mig såå mycket där, och mådde så bra under den tiden jag gick där!
Rekommenderar detta till er som inte vill/kan bli inlagda, men inte känner att ett samtal i veckan hjälper. Lärde mig jättemycket, lärde känna nya superfina personer och fick prata ut väldigt mycket, och fick mycket stöttning.

Under pauserna kunde man gå och spela pingis i idrottsrummet brevid, gå ut, rita, prata med de andra, sätta på musik i högtalarna osv! Rekommenderar mellanvård/dagvård faktiskt. Hjälpte som sagt mig enormt.

Har ni ytterligare frågor är det bara att lägga en kommentar, så svarar jag så bäst jag kan!❤

*DBT = Dialektisk Beteende Terapi, kommer ett inlägg om info & mina erfarnheter om detta om några dagar!

Kram,
Fansan 🎀

Likes

Comments

Hej alla goa! 🌸
Idag tänkte jag berätta vilka ångestdämpande mediciner jag prövat, och hur de funkat för mig.

OBS!!!
Mediciner överlag är extremt individuellt hur de funkar. Vissa behöver lägre doser, vissa de högsta. Vissa behöver de svagare och bättre medicinerna, medan andra bara svarar på starkare och farligare mediciner. Jag rekommenderar att testa ALLT som finns att tillgå som inte klassas som narkotikaklassat, då det är farlig, beroendeframkallande och helt enkelt inte bra.
Men för vissa, som tillexempel jag, fungerar det helt enkelt inte med det som inte är narkotikaklassat. Men jag rekommenderar att börja med atarax, funkar inte det "klättra uppåt" och stanna såfort du hittar det som funkar för just DIG! Försök hålla dig långt borta från t.ex bensodiazepiner. Funkar atarax, var glad över det. Jag önskar så att min kropp svarade på de svagare medicinerna, helt ärligt. Jag önskar även att lägre doser fungerade på mig, av hela mitt hjärta önskar jag detta. Men det funkar bara inte för mig. Det är även väldigt individuellt hur snabbt man vänjer sig vid en medicin, vissa vänjer sig snabbt och vissa kroppar vänjer sig aldrig.
Nu till inlägget:

Jag skriver i den ordningen jag testade de dom (i den mån jag kommer ihåg).

Atarax - Är ett antihistamin med bieffekten att göra en trött och därmed dämpa ångest. Detta funkade aldrig på mig, och jag prövade nästa.

Lergigan - Är även det ett antihistamin med bieffekten som gör en trött och ska därmed dämpa ångest. Denna fungerade bättre än atarax, men ändå inte hela vägen. Jag blev trött och kroppen "orkade inte" få ångest. Skönt, men jag vande mig för snabbt och tillslut funkade de inte. Min kropp ändrade sig även på det sättet att ju tröttare jag blir, ju mer ångest får jag. Därför fungerade inte Lergigan tillslut. (OBS! min kropp ändrades inte pga medicinen.)

Theralen - Denna fungerade länge för mig, tyvärr dock bara i de högre doserna. Därför tog jag det flytande, då det hade blivit alldeles för många tabeletter att svälja annars.
Men tillslut, återigen, vande min kropp sig och Theralen slutade fungera. Detta är den bästa icke-narkotikaklassade medicinen jag provat mot ångest dock!

Sobril/Oxascand (oxazepam) - Bensodiazepin-resan började här, tyvärr, och följande mediciner är även de narkotikaklassade & benso. Denna svarade jag äntligen bra på, och har för mig att jag tog ganska länge. Sån oerhörd lättnad.
Kommer inte riktigt ihåg varför, men medicinen slutade tillslut att fungera och jag testade nästa.

Stesolid (diazepam) - Funkade också riktigt bra, gjorde mig extremt lugn och avslappnad, ångestfri.
Fick höja dosen några gånger för kroppen vande sig, igen. Jag bytte tillslut än en gång då denna också slutade fungera. Tog den dock ganska länge har jag för mig(?)
Denna var en av de bästa jag testat och som fungerade bäst på mig. Dåliga var att jag blev väldigt impulsiv av, tappade hämningarna och skadade mig lättare & värre om jag tog denna.

Temesta (lorazepam) - Fungerade hyfsat har jag för mig, men gav inte riktigt fullt ut ångestdämpande så tog denna ihop med stesolid. Bra kombo för mig! Men enbart temestan fungerade tyvärr inte.

Xanor (alprazolam) - Min nuvarande, fungerade från början och trots att jag tagit länge fungerar den lika bra än! Dock har jag fått höja dosen några gånger, och det är inte alltid den fungerar men 99% av gångerna.
Ger mig lugn, en känsla av lättnad och tar i stort sett bort min ångest helt.

Som sagt, individuellt. För vissa fungerar inte xanor på t.ex men theralen är deras räddning. Det går inte att gå efter en annan människas erfarenheter när man ska testa nya mediciner, utan det gäller att testa och utvärdera själv för att hitta vad som är bra & fungerar på just dig.
Sen rekommenderar jag självklart inte att ta piller för att dämpa ångesten. Men i nödfall, kan det vara en tillfälligt bra lösning. Helst inte under en längre tid! Men detta är också individuellt.

Kolla in mitt inlägg "Ångestdämpande x5" för att hitta sätt att hantera din ångest på utan att ta tabletter eller skada dig! http://nouw.com/superfansan/angestdampande-x5-30566492

Likes

Comments

Hej alla goa! 🌸

Just nu sitter jag på tåget, och är lika stolt som alla gånger jag åkt tåg det senaste halvåret.
Nu kanske ni tänker "Va? Vad är det för big deal med att åka tåg?"
Ja du, jag ska förklara. För det är en väldigt big deal för mig.

När jag var som sjukast och självmordsbenägen kunde jag inte se ett tågspår utan att vilja lägga mig på det. Jag kunde inte se ett tåg utan att få impulsen att hoppa framför. Att åka tåg var inte ens på tal om, det enda jag ville med tågen var att dö.

Nu, i ett halvår ungefär, har jag åkt tåg massor med gånger utan några som helst problem!!

Även när jag inte var självmordsbenägen längre, så kunde jag inte gå nära ett tågspår. Jag ville inte halka in på de gamla tankebanorna och jag fick sån fruktansvärd ångest över att vara nära, på grund av flashbacks. Åka tåg var fortfarande inte på tal.

Tillsammans med min pojkvän som stöd satte jag mig ångestfylld på ett tåg i vintras och det började rulla. Jag kom över min tågskräck!
Nu åker jag tåg med glädje, SJÄLV(!!), för det går så himla mycket snabbare, och inte en enda impuls dyker upp när jag ser tågspåret!

Små framsteg som att kunna åka tåg igen, det är ändå ett framsteg. Alla framsteg bra! Smått eller stort, lika viktigt. Återfall är också okej, sålänge man kommer ihåg att resa sig igen och fortsätta kämpa. Återfall händer alla.

Kan inte ni berätta om era små eller stora framsteg ni gjort senaste halvåret? Skulle vara intressant att höra!
Även hur litet eller "töntigt" ett framsteg än kan låta i andras öron, är jag stolt över alla framsteg jag gör.

Kram,
Fansan 🎀

Likes

Comments