View tracker

Jag läste alltså precis igenom mina tidigare inlägg lite snabbt, bara ögade igenom liksom, och heerreegud vad ledsamma inlägg. Inte alls roliga att läsa? Det är ju visserligen inte syftet, men ändå. Detta inlägget hoppas jag kan bidra med lite mindre självdestruktiva känslor dock. Jag har ju fått jobb :) - som de flesta vet! Japp, det har jag, och jag är väldigt väldigt tacksam och glad. Imorgon har jag min första arbetsdag, elr snarare introduktionsdag på en annan ort där en stor del av upplärningen kommer ske, vilket ska bli väldigt spännande. Dock inte bilresan dit, då det är lite mer än en timmes bilresa enkel väg, och jag har bara mig själv som sällskap, så det kommer absolut inte vara kul, eller lätt att hålla sig vaken heller för den delen, men jag biter ihop och gör det bara, vad är det värsta som kan hända? Ingenting. Jag hoppas och tror att alla på stället kommer vara supertrevliga, jag brukar inte få nån annan uppfattning om folk. MEN, nu kommer den extremt självkritiska sidan fram. Jag VET att detta är upplärning, men jag har ett grymt behov av att visa att jag KAN, och gärna bättre än alla andra, jag vill vara självgående helst igår och kunna precis ALLT direkt. Det där lät aningen uppnosigt, men det är absolut inte det jag vill få fram - men jag vill helt enkelt vara så jäkla bäst jag bara kan, eller så bäst som någon bara kan på vissa saker, och inte för att visa mig på styva linan utan egentligen är det enbart för att jag vill bevisa för mig själv att jag klarar det. Snälla, jag är snart 30 bast och har aldrig haft en fast inkomst, eller ett stadigt arbete. Jag har alltid hakat mig fram i en bergochdalbana av både pengar och känslor. Kanske kan dessa två nu gå hand i hand så man kan känns sig lite stabil på jorden, jag hoppas verkligen det. Nästa vecka har vi rundtur på nyöppnade stället där jag faktiskt kommer att arbeta, vi har även en VIP-kväll för våra anhöriga, jag kommer dock jobba ett 11-timmars pass den dagen så kanske inte är så jättetrevlig att mingla med, men ändå :) Det ska bli så jävla skitkul. Men jag har samtidigt så ont i magen, jag har prestationsångest ALLAN och jag är rädd för hur jag ska må imorgon bitti, kommer jag sova något inatt m.m.? Vad nice det hade vart att bara få stänga av känslorna ibland och bara göra sin grej. Jag funkar inte, och har aldrig funkat särskilt bra i sociala sammanhang, jag har ganska svårt att se folk i ögonen när jag pratar med dom, jag tycker det är jobbigt att uttala längre meningar, jag stammar och flackar mycket i talet när jag vet att mer än en person lyssnar på mig på en gång. Nä, DETTA KOMMER GÅ SUPERBRA. DET KOMMER VARA JÄTTEROLIGT OCH JAG KOMMER KÄNNA MIG MER PEPPAD ÄN NÅGONSIN NÄR JAG KOMMER HEM FRÅN MITT ARBETSPASS IMORGON OCH JAG KOMMER GÖRA FAN SÅ BRA IFRÅN MIG. PUNKT SLUT.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

​Terapisamtal med mig själv. Hela den här dagen har vart käpprätt åt helvete. Jag kan nog verka ganska säker, burdus till och med, demokratisk och väldigt stark (åtminstone finns det några som skulle påstå att jag är som en betongmur) , men egentligen så är jag inte alls något av detta. Jag är en riktigt sladdrig person. Jag är väldigt känslig, har lätt till både gråt och skratt, jag tar åt mig lätt och brusar upp lätt. Kort stubin och noll impulskontroll skulle kunna beskriva mig bra. Jag använder ju inte min blogg särskilt ofta, jag har inget behov av att spotta ut dagens outfit, middag, dagens to do list elr dylikt, utan jag behöver rensa hjärnan, därav bloggen - som jag säkert tidigare sagt också. Jag har noll läsare, ingen vet att jag bloggar så den enstaka stackarn som faktiskt läser är troligtvis någon som råkat snubbla in hit. Hur som haver, ikväll har jag funderat på ett par frågeställningar. 
​Vad är det som pressar en människa till att inte längre vilja leva? 
​Vi har väl alla självbevarelsedrift? Eller? Är det inte en del av vårt liv, att skydda oss från smärta elr förhindra att en olycka händer oss?

​Vad kan jag göra för att göra mig lycklig? ​Det finns mycket som ger mig glädje, bland annat att få göra andra glada, överraska, bjuda på middagar, trevligt umgänge, jag älskar att få ge! Men det är också bara tillfälliga ljus i vardagen. Jag måste hitta något beständigt. Jag behöver rutiner. Jag har gått från att vara mammaledig, arbetslös, jobba häcken av mig, bli sjukskriven och en tablettknaprande soffpotatis, jobba häcken av mig, bli arbetslös och återigen få ett arbete att se fram emot. Hur är det möjligt att vänja sig vid ett sånt liv? Det är helt rutinlöst och jag som person fungerar bara om jag får rutiner. Min son är min eviga lycka och trygghet.

​Vad gör mig glad? 
Ingen kommer göra det åt en, materiella ting är bara ett tillfälligt rus som allt annat. Skaffade mig just en systemkamera, en röd snygg jävel. Fräsiga kort tar den också. Korten gör mig faktiskt glad, att se fina skarpa bilder på min son, det tänder en liten låga i hjärtat. Rent spontant känns svaret; Jag vill få göra vad jag vill.

Men när jag behöver hjälp, när jag mår dåligt, när jag bara vill skrika ut att jag hatar alla och hela världen - då finns det ingen som lyssnar. Det finns massor att prata med, men antingen uppför dom sig bara som väggar, eller så börjar de bara babbla om sina egna problem. Har inga problem att lyssna på folks problem, men när jag själv har mina så önskar jag bara att nån höll om mig, lyssnade och höll käften, samt överöste mig med tröstande ord. 

Jag känner mig som världens ensammaste människa. Jag känner mig som världens sämsta mamma när jag bara sådär faller ihop och gråter hejdlöst, min son kommer och rör vid mig och säger ''Mamma? Essen?'' (=Mamma ledsen?) Och det gör nästan de hela ännu värre, för då slås jag av vilken bild han måste få. Shit vad tragiskt. Stackars pojk. Ingen vill se sin mamma gråta och vara ledsen, jag vet precis hur det är och det är fruktansvärt. 

Usch, jag pendlar hela tiden mellan att vara glad, ledsen, det går så upp och ner. Detta trodde jag aldrig att jag skulle säga, men just idag, känner jag för att besöka en läkare, av något slag. För att få hjälp. Imorgon kommer jag att må bättre en stund, sen kommer dippen igen och jag önskar i princip att jag kunde få somna och aldrig vakna upp. Därefter går det uppåt, nedåt och uppåt igen. Gång på gång på gång tills jag lär se ut som ett skrumpet russin. Och jag vill ju inte vara sån! Jag vill ju uppskatta livet! Jag har SÅ mycket att uppskatta! Jag lever inte fattigt, jag har min familj i livet, vi har inga missbruk, jag röker för tusan inte ens längre, jag kan göra vad jag vill, jag har världens bästa sambo, jag har världens goaste vovvar som förgyller mitt liv oerhört och vi alla är pigga, friska och glada, vad mer ska man kunna begära egentligen? En sak är säker, jag är skör, väldigt väldigt skör. Jag är inte stark, jag överlever när jag måste för att jag måste.
​Mina gråtsessioner och nervsammanbrott är inte vackra, men det bara måste ut, sen vill jag bara ha en kram och ett tröstande ''allt kommer att bli bra...''


Likes

Comments

View tracker

Ja, idag var jag ju på ytterligare ett besök hos läkaren. Denna gången togs det lite fler prover och en lite annorlunda undersökning. Fick veta att det var för att utesluta hjärnhinneinflammation (?) Låter inget vidare. Ingenting med ordet 'hjärna' i, i sjukdomssammanhang låter dock inget vidare överlag kan jag tycka. Men det löser sig säkert. Domen kommer imorgon innan lunch ;) Sjukskriven två veckor till i alla fall, därefter vet jag inte vad som händer, jag hoppas verkligen att det löst sig innan dess. Ska försöka bli bättre på träningen också, men det ömmar så förbannat efteråt så man drar sig änna för't.. Halleluja för massage på Torsdag!
I övrigt har dagen vart bra, har spenderats hos morsan, vi har lagat mat, suttit på baksidan en stund, jag har mest haft ont i skallen så passade på att vila lite med min lilleman medan han sov. Rastlös som man är, även när man vilar, så fick jag väl snällt spela lite på Maria.com, och lite vackert klickade jag hem 1300:- i vinst. Trevligt, att lägga till i reskassan.

Vi ska ju nämligen till Rhodos i Oktober :) Ska bli så skönt!

Likes

Comments

​Vet ni vad konstigt det är att känna sig ensam i en hel hop med människor? Hur galet det är att kunna känna sig rastlös när man egentligen är totalt utmattad, hur man nästan inte kan sova för att man är nervös inför morgondagen? Så känner jag varje dag. Och samtidigt känns det jätteångestladdat att tänka på allt detta. Jag kan inte sluta tänka på allt sånt här. Jag kommer troligtvis att gå och oroa mig hela livet och glömma av att leva till slut. Allt i min skalle är en stor jävla röra. Jag är ledsen, jag är glad, förväntansfull, velig, rädd, ledsen igen, glad igen, arg på mig själv, arg på någon annan emellanåt. Jag är samtidigt jättetädd för att inte räcka till, att det jag säger inte spelar någon roll, att jag trampar på folk, att jag tänker för mycket på mig själv. Osv osv osv osv.
​GAH, jag orkar inte med min hjärna. Nu måste jag försöka gå och lägga mig. Träning och kvällsmediciner står på schemat.

Likes

Comments