View tracker

Jahaja. Onsdag. Lill-lördag? Not so much, inte för mig i alla fall. Idag har varit en sån där dag som man kommer glömma bort fast ändå veta att man har haft. En sån dag då det liksom inte händer nånting men man har ändå haft saker för sig hela tiden. Jag hatar såna dagar. Avskyr. UUUUUUUUSSSSSCCCCCCCCCCCCCCCCCCCCHHHHHHHHHHH

Okej men i alla fall här är lite GIFs för att underhålla mig sjäkv. Och er. Mest mig. Klart slut.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

1:A song you like with a color in the title: Blue American - Placebo

2:A song you like with a number in the title: Twenty years - Placebo

3:A song that reminds you of summertime: Not in love - crystal castles ft robert smith

4:A song that reminds you of someone you would rather forget about: Are friends electric - Gary Numan

5:A song that needs to be played LOUD: Julien - Placebo

6:A song that makes you want to dance: Teenage angst - Placebo

7:A song to drive to: All the things she said - tatu

8:A song about drugs or alcohol: Commercial for levi - Placebo

9:A song that makes you happy: Friday I'm in love - The Cure

10:A song that makes you sad: Leni - Placebo

11:A song that you never get tired of: Every you every me (acoustic version) - Placebo

12:A song from your preteen years: Sail - AWOLNATION

13:One of your favorite 80’s songs: There is a light that never goes out - The Smiths

14:A song that you would love played at your wedding: Loud like love - Placebo

15:A song that is a cover by another artist: Running up that hill - Placebo

16:One of your favorite classical songs: Moonlight sonata - Beethoven

17:A song that would sing a duet with on karaoke: Without you I'm nothing - Placebo

18:A song from the year that you were born: Pure morning - Placebo

19:A song that makes you think about life: Lose yourself - Eminem

20:A song that has many meanings to you: I know - Placebo

21:A favorite song with a person’s name in the title: William, it was really nothing - The Smiths

22:A song that moves you forward: Let's all go together - Marion

23:A song that you think everybody should listen to: The bitter end - Placebo

24:A song by a band you wish were still together: Last night I dreamt that somebody loved me - The Smiths

25:A song by an artist no longer living: Somliga går med trasiga skor - Cornelis Vreeswijk

26:A song that makes you want to fall in love: Lovesong - The Cure

27:A song that breaks your heart: My sweet prince - Placebo

28:A song by an artist with a voice that you love: Space Monkey - Placebo (Brian Molko<3)

29:A song that you remember from your childhood: Stillborn - Black label society

30:A song that reminds you of yourself: Big girls cry - Sia

Likes

Comments

View tracker

Nu när jag ska sälja Corinne tänkte jag att jag skulle vilja ha några av våra minnen från de snart två åren vi har haft tillsammans. Frånprovridning, ridläger och tävlingar till vardag och andra händelser. 


När jag var satt i bilen på väg till Täby Ryttarcenter för att provrida Corinne för första gången så lyssnade jag på en av Placebos första låtar, "Lady of the flowers". Och ni vet när man förknippar en låt med ett minne? Det hände då. Jag visste det när jag satt där och lyssnade. Om jag köpte Corinne skulle hon för evigt vara min Lady of the flowers. Och så blev det. Ingen annan vet. Jag har aldrig sagt det till någon förut. Men hon har alltid varit det. Jag har alltid haft det i bakhuvudet varje gång jag ser henne. Min Lady of the flowers. Min fina, älskade lilla tjej. Jag älskar henne så mycket, även om sista halvåret har varit riktigt dåligt för oss. Jag ä så ledsen att hon fått lida på grund av min psykiska hälsa. Jag har så dåligt samvete. Och det är därför vi gör detta nu. För hennes skull, För min skull. För mammas skull. Men mest för hennes. Hennes sång förtjänar att bli sjungen och jag gör det helt enkelt inte längre. Även om jag älskar henne. Min Lady of the flowers. Rich Corinne. 

Likes

Comments

Det var norrsken över Stockholm idag. Och jag såg det. Om än vagt, och bara för en stund - men jag såg det. Jag har aldrig sett norrsken i hela mitt liv förut. Men jag har alltid velat det.
Först när jag såg det, vågade jag inte tro att det verkligen var norrsken. Jag trodde inte det var möjligt i Stockholm. Men nu, efter att ha legat sömnlös hela natten, bestämde jag mig för att googla.
Tydligen var det rätt vindar och solen är ovanligt aktiv nu och det var det (och säkert andra astronomiska saker som jag inte förstår) som gjorde det möjligt med norrsken idag, inte bara över Stockholm utan på många andra platser i Sverige. Det kom även fram att det var norrsken här för bara ett par dagar sen!

Jag hittade en Facebook-sida (@Norrsken) där en massa info och bilder fanns, och där kikade jag nöjt runt. Jag är så lycklig. Tänk att en dröm kan gå i uppfyllelse bara sådär. När man minst anar det. När man som mest behöver det.
Och det bästa med allt är att jag såg det helt själv. Jag var ensam när jag såg norrskenet. Jag berättade det inte för någon. Jag letade själv upp bekräftelse på vad jag sett. Det är som att det där norrskenet jag såg bara var för mig. När jag känner mig som mest ensam så blir himlen en tröst och idag, när jag började må mycket sämre, då bestämde sig himlen för att ge mig något att vara glad över. Och det är jag verkligen. Ni kan nog aldrig förstå hur lycklig jag är för detta. Norrsken har alltid varit så speciellt för mig, ända sen jag var ett barn, och det har varit något jag nästan dagligen fantiserar om - hur jag sitter på en veranda långt upp i Norrland om 10 år och ser upp mot en grönskimrande himmel.

Jag hoppas något så innerligt att jag får se mer norrsken snart. Och att jag får se det ordentligt då.

Likes

Comments

Väldigt viktigt. Väldigt viktigt, okej?












Likes

Comments

Och jag har inte kunnat sova alls inatt. 

Inte trött.

Fick en hostattack.

Hungrig - åt och drack te.

Inte trött.

Tänkte på skolan.

Ont i huvudet. Illamående. Uppenbarligen inte så smart att åka till stallet idag.

Tänkte på pappa.

Blev upprörd - ännu mer ont i huvudet.

Tog en ipren.

Skrev förra inlägget. Länge.

Ont i huvudet. Illamående. Trött. Hostattack.

Måste snart åka till skolan.

Ångest. Så jävla mycket ångest. 

Längtar efter momo. Mer än någonsin. Varför bor jag inte hos henne? Hon är den enda i min värld som förstår mig, mitt bästa, får mig att må riktigt bra. Hon är den jag älskar mest på Jorden, tror jag. Men är för sjuk för att träffa henne nu. Hon får inte bli smittad, har precis varit sjuk. 



Likes

Comments

cause baby im a nightmare dressed as an antisocial sleep deprived mess​​

Likes

Comments

Ligger sömnlös och vet inte riktigt varför. Är liksom trött. Eller borde vara. Fast jag gick ju inte upp förrän vid 12 idag så det kanske inte är så konstigt egentligen. Ja, jag gick upp vid 12. På en onsdag. Nej, vi har inte sovmorgon i skolan. Jag är sjuk. Fast gentligen var det hälften för-sjuk-för-att-gå-till-skolan och hälften skolk idag, om jag ska vara ärlig. Jag orkar bara inte med skolan. Eller hela mitt liv just nu, egentligen.

Missförstå mig inte, jag är inte självmordsbenägen eller nåt, jag är bara så jävla trött och förvirrad. Jag får inte ihop skiten. Att ha häst, ett socialt liv och att sköta skolan. Nope. Går inte. Hur mycket jag än vill egentligen så går det inte. Det blir alltid så att jag tänker ut en plan på hur jag ska få ihop allting, men när jag väl sitter där bakom skolbänken, med datorn framför mig och Adam eller Simon bredvid, så orkar jag inte bry mig längre. All energi och vilja rinner ut, på stolen och ner på golvet, tills det dunstar helt.

Och i stallet är det i princip likadant. Jag mockar och gör mat, det jag måste göra eftersom jag har ansvar för min häst och hon skulle bli utan annars. Sen måste jag tvinga mig själv att borsta henne och rida. Eller så gör jag det först. Fast det spelar ingen roll, för poängen är att jag verkligen måste tvinga mig själv att göra det. Och det är hemskt. Jag känner mig så hemsk. Varför vill jag inte spendera tid med min egen häst? Jag älskar henne, så varför är det så jobbigt att vara i stallet?

För att jag inte har någon energi kvar i livet. Över huvud taget. Jag har fattat det nu. Jag har ingen energi på morgonen, inte i skolan (möjligtvis på teaterlektionerna), inte i stallet,, inte med mina kompisar, inte på Skeppsholmsgården, inte hemma. Jag är bara så jävla slutkörd och jag har varit det så länge att jag inte ens fattade det själv förrän nu. På BUP sa de att jag var deprimerad. Det var ett år sen. Redan då. Och så långt innan dess. Att ingen fattade. Jag är ju för fan en sån fet jävla röra att jag inte ens kan sova på nätterna, trots att det är den enda tid på dygnet då jag på riktigt tillåts slappna av helt och avsäga mig allt annat.


Jag berättade det här för pappa idag. Jag skrev ett långt sms och berättade allting. Att jag sjukanmält mig själv från skolan idag, att jag sjukanmält mig från skolan många gånger förut. Jag förklarade allt. Att jag vill att det ska sluta, att jag vill satsa i skolan men inte kan, att jag hatar mig själv för det. Känner mig så dålig. Och jag bad honom att hantera allting på ett pedagogiskt sätt, hur besviken och arg han än blev. Sa att jag behöver hans stöd. Att jag litar på honom, även om han inte riktigt litar på mig längre.

Han svarade "KRAM <3"

Jag har aldrig varit så lättad och glad över ett sms förut. Jag grät till och med. Kände en sån enorm kärlek till pappa. Såg framför mig hur han skulle komma hem och ge mig en lång, varm kram. Men det blev inte så. När jag kom hem från stallet var han där, lika läraraktig och affärsmässig som alltid. Ingen kram, inget "gumman", inget tecken på att han skulle vara min far över huvud taget. Eller inget tecken på att han älskar mig i alla fall. Vad jag fick var ett gäng veckoscheman där jag skulle skriva upp skoltider, fritidssysslor, sysslor hemma, läxor/plugg och om det var något prov eller liknande i skolan. Det är väl jättebra, men det var inte riktigt vad jag hade tänkt mig när jag skrev att jag behövde hans stöd...

Likes

Comments