Här kommer en hälsning ifrån Avesta, Sverige! Jag har nu varit hemma i nästan en vecka. Överraskade familjen med att komma hem i måndags kväll. Sakta men säkert börjar jag förstå att jag är hemma igen, men det tar tid. Försöker få iordning på hemmet mitt, det tar också tid. Men de får det göra, en sak i taget. Försöker ta dagen som den kommer, njuta över att vara på hemmaplan och umgås med nära och kära!

Idag har jag storstädat mitt rum, gått igenom alla mina saker och dammat ordentligt! Skönt! Nu blir det att tvätta håret för ikväll ska jag på dejt med Mr Grey! 😎

Tack tack tack tack tack till alla er som läst min blogg och följt med på min resa! Så himla roligt! Och ännu mer tack till alla ni som finns i mitt liv på ett eller annat sätt, ni betyder så mycket allihopa!❤❤

Likes

Comments

Att äta husmanskost hos farmor, ha frukostmys med pappa, överraska syster, kramas med mamma, hälsa på min broder och Johanna och ha Bolibompamys med Stella. Då vet man att man är hemma hos sin älskade familj! <3

Likes

Comments

Hallå hallå! Brutalt dålig uppdatering från min sida.. 🙈 Vi är iaf på Bali nu, i paradiset Ubud. Yogar oss, dricker kaffe och pratar om allt mellan himmel och jord. Idag har det varit dåligt väder, så vi bytte yogan mot en flaska vin i mjukisbyxor på rummet istället.

Likes

Comments

Eden Ministry hjälper kvinnor i Asien ifrån sitt liv som prostituerad. De hjälper de utsatta kvinnorna på plats. Med stöd, trygghet, värme och kärlek försöker de få kvinnorna att hitta lyckan med livet igen. De utsatta kvinnorna som blivit fria och hjälpta gör handgjorda smycken, bokmärken och nyckelringar som säljs världen över. 100% av kostnaden går direkt till kvinnorna!

Jag tänkte om någon dag beställa hem detta fina bokmärke! Maja har även hittat ett armband hon vill beställa. Frakten ligger dock på $15, så jag undrar om någon mer vill beställa någonting så kan vi slå ihop beställningen och dela på frakten. De har jättefina smycken i alla möjliga stilar både för kvinnor och män. Om inte till dig själv så kanske en present!

För att läsa mer om vad Eden Ministry gör kan ni läsa här

Shopen hittar ni här

Hojta till om du vill beställa någonting! Jag beställer om tre dagar! Ha en bra dag!❤️

  • vardag

Likes

Comments

Nu när läget är under kontroll och ingenting är farligt kan jag skriva första delen i min rapport; sjukvård i Asien.

Jag har de senaste dagarna varit otroligt ljus- och ljudkänslig. Klarat av att vara ute någon timme innan jag varit tvungen att gå in i det mörka rummet med AC. Känt mig "dimmig", tunnelseende, yr och trött. Har även haft ont i nedre ryggen, men det började redan i Thailand för några veckor sen.

Jag har tänkt att jag bara behöver sova, att det är min utmattningssyndrom som visar sig lite starkare än den gjort den senaste tiden. Har tänkt att det bara är att lyssna på kroppen och vila! And so I did. Men bättre blev det inte, så då tänkte jag om jag hade någon brist efter alla vändor med maginfektion..

I fredags hade jag och Maja packat ihop våra saker och skulle byta boende. Med en ryggsäck på 15kg på ryggen och en annan på bröstet ville mina ben inte bära mer, smärtan i ryggen blev värre och jag såg absolut ingenting mer än en dimma. Då bestämde Maja att vi var tvungen att uppsöka läkare!

Vi var då på den lilla ön Gili Meno, en ö man kan räkna antal restauranger på en hand och likaså antal steg från ena sidan till andra sidan av ön. En liten överdrift (eller är det en underdrift) men vill att ni ska förstå att det är en väldigt liten ö.

Tack och lov har ön en liten mottagning som är öppet dygnet runt. En mottagning på ett rum, två britsar, en toalett, 1 läkare, 1 sjuksköterska och 1 assistent som vi fortfarande undrar vad han gör för någon nytta där, typ drar i gardinerna och öppnar dörren o någon låda ibland. Dessa tre bor även i ett rum bakom mottagningsrummet och jobbar inprincip med noll i lön.

Så i fredags ramlar jag och Maja in där med allt vi äger och har och undrar om de kan ta lite blodprover för att kolla om jag har några brister. Jag visar alla papper ifrån tidigare läkarbesök och de plockar direkt fram dropp. Men innan han sätter i någonting kommer betalning upp! Då alla mina ärenden nu går via SOS international ska de kontaktas så de betalar direkt. Detta för att jag redan betalt så mkt, betalt min självrisk och även lagt ut pengar för att sedan få tillbaka utav försäkringsbolaget dagen efter. Men nu behöver jag alltså inte lägga ut pengarna längre utan SOS international betalar på en gång.

När allt var fixat med SOS med lite strul så kunde undersökningen börja. De tog blodtryck, feber och alla standard prover. Det ända jag minns är att blodtrycket låg på 100/60, alltså rätt lågt. Samt att min puls var väldigt låg "are you an athlete?" -I wish! De tog blodprov, urinprov och jag blev ihopkopplad med en droppåse.

Mina prover skulle samtidigt bli ivägskickade med speedboat till Gili T där de har ett laboratorie. Då det inte finns några bilar på Gili öarna åkte mitt blod och urin med största sannolikhet även lite häst och vagn. När jag precis piggnat på mig lite tack vare den magiska droppen kommer provsvaren. Domen står klar och jag har urinvägsinfektion, men självklart räckte inte detta då jag hade väldigt höga värden utav någonting så hon var rädd att det hade börjar klättra upp mot njurarna redan. Jag fick olika sorters antibiotika, en för urinvägsinfektionen och en för att stoppa spridningen upp till njurarna. Fick stränga order om att DIREKT åka in igen om det blev värre, då infektion i njurarna betyder att bakterierna kan komma ut i blodet och i sin tur kan man få blodförgiftning.

Lite orolig men något piggare letade vi upp ett boende att sova på över natten. På morgonen vaknar vi utav panikvärme, ni vet när man tältat och vaknar utav att solen gassar på direkt på tältet? Precis så! Visade sig att de var fel på elen på Lombok (Gili är beroende av Lombok) och vi hade därför strömavbrott hela dagen. Råga på allt var det årets varmaste dag också.. Jag och Maja placerade oss under ett tak utomhus med typ en "mysplats" under, svårt att förklara med de är som små "hus" utan väggar som alla locals sover i hela dagarna när de inte har någonting annat kul att göra. Detta var alltså det svalaste stället vi kunde hitta.

Smärtan i ryggen blev värre och jag hade dessutom kissat blod hela natten.. Så på eftermiddagen gick vi tillbaka till den lilla kliniken, som även den hade strömavbrott. Dropp, ringa SOS international, blodprov, rutinprover osv och allt i ett kokhett rum. Visade sig att alla mina värden var sämre, mer blod i urinen och sen andra saker som jag inte förstår, men det var inte så bra. De ville ha kvar mig över natten för att på morgonen efter ta mig till ett större sjukhus på ön Bali.

Så efter att sovit på en brits hela natten var det dags att bege sig till nästa ö och sjukhus. Någonting som min läkare och sjuksköterska verkade tycka var mycket spännande. Detta kan ha varit det mest händelserika som hänt denna ö på väldigt länge. De var packade och klara för att följa med mig. Vi fick gå ner till stranden där en ambulansbåt väntade. Inte nog med att min läkare o sjuksköterska samt Maja och chauffören såklart så kändes det som att halva byn skulle med, mycket oklart varför.

Så efter en väldigt snabb och guppig båtfärd på 1h som i vanliga fall tar 5h var vi framme på Bali. Förstår ni hur snabbt vi åkte? Och förstår ni smärtan i min rygg, var som knivar som högg mig varje gång båten slog emot vågorna. Men glada var vi att de bara tog 1h och inte hela 5 som de hade sagt från början.

Framme på Bali väntade en ambulans på oss. Med syrenerna påslagna och kisspauser var 30e min för att jag annars skulle kissat på mig tyckte min läkare och sjuksköterska att det var lägligt att dokumentera lite genom bilder. De tar alltså en ambulansgroupie. Någonting som aldrig skulle hänt i Sverige. "Come on it will be fun, it's documentation" Jag gillade dem verkligen, de var sköna!

Det mindre roliga var att läkaren berättade provresultaten ifrån morgonen vilka visade ännu mer blod i urinen o högre värden utav de andra sakerna jag inte förstår. Här börjar min oro slå in, jag börjar övertänka. Ni vet sådär som man inte ska göra? Men sen bestämde jag mig för att jag fan inte ska ha några problem med mina njurar. Resten av bilfärden hade jag ett mantra i mitt huvud "jag kommer bli frisk, det är inte farligt".

Så efter 1h båt och 2,5 närmare 3h bil var vi äntligen framme på sjukhuset i Denpasar, Bali. Himla skönt att jag inte skulle föda barn lär jag säga! 🙃😅

Jag fick ett eget rum med toalett på akutmottagningen, undersökt av ett flertal läkare och sjuksköterskor. Fick ge nya blod och urinprov. Tog de vanliga rutintesterna och äntligen gick blodtrycket åt rätt riktning. Dock fick jag frågan ännu en gång "are you an athlete?" när de kollade vilopulsen. Kanske kan slå Gunde Svan! 😎

Vi blev tilldelad väldigt äcklig sjukhusmat, jag fick en grön sjukhusklänning (till och med landstingets kläder är mer glamourösa än denna gröna sak) innan vi blev tilldelade ett eget rum på en avdelning.

Fick som sagt ett eget rum, Maja fick en säng bredvid min och jag fick beställa middag till kvällen. Vi fick provresultaten från det senaste blodprovet och det hade vänt! Änglarna hade hört mitt mantra, och jag är helt säker på att mamma också bad från tår till topp.

Runt 17 blev jag hämtad med rullstol för att göra ultraljud på mina njurar för att se om de blivit drabbade av infektionen. Kändes sjukt konstigt att ligga där i min gröna sjukhusklänning, tuttarna hänger utanför (okej hänger är en överdrift då de inte finns så mycket att hänga upp i granen, de var mer platta över bröstet) och jag ser bilden av min mage på en tv framför mig. Kändes som att jag var gravid för en sekund innan jag kom tillbaka till verkligheten, i's way to early for that man! Resultatet var negativt, alltså positivt för mig, inga infekterade njurar och inte heller urinblåsan!

En läkare kom in och förklarade allt för mig och Maja. Jag har svarat väldigt bra på antibiotikan redan, alla värden är påväg åt rätt håll och jag har inte njurbäckeninflammation utan bara en eländig urinvägsinfektion som givit smärta i mage och rygg. Vilken lättnad!! Det firade vi med sjukhusmiddag.

De vill fortfarande ha mig kvar här på sjukhuset för observation samt se så antibiotikan gör sitt. De fortsätter att ta tester hela tiden för att se att det går som planerat och inte vänder om igen. Känns tryggt och skönt att vara här. Känns väldigt bra att även ha Maja vid min sida, som trots äckel mensvärk stöttat mig hela dagen! Tacksam! På kvällen fick hon duscha mig, jag orkade verkligen inte o är lite halvt handikappad då ena handen har en slang i sig. Det är väl ändå äkta vänskap det? Duscha varandra! Ja de tycker jag är ett gott tecken på att den bruden älskar mig lika mkt som jag älskar henne.

Anledningen att de tog mig på så stort allvar var pga blodet i urinen samt de övriga testerna, mina symptom och min smärta. De skulle inte ha någon möjlighet att hjälpa mig på Gili Meno så därför tog de mig hit då man inte ska utmana ödet när det kommer till njurarna.

Jag har blivit så himla bra bemött av all sjukhuspersonal både på Bali och på Gili Meno. Man märker att personalen vill hjälpa till. De är väldigt professionella och duktiga. Väldigt nöjd med sjukvården jag fått och får.

Nu gäller det att vila, dricka vatten och äta sjukhusmat tills jag blir frisk och får stämpla ut från sjukhuset. Det är så förargligt att jag ska bli sjuk hela tiden, inte så roligt men jag blir starke för varje gång. Har dock funderat rätt mkt varför det blir som det blivit. Kanske har mina tankar kring utmattningssyndromet i början av inlägget en större vikt än trott. Har man utsatt kroppen för både inre och yttre stress under en längre period blir även immunförsvaret sämre och man blir då mer mottaglig för sjukdomar.

Snälla vänner, ta hand om er därute! Det är inte hela världen om du inte hinner göra allt du tänkt under dagen. Det är inte hela världen om du missar ett samtal, kommer någon minut försent eller inte har några rena strumpor kvar. Det går bra ändå! Det är inte värt att stressa för att hinna till en specifik plats en viss tid, kom då hellre en stund sent än att inte kunna återkomma dit på länge pga att kroppen inte klarar av stressen längre. Det påverkar oss mer än vad vi tror.

Trots att jag varit ute och rest nu snart 4 månader, en resa utan några måsten och regler så är jag ändå påverkad av den livsstilen jag levde när jag var hemma. Jag stressar inte längre, jag vägrar göra det! Jag ska njuta av min mat, jag ska kunna hålla en konversation med någon i rummet utan att bli distraherad av telefonen och det gör ingenting om jag sover över en hel dag. För det kommer en dag imorgon också! Men trots att jag inte stressar fysiskt längre så är min inre stress fortfarande lika jobbig. Alla obesvarade frågor, alla tankar kring framtid. Stressen att hinna och vara tillräcklig. Men jag jobbar på det, jag jobbar på den inre stressen varje dag lika som jag jobbat på den fysiska stressen. För den dagen jag väl kommer hem igen vägrar jag falla tillbaka till samma osunda livsstil jag hade när jag åkte den 10e oktober 2016.

Mitt i allt skrivande kommer en sjuksköterska in här på mitt rum och ger mig en fruktkorg, så himla fint! Its a gift from the hospital. Hur rörd tror ni inte jag är nu då? De har förstått det här med att tillfrisknad är lika mycket psykiskt som fysiskt, att man behöver ta hand om både och för att bli frisk. Så en varm tanke och en fin gest gjorde susen för min själ idag! 🙏❤️

Likes

Comments

Nu har jag och Maja landat på Gili Meno efter två nätter på Gili T vilket inte alls var vår grej. Känns så skönt att vara tillbaka i detta paradis! Här blir vi nog några dagar innan vi åker vidare. Njuter av de kritvita stränderna med turkost vatten, helt perfekt!

Likes

Comments

What a wonderful day! Tog moppen o brumma iväg på andra sidan ön idag där vi inte varit innan. Upp i bergen och magiskt vackert! Träffade på ett par mitt på vägen när vi kliade oss huvudet som skulle till ett vattenfall så vi joina dem. Var typ som klippor som de stora vågorna åkte över så rann vattnet ner som ett vattenfall, supermäktigt!

Träffade på massor av locals i de små byarna och kan lova att vi var de första vita de någonsin träffat. De var helt fascinerade och förstod inte riktigt hur det gick till. Ingen kan prata engelska på landsbygden, eller kanske en per by som kan väääääldigt lite. De bor i små skjul och har kläder på sig som det ser ut som att de inte tvättat sen de fick dem. Det är så otroligt fattigt, det gör ont i mig att se standarden. Men de som gör mitt hjärta varmt är hur de håller ihop hela familjen, allt ifrån 0-120 åringar. Hela familjen är verkligen tillsammans och de skrattar tillsammans! De ser lyckliga ut och blir glada för så lite. Värt att ta med sig hem!❤️

Påvägen hem fick vi punka tre gånger!! Locals hjälpte oss i de små byarna utan att ett ända ord behövdes utbytas, väldigt hjälpsamma! Problemet var ju dock att själva däcket var sönder men de bytte bara slangen. Sista gången när vi väntade på att den skulle lagas stannade jag en fransman på vägen så fick jag skjuts med honom så vår moppe inte skulle bli så tung, då klarade den faktiskt 15km hem! Innan har den bara klarat 4km efter de två första lagningarna.

Gott folk! Vill ge er två tips!
Livet är gött, ta ett djupt andetag och kolla runt omkring dig vad du egentligen har. Uppskatta och var tacksam och njut utav det livet givit just dig. Sen lär vi hjälpa varandra utan att vara misstänksamma! Behöver någon hjälp, en vän eller en "främling" så HJÄLP TILL om du har möjligheten, och inte så gör så gott du kan. För imorgon kanske det är du som behöver hjälp.

There is no strangers, only friends we have not met yet

Likes

Comments