Lever lite för dagen just nu. Vi tar dagarna som dom kommer och tänker inte så mycket längre fram. Morgondagen kommer på ett eller annat sätt ändå.

Igår var en dag fylld av besök. Jag och Agnes var på habiliteringen och träffade logoped och sjukgymnast! Dom var nöjda med alla hennes framsteg. Sitta. Och att äta lite. Vi får fortsätta som vi gör och testa oss fram.

Charlie var med Dennis på öron näsa hals. Gick sådär. Men fick i alla fall en remiss vidare för att opereras. När vet vi inte. Mer väntan. Å skräcken över att söva en så liten. Uscha mig.
Men hoppas han mår bra efteråt så allt som väntas är värt de.

Det känns som de kommer bli många olika besök på sjukhus i år. Den värsta chocken har i alla fall lagt sig över de förra beskedet. Nu är de bara att vänta och se vad som händer.
Bakar.. städar.. ja gör allt för att inte tänka så mycket. Inget av det som händer är något vi kan styra över i alla fall. Så får lita på att alla andra inblandade sköter de.

På måndag börjar i alla fall matte b kursen. Känner att jag kanske borde hoppat av, men man kan ju inte mer än att misslyckas så vad har jag att förlora egentligen.

Låt detta vara botten, så vi bara kan ta oss uppåt.

Likes

Comments

Så konstigt hur hela kroppen kan påverkas av känslor, framförallt sorg. Det gör ont överallt nästan, som att man gått sönder.

Jag känner mig som ett pussel, där bitar hela tiden faller bort, och hela dagarna försöker jag pussla ihop mig igen. Försöker liksom hålla bitarna på plats. Men det går inte.

Å är inte bitarna på sin plats så fungerar inte pusslet, det förlorar lite poängen med hela pusslet, när det saknas bitar för att få det helt.

Mår illa när jag äter, mår illa när jag inte äter, är trött.. har huvudvärk.. har ingen lust.

Meeen, jag har hopp. Hopp om att allt kommer bli bra, hopp om att det kommer lösa sig. Hela mitt liv har kantats med situationer jag aldrig trott jag ska hamna i, situationer jag aldrig önskar någon annan ska vara med om heller. Men hela tiden har jag haft hopp om att de löser sig. Det kan liksom inte bli värre. Inte nu. Jag hoppas verkligen inte de. Låt detta vara den djupaste botten, och att vi bara måste ta oss uppåt nu. Några små simtag i taget, tills vi tillslut når ytan igen.

Likes

Comments

Ibland inträffar något så brutalt att de problem och bekymmer man definierat som stora och svåra helt plötsligt känns små och obefintliga.

Kanske för att de nya som inträffat är något man aldrig trodde skulle inträffa, för att de var något som bara skulle kunna inträffa i ens värsta mardrömmar. Så är mardrömmarna verklighet.

Vilken skit start på året. Vilket skit år. De som hade så mycket kul att bjuda på. Jag ställer här med in hela 2017. Tack och hej.

Likes

Comments

Ett helt nytt år, med helt nya mål.
Väldigt många mål, är glad jag klarar någon av dom.
Med kurser och utbildningar, två barn sjukhusbesök och allt annat som ska hinnas med. Typ äta och duscha och sånt. Vi får se hur det kommer gå.

Detta året blir förhoppningsvis året som Agnes tänker sluta amma, december gav några små framsteg. Men inte i närheten av så stora vi hoppats på. Såå.. det är bara att fortsätta och hoppas på förbättring. Är ju hemma till september om så behövs så behöver ju egentligen inte stressa.

Annars, Agnes vår lilla loppa! Hon sitter riktigt bra nu. Även om hon roar sig med att kasta sig bakåt av å till så kan hon äntligen sitta. Men skulle ju aldrig våga sätta henne på en pall då hon blint förlitar sig på att landa mjukt på en kudde eller på sin mamma. Men det är ett stort framsteg.

Hon gör betydligt mer ljud (läs HÖGRE). Formar å testar sig fram. Hon säger pappa, men tror inte hon vet vad det är riktigt än. Men att hon formar ord är ju toppen.

Väldigt bestämd, det händer liksom mycket nu i den lilla kroppen. Kryper inte, men kämpar och försöker. Hon får nog kläm på det snart. Fast jag tycker det är ganska bekvämt att veta att hon är kvar ungefär där jag lämnat henne om jag går iväg i några sekunder. Hon rullar iväg ibland, eller vrider sig ett varv. Så de blir någon meter åt något håll.
Hon är nog som en 5-6 månaders bebis utvecklingsmässigt.
Trots sina 10 månader ( 10 och en halv).

Det närmar sig 1 års dagen med stormsteg! Och jag som älskar att planera kalas! Gör ett lite större i år för båda barnen samtidigt! Sedan får de bli små kalas tills de skaffar vänner. Men de ska bli kuuul!!!

Så detta året kommer bjuda på 1 barnkalas, 3 bröllop, en greklandsresa och en Irlands då ett bröllop kommer vara där, möhippor och ja. Känner att dygnet borde ha fler timmar och året fler dagar!

Well! Imorgon är det tillbaka till verkligheten, Dennis börjar jobba, jag börjar snart plugga lite, Charlie börjar dagis nästa vecka.. en månad hemma med min kära man är slut. Bittert, trist och tråkigt.

Med detta säger jag godnatt!

Likes

Comments

Min första förlossning! Oj så spännande den var, och tiden innan. Lider med alla förstföderskor samtidigt som jag avundas dom. Förklaring till detta kommer nedan.

Min graviditet med Charlie var rena drömmen har jag förstått, inte ont någonstans.. mådde lite illa i början, inget brutalt eller överdrivet. Var me lycklig över de än olycklig då det var ett tecken på att det faktiskt bodde någon där inne. Äntligen.

Som jag nämnt i ett tidigare inlägg så tog det tid innan jag blev gravid med Charlie, det slutade till sist med att jag fick pergotime, en tablett som skulle stimulera ägglossningen. Och på sista kuren när vi gett upp så blev Charlie magiskt till. Faktiskt.

Köpte ungefär 18 test för att bekräfta att det var sant. Och de var de. Gjorde även ett tidigt ultraljud som bekräftade en liten prick å ett hjärta! Inget utomkveds där inte.

Men tillbaka till poängen. I slutet på graviditeten blev som som alla andra (inte många som erkänner de) men nervositeten fick en att bli snäppet till galen det sista. Googlade allt jag kunde komma på, ju närmare den stora dagen kom ju värre blev de.
"Hur känns värkar" "hur känns sammandragningar" "hur vet man att vattnet gått" "vad gör man när vattnet går" "vad gör man när vattnet inte går" ja ni fattar grejen. Familjelivs hemsida med självutnämnda "doktorer" blev all min lediga tid när jag gick hemma med havandeskapspenning! Jag var en riktig expert de sista, likt alla de som skrivit alla kommentarer i detta speciella (ej rekommenderade forum). Undvik.
När de var SI sådär en vecka kvar tills jag var beräknad var det enligt mig dags att få ut bebis till varje pris, motivationen var större än rädslan för förlossningen. Sjukt fascinerande. Så jag gick i alla backar jag kunde hitta, jag drack hallonbladste jag provade färdknäpp. (Uschanemej, som en otymplig valross).
Ingen bebis.
Dagen före jag var beräknad fick jag för första gången känningar, så vi bestämde oss för att åka till badhus och prova den metoden. Värkar fick jag, väldigt oregelbundna men ont gjorde dom så jag hoppades att de snart var dags.
Men när vi simmat å hållit på så insåg jag att jag var så sjukt trött så jag skulle nog inte överleva en förlossning i de skedet, och vad man hört så föder man alltid på natten så detta var ju bara typiskt mig. Så mycket för planering.

Jag packade de sista och förberedde mig för att åka in på natten, mitt uppe i allt så slog de mig att jag inte haft någon värk på för länge.. dom hade slutat.. bara sådär..

Jaha. Bäddade ner mig i sängen, somnade som en stock och sov hela natten. Bättre än på flera månader. Vaknade runt 10, la ut en bild på Instagram om att idag var bebis beräknad så nu var de dags att kika ut. Strax där efter rullade jag ur sängen, sådär osmidigt och osexigt som man gör när man är gravid och då sa det PANG! AJ så in i rackarn.

Sa till Dennis att de måste vart en riktig värk, den var värre än dom innan.. och det fortsatte. Med 3-4 minuters mellanrum.
Jag visste ju att med första barnet går man över tiden, och värkarna ska vara mycket tätare innan man åker in. Det hade jag ju läst på det där forumet. Men värkarna fortsatte, igen och igen. Så efter lite bollande kom vi fram till att vi i alla fall kunde ringa förlossningen och förklara vad jag känner.

Tänkte att min smärttröskel nog bara är betydligt sämre än jag föreställt mig. Å detta var nog bara sammandragningar.
Beskrev för förlossningen och dom försäkrade mig om att de inte var sammandragningar, och att jag borde åka in för en koll. Jag bestämde mig för att åka in till mamma i Uddevalla för att kolla närmare sjukhuset, så vi kunde vara där när förlossningen närmade sig på riktigt.

Väl på väg in ringde jag mamma och sa att jag verkligen hade ont. Min älskade mamma i ett nötskal klockade mina värkar och sa att de var 3-4 minuter emellan värkarna så jag borde komma till henne som planen var, men jag trodde att de var bättre med förlossningen då jag skulle riva huset av att vanka fram och tillbaka med dom här värkarna.

Kom in till förlossningen, möttes av en super trevlig sköterska som log å sa "nämen, här har vi en som fortfarande ler. Då går det bra för dig". Haha ja, tänkte jag. Vad ska jag se grinig ut för. Jag ska föda barn, jag var laddad och redo!!

In på ett rum kom vi, blev uppkopplad direkt. Minns att barnmorskan tittade på sitt diagram lite snopet å sa att jag var väldigt glad trots täta värkar. Sedan sa hon "ja men vad spännande, här blir det bebis idag"

VA! Idag! Hur kunde hon veta de?! Å herregud. Är jag verkligen redo.. jag skulle rest mer först, ätit mc Donalds. Jag ville åka hem. Men de fick jag såklart inte.

Var öppen 3 cm runt klockan 12 när vi kom in. Samma någon timma senare när dom gjorde en koll igen, skillnaden denna gången var att när jag reste mig sa det "splaff". Kunde vart att jag kissat ner mig, men jag fick fram "ehum, jag tror att mitt vatten precis gick"
Barnmorskan svarade att det troligtvis bara var gelén ifrån undersökningen.
"Herregud, då använder ni väldigt mycket"
Det skrattade hon bort och lämnade oss på vårt rum, vi skulle tydligen ut på en promenad. Väldigt obehagligt med tanke på monster bindan som ständigt fylldes med "undersökningsgel". Vem var jag att ifrågasätta utbildad personal. Men det tog inte lång tid innan jag räknat ut att de faktiskt var vattnet som gått.

Vi gick och gick och gick! Kändes de som. 3 varv runt näl. Vem hade trott att det var så stort? Å att de kunde ta 2 timmar med värkar varannan minut att gå runt skiten.

Tillslut ville jag gå in, plågats nog. Och kallt som attan var de den 2 mars 2014! Så in kom vi och ny undersökning.
Klockan var runt 15 och jag var öppen ungefär samma.
Förbannelse. Låg och våndades i sängen, gåbord skulle jag inte ha.
Funderade länge och mycket över smärtlindring, det var inte förens vid typ 16 jag fick modet att be om de. Lustgas!
Ja de var ett ganska kul tidsfördriv! Dennis fick hela tiden påminna mig om att ta masken ifrån ansiktet mellan värkarna för att inte få i mig för mycket. Men de var ju så skööönt när man fick i sig för mycket, så när värken släppte sjönk man ner i madrassen och nästan rätt igenom den. Glömde typ att andas.
Såhär efteråt inser jag att det var ett ganska tydligt tecken på att jag fick i mig för mycket. Men vad sjutton!

Runt 18 tiden så kollade dom mig igen, sa att de gjorde väldigt ont, och fick de trevliga beskedet att jag var öppen 5 cm. Bara 5 kvar, och det var tydligen bra jobbat av mig! Väldigt opeppande efter nästa besked att man öppnar sig ungefär 1cm i timmen. Alltså hade jag 5 timmar kvar ungefär. Jag sa att jag trodde att vattnet gått, men nu trodde som istället att det var slemproppen. "Väldigt stor slempropp i så fall"
(Läst på mitt forum att den var liiiten)

Det som gjorde så rackarns ont!! Undersköterskan kom och la en värmedyna i svanken på mig för att se om de lindrade.
Men den var så sjukt varm så den kastade jag åt pipsvängen för att hon skulle förstå vinkeln. Bort med den.

Här ballade de ur, vet inte riktigt vad som hände men de gjorde ont ända ut i hårtopparna. Jag bestämde mig för att blunda och stänga ute alla. Och skrika lite. (Mycket)
Gud så skönt de var att skrika. De gjorde lite mindre ont då.

Som ett eko kunde jag höra barnmorskan fråga mig vad de var som hände. Klämde fram att jag inte vet. Efter typ 5 min av mitt skrik å att inte kunna lugna mig. Å jag inte kunde svara på om jag ville krysta eller inte (hur vet man hur det ska kännas?)
Så sa barnmorskan att dom får göra en ny koll. De hade gått 20 min sedan senaste kollen. Och här tog de fart.

Victoria var nu öppen 10 cm! 5 cm hade gått på 20 min istället för 5 timmar. "Har vattnet gått, tjoade barnmorskan"
Ja, för 1625252 gången!! Så mina ben drogs högt å lågt, tillslut hade dom skruvat på benen på sängen (inte mina ben alltså) och jag låg i rätt position! Och det var en befrielse. Att få upp benen högt!

Tjohej å så var det helt plötsligt dags att krysta! Efter 3 krystvärkar bestämde jag mig för att säga att jag inte orkar mer. För de hade jag läst på mitt forum att man säger. Minns att jag orkade men jag ville inte. För på forumet stod de att de värsta är att få ut huvudet. Och jag var inte laddad alls för de.

"Du klarar de, huvudet är redan ute, några krystningar till bara"

Va!? När fan kom de ut?. Å efter 5 krystvärkar så kom han ut. Vår lille super kille! 18:51!
De var en chock. De gick fort. Och det gick bra!
Hade det inte vart så kallt hade jag öppnat fönstret å skrikit
"JAG GJORDE DE!!!!! JAG KLARADE DE".
Men det var tur att jag inte gjorde de, fått veta i efterhand att psyk ligger strax under så de kunde ju slutat på oanade sätt!

Inte så spännande, inte så händelserik! Men så fantastisk första förlossning!

Gott nytt år!!

Likes

Comments

Julen var ännu en gång över, med små barn tycks julen gå ännu fortare än vanligt ! Men det har vart en lugn och bra jul.

Vet inte vad man ska säga om vädret dock. Inget juligt över de. Storm nu, låter som taket ska blåsa av. Uscha mej! Halva Hamburgsund är översvämmat. Glad att vi flyttat längre upp, vår förra lägenhet har nog ingen parkering vid detta laget. Dit får dom nog ta en båt! Haha.

Snart nytt år. Det är många planer inför 2017. Hoppas kunna uppfylla några. Planen är att läsa matte b. Men Agnes vill ju fortfarande inte sluta amma, så jag vet inte hur det kommer bli med den saken. Är i alla fall uppskriven på kursen så får väl ge det ett försök.

Vissa dagar känns det som att jag kan klara vad som helst, andra dagar känns allt omöjligt och väldigt långt borta.
Men man kan ju inte mer än att göra sitt bästa och hoppas att det räcker. Annat är det bara att bryta ihop och försöka igen.

2016 har vart ett omtumlande år, fyllt av sorg men även av så otroligt mycket glädje. Jag har lärt mig så mycket i år, om mig själv, om livet. Jag är mer tacksam, öppen, glad och ja.. jag tror detta året har gjort mig till en bättre människa.

Jag tror att allt kommer lösa sig. I just know it.

Likes

Comments

Vart hos logopeden igen. Fått ytterligare tips om att sluta amma. Men jag vet inte.. kände inte att de var några tips jag brann för. De mesta hade vi provat, de andra kändes .. jag vet inte.. men inte som de skulle göra någon större förändring. Kommer såklart prova.
Men annars antar jag att de bara är att fortsätta försöka. En del av mig skiter i vilket. De får ta den tid de tar. Förhoppningsvis ammar hon inte för alltid. (Eller?)

Men en annan del av mig vill verkligen sluta. Jag hade kunnat amma jätte länge, om jag bara visste att det skulle gå att ge henne något annat om det behövdes. Till exempel om jag behöver åka till sjukhus.. vad gör man då liksom?

Till slut tar hon något annat säger dom, det är bara att lämna bort henne säger dom.
Hade de vart med Charlie så hade jag hållit med.
Men det är annorlunda med Agnes! Hon kan liksom inte än, jag vet att de skulle ta timmar och åter timmar innan hon tog något annat. Hon skulle skrika tills hon tappade andan och svimmade innan. Och för mig är det inte värt att utsätta henne för de. Inte för de "egoistiska" skäl som får mig att verkligen vilja sluta ibland.
Ni vet att få gå på bio, resturang.. sova en hel natt med en sovmorgon.. gå i affärer ensam.
Vad spelar de för roll egentligen? Allt de där kommer ju.
Men att ha en liten bebis, och amma.. de kanske aldrig kommer hända igen. Såååå.. skärpning på mig.

Newbie!
Älskar de nya printet. Känns som de gick åt fort på Kappahl både i affär och internet. Så är glad jag hann få tag i de! ♡


Imorgon ska jag göra något för mig själv. Hoppas de är rätt beslut. Hoppas det blir bra.. hoppas Agnes klarar sig i över 3 timmar utan mig för första gången någonsin. Kunde inte vara mer nervös över de. Skulle de gå åt pipan så ska jag inte lämna hennes sida mer än någon minut tills hon är myndig.

Önska mig lycka till ! ♡

Likes

Comments

Det var mina två historier. Om utomkvedshavandeskap och missfall. Det är absolut inget att skämmas för, tycker det är något som är viktigt att prata om. Alla bär på en ryggsäck, fylld med olika tunga saker. Vi borde vara mer öppna, kanske skulle någons ryggsäck bli lite lättare att bära då.

Jag har berättar om Agnes entré i livet. Lite längre fram ska jag dela med mig av Charlies! Den är lite mer lustig och så man tänker sig en förlossning. När man har noll koll gummiboll på vad det är som händer.

Jag kollade på ett klipp ifrån Agnes förlossning som jag bad Dennis spela in, när de gjorde som ondast, strax innan förlossningsvärkarna började. Just för att kolla på i sånna här stunder när jag inte kan tänka mig att jag gjort min sista förlossning. En sista bara? Lucky number 3 ?.
Trodde aldrig jag skulle känna såhär. 2 barn har alltid vart planen. Men de där suget smyger sig på titt som tätt.
I alla fall. Kollade på klippet, när jag försöker klättra ur mitt eget skinn av smärta, vrider å vänder å gör olika ljud. Skriker i alla fall inte. Tack och lov. Veckorna efter förlossningen var det en effektiv filmsnutt. Men inte nu.
Blir mer triggad av den nu. Ni vet som en super woman!
Yäääää, bring It on!
Blir snarare mer bitter, att jag inte ska få göra de där igen.
Var det sista gången jag ska få ligga där å plågas, sista gången  Jag ska få vagga fram som en anka i ett sånt rum?! Verkligen?

Sista gången jag ska få upp en liten mini människa, täckt av kladd, vackrare än något annat, som ska fylla hela mig med glädje. En ny individ att bli blixtförälskad i ?

Nä. De känns som jag får samla till ett nytt familjemöte. Detta behövs röstas om. Å eftersom det är jag som är den som får vrida mig i plågor så har väl jag automatiskt 2 röster?. Tror det är så. Har hört de.

Mamma å svärmor, läser ni detta. Så är det givetvis inte nu jag menar att skaffa en till. Så svälj vinet å lugna ner er.
Jag har planer att följa. Kanske om en två månader? då blir de ju över 2 år emellan? (Haha)
Nej. Om SI så där 3-4 år. Då hoppas jag att jag utbildat mig till något. Å då. Passar de ju perfekt med ett sabbatsår med bebis. Måste ta upp de på mitt möte med familjen.

Booookat resa till Grekland med heeeela familjen, plus min kära mor å lilla bror! Välbehövligt och välförtjänt!

Åh. Alltid drömt om Grekland. Det är där de händer! Tänk så många heta grekiska gudar jag ska springa på, med munnen full av oliver och en näve full med fetaost! This is spaaaaarta!!
(Inte dit vi ska, men lät passande)

Likes

Comments

Mitt missfall. Tar de lite ifrån början så man hänger med i berättelsen.

Innan vi fick Charlie försökte vi i ett och ett halvt år ungefär utan resultat, tillslut bestämde vi att kolla upp om något inte stod rätt till med tanke på mitt tidigare utomkveds. Trodde kanske att bara ena äggledaren fungerade och att de var därför det tog sin lilla tid.

Gjorde då kontraströntgen på äggledarna som visade att båda två fungerade bra, ja alla prover visade bra på oss båda två. De enda läkaren kunde gissa på då var att jag kanske bara hade ägglossning varannan månad. Men det var inget som blev bevisat. Fick i alla fall pergotime. Ta tabletter som stimulerade ägglossningen och ökade chanserna att bli gravid.
På 3e och sista kuren när jag gett upp, då såklart, kom de efterlängtade plusset! (Varför är det alltid när man slutar försöka som de går).

Så med den korta snutten kommer vi in på de som inlägget skulle handla om. Missfall.

Vi bestämde oss för att försöka med nr två 2015. Vi bollade lite fram och tillbaka och kom fram till att sluta med mina minipiller i slutet på april, för uppenbarligen skulle jag inte bli gravid direkt. Det blir ju ingen. Dessutom kan minipiller hänga kvar i kroppen lite extra så de var bra att börja i tid. Med Charlie blev jag gravid i juni, så vi ville försöka att inte få barn samma datum så vi kände att vi var på den säkra sidan.

Blev såklart gravid direkt, köpte en sticka i England när jag var där med min mamma å svärmor bara för att dom var så billiga. Sa till mamma att vi kunde kissa på varsin för att se om vi plussade (vi drack lite vin så de lät som en strålande idé tyckte jag) jag gick in, kissade och BAM.. där kom de. Ett stort starkt plus. I ren chock gick jag och hämtade testet som mamma skulle få och testade de med. Plus igen. (Fick klämma fram några stackars droppar).
Ringde Dennis och sa att de inte kunde vara sant, var inte ens säker på om vi haft sex sedan mensen (haha). Men uppenbarligen så hade vi de.

Mamma var lika förvånad som jag, dessutom var vi mitt uppe i bröllopsplanering och jag visste att de var möhippa i krokarna. Bra tajmat Victoria. Som vanligt.
Bebis skulle i alla fall komma i januari. Så egen månad blev de i alla fall.

Dagarna gick och vi kom hem, ringde sjukhuset för att berätta att jag var gravid. (Gyn). Måste göra det med ett utomkveds i bagaget för löper tydligen större risk att få de igen.
Minns inte när jag fick komma dit, en vecka eller två efter jag plussade. Borde vart runt vecka 6. Trodde jag i alla fall.

Nu kommer den kluriga biten som jag själv inte riktigt har kontroll på. Jag minns helt enkelt inte för allt blev så rörigt.
Jag kom in och lämnade ett blodprov för försäkra att jag var gravid. Hur höga hormonvärdena var. Sedan fick jag vänta i någon timma och sedan var de vul. (Vaginalt ultraljud)

Hon kikade fram och tillbaka på skärmen, och efter flera ultraljud innan så kunde jag inte se det jag hoppats på. Men något såg jag.
Doktorn pekade på skärmen och sa att de var något där, men att jag måste vara kortare gången än vad jag trott. Så hon ville inte riktigt säga vad hon såg. Utan hon ville att jag skulle komma tillbaka om en vecka.

Men innan jag gick så sa hon att gravid värdena i blodet inte var så höga som de borde, men att hon hoppades att de skulle ha stigit tills nästa vecka.

Naiv som man är så tänker man ju inte så mycket på de negativa som de orden kan innebära, utan bara att hon såg något å att jag var gravid.

Veckan efter så blev det samma visa, men med ny doktor. Blodprov å vul. Nu minns jag faktiskt inte riktigt vad hon såg, men jag minns att hon hämtade en doktor till. En riktig super doktor kändes de som. Hon var rutinerad inom detta område. Å när hon skakade på huvudet till min doktor så kände jag att något var fel.

Vi satte oss ner och pratade, båda läkarna var med. Dom sa att gravid hormonet stigit sedan förra veckan. Men inte så mycket som de borde. De var alldeles för lågt, men det konstiga som dom inte kunde förklara var att det steg.
Jag tror att dom sa att dom såg någon liten hinna i livmodern som kunde vara säcken bebis skulle ligga i, men minns inte riktigt hur de var med den biten.
Jag var återigen ett spännande fall för läkare.

Dom sa att de inte är en normal graviditet, dom kan inte se något i livmodern, men inte heller i äggledaren, men gravid de var jag. Litegrann i alla fall. Men inte tillräckligt. De skulle kunna vara utomkveds, sååå dom ville att jag skulle komma tillbaka om en vecka igen för att kolla.

I bilen på vägen hem så grät jag nog mest hela vägen. Hur mycket otur ska man behöva ha egentligen. Men vad hade jag förväntat mig. Bara att bita i de sura äpplet och hoppas de inte var utomkveds en gång till. Så efter en vecka så var det dags igen.

Men denna gången hade jag ont i magen hela dagen, usch vad ont det gjorde. Trodde jag skulle gå av när jag satt där i väntrummet. Lämnade blodprov och satt mig för att vänta. När jag kom in till läkaren och tog av mig för att göra undersökningen såg jag att jag hade blod i hela trosorna.
Missfall!

Sa till doktorn vad jag såg, och hon ville ändå göra en koll, hon kunde inte se något denna gången heller, mer än någon liten blödning någonstans som jag aldrig riktigt fick svar på vad de var. Mer än att den inte skulle vara där.

Hon trodde att kroppen löst detta själv. Vart de lilla än satt så var de nu på väg ut. Blodprovet visade ungefär samma som veckan innan fast lite lite lägre. Så jag skulle få lämna ett blodprov på vår vårdcentral efter en vecka igen för att se så de sjunkit helt.

Tack och hej. Och missfall var de. Blödde väldigt, och ont gjorde de. Vem kunde tro de. Och varför gör det så mycket ondare än mens? Ja.. fy.

Läkaren sa att de kunde ta tid för kroppen att återhämta sig ifrån missfall, så de kunde ta lite tid att bli gravid. Så jag skulle inte stressa eller vara orolig över de.

Så efter jag slutat blöda, så hade vi vuxenmys EN gång. Sedan var Agnes på plats. Dessutom beräknad 4 dagar innan Charlies födelsedag. Så mycket för planering va?
Men det slutade ju ganska bra ändå! Hon kom 2 veckor för tidigt och fick som vi önskade en egen månad.

Visst är de jobbigt med missfall, besvikelsen. Men jag ser de som så att man inte vet. Kanske var de inte ens något som kunde bli en bebis där inne. Vissa kan ha en tom fostersäck och ändå gå till vecka 12 som "gravid" och sedan få missfall.
Lyckas kroppen stöta bort de så är de något som inte är förenat med liv. Något som inte hade fått ett värdigt liv, kanske inte överlevt hela graviditeten, eller kanske bara levt någon dag. Eller, så är det inget alls där inne. ELLER som för mig, att de sitter alldeles fel. Då är det bäst de som hände.

Men känslan av att få de där plusset är som att stå på flygplatsen Redo för sin livs resa, men sedan få veta att planet är inställt och går om 1 år igen. Sjuk besvikelse. Och man kan inte göra något åt de.
Men det är inte ens eget fel, de finns inget man kunnat göra. De var något som kroppen skötte. För att de var för det bästa. Man får tänka så. För så är det.
Och det gick ju bra för oss sedan. Blev gravid på tjilevippen.

Likes

Comments

Vi skulle haft 5 barn. Inte 4.

Vid utomkvedshavandeskapet så misstänktes de att jag även hade en vanlig graviditet, plus en som satt fel. Eftersom jag blödde både inombords och utåt så var det enda förklaringen. Men kroppen försökte stöta bort båda två. Å livmodern var alldeles full i blod, så det gick inte att se vad som dolde sig där inne. Inget som var förenat med liv i alla fall.

Men 5 barn. Tvillingar på olika håll.
Jag var lite av ett fenomen på sjukhuset. Det är jag alltid när jag söker.
Nästa inlägg blir om missfallet, som också misstänktes kunna vara utomkveds för proverna visade alldeles galet.

Likes

Comments