View tracker

Vi skulle haft 5 barn. Inte 4.

Vid utomkvedshavandeskapet så misstänktes de att jag även hade en vanlig graviditet, plus en som satt fel. Eftersom jag blödde både inombords och utåt så var det enda förklaringen. Men kroppen försökte stöta bort båda två. Å livmodern var alldeles full i blod, så det gick inte att se vad som dolde sig där inne. Inget som var förenat med liv i alla fall.

Men 5 barn. Tvillingar på olika håll.
Jag var lite av ett fenomen på sjukhuset. Det är jag alltid när jag söker.
Nästa inlägg blir om missfallet, som också misstänktes kunna vara utomkveds för proverna visade alldeles galet.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Just dom vill jag nämna idag. Dom graviditeterna som av någon anledning inte blir de där lilla barnet man längtat efter.

Skulle alla mina graviditeter ha blivit en bebis skulle vi haft 4 barn idag. Men vi har 2.

Jag har ett utomkvedshavandeskap och ett missfall i bagaget. Idag tänkte jag berätta om de förstnämnda. Kanske för att sprida lite vetskap om de, kanske för att jag också behöver sätta ord på vad som hände.

De var en gång.. (skoja bara)
De var i januari 2011 och jag väntade på min mens, hade slutat med mina minipiller av någon anledning som jag inte ens minns längre. Men vi planerade inte barn då vi bara vart ihop i ett år. Vi åkte till fjällen men Dennis familj för att fira hans mamma som fyllde 50. Allt var toppen bortsett ifrån att jag aldrig stått på ett par skidor och att jag blev berusad av att se alkohol. Lite märkligt tyckte jag, men drack ju väldigt sällan så jag antog att det var så det kunde bli. Efter några dagar av skidsemester så kom den "efterlängtade" mensen med bravur.

Fick panik smärtor och trodde att jag skulle avlida på plats. Den kvällen fick jag lägga mig tidigt och ta några värktabletter.
Jag blödde resten av veckan, av å till. Jag blödde när vi kom hem.. ja.. jag blödde i över en månad. Men det kunde man göra sa dom som haft mini piller så jag reflekterade inte så mycket över de..

Förens jag började bli yr i huvudet. Jag fick lägga mig på golvet varje gång jag reste mig upp, eller hålla mig i närmsta bänk för att inte ramla ihop. Olustigt. Men än ringde de ingen varningsklocka.. smart som man är..
de var någon vecka senare när jag började få ont i magen som jag kände att jag började bli orolig.

Jag la mig i badkaret med super varmt vatten för att lindra värken som höll på att eskalera. Mobilen la jag i sovrummet för de var på den tiden telefonen inte satt fastlimmad i handen på en.
Vilket resulterade i att jag var fast i badkaret, halvt förlamad av smärta och kunde inte ta mig upp. Skrika på hjälp var heller ingen idé då grannarna var i 70-80 års åldern och med tanke på hur hög volym de hade sina tv apparater på kvällarna så skulle de aldrig höra.

Jag hade så ont, å vattnet hade blivit iskallt.. (men Victoria varför spolade du inte vara i mer varmvatten?) de gick inte förstår ni eftersom jag hade så ont å låg med huvudet på den sidan kranen inte var.. alltså så kunde jag inte komma åt den.

Tillslut bestämde jag mig för att jag måste till varje pris komma upp och ringa någon. 112 skulle de inte bli, höjden av förnedring att bli hittad naken på golvet var jag inte redo för.
Jag kom tillslut upp, fick tag i telefonen och ringde min mamma.

Min mamma som är arbetsskadad eftersom hon jobbat inom vården hela sitt liv, och dessutom är uppväxt med mig och alla mina konstiga sjukdomar som hon kallat inbillning. (Kan ha vart så, kan ha vart på riktigt.. ingen som vet)

Hon tyckte hur som helst att jag skulle ta en Ipren å lugna mig lite. Hur ont kunde de göra? Tillslut kom vi fram till att jag skulle ringa 1177 för att höra vad dom tyckte. Så de gjorde jag.

Dom i sin tur tyckte jag skulle åka in. Dom skulle boka en tid till mig och återkomma, så jag la på ringde Dennis och sa att han får komma hem ifrån jobbet för vi skulle åka in.

Telefonen ringde och de var skyddat nr så jag svarade.
"Hej mitt namn är xx och jag ringer ifrån radiotjänst, jag ser att du inte betalar någon tv avgift. Ni har väl tv?"
-ehh, ja jo vi har en tv. Vi har bott här i 3 sekunder så har inte riktigt tänkt på att ringa er. (Hade nyss flyttat in)
Kärringen mal vidare om massa skit å regler som dom gör så tillslut säger jag..
- skicka hem alla papper å avgifter ni har, jag tar allt. Ligger och håller på och dö här så jag har inte riktigt tid att varken se på tv eller prata med dig om era otroligt spännande saker.

Slängde på och väntade in de riktiga samtalet, som kom strax där efter och fick en tid 5 timmar senare. Men skulle jag få ondare så fick vi åka in akut.

Bestämde oss för att åka in till min mamma då de var närmare väg till sjukan där ifrån. Satt där i kanske 30 min innan jag kände att smärtan tagit en ny nivå och bad mamma å Dennis att åka in tidigare. Mamma frågade än en gång om det verkligen gjorde så ont, för väntetiderna är ju vääääldigt långa. Men de hade jag ju så vi åkte. Först till Uddevalla, å där väntade vi kanske vara en halvtimma på att komma in. Jätte fort. Fick prata med en ssk som efter några minuter frågade
"Skulle du kunna vara gravid?"
-Pfft va? Nä verkligen inte. Kunde räkna på en hand hur många gånger de hänt sedan jag började blöda. Så svar nej.
Sköterskan tittade misstroget på mig och sa att jag nog ändå får kissa så dom kan utesluta de. Javisst.

Efter ännu en väldigt kort väntan kom en läkare in i rummet, satte sig ner, harklade sig lite och gick rakt på sak.
"Du är gravid"
MEN VA I HELVETE? HUR? NÄR? Jag är ju vara ett barn själv för jössenamn.. bara 20 år.. okej kanske inte så liten. Men inte redo för barn. Kollade i panik på mamma som såg helt förvirrad ut.. visste inte om hon skulle skratta eller gråta. Å helt plötsligt utbrister hon i smått garv.

"Ni får ursäkta mig, jag såg precis framför mig hur jag satt å sticka strumpor"

Sedan sa doktorn att dom misstänker utomkvedshavandeskap.
Utom vadå!?
Han brättade vad det var, att ägget fastnar i äggledaren och växer där. Att de inte kan bli en bebis om så är fallet, och att om äggledaren spricker så kan man förblöda och dö. Men om det inte var fallet så grattis till kommande bebis.

Ehh tack. Jag visste att bebis, eller vad de nu var där inne inte levde. På något sett kände jag lycka och sorg samtidigt. Jag var gravid! Men den var död.. troligtvis..

Vi åkte vidare till näl, vid de laget hade jag så ont så jag kunde inte gå. Gick som en gravid kvinna med bebisens huvud ut genom snippan! Men in kom jag å fort gick de och ner åkte mina byxor för en ultraljudsundersökning.

Läkaren kollade på skärmen, kollade lite till. Jag kollade på mamma för att se om hennes ansikte sa något mer.. jag fattade ju ingenting å ingen sa något på en lång stund.
Tills läkaren tillslut fick fram några ord och sa samtidigt som hon gjorde en ring över hela skärmen "Ehum, det där ska inte vara där"
Nähä vad bra, hela livmodern ska inte vara där. Bra tänkte jag. Verkar lovande. Då vet vi de så nu kunde vi åka hem. Jag skulle ha mc Donalds. Var super hungrig.

Men nej. Blev inlagd. Började stor grina. Vet inte om de var över situationen eller för att jag så himla gärna ville ha
Mc Donalds!

Dom bad mig lägga mig på en brits så dom kunde ge mig smärtlindring, å köra mig till avdelning. Näääähä ni, jag ska minsann inte.. satte mig på britsen istället å vips hade jag fått en spruta i armen, och hela världen började snurra.
Tänkte att ligga ner vore nog bra, inte för att personalen ville de utanför att jag ville. Mitt i allt gråt så blev allt lite lustigt och roligt. Tills vi kom upp till avdelningen som var full, så jag fick ha min säng i ett förrådsrum. Ett stort sådant visserligen. Så kom personalen in med sånna trosor man får på förlossning, å en blöjbinda!!! Då var de roliga slut igen å jag börja grina okontrollerat. De där skulle jag INTE ha på mig.
Men mamma sa snällt att de kanske finns något mindre som dom kan hämta för du har blött igenom byxorna Victoria.

Ha?! Höjden av förnedring.

Efter allt tisslande å rasslande så hade jag fått veta att jag hade utomkvedshavandeskap och att jag måste opereras. Dom skulle övervaka mig över natten för dom helst vill operera när de pigga å fräscha läkarna kommer. Men skulle de inte gå skulle jag få opereras akut på natten. Hade 80 i hb å var halvdöd typ.

Till råga på allt jävla elände så skulle jag fasta. Så värre kunde de inte bli.

Under hela natten en gång i timmen kom dom och stack mig, envist skulle de väcka mig å se så jag var okej. Å de var jag så operationen blev på morgonen.

Mamma å Dennis åkte hem, å mamma kom tillbaka på morgonen. Var hela tiden i pumpad smärtlindring så allt gick i slow motion, tror till och med att jag pratade sakta.
Hade inte ätit på ett dygn å var tom på blod så man kan säga att jag nästan var död. Efter att ha blivit körd till ett rum med massa dementa damer som käkade frukost runt mig, den enda som uppenbarligen fastade så skulle jag duscha inför operationen. (Tack och lov, skulle jag behöva svara på varför en liten benig tös som mig inte åt frukost en gång till så hade jag slängt mackan i ansiktet på damen bredvid)

Duschade, skrubbade in mig i hibiskrubb.. så som man skulle. De knackar på dörren å en sköterska undrar om jag är klar för det börjar bli bråttom. Tror min tidsuppfattning var sjukt dålig. Trodde jag stått där i en minut, men de var nog 20. Behövde 15 min på mig att reflektera över hur jag skulle använda special tvålen. Överallt eller vara där de skulle operera! Minns inte vad jag kom fram till. Men tid tog de.
Meen när jag trodde att jag var klar så såg jag att sköterskan såg uppenbart obekväm ut, skruvade på sig å frågade
"Jo, behöver du en rakhyvel"
-nä tack de är bra för mig.
".. du måste raka där nere inför operationen"
-allt är bra där nere !
Sköterskan kollar sådär obekvämt igen..
- jaha du vill se..

Drar upp handduken å visar allt jag har, eller allt jag inte har.
"Ser helt okej ut"
Ha.. helt okej. Det är perfekt ! Tänkte jag för mig själv.

Rullades ner mot operation.. blev inplastad å på med mössa å nättrosor å allt vad de var. Började bli så sjukt torr i munnen så jag kunde inte svälja så jag bad den nya personalen att få något. Men ikke. MEN jag kunde få en liten bomullstuss med vatten på . Den kunde jag suga på. Ja. De hjälpte sådär. Å äckligt smakade de.

Rullades in till operation.. började få riktig panik då jag inte kunde svälja alls, å personal efter personal kom in. Sist in var en som sa "hej, jag heter xx och det är jag som ska klubba dig idag"

Jaha trevligt. Fick spruta i armen, fick lite mer panik. Fick mask för ansiktet som torkade ut de lilla lilla salivet jag hade kvar så jag försökte fläcka av den. Men i samma sekund blev allt svart.

Tack och lov minns jag inte stunden jag blev väckt efter operationen. Man vaknar ofta i samma stämning man somnade. Så de kan inte vart kul.
Men jag minns när jag vaknade på uppvaket.

Bad återigen om vatten, men man kunde må illa efter narkos så fick inget. Klockan var 10 å dom sa att jag skulle upp till avdelning vid 14!
Va fan skulle jag göra i så många timmar?? Sova tydligen.

Hörde hur grannen låg och spydde, å jag kräks om någon annan kräks så trodde att de snart var min tur. Tills jag såg att jag hade på mig en jättelik strumpa! Den drog jag av mig och satte på huvudet som ljuddämpare perfekt!

Då kommer en sköterska och börjar fnittra å säger "Nämen fryser du så"
-nej, jag klarar inte av att höra något som kräks.
"Jaha, vill du ha något mer täcke om du fryser"
-jag fryser inte, jag vill inte spy
"Okej, jag förstår inte riktigt. Men du fryser inte"

(Undrar verkligen hur jag lät, dom sa att jag inte skulle komma ihåg något ifrån uppvaket men jag minns de mesta, tror jag i alla fall. Verkar som hjärnan fungerade men inte talet)

På näl får inte anhöriga besöka på uppvaket, men efter en stund hör jag någon prata å säga att hon ska in här.
"Men anhöriga får inte"
- nä men min dotter är här så jag ska in

Det är min mamma! Å va skönt.

Efter lite bollande med personalen släpptes hon förbi. Vi pratade lite å hon sa samma som de andra, att jag skulle somna, å inte komma ihåg så mycket.

Somna gjorde jag, men glömde gjorde jag inte.

Blev väckt med ett ryck, "nu ska du till avdelning Victoria"
Jaha.. först ska jag stanna flera timmar, å sedan inte.. men klockan var visst mycket, jag hade sovit i 4 timmar.

Hamnade på rummet med de dementa galna damerna!
Smärtan där nere var borta å hade bytts ut mot en ny värre i nyckelbenen. Tydligen vet inte kroppen vart den har ont efter en sån operation där de blåser upp magen å då kan man få ont där. De kändes som någon slagit med en hammare på dom.

Å mitt uppe i de hade tanten mitt emot mig fått blommor, som hon var 10 minut frågade vem som lämnat
"Å vilka fina blommor, vem är dom ifrån"
"Å vilka fina blommor är dom till mig" i typ 6 timmar, då började hon istället försköna klättra igenom grinden på sängen.

Larmade personalen som fick lirka loss tanten, som tillslut somnade. Tack gode Gud.

Jag hade fått order om att larma när jag skulle på toa, jag var uppkopplad i en droppställning å skulle vara ostadig på benen av smärtlindringen.
Hähä, Nähäää ni tänkte jag. Toa det ska jag i alla fall gå på själv. Hörde att de var pass byte så tänkte att de var ett ypperligt tillfälle. Reste mig upp å började smyga med min ställning. Sakta längst väggen.
Otrooooligt sakta uppenbarligen för helt plötsligt stod de personal i rummet som undrade vad jag höll på med.

Toa. Fick jag fram.

"behöver du en toa stol?"
-Nix. (Tänkte mig en sån vi har inom äldrevården med en potta under. Aldrig i livet.

Kom in på toaletten, trasslade ner byxblöjan böjde mig för att sitta å då tog det stopp. De stramade i ärren så jag kunde inte komma ner mycket alls.

Övervägde å halv stå och kissa. Vet inte hur länge jag försökte komma på en lösning. Men tillslut kom personalen igen för att kolla om allt var okej där inne. Hon öppnade dörren och kollade på mig med sina medlidande ögon och sa "vi hämtar en toastol nu va"

Ja.. tack och lov var de bara en upphöjning.

Kommande dag skulle jag få åka hem! Men innan dess kom doktorn med långa skägget och ville prata preventivmedel med mig.

Där drog jag gränsen över förnedring de senaste dagarna å tackade för mig. Å han lät mig tack och lov gå.


Efter operationen så gick gravidhormonet ner, jag fick behålla äggledaren som brustit å jag hade massa blod i magen när jag kom in som var borta.
Fick gå på kontroller på vårdcentralen efteråt som visade att de inte gick ner så bra som de skulle, så fick tillslut även abort piller som skulle ta resten.

Jag har två små ärr på magen och en lite galet sydd navel som påminner mig om detta. Ibland gör de ont i mig, ibland är jag tacksam att jag ändå kunnat få två friska fina barn.

Men bara för att de var längesedan de hände, så glömmer man aldrig. Tiden läker alla sår. Men ärren finns kvar.


Likes

Comments

View tracker

Julpyntat klart! Handlat klart julklapparna. Nu är det bara julbaket kvar! Men de får bli lite längre fram i december när jul feelingen verkligen steppar in!

I denna sena timma vill jag ta upp de enda som egentligen stört/oroat mig med diagnosen down syndrom. Visst kan folk uttrycka sig lite klumpigt ibland, men jag förstår hur alla menar och tar väldigt sällan illa vid mig när dom pratar eller frågar något. MEN, när någon säger (kan vara på internet, tv eller direkt till mig) att barn med down syndrom är sjuka och/eller att det är en sjukdom de har så blir jag både ledsen och förskräckt. "Jag vill inte ha ett sjukt barn, tex ett med down syndrom"
Visst kan barn med down syndrom vara sjuka, som alla andra. De föds ganska ofta med hjärtfel, och löper större risk för andra sjukdomar, men också mindre risk för en del.
MEN själva down syndrom DIAGNOSEN är ingen sjukdom.
Du har inte fått ett sjukt barn bara för du har ett barn med down syndrom. Det är viktigt att skilja på diagnos och sjukdom.

Visst förstår jag skräcken med att få ett besked på sjukhus att ens barn inte är som de flesta andra. Jag har själv vart där. Man förstår inte vad de innebär för fem öre. Jag visste dock att Agnes inte var sjuk. Jag visste vad hennes diagnos innebar. Men det är fortfarande den där framtiden som kan utvisa hur det kommer bli.

Jag ser ljust på den. Varje steg blir lättare. Kanske för att Agnes är världens snällaste och lättvindigaste bebis! (Bortsett från att hon inte vill sluta amma)
Coolaste ungen skulle jag säga också. Hon har så kul saker för sig! Skulle ge vad som helst för att få veta vad som försegår i hennes huvud, vad hon tänker! Älskade lilla Agnes!

Hur kan något någonsin bli tråkigt eller jobbigt med henne?
Alla borde låna våran Agnes en dag, en timme eller en minut. Då skulle ni ändra uppfattning om så mycket!

Likes

Comments

Hej!
Dagarna springer iväg lika fort som vanligt! Charlie är väl nästan frisk igen.. men snart är det december och då ska han vara hemma en hel månad! Då ska vi lägga allt vad förkylningar heter på hyllan.

Agnes vår lilla Agnes! Vägrar sluta amma, frustrationen är hög vissa dagar. Men jag har hopp om att hon snart ska börja äta annat, ta ett eller två mål med något, vad som helst utan mig! Haha. Tillslut löser sig allt. Att hon inte vill äta vanlig mat är ju ett obefintligt problem mot allt som kunnat inträffa. Så när bitterkärringen kommer fram är de bara att försöka vara tacksam istället för just bitter.

Men ibland längtar jag efter att bara få vara med Charlie, att verkligen "vara där". Inte hela tiden ha ett öga på Agnes, inte behöva sitta å amma i en timme för hon behöver mig som napp.. de gör att Charlie får vara "ensam" i en timme.. just då vill han visa något, säga något, göra något.. något som blir omöjligt för mig. Känslan av att vara otillräcklig just då är maximal! De var ju han och jag mot världen innan Agnes kom, och nu är han åsidosatt, och han märker de så väl själv.
Min stackars lilla gubbe! Åh vad frustrerande!

Tyvärr Agnes! De får vara slut på detta, mitt dåliga samvete över Charlie vinner över de dåliga samvetet att tvinga till amningsstopp!

Då ska jag ta med min älskade lilla Charlie på äventyr! Bara han och jag! Helst i ett helt dygn!! Så jag bara kan njuta av hans fantastiska sällskap!!! Snart!!! Bara några dagar (veckor) till!

Likes

Comments

Likes

Comments

1 och en halv vecka var Charlie "frisk" denna gång. Han var lite hostig ännu.. men nu är det dags igen! Inom 2 månader får vi i alla fall tid till öron, näsa, hals för att kolla halsmandlarna. Dom är läskigt stora! Så hoppas denna förkylningen inte sätter sig på halsen så de blir större. Då finns det liksom inte mycket plats kvar till att svälja eller andas. Men än så länge verkar han ganska oberörd av denna förkylning! Så de kanske "bara" håller sig till rinnande näsa å hosta!!

Själv var jag på vårdcentralen här om dagen.. har fått massa prickar på magen å ryggen. Egentligen hade dom ingen tid den dagen men jag lät så spännande så jag fick komma in.
Väl inne så tjoade doktorn till av förtjusning när jag drog av mig tröjan och sa "ja det är ju perfekt".

De var inte min hängiga mamma kropp han syftade på utan mina numera perfekta prickar. Han frågade där efter om han fick bjuda in några sjuksköterskor för att beskåda mina perfekta prickar. Ja, va säger man? Varsågoda bara!!

Å in kom dom en efter en, tillslut kunde jag inte hålla mig utan sa "välkomna in bara, här ska ni få se på grejer".
Kul att man kan roa någon med sina sjuka åkommor. Och samtidigt både lära sig själv och andra samtidigt.

Tillslut fick jag även höra att det var pityriasis rosea jag hade. Också kallad medaljongsjukan på svenska. Den drabbar bara barn OCH unga vuxna!! Helt ofarligt å försvinner av sig själv.
Tjohoo tänkte jag!! Skit samma om de försvinner eller inte!! Jag har fått en "barnsjukdom" äntligen är jag på de yngre sträcket igen. Min tarmsjukdom eller vad sjutton de nu är.. drabbar bara äldre.. alltså gamla.. så nu kan man ju säga att jag är lite mitt emellan. Jag är medelålders! Lite 3 dagars feber eller något annat så är jag så gott som barn igen!!
Härligt!

Annars känns livet bara allmänt bra!

Är inte miljonär än, har inte de där huset med 5 sovrum, kanske inte jobbet jag drömmer om heller.. men jag är på något vänster ändå på väg någonstans.. och det räcker gott och väl än så länge.. jag menar herregud, jag har ju fullt upp med att få barnsjukdomar och grejer.. jag är alldeles för ung för allt de där.. hus å jobb.. haha.. nä jag trivs bäst här.. där jag kan lukta på alla.. eh.. alla.. barn! Kissblöjor osv osv.

Likes

Comments

Hej hej hej.

Många inlägg om bekymmer de sista, just idag har jag inga tänkte jag skriva, för det är så det känns! Men jag har ett bekymmer, eller bekymmer å bekymmer.. men jag borde ta tag i det och kolla upp om det är ett bekymmer eller inte. Får ringa vårdcentralen imorgon. Åh denna hemska vårdcentral.
Måste få tummen ur att byta.

Annars?? Sökt in på matte b, hoppas jag kommer med i kursen till våren. Idag var sista ansökningsdagen.. så nu är det bara att vänta och se. Kan inte säga att jag tycker det ska bli speciellt spännande men det får mig att känna som jag är på väg någonstans i alla fall. På väg åt rätt håll.

Mer då?? Charlie har inte fått någon ny förkylning efter över en vecka på dagis (hör och häpna). Idag fick vi lapp hem om att han står på väntelista för att kolla sina halsmandlar. Om de borde tas bort eller stanna kvar. Båda alternativen känns läskigt så.. ja..

Agnes vår lilla Agnes. Oftast nöjdast av alla. Liten och relativt tystlåten. Bara glad. Jag är tokig i henne, jag är tokig i båda mina barn!

Idag hörde jag på tv (tror jag) någon som sa

"Altingen är glaset halv fullt, eller halvtomt"

Man väljer själv hur man ska se på de, man kan själv välja den rätta vägen och komma framåt, eller fel väg och fastna.
Det stämmer så himla bra, allt beror på hur man själv ser på en situation. Positivt, eller negativt.

Men mitt favorit citat är fortfarande :

Om en sida i boken är tom, måla något!
Helt fantastiskt! God natt på er!

Likes

Comments

When life brings you lemon, make lemonade.

Tänker på de citatet hela tiden.. men det blir en jävla massa lemonad tillslut! Å idag skulle jag bara vilja kasta den i ansiktet på någon! Helst hela frukter!!

Men är inte bitter på någon specifik person så att kasta frukt på någon bara för att känns lite för dramatiskt.
Jag går hemma och gör inte så mycket, men ändå kan saker gå helt åt helvete. Blir man någonsin befriad ifrån omvärlden..?

På tal om annat så var Agnes på ögonmottagningen i onsdags! Allt såg väl ganska så bra ut! Hon skelar lite på sitt vänstra öga, så de skulle vi ha kolla på genom att få tätare kontroller. Var 3e månad istället för typ en gång i halvåret! Dom hoppas väl de ska växa bort! Annars antar jag att man får operera!

Hade hon skelat inåt hade hon fått glasögon, men nu skelar ögat utåt och då fungerade inte glasögon. Så får hoppas de växer bort!!!!!!

Så de var ju bra besked där ifrån. Föreställer mig alltid de värsta för det är min vanliga tur!!!


Hej då på er!!! Nu ska jag försöka göra denna bittra dag lite mindre bitter genom att kolla på film!!!!!!!

Likes

Comments

-om det blir en blank sida i boken.. måla något.

Bra sagt! Det får en att fundera lite. För ibland inträffar saker som får en att tappa fotfästet totalt. Och ens bok tar en helt annan vändning än man förutspått. Men de går att göra något fint av tomheten, det går alltid att fylla den med något. Något som får den att bli lite mindre tom.

Ibland känns det som jag är i ett konstant krig med omvärlden. Ett krig som aldrig tycks ta slut. Altingen så hamnar allt på mig eller så tar jag helt enkelt på mig för mycket, eller kanske är de mig själv jag krigar mest med.

Man ska alltid börja med sig själv, utgå ifrån att det är en själv som är "problemet". Altingen så hittar man något, eller så får man bekräftat att problemet inte ligger hos en själv.

Jag vet bara inte hur jag ska börja. I vilken ände. Det är så många bollar i luften.. så många saker man borde göra.. samtidigt som livet fortsätter framåt och listan över måsten bara växer. Jag hinner inte med alls, och tiden börjar på något sätt också gå emot mig. Oerhört stressande. Allt känns så stressande.. även minsta lilla sak numera känns som ett stort projekt. Jag brukar ha lösningar på saker men denna gången sitter jag verkligen fast.

Livet. Det som händer mellan alla sovande timmar. Livet är inte alltid snällt och rättvist. Ibland önskar jag att jag var barn igen, då någon tog alla svåra beslut för en och saker bara fungerade. Bekymmersfritt.
Jag är så trött.. så oerhört brutalt trött. Inte så jag behöver sova för omväxlingsskull, utan ni vet inne i kroppen..
jag brukade gilla mitt organiserade kaos där på insidan.. men detta är bara kaos. Och jag vet verkligen inte hur jag ska lösa de...

Tänk om alla bekymmer var ballonger ovanför mitt huvud, så jag kunde ta en sax och släppa iväg några.. istället för att snart flyga iväg med dom. Ja tänk om...

Likes

Comments

Glömde ju skriva om besöket hos logopeden.
De var väl mer eller mindre uppföljning där som överallt annars. Fick Lite tips på hur vi kan öka Agnes intresse för att äta, fick lite nya tecken att lära oss och sedan lite info om teckenkurser och ja.. allt möjligt. Det gick in, nu ska de bara stanna i min alldeles för fulla hjärna!!

Nu har Charlie dessutom vart sjuk i över en vecka med vakna nätter, innan dess var det Agnes sömn som var rubbad i över en månad och nu är även hon sjuk.
Så här hemma behöver vi inte klä ut oss för halloween! Vi är levande döda. Nässpray, ventolin, ögondroppar och andra diverse inhalatorer går på högvarv här.

Enda gången jag verkligen känner mig som en usel förälder är när ens barn är sjuka! Man blir så hjälplös, och dom kollar en i ögonen å ber än om att de ska sluta. Vill inte hosta mer.. Oj vad man hade velat byta plats med dem om man kunde. Hoppas det snart är slut på detta nu.

Idag har vi i alla fall kommit oss ut i det fantastiska höstvädret! Det var en befrielse efter att ha vart inlåst hemma. Agnes sov ute i 2 timmar nästan och Charlie var alldeles lyrisk över att få härja fritt!

Mer dagar som denna! När livet känns sådär extra lovade å framtiden ser extra ljus ut ♡

Likes

Comments