Sommaren lider mot sitt slut, snart börjar inskolning på dagis och jobb för mig. Året som mamma ledig denna gången har vart en riktig berg och dalbana! Har lärt mig mycket, gråtit, skrattat, vuxit. Kan inte ens tänka tillbaka på hur allt var innan allt hände. Å jag hade inte ändrat en sak. Jag har kommit till stället jag är tack vare resan jag gjort. Brutal och smärtsam in emellan, men mestadels helt fantastisk.

Men mitt uppe i allt så har jag glömt bort hur fruktansvärt det kan vara att vara kvinna, med all stress å press så har min kropp stängt av vissa delar, som att få mens till exempel... men vips, så kom den! Som en smäll på käften. Lika ovälkommen som alltid. Sist den överraskade mig var innan Agnes kom, typ över två år sedan. Mens är naturligt, men äckligt och ofräscht! Finns det någon kvinna där ute som känner sig attraktiv denna veckan i månaden? Troligtvis inte, väldigt väldigt få.

Jag har aldrig haft ont tidigare, det har jag nu. Jag har inte haft några direkta problem.. men det har jag nu. Å jag ska berätta om min upplevelse igår, som tydligen kan vara ett normalt fenomen för vissa kvinnor.

Jag sitter i soffan, ensam då Dennis är inne och lägger Charlie och Agnes sover. Bestämmer mig för att börja greja med min nya telefon, installera bank id och sånna livsnödvändiga saker. Behöver min bank dosa för att fullfölja så jag måste resa mig ur soffan och gå 2,5 meter för att sträcka mig och ta ner dosan. Hinner ungefär 1,5 meter då jag får en rysning längst insidan av kroppen. Jag fattade direkt vad som var på gång men just som jag skulle vända mig tillbaka mot soffan så tappade jag synen, inte lite heller utan det blev helt svart. Mumlade något "men de var de sjukaste" och blev stående någonstans mellan soffan å skåpet jag var på väg mot.
Tänkte att jag måste lägga mig ner, så jag inte svimmar med en smäll och väcker ungarna, dessutom ville jag inte att Dennis skulle se mig i denna situationen. Just i denna sekund började benen skaka okontrollerat, som spagetti, som en LAS ketchup dans. Jag stod ensam och dansade ofrivilligt i vardagsrummet, oförmögen att ta mig någonstans, och definitivt inte ner på golvet. Grips av lite panik en sekund då jag verkligen inte vill väcka ungarna för jag sett fram emot en timma i soffan innan jag ska sova!
Tänker ut en listig plan om att jag borde vara ganska nära skåpet, så om jag lutar mig framåt så borde jag få tag i det och få balans, gör ett misslyckat försök som slutar med en piruett upp i Agnes leksakskorg. Just här börjar synen tack och lov komma tillbaka men jag har hunnit skapa väldiga ljudeffekter av både mitt "oohhh men guuud" ljud och att mina dansande spagettiben dunkar å små sparkar mot leksakskorgen. Här slutar svimattacken och jag bryter ut i ett hysteriskt men tyst garv så tårarna rinner. Första tanken är att de hade vart sjukt underhållande att få sett detta på film, hörde samtidigt hur Dennis kommer ut ur Charlies sovrum, han hade hört hela proceduren men inte kommit till undsättning. Tack och lov. Hade hellre ramlat i backen än att ha låtit honom se dansuppvisningen!

Så ja, tydligen så är svimattacker något som tillhör hela mens grejen. Som om det inte vore nog med blod och bindor och smärta och isande illamående. Check på de.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Känner mig äntligen avslappnad, allt som hängt i luften de senaste två åren har börjat falla ner och rulla bort. Jag läste en bok, minns inte när det hände sist. En hel bok på en och en halv dag, över 500 sidor och jag blev inte de minsta stressad. Jag kunde unna mig tiden att läsa, leva mig in i den och fängslas av någon annans problem än mina. Fantastiskt.

Sakta men säkert pusslas mitt lilla pussel ihop igen, och snart är jag tillbaka på jobbet. Ska försöka hitta ett annat, men det är så himla svårt att veta vad man vill bli när undersköterska är det enda man sysslat med. Vet inte om jag borde fortsätta att utbilda mig inom vården eller byta helt. Hur vet man? Måste hitta någon slags studievägledare.

På torsdag åker vi till Stockholm, de blir en liten mini semester för att hälsa på mina morbröder och få kolla runt i Stockholm lite. De ska bli kul att komma bort. Innan verkligheten börjar å mamma ledighet och sjukskrivningar är slut. Vi ska hinna med Liseberg och Ullared denna månaden med. Ullared är väl viktigast då Agnes ska skolas in på dagis och vi har typ noll saker till de. Men Liseberg hade ju vart så kul med, Älskar verkligen Liseberg.

Annarssss? Inget större som händer. Väntar på Agnes specialbeställda ortopediska skor.. snart är det besök på ögonmottagningen, vilket känns lugnt denna gången. Agnes skelade mycket fram tills strax efter året, men det är nästan helt borta om det inte till och med är helt borta. Kan inte minnas att hon skelat alls på länge. Så det kommer nog glesa ut dom besöken.

Så allt verkar lösa sig, jag hoppas nästa år blir ett händelselöst år. Lugnt å stilla.

God natt.

Igår var vi på vikinga dagar här i hamburgsund! Utklädda såklart!

Likes

Comments

Att få känna på känslan av total maktlöshet, ni vet liksom inte den där vanliga känslan att man inte vet hur framtiden ska bli utan att man inte ens vet om man har någon framtid, när det endast är nuet som spelar någon roll. Den känslan är oerhört läskig, och traumatisk! Men samtidigt så väcker den något inom en. Lusten att leva, lusten att sluta slösa på tiden, man uppskattar mer. Allt smakar godare och luktar bättre. Luften är plötsligt så himla frisk. Det är en känsla alla borde få gå igenom. Det är synd att det oftast krävs en knäpp på näsan för att få en person att få upp ögonen för vad som verkligen betyder något.
Jag möter så många människor som man bara har lust att ruska om och säga till. Dom är så fokuserade på sig själva så dom knappt ser vad som händer runt om dom. Dom missar så mycket. Så himla mycket. Sånna människor är dessutom väldigt ensamma. Man tar automatiskt avstånd för det inte är kul att umgås med någon som bara ser sig själv, där allt man gör är en tävling om vem som vet mest, har mest eller vem som är bäst på diverse saker. Titta runt om er, hur många finns det där?

Man behöver inte ha många vänner, det gäller bara att ha dom där guldkornen som gör dagarna bättre. Jag har vänner från när jag var liten, som hängt med ifrån dag ett. Så jag tänker att jag måste gjort något rätt för att dom ska ha orkat med mig. Dessutom är det väldigt få av dom som jag någonsin ens vart ovänner med. Visst är man oense om saker in emellan, men aldrig ett bråk. Inget stort. Förutom med några, några som inte finns kvar längre, eller några som man hållit kvar ändå kust för att dom alltid vart där. Det är svårt att bryta en sån relation där vänskap nästan blivit mer. Men när det inte är hälsosam vänskap så är det ingen riktig vänskap. Jag vet det nu. Därför måste jag bryta på vissa ställen.
Sedan har jag vänner som jag haft turen att hitta längst vägen i livet, vänner som jag verkligen hoppas stannar kvar till slutet. Man tror att man inte kan hitta nya vänner efter en viss ålder, sånna riktiga vänner som blir mer som familj. Men visst kan man de, och jag har verkligen haft den turen.

Ju mer jag tänker på det ju mer lyckosam känner jag mig!

Jag vet att ingen är perfekt, och man är oftast sin egna största kritiker. (Om man inte är en av dom som jag nämnde ovan, som kan och vet allt)

Jag är väl medveten om mina brister, vissa får personer bara lära sig att leva med, vissa tränar jag på varje dag. Efter allt som hänt så vill jag bli mitt bästa "jag".

Jag vet inte vart jag vill komma med detta inlägg alls, jag vill bara säga att jag är otroligt tacksam över alla som finns runt oss, min familj, vänner.. allt. Och jag önskar fler kunde känna som jag gör. Att livet är för kort för att slösa bort, för kort för att vara arg, för kort för att alltid ha rätt.
Livet är roligare om man får dela det med någon, gärna flera. Ingen vill gå genom livet ensam. Så ta vara på varandra!

J

Det är svårt att vara annat än lycklig med dessa två i mitt liv, och min käre make! ♡


En liten Agnes uppdatering! Hon har vart och provat ut special skor, så nu blir det att träna stenhårt på att gå. Verkar som vi struntar i att krypa. Hon kanske lär sig gå först och krypa sedan. Jag gillar när jag lämnar henne på ett ställe och hittar henne på samma när jag kommer tillbaka efter någon minut. Men hon har börjat sa sig runt sittande på sin rumpa så inget är säkert längre! Annars är hon verkligen världens snällaste och mest underhållande lilla varelse! Ge mig alla barn som finns med down syndrom! Jag är totalt förälskad och så otroligt stolt över henne, och hennes storebror såklart! Världens duktigaste storebror. Så förstående, och så mycket tålamod. De säger jag varje dag till dom! Hur mycket jag älskar dom. Ska man lösa på något så är det kärlek!!!

Likes

Comments

Sååå!! I måndags fick jag veta att jag är frisk. De var lite spridning men den hade dom fått bort. Vilket känns otroligt skönt. Kommer få gå på kontroller i 10 år. Bara en gång om året och då får jag göra MR undersökning. Så inte allra värst. Blev dock lite förvånad över att det var så många år. Trodde det skulle vara Max 5. Men vad gör väl de. Bra att dom har koll. Denna cancern är ju lite speciell så man kan inte vara säker på att den inte kommer tillbaka. Men förhoppningsvis är den borta. Å fortsätter att vara borta.

Känner att detta året sugit åt sig mer energi än de borde. Har valt att välja bort en del saker för att jag helt enkelt inte orkar. Men har istället planerat in lite mindre saker, lite saker som gynnar hela familjen istället. Inte för att någon annan person är mindre värd, utan för att familjen är värd lite mer. Resten av detta året hoppad jag blir lugnt. Så man får lite tid att läka och bara må bra. Vi ska eventuellt på en weekend trip till Stockholm, även lovat Charlie en natt i Göteborg med Liseberg. Det är stora utflykter nog just nu. Men ser verkligen fram emot dom.


Likes

Comments

Så igår fick jag nya negativa besked, men just nu skiter jag i dom och fokuserar på de som är positivt. Än så låter jag inte de negativa vinna. De krävs lite mer än såhär.
De känns som vi fått en plan nu, om allt med sjukdomen går som de ska. Kanske ett hus.. flytta här ifrån..
det känns så himla bra. Även om inget är bestämt så vill jag inget mer än att flytta just nu. Härifrån alltså.


Uppdaterar mer efter läkarbesöket! Then i know for sure!

Likes

Comments

Såret på magen har äntligen läkt så antar att jag kan våga bada snart! Finally!!! Men obehagskänslan å de onda är kvar. Men de tar väl lite mer tid.. eller så har jag ansträngt mig mer än jag borde.

Har vart mycket ståhej de sista med både bröllop och två möhippor. Å jag är ju sämst på att sitta still å ta det lugnt så de har ju gått sådär med hela den biten. En vecka kvar till återbesöket.

Idag börjar Dennis jobba efter nästan 6 veckor hemma. Känns as tråkigt å bittert. Tänk om man kunde få gå hemma tillsammans alltid. Så kul de skulle vara! Å i september börjar jag jobba. Då är livet tillbaka på riktigt. Då är det dags att bli vuxen igen.

I helgen insåg jag ännu en sak jag måste göra, som jag borde gjort för väldigt länge sedan. Jag tror alltid gott om människor och att alla förtjänar en andra å tredje å ibland tionde chans, för folk växer och förändras. Men tydligen inte alltid. I helgen var det som att jag var 13 år igen och inget var förändrat, inte minsta lilla. Och jag vill aldrig uppleva de igen. Så jag vet vad jag måste göra. Sååå!! Önska mig lycka till!

Väldigt kryptiskt inlägg.

Vi alla lever å mår bra, vi har en ny plan i livet nu. Efter alla bakslag å hemskheter. En dag kanske jag kommer tacka vederbörande personer, och sjukdomar. Men inte än. Inte på väldigt väldigt länge.

Likes

Comments

Kontakt med dietist idag. Får dricka näringsdrycker ett tag. Sånna som smakar som chokladpudding på flaska! Det kanske hjälper lite. Tycker att illamåendet vart lite under kontroll idag så de kanske vänder av sig själv.

Hade även kommit ut en operationsberättelse idag i min journal. Allt var nästan på latin så jag fattade väl kanelbulle ungefär. Men kändes som de som stod var ungefär de jag fått berättar för mig. Hade hoppats på att provsvaren skulle stå där med så jag slipper en chock på återbesöket. Eller så jag kunde vara lugn. Men nä. Inget än. Kollar maniskt.

Idag ligger en av mina bästa vänner å föder barn, känns som det är mitt barn.. jag fick chansen att vara med på förlossningen men så bestämde vi att jag väntar. Det är ju ändå lite speciellt mellan mamman å pappan att gå igenom de tillsammans. I alla fall de där sekunderna när bebisen kommer upp på bröstet å sedan allt efter de. Så jag är glad att dom kände att dom klara av det själva. Men nu när jag inte hört något på flera timmar så önskar jag att jag var där så jag kunde se vad som händer. Blir som en orolig mamma som bara sitter här å rullar tummarna å gnager på vardagsrumsbordet!
I ren tristess å tryckte jag igenom piercingen i tungan som vart ur i typ 5 år. De gjorde ont.. men de höll mig sysselsatt i typ 5 minuter...gaaah!!! Hatar att leva i ovisshet!

Något kul då.. imorgon ska de förberedas för lördagens bröllop! Älskade Netty å Henrik ska gifta sig! Ska bli så kul. Kommer väl lipa som ett litet barn. Kan ju passa på att gråta ut allt jag har i kroppen. Så är den biten avklarad för resten av året.

Får gå å lägga mig å försöka sova! Eller kräkas.. nä.. åhhh!! Behöver få information NU! God natt!!

Likes

Comments

Tycker verkligen det ena avlöser det andra. Det är stressande. Men försöker verkligen att ta en dag i taget och inte stressa upp mig förens de verkligen är aktuellt. Baby steps.. sakta framåt.

In emellan njuter jag av att bara vara, av att kunna unna mig det lilla extra, att omringas av glada trevliga människor. Saker och personer som ger energi. Det är skönt när man kommit så långt så man inser att man kan göra sig av med det som suger energi. Kanske inte allt, sjukdomar går ju inte att styra över. Inte heller människors handlingar. Men om man omringas av rätt människor så kan de inte bli fel. Jag har lärt mig det nu. Det tog sin tid kan man säga.

Detta året ska jag nog bara låta rinna ut i sanden, jag hade så storslagna planer om att plugga, byta jobb, flytta till hus.. ja allt. Nu blir det inget. Utan jag ska bara glida med, och låta 2017 bli ett år som bara försvann. Förhoppningsvis har jag as många år till att göra alla storslagna saker.

Känner att detta blev ett ointressant inlägg. Det händer ingenting, samtidigt som det händer så mycket. Önskar jag bara kunde skriva ut allt, men det är så många saker inblandade och personer så de skulle kunna bli väldigt fel. Kanske borde gå till en psykolog.. där skulle ju de jag säger i alla fall stanna. Värt att överväga. Bara det är en psykolog och ingen kurator. Har sååå dåliga erfarenheter där. En gång blev jag nästan kurator till kuratorn.. väldigt märklig situation.

Värsta frågan är när dom frågar "vad tycker du att du ska göra åt de då?" Ja men för sjutton!!! Hade jag vetat de hade jag ju inte suttit där?. Vet att dom inte får säga vad man ska göra, men allvarligt. Inleda första mötet med att fråga en sån fråga. Nääää.. jag har höga förhoppningar om psykologer. Ska försöka få tag i en sån bara för att jag är sjukt intresserad av att se hur mycket det skiljer sig. Jag gillar att undersöka alla ställen inom vården. Jag hoppas lite att jag ska fastna för något specifikt område. Just nu är det såklart förlossningen, även gyn. Gynekolog hade ju vart så kul. Men att bli läkare är uteslutet.

Jaja. Framtiden är lika suddig som min syn utan glasögon så jag vet ingenting. Vi får seeee!!! Jag tror att jag blir rik snart. Å då löser sig allt! Victoria med guldbyxorna!
God natt!

Likes

Comments

53 kilo.. förbannelse. Av någon anledning är illamåendet tillbaka, om det är det som gör att jag äter sämre och går ner i vikt. Tycker att jag äter. Tarmarna är ur balans så dom kanske inte tar upp det som behövs. Who knows. Måste ringa Sahlgrenska på måndag och fråga vad jag kan göra. Är så trött.. å illamående. Uääk.
Förbannat trött på plåstret på magen, på ärret å den ständigt molande värken. Trodde de skulle vara borta nu.. 24 dagar efter operationen. Men de tar väl tid att läka. Som med allt annat.

Vi är två inom min familj som har eller har haft (vet ju inte om vi är friska nu eller inte) cancer. Samtidigt. Å den ena saken avlöser fan den andra hela tiden. Mår jag bra, så gör inte hon, mår hon bra så gör inte jag, mår båda bra då blir någon annan sjuk. Eller så händer det bara något annat som man verkligen inte trott. Känner mig bara så matt, å irriterad.

Sedan för att snurra till det lite mer i den redan röriga knoppen så vet vi återigen inte vart vi borde flytta. Borde vi flytta? Jag har så många anledningar att flytta till Uddevalla. Å bara några få som skulle kunna få mig att stanna. Just när kommit överens om att de inte blir att bo kvar, så kommer de in människor i ens liv som vore så tråkigt att flytta ifrån. Kanske Vore det bra att bo kvar här. För barnen. Jag älskar ju små ställen som detta. Men just nu finns de fler saker jag inte tycker om. Väldigt mycket mer. Så jag vet inte. En del av mig vill stanna igen. Medans en annan bara längtar här ifrån. Vad är rätt sak att göra, önskar ibland att någon kunde bestämma åt en. Eller att någon knackade på och sa "hej, här är nyckeln till ert nya hus, varsågoda att flytta in" så är det där man stannar bara. Så lätt de skulle vara.
Men livet är sällan lätt. Det har jag förstått för längesedan!

Men så annorlunda jag tänker nu. Man får ett riktigt uppvaknande när döden mer eller mindre knackar på. Det är synd att de ska behövas något så drastiskt för att öppna en människas ögon, å för att verkligen se vad som betyder något. Men jag är glad att jag äntligen kan se, tydligare och klarare än någonsin förr. (Ja, jag har glasögon och syftar inte på att se på de sättet, där är jag ju typ halvblind).


Hoppas alla hade en bra midsommar! Det hade vi ♡

Likes

Comments

Återbesök på vårdcentralen och det hade läkt lite men inte helt ännu. Så ärret kommer bli aningen skevt å fult. Å jag får fortsätta gå runt med de jobbiga plåstret å undvika att bada. Bästa tiden för att undvika sånt nu. Men skitsamma.

Har fått kallelse till Sahlgrenska i juli för att få veta hur frisk jag är, eller inte frisk. Men känner att de sistnämnda inte riktigt är ett alternativ så. Frisk. Hoppas endast få information om hur ofta eller om man ens gör återkontroller typ. En klapp på axeln å ett klistermärke å sedan får jag åka hem. Det är planen. Så för en gångs skull kan jag väl få hålla mig till den jävla planen.

Inget nytt hus i sikte. Är så himla bitter å besviken. Men mer målmedveten, jag vet att jag måste bli frisk nu. Annars ska jag hemsöka personerna som satte mig i denna situationen så länge dom lever. Att köpa just de där huset var så mycket mer för mig just då. Innan jag skulle opereras, innan jag visste vad för cancer jag hade. Det var en försäkran om att min familj skulle vara på rätt plats om något hände. Dennis har alltid velat bo här, i Hamburgsund. Så skulle något gå fel. Så hade vi i alla fall köpt de där huset som han så gärna ville ha. Och barnen skulle klara sig. Men det togs ifrån mig i värsta tänkbara stund. Liksom precis dagarna före operationen. Så jag kunde ju inte slänga in handduken, jag var ju tvungen att försöka lite mer för att komma på lösningar. När allt skulle lösa sig så drogs mattan under fötterna iväg igen.
Nu vill inte Dennis bo kvar här heller, kanske innerst inne. Men han fick nog en större smäll av detta än jag fick.

Så nu letar vi överallt utom här. Tänk att söka nya Jobb, nytt dagis nytt allt. Det känns stressande. Men bra. Om eller när det kommer till de. Först måste vi hitta ett hus igen.

Igen å igen å igen. Jag är inte bitter än. Kanske i skrift, men inte i mitt sätt att vara. De kommer varken sjukdomar eller personer kunna ta ifrån mig.

God natt

Likes

Comments