53 kilo.. förbannelse. Av någon anledning är illamåendet tillbaka, om det är det som gör att jag äter sämre och går ner i vikt. Tycker att jag äter. Tarmarna är ur balans så dom kanske inte tar upp det som behövs. Who knows. Måste ringa Sahlgrenska på måndag och fråga vad jag kan göra. Är så trött.. å illamående. Uääk.
Förbannat trött på plåstret på magen, på ärret å den ständigt molande värken. Trodde de skulle vara borta nu.. 24 dagar efter operationen. Men de tar väl tid att läka. Som med allt annat.

Vi är två inom min familj som har eller har haft (vet ju inte om vi är friska nu eller inte) cancer. Samtidigt. Å den ena saken avlöser fan den andra hela tiden. Mår jag bra, så gör inte hon, mår hon bra så gör inte jag, mår båda bra då blir någon annan sjuk. Eller så händer det bara något annat som man verkligen inte trott. Känner mig bara så matt, å irriterad.

Sedan för att snurra till det lite mer i den redan röriga knoppen så vet vi återigen inte vart vi borde flytta. Borde vi flytta? Jag har så många anledningar att flytta till Uddevalla. Å bara några få som skulle kunna få mig att stanna. Just när kommit överens om att de inte blir att bo kvar, så kommer de in människor i ens liv som vore så tråkigt att flytta ifrån. Kanske Vore det bra att bo kvar här. För barnen. Jag älskar ju små ställen som detta. Men just nu finns de fler saker jag inte tycker om. Väldigt mycket mer. Så jag vet inte. En del av mig vill stanna igen. Medans en annan bara längtar här ifrån. Vad är rätt sak att göra, önskar ibland att någon kunde bestämma åt en. Eller att någon knackade på och sa "hej, här är nyckeln till ert nya hus, varsågoda att flytta in" så är det där man stannar bara. Så lätt de skulle vara.
Men livet är sällan lätt. Det har jag förstått för längesedan!

Men så annorlunda jag tänker nu. Man får ett riktigt uppvaknande när döden mer eller mindre knackar på. Det är synd att de ska behövas något så drastiskt för att öppna en människas ögon, å för att verkligen se vad som betyder något. Men jag är glad att jag äntligen kan se, tydligare och klarare än någonsin förr. (Ja, jag har glasögon och syftar inte på att se på de sättet, där är jag ju typ halvblind).


Hoppas alla hade en bra midsommar! Det hade vi ♡

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Återbesök på vårdcentralen och det hade läkt lite men inte helt ännu. Så ärret kommer bli aningen skevt å fult. Å jag får fortsätta gå runt med de jobbiga plåstret å undvika att bada. Bästa tiden för att undvika sånt nu. Men skitsamma.

Har fått kallelse till Sahlgrenska i juli för att få veta hur frisk jag är, eller inte frisk. Men känner att de sistnämnda inte riktigt är ett alternativ så. Frisk. Hoppas endast få information om hur ofta eller om man ens gör återkontroller typ. En klapp på axeln å ett klistermärke å sedan får jag åka hem. Det är planen. Så för en gångs skull kan jag väl få hålla mig till den jävla planen.

Inget nytt hus i sikte. Är så himla bitter å besviken. Men mer målmedveten, jag vet att jag måste bli frisk nu. Annars ska jag hemsöka personerna som satte mig i denna situationen så länge dom lever. Att köpa just de där huset var så mycket mer för mig just då. Innan jag skulle opereras, innan jag visste vad för cancer jag hade. Det var en försäkran om att min familj skulle vara på rätt plats om något hände. Dennis har alltid velat bo här, i Hamburgsund. Så skulle något gå fel. Så hade vi i alla fall köpt de där huset som han så gärna ville ha. Och barnen skulle klara sig. Men det togs ifrån mig i värsta tänkbara stund. Liksom precis dagarna före operationen. Så jag kunde ju inte slänga in handduken, jag var ju tvungen att försöka lite mer för att komma på lösningar. När allt skulle lösa sig så drogs mattan under fötterna iväg igen.
Nu vill inte Dennis bo kvar här heller, kanske innerst inne. Men han fick nog en större smäll av detta än jag fick.

Så nu letar vi överallt utom här. Tänk att söka nya Jobb, nytt dagis nytt allt. Det känns stressande. Men bra. Om eller när det kommer till de. Först måste vi hitta ett hus igen.

Igen å igen å igen. Jag är inte bitter än. Kanske i skrift, men inte i mitt sätt att vara. De kommer varken sjukdomar eller personer kunna ta ifrån mig.

God natt

Likes

Comments

Man kunde tro att man var värd lite lugn å ro såhär efter allt som hänt. Men nej. Legat i feber i två dagar som har avslutats med ont i halsen!
Å Agnes har samma sak som mig antar jag. Hon som smittat mig. Dock är hennes värre och mer långdragen. De började redan helgen jag låg på sjukhus med att hon var rosslig i halsen och svårt att andas in emellan. Det övergick till en snabb släng av feber som sedan blev till prickar. Tänkte att de var 3 dagars feber men febern höll inte i sig så länge och prickarna är lite mysko. Sedan ont i halsen och eventuellt munnen. Hon vill inte äta och har gått ner ett kilo under dessa två veckorna. Ett kilo är mycket på en sån liten skrutt. Så nu väger hon 8,5 kilo. Vi som kämpade så hårt för att få henne över 9 kilos sträcket.
BVC trodde på scharlakansfeber, men vårdcentralen trodde på virus.. tom tog lite prover som jag hoppas ska visa exakt vad det är. Vi skulle maxa alvedon och Ipren intaget och se om hon vill äta och dricka mer. Fick också rådet att ta upp amningen för att hon ska få i sig vätska! Sååå 8 månaders slit att sluta amma, två veckor utan amning och nu ska jag få igång det igen! Aningen bitter ja! Men jag gör vad som helst för denna lilla mini människa! Skulle amma henne hela livet om det är vad som krävs. Men jag var så glad att amningen var över, friheten att kunna åka iväg en halv dag ensam, att kunna sova utan bh och att maten fungerade såpass bra ändå för henne.
Men nu är de ju för att hon har så ont i munnen och halsen. Inget fungerar, och att låta henne bli uttorkad och få dropp för att jag inte vill amma vore ju galet enligt mig. Så kom igen tuttar!!! Börja producera lite mer igen. Tack å lov var de inte helt slut så tror de kan komma igång... lets Hope so! Kände på mig här om dagen att de skulle kunna bli såhär så slutade tvärt med all smärtlindring , bara alvedon och Ipren. Kan säga att det känns i magen! Men inte lika mycket som det känns i hjärtat när hon inte äter. 

För övrigt så tog jag bort agrafferna på magen här om dagen, igår eller? Har noll koll på dagarna men det var nog igår! Märklig känsla å de såg äckligt ut. Å ja, jag är tvungen att kolla på precis allt dom gör. Jag är nog lite äcklig själv!
De såg fint ut sa dom, dock hade dom häftat snett på ett ställe så de var som en öppen lucka på typ 2 cm rätt in. När dom lyfte på den så blev jag faktiskt lite yr i huvudet. Att lyfta på luckor i magen kändes lite väl sjukt att se. Hade det vart på någon av er som läser nu så hade jag tyckt att de var coolt, men inte på mig själv!
Så ska tillbaka om en vecka för att se så den biten växt ihop, annars får jag väl sys eller häftas eller vad dom nu gör igen.
Hoppas inte de. Vet inte om jag skulle klara av att se mig själv sys asså.

Jaja! Allt är inte negativt! Ringde och bokade tid att färga håret, å de brukar alltid vara lååång väntetid där, speciellt innan högtider som midsommar! Men kapoff, tid på måndag! Super snabbt och innan midsommar! Ha! Ibland får man ha lite tur, även om det är med små saker, så gäller det att uppskattat dom!!!

Hoppas på en bättre dag imorgon! Hoppas å ber till alla högre makter, alla skyddsänglar och allt vad det är man kan be till att Agnes ska vara bättre imorgon och klara av att äta! I neeeed my little Happy baby back! ♡

God natt!

Likes

Comments

Okej! Så ska berätta om min spännande vecka på sjukhuset för er som orkar läsa!

Blev inskriven den 31 maj, med skräckblandad förtjusning. Skräck inför vad som komma skulle å skräck över hur Agnes skulle klara sig hemma utan mig, å utan att amma. Förtjusning samtidigt över vad som komma skulle eftersom jag tycker allt är sjukt spännande. Förutom att bli stucken med nålar. Plus att jag hade med mig flera filmer, massa godis å dricka å bara längtade efter att få ligga helt ostört och kolla.

Vid kom in vid 15, mamma åkte vid 16 ungefär då ingen kommit och pratat och jag meddelat att jag hör av mig så fort jag fått veta något. Var trött å ville bädda ner mig i den sköna sjukhussängen och kolla på film! Hann precis börja när första sköterskan kom in och sa att två läkare snart skulle komma. Hon berättade att de inte var så mycket annat som skulle ske idag, jag skulle få duscha med speciell tvål å sedan fasta efter 00:00.. Mölade i mig lite godis och han väl kolla si sådär 20 minuter innan dom kom in och vad mig följa med och prata ostört. Javisst.

I ett litet rum satt två läkare mitt emot mig och frågade om jag visste vad jag hade och vad som skulle hända.
Mjaa, svarade jag. En tumör, den ska bort.
Mycket riktigt, så förklarade dom ingreppet och lite allt möjligt. Ja just de sa en av dom, vi kanske får ta din galla också.
Min vadå? Jaha? Ja varsågoda. Ta vad som behagas.
Undrade såklart varför och fick ett svar jag inte riktig förstod. Men den kunde de bli problem med ifall man skulle hitta någon sten i den. Så den skulle dom klämma å känna igenom lika mycket som tarmen.
Och dessutom så ska du fasta sa dom i dörren när vi skulle skiljas åt. Jo jag vet svarade jag.
"Du kan börja nu med en gång"

Åh jaha.. ja.. okej. Inget godis för mig. Hepp.
Väl inne på mitt rum som delades med en annan dam så tänkte jag att jag lika gärna kunde sova.. men då började rumsgrannen kräkas, å jag är bra på att sympati spy av ljudet så fick plugga in hörlurarna å försöka lyssna på annat.

Efter en stund kom sköterskan in å sa att hon missuppfattat med maten så jag får ingen kvällsmat, lite soppa kunde hon erbjuda. Å dessutom en spruta i magen. Å tack. Å sedan en i armvecket. Vilken bra kväll. Inget godis massa nålar och obehagliga ljud. Sov nästan ingenting. Å 05:30 var det dags att gå upp för att duscha igen för att sedan rullas bort till operation. Korridor efter korridor, upp för hiss, in hit å ut dit å sedan var vi framme. Hade smugglat med mig mobilen ner å gömde den i min kudde för att kunna meddela mamma om att jag överlevt efter operation.

Väl inne på operationssalen så berättade dom lite allmänt om allt, å jag sa att dom får skära bäst dom vill när jag sover men ryggmärgsbedövningen är största skräcken jag kan tänka mig. Tog inte ens skiten när jag födde barn. De var super duktig personal som lugnade mig, klappade mig på armen å hela tiden försökte få mig att tänka på annat. Till sist frågade en sköterska om hon fick erbjuda lite lugnande, och det tackade jag ja till och sa att de är bäst för allas säkerhet.
Snurrade till gött i huvudet å livet kändes lugnt å avslappnat, fanns inte ett problem i världen.. förens dom bad mig sitta upp å böja på ryggen så dom kunde börja. Ojojoj. Fick lite lugnande till och kände att de stack till när dom la bedövningen i huden å ner en bit. Men de gick bra. De var nästa nål som skrämde mig. "Nu sticker vi in den" sa någon bakom min rygg å jag spände mig så jag blev yr i huvudet.
Väntade någon minut å frågade om dom ska sticka någon gång för annars svimmar jag. Då skrattade dom å sa att dom redan stuckit. Dom höll på en stund men lyckades inte riktigt så dom fick byta person som sedan lyckades.

Sedan gick de fort. Fick lägga mig ner igen, dom berättade om medlen dom skulle sprutan in, satte på mig syrgasmasken å sa att jag skulle sova så gott. Tror dom hann räkna till 5 sedan var jag borta.

Sedan väcktes jag av rösten från en undersköterska på operation som sa till någon annan att "de var ett jätte fint uppvaknande" mumlade då fram
"Tog dom min galla"
-Ehh va? Svarade undersköterskan.. ööh nä de tror jag inte.
"Bra".

Helt plötsligt var jag på uppvaket. Tog fram mobilen osmidigt och tog en bild på mig själv.
-HAHAHA va! Tar du en bild på dig själv se första du gör, å hur har du fått med dig telefonen??
De var en manlig sjuksköterska som fått syn på mig. Var tydligen inte alls så smidig som jag trodde.
"Ska jag gömma den igen, eller får jag ha mobilen?"
- nä ha den du. Sedan gick han iväg å småskrattade.

Skrev till mamma att jag överlevt. Tror hon ringde mig med. Lite oklart.
Tänkte att nu ska jag sova å ta igen all missad sömn de senaste åren. Skulle ligga på uppvaket i 6 timmar så lika bra att passa på.

DING så vaknade jag till, sjukt trött men kunde inte sova. Bestämde mig för att ligga å bara kolla rätt ut i tomma Intet för att visa alla högre makter hur bitter jag var. När jag för en gångs skull kunde få sova så mycket jag bara orkade så gick det inte. Inte ens lite.

- MEN OJ VAD VAKEN DU ÄR
"Nä jag sover med öppna ögon"
-Hahaha, de är ovanligt med vakna folk här.
"Kan ni inte söva mig igen för jag kan inte sova.
-nä tyvärr, men du ska se att du snart somnar.

En annan kvinnlig sjuksköterska som skulle hålla mig sällskap i ungefär 8 av mina 12 timmar på uppvaket.

Kom på att jag inte pumpat på flera timmar å mina bröst var super stora, så bad personalen dra för alla gardiner å ge mig en spy påse att pumpa i! HAHA. Usch.
Hann typ sätta mig upp innan jag fick världens smärta i nyckelbenen, kändes som dom bröts av och jag kunde inte få fram ett ljud. Efter vad som kändes som en evighet fick jag fram ett hjälp å de två sköterskorna kom ilandes å fick hjälpa mig att lägga mig ner. Kved av smärta å var helt genomsvettig.
Sa att jag inte känner mig bedövad alls på höger sida kroppen så Ryggbedövningen kan inte sitta rätt.
Dom kallade på en doktor som tvingade mig att lägga mig på sidan. Grät som en galen av smärtan vid vändningen.

Doktorn konstaterade att de var mycket blod där bak men att de kunde vara så. Fick lägga mig på rygg igen å göra ett "kyltest" för att se hur bedövningen tog. Mycket riktigt så hade jag känsel på höger sidan magen. Den som var opererad.
Dom höjde Ryggbedövningen å skulle komma tillbaka.

Efter ungefär 30 min så hade min vänstra sida domnat bort. Sjukt obehagligt. Kunde inte känna den sidan alls. Petade på den och det kändes som det var någon annans. Tillkallade personalen som sänkte den igen. Å känseln kom tillbaka.
När 6 timmar hade gått på uppvaket ville dom ha kvar mig längre för jag hade så ont.. 6 timmar blev till 10 och jag höll på att bli galen. Ville bara upp till mina saker. Efter 12 timmar å flera läkare som kollat å inte gjort något så fick jag ett bryt å sa att jag skiter i alla smärtlindringsmedel dom kanske kan ge. Jag ska upp till avdelningen och så blev det.

Låg å vred mig i smärtor hela natten, å illamående som kom å gick. Trodde nästan jag skulle dö in emellan. Och det satt i nyckelbenen. Det kunde ingen förklara varför. Efter en titthålsoperation var det vanligt att smärtan satte sig där eftersom kroppen inte vet vart den har ont. Men nu hade jag inte gjort en sån. Så det var märkligt.

Dagen efter operation kom dom och sa att jag måste sitta upp. Visste att de skulle ske men sa att jag verkligen inte kan för att jag hade så ont. Men upp på kanten kom jag. Svimmade nästan då de tryckte över lungorna av smärta. Fick verkligen ingen luft och kände mig super svag. Jätte märklig känsla!
Nu skulle vi stå upp och gå också. Jag å en undersköterska. Efter många om och men så ställde jag mig. Men svimmade nästan så jag fick lägga mig ner igen. Dom kollade blodtrycket å puls å jag hade fått ett bra blodtrycksfall. Meeen upp skulle jag å denna gången med två personer som höll i mig å en som gick bakom. Super yr å smärta så hela kroppen hoppade så stapplade jag mig fram tills dom tyckte synd om mig å tog mig tillbaka. Fick äntligen somnat av ren utmattning.

Tror att efter två dygn å ett antal läkare å narkospersonal senare så kom dom fram till att ryggmärgsbedövning faktiskt inte tog å att jag bara fått alvedon de första dagarna. Min kropp var i smärtchok och bedövningen i ryggen skulle stängas av. Tack och lov. Men hade så ont bak i ryggen så grät lite för att dom inte ville ta bort den helt. De tog ett dygn till innan smärtan började gå ner. På dygn 3-4 så började de vända aningen och en manlig sköterska kom in och sa att han skulle göra mig smärtfri.
"Varsågod och prova"
Han sprutade in något i armen, och hela världen snurrade. Var tvungen att lägga mig ner. Å oj vad illamående jag blev.
-de var bara halva sprutan Victoria nu kommer resten.
Kände mig medvetslös nästan
"Fy fan, gå här ifrån. Dregglar ju nästan"
-men visst är smärtan borta i alla fall haha
"Usch ja. Men gåå. Usch"
-men visst är du smärtfri
"Detta kommer du få ångra din skitkorv"

Fick tuppa av En stund i sängen. Hade en fantastisk vän på besök som skulle hjälpa mig tvätta håret så fick tvinga mig upp efter typ en halvtimma. Efter håret var rent så fick min vän åka. Jag var inte riktigt vid medvetande å blev helt slut normalt fall av någon social kontakt. Så sov flera timmar efter de.

Så gick de kommande dagarna. Sov vaknade, sov vaknade. Kunde inte äta. Fick besök av dietist som konstaterade att jag bara druckit vatten i flera dagar. Å jag borde äta så tarmarna kommer igång. Jaja.
Dag 4-5 kändes det äntligen bättre, jag kunde ta mig ur sängen själv, som hade dragit min kateter, å jag kunde ta en riktig dusch! Ingen "tvättning med tvättlappar". Var fantastiskt.
Men kommer aldrig kunna ha de schampot igen. Mår illa av att vara se flaskan.

Tarmarna ville inte komma igång så dag 5-7 fick jag vara kvar för att bara vänta på de. Kom ut i friska luften dag 5, de var sol och gott väder. Å de var de var de bästa djupa andetag jag någonsin tagit. Frisk luft efter en vecka inne. Satt nog ute på altanen i flera timmar. Fick till och med middag där ute och kunde äta för första gången på en vecka!

Fick prata med olika läkare varje dag. Men näst sista dagen kom en av dom som opererade mig och berättade att dom ser mig som frisk efter operationen. Dom fick det dom ville.
MEN dom tog ut några förstorade körtlar för att kolla om de var spridning. Dom trodde inte de. Men dom ville ändå informera mig om läget. Så hoppas påsmeta magiska beskedet inom 6 veckor. Att skiten är väck. Å aldrig mer kan komma tillbaka. Då ska jag fira. Å välja livet för all framtid. Jag ska älska lite mer, ta vara på allt lite bättre och uppskatta allt jag har. Inte sörja något. Bara vara tacksam. De lovar jag!

Dag 7 fick jag komma hem. Var jobbiga första dagar hemma. Men varje dag blir bättre. Om två dagar tar jag de äckliga metallbitarna. Sedan känns de som jag kommer bli återställd fort. 6 veckor kvar tills jag får lyfta Agnes. Sjukt länge. Men oj vad jag ska bära henne sedan. Ska bära henne i resten av hennes liv. Båda mina barn. Så fort de blir för tungt så ska jag finnas där å bära dom. Alltid!

En kort version. Av den långa veckan. Den var fylld av fantastisk personal, mysiga patienter, lycka och sorg. En del okunskap och smärta. Den var lärorik, men jag hoppas jag slipper vara med om det en gång till.

/Victoria

Likes

Comments

Sista dagen med fragmin spruta igår och de sista dagarna tog jag den på mig själv! Är riktigt stolt över mig själv å min sprutfobi!
Känner mig mer rörlig varje dag och de gör mindre ont! Så detta känns ju som de är så gott som över snart. Får ett ärr på magen som visar att de faktist hänt!
Så nu är de bara att Vagga runt här hemma tills jag får veta om jag är helt frisk eller inte. Tror inte ens jag fattat att jag lidit av en allvarlig sjukdom. Har ju inte känt mig sjuk direkt. Jaja. Vi för väl se om den försvann lika fort den kom eller om den vill fortsätta kriga inom mig.

Är så glad över allt stöd jag fått under tiden, nöden testar verkligen vännen och man ser vilka som finns där. Har blivit alldeles varm inombords å fylld av kärlek av alla fina ord och påhälsningar som jag fått! Jag är lyckligt lottad.

Jag funderar på att skriva ett inlägg om sjukhus veckan.. den var lite speciell kan man ju säga. Får se när orken faller på. Är så trött av smärtstillande tabletterna.. att skriva blir som att läsa. Å de gör mig sjukt trött!! Men en sjukhus story kommer det att komma.

Tjiiing så länge!!

Likes

Comments

Högersidig hemikolektomi heter de jag gjort.
Igår bokade jag in att ta bort agrafferna på magen. (Häftades ihop). Bara två veckor efter operationen ska de bort. Väldigt kort tid enligt mig. Men får hoppas de läkt bra!

Får inte lyfta mer än vikten av att mjölkpaket på 8 veckor, å inte använda magmusklerna! De enda jag fått kläm på är hur man tar sig ur sängen å soffan typ rullandes för att undvika att störa magen. Men känner att efter att jag böjt mig för många gånger så är jag helt slut i magen. Så uppenbarligen gör jag fel hela tiden. Hoppas dock jag gör mestadels rätt! För många fel kan resultera i bråck under snittet å en ny operation för att åtgärda de och det är de sista i hela världen jag vill.

Så smäll på fingrarna på mig! Skärpning! Men till Mitt försvar så visste jag inte att magmusklerna används till i princip allt man gör! Som att sätta upp en toffs! Ha!! Får kalla in en personlig hårupsättare!

Annars inget nytt. Var på Cubus å handlade på super rean idag! Inte de bästa som nyopererad då jag nästan svimmade av något plötsligt värmeslag. Men fick köpt massa fint till barnen å stillat behovet av att köpa saker! Haha.

Likes

Comments

Im finally Home! Otroligt skönt! Mår redan bättre! Dock är smärtan lite mer påtaglig då man inte sitter ner lika mycket hemma som på sjukan! Men de är de värt!

Charlie blev glad över att se sin mamma å sa att jag aldrig fick åka iväg så igen. Agnes var mer svårflörtad. Fick inget leende alls och hon vägrade kolla på mig i någon timma! Ni vet hon liksom kollade jätte snabbt förbi mig så hennes blick inte fastnade en sekund på mig ens! De jobbiga var att jag inte kunde lyfta upp henne å fjäska utan fick sitta bredvid bara. Å de gjorde nästan saken värre för henne! Ytterligare ett förvirringsmoment. Tillslut började hon kolla på mig om än väldigt surt. Stackarn! Övergiven i en vecka av sin mamma, som dessutom tog med sig både hennes mat och snutte in på sjukan.

De var inte förens vid nattningen hon började gråta när Dennis frågade om hon skulle komma till honom å jag såg min chans å frågade om hon ville komma till mig istället. Då kom dom små armarna upp i luften å sträckte sig efter mig! Lyckades dra henne till mig utan att lyfta å la hennes huvud på mitt bröst så halva hon låg på mig! Å där kurade hon ihop sig som en liten boll! ♡ så skönt! Undrar om jag är lite förlåten nu! ♡

Amningen verkar vara ganska avvecklad! Efter ett antal panikångest attacker på sjukan när jag inte kunde böja mig tillräckligt länge för att pumpa. Fick säkert en släng av mjölkstockning men var så bra smärtlindrad så det kändes inte så mycket mer än att jag var öm!

För Agnes del var de lite jobbigt i början utan att få snutta! Men hon tog de som en champ med allt annat å gnällde inte så mycket som jag trott! Oj vad mamma hjärtat värkte ett tag! Tur jag vart halvt ner drogad så jag inte kunde tänka så mycket där i början!!

Sååå!! Nu blir det att vänta 6-8 veckor på att bli kallad till Sahlgrenska för att se vad dom hittat inne i mig! Hoppas att de bara är den förbannade tumören som rök. Mer chockbesked klarar jag mig utan länge nu! Så håll tummarna för mig!

Hejsålänge!

Likes

Comments

Ingen hemgång idag heller. Inte träffat mina ungar på en vecka så blir snart galen. För långt för dom att åka ner hit å tillbaka hem snart igen. Fast vi har övervägt de, till och med att Dennis å ungarna skulle sova på hotell en natt. Men se blev båda sjuka så det sket sig. Är livrädd för att få hosta med dessa stygn på magen. Ajajaj! Men kanske imorgon. Som vanligt !

Idag har jag i alla fall mått helt okej. Ont gör de å illa mår jag. Men har kunnat äta middag, å druckit en hel del. Sluppit näringsdrycken. Haha. På egen ordination givetvis. Röd dag idag så varken dietist eller läkare har vart här.

Satt ute på en mysig liten altan i solen å njöt av den friska luften förut! De var som att andas för första gången! Såååå befriande. Jag bara satt där i över en timma å tittade ut på ingenting, helt plötsligt nere i ett hörn så såg jag en mysig ingång fyllld med blad å grönska där de stod välkommen till botaniska trädgården. Har haft dålig syn av smärtstillande å inte riktigt kunnat fokusera blicken, men detta såg jag. Åh vilken mysig ingång. Tror aldrig jag vart där, har vart i Slottskogen för typ 20 år sedan. Hade jag kunnat gå mer än 5 min så hade jag rymt ut för att ta mig en kik. Men tror inte ens jag skulle lyckas ta mig runt byggnaden innan jag fått ringa på hjälp. Haha.

Men de får bli ett av alla ställen jag måste besöka! Botaniska trädgården.


Såå nu hoppas jag på hemgång imorgon istället! De har vart en spännande och lärorik vistelse på Sahlgrenska, men också brutalt smärtsam å läskig. Lärt mig massa nytt, fått pröva massa nytt. Är lite rikare när jag lämnar, dock lite fattigare på organ. Men lite spill får man räka med. Otroligt bra personal här, många väldigt unga, men ändå så kunniga och förstående. Inte träffat en enda surkärring, å dom brukar ju finnas överallt. Haha. Måste fråga om de finns någon här imorgon. Kan vara bra att veta! Hähä


Over and out

Likes

Comments

Såå ryggmärgsbedövningen blev kvar i flera dagar utan att vara på. Uppenbarligen satt den fel, läckte plus att jag inte tålde plåstren runt om. Idag när den väl kom av så skrek jag till och sköterskan förstod varför. Min rygg mådde inte bra. Har fortfarande ont i den men de känns lite bättre!

Fick inte komma hem idag då mina tarmar inte kommit igång som önskat än. Så sjukt ont som dom gör så undrar jag vad dom håller på med. Har skrikit av smärta när dom vänt å vritt mig i sängen. Men tack och lov så kan jag vrida mig själv numera. Till och med lyckats duscha själv! Fick dock vila 2 timmar efteråt. Men de gick!

Nu vill jag bara hem! Hem hem hem hem. Å hoppas att alla besked som kan tänkas komma bara är positiva efter detta!!

Har haft en dietist här idag, förresten. Hon konstaterade att jag inte åt, utan att jag bara drack. Inte illa.. klipsk! Men fick massa näringsdrycker att leva på tills annan mat fungerar. De är ett himla ståhej hela tiden.

Jag läcker grönt blod. De är jag å Hulken å några andra.

Likes

Comments

Haft ont så jag inte kunnat prata eller komma ur sängen, har tvingat mig att sätta mig upp, och vid alla promenader har kroppen hoppat å skakat av smärta. Velat ge upp ungefär 100 gånger. Men idag, äntligen kom rätt läkare in och sa att dom ska stänga av Ryggbedövningen och ge mig annat.

Smärtan blev återigen brutal, men de tog inte många timmar innan dom hittat de rätta doserna för mig. Just nu känns de ganska bra, för första gången sedan operationen.
Dock blir jag super borta en stund när jag får medicinen intravenöst och otroligt illamående! Men bättre de än denna sjuka smärtan som vart de senaste dagarna.

Idag! Kom världens bästa Elin och hälsade på! Med jordgubbar, cola, tidningar å vindruvor! Hon fick en tråkig halvtimma med en bortdomnad å super illamående Victoria! Men efter lite pustande å stönande fick hon in mig på toaletten och tvättade mitt hår! Vilken befrielse. Sedna bäddade hon ner mig i sängen, fyllde på med dricka å vatten innan hon åkte vidare för att jobba natt på näl. Världens bästa Elin! ♡ tuuuusen tack tuuusen gånger om för att du räddade mig!!

Likes

Comments