Agnes har fyllt 1 år! Kan inte förstå de. Tiden går alldeles för fort. Hon är fortfarande pytte bebis i mina ögon. Plus att hon är liten och sen i utvecklingen.. blir lite svårt att acceptera att hon faktiskt är ett år då...
meen på lördag blir de kalas, blandat med släkt och vänner. Har alltid så storslagna planer i mitt huvud. Men tiden och orken finns inte där för att genomföra de hela vägen.

Men det blir nog bra. Charlie har googlat bilder på tårtor och valt ut den han ville ha! Tack och lov en enkel som jag troligtvis kan behärska. Kan lägga upp lite bilder på mina mästerverk efter kalaset!

Charlie vår lilla Charlie blir 3 år 2e mars. Så vi firar båda barnen samtidigt!

Annars så händer det inte så mycket (de händer saker hela tiden menar jag med de)

Var på bröllop hos min fina mamma å hennes goa nu mera make den 10 februari ♡ de var på tiden!

Sedan blev Charlie sjuk som vanligt! Så ringt runt i flera dagar om att få snabbare tid för operation. Men de finns så få tider. Å vem bestämmer vilket barn som är sjukast. Vi vill ju inte försöka ta någons plats. Någon som är sjukare än vår Charlie.
Men det är ohållbart här nu känner jag.
Han är sjuk varannan vecka i snitt. Med feber hosta å vakna nätter. De kan inte vara bra för hans lilla taniga kropp. Han får ju aldrig bli riktigt frisk.
Ska skita i allt vad förskola heter så länge jag är mamma ledig. Försökte ha honom där lägsta timmarna för att han tycker det är så kul och för att han ska vara van att vara där liksom.

Meeeen eftersom han blir sjuk hela tiden så är han där i ungefär 2 dagar blir sjuk.. är hemma i en 7-10 dagar å sedan 2 dagar igen. Å det blir för lite så han blir sjukt ledsen när vi lämnar honom. (Även om han blir glad så fort vi stängt dörren så är det ändå en jobbig känsla i hjärtat) så skiter i dagis fram över. Vi kan gå dit å hänga med barnen ute ändå in emellan om man längtar dit. Nu ska han få vara frisk!

Men måste nog ändå få ett läkarintyg... annars förlorar man väl dagis platsen.. undrar om man kan pausa den? Eller om man måste betala om man inte är där på några månader?
Måste kolla upp detta.. typ imorgon...

Mer då? Jag ska själv in å besiktigas i början av mars. Å en gång för alla få se vad som döljer sig där på insidan. Efter allt som hänt å allt som snurrar runt så är jag måttligt nervös.. hatar undersökningen jag ska gå igenom med. Men IT has to be Done...

Hej då på er.

Likes

Comments

Det skrivs inte så flitigt här då det är svårt att ens hitta 5 minuter över till något alls. Men just nu ligger Agnes och sover på mig så checkar in och skriver några rader!

Försöker bocka av saker att göra varje dag, men hela tiden fylls listan på. Men jag har fått någon slags kontroll över situationen känns det som.

Matte pluggandet går framåt, dock väldigt sakta. Min hjärna är inte lika motiverad som mitt hjärta! Men vi ska nog komma överens tillslut.

Förutom allt se uppenbara med teckenkurser, matteplugg och kalasfixande så klämde vi in tid för fotografering.
Vi blev utvalda att delta i projekt minea, som går ut på att uppmärksamma barn med speciella behov och även samla ihop pengar till förmån för dessa. Barn med ovanliga diagnoser. Så vi begav oss till Tidaholm, Memoriesbyjulia heter stället vi besökte där Julia är fotograf. Super duktig verkligen.
Vi gick en promenad in i en super fin bok skog tills vi kom fram till ett litet vattenfall där fotograferingen skulle äga rum! Solen sken och de kunde inte blivit bättre. (Dock var de lite för kallt för barnens smak, men de lyckades bli många bra bilder ändå innan dom spårade ur).
Så här kommer några bilder för er att titta på!

Fantastiskt fina eller hur? Vilka barn man har! Hur ska man någonsin få nog? ♡

Likes

Comments

1 års väntetid för operation på Charlie. Kunde inte bli mer irriterad. Får se vad jag jan göra för att ändra på den saken. Det är ohållbart i ett år till.

Fått lite svar och klarhet i de som surrat runt oss. Det blir en jobbig resa, men vi kommer igenom den, och magkänslan säger att det är över sedan. De måste de vara.

Därför ska jag fokusera på allt som är bra, även de små sakerna som att lösa ett mattetal! Jag ska njuta av alla lyckliga stunder som dagarna för med sig.

Likes

Comments

Börjat plugga lite på matten nu, några tal om dagen. Kan säga att hjärnan är i chock å de logiska tänkandet är inte riktigt där.

Men inatt drömde jag om ett matte tal jag läste igår, såg för krångligt ut så försökte inte ens lösa de utan gick och la mig.
Inatt löste jag det, och jag minns hur. Ska bli sjukt spännande å se om hjärnan faktiskt löste talet när jag sov, eller om de bara var en sjuk dröm på grund av pressen hjärnan fått på sig nu. Haha.

Annars.. ja.. Charlie är förkyld igen efter två dagar. Måtte operationen ändra på detta. Blir snart galen.....

Agnes.. sköter sig lika bra som vanligt. Fått helt vårdbidrag ifrån mars. Fram tills hon är 8 år. Kommer bli så bra. Det ger oss lite bättre förutsättningar känns det som. Livet kanske kan lösa sig till de bättre trots allt!

Måste bara vänta en vecka på nästa sjukhus svar. Jag känner att det kommer gå bra. Det måste det ju. Å då när vi fått de så kan livet bli lite mer normalt igen. Jag kan fortsätta på den banan som var tänkt. Den banan jag velat ta hela tiden.
Framåt och uppåt.

Mellan mitt matte pluggande så planerar jag födelsedagskalas. Å lite annat. Båda tillställningarna kräver tårtor. Så sitter å sätter ihop egna tårtor. Riktigt roligt. Men om de kommer bli lika snygga som bilden i mitt huvud är en annan fråga.
Provbaka hinner jag inte. Får bara hoppas att smakerna jag satt ihop passar med varandra, å att det fötts en konstnärlig sida inom mig som klarar att fixa utsidorna !! Haha.

Likes

Comments

Lever lite för dagen just nu. Vi tar dagarna som dom kommer och tänker inte så mycket längre fram. Morgondagen kommer på ett eller annat sätt ändå.

Igår var en dag fylld av besök. Jag och Agnes var på habiliteringen och träffade logoped och sjukgymnast! Dom var nöjda med alla hennes framsteg. Sitta. Och att äta lite. Vi får fortsätta som vi gör och testa oss fram.

Charlie var med Dennis på öron näsa hals. Gick sådär. Men fick i alla fall en remiss vidare för att opereras. När vet vi inte. Mer väntan. Å skräcken över att söva en så liten. Uscha mig.
Men hoppas han mår bra efteråt så allt som väntas är värt de.

Det känns som de kommer bli många olika besök på sjukhus i år. Den värsta chocken har i alla fall lagt sig över de förra beskedet. Nu är de bara att vänta och se vad som händer.
Bakar.. städar.. ja gör allt för att inte tänka så mycket. Inget av det som händer är något vi kan styra över i alla fall. Så får lita på att alla andra inblandade sköter de.

På måndag börjar i alla fall matte b kursen. Känner att jag kanske borde hoppat av, men man kan ju inte mer än att misslyckas så vad har jag att förlora egentligen.

Låt detta vara botten, så vi bara kan ta oss uppåt.

Likes

Comments

Så konstigt hur hela kroppen kan påverkas av känslor, framförallt sorg. Det gör ont överallt nästan, som att man gått sönder.

Jag känner mig som ett pussel, där bitar hela tiden faller bort, och hela dagarna försöker jag pussla ihop mig igen. Försöker liksom hålla bitarna på plats. Men det går inte.

Å är inte bitarna på sin plats så fungerar inte pusslet, det förlorar lite poängen med hela pusslet, när det saknas bitar för att få det helt.

Mår illa när jag äter, mår illa när jag inte äter, är trött.. har huvudvärk.. har ingen lust.

Meeen, jag har hopp. Hopp om att allt kommer bli bra, hopp om att det kommer lösa sig. Hela mitt liv har kantats med situationer jag aldrig trott jag ska hamna i, situationer jag aldrig önskar någon annan ska vara med om heller. Men hela tiden har jag haft hopp om att de löser sig. Det kan liksom inte bli värre. Inte nu. Jag hoppas verkligen inte de. Låt detta vara den djupaste botten, och att vi bara måste ta oss uppåt nu. Några små simtag i taget, tills vi tillslut når ytan igen.

Likes

Comments

Ibland inträffar något så brutalt att de problem och bekymmer man definierat som stora och svåra helt plötsligt känns små och obefintliga.

Kanske för att de nya som inträffat är något man aldrig trodde skulle inträffa, för att de var något som bara skulle kunna inträffa i ens värsta mardrömmar. Så är mardrömmarna verklighet.

Vilken skit start på året. Vilket skit år. De som hade så mycket kul att bjuda på. Jag ställer här med in hela 2017. Tack och hej.

Likes

Comments

Ett helt nytt år, med helt nya mål.
Väldigt många mål, är glad jag klarar någon av dom.
Med kurser och utbildningar, två barn sjukhusbesök och allt annat som ska hinnas med. Typ äta och duscha och sånt. Vi får se hur det kommer gå.

Detta året blir förhoppningsvis året som Agnes tänker sluta amma, december gav några små framsteg. Men inte i närheten av så stora vi hoppats på. Såå.. det är bara att fortsätta och hoppas på förbättring. Är ju hemma till september om så behövs så behöver ju egentligen inte stressa.

Annars, Agnes vår lilla loppa! Hon sitter riktigt bra nu. Även om hon roar sig med att kasta sig bakåt av å till så kan hon äntligen sitta. Men skulle ju aldrig våga sätta henne på en pall då hon blint förlitar sig på att landa mjukt på en kudde eller på sin mamma. Men det är ett stort framsteg.

Hon gör betydligt mer ljud (läs HÖGRE). Formar å testar sig fram. Hon säger pappa, men tror inte hon vet vad det är riktigt än. Men att hon formar ord är ju toppen.

Väldigt bestämd, det händer liksom mycket nu i den lilla kroppen. Kryper inte, men kämpar och försöker. Hon får nog kläm på det snart. Fast jag tycker det är ganska bekvämt att veta att hon är kvar ungefär där jag lämnat henne om jag går iväg i några sekunder. Hon rullar iväg ibland, eller vrider sig ett varv. Så de blir någon meter åt något håll.
Hon är nog som en 5-6 månaders bebis utvecklingsmässigt.
Trots sina 10 månader ( 10 och en halv).

Det närmar sig 1 års dagen med stormsteg! Och jag som älskar att planera kalas! Gör ett lite större i år för båda barnen samtidigt! Sedan får de bli små kalas tills de skaffar vänner. Men de ska bli kuuul!!!

Så detta året kommer bjuda på 1 barnkalas, 3 bröllop, en greklandsresa och en Irlands då ett bröllop kommer vara där, möhippor och ja. Känner att dygnet borde ha fler timmar och året fler dagar!

Well! Imorgon är det tillbaka till verkligheten, Dennis börjar jobba, jag börjar snart plugga lite, Charlie börjar dagis nästa vecka.. en månad hemma med min kära man är slut. Bittert, trist och tråkigt.

Med detta säger jag godnatt!

Likes

Comments

Min första förlossning! Oj så spännande den var, och tiden innan. Lider med alla förstföderskor samtidigt som jag avundas dom. Förklaring till detta kommer nedan.

Min graviditet med Charlie var rena drömmen har jag förstått, inte ont någonstans.. mådde lite illa i början, inget brutalt eller överdrivet. Var me lycklig över de än olycklig då det var ett tecken på att det faktiskt bodde någon där inne. Äntligen.

Som jag nämnt i ett tidigare inlägg så tog det tid innan jag blev gravid med Charlie, det slutade till sist med att jag fick pergotime, en tablett som skulle stimulera ägglossningen. Och på sista kuren när vi gett upp så blev Charlie magiskt till. Faktiskt.

Köpte ungefär 18 test för att bekräfta att det var sant. Och de var de. Gjorde även ett tidigt ultraljud som bekräftade en liten prick å ett hjärta! Inget utomkveds där inte.

Men tillbaka till poängen. I slutet på graviditeten blev som som alla andra (inte många som erkänner de) men nervositeten fick en att bli snäppet till galen det sista. Googlade allt jag kunde komma på, ju närmare den stora dagen kom ju värre blev de.
"Hur känns värkar" "hur känns sammandragningar" "hur vet man att vattnet gått" "vad gör man när vattnet går" "vad gör man när vattnet inte går" ja ni fattar grejen. Familjelivs hemsida med självutnämnda "doktorer" blev all min lediga tid när jag gick hemma med havandeskapspenning! Jag var en riktig expert de sista, likt alla de som skrivit alla kommentarer i detta speciella (ej rekommenderade forum). Undvik.
När de var SI sådär en vecka kvar tills jag var beräknad var det enligt mig dags att få ut bebis till varje pris, motivationen var större än rädslan för förlossningen. Sjukt fascinerande. Så jag gick i alla backar jag kunde hitta, jag drack hallonbladste jag provade färdknäpp. (Uschanemej, som en otymplig valross).
Ingen bebis.
Dagen före jag var beräknad fick jag för första gången känningar, så vi bestämde oss för att åka till badhus och prova den metoden. Värkar fick jag, väldigt oregelbundna men ont gjorde dom så jag hoppades att de snart var dags.
Men när vi simmat å hållit på så insåg jag att jag var så sjukt trött så jag skulle nog inte överleva en förlossning i de skedet, och vad man hört så föder man alltid på natten så detta var ju bara typiskt mig. Så mycket för planering.

Jag packade de sista och förberedde mig för att åka in på natten, mitt uppe i allt så slog de mig att jag inte haft någon värk på för länge.. dom hade slutat.. bara sådär..

Jaha. Bäddade ner mig i sängen, somnade som en stock och sov hela natten. Bättre än på flera månader. Vaknade runt 10, la ut en bild på Instagram om att idag var bebis beräknad så nu var de dags att kika ut. Strax där efter rullade jag ur sängen, sådär osmidigt och osexigt som man gör när man är gravid och då sa det PANG! AJ så in i rackarn.

Sa till Dennis att de måste vart en riktig värk, den var värre än dom innan.. och det fortsatte. Med 3-4 minuters mellanrum.
Jag visste ju att med första barnet går man över tiden, och värkarna ska vara mycket tätare innan man åker in. Det hade jag ju läst på det där forumet. Men värkarna fortsatte, igen och igen. Så efter lite bollande kom vi fram till att vi i alla fall kunde ringa förlossningen och förklara vad jag känner.

Tänkte att min smärttröskel nog bara är betydligt sämre än jag föreställt mig. Å detta var nog bara sammandragningar.
Beskrev för förlossningen och dom försäkrade mig om att de inte var sammandragningar, och att jag borde åka in för en koll. Jag bestämde mig för att åka in till mamma i Uddevalla för att kolla närmare sjukhuset, så vi kunde vara där när förlossningen närmade sig på riktigt.

Väl på väg in ringde jag mamma och sa att jag verkligen hade ont. Min älskade mamma i ett nötskal klockade mina värkar och sa att de var 3-4 minuter emellan värkarna så jag borde komma till henne som planen var, men jag trodde att de var bättre med förlossningen då jag skulle riva huset av att vanka fram och tillbaka med dom här värkarna.

Kom in till förlossningen, möttes av en super trevlig sköterska som log å sa "nämen, här har vi en som fortfarande ler. Då går det bra för dig". Haha ja, tänkte jag. Vad ska jag se grinig ut för. Jag ska föda barn, jag var laddad och redo!!

In på ett rum kom vi, blev uppkopplad direkt. Minns att barnmorskan tittade på sitt diagram lite snopet å sa att jag var väldigt glad trots täta värkar. Sedan sa hon "ja men vad spännande, här blir det bebis idag"

VA! Idag! Hur kunde hon veta de?! Å herregud. Är jag verkligen redo.. jag skulle rest mer först, ätit mc Donalds. Jag ville åka hem. Men de fick jag såklart inte.

Var öppen 3 cm runt klockan 12 när vi kom in. Samma någon timma senare när dom gjorde en koll igen, skillnaden denna gången var att när jag reste mig sa det "splaff". Kunde vart att jag kissat ner mig, men jag fick fram "ehum, jag tror att mitt vatten precis gick"
Barnmorskan svarade att det troligtvis bara var gelén ifrån undersökningen.
"Herregud, då använder ni väldigt mycket"
Det skrattade hon bort och lämnade oss på vårt rum, vi skulle tydligen ut på en promenad. Väldigt obehagligt med tanke på monster bindan som ständigt fylldes med "undersökningsgel". Vem var jag att ifrågasätta utbildad personal. Men det tog inte lång tid innan jag räknat ut att de faktiskt var vattnet som gått.

Vi gick och gick och gick! Kändes de som. 3 varv runt näl. Vem hade trott att det var så stort? Å att de kunde ta 2 timmar med värkar varannan minut att gå runt skiten.

Tillslut ville jag gå in, plågats nog. Och kallt som attan var de den 2 mars 2014! Så in kom vi och ny undersökning.
Klockan var runt 15 och jag var öppen ungefär samma.
Förbannelse. Låg och våndades i sängen, gåbord skulle jag inte ha.
Funderade länge och mycket över smärtlindring, det var inte förens vid typ 16 jag fick modet att be om de. Lustgas!
Ja de var ett ganska kul tidsfördriv! Dennis fick hela tiden påminna mig om att ta masken ifrån ansiktet mellan värkarna för att inte få i mig för mycket. Men de var ju så skööönt när man fick i sig för mycket, så när värken släppte sjönk man ner i madrassen och nästan rätt igenom den. Glömde typ att andas.
Såhär efteråt inser jag att det var ett ganska tydligt tecken på att jag fick i mig för mycket. Men vad sjutton!

Runt 18 tiden så kollade dom mig igen, sa att de gjorde väldigt ont, och fick de trevliga beskedet att jag var öppen 5 cm. Bara 5 kvar, och det var tydligen bra jobbat av mig! Väldigt opeppande efter nästa besked att man öppnar sig ungefär 1cm i timmen. Alltså hade jag 5 timmar kvar ungefär. Jag sa att jag trodde att vattnet gått, men nu trodde som istället att det var slemproppen. "Väldigt stor slempropp i så fall"
(Läst på mitt forum att den var liiiten)

Det som gjorde så rackarns ont!! Undersköterskan kom och la en värmedyna i svanken på mig för att se om de lindrade.
Men den var så sjukt varm så den kastade jag åt pipsvängen för att hon skulle förstå vinkeln. Bort med den.

Här ballade de ur, vet inte riktigt vad som hände men de gjorde ont ända ut i hårtopparna. Jag bestämde mig för att blunda och stänga ute alla. Och skrika lite. (Mycket)
Gud så skönt de var att skrika. De gjorde lite mindre ont då.

Som ett eko kunde jag höra barnmorskan fråga mig vad de var som hände. Klämde fram att jag inte vet. Efter typ 5 min av mitt skrik å att inte kunna lugna mig. Å jag inte kunde svara på om jag ville krysta eller inte (hur vet man hur det ska kännas?)
Så sa barnmorskan att dom får göra en ny koll. De hade gått 20 min sedan senaste kollen. Och här tog de fart.

Victoria var nu öppen 10 cm! 5 cm hade gått på 20 min istället för 5 timmar. "Har vattnet gått, tjoade barnmorskan"
Ja, för 1625252 gången!! Så mina ben drogs högt å lågt, tillslut hade dom skruvat på benen på sängen (inte mina ben alltså) och jag låg i rätt position! Och det var en befrielse. Att få upp benen högt!

Tjohej å så var det helt plötsligt dags att krysta! Efter 3 krystvärkar bestämde jag mig för att säga att jag inte orkar mer. För de hade jag läst på mitt forum att man säger. Minns att jag orkade men jag ville inte. För på forumet stod de att de värsta är att få ut huvudet. Och jag var inte laddad alls för de.

"Du klarar de, huvudet är redan ute, några krystningar till bara"

Va!? När fan kom de ut?. Å efter 5 krystvärkar så kom han ut. Vår lille super kille! 18:51!
De var en chock. De gick fort. Och det gick bra!
Hade det inte vart så kallt hade jag öppnat fönstret å skrikit
"JAG GJORDE DE!!!!! JAG KLARADE DE".
Men det var tur att jag inte gjorde de, fått veta i efterhand att psyk ligger strax under så de kunde ju slutat på oanade sätt!

Inte så spännande, inte så händelserik! Men så fantastisk första förlossning!

Gott nytt år!!

Likes

Comments

Julen var ännu en gång över, med små barn tycks julen gå ännu fortare än vanligt ! Men det har vart en lugn och bra jul.

Vet inte vad man ska säga om vädret dock. Inget juligt över de. Storm nu, låter som taket ska blåsa av. Uscha mej! Halva Hamburgsund är översvämmat. Glad att vi flyttat längre upp, vår förra lägenhet har nog ingen parkering vid detta laget. Dit får dom nog ta en båt! Haha.

Snart nytt år. Det är många planer inför 2017. Hoppas kunna uppfylla några. Planen är att läsa matte b. Men Agnes vill ju fortfarande inte sluta amma, så jag vet inte hur det kommer bli med den saken. Är i alla fall uppskriven på kursen så får väl ge det ett försök.

Vissa dagar känns det som att jag kan klara vad som helst, andra dagar känns allt omöjligt och väldigt långt borta.
Men man kan ju inte mer än att göra sitt bästa och hoppas att det räcker. Annat är det bara att bryta ihop och försöka igen.

2016 har vart ett omtumlande år, fyllt av sorg men även av så otroligt mycket glädje. Jag har lärt mig så mycket i år, om mig själv, om livet. Jag är mer tacksam, öppen, glad och ja.. jag tror detta året har gjort mig till en bättre människa.

Jag tror att allt kommer lösa sig. I just know it.

Likes

Comments