Header

Ser att Facebook svämmar över av hashtaggen metoo. Villket är skrämmande men endåså inte helt oväntat av mörkerantalet som har dykt upp. Och i dagens samhälle så är det mer än normalt. Ja det har blivit normaliserat att bli sexuellt kränkt, och på ngt vis så är det okej, i alla fall på vissa ställen. Som tjej får man ta mycket skit kring sitt utseende, kring hur man är, vem man är och vad för sporter man valt att ge sig in på. Det är liksom okej men endåså inte att attackera ngn utan ngr vidare åtgärder. Jag själv som alltid har varit aktiv i den mansdominerade världen har flertal ggr blivit utsatt. Som tur är så har jag skinn på näsan, eller snarare jag har fått börja ha det genom att lära mig den hårda vägen.

Efter min historia som jag kommer skriva ner här nedanför så slutade jag lita på alla, det var inte värt att utsätta sig för mer skit. Eller låta någon trampa på mig.

För ca 9 år sedan så började jag i MMA, kampsporten som till större delen bestod utav män men som jag endåså välkomnades in i. Jag tränade slutligen flera ggr i veckan och satsade typ helhjärtat på att börja tävla. Där medföljde även mitt intresse att gå på kampsportsgalor och hjälpa min klubb arrangera. Vid det här laget bodde jag fortfarande hemma men trots pendlingsavstånden till Göteborg så ville jag fortsätta.

Jag vet att jag hade något form utav social media som jag var medlem på men inte jätteaktiv. Där jag började prata med en kille, han nämnde att hans kompis höll på med MMA och där tränade han det svenska landslaget i MMA (som förövrigt inte ens fanns på den tiden), denna killen på internet ville givetvis att jag skulle träffa mma tränaren och han kunde gå i god för sin vän. Detta var en riktig superkillen som jag absolut ville lära känna-enligt honom.Han tränade just då toppnamnen i MMA och hade ett eget träningscenter, jag hade då ett hum om vem han var och hade givetvis inte hört något dåligt om honom.

Efter många om och men så bestämdes en ”dejt”, vi skulle träffas på ett café och prata, mer än så var det inte, imed att jag hade haft lite kontakt med han som det bestämdes träff med så lät han väldigt intressant. Varför inte tänkte jag. Väl vid mötet så pratade han mycket om sig själv, han hade bott i USA, tränat Angelina Jolie inför hennes film i tomb raider. Vid detta laget är inte sånt ovanligt i min värld. Många är framgångsrika och duktiga, många får skådespelarrollen, och många är framstående musiker. Så varför skulle jag inte tro honom?

En stund senare frågade han om jag ville se hur hans kampsportscenter såg ut, klockan var inte mycket, strax efter arbetsdagens slut och vi bestämde oss för att åka dit. När vi väl var framme så gick vi in, inte hade jag just då en tanke på att han låste dörr efter dörr bakom oss. Jag stod i min egna värld och pratade. När vi väl kom upp till salen så var det mörkt och tomt på folk, klubben hade nu inga pass igång villket förvånade mig. Klockan var inte mycket och jag hade förväntat mig att det skulle hållas klasser. Jag ifrågasatte inte utan kände mer att min magkänsla sa att det inte stämmde.

Mannen ifråga satte sig på golvet och bad mig sätta mig ner, och vi pratade vidare om allt och inget. Tills han börjad göra närmanden som jsg inte tyckte var okej. Jag berättade då för honom att min magkänsla inte tyckte detta stämde utan tyckte vi kunde åka, han ifrågasatte flertal gånger varför, men jag sa bara att det inte kändes okej. Det slutade med att han runkade av sig själv. Medans jag var på väg därifrån. Sa till honom att köra mig till station och släppa av mig. På den tiden var jag ganska försynt, sa inte mycket om fel saker och hade inte så mycket skinn på näsan. Vågade inte käfta emot på samma vis som idag.

Jag kom slutligen hem då jag hörde av mig till en av mina vänner som jag litar på som var på min klubb och berättade allt. Dagen efter så möttes vi upp för det jag berättade var inte något nytt, flera tjejer hade åkt på samma skopa av samma man. Fysiskt våld hade förekommit inom stängda dörrar och min vän bad mig att göra slut på det omgående. Jag skrev då ett sms till mannen som under dagen hade hört av sig och frågat om en träff till. ”Tack för att du frågar men tyvärr är jag inte intresserad utav dig, hoppas att du hittar någon som passar dig bättre än jag” löd smset. Samtidigt som jag och min vän sitter och fikar och jag nöjd för att fått iväg smset så får jag först tillbaka ett ”okej”

Fan va skönt, problemet var ur världen tänkte jag....fast det hade bara börjat.

Månad efter månad fick jag sms från olika nummer, mordhot, trakasserier och hot om att bli plockad. När jag ringde upp mannen som jag vet skrev från olika nr så nekade han, han hade tappat sin telefon och hoten var inte från honom. Tyvärr gjorde jag ingen polisanmälan, tyvärr gjorde jag inget åt saken utan lät tiden låta det löpa ut. En läxa att lära.

Efteråt visade det sig att mannen var verksam under flera olika profilnamn på sociala medier, ”vännen” som i sin tu hade rekomenderat honom var han själv. (IP-nummer är inte dåligt att ha,just sayin....) vistelsen i USA, var att han hade flytt (gamla vänner som vuxit upp med honom berättar) och resten kring landslaget i mma var en ren och skär lögn, vad jag vet så är mannen fortfarande aktiv i kampsportskretsar och ljuger sig fortfarande fram. Folk som gladeligen har poserat bredvid honom på foton har blivit borttagna från min fb och jag önskar honom ett långt plågsamt helvete i underjorden.

Någon dag åker du dit.

#metoo

Lärdom: lita inte på någon

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Nu har det gått ett tag sedan jag skrev sist. Jag har fullt upp med att komma in i nya jobbet, blöjbyten och träningen. Det är som sagt en del att bolla runt och jag har inte gett upp ännu. För någon månad sedan så började jag ett nytt jobb, ännu en gång hamnade jag på ett lagerr som jag hittils trivs förjävla bra på. Det är många sena kvällspass men det får gå tills vidare.

Träningen går riktigt bra, en del dagar tar det dock emot att åka till gymmet, inte för att jag har brist på motivation utan snarare att jag är för trött. Tror jag har fått en natt sammanhängande sömn på ca 3 veckor och det känns i både huvudet och kroppen. Tålamodet är inte direkt på topp, Post-it lappar och kalendrar är just nu mitt liv. Haha minnet blir ju inte direkt bättre av tröttheten. Tur jag har träningen i alla fall. Den hjälper mig att hålla mig levande och hyffsat pigg. #livetsommamma.

Utöver allt så utvecklas kroppen åt rätt håll, än sålänge har jag inte känt av att den är sliten på ngt vis trots hårda träningspass. Har tom börjat köra marklyft och knäböj igen, det är lite som ett kvitto på att jag är på rätt väg. Jag är inte lika stark som jag var under graviditeten men det lär inte ta lång tid innan jag är uppe på mina vanliga vikter igen. Det var ju det där med pannben och vägra ge upp.

Träningen ge resultat....

Bilderna är upplagda från vänster till höger.

106-84 kg (8veckor från första till sista bild) bara att kriga vidare.)

Likes

Comments

Man kan ibland undra vad det är som gör att man orkar eller faktiskt gör det man gör. Jag har sedan dag 1 av min graviditet varit inställd på att jag ska komma igång med livet så fort det går efter att Vilde föddes. Jag vill börja jobba, jag ville börja sätta igång och tävlingssatsa, sen så ska givetvis familjelivet fungera. Man ska få tid för allt och alla samtidigt som man inte glömmer av varandra.

Det är här ett pannben kan vara en fördel som det likaväl kan vara ngt som sänker en. Sålänge man kan hantera det lilla kaoset som kallas livet så finns det ingen anledning att stoppa det utan bara flyta med och ta sig an utmaningarna. Viljan att ha en miljon bollar i luften utan att tappa en enda är fan svårare än man tror. I huvudet så ser allt bra ut och planen ser lätt ut. Men sen att applicera det i verkligheten är en helt annan sak. Jag tappade en "boll" förra månaden då jag insåg att "Fuck, ekonomin är åt helvete" tack vare syster och morföräldrar så har vi än sålänge lyckats stå på två ben. Dock medförde det att jag skaffade kvällsjobb, Det är slitigt som fan att hinna med allt men det får vara så. Det gäller bara att kämpa och stånga pannbenet. Hade det varit lätt så hade alla gjort det. Det-alltså viljan att göra så mycket, och därav uppnå de goda resultat som jag kräver av mig själv.

Stålmorsa borde vara en merit i cv't kan jag tycka. En stämpel som visar att man kan multitaska livet, ett bevis på en driven person, en perrson som ställer krav på sig själv att uträtta det man vill göra. Istället för att ligga på dödsbädden och ångra att man inte gjorde det man ville.

Det är lite den filosofin jag har i livet, kan man och vill man så ska man. Därav att undvika att se begränsningarna och försöka plocka fram möjligheterna. Tyvärr märks det på samhället att detta inte är "normalt" det fick jag höra på BB flertal ggr i samband med att bedövningen släppte från kroppen "man ska inte vara såhär pigg efter ett kejsarsnitt" eller "vi är inte vana vid att ha en så alert person efter det du genomgått, därför blir folk sura" osv osv. Detta var i samband med att jag var uppe och gick och plockade iordning mina och mickes grejjer direkt efter bedövningen hade släppt eller att jag faktiskt kände mig okej för att åka hem mot läkarens rådan. jag försökte förklara att jag har ställt mig in på detta och det blir ganska orubbligt när jag väl bestämt mig för något. För när hjärtat brinner för något så ser jag ingen anledning att stoppa det.

//sujo

Likes

Comments

idag har det gått 3 veckor sedan förlossningen och man kan säga att jag är i stadiet "skynda långsamt", det är kul med projekt som innefattar kroppen och ännu är jag soppas begränsad i vad jag kan och vad jag bör göra under mina pass att allt har sin tid. Jag har liksom fått acceptera att det får ta den tid det tar men än sålänge är jag gött nöjd över hur kilona har runnit av mig och energin är soppas hög som den är trots nattmatningar och ständiga blöjbyten. Dock har viktnedgången stannat av på 91 tunga kilon så jag antar att vätska och dylikt har runnit sina sista droppar att det nu endast är min vikt kvar. Så det ör en bit kvar till min standard vikt och gissningsvis är det många cardiopass liggandes att kämpa sig igenom. Det är Mao lite att bita i😉. Men som jag nämnde ovan. Allt har sin tid och prio är att stärka bålen innefattande hållningen för att sedan köra stenhårt.

bilden visar från vänster till höger 4 dagar efter Bf, 2 veckor sedan 3 veckor. 106 kg--->91 kg.

På gymmet brukar jag köra 30 min crosstrainer för att sedan komplettera med styrkeövningar som inte belastar operationssåret. Det är just nu så jag får köra. Det är inte alltid det roligaste, men skam den som ger sig. Ska ju trots allt komma tillbaka starkare än någonsin och då krävs det lite pannben....och tålamod. Ja ni läste rätt, tålamod...min värsta fiende. Men det är det värt nu när jag fått världens finaste son på köpet.❤️

Likes

Comments

Äntligen har vi börjat få en bra struktur med mycket rutiner in i våran vardag. Jag har återgått till träningen helt och hållet. Micke har återgått till sitt jobb och däremellan har vi varandra. Jag är lyckligt lottad som har en make som förstår hur viktig min träning är och som ställer upp så att jag kan få min egentid. Självklart fungerar det så åt båda hållen. Vi har varit överens från början att vi inte ska behöva offra oss själva för att bli inspärrade utan har hittat en bra struktur som fungerar som involverar Vilde, de andra två barnen, jobb, träning och övriga instressen. Tex så planeras nattmatning utefter mickes arbetssituation lika mycket som mitt behov efter sömn. Det är lite kul att vi lyckats få ihop det så bra med tanke på alla "du kommer inte ha tid med annat än eran bebis sedan"-människor. Fast VI får det ju att funka....trots alla sondmatning som tar nära på en timma, trots alla läkarbesök i veckan som vi har, trots att vi båda har två stora intressen, trots att Micke arbetar och konstant blöjbyte. och inte har vi förmånen att ha fler timmar på dygnet än någon annan. Så...mallig? Ja faktiskt och jävligt stolt 😊 Osvenskt, jag vet. Men sådan är jag. Ibland krävs det extra pannben bara för att kunna gå runt.

Vad min träning beträffar så går det sjukt bra, trots att jag blir begränsad i många övningar så börjar kroppen återhämta sig fint. Faktum är att kilona rinner av mig bokstavligen. -14 kg och sakta men säkert så blir jag mer och mer rörlig. Inte lika vattenfylld och kroppen jämnar till sig fint. Givetvis hänger magen aningen, och fortfarande så svettas jag floder vad jag än gör.

Jag har under varenda träningspass försökt träna muskelgrupper och Göra övningar som inte belastar mage eller bäcken, såsom axlar, armar, ben...med följande övningar; hantleflyes, bicepscurls och benspark. Dock är jag noga med att inte köra tungt utan hellre satsa på lätta vikter många repetitioner. Få bra kontakt och utan stress under passen. Nu är det inte så viktigt att Göra PB och Inter heller är det viktigt att bygga storma muskler. Snarare är fokus på att släta till kroppen.

Vilde och jag har börjat ta promenader då och då i barnvagn, givetvis får jag bädda in honom lagervis i filtar, plädar, värmekuddar och annat. Vår lilla Michelingubbe trivs dock bra i vagnen...än så länge. Villket är skönt. Detta är trots allt ngt som jag har sett fram emot så länge. Barnvagnspromenader, villket är jävligt mysigt och rogivande. Gällande honom så har han sedan dag 1, haft ett apnélarm kopplat till sig, andas han inte på 20 sekunder så tjuter larmet. Dock är det vanligt att spädbarn håller andan soppas länge men det är skönt för oss föräldrar att ha detta som en trygghet. Vad det verkar som så ska han ha larmet fram tills fulla graviditetsveckor😊Likaså sondmatning tills han kan äta via bröst eller flaska.

//sujo

Likes

Comments

Nu är vi äntligen hemma och detta blir sista delen utav själva ankomsten utav Vilde. För nu börjar ju äntligen rutinerna, vardagen och vår familj. Igår var tanken att jag och Micke som vanligt skulle bytas av på sjukhuset, vi hade fått till oss att om han kunde hålla sin egen kroppstemperatur samt att alla proverna såg bra ut så skulle han få komma hem. Micke sov natten och jag och Alex skulle då efter mitt läkarbesök komma och byta av med honom. När jag och Alex väl varit hos läkaren så begav vi oss direkt till rummet.

I rummet låg en påse packad med grejjer såsom sprutor och dylikt och Micke sa att påsen var packad pga en anledning. Vilde skulle få kommma hem 😁 Alex och Micke for hem för att röja det sista i huset och hämta kläder och bilbarnstol sen tog det inte många timmar innan han var i bilen på väg hem. Medans syster röjde hemma så åkte Alex med mig och höll koll på Vilde i baksätet.

Vi satte direkt rutiner hur vi ska göra, ordnade det praktiska med skötbord och placeringar av saker. Så nu känns det riktigt bra, Vilde ligger just i detta nu på mitt bröst och vilar efter att pappa med syskon har matat honom. Och jag och Micke har fått turas om inatt att köra matningen så att vi båda ska orka stå pall dagen efter ❤️

Vad mig själv beträffar, jag längtar så efter en vardag med rutiner såsom återgå till mitt jobb på STC, min träning och Långa promenader med barnvagn. Så igår när hälften var fixat hemma så for jag iväg till gymmet. Sicken frihet att slippa se sjukhusväggarna och faktiskt få komma till mitt andra hem. Mina infektionsvärden har sjunkit så fick köra lite lätt för att inte pressa kroppen utöver. Så, första gympasset som mamma blev alltså ett arm och axelpass, avslutningvis med lätt crosstrainer 10 min. När Vilde är mindre infektionskänslig så ska han minsan allt få följa med och lyfta lite vikter 😁Här kommer man inte undan.

Trots att kroppen ser ut som barbamamma så är jag faktiskt jävligt nöjd, nu är det dags att börja kämpa tillbaka sin form, börja söka till målen som var tänkta och börja få igång livet med ett plus i kanten. Nu finns vår son❤️

(Bilden är 4 Dagar efter kejsarsnitt)

Likes

Comments

Idag har varit en såndära riktig rövdag, huvudet är i princip kortsluten med all information och det känns inte som om jag står pall. Det känns som en redig bakfylla, man börjar tänka ngt men kan inte tänka klart för att hjärnan kopplar inte. Dessutom trycks det på med me och mer information. Dessutom olika viljor från olika håll och olika sätt att se på saker. Sen vattenavgången skedde förra ons så har det varit ett jävla farandes till näl, dessutom på det så visade det sig i söndags att jag hade en stegrande infektion i livmodern (villket är vanligt när man fått tidig vattenavgång) som således ledde till ännu tidigare kejsarsnitt än beräknat, därav är läget i mitt huvud nu kaos. Har sedan dessa dagarna säkerligen varit i kontakt med 20-tal människor, läkare,narkosläkare, barnmorskor, sköterskor, undersköterskor, kuratorer, psykologer. Alla har givit information om allt möjligt, kände redan i början utav veckan att det var svårt att hålla koncentrationen och förstå vad allt innebar. Så idag fick jsg nog,

Enligt personalen på förtidigtfödda-avdelningen där så gick det inte att fixa ett familjerum. Men efter ett tag gick tydligen det, jag skrev ut mig från sjukhuset, Vilde flyttade in på rummet med Micke inatt för att jag imon ska avlösa honom. Nu har vi iallafall närhet utav vår bebis, en vettig plats att vara på samt läkare som har koll på honom. Vad mig själv beträffar så "skrev jag ut mig själv." Arga läkare och personal men nu gör jsg uppföljningar via tidsbokningsr. Villket passar mig och mitt nuvarande mående bäst.

Vilde är på god väg frammåt. Har vi tur om han fortsätter såhär så kanske vi kan få hem honom i veckan, han är fortfarande uppkopplad så att man kan se om han syresätter sig bra. Villket känns skönt, likaså är det sondmatning var 3e timma. Han är nog världens sötaste krabat. Och inte ngn gång har vi hört honom skrika. Helt enkelt han verkar ganska nöjd med livet just nu.


Övrigt: bra blev dagen när syskonen äntligen fick komma och hälsa på honom😁, det glädjs jag åt trots att det just nu i all stress och press är svårt att hitta "glad"känslor. Nu går man bara på känsla av att överleva veckan med allt vad det innebär...

Tack alla för era grattishälsningar, vi läser dom men ingen av oss har riktigt med energi för att svara på var och en. Så jag tackar ödemjukaste här från oss båda❤️Likaså ert stöd, familj, nära vänner och bekanta. Det värmer. Just nu är de halvtufft, så verkar jag gnällig och inte kan skriva sammanfattande....så är ett bara för att jag är gnällig....vanligtvis värdelös på att skriva, trött och bara vill att vår bebis ska komma hem välmående.😊

Likes

Comments

Igår morse fick Micke köra in mig till näl, ännu en lång natt med värkar som vägrade ge med sig. Väl på näl så hade värkarna avtagit men man gjorde även ett infektionsprov då jag hade öppnat mig 1 cm. Efter besöket så åkte jag och Micke hem där vi fick ett samtal att min sänka hade stigit "litegranna". De ville då att jsg skulle återkomma in till sjukhuset för att ta ett nytt prov vid 15-16 tiden.

15.30 så var vi inne där jag fick veta att sänkan som togs på morgonen stod i 50, villket innebär en infektion. När sänkan står på 5 så är man frisk. Det gjordes ett nytt prov för att bekräfta och se om värdet var stigande, efter 1 h fick vi Veta att det hade stigit till ytterliggare 70. Då var det dags för läkaren att avgöra om de skulle försöka sätta mig på penicillin eller om vi ngn gång under kvällen skulle göra ett kejsarsnitt, efter lite mer än en timma så kom doktorn in oxh bekräftade att det nu inte fanns ngn anledning att hålla kvar barnet. Man menade på att de har gjort allt de har kunnat för att hans lungor ska utvecklas snabbare, att man försökt stoppa värkarna men om jag nu går runt och bär på en infektion så är det inte gynnsamt längre att ha kvar honom i magen.

Operation.Skickade snabbt hem Micke så han kunde hämta våra grejjer medans de förde mig vidare till förlossningsavdelningen och gjorde iordning mig för operation. Hann snabbt höra av mig till syrran och tala om att hon blir moster vilken timma som helst. Ca 1 h senare så var jag och Micke på väg till operation. Vi fick ett helt grymt läkarteam som satte ryggmärgsbedövning,syrgas och kateter. Blev positivt överraskad att ryggmärgsbedövningen inte kändes något överhuvudtaget.😁 Det som var jobbigast med själva ryggmärgsbedövningen var när den släppte och hela kroppen började skaka och frysa, det känns även som om kroppen fortfarande idag ca ett dygn efteråt håller på att klia sönder. Förhoppningsvis får jag snart mediciner som lindrar klådan.

Nu på morgonen har vi hunnit få frukost, duscha, plocka bort kateter, fått smärtlindring, kollat blodtryck mm. Känns skönt att de har sån koll och den enda smärtan jag har haft var när jag skulle försöka ställa mig upp från sängen. Bebis (som ännu inte fått ngt namn) ligger fortfarande på avd 34 och värmer sig under en värmelampa, så tanken är att snart dunsta dit så fort jag har fått lite mediciner.

Trots att bebisen nästan var 6 veckor för tidigt så mår han fruktansvärt bra, han behövde knappt någon andningshjälp och när jag väl fick hälsa på honom inatt för första ggn så var han pigg, smågnydde jag försökte greppa fingrar och slangar med händerna. Mao ett gott sundhetstecken 😁 Han föddes 46 cm lång och 2540 gram "tung"❤️ Vår son är äntligen här😁

Likes

Comments

Så har jag äntligen fått lite klarhet i vad som händer och vad som kommer att hända kommande dagar. Imed att jag fick vattenavgång (när vattnet går tidigt i en graviditet) så har jag legat inne sedan i söndags, vilke är en jävla evighet för mig. Speciellt att jag måste vara still också, har inte fått lämna rummet sedan dess. För er andra så kanske det låter som en bagatell, men för mig som är van att ständigt vara i rörelse så är det psykiskt och fysiskt påfrestande. Tar inte lång tid för kroppen att börja värka av allt stillasittande. Huvudet är uttråkat och allt känns tröttsamt och tiden står still.

Man känner sig inte ngt vidare fräsch heller då jag inte kunnat duscha på dessa dagar för att jag har haft uppkoppling på kroppen. Knappt fått ngn sömn eller åtminstone fått chans att byta kläder. Håret ser Mao ut som en klump med smör och hyn känns fet och äcklig😕. Det ska Mao bli superskönt att komma hem, duscha, packa iordning allt, förbereda klart förlossningsväskan och plocka fram spjälsängen och göra det mysigt 😁.

Så vidare till uppdateringen, imed att vattnet redan gått och läkarna har gjort allt de kunnat nu för att hindra honom ngr dagar till att komma ut så ör det inte mycket mer de kan göra än att vänta ut veckan. Man vill åtminstone att han ska ligga kvar tills på tisdag nästa vecka då jag kliver in i vecka 35. Därav har dom gett medicin för att bebisens lungor ska mogna snabbare, Mao så kan han komma vilken dag som helst. Men det preliminära förlossningsdatumet är nu 8/8 kl 7.15😁 Ihop med läkare så har vi planerat ett kejsarsnitt. Villket är skönt att ha färdigplanerat, vi vet vad som kommer gälla den dagen (såvitt inget sker tidigare).

Denna gången är jag positivt överraskad kring sjukvården, trots min motvilja att läggas in så har jag fått så mycket tillbaka, personalen här på Näl har verkligen lyssnat på mig, och brytt sig, tillgodosett min vilja och mina tankar kring hur jag vill ha min förlossning. Plus så mycket mer har jag fått i form utav kontaktpersoner efteråt för att hålla mig på en positiv bana. Det är Mao så jävla skönt att äntligen någon hör mig och respekterar mig! Så tack personalen. Nu är jag snart i mål 😁 Och Micke och jag har snart en son ihop.

Likes

Comments

Här hamnade man asså, på Näl i Trollhättan. Min största ångest att ligga på sjukhus, borta från allt. Trots att jag blivit uppassad sedan de skrev in mig så är det likt förbannat jobbigt att slitas från sin vardag. Gym inställt, jobb inställt och här kommer jag nog befinna mig ett tag. Nu är det jobbigt då klockan är 04:16 när detta skrivs, pga kortisonet som de har gett mig så är jag pigg. Jag har fått både sobril och jag käkar lergigan. Men inget som ger mig effekt, så det verkar bli att dygna.

Redan i torsdags åkte jag in då jag misstänkte att vattnet hade gått, efter CTG och gynundersökning så kunde de inte konstatera att så var fallet, kurvan var jättefin och vatten kunde dom inte finna. Så jag åkte glatt hem. I väntan på inget. Fre och lördag började det kännas konstigt igen, vatten som läckte (som sjukvården trott var flytningar) blev bara mer och mer, samt värkar var 5e minut härjade hela lördagen. Så nu igår söndag så fick jag ta mig i kragen och ringa in. Tid kl 14 för att timmen efter det glatt få stanna kvar. Läs ordet glatt ironiskt. Inte det minsta glad, de släppte åtminstone hem mig så jag kunde få chans att packa ihop mina grejer. Far hemåt, checkar snabbt av "behovlistan": balsam, trosor, tandkräm, frukt och lite propud. Ica maxi blev det för en snabbhandling och sen direkt iväg till sjukan för att göra sig lite hemmastadd.

Diagnosen blev tidig vattenavgång. Så här ligger man, sängläge med dropp för att snabbutveckla lungorna och stoppa värkarna, absolut inte gå utanför rummet, och fan vet när han tänkt kolla ut. Inte blir det 18e september i alla fall det är ju en sak som är säker. Sonen Verkar uppenbarligen vara släkt med mig, att ta det med ro verkar inte vara hans grej,..ut det ska man helst igår.😊


Likes

Comments

Gravidträning är ganska speciellt, precis som villlen nedsatthet som helst. När jag håller passen på jobbet så försöker jag alltid möjliggöra för ALLA som deltar oavsett skada så just den individen klarar av att göra mina övningar. Klarar inte individen ifråga av min övning så gör jag oftast en åt sidan som komplement. jag som instruktör känner behov av att alla ska kunna delta oavsett funktion, skada eller mål. Likaså gäller detta mig själv och min träning. Jag ser inte anledning att utesluta en viss muskelövning, snarare kompletterar jag den så att jag själv kan fortsätta köra på utan att känna mig begränsad. Detta har varit mitt mål sedan jag själv blev gravid.

Somliga dagar har givetvis varit riktigt tunga då man känner att kroppen inte vill, andra dagar har flutit på bättre än någonsin. Därav har jag anpassat mig efter den träningsmöjligheten som jag har och som min kropp kan erbjuda. Vissa dagar har jag i princip stämplat in på gymmet för att köra en övning och sedan bara åkt hem.

Ännu är jag stark och ju mer jag håller igång desto mer känner jag att jag slipper smärtor och problem, det är snarare dagarna jag INTE håller igång som jag kan börja känna av krämporna.

Detta är vad jag kallar gravidträning. Detta är gravidträning för MIG. Och det är upp till varje enskild individ att se va de själva klarar av. Jag är så nöjd att jag hittils har haft en fantastiskt bra graviditet med egentligen relativt få komplikationer hittils.

Riskerna: Så nu till My point, nöjd som attan drog jag mina 100 kg marklyft. Detta lyft som jag gjort hundratals gånger. Nötat teknik på över 3 år (om inte mer). 100 kg för mig är inte mycket men givetvis lite av en siffra jag självklart är nöjd med. Tresiffrigt, det ska man alltid vara nöjd med. Speciellt om lyftet är bra. Mycket av draget och kraften lägger jag på bena vid mitt drag, för att spänna kroppen i ett stabilt tacklings-läge. Väl 100 kg i luften så känns det som om jag skulle kunna bli tacklad av ngn från sidan, för jag är soppas stabil. Detta är repeterat. Gång på gång. Egentligen spelar det ingen roll Villken övning jag drar som exempel. Detta är bara den övningen som jag fick kritik på så därför använder jag detta exempel.

Hade jag velat så hade jag säkerligen kunnat dra 140 kg men jag har självfallet valt att stanna på 130 kg som PB just för att det är där gränsen gick, i alla fall för 4 månader sedan för att jsg ska känna mig trygg i lyftet.

Idag lyfter jag bara 100 kg för att erhålla MIN säkerhet. Därav risken av att mitt barn i magen skulle ta skada är minimal om ens befintlig. Påståenden såsom att jag riskerar mitt ofödda barn blev mer av en pinsamhet för personen ifråga (inga namn nämnda) då utan några vettiga argument syftade på att jag minsan var helt empatilös och minsan inte förstod barnets bästa. För att träna så som jag gör, vara kvinna och vara gravid var minsan INTE okej, den förlegad åsikten som var aktuell på ljuva "50-60 talet" som idag är långt överbevisad fick mig nästan att flina lite och undra villket årtal jag egentligen levde på. Om jag satt mig i en tidsmaskin och vaknat upp i fel årtal.

I villket fall som helst, så gjorde jag min läxa IGEN, frågade läkare och sökte min fakta. Tyvärr så fanns det inte mycket fakta kring skador på foster, därimot fakta kring uppluckrade bäcken som man bör vara försiktig med. Möjligen om jag höll andan ett längre tag så skulle syretillförseln till bebisen i magen likaså mina muskler bli begränsad. Då inte detta sker under mitt träningspass så var den infon inte heller aktuell. Läkaren ifråga gav som svar "det är mycket bra att du tränar, fortsätt så länge du kan och känner att kroppen mår bra. Var givetvis rädd om dig själv så du som mamma inte tar skada" det lades även in i samtalet hur länge jag tränat, vad jag tränat, vikter jag tränat med osv. så vad är egentligen riskerna? Personen som spottat ur sig hur dum och korkad jag var svarade tyvärr inte på min fråga så antar att det finns ngn form utav spökrisk som bara han såg och som jag inte skulle få ta del av.

Så slutligen, det finns så fruktansvärt många "jag vet bäst folk" att det nästan är sorgligt. Tiderna ändras.

kvinnor tar mer och mer frihet till att gå in i pojkarnas värld och tar mer för sig. Därav får vi även mer info kring hur vi påverkar våra kroppar. Både på gott och ont. Gravidträning ses på många sett, och där finns oftast varken fel eller rätt, bara rekommendationer. Dock går inte alla rekomendationer att följa då allt är väldigt individuellt hur mamman själv mår och vad hon klarar av. Detta menar jag med bakgrund av träning och hälsa. Huruvida man i så fall skulle riskera sitt barns hälsa pga ett "tyngre" lyft är som jag nämnde en förlegad åsikt som kom långt bak i tiden. För en som tränar konstant så är ett tungt lyft egentligen en obekräftad siffra som endast den enskilde kan svara på. Man kan aldrig säga vad som är tungt respektive lätt som utomstående.

"Fram till 2009 menade det danska Arbejdstilsynet att gravida kvinnor inte skulle lyfta mer än 12 kilo per gång och högst 1 000 kilo per dag. De strikta gränserna togs bort därför att det saknades vetenskapliga bevis för dem. Nu inkluderas frågan om lyft i mer allmänna rekommendationer. Inte heller svenska Arbetsmiljöverkets föreskrifter innehåller några viktgränser."

http://www.prevent.se/arbetsliv/artikel/2013/tunga-lyft-kan-ge-missfall/

Artikeln ovan är som många andra skrivna i syfte på att visa att ett lyft kan i tidig graviditet skapa ett missfall. Detta gäller inte mig heller då jag är långt över "tidigt i en graviditet" dock vill jag som ovan mena på att studier än idag inte är vetenskapligt bevisat. Därav har man tagit bort gränserna då bevisningen är på tok för låg för att vetenskapligt kunna bevisa.

Så återigen, träning under graviditet gör man för att må bra, eller uppfylla ngn annan form utav mål som man kan ha som gravid eller efte man varit gravid. Det finns rekomendationer men inga vetenskapliga bevis. Det man förr har haft åsikt kring har idag ändrats. Vad mig själv gäller så är mina värden idag fruktansvärt bra. Även bevisat hos läkare senast i förrgår. Vad var och en väljer för träningsmål skall vara individuellt och inget som borde trackas ner på. Kvinnan ifråga känner bäst själv sin kropp och "veta bäst folk" bör kanske ta en extra funderare istället för att racka ner på de som faktiskt orkar ta sig igenom vardagen på ett hälsosamt sätt.

//sujo


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Så jävla roligt är det inte längre. Känner mig mest trött, förkyld och vill klaga på att allt som ligger i nivå nedanför mina knän inte är värt att plocka upp. Kroppen är nedsatt och i liknelse utav en gravid elefant tar jag mig igenom, dag för dag. Fortfarande gett mig fan på att hålla igång. Jobba så länge det bara går, träna så mycket jag kan. Trots att fötterna gärna inte bär mig frammåt så börjar jag sakta men säkert se ljuset i tunneln. Så vitt det inte är det där förbannade jävla tåget. Japp, jag blir en riktig bitterfitta när jag blir begränsad och måste inse att jag inte kan ro runt min vardag helt utan hjälp från omgivningen. Ngn mer "höggravid" som känner igen sig eller?

Ska man se det positivt så har katterna en liten extra höjd att sova på på kvällarna i alla fall. Då dom ständigt skall trilskas med att ligga på min mage så jag kan utöka min "springa och pissa på kvällen/natten" statistik. För att dom sedan ska kunna tugga på mina händer när jag försöker få dom att ligga någon annanstans. Faktiskt så är jag uppe i ca 7 pissespringningar vissa nätter.

Utöver detta så undrar jag villket dumhuvud som sa att det är mysigt att vara gravid? Rövsvett, armhålesvett, panbenssvett. Gubbstön, och illaluktande avföring av järntabletter som tydligen ska vara bra. Inte att förglömma ständiga förstoppningar. Saknar bara mina hemorrojder. För dom har jag inte sett skymten av ännu.... kanske kommer dom som ett brev på posten, vi har ju trots allt postnord som delar ut. Nästa gång ska jag dessutom planera lite bättre, tex att inte vara jättegravid under sommaren.

Ne, gravid var roligt i början. Men nu vill jag bara att han sak ploppa ut så vi kan skapa en rutin, en vardag och faktiskt få se våran lilla krabat. Har han mina ögon, mickes ögon? Eller har han fått mina händer eller kanske mickes mörka hår? Jag vill ut oxh gå med honom, ta honom på picknick, vara mamma. Ha min son i famnen. I villket fall som helst, denna resan kommer vara värt det, jag är helt säker. Bara att slutet av resan inte är så rolig längre. Bara 7 veckor och 2 dagar kvar 😁


Mvh

Den hormonella elefanten.

Likes

Comments

nu jävlar bebis, nu är ett inte långt kvar tills du ska ut. Eller ja, långt och långt. Allt är ju relativt. Imorgon går jag in i vecka 30. Bebisen rör sig jättemycket, och är min ständiga väckarklocka. Det som är tråkigt att vara så nära är hur otymplig och tung man är. Bara att gå upp för trapporna är en sport, böja sig ner och plocka upp saker eller knyta skorna är lite av ett marathon. Eller dessa Goa svettningar som attackerar mig mer än ofta.

Tur är att jag ännu kan träna, det är dock frustrerande för nu måste jag verkligen anpassa min träning efter orken och otympligheten. Varje steg jag tar är ju trots allt på en tresiffrig skala numera. Hör och häpna jag är på 100 kg sträcket haha. Helt sjukt. Lite coolt men ganska sjukt. Bara sisådär 40 kg ner till tävlingsvikt. Men ja, ingen minns en fegis.

utöver min tjockhet, så jobbar jag halvtid ungefär fram till augusti. Jag har äntligen hittat ett jobb jag trivs superbra med. Så får tacka STC som faktiskt låter mig arbeta och låter mig utvecklas. Detta jobbet kunde inte falla in bättre i livet än vad de gjorde så nu är planen att utbilda sig till instruktör kommande framtid. Dock får ju detta göras efter september när jsg börjat bli mera rörlig. :)

Annars så har jag fått ytterliggare en ny leverans från Twistshake, det är så jäkla skönt att ha lite support med sådana produkter som är häftig åtgång på. Därav har även ni 20% rabatt på deras sortiment via mig.

Skriv bara in SUJOBACKELIN20 i fältet när ni beställer på deras hemsida så dras rabatten automatiskt i kassan.

www..twistshake.com

Likes

Comments

Så har jag lyckats avverka ännu en dag, denna dagen spenderades i säng villket är för mig jävligt jobbigt. Ingen direkt träning. Allt går långsamt, tålamod och orken är obefintlig. Tog mig till gymmet, gjorde ngr set men sen var det bara att ge upp. Orken var som bortblåst och besviken fick jag fara hem. Var bara att kasta sig i säng och försöka hålla humöret uppe. Kanske är det såhär det ska vara när man närmar sig vecka 30... dock gör ju inte järnbristen saken bättre.

Kom på den smarta idén att man kanske skulle plocka upp den nya byrån som bebisen ska ha. Tog inte lång tid innan jag kände att den snart far ut genom balkongdörren. Då vi köpte den begagnad så har den givetvis sina skavanker. Det är ju trots allt ikea. Hädanefter lär jag INTE syssla med ngt som har med tålamodsbeprövande att göra i alla fall. Såsom skruva med saker, laga saker eller hålla på med elektronik. Gravidhormoner i all ära och vanligtvis kort stubin går inte bra ihop. Fick installerat den ialla fall, även packat ner de kläder oxh saker som bebisen än sålänge fått. Varken silvertejp eller dynamit användes...så jag ska la vara nöjd över det lilla som jag har lyckats åstakomma idag.

Kvällen kommer härmed fortsätta med sängläge, tårta, vattenmelon och vindruvor. Barn och make sitter nere och kolla Jönssonligan så jag tar mig friheten att kolla på vad tv tablån har att erbjuda här uppe i sovrummet med min kurrande kamrat.

Imorgon bör dagen bli bättre...eller inte.

Likes

Comments

Tiden rasar iväg, och nu återstår "bara" 3 månader och en vecka kvar tills vår son ska dyka upp. Det känns som om tiden flyger iväg och helt plötsligt är det sommar!? Snart är det höst och då är det dags.

För några veckor sedan började jag känna av en rejäl trötthet, tänkte att kroppen trots allt väger så mycket, så det är la inte så konstigt om man är trött. Går trots allt och bär på en rejäl extravikt. Väl hos barnmorskan för ca en vecka sedan för rutinkoll så visade de sig att jag hade otroligt låga nivåer utav järn. Därav tröttheten och huvudvärken som infunnit sig i livet senaste tiden. Fick till mig att köpa järntabletter på Apoteket och dubblera dosen. En på morgonen och en på kvällen. Senaste dagarna har jag legat med rejäl magknip, illamående och inte alls känt mig som man ska. Helt sänkt. Så försökte förstå imorse vad det kunde bero på, och det enda jag ändrat i min kost är just järntabletterna. Så efter lite efterforskning så visade det sig att det antagligen är dessa som gör mig "sjuk". Imorgon blir jag utan tabletter för att utreda vidare och sedan ännu ett samtal till barnmorska. Det är kul alla gånger när man blir tilldelad nya tabletter. 😒

Förutom den enorma tröttheten så mår kroppen annars bra, förutom de värkande fötterna som känns av efter en halvdag på jobbet. Jag är trots allt i veckan27 och har hittils haft väldigt få åkommor. Och ännu klarar jag av att träna, vilket känns så jävla bra. Dock börjar jag få den jävla ångesten tillbaka som jag hade innan jag blev gravid, såsom hur jag ska orka ligga på sjukhus flera dagar utan att få ta mig till gymmet. Det är konstigt hur mycket en sån "liten" sak kan påverka men just nu känns det mer än ofta som om livet kring min träning är mer betydande än vad jag trott innan, känsla utav instängdhet har börjat infinna sig därav ångesten.

Samtidigt pendlar jag mellan lycka över att äntligen få en liten bebis och ångest över att bli still. Tillsvidare fortsätter jag korsförhöra folk kring sina pass och hjälper andra med sin träning, jag lever lite kring dom och deras framgång och lycka att kunna utföra alla övningar de känner för. Japp, jag är nog lite sänkt i hjärnkapaciteten ibland, haha. Jag skyller på gravidhormoner denna gången.


Familjen...

Imorgon är det skolavslutning för barnen här hemma, Izabelle gör sin absolut sista dag i den skolan hon går i nu. Vilket är en stor grej. Efter årskull 6 så börjar man högstadiet och då får man frihet att ansöka till en annan skola, där finns även olika profiler man kan välja in på såsom musik, idrott eller bild. Alltså ett ämne som de får extralektioner i. Izabelle sökte in till bildprofilen, fick göra lite olika bildprov och efter många veckors väntan så fick hon äntligen svar att hon kom in, vilket är en stor grej för en tjej i 13 års åldern. Och imorgon börjar lovet, så då har hon 10 veckor att förbereda sig inför ny skola, ny klass. Liten tjej blev stor.....väldigt fort.

//sujo

Likes

Comments

När jag började i 3an i lågstadiet så började min nya klass utsätta mig för brutal mobbing.

Jag var ful,tjock, passade inte in, jag var dum och förstod ingenting. Jag var klassens lilla nykomling som ingen i princip ville hänga med. Jag var sällan bjuden på kalas förutom hos ngn tjejkompis jag skaffat mig. För jag var inte lika cool som alla andra. Och kunde man slänga en pik eller ett slag åt min riktning så gjorde man gärna det.

Och väl vid kalas så var jag den som blev vald sist. Helst skulle man inte sitta med mig och försökte jag ansluta mig till grupper så tog det inte lång tid innan ngn släpade mig ut eller slog mig. För jag var äcklig.


Detta slutade 6 år senare. 6 år stod jag ut med långa föräldrarsamtal för att hjälpa mig komma in i klassen. För den som var mobbad skulle inte byta klass. Mina föräldrar stod på sig, dock är jag tacksam för det idag. Man kan inte fly från alla sina problem. Men jag stod ut. Och tack vare min farmor som jag berättade allt för.


Därför är mobbing för mig idag i vuxenvärlden nolltolerans. Efter att själv fått stryk, glåpord, varit utanför. Fått dras med en Klass där jag var illa omtyckt för den jag var. Där folk viskade bakom ryggen och bildade små grupper mot mig. (Inte ens idag vill ngn ha kontakt med mig).


Ända som skiljer vuxenmobbning mot barns mobbning är att man kan "försköna" sina sätt att smyga med sin mobbning. Man kan på ett finare vis frysa ut ngn och baktala/bygga läger utav hat utan att det märks av omgivningen.


Detta märks nu mycket bland mina "vänner" en efter en som faller bort från mitt liv. Därav kommer en del folk försvinna. Jag anser inte att det är okej, eller ngnsin kommer vara. Oavsett mot MIG eller mot ngn utav mina NÄRA VÄNNER. Jag vill inte ha sånt folk aka pack i mitt liv. Så tack på förhand om ni plockar bort er själva och aldrig mer pratar med mig.


Mvh

Den fula ankungen som var på väg att bli en slaktad svan

Likes

Comments

Det är faschinerande hur arbetsmarknaden fungerar, så fort man nämner ordet gravid så blir man i princip spottad på. "Ne tyvärr så tror vi inte att du kan utföra jobbet som gravid" "vi tror inte du klarar att byta blöjor på barnen för du vet ju inte hur stor du kommer bli!", ursäkterna för att inte låta mig arbeta bara haglar in. Jag skojar inte när jag säger att jag känner mig så fruktansvärt ouppskattad som arbetslös och gravid. Jag är inte välkommen någonstans. Så har slutat berätta om min situation. Det är ingen idé. Jag kniper käft tills frågan kommer. Och imed att vi bor i Sverige, och lilla landet lagom inte vågar ifrågasätta en kvinna som ser tjock ut om hon bara är tjock eller om hon faktiskt är gravid så klarar man sig ganska långt. Hittils i alla fall. Så nu har jag börjat på ett nytt jobb. Ingen har ifrågasatt och jag är jävligt nöjd med det. Sålänge det handlar om arbete vid behov så känner jag ingen som helst skyldighet att faktiskt berätta. Att gå hemma tär ju inte bara ekonomiskt utan även på humöret mycket, inte för att jag har svårt att sysselsätta mig utan snarare att man faktiskt tappar det sociala.

Turen är att jag har många vänner som jobbar kvällar/nätter och olika scheman som gör att jag faktiskt har någon att umgås med ibland. Sen kryper det lite i kroppen. Vill börja tjäna pengar så man kan köpa sig snygga kläder, Göra sig fin utan att behöva tänka på att ekonomin blir lidandes flera månader framöver för att man köpt sig en snygg tröja,

Utöver det så växer vår lilla pojk i magen, och jag längtar redan tills han är hos oss. Det är som sagt helt sjukt konstigt att säga att jag snart kommer ha en son och att jag ska bli mamma. Ibland när jag känner mig på sjukt dåligt humör så brukar jag försöka tänka på just det att jag snart har en son, det gör mig jävligt glad, speciellt nu när han sparkar värre än en thaiboxare i magen och man känner liv så är det extra roligt. ☺💙

Likes

Comments

Nu går tiden så jävla fort, pojken i magen sparkar runt och rör sig för fullt i magen, främst på kvällarna och mornarna är han igång, Det är lite fräckt att kunna känna något som sparkar runt. Och för varje vecka som går så blir det bara tydligare. Kul, konstigt och läskigt. Alexander blev riktigt nöjd över att han får en lillebror, det var trots allt det han ville ha. Själv blev jag inte förvånad, hade magkänslan av att det skulle bli en pojk. Känns sjukt konstigt att säga att man ska få en son. Och mer än halva graviditeten har redan passerat!!

Idag var jag på Ica maxi, skulle handla lite middagsmat och köpa lite tjockiskläder till mig själv. Då sprang jag på denna boken, 149kr och man fyller i allt kring bebisens första år. Riktigt mysig. Så ikväll har ja och Micke suttit och fyllt i så mycket som går än sålänge.. tex "hur träffades mamma och pappa". "Pappas berättelse" "mammans berättelse"... fortfarande än idag står jag helt fast vid min historia medans Micke har nästan samma historia fast en mer "oskyldig" Version utav själva "första mötet". Mao så är den spalten som gjord för att man ska börja diskutera 😄Haha!

Förutom sparkarna i magen så har jag nu i vecka 21 börjat få riktiga foglossningar som påverkat min rörelseförmåga. Värst är dagarna då jag blir väldigt mycket sittandes samt när kroppen börjar bli kall efter ett träningspass. Likaså kommer tröttheten väldigt fort. Men im still going strong. Målet är fortfarand att hålla igång med träningen sålänge som möjligt😊 Jag ska ju trots allt bli starkaste mamman i världen... haha ;)


Likes

Comments

gahh! På torsdag har det redan gått 20 veckor, alltså hälften av graviditeten är gjord. Nu återstår bara den jobbiga halvan och jag längtar redan tills september så man kan börja träna riktigt igen. (Tro det eller ej, men jag tränar faktiskt inte 100% trots att instagram visar en annnan sisa utav det) haha.

Min träning...

Folk är fortfarande oroliga för att jag lyfter tungt och tränar tungt, men det känns faktiskt bra i kroppen. Det som inte känns okej det gör jag inte. Tex så har jag fått avstå från knäböjen i ca 3 månader nu, utfallsövningar även långpromenader går bort nu i schemat. Det är lite trist att tappa knäböjen men jag tvekar inte på att jag snart är tillbaka på banan så fort bebisen är född. Dock tog jag stolt PB i marklyft häromveckan, 125(!!) kg! Kändes så jävla bra efter att ha gnatat med skiten i flera månader. Sen så lyfter jag inte PB varje gång utan ser till att variera mig med lite raka mark som bilden nedan samt glutes övningar allt för att variera och få utveckling i mina lyft.

Utöver marklyften så har jag givetvis uteslutit situps, har inga direkta källor kring hur bra/dåligt det kan vara för en mammamage, men jag har i alla fall valt att fokusera på magens sidmuskler istället. Har aldrig gillat att köra mage, tycker ett är så fruktansvärt tråkigt, men nu när jag inte "kan" köra mage så tro på fan att det är det som jag mestadels är sugen på...brainfuck!

Bebis.....

Imorgon kl 13.00 ska vi till Näl i Trollhättan för att göra det stora Ultaljudet, vilket ska bli jävligt roligt. Vi ha valt att vi vill ta reda på om det är en tjej eller kille och givetvis hoppas vi att allt står rätt till i magen. Magkänslan säger mig att det är en pojk som ligger i magen likaså tror fler och fler att det faktiskt är en pojk. Så imorgon vet vi förhoppningsvis vad som gömmer sig i min mage 😁 Det är ju trots allt vecka 20 (vad vi tror) så man borde se. Samt det ska bli skönt att få fastställt vilket datum den beräknas komma för leverans.

I vilket fall som helst vad tror ni, pojke? Flicka?

//tjockis-sujo

Likes

Comments

Så var det Tisdag igen. Ytterligare ett gympass gjort och ytterligare en vecka påbörjad. Ytterligare kommentarer kring min träning kommenterade och ytterliggare ett tack men nej tack. Låt mig vara. Jag förstår att folk vill väl, jag förstår även att alla som fött barn har på någotvis tagit sig an rollen som "proffesionella" föderskor. För det är la vad många är. Lika mycket som alla är PT som tränat grupppass på sitt gym i 1 år. Eller lika mycket som alla helt plötsligt "kan allt" kring träning och kost för att de precis blivit medlem på sitt lokala gym. (Märk den bittra ironin).

Ja, det blir faktiskt lite bittert från min sida, precis som jag förr snäst tillbaka åt folk att "sköt du ditt" när det gäller mitt träningsupplägg så får du sköta ditt också utan min kommentar tillbaka hur fel du än gör. På något vis kan jag tycka att det handlar om att visa respekt när man Inte lägger näsan i blöt allt för många gånger hos en annan individ. För på något vis så måste man faktiskt acceptera att vi alla väljer olika recept för att få våra liv att fungera och att alla recept kanske inte är anpassade efter just mitt liv.

En snabb förklaring till min bitterhet; jag har som mål att försöka träna så mycket jag kan fram till dagen som ungen ska kläckas. Detta är dels för att jag ser en stor möjlighet till muskelutveckling med tanke på allt det extra blod som mitt hjärta pumpar runt. Detta vill jag ta till vara på. Mängden syre som förs till mina muskler har ökat enormt. Och själv känner jag mig så mycket starkare nu. Det har nog inte bara med blodtillförseln att göra utan snarare min ändrade syn på det estetiska av mig själv. Nu finns där liksom ingen som helst anledning att faktiskt tänka på 6-pack på magen och väldefinierade muskler. Men därimot kan jag passa på att bygga och forma. Vilket har gjort att jag faktiskt tycker träningen är kul på ett helt annat sätt. Mycket av stressen har släppt och jag har återkommit tillbaka till mina rötter där gymet var en rolig grej och utvecklande. Imed detta så tycker jag det är extra roligt att faktiskt gå till gymet. Samt att ha en strävan varje dag gör att jag psykiskt sätt mår så fruktansvärt mycket bättre.

Så, när du kommenterar och försöker leka expert på mina bilduppdateringar och berätta för mig vad som är rätt/fel och att jag borde tänka mig för nu när jag är gravid. Det blir lite som en örfil. För detta är rätt för MIG. Du är inte expert för att du en gång i tiden fött barn, du är ungefär lika mycket expert som någon nybliven på gymmet. Jag talar inte om för dig/er hur ni ska leva ert liv och därav ska ni/du ge fan i mitt. Så.. nu ska jag lämna bitterheten och jag kan bara hoppas att jag hädanefter får tillåtelse att leva så som jag vill.


Denna veckan så går jag in i vecka 18, magen börjar ta sig vilket är roligt fast ack så jobbigt, den är trots allt lite i vägen ibland. Men jag känner att jag kan ha överseende med detta i 4 månader till. Har börjat spendera mer tid på att göra kreativa saker igen vilket känns gött för huvudet. Är även mycket i trädgården och håller härjar. Hade liksom tänkt placera upp en thujahäck i anslutning till vår tomtgräns. Är lätt trött på den stora vägen utanför och känner behov av att skärma av med folk och saker som låter. Dock tar det några år för en thujahäck att växa till sig men känns endå gött att veta att för varje år så blir det lite mindre insyn från mänskligheten.


Appråpå mänsklighet. Har blivit så djävulskt anti folk, faktiskt mer än vanligt. Är trött på människor som bara finns i ens liv för att sprida dålig energi. Så gjort ett rens bland folk för att slippa se dom. I alla fall på sociala medier, helst i verkliga livet med om det är möjligt. Det slog mig som en blixt från ovan...jag är ingen anhalt där man ska få ta min energi för att få ladda på sin egen..

Mvh

Den trötte gravida

Likes

Comments

Hur trött jag än är, eller hur mycket motivationen brister i svackor så återkommer jag alltid till min grundplan. Det är så oerhört skönt att ha min fasta punkt som jag alltid faller tillbaka på. Självklart pratar jag om träningen. Gymmet. Mitt andra hem. Jag kan nog inte tala om hur mycket jag brinner för detta. I år firar jag 15 år som gymkortsägare. Under dessa 15 åren så tror jag att jag har haft en period på ca 6-8 månader som jag inte ägt ett gymkort.

Det är så skönt att känna att jag inte tränar bara för att tävla utan jag tränar för att det är det som är höjdpunkten på dagen, sen visst ALLA pass är väl INTE en solskenshistoria. Och givetvis efter tävling så är det skönt att ta ett kortare break för att sedan återgå till sin hemmamark.

Den rätta känslan.

Hade känslan efter en tävling varit att jag inte orkat/velat komma igång överhuvudtaget på gymmet så hade nog inte tävling varit något för mig kan jag tycka. Att göra en tävlingssatsning på 4-6 månader för att sedan inte vilja/orka komma tillbaka till gymmet på minst lika lång tid skulle för mig vara den menlösaste satsningen någonsin. Vilket ibland har fått mig att fundera, själv avbröt jag min senaste satsning, det kändes inte rätt. Och jag hade just då inte kommit helt i fas med varken huvud eller kropp. Skulle jag gjort den satsningen så hade jag antagligen hamnat i det som jag beskriver en menlös satsning som endast hade gynnat tävlingshjärnan och inte mitt mående eller hobbyn jag brinner för.

Just nu känns det så tydligt att jag gör detta för att detta är ngt som jag brinner för, jag blir inte direkt smalare, orken är minimalt liten men endåså orkar jag mig dit, endåså tycker jag den större delen utav tiden att det är så fruktansvärt kul.

Stödet.

Som jag nämnde ovan så blir jag inte mindre med tanke på att det inte är långt kvar tills halva graviditeten har gått, jag känner mig just nu i mitt esse...konstigt nog. Nu när jag slutat spy gallan ur mig. Vilket gör att det är ännu roligare att köra på. Faktum är att det är fan tur att jag har de människorna jag har runt mig. För det är dom som får mig att orka med vissa dagar, när man kan skicka ett långt mess till sin syrra och lipa sig om situationer som uppstår eller när man kan få ett mess från sin mamma eller pappa som stöttar, eller bara det att man kan ringa sin svärmor som gärna pratar med mig om livet och allt däromkring, eller vänner som gärna bjur på en fika och försöker diskutera och lösa världsproblem trots att deras egna liv är som en berg o dalbanan. Det är nog mestadels dom som får mig motiverad till att faktiskt orka trots att dagen ibland kan vara väldigt mörk. Så tack för att ni finns för den hormonella tjockisen 😂

Med det sagt utan stöd kommer man långt, men med stöd så kommer man mycket längre.

Att söka inspiration har varit ganska lätt hittils. Dock börjar jag märka att det blir allt svårare att hitta just det som gör att jag utvecklas. Därför har jag gjort lite nya val i livet. Detta baseras dock inte på inspirationssökande utan snarare om saker som plockat bort min inspiration. Även hur min ork har sviktat, har gjort att jag valde att ta beslutet om att lägga snickarutbildningen på is. Just nu kändes det inte rätt alls att fortsätta med utbildningen. Och hoppas på att framtiden kan ge mig ny chans när jag väljer att plocka upp denna tråd i livet igen. Jag är i alla fall nöjd över valet och inser att som gravid så har man trots allt lite begränsningar.

Men som vanligt, när inte plan A går som den ska så tar man plan B. Just nu sitter jag och inväntar svar på ett litet projekt från två ställen. Går det vägen så kommer jag nog ganska snart ha fulllt upp igen..😂 #honmedadhd

Kort och gott.

Idag är livet gôtt

//sujo


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Tänkte bara snabbt svänga in såhär på kvällskvisten och tala om för alla er mammor, pappor eller ni som helt enkelt har en bebis att jag har ett samarbete med Twistshake som just nu ger 20% rabatt på hela deras sortiment.

Skriv bara in SUJOBACKELIN20 i rabattfältet vid beställning på deras hemsida www.twistshake.com så dras ett automatiskt 💕

De finns även på instagram: twistshakebaby

Check it out, finns massor utav storlekar och roliga färger, nappar och napphåölare till bebisen samt i nappflaskorna följer det med en lite behållare man kan fylla med frukt eller annat smått 🌹

//sujo

Likes

Comments

Jag vet att jag är skitlöjlig nu, eller ja, jag känner mig skitlöjlig. Kanske är det för att det är lite tabu att skaffa sig planer redan nu att sikta på att ha till efter förlossningen. För sen när man blivit mamma, då ska man inte inte hinna med något annat än en bebis, och fy skam om man unnar sig att vara självisk och vilja ha lite planer och drömmar som man vill förverkliga till efteråt.

Men så är det nu, jag behöver planer för att känna att tuffare tider inte blir så tuffa för att jag minsan lägger upp en typ utav "överlevnadsstrategi". Jag tror nog att vi som tävlar och tränar aktivt är ganska lika på denna fronten. Man planerar gärna väldigt långt frammåt. I mitt fall är 2018 planerat. Det kanske inte går som jag vill på alla fronter men det är iallafall en strategi och jag lär aldrig vara uttråkad så länge jag håller mig till planen.

Kanske ör det en typisk grej med mig, jag måste alltid planera minst ett till två år frammåt, inte i detalj men på ett ungefär var jag ska befinna mig i livet. Sen kan man aldrig förutspå saker och ting som inte går att påverka,

Min 7 års plan som jag gjorde för 5 år sedan är ju fortfarande igång, den gällde främst studier och hade inte så mycket med träning att göra och har hittils nått en bra bit på vägen förutom sökt in på brandmansskolan. Vilket var huvudsyftet med planen.

Nu lyder i alla fall planen som så:

Träna på så mycket jag kan, vidbehålla styrka.

Göra högskoleprov

2018

bebismysa massor

ta tag i långa promenader med bebisbagn 🍼

Återgå till gymmet

Träna till tough viking

Träna till brandmansskolan

Söka in brandmansskola

Träna inför fitnesstävling

Bara bli allmänt jävla awsome


(Kommer troligen fler "to do" saker men nöjer mig där just nu)

Nu vet jag ju inte om allt kommer vara genomförbart 2018. Men det är i alla fall drömmar, planer och ett sätt att hålla uppe hoppet. Lite mitt sött att klara av tanken att bli så "isolerad" som jag just nu känner mig. ( jag har knappt kommit utanför dörren på en vecka, så det kliar lite i fingrarna)


imed planer så går ju tiden fort..haha eller inte, bara i vecka 11 och MINST 209 dagar kvar, alltså har jag över 209 dagar att fylla med saker "to do" och saker som skall införskaffas till vår framtida lilla stjärna.

Just nu har jag nog ca 10 maskiner tvätt att göra då vår maskin har sagt upp sig, samt att jag är ganska instängd nu när även vår bil har rasat, och inte nog med det, imed gravidillamående har avtagit en aning så har jag ersatt det med en skyjävla tandvärk. Tandläkaren misstänker att tanden i värsta fall behöver rotfyllas.

Det tycker inte min plånbok....såattteeeee annars rullar väl allt på som det ska...enligt murphys lag ☺


Likes

Comments

Inleder V10 med en rejäl jävla smäll kan man säga. Jag tror denna veckan har varit värre än någonsin i måendet och jag hoppas att det verkligen inte blir värre än såhär. Imorgon har jag tid hos barnmorska för olika blodprov, pissprov och allmänna samtal, likaså har jag sedan ett möte på vårdcentralen för hur vi ska hantera mitt illamående (asså att jag spyr från det att jag vaknar till sen eftermiddag) på bästa vis. Just nu är det som sagt för jävligt och inte nog med det så har jag tung andning väldigt ofta som jag tror beror på mängden blod som min kropp har ökat med den senaste tiden. Enligt information via nätet och barnmorska så ska kroppen tillsätta ca 1-2 Liter extra blod under graviditeten vilken märks av på bland annat hjärta och lungor. Och, ja man kan väl lugnt säga att jag märker av detta så väl.

MEN ALLTSÅ
Jag tycker det är intressant med tankegångar även hur andra runtomkring mig reagerar när man berättat att man är gravid. Helt plötsligt har man en drös med folk som ska tycka och tänka så mycket kring en. Faktum är att jag skrattar lite åt det ibland och givetvis tycker jag det kan va lika irriterande också.
En vanlig kommentar är numera "men du som är så stark borde orka göra detta" (oftast i syfte med att jag tränar och numera står och flåsar som om jag sprungit ett Marathon, trots att personen ifråga vet att man är gravid.)
Svar på detta: nej jag kan inte göra "allt det där vanliga" i normalt tempo. mitt hjärta slår på ganska kraftig, och jag blir fruktansvärt trött fort... Det betyder inte att jag är otränad, lat eller ovillig. Det är mest att jag behöver längre tid på mig att utföra momentet.
Nästa vanliga kommentar: "Vänj dig!" Oftast syftat på att jag ligger och mår skit en hel dag, att jag spyr gallan ur mig. Svar på detta: Nej, jag behöver inte vänja mig vid att må kasst. Helt enkelt har jag rätten att tala om att jag faktiskt inte mår bra utan att behöva skämmas och utan att du som person ska på något vis antyda på att "skyll dig själv".

Nästa "vänj dig" som kan handla om en drös ihopkopplade oljud som gör en galen, om man förmodan påpekar att "fan här var det livat!" på ett frustrerande vis, så tro på fan att en präktig översittare (oftast flerbarns mamma) ska komma och påpeka att man minsann ska vänja sig! För nu när man är gravid så får man inte längre tycka det är jobbigt. För den här flerbarnsmamman hon har ju minsann upplevt det med sina barn så då måste man på något nedvärderande vis påpeka att man ska ha minsann samma helvete. (vilka av er känner igen er, upp med era händer) Svar på detta: Jag VET att jag kommer ha många livade år framför mig, det är inget man som bitter medmänniska behöver trycka upp i den gravidas ansikte som om jag som gravid inte skulle redan ha räknat in detta i "notan" utav kiss, spyor, diarréer och långa nätter.

Och Sist Men Inte Minst: "hur ska du klara av detta egentligen?" Detta syftar på tillfällen som man valt att ta avstånd vid vissa situationer såsom lukter, intryck och annat som kan göra att man mår extra dåligt.
Svar på detta: ja, asså, mår inte jag bra av något så berättar jag för min omgivning att detta inte är bra att göra i min närhet för då mår jag extra dåligt. Detta betyder INTE att jag INTE skulle klara av att vara gravid i 9 månader, eller rent utav bli en bra mamma. Utan snarare detta berättar jag för att ni ska kunna hjälpa mig att inte spy er i ansiktet när ni nästa gång tänder en cigg mitt framför ansiktet på mig, som exempel. Denna fina översittarattityden har på något vis förföljt mig, och det har bara gått 10 veckor.

Detta är ju dock bara några få utav de alla kommentarerna jag tagit upp som jag just nu orkat ge svar på.
Det ska givetvis bli kul att få se vad man mer bör göra/inte göra, vad man får tycka och hur man får må.

Slutligen,
Det är alltid tråkigt med folk som ska tycka och tänka och lägga i något negativt i något så fint som man försöker skapa. Tyvärr kommer det alltid finnas dessa personer.
Tyvärr kommer det också alltid finnas avundsjuka, hat och irritation hur man än vänder och vrider sig i livet (och nu pratar jag inte bara om just de ovannämnda). För det finns alltid någon som ska tycka och tänka bakom din rygg och ifrågasätta dina val och bygga upp "läger" utav hat och osanningar. Som tur är så finns det alltid en större massa som stöttar, är glada och faktiskt hejar på än! Dom finns där när allt är tungt och jobbigt.
Med detta vill jag säga
"Ord är hårdare än slag".
Jag har upplevt både orden och slagen. Och orden gör bannemejj ondast. Därför bör man tänka en gång extra på vad man säger, även kan man/du låta sin bitterhet stanna i ditt eget huvud istället för att spy det över den som arbetar sig uppåt.


//SUJO




Likes

Comments

Det slår mig att ju mer jag kollar runt efter prylar till bebisen desto mer förstår jag att jag inte fattar någonting. Det är babysitter, babynest, babyskydd osv osv. (detta är bra för det, denna funkar till det) Det tar ju aldrig slut! Det känns som att det finns prylar till varje situation. Helst kostar allt multum också, vilket har gjort det ganska givet att vi inte köper något nytt nästan. Med tanke på mängden grejer som tydligen skall behövas till ett nytt barn så har vi redan nu börjat inhandla mycket. Rent ekonomiskt blir det en del trots att vi håller oss till så låg budget som möjligt. Det otacksamma med att spendera mycket pengar är att den ganska snart kommer att ha växt ur allt. Såsom kläder, barnstol osv. Som tur är så har vi många bra vänner och släktingar som ställer upp för oss och kollar runt efter både säng, vagn, kläder och annat som kan behövas.


I går var vi i alla fall och hämtade en barnvagn för en bra peng, det blev supermärket Brio. Skönt nog hade den handtag som gick att förlänga så även Micke kan skjuta vagnen framför sig om det skulle behövas. Likaså gick det att ställa så även Alex kunde gå med den. Det är kul, för det märks så väl på Alex att han ska bli storebror. Det var liksom som att han växte i hela sig själv. Det är trots allt ganska stort att bli storebror, speciellt i den åldern!

Apropå vagnen, det var ju ingen självklarhet det heller när man väl började kolla runt, det finns så sjukt många modeller som tur är så har Micke kunskap från det att hans barn var små vad vi bör ha. Enda kravet jag hade var att den skulle vara rymlig, snygg och kunna tas aningen offroad på skogsstigar utan att man ska vara rädd för att den ska välta. Så när Lollo ringde mig och hade lagt undan en vagn till oss så var det lite som om hon läst mina tankar.
Tack!

Idag är om man får vara lite gnällig, en ganska jobbig dag. Inte kunnat kissa på hela natten/morgonen. Som bekant är det nu jag springer på toa stup i ett vilket gör att det är ganska frustrerande! därför värker magen lite extra idag. Huvudet känns som om det ska sprängas då jag har ont i bihålorna, jag nyser konstant och mår illa på det.
YEPP! Mitt immunförsvar är helt FUCKED up! Och inte tala om orken. Den obefintliga orken. Och detta är bara Vecka 8...
//Sujo

p.s Älgar har tydligen svans i kina d.s

Likes

Comments

igår berättade vi för barnen att de ska få ett syskon i september. Det kändes som att det var lika bra att få det gjort då det börjar bli svårt att hålla det hemligt om varför jag ständigt är "sjuk" och varför jag har en "spyhink" bredvid sängen. Samtidigt är det bra för barnen att kunna ställa in sig så tidigt som möjligt inför en stor förändring i deras liv.

Alexander som är snart 9 år och som även är den yngsta utav dom trodde oss inte. Det kan ju dock ha att göra med att vi väldigt ofta skämtar och driver om saker och ting här hemma.
Matchande nog hade barnen innan vi berättat börjat prata om dagen då de får barn, vad barnet skulle heta. Alex skulle minsann ALDRIG skaffa barn, för det är äckligt med tjejer (ja, det är den ålder, bacillåldern)
.Så Micke frågade specifikt Alex om han inte tyckte om barn? -joo.
Sen om han ville ha ett syskon(?). Och det ville han, när vi väl sa att "men det är sant asså, du ska bli storebror och izabelle blir storasyster igen" så gick han absolut inte med på det, han trodde att vi garanterat ljög för honom. Efter en stund så förstod han att vi inte skojade.. Utan att han nu skulle bli storebror.
Izabelle som blir 13 år i år blev skitglad och sken upp när vi berättade och samtidigt försökte övertala Alex att vi inte skämtade denna gången. Så det var skönt att de ser fram emot förändringen. Kvällen spenderades med att kolla killnamn, för Alex vill minsann ha en lillebror.. Helst. Men namnet Gunnar, det blir det nog inte. Izabelle hittade massa "konstiga" namn och bröt ihop gång på gång, det blir ingen Stephen, Gunnar, Bertil, John-örjan, Inge, Berit.... Det är ju en sak som var säker.

När jag och Micke var hos barnmorskan så var det svårt att fastställa vilken vecka som vi var i. Jag var nästan rädd att om jag var i V 12 att det då skulle vara tvillingar med tanke på hur fruktansvärt dåligt som jag har mått. Det sägs ju att symtomen är dubbelt upp när man väntar tvillingar med tanke på den stora mängden HCG hormon som "sprattlar" runt i kroppen. Men turligt nog var det bara EN, visst hade det varit sjukt kul att få två samtidigt, tvillingar är ju lite speciellt. Men jag känner nog inte att jag hade velat bära på det. Det är tungt redan som det är och symtomen är redan hemska som de är.

Väl hos gyn på Livamottagningen idag så fick vi göra ett VUL (vaginalt ultraljud) som man gör i ett tidigt stadie, so far ser allt väldigt bra ut och man kunde se att jag var i v8!! (7+4) BARA 7 månader kvar, haha! Nu längtar jag att första trimestern ska vara över så att man kanske kan börja må lite bättre, just nu kan jag inte planera NÅGONTING då jag ligger och spyr dagarna i ände eller mår så illa att jag knappt kan röra mig eller är så jävla trött att jag knappt kan hålla ögonen öppna. Dessutom skenar hjärtat iväg. Vilket har gjort mig ganska bunden till att ha nära till toalett eller att jag kan sitta någonstans för att vila.
Så träningen hålls under begränsad nivå. Vilket även det är psykiskt påfrestande då jag är van att kunna röra mig hur jag vill. Men det blir snart bättre. :)

Hela denna resan kommer bli jävligt rolig, dessutom har det varit planerat ett bra tag nu att det känns som om vi redan är halvvägs in i graviditeten.
Det är lite sjukt precis som Izabelle sa igår "det växer någonting inuti dig!". Och om det blir ett September-barn så kommer det passa helt dunder inför att sedan gå på brandmansfysen, tävla i Tough Viking och allt annat som ska göras 2018. Dessutom fördelen med att vi har planerat detta är att jag inte påbörjat några tävlingsäventyr alls inför 2017, vilket har gjort att jag kunnat fokusera på att bygga styrka och bygga upp mig själv helt och hållet samt chansen till att kunna "varva ner". Hela den biten är så skön, då jag annars alltid har något på gång. Enda jag kan planera nu är hur jag ska genomföra dagen så smidigt som möjligt.

//Sujo




Likes

Comments

-Igår skar jag sönder min handled även en del på min fotled, jag fick sån jävla ångestattack. För under en längre tid har jag levt med svåra depressioner Det enda som lindrar nu för tiden, alltså för att få bort ångestens värsta toppar är om jag skär sönder mig. Inte för uppmärksamhet eller för något annat, utan för min skull. Jag är inget vad själsordet säger "emo" men jag mår dåligt. Och jag är ledsen och när mina tankar är mörka, ja då är det jävligt svart.
Tankarna snurrade i min skalle då jag la mig ner i sängen, faktiskt så snurrade hela världen för nu började det bli tight i andningsbröstet. Detta var på kvällen och fortsatte hela natten fram till tidig morgon. Egentligen vet jag inte vad jag har tänkt på hela natten. Tankarna har bara snurrat och alla lakanen är täckta i blod från min handled och fotled.
Dagen gled på och nu var det Fredag, folk märkte givetvis på jobbet att jag verkade lite "tröttare" än vanligt men inget som gick ut över jobbet.. För där jag är så jobbar jag med andra människor. Och faktiskt så gör jag ett jävligt bra jobb. Det säger i alla fall mina arbetskollegor.
På fredags kvällen drack vi några öl och skulle ut och ha det roligt, ett gäng folk,. vi gick längs Avenyn i Göteborg och allt var skoj tills klockan slog sent. Just då var det inte så skoj längre, för då började ångesten smyga sig på.
tankar började fara runt i skallen, jag började känna att svackan blev djup och min vän sa att hon skulle ta hand om mig. Väl på vägen hem till henne så kommer jag inte ihåg så mycket. Jag minns bara att jag vaknade till av att jag sitter på köksgolvet med en kniv i hennes kök, redo att skära upp mina handleder, fast denna gången så att jag förblöder och aldrig mer vaknar...
På måndag kommer jag till jobbet, chefen har hört att jag mår dåligt och är deprimerad, i samtalet nämner hon att jag inte kan fortsätta på jobbet något mera. Trots att det inte påverkar mitt yrke och jag är professionell så anser hon att jag är ostabil. Hon erbjuder ingen hjälp utan säger lite fint att fortsatt anställning här "inte är något de kommer att fullfölja."
På detta jobbet har jag slitit i månader, jag har ställt upp så fort de har ringt till min telefon och trots att jag haft dödsångest så har jag arbetat övertid. Jag har fått mängder av beröm av både arbetsledaren och mina kollegor.
Men nu har de kommit på tal om att jag inte mår bra. Trots att jag förklarar att det är jobbet som gör att jag står upp och än kan andas så tillåts jag inte få förlängt. Dock står det på kontraktet "timanställd/vakant" men vad gör det. De behöver ju inte anställa mig vidare.

Detta var min historia på sätt och vis...fast ändå inte. Detta är historier som jag har fått bidra till i något form utav stöd. som jag tyvärr fått uppleva med vänner som mått psykiskt dåligt. För när inte samhället vill fånga upp dessa individer som behöver stöd eller utredningar så blir det många långa sömnlösa nätter för oss anhöriga.
Och ännu värre är delen när de förlorar det lilla de har kvar av en fast vardag utav samhället såsom ett jobb.
Nyss fick jag till mig att en god vän till mig inte fick någon sommarförlängning på sitt jobb, personen ansågs som ostabil och ledsen (dock inte under sina arbetspass) men det gav chefen som anledning till att personen inte fick förlängt vikariat.

Då är min fråga, Kan man verkligen göra så som medmänniska mot en annan? när personen alltid har ställt upp på er verksamhet, aldrig brustit i sin tillsyn utav de som den har hand om, eller sitt sätt att vara professionell?
Kan DU med att diskriminera en individ för psykisk ohälsa? För i mitt tycke så är det diskriminering.

Enligt http://nsph.se (nationell samverkan för psykisk ohälsa) så står det enligt arbetsmiljölagen att "En arbetsgivare är skyldig att anpassa arbetsmiljön för dig som har eller får en psykisk sjukdom eller funktionsnedsättning. Det innebär att din arbetsgivare ska vidta skäliga stöd-och anpassningsåtgärder, så att du som arbetstagare, inhyrd personal eller praktikant, kommer i en jämförbar situation med personer utan en sådan funktionsnedsättning"

Min arbetsgivare Kan/ska ge det stödet till mig som sjuk, detta kallas Psykosocialt anpassningsstöd.


Ibland undrar jag om jag ska börja råda mina vänner att säga att de har fått cancer eller något annat hemskt, kanske en dödlig skelettsjukdom? ALS kanske? för då hade väl ingen velat neka mig det där jobbet till sommaren. kanske hade man tom fått en klapp på axeln och inte i ansiktet. Psykisk ohälsa kanske inte är dödlig på samma sätt som en fysisk sjukdom, kanske gör man sitt eget val i slutänden när man mist både jobb och livet, boende och allt som jobb genererar.
Men likt förbannat är det en sjukdom, som kan drabba alla, precis som cancer. Ångest, depressioner, förföljelsemani, utmattning, you name it!

Jag är lagom trött på alla som inte kan ta psykisk ohälsa på allvar, Detta mest menat till er som faktiskt har rätt att bestämma något över någon eller avgöra personens framtid (såsom en arbetsledare/chef), en skopa även till er föräldrar som yttrar orden "bara uppmärksamhet" till era barn eller inte ens kan med och fråga era barn "varför? vad kan jag göra för dig?" En person som mår dåligt vill inte höra "Jag har minsann också mått dåligt, men jag skötte minsann livet ändå, inga sura miner här inte"
Detta har jag personligen fått erfa, just den meningen ovan. och snälla lilla du, "Nej du har aldrig gått i mina skor, och att jämföra dig med mig bevisar bara hur lite du förstår skam och riktig sjukdom," Säg gärna till en cancersjuk människa att det bara är att resa sig "and get over it" skaka av dig cancern, du är inte sjuk! sluta gnäll".
Det är så illa det skär i mina öron nämligen, när inte folk tar psykisk ohälsa på allvar.

Så du som arbetsgivare (du som faktiskt har något att säga till om överhuvudtaget för en annan individ) bagatellisera inte personens sjukdom, för rätt som det är så sitter du i skiten själv. Rätt som det är så kanske det är du som förlorar jobbet pga någon över dig inte tycker du är värd något när du är sjuk. För karma is a bitch when she strikes back.

//Sujo

Likes

Comments

Kan man lugnt säga. Aldrig kan allt flyta på, men när det väl går skit då ska allt gå åt skit. Men ALDRIG kan ALLT flyta på? Lustigt hur det där hänger ihop. Trots allt är jag fast besluten om att jag snarast kommer lösa problemen då det bara gäller att vara ihärdig.


Problemet gäller dels min praktik, som jag har nämnt tidigare så går jag snickarutbildning. Tanken var att jag i Måndags skulle börja min praktik. Problemet har varit att jag studerar i Göteborg och min skola har tyvärr inga kontakter här uppe kring Trollhättan/Vänersborg/Uddevalla, och har därmed haft problem med att lösa en praktikplats.

Har ringt ena företaget efter det andra, ena svarar med att de har för lita att göra för att ta sig an en praktikant, medans andra har på tok för mycket att göra. "om du ringt i Mars så hade det varit möjligt" får man gång på gång höra…(Men nu ringer inte jag i Mars! jag ringer nu!)

I vilket fall som helst så kan jag inte göra mycket åt de 10 företag som jag kontaktat och fått ett "nej" från. Den eviga vinkelvolten som jag inte verkar ta mig ur. Synd bara att det är nu det gäller och inte i Mars. *SUCK*


Nästa vinkelvolt handlar om träningen, som bekant är jag på gymmet några gånger i veckan…Och som bekant så är jag extra fascinerad utav att slå PB på PB, och när inte det går så blir jag som ett envetet barn. Just nu står allt still, jätte still.

Marklyft: 120 kg

Militärpress: 42.5 kg

Knäböj: 100 kg (fulböj) 110 kg (ännu mer fulböj)

Bänkpress: 55 kg (ingen direkt favorit)

Man skulle kunna tänka sig att jag bör vara nöjd över dessa resultat, men när det går minst 1 månad utan utveckling vilket resulterar att jag bara står och nötar så blir jag frustrerad, tappar tålamodet. (Jag kan inte ligga kvar på bebisvikter om jag vill tävla i styrkelyft), för de vikter jag ligger på nu är inte ens i närheten utav ingångsvikt för att få tävla.

Tips efter tips, man försöker finslipa minsta lilla trots det går det inte framåt. Sujo och tålamod är liksom inte två ord som passar i samma mening, jag har ständig behov utav utveckling.


Tanken är att i framtiden tävla i styrkelyft, och det är inte något man kan perioda. Alltså att "ta ledigt" en månad hit eller dit är uteslutet. Helst hade jag sett att slutet av 2017 var året jag började tävla. Men det ligger långt bort i horisonten so far. 2018 blir mitt år helt enkelt, och det krävs en hel del jävla engagemang för att nå mot de högre vikterna.


Utöver alla vinkelvolter och o-väsentligheter så har jag minsann gått och blivit brillmongo.

Jag har brytningsfel och har dessutom svårt att läsa på långt hår då text gärna flyter ihop och jag står ständigt och kisar för att försöka tyda meningarna. Nu har jag i princip börjat gå med brillor på heltid då det blivit en sån stor avlastning för ögonen och huvudet att det helt klart är värt att vara ett brillmongo. Haha.

Mvh

Det Stolta brillmongot

Likes

Comments

Det är givetvis inte helt obekant att sömn är det som gör att man fungerar som medmänniska.
Som jag nämnt tidigare i mitt inlägg så har jag lidit utav kronisk sömnbesvär .Faktiskt sålänge jag kan minnas. Faktum är att första medicinen (insomnigsmedicinen) som jag fick utskriven så var jag endast 16 år gammal.
Detta var först tänkt som en korttidsbehandling, dock som i så många andra fall med sjukvården så skriver läkarna ut medicinen, diskuterar hur viktigt det är med uppföljningsmöte för att man sedan ska bli bortglömd i systemet. Detta har hänt fler än en gång och man lotsas mellan olika läkare (och vem är liksom jag att ringa tillbaka sålänge de fortsätter att skriva ut tabletterna till mig, jag får ju ÄNTLIGEN sova som jag inte gjort på år och dar).
Insomningsmedicin fungerar oftast klockrent, tills man vill sluta…

Det problemet som insomningsmedicin ställer till med är att den inte skapar en kvalitativ sömn, och inte nog med att man vaknar bakfull och resterande dag går åt att försöka ta sig ur sin hjärna likt en zombiehjärna som är likt en degklump så blir man hårt beroende utav "skiten", går man inte och lägger sig direkt vid intag så kan man i princip vakna var som helst i lägenheten för den skapar minnesluckor…

En rolig incident som skedde när jag bodde i mitt barndomshem i Kungsbacka INNAN jag förstod att den gjorde en lite knasig i skallen var att jag på tåget hem från Göteborg tänkte att jag skulle ta en tablett. Då var det ca 15 min kvar av färden och väl hemma gjorde jag det jag brukade. La in mina träningskläder i tvätten, gjorde iordning käk och gick sedan bums till säng.
Dagen efteråt kom jag hem från jobbet och min mor och far satt och skratta lite i soffan och ifrågasatte vad fan jag hade gjort dagen innan på kvällen. Där stod jag som ett frågetecken. Då fick jag veta att köksblomman stod i kylen, mjölken stod i skafferiet och oboypulvret stod även den i kylen…

Den historien täcker nog ungefär kroppens påverkan utav ett visst insomningspreparat.

Melatonoin var ju för några år sedan ett väldigt omtalat hormon som såldes i tablettformat. I Usa tex så är det inte receptbelagt utan ett kosttillskott, och inte heller var det då receptbelagt här i Sverige. Detta är alltså ett hormon som kroppen själv producerar vid mörker, och tillverkas i tallkottkörteln som är stor som en halv ärta och som finns i vår hjärnan.
Melatonin talar om för kroppen att den är trött, och tillåter kroppen tillslut att somna. Läs även
http://dinamediciner.se/nyheter/melatonin-sa-funkar-det Mao detta är naturligt och produktionen minskar ju äldre. man blir, människan har även förmåga att producera olika, en del är lågproducenter (mao har sömnbesvär& blir lätt nedstämda) Medans andra äe högproducenter utav melatonin.

Jag är INTE högproducerande.
När jag var 23 år så valde jag att det fick vara nog med insomnignsmedicin. Nu fick jag lära mig på nytt att somna in, utan mediciner. Likt ett barn så fick jag börja förstå hur man gör. "man blundar, man vrider på sig, vrider på sig igen, och nu är meningen att min hjärna ska göra så att jag somnar in" Men det gör den inte. Ingenting händer och här ligger man…Vrider, vänder och förstår ingenting. Träningen blir lidandes, för jag får ingen sömn. Jobbet blir lidandes, för jag får ingen sömn. Skolan blir lidandes, för jag få……Slå mig med en stekpanna och kalla mig Charlie…Rosa elefant 1, rosa elefant 2, rosa elefant 3…..
Ja vid detta laget har jag testat allt. Inget fungerar. Allt bara snurrar i skallen. VARFÖR?! Varför skickade ingen mig till ett sömnlabb, eller varför har ingen läkare faktiskt berättat om riskerna för mig kring beroendeframkallande mediciner(?) varfär blev jag inte satt på en mildare behandling(?)

Månaderna gick och visst blev jag av med medicinerna. Visst lärde jag mig hur det kändes att faktiskt somna in av sig självt (första natten då jag lyckades somna av mig själv så vaknade jag av ett glädjerus, det var så grymt fräckt att äntligen hade jag lyckats).

Nu efterhand förstår jag givetvis, att sluta tvärt med något inte är en självklarhet. Min teori; om man under ett långt tag tar insomningsmedicin, alltså tillför något kemiskt till kroppen. Bör inte kroppens egna produktion utav melatonin då upphöra? jag vill minnas att jag har för längesedan har läst att det är så. Men just nu inte hittar några belägg för detta.

Kampen om sömnen och avslappningen har självklart fortsatt genom åren sedan jag slutade med insomningsmedicinerna, jag var helt enkelt trött på att leka försökskanin när läkaren skulle sätta mig på ena preparatet efter det andra. Det ena mer beroendeframkallande än det andra. Som gjort för att fortsätta vara kvar i beroendeträskets lilla sjunkhål. I och med att träningen sakta men säkert började gå bra så ville jag hålla allt så naturligt som möjligt.
Jag var vid detta laget så jävla trött på att besöka läkaren, läkaren som inte gjorde annat än fösa mig vidare utan någon som helst utredning...Kanske kostar det samhället mindre att bara skicka iväg mig med nytt recept än ge mig en ordentlig utredning(?) I vilket fall som helst så har det viktigaste varit att skaffa mig dagliga rutiner, koffein är i princip helt uteslutet, och jag har kollat runt på olika kosttillskott såsom magnesium.
Magnesium "mirakelmineralen" som många påstår har varit till stor hjälp. Det som är till fördel med magnesium är att det har en muskelavslappnande effekt även har det en positiv förbättring på muskelkramper. Vilket vid sänggående är effektiv till att hjälpa kroppen varva ner.
Tex så kan man utläsa "aldrig vila (AV)"´s energidryck PXL innehåller magnesium, just den energidrycken ska enligt honom själv vara framtagen för datafolk som sitter uppe långa nätter och spelar. Smart tanke att då tillsätta Magnesium för att motverka hjärtklappningar under större intag. Sen om det är just den anledningen som magnesiumet är tillsatt i just den drycken ska jag ha osagt, då jag endast har reflekterat över ingredienslistan på burkens baksida. Magnesium är Mao ett välanvänt preparat som får muskler (även detta fallet hjärtat) att slappna av.
Mer saker som blivit tillsatt det senaste är böcker, jag har aldrig tyckt det varit så gött att läsa böcker som nu. Passande nog läser jag just nu "Doktor sömn" skriven utav Stephen King.
Böcker har blivit som "massage" för hjärnan och är det ultimata sättet för mig att varva ner och slappna av.

Här ovan är bara några få tips, kanske kan det hjälpa någon utav er som inte vet vart ni ska ta vägen för när inte samhället hjälper så får man försöka hjälpa själv. För i slutänden är de bara upp till än själv att lösa problemet.
//SUJO

Likes

Comments

God morgon och allt det där.
Tack för all respons på senaste inlägget, trodde inte så många skulle ta sig tid att läsa och ge respons tillbaka, så nu känns det kul att fortsätta skriva. Mycket av responsen som jag fick tillbaka var frågor kring mina utbildningar & kommande utbildningar. Så jag tänkte att jag skulle sammanställa några saker, såsom antagningskrav, grundbehörigheter och därtill. Alltså det "lilla" som jag har koll på. Sen får man gärna komplettera om jag missat ngt eller helt enkelt skrivit fel. Så…..

Undersköterskautbildningen har inga krav på förkunskaper och är ca 1½ år lång utbildning som innefattar bland annat Medicin 1 & 2, Hälsopedagogik, Specialpedagogik, Psykologi, APL, samt inriktning vad man nu väljer. Jag valde Akutsjukvårdare (då jag ansåg att det antagligen skulle komma till bättre användning som brandman än någon utav de övriga inriktningarna) Har även för mig att psykiatrin var en inriktning.

De flesta tyckte medicin var svåra kurser, man menade på att medicin var en sådan kurs man aldrig kunde gå utanför ramarna. För allt som man läsergår inte att förändra, en cell är en cell och dess uppbyggnad är på det viset som det är. Jag har alltid haft lätt för medicinläran då det genom åren varit något utav mina största intressen. Ja, faktiskt var det anledningen till att jag ville läsa till USK. Det stora intresset utav medicin samt meriten att vara akutsjukvårdare som brandman sedan.

Snickarutbildning. Här har jag faktiskt sjukt dålig koll på vad våra kurser heter, två utav kurserna heter Husbyggnad 1 & 2. Här har man inte heller något krav på förkunskap, givetvis är det bra att ha intresse utav att snickra innan man kommer in på kursen. Just den utbildningen jag går, så kommer alla in med olika mycket i sina bagage, vissa har snickrat på sina hus andra har knappt hållt i en skruvdragare. Så utbildningen är för ALLA som har något form utav intresse.
Kursen finns i Göteborg och är ca 1-1½ år lång. Vi är soppas liten klass så vi ska vara klara på 1 år, villket är jävligt gött för en stressad människa som mig själv som bara vill ut i arbetslivet när jag väl hittar något skoj.

Sist men inte minst, utbildningen som jag fått flest frågor om. Som jag själv ännu inte har ansökt till, Brandmansutbildningen.
Utbildningen finns i Revinge, Sandö samt Rosersberg. Som tur är kan man läsa den på distans då jag inte kan läsa den på plats. Dock är där obligatoriska träffar som innebär att man ska klara av övningar såsom rökdykningar och klättra i stega, 30 meter upp där ska man svara på frågor. Så varken klaustrofobi eller höjdrädsla är något att rekommendera att ha.

Utbildningen kräver grundläggande behörighet (gymnasiellt yrkesprogram) precis som vilken högskoleutbildning som helst och det innefattar även att man gjort den särskilda behörigheten som är:
Svenska 2
Samhällskunskap 1b
samt matematik 1b

ÄVEN B-KÖRKORT är krav!

Man måste ha ett godkänt rullbandstest, som MAX får vara 6 månader gammal innan ansökan.
Blankett hittar man på denna länken: https://www.msb.se/Upload/Blanketter/Utbildning/Testprotokoll_rullbandstest.pdf
Den skall tas med dit man gör testet, vilket man kan boka in på en brandstation.

Detsamma gäller simtestet, där du ska visa prov på din simkunnighet.
Man ska därmed kunna: 100 m valfritt simsätt, 50 m med livboj, 50 m bogsering av jämnstor kamrat, maxtid 8 minuter.
Här kan man läsa om testet:
https://www.msb.se/sv/Utbildning--ovning/Utbildning/Skydd-mot-olyckor/Behorighet/Simkunnighet/

Alla dessa ovannämnda är alltså krav och inga meriter.
Tyvärr så är det högt tryck på ansökande till SMO (skydd mot olyckor) vilket har gjort att de tyvärr fått göra urvalsgrupper.
"50% av platserna tillsätts av sökande med betyg. I betygsgruppen ingår också sökande med studieomdöme från folkhögskola.
30% tillsätts av sökande med högskoleprov.
20% platserna tillsätts med sökande som har betyg inklusive arbetslivserfarenhet"

ALE-arbetslivserfarenhet på minst 2 år halvtid kan få extrapoäng till sitt betygsmeritvärde.
2-5 år +0.5 Poäng
5-7 år +1.5 poäng
över 7 år +2 Poäng

Mer info på:
https://www.msb.se/sv/Utbildning--ovning/Utbildning/Skydd-mot-olyckor/Antagning/

Allt som jag skrivit om ovan finns på http://www.msb.se själv har jag lusläst sidan huuuur många gånger som helst. Jag har skickat efter kataloger från skolan, ringt till de som har hand om antagningen och princip intervjuat dom för att få reda på så mycket som möjligt.
Gör man en sådan resa som jag fått göra så är det viktigt att ha koll på alla bitarna innan man börjar studera. Samt är det alltid bra att höra av sig och visa intresse. Kanske kan det påverka chanserna? Vad vet jag, men det känns i alla fall bättre att fråga en gång för mycket än söka in och missat något till ett drömyrke. Det är liksom ingen annans fel om man inte läst rätt eller man glömt komplettera något.

Flera fyskrav till skolan? Faktum är att jag är helt säker på att där fanns fler fyskrav för att ta sig in på skolan, såsom bänkpress 35 kg x 30 reps…Men kan just i dagsläget inte finna något. Kanske har jag förväxlat det med att man har fyskrav när man söker arbete som brandman.
Där ska man också ha koll på fyskraven som gäller på de olika brandstationerna runt om i Sverige. Såsom bänkpress efter en metronom, greppstyrka, axellyft osv.

Bästa är att ringa stationen som man är intresserad utav eller kolla på deras hemsida om vad som gäller.
Detsamma gäller körkortbehörigheten, somliga stationer har som krav på att man ska ha CE-kort (alltså tung lastbil med släp) andra har det bara som merit. Säkrast är dock att skaffa det, dock är kostnaden enorm och oftast står inte din arbetsplats för körkortet.

Såååå! Nu har jag nog fått ner allt som jag vet och har koll på så härmed kommer jag hänvisa er hit…eller till MSB.se. Jag själv önskar att jag hade hittat en sida som var mer rakt på med vad som krävdes och vad som var meriterande. Istället för att man skullebehöva få söka på en miljon olika länkar innan man fick ihop vad alla kraven innebar osv. Det är som en jävla djungel innan man faktiskt förstår hur allt fungerarar, och för någon som inte är insatt… ja då är det verkligen en djungel.

Dock har ju jag haft en jävla tur och kunnat få svar på mina frågor hos min brandmanspolare som jobbar på Storgöteborgs brandstation. Allt kring krav och hur man bör träna.

Dessutom fick jag i födelsedagspresent av min man, att han hade anordnat ett studiebesök på en brandstation…haha det kan verka lite töntigt, men jag är ju så fascinerad utav yrket och speciell brandbilarna att jag var som en 5åring på julafton haha! Sujo 5 år! Men men, ska man utbilda sig över 2 år så är det värt att höra sig för och se om man kan få komma på besök till en station, dessutom brukar brandmän anordna träffar runt om i Sverige där FRÄMST barnAKA SUJO får komma och hälsa på dom och sitta i brandbilen..

Etttypsikt scenario när make, jag och barnen är ute och kör bil är:
Brandbil åker förbi.
Sujo: BRANDBIIIIIIILLLLL!!!!!!!!!!! *flaxar hysteriskt med händer* glädje,(någon liten glädjetår.)
Barn (8 & 12 år gamla): MEN SKÄRP DIG!! DET ÄR BARA EN BRANDBIL!!!
Make: Asgarv.
Om jag mot all förmodan skulle missa brandbilen så skriker Micke högt och pekar "BRAAAANDBIIIL"
så ja, ingen risk att jag missar något på våra utflykter.
Återigen...Sujo 5 år till eder tjänst.


Så, nog tjötat och nog skrivet. Hoppas detta kan hjälp
a någon som är intresserad utav yrkena ovan. ;)



Likes

Comments