Header

Glad midsommar alla vackra där ute! Hoppas ni får en härlig dag med lagom regn, för visst vore det inte midsommar utan åtminstone en regnskur? Hahah! Själv firar jag med hela familjen och min systers minsting, Milo, som även är mitt gudbarn, blir idag 1 år gammal. Hurra för honom! Vad gör ni för kul idag?

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Mamma kom hem med blommor inför morgondagens midsommarfirande och jordgubbar för precis samma ändamål. Jag tyckte att det var för lång tid att att vänta ända tills imorgon, och ville njuta av både blommor och jordgubbar redan nu. Tjuvade en jordgubbe och har härmed ätit årets första jordgubbe idag. Himla sent dock, men kanske är det för jordgubben som jag är på så himla bra humör idag?

Min käre bror fick ställa upp när blommorna skulle fotas. Förresten, väduren under dödskallen tatuerade jag på honom när jag var ca fjorton år gammal. Hade glömt bort den tills jag kikade på bilden!

Idag har jag varit sådär himla härligt produktiv. Har även upptäckt hur otroligt avslappnande det är att rita och kladda, trots att min hand är så ostabil att även en streckgubbe blir misslyckad. Men för en timme eller två försvann jag in i en bubbla, släppte denna världen och det fanns verkligen inget annat förutom jag, min penna, pappret och musiken som spelats högt ur min högtalare hela dagen. Underbar sysselsättning när vädret inte är på topp. Sist jag verkligen ritade var jag ca elva eller tolv år gammal och gjorde det mest för att jag inte hade något annat för mig.

Likes

Comments

Inlägget inehåller affiliatelänkar.

Såg dessa tröjorna på bikbok och blev totalt kär. Inte helt säker på ännu om jag tänker investera i en, men en tröja med banantryck på skulle kompletera tomrummen i mitt liv.

Funfact: Jag använder mitt egenpåhittade ord "bananbajs" flera gånger om dagen, för att benämna när något inte riktigt är som jag vill, när något är dåligt eller när någon är en "bananbajs". Alltså, när någon är sådär onödig, äcklig och irriterande som dedär strängerna på bananerna kan vara ibland. Det är bananbajs. Som en liten parantes kan jag även tillägga att bananbajs funkar alldeles utmärkt att skrika åt en person när du är arg, personen blir inte förolämpad utan endast förvirrad, och brister i vissa fall ut i skratt. Då är det bara att gå och du vann diskussionen.

Likes

Comments

En av alla bilder som Vija tog på mig i tisdags, från ett garage i Ystad.

Har ni förresten sett att jag klippt mitt hår ännu lite kortare, samt färgat tillbaka det till den mörka bruna färgen som jag haft sedan jag var ca tolv år? Trivs bäst i mitt mörka färgade hår, men ibland behöver det vila. Nu har det vilat färdigt dock.

Jeansjackan är också ny. Hittade den på Emmaus utan varken storlek eller märke kvar, men den var förstor och satt därför perfekt, tyckte jag. Nu är den min och jag är 250 kr fattigare, men en jeansjacka rikare.

Likes

Comments

Efter en kortisdag i skolan hängde jag kvar i Malmö med Emelie och Tova ett tag, innan jag tog mig vidare mot Ystad. I Ystad mötte jag upp Vija, då vi tänkte fylla på vårt förråd av bilder en aning. Vi slutade upp med en laptop i knät på marken i ett parkeringshus för att kolla lite nämre på bilderna, men trots allt så är ju alla lösningar bra förutom de dåliga.

Efter att vi fotat en stund förflyttade vi oss till en bänk, då vi satt och pratade av oss om allt möjligt. Ystad har ju faktiskt också ganska mycket fina hus, och Flying Tiger har möjligen det bästa istéet som finns.

Tillslut satte vi oss på tåget hem och fortsatte granska våra bilder, samt ta lite nya. För skojs skull bara. Nu blir det duschen, en kopp te och sedan bör jag sova. Skola tidigt imorgon igen, och sedan sover jag i Malmö för att göra torsdagens morgon lite lättare.

Likes

Comments

En lärare ifrågasatte mig en gång när jag berättade att jag hade socialfobi. Han menade på att om han hade hört det från någon annan än från faktiskt mig, hade han varit stensäker på att de ljög. En bekant till mig trodde en gång att jag överdrev, då personen menade på att jag inte alls var blyg. En annan gång fick jag höra att det inte var sant, eftersom att jag valde att besöka ställen där hundratals människor var ett faktum. Men social ångest är långt ifrån detsamma som att vara blyg och läraren som misstrodde mig skulle ha sett mig för några år sedan, då jag inte ens vågade prata i ett klassrum.

Jag har jobbat så hårt jag bara kan gällande min ångest i sociala sammanhang. Just därför kan jag idag leva ett liv som till det yttre ser ganska normalt ut. Jag kan träffa nya människor, jag kan gå och handla, jag kan vistas på offentliga platser och i stora folkmassor, helt utan att någon märker av mina problem. Nästan. Ångest och panikattacker så himla mycket mer än att stå och vagga fram och tillbaka, hyperventilera eller gråta hysteriskt. All form av ångest visar sig olika från person till person, och det är långt ifrån alltid som symptomen är desamma som jag nyss beskrev. Overklighetskänslor, kallsvettningar, yrsel, illamående och otroligt mycket mer är vardag för mig. För även om jag har jobbat hårt, är jag ännu inte i mål.

"Ibland tror jag till och med att jag ska svimma, i värsta fall dö."

Jag räknar mina pengar innan jag går fram till kassan och ska betala. Jag sitter hellre kvar på lektionen och gör allt vad jag kan för att inte kissa på mig, då jag inte vågar resa mig upp och gå på toa när alla andra sitter tysta och fokuserar på sitt skolarbete. Jag kallsvettas när jag tvingas hålla en konversation med någon jag inte känner särskilt bra och jag skakar ofta trots att jag inte fryser. Ibland när jag åker buss blir jag plötsligt "åksjuk", om bussen är för full. Jag tror då att jag ska spy, jag mår illa och kallsvettas återigen. Ibland tror jag till och med att jag ska svimma, i värsta fall dö. Att ta upp mat i matsalen när det är kö bakom, är något jag avskyr. Jag vill inte väcka tanken hos den bakom mig, att jag antingen äter för mycket eller för lite utefter hur min kropp ser ut. För det har hänt, att människor kommenterat. "Inte konstigt att du är smal, du äter ju inte!" eller "Oj, orkar du allt det? Du som är så smal!". Och medans jag väntar på någon eller något, ensam, röker jag alldeles för många cigaretter i rad därför att jag annars inte vet vad jag ska göra. Hur väntar en normal människa? Vad gör en med händerna? Åt vilket håll ska en titta? Är det knäppt att stå ensam ute på stan?Att tvingas ringa till någon jag inte känner väl får mig ofta att gråta av rädsla och när jag möter människor i verkliga livet undviker jag allt som oftast att möta personens blick. Samtal med lärare, betalning i kassan, en konversation med endast en bekant. Det är många situationer då jag vänder mig bort eller fäster blicken i något helt annat än vad jag förväntas fokusera och titta på.

När jag var mindre kunde jag knappt prata inför andra människor. Nästan inte alls. Om jag fick ordet i klassrummet rodnade jag, svarade så snabbt och tyst jag bara kunde samtidigt som händerna dolde min mun. Om jag mot förmodan ville vara med i diskussionen och räckte upp min hand, ångrade jag mig snabbt när ordet var mitt och jag tvingades prata inför de andra, trots att jag hade något att dela med mig av. Ibland började jag skaka och gråta så mycket att jag tvingades lämna klassrummet. Helst innan någon upptäckte mig, förstås. Ett tag slutade jag även att äta skollunch helt och hållet, och sa att det berodde på att jag inte gillade maten. I själva verket handlade det om att jag hellre gick hungrig än att tvingas äta inför andra människor. Och när jag endast var ca 8-9 år gammal kunde jag drabbas av overklighetskänslor och panikattacker medan jag var påväg till skolan, ifall jag skulle råka komma försent trots att jag var ute i himla god tid. Tänk så skulle jag råka ramla och därför komma senare? Tänk om jag glömt något viktigt hemma och var tvungen att vända om? Och skulle det någonsin vara så att jag riskerade att komma en ynka minut försent, då vägrade jag att gå till skolan. För då kändes det mer rimligt att vara hemma en hel dag än att låta klassen se vilken inkompetent människa jag var. Trots att det självfallet inte var så.

Men himla tur har jag, att jag på egen hand ständigt utmanat mig och haft de absolut mest underbara människorna runt omkring mig. För idag kan jag leva ett liv som till det yttre ser ganska normalt ut. Jag kan träffa nya människor, jag kan gå och handla, jag kan vistas på offentliga platser och i stora folkmassor, helt utan att någon märker av mina problem. Nästan.

Likes

Comments

Igår var det precis ett år sedan jag gick ut nian. Shit vad sjukt, vad mycket som hänt och vad himla mycket annorlunda nästintill allt är nu i jämförelse med då. Det var så himla mycket som slutade i samma veva. Saker som bara upphörde, totalt innan förvarning. Precis lika mycket som jag älskar att se tillbaka på hur allt utvecklats, så avskyr jag även att inse vad som förändrats. Mycket förändras sjävlklart till det positiva och trots att mycket är super nu, är det omöjligt att låta bli att sakna det som en gång var. För det som en gång var fick mig att le just då, trots att det i dagsläget förmodligen inte vore detsamma.

Likes

Comments

Igårkväll låg och jag skrev anteckningar på mobilen tills klockan slog halv två. Jag skrev ner såntdär som jag garanterat kommer att ha glömt till morgonen igen. Såntdär, som ingen annan någosnin läser och som bara ligger och skräpar i mobilen. Trots det raderas dem aldrig, trots att ingen läser dem. Inte ens jag. Och även fast jag ständigt blir påminnd om att lagringsutrymmet på mobilen är fullt och jag allt för ofta tvingas radera några halvdåliga bilder från kameraalbumet, även då glömmer jag totalt bort att jag säkert har flera hundra meningar att radera från mobilen. Meningar från sådant som jag en kväll skrev, och som jag morgonen därpå hade glömt bort igen. Och det hade jag gjort även denna morgonen.

Men inte ens under dagen, när solens strålar når mig där jag gömmer mig under filten i sängen eller på golvet framför spegeln, inte ens då står tankarna stilla. Jag skapar meningar i mitt huvud och fyller snart på så pass att det blivit en flytande text. Och ibland, om jag kommer ihåg de meningar jag skapat, antecknas dem slarvigt i ett block. Ett av alla säkert tusen block som går att finna i varenda hörn av mitt rum. Anteckningsblock i alla olika färger, storlekar och tjocklekar. En del så gamla att jag skäms över mina stavfel när jag tittar tillbaka och andra köpta lite senare. En del med knappt en endaste sida tom, andra med bara några få meningar i. Vissa består av kortare citat, andra med längre berättelser. En del berättelser är verkliga, andra påhittade. Mycket nedskrivet är sådant jag bara tänkt, vardagssituationer som jag romantiserat för att ge mig en ny anledning till att le och annat är sånt jag bara skrivit, utan närmre eftertanke.

Och trots att jag ständigt skapar meningar, mitt under ljusa dagen eller när natten inte låter mig sova, så lyckas jag aldrig att skriva något vettigt att publicera för er. Jag skulle kunna sitta en hel dag och spekulera över varför det kanske blivit såhär, men det låter jag bli. Istället låter jag er bara veta precis det jag vet. Jag lever fortfarande, jag slipper sommarskola, jag har en vecka kvar innan sommarlov och jag har under tystnad samlat massvis av inspiration. Jag har ca femtioentusen påbörjade inlägg och lika många idéer att verkställa. Jag ska bara släppa blockeringen, den som gör att inget publicerats. Sen kör vi. Kanske redan nu.

Likes

Comments

S u g k a t t 

Ni som följer mig på instagram har förmodligen redan sett detta, men världens bästa @vijapriedite har gjort ett helt nytt ansikte för "sugkatt". Då jag hittade en liknande sticker i hennes fönterkarm och sedan klistrade fast den på min dator slog idén oss, och endast någon dag efter dök denna loggan ner i inkorgen på mina mail. Katten kommer dessutom hädanefter agera header åt bloggen.

På instagram fick jag höra att detta verkligen var en perfekt logotyp för mig, och jag håller absolut med. Denna sura katt är perfekt för mig på så himla många olika sätt. Dels älskar jag det faktum att katten inte alls är glad, söt eller ser särskilt trevlig ut. Jag själv föredrar ju faktiskt hundar. Katten är ju dessutom helt perfekt passande för mitt alias som jag använder i sociala medier, utan någon vettig förklaring. Men framförallt, så speglar katten mig personligen. Jag vet inte hur jag i ord ska förklara vad jag menar, men jag tror att de som känner mig kan hålla med mig. Oavsett hur snäll, trevlig, omtänksam och glad jag än kan vara, så upplevs jag allt för ofta ändå som sur. Speciellt hos de som inte känner mig. Jag säger vad jag tycker, jag lägger inte på en konstig och ful ton på mina ord för att prata som en bebis och jag är bitter när det behövs. Jag argumenterar med människor utan att ens lägga märke till att jag gett mig in i en diskussion och jag skriker tillbaka till männen som visslar på mig när jag rör mig runt på allmänna platser. Min humor är ganska grov och ibland är det roligaste jag vet att provocera folket runt omkring mig. Det kan vara allt från att peta om och om igen på en vän till att fälla en halvtaskig kommentar till en snubbe på en fest och trots att jag många gånger också är väldigt snäll, positiv och glad så är det långt ifrån hela sanningen.

Så om sugkatt faktiskt skulle betyda något, låt oss då komma överens om att sugkatt är katten ovan med en personlighet som jag nyss beskrev.

Likes

Comments

Bloggen har stått tom ett tag nu, himla tråkigt och jag önskar verkligen att det vore så pass att jag äntligen fick chansen att andas ut. Men inte riktigt, inte än. Helgen som var bjöd på hektiska, fartfyllda och otroligt roliga dagar som fick mig att nästan glömma bort verkligheten ett tag. Plötsligt var jag sedan tillbaka i vardagen och kastades rakt in i skolarbeten, kursvarningar, presationsångest och stress.

I helgen som var gick jag all in tillsammans med Vija och en del andra härliga människor inför Lundapride 2017. Fredagen bjöd på Pride Pool Party och en precis sådär lagom härligt och skojsam kväll. Under lördagen var det dags för prideparad och stämningen var obeksrivlig. Rengbågsfärger överallt, vimplar och flaggor som sträckte sig högt över människornas huvuden och plakat med texter så som "All kärlek är bra kärlek" och "Stolt mamma och svärmor". Himla fint. Någon timme senare, med mättade magar och några leenden rikare, befann vi oss dessutom i sällskap av två totala främlingar. Egentligen hade vi nog verkligen ingenting gemensamt med dessa, vi pratade varken samma språk eller var i närheten av ungefär samma ålder, men oj vad kul vi hade tillsammans. De hade världens sötaste barn, ockuperade en bröllopsfotografering i några minuter och så skrattade dem konstant. Vi också förstås! Tillslut begav jag och Vija + Miranda oss tillbaka till lägenheten där vi fortsatte att ha väldigt kul.

Likes

Comments

Instagram @sugkatt