View tracker


Trots att jag har vägrat ta mitt Litium i en hel vecka har jag fått permission från psyket. De vet inte att jag ska ut och flyga. Jag toppar min dubbla GT med en Stesolid och håller min bästa vän i handen hela flygresan. Hen tycker förmodligen att jag är jätteirriterande men min närvaro och det faktum att skärsåren på mina armar har börjat läka väger förmodligen upp.

Vi landar på Gatwick och det är första gången jag är här i vuxen ålder. Vi vet ingenting. Vi vet inte hur en står i rulltrappan eller hur en köper biljett till Victoria eller att en måste spara biljetten hela resan så att den kan användas till att forcera biljettspärren på destinantionen. Jag visar lite skamset upp min tillknycklade gula och orangea biljett för spärrvakten och han släpper igenom oss utan att se oss i ögonen.

Vi bor på det billigaste hostelet vi kunde hitta. Det är ett sexbäddsrum några kvarter norr om Picadilly Circus och vi åker tunnelbana dit. Uppmärksamt studerar vi linjekartor och pilar på golv och väggar för att hitta rätt, medan pendlare utan något levande i blicken förstrött men irriterat går rundor runt oss. Vi får lära oss att man står till höger i rulltrappan av en otålig äldre man med obegriplig dialekt (Yorkshire, vet jag nu). Vi åker. Vi lär oss.

Jag minns ärligt talat inte vad vi gör de två dagarna vi är där, men jag minns hostelets våningsängar i nött gammalt trä, jag minns duschbåsen i hallen och hur kvinnor ogenerat blåser håret nakna och jag minns att jag tänker att här är folk storstadsmässigt utländskt engelskt frigjorda. Nu förstår jag ju att inte en enda på detta hostel är av engelsk härkomst och att termen "engelskt frigjord" är ett omöjligt kombinerande av ord, men mina tankar får illustrera hur naiv jag är trots mina tjugofem år. Jag minns mitt första möte med Primark i västra änden av Oxford Street, och jag minns att jag går vilse på Topshop vid Oxford Circus. Jag minns de små trivialiteterna på Urban Outfitters och jag minns att en ung, attraktiv man tar kort på oss i Soho och jag minns de för oss exotiska caféerna (Starbucks! Costa! Pret!) jag minns hur jag känner att detta är livet.

Åh livet!

Jag har en lila klänning med lila prickar och en svart bob och en Casio SA21 med ett fasttejpat axelband och på tredje dagen åker vi till Islington.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker


Att definiera en historias början är en lätt uppgift. Egentligen. Det började med ingenting. Sedan skapades världen på det sätt du i enighet med din trosåskådning finner lämplig. Därefter följde händelser av olika karaktär som genom sina konsekvenser ledde till andra eller liknande händelser som ledde fram till den plats i historien vi är just nu.

En kan gott vara aningen mer specifik än så. Historien ovan är förvisso korrekt, men inte speciellt användbar om en med sin historia vill väcka tankar hos mottagaren. Det är också bra om en sållar bort en hel del av tidsrymden som beskrivs ovan, annars blir historien rörigare och tråkigare än den allra tjockaste fantasy-tegelstenen.

Så vi börjar någonstans i mitten. Ibland har historien tydliga markeringar; här slutar en period till förmån för en annan. Här går startskottet. Här görs den första elden upp. Här tas ett beslut om kvinnlig rösträtt. Givetvis har händelser och deras konsekvenser lett fram till denna punkt, men det får en fylla i allteftersom. Ibland får en i brist på tydliga markeringar hitta på något annat. Något godtyckligt. Något som går lika bra som något annat. Det viktigaste är ju att en sätter igång.

Likes

Comments

View tracker

Jag ör inte dum, jag förstår att det skulle underlätta om jag var bättre på att samtala. Jag har lärt mig genom åren; småprat, men efter nån timme dör jag inuti. Jag försöker, försöker, försöker, jag försöker men jag kan inte hjölpa att jag föredrar att vara med mig själv och betrakta vardagsliv. Jag försöker, försöker, jag önskar att jag ville gå och turista med er, eller åka och klubba i Camden men egentligen vill jag åka hem och sova. Jag försöker att låtsas att jag gillar att vara en del av allt och att jag gillar att gå ut med dig och dig och dig och dig. Men.


Likes

Comments


Jag är där allt började och där allt slutade. Jag är där även den varmaste dagen är fuktigt rå och där gatorna på något vis inte är designade för att vara gator trots att detta borde vara deras enda funktion. Jag är där jag hittade mig själv och tappade bort mig själv och där jag var himlastormande lycklig och helvetesorkanande olycklig, aldrig något däremellan, ofta båda på samma gång.

Min mentala status är värre än när jag bodde här. Jag mår så dåligt av att tänka på tunnelbana och bussar och Oyster cards att jag övertalar M att det inte är så långt till replokalen och att vi kan ta en trevlig promenad genom parken på vägen dit. Efter repet går vi till spelstället. Efter spelningen går vi hem. Totalt går vi nog i fem timmar den dagen. Det som är bra och dåligt med att promenera är att man hinner tänka. Jag sover dåligt de två nätter vi är här för allt påminner om hur dåligt jag mådde när jag bodde här och hur billigt smutsig min glädje var. Nu ser jag ju. Nu märker jag ju. Märker att trots att jag tror att jag kommit vidare i hur min hjärna fungerar så har jag så långt kvar till en tillvaro som inte är en kamp att jag känner att jag aldrig kommer orka.

Vi spelar på legendariska 100 Club. Stones och Sex Pistols har skrivit på väggarna i logen och ljudpersonen är ovanligt sympatisk. Vi headlinar och det är utsålt och de har glutenfria kakor bakom scenen. ALLT BRA. Så varför sitter jag i soffan med hatten neddragen över ögonen och panik i bröstet för att jag inte förstår hur jag ska lyckas vara den explosiva punkpopdiva jag har blivit känd för att vara?

M bär mig mentalt och musikaliskt genom hela spelningen och inget går över och i segeryran över att hitta något konkret att hänga upp ångesten på torterar min hjärna mig med att vara hysteriskt flygrädd hela vägen hem. Det är då, när jag lätt berusad skakar runt i en plåtburk en miljard mil ovanför marken krampaktigt kramandes Ms arm, jag bestämmer att ord kommer hjälpa. Så här är ord.

Likes

Comments

Det här är en roman.
Eller, nej.
Det här är en självbiografi.
Nej.
Det här är en reseskildring.
Nej.
Det här är en uppväxtroman för folk under 25 och äldre
eller
en 294 sidor lång skvallertidning.
Det här är en instruktionsbok i hur man inte slår igenom med ett band
och
en steg-för-steg-manual i hur man inte hanterar psykisk sjukdom
och
en gör-det-själv-publikation i idioti.
Alla eventuella likheter med verkliga personer och händelser är avsiktliga.
Det här är en diktsamling.
Nej.
Det här är

Det här är en roman.
Allt är sant.
Nej.
Allt är påhittat.
Nej,
allt är sant.

Likes

Comments

Påsken har kommit och gått och det har varit svårt att hitta tid till att följa min plan om att skriva regelbundet. Men jag ser det inte som ett misslyckande eller något dåligt. Jag tror att det finns tillräckligt mycket negativa tankar i mitt liv. Jag behöver inte hitta på egna. Istället kan jag tänka att det var ju bra att påsken har varit aktiv och avstressande. Det har varit mycket hästaktiviteter och solsken. Jag har fått fräknar. Jag får alltid fräknar tidigt på våren och andra människor säger att det är fint men jag tycker att jag mest ser smutsig ut. Ojämn och smutsig.

Jag fick jobbet. I sommar ska jag alltså försöka jobba heltid. Hästarna ska vara på bete så det blir mindre jobb med dem, jag ska vara ute och jag ska inte leda något arbete utan göra som jag blir anvisad. Det känns bra. Jag fick kontrakt September ut med möjlighet till förlängning. Jag vet inte om jag ska söka några utbildningar men just nu tror jag inte det. Just nu får det bli som det blir. Jag kanske trivs jättebra. Jag kanske trivs jättedåligt. Det får vi se. Jag behöver inte veta det nu.

Jag såg en dokumentär om en allvarlig form av PMS. Jag kommer inte ihåg vad den hette nu. Men jag tänker att även om en inte har så allvarliga problem att man måste ha ett namn för det blir en nog ändå styrd av hormoncyklen. Just nu - när mensen precis slutat - känner jag mig mycket piggare och jag skulle inte säga glad men åtminstone inte fylld av ångest och ingen svart våt depressionsfilt över mig. 

Idag åt jag frukost kvart i sju och nu - kvart i tre - har jag precis fått i mig lite morötter och hummus och lite chips. Jag vet att det inte är någon bra lunch, men det är en lunch. Jag känner mig lite uppvarvad och då vet jag att snart kommer jag djupdyka ner i trötthet och då blir jag stressad. Jag vill gå en promenad i solskenet men vet inte om jag har ro till det. Jag vill slappna av och kolla på nån film men jag vet inte om jag har ro till det. Tankarna far åt alla håll och jag har svårt att koncentrera mig. Då krävs det att jag följer min plan; nu sitter jag här en halvtimme och skriver. Pillar inte med nåt annat och låter tankarna komma och gå. När halvtimmen här har gått ska jag försöka bara sitta och blunda i några minuter och fokusera på andningen. Och sedan ska jag och min partner gå en promenad i vårsolen. Som det pensionärspar vi är! 


Igår var det första terrängträningen ute för säsongen. Vi var på en helt ny bana och det var så roligt! Mest nöjd är jag med att jag inte var nervös innan utan bara tyckte att det skulle bli roligt. Sen fick jag ju lite adrenalinpåslag när jag väl galopperade runt där men det hör ju till. Det är ju det man vill ha på något sätt. Min häst var så duktig. Det var bara femte gången vi var på en terrängbana så vi är ju rätt gröna båda två och lite ringrostiga efter vinterns inomhusridande. Jag är så imponerad av oss att vi klarade några av de lite större hindrena och att han hoppade jättebra. Sedan var han lite ofokuserad och skulle titta på allt annat, men han var inte rädd. Så jag tror att när vi har tränat lite till kommer han gå jättefint. Målet är en H90 på vår hemmabana i Juli och jag tror verkligen att vi kommer komma dit! Vi ska rida en jättebra dressyr, vi ska överleva banhoppningen (som jag hatar) och sen ska vi ut och ha jätteroligt i terrängen! Eventuella riv eller stopp ska vi bara skaka av oss och se som träning! Jag kommer ju aldrig tävla mer än H90 och har svårt att tänka mig att åka flera timmar till en helt ny bana för en tävling (det är jag för neurotisk för). Men när det händer saker här hemma så är det ju roligt att vara med!

Nu har jag skrivit i tjugo minuter och orden har tagit slut. Det blir mest att jag tänker på saker jag ska göra och ser fram emot dem, och det är ju inte så djuplodande direkt. Men det är okej. Jag kan skriva precis vad jag vill, allt är rätt. Jag har en känsla av solsken, vår, ledighet och mysiga stunder med hästarna inom mig och det är ju jättebra! Förra veckan var jag så trött att jag bara ville sova, så det känns skönt att det har vänt litegrann.

På torsdag åker jag till London, så då kommer det bli fyra dagar jag inte skriver. Jag ska också försöka att inte vara så mycket på Internet framöver. Jag märker att det är lättare att koppla av om jag inte kollar facebook eller intstagram så fort jag får tråkigt. Det är ju jättebra att använda dessa sakerna som kommunikationsmedel och informationskanal​, men jag behöver nog tänka att jag inte slökollar det hela tiden. Tänka att "nu kollar jag inte förrän imorgon bitti". Det går nog inte att sätta upp tidsgränser eller regler för de kan jag inte följa ändå, men bara hålla lite koll på mig själv.

Likes

Comments

Igår skrev jag ingenting. Inte i förrgår heller. Hushållet har drabbats av någon slags sjuka och det är väldigt svårt att hitta ro att skriva när man vet att nån snart kommer att prata med en och fråga hur man mår eller om man ska äta snart eller vad man gör eller nåt annat som bara STÖR och man blir arg fast det inte finns något att vara arg för.

Plus en vårförkylningströtthetsdeppepisod som bara får mig att vilja ligga ner och aldrig någonsin stiga upp igen. Men det går ju inte. Det är ju nu jag och Drullen ska ut och rida de där tävlingarna vi har tränat för hela jävla kukvintern. Jag kan ge upp nu och släppa honom på bete och skita i allt, men det vill jag ju inte. Inte egentligen. Jag vill ha energi men det får man tydligen inte om man inte vilar.

Igår ställde jag in en träning och det kändes helt okej. Det är ju ett framsteg. Jag vågade lyssna på min kropp och säga att nej, det här orkar jag inte. Det här kommer inte bli bra. Istället ska jag rida hem till en bekant och träna på hens bana i helgen. Allt går att lösa.

Snart det dags för fälttävlan. Första uteträningen på måndag. ÄNTLIGEN! Jag är alltid asnervös innan men alltid så jävla glad efteråt. Att göra nåt man egentligen inte vågar och överleva är underbart. Nu har jag börjat titta på team chasing. Det ser inte så livsfarligt ut som jag trodde och jag tror verkligen att detta skulle kunna vara vår grej. Springa, hoppa, tillsammans med kompisar!!! Ungefär som en jakt fast med bara två andra att hålla reda på istället för sextio. Vi får se om det hinns med. Ett mål är ju att jag och min lagkamrat lyckas träna en gång tillsammans innan säsongen är slut. Det är ett bra mål.

Jag har mycket i huvudet just nu. Det är säkert därför jag är trött. Jag vet inte vart mitt liv håller på att ta vägen. Var ska hästarna bo? Vad ska jag jobba med? Ska jag plugga? Ska jag bli sjukskriven? Jag tycker om att veta vad som ska hända men det vet man ju inte alltid. Så är ju livet. Men det är svårt att acceptera. Det är för mycket i min hjärna.

Jag känner mig ändå betydligt mer hoppfull nu än imorse. Så det går kanske lite åt rätt håll. Det borde ju kännas lättare nu när våren faktiskt är här. Ljust på kvällarna. Lite varmare. Istället är det bara TRÖÖÖÖÖÖTT som finns i min hjärna. Som om det är den enda tanken den kan tänka. TRÖÖÖÖÖTTTTTTTT.

Igår var jag på sommarjobbsintervju men jag vill inte. Jag orkar inte. Jag vill vara ledig för resten av mitt liv. Eller iallafall i sommar. Jag vill ligga ner och variera göra ingenting med göra gröna saker. Jag vill inte ha några måsten. Det är illa nog att jag måste betala räkningar, diska, köpa mat, städa. Det är ett heltidsjobb för mig. Tråkigt nog är det svårt för försäkringskassan att förstå. Att jag inte orkar är inte skäl nog. Det låter ju lite slött. "Jag orkar inte" är ju ingen legitim anledning att inte göra saker.

Men det är ju märkligt egentligen. Att telefoner får ta slut på batterier men inte människor. Att det finns möjlighet att ladda telefoner precis överallt men att det inte är socialt accepterat att ladda människobatterier. Speciellt då när man som jag har en funktionsnedsättning som gör att mina batterier tar slut fortare och mer oförutsägbart än en tre år gammal iphone. 100% batteri, oh yes, låt oss börja dagen! Två timmar senare; 78%. En halvtimme senare 25%. Okej, jag klarar till lunch iallafall. Vid lunch 8% sedan stängs skärmen av och man står där och försöker komma ihåg att man glömt laddaren hemma och vilka siffror ens simkortskod egentligen består av. Och det här är en bra dag. För då börjar jag på 100% på morgonen. Det händer typ två gånger i månaden. Vanligtvis börjar jag på 63% eller nåt.

Jag tror helt ärligt att jag skulle behöva vara helt sjukskriven ett tag. Eller ett långt tag. Nu jobbar jag halvtid och det fungerar inte. Jag vill så jävla gärna att det ska fungera, men det gör det inte. Men jag får väl kämpa på. Fram till sommaren. Sen får vi se om det blir bättre av att ha hästarna någon annanstans. Förmodligen och förhoppningsvis kommer det frigöra lite energi. Det är trial and error det här. Prova prova prova utvärdera prova nytt ändra sig utvärdera. Men förhoppningsvis kommer det leda till nåt bra och hållbart. Kanske lagom tills jag blir pensionär.

Likes

Comments

Jag läser en bok av Lena Dunham. Jag köpte den på Coop på bokrean. Jag tyckte det var fint att de hade den på Coop och tänkte att kanske någon som aldrig har sett Girls köper den till sin unga dotter för att hon ska få en bra förebild. Det är bra. Jag funderar på vem jag kan ge den till när jag har läst färdigt.

Sedan tänker jag på en varm varm turnébuss. Jag tänker på att vara trivsamt bakis medan bussen tränger sig fram tvärsöver Manhattan. Jag tänker på en ung man med svart hår. Han sitter så nära, han måste sitta så nära, bussen är trång, det finns inte plats för personligt utrymme. Jag försöker minnas pussen från igår och mitt inre är en varm nervös geléklump för jag vet inte vad han tänker eller vad som kommer hända. På min andra sida sitter min blivande make, men det vet jag inte då. I Queens säger den unge mannen något för första gången sedan Philadelphia.

"Look. Girls."

Jag tror han menar att det finns tjejer utanför bussen. Jag förstår inte. Sedan ser jag tv-kameror och andra saker som finns på en inspelningsplats. Jag ser inte Lena Dunham. Vi kör in i Brooklyn och han lägger hastigt sin hand på min överarm och det var länge sedan jag fick en sådan starkt fysisk reaktion på en sådan kort beröring på ett sådant icke-sexuellt ställe. Jag är våt mellan benen men jag vet inte om det är lårsvett eller fittsaft.

Likes

Comments

Jag är på mindfulnessgrupp.

Det är en så märklig sak att jag skriver det igen:


Jag är på mindfulnessgrupp.


Vi är åtta stycken. Vi sitter på plaststolar som får mig att känna en gnutta förtvivlan. Det är sex tanter och jag. Jag är väl också en tant. Och en snubbe. Och en sjuksköterska med trassligt hår och sjal. Om man är för kort för att nå ner bekvämt till golvet får man en kudde att ha fötterna på. Jag får ingen kudde. Jag är kort men mina ben är långa. Mina fötter kyls ner mot det kalla golvet men jag kan inte förmå mig att fråga om en kudde.


Vi får blunda och bli kroppsmedvetna och försöka stanna i nuet. Jag har glömt att ta min medicin. Mina tankar far åt alla håll samtidigt som jag håller på att somna. Jag somnar inte.

Sedan får vi prata. Snubben pratar mest. Såklart. Han pratar högt och skånskt. Jag tänker att han hade kanske varit en med harmonisk person om han var lite smartare. Tanterna pratar om att känna sig värdelös och stressa för att räcka till och om att döma sig själv och andra. De pratar inte om varför de är här men jag gör en bildad gissning att de har fått diagnosen "utbränd". Jag kan inte relatera till vad de säger. Jag känner mig inte alls värdelös.

Men jag börjar tänka på vad de säger om att döma sig själv och att klanka ner på sig själv. Jag dömer mina egna handlingar ganska ofta. Och jag kan ännu inte separera mina handlingar från mig själv. Jag tycker ofta att jag är lat när jag gör något som ska få mig att må bättre. Till exempel:

Jag har bestämt att jag ska gå på en spelning med min sambo och några vänner. Jag vill verkligen gå på den här spelningen. Vi har biljetter. Vi har tänkt hela veckan på hur bra det kommer bli. Men sedan blir jag för trött. Min hjärna är slut efter att ha försökt fungera som en normal hjärna en hel dag. För en tid sedan hade jag kört på ändå; gått på spelningen, inte haft så kul, tröttheten hade övergått i ångest och dagen efter hade fyllts av en hjärnbaksmälla. Nuförtiden försöker jag lyssna på min hjärna. Nuförtiden stannar jag hemma och äter chips och kollar på dåliga tv-serier. Och har det bra. Fast jag egentligen ville gå på spelningen. Men jag tar hänsyn till mina diagnoser.

Likadant om jag bestämt att jag ska träna, hälsa på en kompis, spela musik eller vad som helst. Orkar jag inte så försöker jag strunta i det. Detta är ju bra. Detta är ju ett otroligt stort steg till bättre mående; omformulering av livet så att det passar min hjärna. Men jag kan inte bli kvitt känslan att jag är lat, osocial, en som slutar. Fighters don't quit and quitters don't fight. Oh yeah, you're right. I've been a quitter all my life.

Men det har jag ju inte. Jag är ingen slutare. Trots att jag nästan aldrig avslutat nåt i hela mitt liv. Jag har en funktionsnedsättning. Inte dålig karaktär.

Det här säger jag inte på mindfulnessgruppen. Jag har ingen lust att blotta mig själv. Det var ingen som sa att det här skulle vara någon slags gruppterapisession. Så jag är tyst. Jag tänker på ordet ACCEPTANS. Att jag inte är sådan som jag trodde att jag var. Att mitt liv inte kommer att bli som jag har velat. Det kommer bli nåt annat. Jag är nån annan. Och det är okej. Allt är okej.

Sjuksköterskan med det trassliga håret och sjalen pratar och jag kan inte för mitt liv följa med i det hon säger. Jag tänker på ett par nyhippies jag såg på en festival en gång. De spelade akustisk gitarr (samma ackord) och sjöng (unisont) och rimmade mindfulness med happiness. Jag tänker på new age-bullshit och islandshästmindfulness på stranden och att dricka vatten och äta sallad och hitta sig själv. Jag tänker på att det nästan bara är kvinnor här.

Sedan får vi ligga ner och göra en avslappningsövning. Jag visualiserar dressyrprogrammet jag ska rida på lördag och somnar nästan.

Likes

Comments

Som en del i processen att hantera min hjärna avsätter jag en viss tid varje vardag åt att skriva. Under denna tid gör jag ingenting annat än att ha ordbehandlingsrutan uppe. Om det inte kommer några ord är det okej. Kommer det ointressanta eller obegripliga ord är det också okej. Allt är okej. Skrivandet ska vara helt förutsättningslöst och ämnena kommer att variera. Det viktiga är att jag bara gör denna enda saken under tiden jag har avsatt.

Texterna ska inte bedömas, de kommer inte att vara korrekturlästa, sammanhängande eller eftersträva någon slags kvalitet. Faktum är att jag vill bannlysa kvalitetstänket hos det jag gör. En får gärna kommentera och dela om man tycker det är speciellt bra eller speciellt dåligt eller speciellt upprörande.

Jag kommer att försöka skriva inkluderande och triggervarna vid eventuellt känsliga ämnen. Jag mottar gärna hjälp med detta MEN bara om hjälpen ges på ett snällt sätt.


Likes

Comments