Gick precis förbi Dovas. Det luktade hårspray och förväntningar.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Det är fredag kväll. Det är mörkt ute, de levande ljusen är tända och vi har krupit upp i soffan tillsammans med tre olika påsar chips och två olika dipsåser. Okej. En cola av modell störst kanske är med den också, den slank med i bara farten förut. I vilket fall, ni förstår förutsättningarna. Det är ingen underdrift att säga att vi är redo för På Spåret. Den här jävla gången ska jag vinna.

Det närmar sig. Klockan slår 19.59 och jag börjar ovilligt känna mig nervös. Jag verkligen avskyr att förlora och även om jag inte sitter i studion och tävlar själv drabbas jag av total tävlingsfeber. Det första tecknet är att jag börjar bita något djävulskt på mina naglar. Jag får menande blickar från min sambo på andra sidan soffkanten som jag ignorerar. Jag gör vad jag vill, och hon ska inte få störa min uppladdning. Jag känner svettningar i armhålorna. Odören tränger upp från t-shirten. Jag bryr mig inte. Jag ska vinna.

Mitt i introlåten börjar telefonen låta. "MEN HERREJÄÄÄÄVLAR.. vilken dålig tajmning kvinnan har", skriker jag. Sambon fnissar. Hon förstår att det är mamma. Kanske har de gjort upp det här innan för att hon ska vinna? Förmodligen. Jag tittar på mobilen som fortsätter låta, överväger mina alternativ. Det tar dock inte många sekunder innan jag inser att jag måste svara, vi har ringt om varandra i flera dagar. Kuken.

"Hej mamma, säger jag alldeles för snabbt och hårt. Jag får ett "hej" tillbaka innan jag, som i ett försök i att hon ska förstå att jag är upptagen, frågar om inte hon kollar på På Spåret hon med. Självklart gör hon det, men hon gillar inte att titta på det ensam och det vet jag. Det är därför hon titt som tätt ringer sådär lagom olägligt på fredagkvällarna sedan hon och pappa skilde sig. Nåväl. Konversationen fortsätter. "Är det en kortklippt Paolo Roberto som tävlar med Bea Uusma?", frågar hon plötsligt. "Du menar Kristoffer Appelquist?", svarar jag eftersom det bevisligen är Kristoffer Appelquist som tävlar med Bea Uusma. "Nej, jag menar den andra. Som tävlar med boxaren". "Med Åsa? Du menar Jonas Eriksson, fotbollsdomaren?" "Nej. Jag menar komikern", säger hon självsäkert och något nedlåtande. "Kristoffer Appelquist ÄR komiker", skriker jag och får ännu en menande blick från min sambo på andra sidan soffkanten. Den här gången kombinerar hon den menande blicken med ett ont öga. Jag rycker på axlarna för att säga att jag inte orkar bry mig. Mamma fortsätter: "Nej, jag menar den skånska komikern". "Kristoffer Appelquist ÄR skåning", säger jag självsäkert eftersom han bevisligen är skåning. "Fast jag menar inte han", säger hon plötsligt. Min hjärna snurrar till. "Du menar Jesper Rönndahl?", frågar jag. "Han menar jag", säger hon med en självklar nöjdhet i rösten. Jag är tyst en stund. "Fast", börjar jag, "Jesper Rönndahl är ju inte ens med".

Likes

Comments