Header

Ikväll är det äntligen dags...

Vi bokade biljetter redan i somras för att få bra platser till denna teater.
Ska bli så himla kul och mysigt. Behöver verkligen en helg med familj och bästavänner.

Mot Stockholm snart, ska bara jobba lite först ;)

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

På min önskelista att införskaffa snarast:

- Långa strumpor, Vita
- Tjocka strumpbyxor,
- Långa cardigans, Gråa och Svarta
- Kängor, Svarta(Dom jag har nu är ett par vita och rosa barnkängor. Haha)
- Fina "mysbyxor" som är "kontorsvänliga", Svarta och Vita

Vad längtar ni efter att shoppa inför höstmörkret?!

Likes

Comments

Känner ni till de personerna? Som ber om ursäkt för minsta lilla. Det automatiska ordet som kommer ut ur munnen så fort de får en kommentar "Förlåt". Som inte ifrågasätter varför dom ska be om ursäkt. Som ber om ursäkt fast dom inte behöver. Som säger "förlåt" tills ordet inte betyder något alls längre.

En undanflykt för att slippa ta en diskussion.

Jag har varit och är nog fortfarande ibland en sån person. I kärleksrelationer. Aldrig med familj, aldrig med vänner, aldrig på jobbet eller till mig själv. Utan i relationer mer män.

Jag har aldrig blivit nedtryckt i en kärleksrelation (i vuxen ålder). Jag har tryckt ned mig själv - låtit mig bli nedtryckt. Den flickvännen som alltid vill vara till lags, som blir arg, ledsen och besviken men i smyg. Skämts för min oro, min ilska, min sårbarhet. De gånger det kommit upp till ytan och bubblat över har en gemensam nämnare - alkohol.. Sanningsserum.

"Jag tycker inte om dig när du druckit" kan då översättas "Jag tycker inte om när du säger sanningen" eller "Jag tycker inte om dig för den du är".

Nu är jag hård. Jag vet att sanna ord, inneliggande frustration och besvikelse som legat och pyrt länge kommer ut - men det kommer ut på fel sätt. Kanske aggressivt, dramatiskt och oprovocerat, Jag vet ju att felet från början är mitt. Hur ska en annan människa kunna respektera och förstå mig när jag inte är ärlig? Och hur ska jag kunna vara ärlig mot någon annan när jag inte är ärlig mot mig själv. När tankar och handlingar ofta sker ytligt utan djupare innebörd. När man är vilsen men inte vill erkänna det.

När man inte känner sig själv, för att man inte tycker om sig själv tillräckligt mycket för att ge sig själv en chans. Visst låter det hemskt? Jag tror inte jag är ensam att känna såhär. Jag har hunnit bli 27år innan jag börjar se sanningen och framförallt förstå mig själv. Varför.
Kan man lära känna sig själv igen efter så lång tid?
Det är aldrig försent. Människor förändras. Under ett helt liv - tror och hoppas jag att man lär känna sig själv fler än en gång. Även om uppförsbacken är - såklart - brantare när det inte sker kontinuerligt.
Man går igenom olika perioder i livet, bra perioder - mindre bra perioder och riktigt hemska perioder.

Jag är viktig, jag måste lära mig älska och respektera mig själv innan jag kan älska någon annan.

Människor runt omkring dig kommer och går.
Men DU består.


FotoCred: Tove Landberg

Likes

Comments