Tisdagen spenderades med att kolla i vår kostymbutik en sista gång, att besöka vårt fitnesscenter en sista gång samt att äta på vår favoritrestaurang en sista gång. Restaurangägaren hade tom en present åt oss, varsina paket kameruanskt kaffe!

Klockan 15 började färden mot flygplatsen, en hotellreceptionist skulle köra oss. Han ville dock inte att någon annan på hotellet skulle veta om detta så han skickade en kille för att hämta upp och överlämna oss till honom.

Bilfärden till Douala gick snabbast hittills, bilfärden i Douala gick dock långsammast hittills. Bilkön var lång och stilla, och med en bil vars AC är beroende av nedvevade rutor och rörelse, var det en varm väntan. Douala kallas inte "Afrikas armhåla" för intet.

Detta var sista gången vi fick uppleva den livliga trafiken. Något Kamerun gör bättre än Sverige är att pimpa taxibilarna, där har vi något att lära. De har ofta discoljusslingor i sig och olika texter skrivna på sig. Vi har försökt ta kort på alla roliga texter (se bilder) men har missat några och istället lagt dem på minnet, däribland godbitarna:
"Fat Joe"
"Buea Boy"
"My very boy"
"Girls choice"
"Gods general"
"Please forgive me"
"Pott-money"
"Shaggy"
"Daddy Million"

Ett stort antal bilar är även "VIP" och/eller har stora Nike/Puma/Reebok/Adidas-märken på sig, i ett försök att sälja in bilarna som annat än Toyota. Så kul kan man ha i trafiken här nere!

Till slut kom vi ändå fram till flygplatsen. Spänningen som under dagarna byggts upp (iallafall av Anton) av att vår förare/receptionist uttryckt en önskan om att få Antons Bluetooth-högtalare kulminerade aldrig i en sådan begäran, och vi kunde pusta ut och gå in i terminalen.

Vi hade en del tid att sitta av och funderade på hur vi kunde växla våra sista Afrikanska francs till euro i Sverige eller Paris. Vi bestämde oss för att försöka göra det nu direkt. Det fanns dock inget växlingskontor, istället blev vi som så många gånger tidigare denna resa hänvisade till "en snubbe".

Vi hade 64 000 francs att växla in, svenskt värde ca 900 kr. Efter en snabb googling kom Robert fram till att vi växlar om vi får minst 90 euro för våra pengar och det blev en deal. Robert var oroad över om 50-eurolapparna var äkta medans Anton var oroad över varför vi fått 18 st 50-eurolappar. Det visade sig att växlingssnubben råkat få in en nolla för mycket i sin beräkning och ville ge oss 920 euro. Av ren godhet (eller självbevarelsedrift) påtalade vi dock detta misstag och löste bådas vår oro i en smäll. Ingen kan ju ge falska pengar till sådana hjältar som oss.

Flygresan till Paris var trökig. Robert bara sov medans Anton krigade sig igenom filmen La-La-Land, och önskade att dagens tidigare bilkö hade hade varit som i filmen.

I och med hemresan är nog våra liv som bloggstjärnor slut. Om någon orkat följa våra texter, utan särskilt mycket egentlig handling och med referenser som vi inte ens själva fattar vill vi tacka för det. Nu väntar istället skrivande av vetenskaplig text, vilket känns brutalt jobbigt.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Dagen innan hemfärd.

Vi har tagit det ganska bananas senaste dagarna. Åkt till alla våra stammis-restauranger, spelat tennis med våra okummunicerbara tennisvänner, gymmat våra sista pass och börjat säga hej då till vänner. Även träffat lite nya så här i sista stund, men som ändå vill följa med till flygplatsen och vi vinka av oss. Fint.

Igår var vi på vår fotbollsrestaurang för sista gången. Bortsett från ett horribelt resultat var det trevligt. Vår favo-servitör hälsade oss säker resa hem, med ett avslutande "It's been a pleasure to serve you". Jag hoppas det fortsatt, för alltid, kommer kännas underligt att höra.

Vi har fixat med skjuts till flygplatsen, där vi åker med en av hotellpersonalen. Han hälsade under kvällen att en annan chaufför, vars bil han skulle berätta färgen på, skulle hämta upp oss på hotellet och köra oss utom synhåll där sedan han, vår receptionist skulle hämta upp oss. Han ville inte bli sedd köra oss. Vi undrade varför, varpå han svarade "This is Africa". Vi kommer aldrig kunna förstå alla innebörder av detta uttryck.

Två dagar har vi åkt till ett barnhem och lämnat av Pippi-böcker. Vi slogs av att det var ett ganska trevligt område, med tillsynes mycket personal. Då vi aldrig hann se barnen så har vi dock svårt att uttala oss om förhållandena. Dom tog emot volontärer, som fanns där året runt. Det bidrog också till en bra känsla av stället. Det är emellertid olagligt att adoptera i Kamerun, då många barn hamnar i hem där de utnyttjas exv för att tjäna pengar till hushållet. Utan en rimlig adoptionsprocess, vilket vi anar inte är möjligt i Kamerun ännu, kändes det också som en bra sak.

Under dagen började vi också våra väskor, och är inte säkra på huruvida allt kommer få plats. Särskilt då en av oss har köpt två bamse-masker, vilka tar upp 50% av ena väskan.

Kvällen åkte vi till Vera och hennes familj för att sögs hej då. Vi har varit mycket där, och blir alltid bjudna på mat (vilket bidragit till våra upprepade besök). Hennes familj, särskilt mamma, är väldigt hjärtliga och mottagande. Hennes pappa som är chief, typ byäldste, frågade om vi kunde hjälpa till i ett "projekt" framöver. Glada sa vi ja. Projektet gällde jordbruk, kunskaper vari våra är begränsade. Vi frågade vidare, och förstod att det han ville ha hjälp med (tror vi) är att skaffa redskap för bönderna i hand by att använda på sina gårdar. Vi har tagit oss lite vatten över huvudet här misstänker vi. Det var hur som kul att se denna familj, som har andra och fler medlemmar varje gång vi är där, en sista gång.

Imorgon ska packas vidare, kanske köpa en kostym för de sista slantarna och lägga 6 timmar på flygplatsen i Douala. Det blir nig ett inlägg till där någonstans, i tristessen. Kanske ett avslutande?

Likes

Comments

Dagen innan hemfärd.

Vi har tagit det ganska bananas senaste dagarna. Åkt till alla våra stammis-restauranger, spelat tennis med våra okummunicerbara tennisvänner, gymmat våra sista pass och börjat säga hej då till vänner. Även träffat lite nya så här i sista stund, men som ändå vill följa med till flygplatsen och vi vinka av oss. Fint.

Igår var vi på vår fotbollsrestaurang för sista gången. Bortsett från ett horribelt resultat var det trevligt. Vår favo-servitör hälsade oss säker resa hem, med ett avslutande "It's been a pleasure to serve you". Jag hoppas det fortsatt, för alltid, kommer kännas underligt att höra.

Vi har fixat med skjuts till flygplatsen, där vi åker med en av hotellpersonalen. Han hälsade under kvällen att en annan chaufför, vars bil han skulle berätta färgen på, skulle hämta upp oss på hotellet och köra oss utom synhåll där sedan han, vår receptionist skulle hämta upp oss. Han ville inte bli sedd köra oss. Vi undrade varför, varpå han svarade "This is Africa". Vi kommer aldrig kunna förstå alla innebörder av detta uttryck.

Två dagar har vi åkt till ett barnhem och lämnat av Pippi-böcker. Vi slogs av att det var ett ganska trevligt område, med tillsynes mycket personal. Då vi aldrig hann se barnen så har vi dock svårt att uttala oss om förhållandena. Dom tog emot volontärer, som fanns där året runt. Det bidrog också till en bra känsla av stället. Det är emellertid olagligt att adoptera i Kamerun, då många barn hamnar i hem där de utnyttjas exv för att tjäna pengar till hushållet. Utan en rimlig adoptionsprocess, vilket vi anar inte är möjligt i Kamerun ännu, kändes det också som en bra sak.

Under dagen började vi också våra väskor, och är inte säkra på huruvida allt kommer få plats. Särskilt då en av oss har köpt två bamse-masker, vilka tar upp 50% av ena väskan.

Kvällen åkte vi till Vera och hennes familj för att sögs hej då. Vi har varit mycket där, och blir alltid bjudna på mat (vilket bidragit till våra upprepade besök). Hennes familj, särskilt mamma, är väldigt hjärtliga och mottagande. Hennes pappa som är chief, typ byäldste, frågade om vi kunde hjälpa till i ett "projekt" framöver. Glada sa vi ja. Projektet gällde jordbruk, kunskaper vari våra är begränsade. Vi frågade vidare, och förstod att det han ville ha hjälp med (tror vi) är att skaffa redskap för bönderna i hand by att använda på sina gårdar. Vi har tagit oss lite vatten över huvudet här misstänker vi. Det var hur som kul att se denna familj, som har andra och fler medlemmar varje gång vi är där, en sista gång.

Imorgon ska packas vidare, kanske köpa en kostym för de sista slantarna och lägga 6 timmar på flygplatsen i Douala. Det blir nig ett inlägg till där någonstans, i tristessen. Kanske ett avslutande?

Likes

Comments

Idag gick vi upp sent. Anton hade en orolig dröm om att han blev jagad av ryska spioner, var detta ett omen?

Vi gick för sista gången till sjukhuset för att få svar på våra sista frågor och för att försöka inkludera fler patienter en sista gång. Vi åt även vår sista måltid, lagad av vår favorit bamba-tant.

Efter ett slappt dagsverke gick vi tillbaka till hotellet och vilade upp oss. Vi tränade på hotellets fitness center och fick än en gång duscha med vårt flaskvatten eftersom vårt hotell endast ibland har rinnande vatten.

Vi besökte sedan vår bekanta som även jobbar som städerska på hotellet. Hon gav oss förklaringen till det uteblivna vattnet. Killen som drog rören har upptäckt att det är mer lukrativt att dirigera om vattnet till några som bor längre upp på berget. Några hushåll och en tomatfarm har nu härligt porlande vatten i kranarna medan vi har degraderats till Hem till Midgård-hygien.

Under besöket hörde vi sedan ett rop ute i mörkret. Ett långvarigt gällt kvinnorop. Alla vuxna hoppade med oroliga ansiktsuttryck upp på fötter för att se vad som försiggick. När en typ femåring också ville se fick denne en riktig polisanvisning med hela armen "Stay!".

Nu är ett våldsbrott i görningen, tänkte iallafall Anton, som ju redan hade haft en traumatisk natt. Filmen Blood Diamond kom för andra gången denna resa upp på näthinnan, och det skulle bli jobbigt för oss att fly för våra liv, eftersom vi hade flip flops.
Döm om vår förvåning när alla sedan kom tillbaka in i huset och sade "Internet is back!".
Skriket vi hörde i mörkret var alltså när någon firade!

Alla blev glada, Anton blev mest glad eftersom hans paranoida farhågor inte slog in. Glädjen vändes dock mot honom och konsensus verkade bli att han var gladast för att han var mest datanörd.

Det blir iallafall skönt att ha internet de sista fem dagarna, nu kan vi organisera oss! ✊🏾✊🏻

Likes

Comments

Vi färdas nu i taxin mot engelsktalande regionen och lugn och ro från internet och bloggstress. Vår hårdaste vecka hör nere var nog trots allt i Kribi, med allt bloggande och instagrammande. Detta inlägg skrivs således i all hade, då jag inte har någon aning när vi passerar den gräns där regeringen har bestämt att dom nog blir lydigare utan internet.

Senaste dagarna har det varit tyst från vår sida, mestadels för att vi inte gjort så mycket. Ätit mat, solat, gått runt och effektivt undvikit att skriva projektrapport. Det börjar dock bli ordning på torpet, då vi hade vår första, i princip, kontakt med vår handledare och vi nu har mer klart för oss hur framtiden kommer te sig.

Kribi var/är fint. Långa vita stränder. Folk kan bara franska. Vi kan ingen franska. Vi kan säga att vi inte kan franska på franska, och det tror jag vi säger ganska bra för då svarar dom att vi kan ju visst franska! Det kan vi dock inte svara på. Anton vill någon gång åka tillbaka till Kribi, för att se hur det utvecklas. Robert har inte bestämt sig än. Anton klurade också på hur mentos kunde vara så billigt, 20 rör för 30 spänn, och undrar om företaget verkligen kan tjäna på detta. Han har även förundrats av krabbor som lever på land där dom bygger tunnlar och jäser. Vi har också sett katter, hundar, massor av ödlor och massor av myggor. Vi har blivit ganska myggätna. Vi skulle kunna klara oss hem innan vi får malaria, men det är gränsfall.

Bussen från Kribi var varmare än bussen dit, åtminstone när den stod still. I början torkade man svetten, men insåg snart att det var en omöjlig uppgift. Vi låt det således rinna. Alla andra svettas också mindre än oss. Vi tror nån ledare frågade om vi ville ha öl, men vi fattade inte riktigt.

På vägen hemåt stannade bussen, varpå 90 % av passagerarna gick sv. Denna gång visste vi vad det var frågan om - ID-kontroll av militärerna. Vi antar att folk inte hade med sig sina papper. Robert skulle ta ett före och ett efter militär kort över bussen, for fun. Dock, när militären kom till oss stoppar han. Kollar våra pass. Pratar med oss på franska. Vi säger det enda vi kan - att vi inte kan franska. Han pekar att vi ska gå med honom. Vi går av bussen. Bussen åker iväg. Jag frågar om den kommer stanna (med kroppsspråk), militären förmedlar ett oui. Han tar med oss till tre andra militärer och en polis. Helvete. Dom granskar passen noga, kollar våra visum och räknar dagarna. Vi vrider oss för att se att värt bagage inte är förevigat förlorat. En av dom kan engelska så vi småpratar lite, försöker smörja dom. Dom lusläser passen, och förmedlar snart ett " est bonne". Vi tillåts återgå till bussen, nu åter välfylld, där alla kollar på oss som om vi vore terrorister. Jag tar ett efterkort och känner mig dum.

Nu tillbaka till trygga Buea. Mer inlägg således om en vecka, den 25e då flyget lyfter mot Paris - Suede!

Likes

Comments

Vi satte som vanligt larmet på 7, då vi har mycket att hinna med här i paradise om dagarna. På schemat stod 1. Hitta nytt hotell och 2. Leta upp rastamannen vi lovat att hyra surfbrädor. Vi skred genast till verket.

Efter frukosten förmedlade receptionisten på franska, eller en form av franska som vi ny börjat förstå. Robert snappade upp av det avbokats ett rum över helgen, som vi nu kunde få. Nr 1 löste sig självt. Tur, då vi hunnit bli försenade.

Vi påbörjade så vandringen mot nr 2. Det var en lång färd, som vi ju borde anat då vi företagit oss den två dagar tidigare. Vi slängde t-shirtsen över axeln och blottade våra bröst där vi gles fram längs stranden. Solen sken.

Efter kanske 40 min skymtade vi så en surfbräda nära horisonten. Den såg stor ut. När vi närmade oss visade det sig att det var en vindsurfbräda, utan tillhörande segel (eller vad man kallar det). Vi hoppade alltså surfningen. Frånvaron av vågor bidrog också. Vi lovade att äta lunch hos honom istället. Vi lade oss en stund på stranden. Solen stekte. Ett par försäljare kom. Robert köpte sin tredje pipa, nu av "giraffben". Prutandes börjat gå bättre, då ursprungspriset var 525 kronor, vilket till sist landade på 75 riksdaler. Anton såg lite ledsen ut där han satt med sina fyra leksakselefanter för dyra 150 spänn.

Vi tog ett halvsvalkande bad med en vattentemp på säkert 28 grader där Anton lyckades bränna sig på en manet. Både jag och en kamerunsk försäljare ville direkt urinera, eller att någon skulle urinera på hans brände fot. Tänk att den kunskapen är så universell. Då Anton mot all evidens nekade bestämde vi oss istället för att strosa vidare längs stranden för att se Lobe Falls, Kribis vattenfall som är kände för att vara ett av få vattenfall i världen som faller rakt ner i havet. Det var inte så spektakulärt som det låter, mer stor bäck än vattenfall. 30 minuters promenad och lite till, fram och tillbaka en timme. Svetten pärlades på de bara överkropparna. Ännu stod solen högt på himlen.

Tillbaka hos rasta dukade vi upp för lunch. Vi hade beställt krabba och fick räkor. Klockan var kanske 14 nu, när vi fick vila en stund i skuggan av palmerna. Vår vandring började kl 9. Vi började ana onåd, och drog på oss våra t-shirts. Den medhavda flaskan med solkräm var välfylld.

Vi hade tänkt åka motorcykel tillbaka, men hade ingen växel att betala med. Vi gav oss åter ut på stranden, solen nu stickande, och knotade på hemåt. Robert började bli nojig. Han smorde sig nu var 100e meter med faktor 50 på de få kroppsdelar som var blottade. Det var en lång väg hem. Och det var försent. Nu handlade det om att minimera skadan. Springa för blotta livet under solen. Pausa för att hämta andan under skuggan av en fallen palm. Kameruaner som inte förstod vad som hände. Huden på ryggen som spände. Blåsor, vätska, hud som lossade... Spring.

Hemma pysslade vi om våra skador. Robert, som var värst däran (eller ja, den som bränt sig. Anton smorde sig bra Åsa), vägrade gå ut i solen, som än en gång visat sig vara hans fiende. Han satt på istället på sin kammare, med sin aloe-vera insmorda rygg och rökte sin giraffbenspipa.

Vi hade inga mobiler under dagen då vi tänkt surfa. Men här lite äldre bilder:

Likes

Comments

Idag gick vi till ett crepes-hak för att äta frukost. En Nutella-crepe beställdes, och servitören skrev på sitt anteckningsblock. Sju
veckor här har dock gjort oss misstänksamma och mycket riktigt...

Efter att kanske fem gånger sagt "nuu-tell-aa" och pekat på rätten i menyn, med resultatet att servitören sade "aha!" och ändrade beställningen från "naturell" till "naturella", fick det bli banan-crepes istället. Enklare så.

Här infinner sig ibland känslan av att det är helt omöjligt att nå fram. Några gånger har det hänt att man frågar något/beställer någon mat och får svaret "öhhhh yes?". Då vet man att lotteriet är i gång och att man kan få vad fan som helst.

Vi åt vår frukost i en stormby och skulle sedan skaffa oss ett hotell till helgen. På booking.com fanns ett hotell ledigt som verkade nice, Hotel Mimado. Det låg 14 km söder om Kribi och vi tog en motorcykel dit, och for längs en vacker strandväg. Enligt Roberts gps fanns det dock två av dessa hotell. Vi bestämde oss för att det var det bortre som var vårt eftersom det närmre hette Mimado Hotel när vi swishade förbi på hojen.

Precis innan en sväng på den öde vägen så var det dags att kliva av för enligt kartan skulle hotellet vara här. Vi gick ut på stranden, en riktig paradisstrand, kilometer av sand och tropiska träd, och helt öde. Vi gick ett tag och till slut skymtade en byggnad inne i skogen. Äntligen tänkte vi, som hade hunnit bli lite oroliga.

Vi gick upp mot byggnaden och fann något som
vid en första anblick kunde vara ett hotell, om än med en lite vildbevuxen trädgård. Efter en närmare titt såg vi dock att det var en ruin av möjligtvis ett hotell. En stensatt gång gick från ruinen mot stranden, och träden hade växt så att de blockade sikten från stranden lite lagom. Vi gick på gången och såg att det var några enskilda halvrivna byggnader sammankopplade med stengångar. Det kändes som det övergivna palatset som Louie bor i i Djungelboken och vi kände oss som typ Indiana Jones som "utforskade" det.

Frågorna tog dock över. Varför var det en ruin här, vårt hotell skulle ju vara här? Växtligheten hade tagit över och det var dunkelt och öde. Det kändes nästan kusligt nu, som att det fanns märkliga krafter på denna plats, och att man var iakttagen. Då såg vi det! Vid stengången fanns ett stenstaket, och det hölls upp av små skulpturer av barn som tittade fram bakom varje pelare. Det är svårt att tänka sig något tillfälle när dessa staket hade varit snygga, och på denna ödsliga och folktomma plats var det bara läskigt.

Nu var vi plötsligt i en riktig skräckscen, och vi blev tvär-rädda när vi hörde något hasande längre bort på stengången bakom palmerna. Det visade sig dock bara vara någon kameruan som sopade där och höll rent, och vi blev lite snopna.

Vi hade kommit fram till att detta var fel hotell, Mimado Hotel måste vara det rätta och vi började traska uppför stranden nu. Det var en inte alltför kort vandring och vi gick förbi några uppdragna kanoter men såg aldrig till någon människa. Kanoterna var fina, utbrända och uthyvlade ur ett enda stycke trä, äkta kannibalbåtar. Vi kom att tänka på att det nog var så här Robinson Kruse hade det. Vi enades också om att om vi befriar ett kannibaloffer här ska han få heta Långfredag. Vid ett tillfälle gick vi förbi ett bål men kannibalerna hade gömt sig.

Till slut kom vi fram till hotellet. Vi gick över vägen och in i receptionen. Den var helt nedsläckt men det var en öppen planlösning så vi kunde se oss omkring. Det var knäpptyst, det enda som hördes var en dörr som knarrade av vinddraget.

På väggen såg vi flera fotosamlingar. Människor som umgicks och hade det trevligt, från en sedan länge svunnen tid när det fanns gäster här. Intet ont anande människor som inte visste att de levde på lånad tid från den mörka kraft som hade sin boning här. Nu var fotona blekta till otydbarhet på vissa ställen. Att vara med på ett kort här måste innebära en förbannelse och en säker död. Vi hade klivit rakt in i Blair Witch Kamerun-edition.

När vi granskade trästommen till receptionsentren kom droppen. De inristade bilderna i träet gjorde Anton säker på vem det måste vara som bor här, hans gamla nemesis Pale Man från filmen Pan's Labyrint!

(OBS Sista bilden är från filmen för att påvisa likheten.)

Här kunde vi inte stanna! Det fanns inte ens wifi som utlovat.

Även denna gång kom det fram en människa när vi skulle gå. Vi tror att det var hotellägaren som hade varit bakom byggnaden, han sken upp när han såg oss och frågade om vi ville ha ett rum. Vi tackade vänligt men bestämt nej och drog oss in till Kribi igen, där vi tror att vi lyckades boka ett hotell för helgen.

Resten av dagen förflöt anmärkningsfritt. Vi badade dock med en kameruan som på knagglig engelska berättade att han förr i tiden kunde hålla andan under vattnet i 2 minuter, men att han hade rökt så mycket marijuana att han nu bara kunde göra det i 1.

Likes

Comments

Vi vaknade upp utvilade och glada. Vi åt frukost på hotellet och gick sedan ut på stranden och traskade söderut för att titta på möjliga andra hotell för resten av veckan. Det gick sådär. Promenaden var dock väldigt fin, Kribi är ett väldigt paradis-aktigt ställe. När det sista hotellet sade att de hade fullbokat över helgen, hade vi traskat en lång väg, och vi insåg att vi inte skulle hinna tillbaka till vårt nuvarande hotell i tid för utcheckning.

För att slippa bestraffningsavgift ringde då Anton för att boka om en natt. Det gick sådär. Med telefon kan vi inte använda tecken och kroppsspråk, vilket än så länge varit vår mest lyckosamma form av kommunikation här. När samtalet var över var vi ännu mer konfunderade än innan. Och det kändes tveksamt om hotellreceptionisten bokat om oss, så vi fick hasta oss iväg till en motorcykeltaxi för att ta oss tillbaka.

Väl där lyckades vi boka in oss för två nätter till, alltså fram till fredag, tror vi.
Vi åt sedan lunch på en pittoresk restaurang som hette La Marina, som låg vid marinan.
Sedan blev det bad och sol och lite skrivande på projektet.
Vi återvände sedan till La Marina för att äta och titta på Real Madrid som skulle spela fotboll. När vi kommer dit spelas ett tecknat barnprogram på projektorn. Efter ett kroppsspråk som tydligt visade att kanalbyte var ett ultimatum för vår fortsatta närvaro var personalen snabb med detta, till någon bortskämd unges stora förtret. Detta problem hade aldrig uppkommit om Kamerun haft sommartid, då hade alla barn sovit när männen kollar fotboll.

Matchen avnjöts till stenugnsbakade pizzor av hög kvalitet. Det diskuterades om de gamla musik-dängorna som spelades, samt om äventyrsbadet Vattenpalatset som vi båda besökt som barn, vilket Anton hyllade men Robert baktalade.

Resten av kvällen förlöp dispytfri, eftersom vi har internet nu behöver vi inte prata lika mycket.

Likes

Comments

Nu är det äntligen dags! Dags att lämna den lugn och ro vi fått av att slippa internetets jäkt. Att lämna den trygghet vi haft av att kunna kommunicera med människor som kan engelska. Eller som kan nästan engelska, åtminstone.

Efter ett kort möte med vår handledare har vi bestämt oss för att åka till Kribi, semester-paradiset i södra delen av Kamerun.
Eftersom vi nu kommit till skrivdelen av vårt arbete förenar vi nytta och nöje, vita sandstränder, palmer, R Kelly och internet.

Det ska vara lätt att resa till Kribi. Från Douala kan man ta bussar vilket ska ta under 3 timmar.
Vi var lite skeptiska till detta påstående, eftersom resan Buea-Douala också ska vara "lätt, snabb, och ta under 1 timma", något som vi nog inte håller med om.

Sagt och gjort, efter 2,5 timmar kom vi till Douala. Här tog vi en taxi till stället där bussföretaget Transcam hade bussar som gick till Kribi. Nör vi blev avsläppta av taxin såg vi en tvärfull buss som precis åkte iväg. Missade vi vår chans? Till slut fattade vi var man köpte biljetter och började vänta på nästa buss. När vi kom ut stod det redan en ny fullpackat minibuss med packning motsvarande en sopcontainer i volym på taket. Vi hade missat våra chanser för även denna buss. Vi satte oss och drack Cola och väntade på nästa buss.

Vi såg när denna rullade fram till påstigningsplatsen. Den blev fullsatt innan den ens stannat. Folk stod alltså i en stor massa och tryckte sig in i bussen när den rullade. Detta kommer aldrig gå, vi kommer aldrig få platser på någon buss, tänkte vi väluppfostrade gossar som har mentala spärrat mot att armbågas mot tanter och barn.

Vi följde nu en rådet vi fick från en Alban som satt på den förra bussen. Att gå på nästa buss innan den har kommit till "hållplatsen". Vi såg en buss skymtande 50 meter bort och traskade dit.

Det visade sig vara rätt buss. Vi hoppade glatt på, först på plats. Den värmen. Den finns inte i Sverige. I 45 grader, svettandes som om någon slagit på en kran överlevde vi bara tack vare den glassförsäljare som sålde oss varsin strut genom fönsterrutan. Glass från en kille med en glassvagn mitt i den svettigaste staden i Kamerun. Vi kände direkt hur magarna började bubbla, men skulle till slut klara oss utan större missöden. Efter ett moment när några personal (??) försökte få muta/dricks av oss (kan dom inte ens be om det på engelska kan dom glömma) rullade bussen till slut iväg, fylldes på, och lämnade mot Kribi.

Resan var tråkig och det enda konstiga som hände var när vi kom till någon vägspärr i en by. Vi märkte bara att det var en armékvinna som kom in och ville se allas id. Sedan när hon gick av och bussen började rulla igen märkte vi att 80% av alla resenärer lämnat bussen. Konstigt att så många skulle av i denna lilla byn tyckte vi. Bussen rullade typ 20 meter framåt och stannade sedan igen. Dörrarna öppnades och in tränger alla dessa försvunna passagerare åter!
Vi fattade ingenting men tror att det hade något med id-kontrollen att göra. Vi satt lugna kvar i våra bekväma säten.

Längs vägen förundrades vi över hur folk bara sitter här. Bara sitter. På bänkar längs motorvägen och blickar ut. Och sitter. Det gör vi inte hemma.

Vårt mål hade varit att nå Kribi innan mörkrets inbrott, för att känna oss lite bekvämare när vi letade hotell i en främmande afrikansk stad. Det blev mörkt ca en timme utanför Douala, då vi fortfarande hade i alla fall 1,5 kvar till målet. Ja ja, det löser sig nog. Väl framme tittade vi på kartan, hittade vad vi tolkade som centrum och började traska, några ropade på oas, dels för att vi är vita och dels med tanke på våra stora väskor, och frågade om vi ville ha skjuts. Glada hoppade vi in. Chauffören började köra åt fel håll, enligt våra mobila kartor. Han vänder nog snart. Han fortsatte åt fel hål. Vi kontemplerade på svenska, och kom fram till att säga ifrån innan han hunnit föra oss till sina väntande rånarvänner som kunde råna oss på våra ägodelar och ta oss som gisslan. Vi knackade honom försynt på axeln, och försökte få honom att vända. Han fortsatte, han visste vägen (tror vi var det han försökte säga). Vi fortsatte alltså. Snart knackade vi honom, nu lite hårdare, på axeln och beklagade oss att det här kändes inte alls rätt. Hela konversationen var lite svävande så vi inte talade samma språk, annat än kroppsspråket då som nu började bli tydligt. Efter många höga toner stannade han längs vägen och ropade till sig en kille som kunde engelska. Vi sa namnet på det hotell som vi pekat ut i centrum, och killen menade även han att vi var påväg rätt. Han försäkrade också att chauffören var en "good man", och att han kände honom. Vi fortsatte således åt fel håll. Efter ytterligare en kilometer protesterade vi igen, trots försäkringen vi fått. Chauffören börjar nu bli smått hysterisk över vår upplevda dumhet. Så svängde han in till vägkanten, och mycket riktigt, där var hotellet vi sagt att han skulle köra oss till. Dock var det ju inte till detta hotell vi ville, utan dit där det låg på Google Maps, vilket nu istället var väldigt långt bort. Förklara det utan att kunna samma språk.

Vi tog oss ändå fram till slut, och försäkrade honom i kör om att han visst var en "bon homme", och letade snabbt upp ett hotell innan vargarna började jaga. Vi åt på restaurangen innan vi kröp ner under vårt gemensamma lakan i vår Queen-size bed, och lät atlantens vågor vagga oss till sömns i Afrikanatten. Imorgon är en ny dag.

Likes

Comments

Gårdagen spenderades i få knop. Vi ville faktiskt göra nytta i form av att kolla slutet på ungdomsspelen som hade hållit på hela veckan, men arenan var igenbommad och tom. Vi ville då köpa nya skor, men alla affärer var stängda.

Ghost town på en söndag, tänkte vi, nu är det kokta fläsket stekt. Efter en analys av situationen kom vi fram till att det inte var en vanlig söndag utan palmsöndagen. Robert som har konfirmerat sig (han fick en moppe) beskrev för Anton varför denna högtid heter som den heter och firas.

Vi chillade istället, försökte spela tennis men lyckades inte, jobbade lite på examensarbetet (jo faktiskt) och kollade klart Fast and the Furious 6. När eftertexterna rullade hade vi roligt åt hur otroligt dålig filmen var, vilket var det roligaste vi hade under filmen. Vi har nu snart matat igenom hela skivan, och kan efter sista filmen, numero siete, äntligen börja snurra den med Jackie Chans samlade verk. Än är det länge till hemfärd.

Måndagen var det äkta ghost town, hur bättre spendera den än att åka till Limbe?
Vi åkte som vanligt till Seme Beach, där solade och badade och åt mat. När huvudrätten kom kom även en ganska stor salamander och ställde sig i attackposition ca 1 meter från vårt bord. Servitrisen suckade och sade att den alltid ville ha mat. Den hade tydligen blivit matad så mycket av alla turister att den livnärde sig på att tigga vid matbordet som en hund.

Vi spelade sedan fotboll i solen ett tag, med fara för både fötter, hud och vänskap, innan vi uppräckte att klockan var mycket och drog in till city igen. Där pågick nämligen en kulturfestival, och vi är ju kulturella människor.

Det fanns små tält där olika kameruanska souvenirer såldes, och till skillnad från vanliga affärer där man får vara ifred blev vi här konstant attackerade av försäljarna. Dom drog in en i sitt tält och det fanns sedan en förstaförsäljare och en Wing man. Första försäljaren försökte skapa ett behov som inte fanns, tex att jag behövde någon burlesk staty av trä. Han rättfärdigade sedan att den kostade 10 000 CFA genom att säga typ "look at the wood, real ebony!"
Det var här andraförsäljaren bidrog genom att inflika "its true actually, real ebony."
Robert lyckades bäst och fick ner sina två stora trämasker från 60 000 till 20 000.

Anton lyckades inte få ner sina saker med två tredjedelar. Han fick ner en sak från 7000 till 4500, sedan flyttades slagfältet till en träkarta av kamerun som gick från 10 000 till 7500. När det inte fanns växel fick Anton nu välja något annat som kompensation. Det föreslogs en nyckelring av en fisk, Anton frågade då vad en av miniatyrelefanterna som stog på bordet var värd, för att kanske kunna få den istället.
Då träder Wing man in med erbjudandet två elefanter för 2500.
Svettig och utmattad efter två hårda förhandlingar skriker Anton vädjande "no more" varpå alla skrattar och high fivesen går varma.
Anton lyckades iallafall uppgradera till en nyckelringselefant, men gick nog ändå därifrån med en gnagande känsla av att ha blivit blåst.

Nu på kvällen öser regnet ner och det är äntligen dags att kolla Fast and the Furious 7. Tomrummet efter kommer vara enormt.

Likes

Comments