Jag var 23 år gammal när jag för första gången tog amfetamin. Jag hade en pojkvän som testat de flesta droger på technofester och rave i Köpenhamn. Han var dansk/amerikan och bodde i Köpenhamn. Vi träffades på ett tåg mot Berlin, blev kära och var tillsammans i nästan fem år.

Han var just då mitt livs stora kärlek, och när han berättade om droger och 'ravescenen' i Köpenhamn, satt jag med stora ögon och öron och lyssnade intensivt. Ravescenen handlade om en speciell typ av människor, som gick på undergroundfester med elektronisk musik, droger och kärlek.

Stark samhörighet, som en familj, det var underground och alternativt, och det hade jag alltid älskat och dragits till.

Punk, anarki, misfit och utanförskap; att vara missanpassad och inte höra till.

Jag ville testa droger och det fanns ingenting som hindrade mig. Vi var på Amager i Köpenhamn, en stadsdel inte långt från Christiania. Vi satt hemma hos en hippie, en man i 50års åldern med en enorm livserfarenhet och klokskap. Han var en nära vän till min pojkvän, och vi var där för att jag ville lära mig allt om Tarot, att spå i kort, och han var väldigt insatt och duktig i det.

Vi skulle gå igenom hela tarot~symboliken under en natt, så han frågade mig om jag ville ha en snöboll med amfetamin, för att hålla koncentrationen uppe och bli öppen för det jag ville lära mig.

Jag tackade ja, och fick en liten tuss av en pappersnäsduk, rullad till en boll med amfetamin som innehåll. Svalde den med en kopp tea, och efter nån halvtimme kunde jag märka hur mina sinnen förändrades.

Jag kände mig sexuell och sensuell, vacker. Jag kände mig pigg, vaken och upplyst, alla sinnen skruvades upp på max. Det var som om någon kopplat en förstärkare till mina sinnen, mitt hjärta, kropp och själ. Och drog på skön, skön musik. Jag kände en svallvåg av kreativitet och idérikedom, ett flow som jag aldrig tidigare upplevt. En basgång som dunkade behagligt utmed min ryggrad och berättade vad livet egentligen handlar om.

Det var som att komma hem. Jag har hört den formuleringen så många gånger, när olika själar beskriver sitt första möte med amfetamin. Men det var som att komma hem. En känsla av att äntligen ha hittat hem.

Min osäkerhet blåste bort, alla hinder, tvivel och blockeringar i mig försvann. Jag fick en stark känsla av välbehag, att allt var som det skulle vara. Jag var en superstar, alla omkring mig var också stjärnor och världen var vår lekplats. Ingenting kunde stoppa oss och nu var det bara att köra. När jag såg mig i spegeln såg jag en vacker, levande ung kvinna med enorma pupiller och rosa kinder, leende, strålande och behaglig. Stark, vacker och bekymmersfri. Den första känslan när ruset lagt sig: Det här vill jag göra igen.


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Jag äter frukost, dricker mitt kaffe med mjölk och tittar på en ny serie på SVT - Lerins lärlingar. Lars Lerin är en av vår tids absolut främsta konstnärer och jag har kommit att älska hans person, hans väsen och hans målningar.

Lars Lerin anordnar en konstskola för en grupp personer med funktionsnedsättningar i Karlstad. Han säger att han känner sig besläktad med människor som har ett funktionshinder, ett särskilt behov eller en diagnos.

Jag känner samma samhörighet. Jag blir inspirerad av de speciella, unika, fina själarna i dokumentären. Det finns en renhet och spontanitet som väcker känslor och vilja i mig. Det verkar som att dessa själar, alla med sin unika avvikelse, har tillgång till sfärer, världar och dimensioner, som vi andra bara kan drömma om.

Jag är övertygad om att alla som har en avvikelse från normen; alla som räknas som annorlunda, sära, med särskilda behov, anses ha ett funktionshinder eller ett handikapp. De som inte anses tillräkneliga eller kanske inte ens räknas som myndiga eller fungerande. Dessa själar, är jag helt övertygad om, har tillgång till känslor, färger, sinnen, sfärer och dimensioner, som vi andra inte har samma självklara tillträde till. Det finns en andlig aspekt i det här, en andlig dimension, där dessa själar och hjärtan har full tillgång och direkt uppkoppling.

Jag menar att de står i ständig direkt uppkoppling till det gudomliga, det andliga, det högre. De ser, upplever och uppfattar världen utifrån ett högre perspektiv, ett större perspektiv. Jag tror att om man lyssnar på dessa själar och individer, kommer man att blicka in i ren kärlek och sanning. Och det finns så mycket att lära och förstå av dessa själar som vi annars inte ens kan greppa.

De fattar kärlek. De förstår empati och medkänsla. De förstår glädje och passion. De har en direkt och äkta tillgång till sina känslor, tankar och uttryck. Det finns inget filter och det finns inget rätt eller fel.

Dessa själar har en förmåga att direkt kunna skilja på ont och gott. Kärlek eller rädsla.

De befinner sig i nuet och lever efter sin magkänsla och vilja. Känns det rätt, så väljer dom den vägen. Känns det fel, kommer dom att protestera.

Jag känner ibland att mitt liv inte blev som jag hade tänkt mig. Det gick en helt annan väg. Om jag inte blivit sjuk när jag var 22, kanske jag hade haft jobb, hus, barn, vänner och allt det andra som många har.

Men jag fick en känslighet, en sårbarhet. Någonting annat. Jag är kreativ och jag är känslig. Jag kan skriva, måla och uttrycka mig och mina känslor. Jag har en stark energi och jag har massor av värme och kärlek att ge. Till alla.

Jag är tacksam för det jag fått i mitt hjärta. Alla gåvor och möjligheter.

Det här året vill jag släppa fram ljuset som bor i mig. Jag överlämnar mig till kärleken.

Någonstans finns en plan för mig och min existens. Det är bara om vi är tysta som vi kan höra rösten som berättar vad vårt syfte är.











Likes

Comments


Jag har sett cirkusartister träna. De jobbar mellan sex och tio timmar varje dag för att upprätthålla sina krafter.

Styrka, balans, smidighet, fart. På ett sätt har jag samma arbete och träning. Jag måste ständigt jobba för att hålla en balans. Att inte vara för låg, att inte vara för hög. Att inte sjunka under isen eller sväva upp för högt bland molnen.

Det här är komplicerat. Som bipolär blir din tillvaro lätt svart eller vit. Och du lär dig älska det euforiska ljuset, det gnistrande, snabba. Svärtan blir din konsekvens av detta ljus, och du lär dig leva med den svärtan.

Svärta, ångest, depression. Som ett brev på posten efter extasen.

Att befinna sig i gråzonen känns trist, ger ingen utmaning. Allt är lagom och måttligt. Här finns inga utsvävningar, här finns ingen plats för excesser. Jag tror att världen rör sig i detta lagom, för att uthärda och fortsätta existera. Det finns säkert något sunt och friktionsfritt i det. Men om du en gång smakat extasen, kan du inte tillåta dig att bli lurad.

Du vill suga märgen ur livet, som i filmen Döda poeters sällskap. Du vet att det finns ett elixir som berör människans innersta essens. Och du tänker använda hela din fulla själs väsen för att få smaka detta nektar.

Under den här årstiden kunde jag gått i dvala, för som hos de flesta andra själar, saknas livsenergi och ork. Under dessa mörka, kalla månader lider vi av det som en avliden vän till mig, Andreas Ankan, beskrev som >>The small frozen north.

Jag saknar Andreas, det var heroinet som tog honom. Men vi hann med mycket musik och många fester, jag bär alla dessa minnen som en skatt i mitt hjärta tills vi ses igen. Tack för att du fanns i mitt liv.

Det har alltid varit vid den här tiden på året, strax efter nyår. Som jag blivit sjuk i mani och psykos och hamnat på psyk.

Jag minns hur det var första gången, 1997, när jag var 22 år gammal och bodde i Örnsköldsvik och jobbade som journalist.

Det var som om någon vred på en ratt, och alla sinnen blev vidöppna och alla intryck överväldigande.

Jag och min dåvarande pojkvän bodde i en lägenhet, och på kvällarna och nätterna hörde jag något obegripligt. Grannarna ovanpå började plötsligt bete sig extremt störande. Min pojkvän höll på att somna in, men i mitt huvud var det öronbedövande störning:

Jag väckte Joakim:

-Hon har högklackade skor! Pumps!! Hon stampar i golvet! Hon går omkring och stökar runt, dom ska ha en fin middag!!

-Jag hör ingenting.

Minns mina upplevelser och händelser som helt klart extrema och anmärkningsvärda. Som ett uppvaknande, en insikt.

Ögonblick av klarhet.

Kände hur någon vred på den där ratten i mitt huvud. Det var så tydligt när det hände. Ingenting att ta miste på.

Allt blev förstärkt, alla sinnen intensifierades, medvetandet kristallklart. Färger blev starkare, ord fick djupare mening, ljud blev överväldigande, alla känslor blev intensifierade och förstärkta. Upplysning. Inget annat än upplysning.

Min mening på den här jorden blev uppenbarad. Min betydelse för livet och existensen kom till mig som en sång man kan höra en sommarmorgon från en trast som landat på fönsterblecket.

Det var en sång som ropade ut mitt namn och min själ till hela universum.

Så kom och lyssna till min sång.




Likes

Comments

Don’t be shy you learn to fly.

Idag är det tisdag, nytt år 2018, har varit i en skånsk stad vid havet, träffat min arbetscoach, hon ska hjälpa mig att få ett jobb. Eller arbetsträning. Och sedan en anpassad anställning. Hon säger att hon inte ser några svårigheter alls. Jag är ju så kreativ. Älskar verkligen hennes övertygelse, jag behöver en sysselsättning. Någonstans att ta vägen.

Så längesen. Sjukt längesen. Jag skrev dagbok. Jag var 7, 8 år gammal när jag började skriva dagbok. Julen 1983 och jag fick en dagbok av mamma. Sen skrev jag intensivt, när jag var 20 nånting blev det mer sporadiskt. Och sen, när livet blev en krigszon, följde en tystnad.

Det som händer mig får inte hända. Jag fastnar i ett bipolärt kaos och missbruk.

Tyvärr är det ingenting som går över. Jag är 22 år gammal när jag blir sjuk i min första mani, och efter det infekteras mitt liv av psykisk ohälsa, kaos och missbruk. Denna svärta som färgar av sig på allt i mitt liv. Som ett envist, intensivt bläck.

Mina relationer dryper av det. Avsaknaden och avskalandet av vänner. Min hälsa.

Jag är snart 43 år, 21 friska år, 22 sjuka år. Jag har varit bipolär längre nu, än jag varit 'vanlig'...

Whatever that means.

Jag vill vara bipolär. Jag vill inte byta ut den här kreativiteten och fantasin mot något annat. Men det kostar.

Jag har varit in och ut på psyk. Blivit drogad på neuroleptika, kallas även antipsykotika, en grupp läkemedel som används mot allvarliga psykoser, till exempel schizofreni.

Ordet neuroleptika betyder "greppa tag om psyket" och ges för att man ska sederas, bli trög, långsam och förlorad.

Haldol. Zyprexa. Abilify. Seroquel. Abilify. Zeldox.

Jag var så förvirrad under dessa perioder. Inlagd på psyk. Som vore jag dement. Min pojkvän klarade knappt se mig personlighetsförändras så mycket. Och jag gick upp så mycket i vikt.

Två år sedan jag senast var inlagd. Jag har inte lyckats gå ner i vikt. Och jag har inte blivit vän med mig själv eller mitt liv. Ett manodepressivt kaos och missbruk. Denna svärta som färgar av sig på allt i mitt liv. Som ett envist, intensivt bläck.

Med den här bloggen och i detta nu börjar en resa mot ett försök att vända det värsta. Och låta det inre ljuset komma fram. Glimma till och ta över mörkret.

Don’t be shy you learn to fly

And see the sun when day is done
If only you see

Just what you are beneath a star
That came to stay one rainy day
In autumn for free

Yes, be what you’ll be

'Things behind the sun'

Nick Drake

God bless! önskar Tös




Likes

Comments