Tiden går så otroligt fort just nu. Jag har precis kartlagt 2 veckor enligt KBT boken och det känns som att jag nyss började. Jag tycker det är rätt intressant hur jag upplever varje dag och vad som faktiskt händer inom mig när jag måste tänka efter. Det stämmer nog rätt bra att man blir väldigt hemmablind på sitt liv och alla händelser, samt hur det påverkar en. Vardagen är så automatisk ibland att jag inte ens reflekterar dess existens...förrens nu.

Med min kartläggning så blev det förvånansvärt enkelt att se vart det slår slint för mig och hur jag mår. De dagarna när jag varit mer irriterad än vanligt, har det gått sämre. Jag har även lärt mig att jag bygger upp och överanalyserar en situation långt innan den sker. På så sätt matar jag alltså mig själv med negativ energi i flera dagar, istället för att bara ta itu med situationen när den är aktuell. Jag vet inte om det kanske är mitt kontrollbehov som gör att jag måste förutse alla möjliga scenarion och vara beredd, eller om jag kanske är rädd att möta mina reaktioner?

Att analysera sig själv är tufft. Jag vet inte hur ni känner, men jag vill helst inte ta itu med mina brister. Samtidigt så är det EXAKT DET jag måste göra för att utvecklas till en bättre individ. I min loggbok har jag fått besvara x-antal frågor om mina livsregler- det sanningar som folk sagt som bidrar till din självbild. Jag har mina positiva som t.ex du är galet stark, du är så kreativ, vilken jäkla pipa du har och självklart mina negativa som t.ex Du blir jämt så arg, du är så negativ, jag blir rädd när du brusar upp dig.

Ilskan och min korta stubin är den sanning jag svårast att ta itu med. Har alltid haft det. Jag känner skam. Jag vill inte att folk ska vara rädda för mig. Jag vill inte explodera för små saker. Min mörka sida är inget jag är stolt över och jag hoppas verkligen att det tonas ner rejält under resan. Någonstans har säkert sockerdemonen något att göra med det, men den ska bort.

För att bidra med lite positiva vibbar så på slutet vill jag bara tala om för mig själv att jag är så otroligt stolt över att jag la tillbaka glasspaketet i frysboxen och godispåsen på hyllan innan jag betalade. Emelie vs. Demon 3-1

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Under helgen har jag låtit saker och ting fått landa. Jag har skrivit upp mina mål med livet och vad jag så småning om vill åstadkomma. Mina drömmar, min drivkraft...,

För första gången känns det som att jag har kontroll och börjar hitta tillbaka till mig, Emelie, och den genuint glada människa jag innerst inne är.

Söndagen spenderade jag med att rensa i köket. Bort med allt som kunde trigga sötsug. Allt från ketchup, blåband soppor och kryddor. När jag väl gick för att handla tog jag mig tiden att läsa igenom innehållsförteckningen noggrant. Försökte hitta alla gömmor av dolt socker som finns. Det tog kanske dubbelt så långt tid att handla än vanligt men det är det värt. Jag lär mig väl med tiden. Sen blev det storkok, omställning av kosten helt och hållet. Nu försöker jag äta mer LCHF inspirerat utan att säga att jag går på någon diet. Jag försöker bara prova mig fram till de kostkombinationer som fungerar bäst för mig.

Mycket protein och bra fetter samt ovangjord grönsaker. Bara efter söndagens omställning hade jag ENORMT mycket energi idag. Jag menar verkligen nästan en överdos. Så jäkla härligt. Visst, kanske inte bara beror på en omställning på en dag men någonstans vill jag tro på det.

På tal om tro, så är det tydligen rekommenderat att man som sockerberoende försöker hitta en "högre kraft" att vända sig till. Oavsett om det är bok, religion, mantra, konst eller virkning, allt blir liksom individ anpassat. För mig blir det svårt att välja något men yoga har alltid intresserat mig. Jag hör bara gott om det och det ser så otroligt skönt och avkopplande ut. Jag bokade in mig på ett yogapass redan igår kväll och även om det var fruktansvärt utmanade, med svett som rann och andning som inte riktigt synkade, så var känslan efteråt fantastisk. Jag hoppas på att yogan ska kunna hjälp mig dels med mindfulness och dels att uppskatta allt häftigt och fantastiskt som just mig kropp kan åtstadkomma. Bara att låta mig vara frisk från fetma-relaterade sjukdomar är en sak jag är för evigt tacksam över.

Mer yoga kommer det bli

Namaste

Likes

Comments

Jag har varit helt uppslukad i boken "SOCKERBOMBEN i din hjärna" av Pia Nordström och Bitte Jonsson denna vecka. Boken har gett mig så många svar på mina VARFÖR-frågor som jag haft hela mitt liv. Svar som jag aldrig ens reflekterat över. Jag har varit både frustrerad, arg, ledsen och lättad när jag läst den. Insikter om mig själv och mitt beteende under alla år har liksom fått en förklaring. Allt socker som jag tryckt i mig, i det olika former som erbjuds i dagens samhälle, har gjort mig beroende. Eller nej, det är snarare i skadligt bruk. En vana att använda en "drog" ( i mitt fall socker) för att förändra hur jag mår utan att jag förlorar greppet om livet.

It all makes sense. Som liten vet jag att jag blev tröstad med kakor när jag var ledsen av mormor ( Hur skulle stackaren veta att det skulle bli så här?). Redan då lär jag mig att socker tröstar. Hur många gånger har man inte gömt, hetsätit, smygit, som barn/tonåring för att få den man vill ha? Det ger ju en kick. Det får en att bli glad. Konsekvenser när jag inte får det? Sockerbaksmälla, lätt irriterad, ilsken, explosiv och svår impulskontroll. Lägg då på koffein i höga mängder, alkohol och snabbmat i en längre period. Som att en knarkare skulle på en buffé på koks. Det är en befrielse att inse hur problemet påverkar mig. Någonstans i bakhuvudet vet jag allt det här. Men förnekelse är väldigt effektivt i dessa sammanhang...

Att bara få veta att vi är biokemiskt individuella precis som våra fingeravtryck har underlättat. Den kost som fungerar för dig fungerar inte på en annan osv. Att min biokemi är i obalans vilket gör att hjärnan inte riktigt fungerar som den ska. Min sockerkänslighet kan beror på för låga seratonin nivårer ( signalsubstans som gör oss gladare och ger bättre impluskontroll) och låga betaenordfiner ( kroppens egna morfin-stabilitet av känslor). Att då hälla i sig enorma mängder socker gör ju kicken blir enormt mycket mer kraftfull än om mina nivåer skulle vara normala. KLart man fortsätter då, eller hur?

Det här är bara en bråkdel av vad jag har lärt mig om mig själv men jag tror att det är huvudorsaken av mitt problem. Vet ni hur skönt det att nu få kunna bygga om hjärnan rent fysiologiskt ? Jag måste bara få låta all information få landa. Jag försökte ändra allt på en gång utan plan, men det slutade bara i ren katastrof. Så i helgen blir det att strukturera upp hur jag ska göra. Men som sagt. Ett steg i taget. Rom byggdes inte på en dag. Mitt första steg är att fortsätta låta blir raffinerat socker och försöka låta bli bröd och pasta. Nästa steg är att trappa ner på koffeinet. En rensning av köket skulle också behövas som en ny fräsch start. Men allt detta kommer bli tufft.

Mitt bästa redskap just nu är té, böcker och min loggbok...


Likes

Comments

Igår började jag läsa min nya KTB-bok i hopp om att få lite ledtrådar och kanske ett och annat effektivt verktyg som jag dra nytta av. Det visar sig att det faktiskt är ren självterapi. Boken handlar ett 9-stegs program som är vetenskapligt utformat efter x-antal patienter. För mig är det sjukt spännande då jag slipper passa en massa onödiga tider och kan ta detta i min takt. Bäst av allt, jag spara enormt mycket pengar. Det hela handlar i grund och botten om sambandet mellan hur jag tänker, känner och agerar. Det första jag nu skall göra är att kartlägga en vecka. "Skit bra"-tänkte jag. Det håller jag på med redan. Men här handlar det om att utgå ifrån nyckelfrågor som jag ska svara på varje dag. Med andra ord ska jag reflektera över vad som har hänt, hur jag mådde när det hände och hur jag agerade därefter. Va kunde jag ha gjort annorlunda? Hur kan övriga ha påverkats? Var min reaktion rimlig? Målet är alltså att hitta tydliga negativa mönster som jag sedan ska bryta.

Jag måste säga att det känns som att det har varit nyttigt för mig att fördjupa mig lite hur hjärnan fungerar innan. Jag har liksom öppnat nya dörrar inom mig själv och är mer mottaglig. Kanske det för att jag omedvetet har accepterat att jag är överviktig och kan nu göra något åt det. Förstår ni hur jag tänker ?

Då jag dessutom har ett "försprång" i ett försök att kontrollera mina sockerintag blev jag idag verkligen satt på prov. På jobbet var det uppdukat med choklad, godis, och bullar. Allt för att fira min chef som vunnit ett fantastiskt pris. Lugnt tänkte jag, vill du promt ha något ta naturgodiset som är segt och ett betydligt bättre alternativt. Men sen kom tårtorna. HELVETE! Prinsesstårta dessutom-min absoluta favorit. Fuck, fuck, fuck.....UT!

Jag kan höra hur jag verkligen rakt ut säger "I helvete heller ut med dig här kan du inte vara". Haha. Det kan ha varit de värsta 2 timmarna på länge. Jag ville bara trycka tårtan i ansiktet och moffla på. Men ta mig fan jag kämpade emot. Jag klarade det. Jag lyckades låta bli tårtan. Chokladen,.Tryffeln. T.o.m de nya barsen.

Ni kanske inte kan sätta er i min situation. Den kan anses vara rejält dramatiskt. Men för mig är det en miljon känslor som slåss. En miljon tankar som snurrar. Jag kunde inte sitta still. Tur att jag skulle vicka på ett pass så jag fick dansa bort "rycken". Känslan efteråt? KUNG. Emelie vs. Sockerdemon 2-1

P.S Vågen visade ytterligare -2kg. D.S


Likes

Comments

Jag tycker att det är väldigt intressant hur påverkad jag blir i brist på struktur och rutiner. Denna vecka har inte alls varit lite lättsam som förra. Skillnader? Jag jobbade fler kvällspass, hade sena möten och hade inte ork att träna lika ofta som jag kanske hade önskat. Resultat? Jag slarvade direkt med kosten och ta mig fan, choklad slank ner. Men skillnaden är att det var i en extremt kontrollerad form, en annan skulle t.o.m säga normalt. Så istället för hela chokladkakan x 2 så blev det 4 rutor på en vecka. Jag åt heller inga bullar när vi hade drop-in fika på jobbet och jag gav fan i geléhallonen som legat i personalrummet. Nu när jag skriver som det och reflekterar så har jag trots det lilla snedsteget fortfarande vunnit. Jag tappade inte kontrollen helt.

Det var vid ett tillfälle som det faktiskt skrek i hela kroppen på mig. Suget var enormt och det kändes som en sockerdemon försökte slitas sig ur bröstet på mig och attackera godisskålen. Men jag lyckades dämpa honom tillräckligt med min bok om hjärnan, som passande nog tog upp ämnet beroende. Chokladen satt jag länge och funderade över. Kommer det va värt det? Varför vill du ha det? OK, om du nu ska "unna" dig, är det detta du vill ha? Ska du inte ha en bulle istället? osv. Jag resonerade tillslut att chokladen var bättre för där kan jag exakt skriva upp hur mycket det är jag äter tack vare förpackningen. En bulle är svårare. Eftersom jag är ärlig mot mig själv så skrev jag upp det. Bara att se hur 4 rutor kunde ha blivit ett stadigare mellis senare under dagen va väl lite jobbigt. Men rent krasst så vet jag ju allt detta. Men VARFÖR är det så svårt ibland ?

För att ta reda på det har jag inte bara fördjupat mig mer i hur hjärnan fungerar utan jag har också köpt en KBT bok för just övervikt. Det är betydligt billigare än att gå i terapi. Förhoppningsvis kan jag då få fram fler svar kring hur jag ska arbeta vidare. Att skaffa e,tt sunt förhållande till mat sker inte på en dag, det vet jag. Det många gånger jag gjort det förr, har det bara varit ytligt. Vilket har gjort att demonen vunnit i slutändan. Nu vill jag själv gå ner på djupet, röra om i grytan och själv stå som vinnare när tiden är kommen.

På tal om att vinna så har jag i år fått äran att bli dubbel nominerad inom SATS. Dels som Årets Gruppträningsinstruktör och dels som Årets Hjälte. Tog inte hem priset hela vägen, MEN jag vann iaf. Jag var den enda av över 1500 instruktörer som fick 2 nomineringar. Bara det är hur obeskrivligt som helst. Så återigen tack till alla som stöttar, hejar, dansar, skrattar och svettas med mig på mina pass. Utan er hade jag aldrig fortsatt.

Likes

Comments

Så efter en vecka med småförändringar, så känner jag att jag har gjort framsteg. Jag sover betydligt mycket bättre än vad jag har gjort på väldigt länge, tack vare att jag "tröttar" ut hjärnan med all läsning. Har plöjt igenom 3 böcker som verkligen har fått mig att börja få lite bättre självinsikt. Bl.a. HJÄRNSTARK och OMGIVEN AV IDIOTER/PSYKOPATER. Psykologi har alltid fascinerat mig och dessa böcker blev snabbt favoriter.

Om inte annat så har jag lärt mig väldigt mycket om mig själv. Varför jag kanske har agerat som jag gjort i mitt liv och hur andra kan tolka det. Mina brister är inte speciellt roliga men det är otroligt viktigt att man har koll på dem för att man ska kunna utvecklas som person. Sen handlar det väl generellt om en mognad att faktiskt kunna ta emot en dos konstruktiv självkritik.

Hur som helst, jag har även skrivit upp exakt allt jag stoppar i mig. Har jag haft möjlighet att väga maten gör jag det, annars tar jag i lite extra. Jag räknar inte kalorier för att hålla en "budget" utan jag vill få en överblick på hur mycket det kan bli på en dag och varför vissa dagar är sämre/bättre än andra. Man kan väl säga att jag försöker kartlägga mitt egna mat-mönster. Nu är jag dessutom helt ärlig mot mig själv vilket jag inte har varit tidigare. Detta har gjort att jag, bortsett från en efterrätt till en middag i fredags, har hållit mig borta från socker i form av godis, bullar, kakor, bakelser och glass en hel vecka. Det mina vänner, är jag extremt stolt över.

Även när jag var lite bakis i lördags och tog ut på en promenad för att handla, stannade jag till och funderade på vad min kropp EGENTLIGEN behöver nu, inte vad den är sugen på.. En ren känsla av lycka att klara av att kämpa emot alla begär av fett och socker, och nöja sig med grönsaksstavar.

Som en bonus på detta gav det mig -3kg på vågen. Även om jag mest fokuserar på att förändra min livsstil, så var det en trevlig nyhet. Det känns inte som jag har gjort något extremt, Det visar också på att en liten förändring, eller att utesluta något ur sin dagliga diet kan göra mycket,.

Likes

Comments

I lördags var jag verkligen ett instabilt vrak. Jag var ledsen större delen av dagen och hade verkligen inte lust med något. Alla tankar snurrade i 180 och jag kunde inte annat än att känna mig smått misslyckad. Dagen efter vaknade jag dock på förvånansvärt bra humör och var otroligt taggad på att få dansa zumba. All oro släpptes helt. Med ett par timmars ventilation och snack med mamma efteråt så var jag redo att se det hela ur ett nytt perspektiv.

En bypass kan bara betyda positiva saker för min del. Jag kommer få ett helt nytt liv. Jag har gett det en ärlig chans att försöka åstadkomma viktnedgången på egen hand, men nu behöver jag det här. Jag vill få kvalité på livet och inte behöva oroa mig för småsaker som t.ex håller stolen eller kommer hissen stanna om jag kliver på den med massor av andra människor i. Det hela handlar nog mest om att jag helt enkelt är rädd och att det sker så snabbt. Jag har även ägnat otroligt mycket tid på att funderat på och bry mig om vad andra tycker om mitt val. VARFÖR gör jag ens en så korkad sak? Ren energislukare. Men efter samtalet kände jag mig dock mer mottaglig och positiv till operationen så nu skiter jag i vad folk tycker och från ingenstans började göra små förändringar i vardagen.

Numera ser vi till att bädda sängen direkt på morgonen. Jag sitter inte längre framför tv:n eller mobilen i flera timmar utan läser i en bok istället med en kopp té när jag kommer hem. Jag sätter ingen högre krav på mig själv när det gäller kosten och träningen utan försöker se maten som näring och tänker väl lite mer medvetet på mina val. Ibland blir det svårt, då tappar jag greppet lite men har hittills lyckats "komma på fötter snabbt". Träningen ser jag som kroppen och hjärnans medicin som den behöver för att fungera optimalt. Det hela har resulterat i att jag nu varit sockerfri i 3 dagar. Inte jätte mycket kan man tycka, men det är en liten seger för mig och jag tar alla vinster jag får för att förhoppningsvis kunna förändra mitt beteende och förbereda mig så mycket som möjligt inför och efter operationen.

Någonstans hoppas jag att läsningen även ska göra mig mindre uttråkad vilket då minskar impuls-ätandet som jag inte behöver. So far so good. Om det är något jag har kommit underfund med så är det att jag måste skynda långsamt. Om jag ska klara det här senare så måste alla nya beteenden få ta sin tid att lära om. Min historik visar tydligt att jag blir sjukt taggad och impulsiv och kör då från 0-100. Det engagemanget håller sedan i ca 4 veckor och sen försvinner drivet helt. Så kan jag inte ha det längre. Fokus på rimliga förändringar så kommer det här gå jätte bra.

Likes

Comments

Under veckan som gått har hela mötet från i måndags fått landa. Ju mer jag sedan har pratat om min plan med andra, ju mer har jag börjat fundera över om jag verkligen har tagit rätt beslut. Halva mig säger "Ja men självklart tänk va mycket lättare livet blir för dig" medans den andra halvan säger " STOPP! Du går emot dig själv och det du har sagt, du kan faktiskt själv, du måste bara få tummen ur och göra. Ät som en Gastric patient men skit i operationen".

Tydligen har jag inte tagit ett 100% beslut vilket gör att jag ligger och grubblar om nätterna och inte får så mycket sömn. Rent krasst så har jag ALLA verktyg redan för att lyckas. Jag har t.o.m träning och kostschema liggandes någonstans. Kanske är det bara KBT som behövs? Att förbättra mitt beteende kring kosten? Men samtidigt så vet jag också att mitt driv försvinner efter några veckor. Eller är det så att jag kanske bara är rädd för att ta det stora klivet för en operation?

Jag får känslan av att jag kanske kommer känna att jag gjort mig själv besviken. I så många år som jag grubblat över detta och sedan ändå alltid kommit tillbaka till matlådor och träning. Just av den fantastiska anledning att jag faktiskt är HELT FRISK inombords. Superbra värden, hjärtat mår topp. lungor mår bra, blodtrycket är i skick osv. Jag är alltså bara tjock. Till skillnad från många av de andra som var med på mötet. Ena kvinnan var så stor att hon blev anfådd av att bara stå.. Skulle inte förvåna mig om hon och jag vari samma viktklass, men till skillnad från henne håller jag i högintensiva zumbapass och drar 150kg i marklyft.

Hela det är kommer få vara olöst tills jag får träffa kirurgen och prata enskilt med honom. Min hjärna snurrar bara. Oavsett så är det en livstilsförändingsplan som jag måste utveckla.



Likes

Comments

Här sitter jag nu med ca 3 månader kvar tills jag har överlevt mitt 30:e födelseår. Vägen hit har varit rätt intensiv och jag kan inte påstå att jag kommit så långt som jag velat. Eller jo det har jag väl men på olika sätt.

För det första så hade jag sedan länge varit inställd på att vara normalviktig vid 30. Jag hade dock inte räknat med att livet inte alltid gör som man vill och är man då som jag, ett känslomässigt vrak, med ett osunt förhållande till mat och fysiskt väldigt påverkad av stress så blir det såklart ingen bra kombo. Alla kilon som jag kämpat med att tappa på flera år, las på på extremt kort tid. Tråkigt kan man tycka men jag föredrog väl att komma ikapp med sömnen istället för att få in ett träningspass. Och utan balans i generella livet så fungerar inget.

Så under denna sommaren tog jag modet till mig och tog ett stort livsförändrande beslut. Jag tänker genom gå en Gastric Bypass. Ni som känner mig vet att en operation aldrig skulle komma på fråga för några år sedan, men just nu sväljer jag min stolthet och erkänner för mig själv att jag behöver hjälp då jag inte klarar detta själv.Jag må vara en superwoman men kan inte vara det jämt.

Hur som helst, bypass-bollen är nu i rullning och efter ett 4h långt infomöte igår så är det nu bar aatt vänta på kallelse till kirurg och ta det där ifrån. Som det ser ut nu kan det t.o..m bli av innan jul. Fram tills dess så blir det att arbeta på den psykiska delen och börja träna mer regelbundet. Nu kör vi!

Likes

Comments