Header

Vi, tillsammans med P07 har fått inbjudan till Finlands och Hollands träningsmatch
lördagen den 14.1 kl 17:00 i PIUG för att leda in spelarna på planen.

Så stod det i mailet jag fick i början på året av lagledningen & Freja tackade såklart inte nej.
Det är ju klart att man ställer upp!

Var i god tid på plats så hann följa med då lagen värmde upp.

Det var ett gäng spända men glada fröknar jag hade med mig 😃

Freja ville absolut gå in med en spelare från Nederländerna & det fick hon.

Sen följde en riktigt kiva handismatch med tufft spel & fina avslut som slutade jämnt, 28-28.

Freja fattade fort tycke för Nederländernas kapten nr 28 Fabian Van Olphen. Vem skulle inte tycka om en tatuerad man i sina bästa år, som dessutom lirar bra handboll & får en att tänka på Volbeat. Mor & dotter var helt på samma linje.

Trots ett hårt yttre var Fabian en snäll spelare som gärna ställde upp på bild, vem kan säga emot när en söt 9-åring säger Hello & hennes morsa frågar om man får fota.

Likes

Comments

Det var alltså inte bara barnen som satte sig på skolbänken den här veckan utan även Markus med några timmar introduktion på onsdag. Det kom mycket information om studier och praktik samt en lång checklista över vad som ska göras innan inlärning i arbetet börjar.

Europeiskt sjukvårdskort samt rese- & olycksfallsförsäkring fanns redan från tidigare men sjömanspass måste fixas. Som tur ordnas sig allt på egna orten & redan idag togs passfoto på Pelaago. På onsdagskväll gjorde vi förarbetet för passansökan på nätet & råkade då hitta en tid till polisstationen även tills idag. Några timmar efter besöket där fick Markus meddelande om att sjömanspasset är färdigt & kan avhämtas från Åbo polisstation. Otroligt.

Bara Markus har sjömanspasset till hands kan han ansöka om praktikplats. Man får inte kontakta de finska rederierna själv utan allt sköts via portaler. Det är praktiken som jag mest går & grubblar på, speciellt då Markus eventuellt kan bli ute till sjöss 60 dagar i sträck. Hoppas att det klarnar fort, så att jag kan börja planera hur barnens & min vardag ska se ut.

Situationen hade ju sett helt annorlunda ut ifall jag jobbade måndag till fredag, från morgon till eftermiddag men nu gör jag ju inte det. Betyder att barnen antingen måste få sällskap under kvällar & nätter eller övernatta hos någon. Skolskjuts ska jag isf försöka ordna från centrum till Sunnanberg. Tänker tillsvidare försöka fortsätta arbeta treskift för det ger mig mera lediga dagar & mera pengar. Det sistnämnda är något som prioriteras högt. Tack & lov är barnen flexibla, så tror att det kommer att gå riktigt bra.

Men det är en dryg månad dit ännu så ska försöka att inte stressa över det ännu. Innan praktiken har Markus fullspäckade veckor med första hjälp, heta arbeten, brandkurs, basic safety, säkerhetsskolning, navigation & maskinteknik. Efter praktiken följer ännu livbåtsövning. Låter ju så intressant att man kanske själv borde skola om sig 😉

Likes

Comments

Några dagar innan jul tog min lur en flygtur & landade på trottoaren. Trodde först att den klarade flygresan men upptäckte fort att mikrofonen tagit stryk. Efter en del förhandlande med försäkringsbolaget & rådfrågning hos Elisa (var jag köpt telefonen för ca 1.5 år sedan) bestämdes att telefonen ska fixas.

I Salo finns ett företag som reparerar Sony-telefoner. 20.12 postades luren iväg & två veckor senare levererar en vänlig postbärare luren ända fram till dörren. I lådan ligger en ofixad telefon med följebrev & information om att deras Sony-service upphört. Morr, sa jag. Morr, sa försäkringsbolaget. Företaget i Salo åtog sig Sony-telefoner fram till 31.12.2016. Varför kunde de inte öppna paketet tidigare & varför kunde de inte ha fixat telefonen då den en gång var där? Suck. Försäkringsbolaget var ledsen över att företaget inte nämnde nånting då telefonen lades på posten.

Efter lite letande hittade vi en mindre företag i Åbo som kunde hjälpa mig. Länge trodde jag att jag aldrig skulle få se min lur igen men igår ringde de & meddelade att den är färdig. De kunde trots allt fixa den & för en helt okej summa pengar. Blev betydligt billigare än att köpa ny & hade aldrig fått en så bra Sony som jag har nu. Ska hantera den varsamt nu så att den håller minst ett par år till. Eller tills jag blir led på den 😉

Likes

Comments

Redan före jul beställde jag en massa nya snöleksaker åt barnen. Meningen var att de skulle ha fått allting till julklapp men då snön lyste med sin frånvaro, fick paketet stå oöppnat. Ni kan ju ana hur barnen gått & funderat på vad lådan innehåller. Idag fick i alla fall den äldre pröva både pulka & snow kicker. Miniskidorna ligger ännu i förrådet & väntar på mera snö.

Varför i all världen har Freja hjälm på sig? Jag vet, det kanske är lite överdrivet men den har faktiskt skyddat hennes skalle några ggr i samband med bättre flygturer ner i diket & så länge barnen gärna lägger dem så stoppar jag dem ju inte. Dessutom är de varma. Freja skulle absolut behöva en ny men tror den får duga den här vintern ännu.

Roligt när oxå Markus blir som ett barn på nytt & gör Freja sällskap samt fixar pulkabacke & guppar. Orsaken till att Aaron inte syns på bild idag är att han, hör & häpna, spelar handboll i Grankulla idag. Eftersom jag ska på jobb till natt & spelen pågår ännu under kvällen, så har vi ordnat transport med en lagkompis familj. Är igen glad att det finns snälla föräldrar som ställer upp. Det betyder massor för oss & speciellt för barnen som får möjligheten att delta.

Hoppas att snön håller sig kvar ett tag!

Likes

Comments

Freja åkte tidigt i morse iväg till Kyrkslätt för att delta i KyIF Cup. Flickorna var indelade i två lag: röd & vit. Den här gången spelade Freja i det röda laget. Bägge lagen bjöd på riktiga rysare & vann matcherna i grundspelet med ett mål. Mera krävs ju inte. Fick flera meddelanden under dagen av både föräldrar & Freja själv om hur spelet löpt. Som vinnare i zon gick lagen vidare till semifinal.

Nu stod Dicken som motståndare. För de som inte känner Freja så tränar hon i min kusins blåa Dicken-skjortor (fick en hög nya under julen). Berättade på vägen hem för mig att hon hade bestämt att hon slutar använda dem ifall de förlorar 😜 Precis innan slutsignal lyckades de klämma in vinstmålet & matchen slutade 11-10.

Med tre matcher & en lång dag i bagaget var flickorna redo för final & slutspel mot serieledarna HIFK Itä, som petade det vita laget ur final med 12-1. Den mest spännande finalmatchen jag nånsin sett, skrev en mamma. Nu harmade det mest att jag inte kunde vara på plats. I efterhand kanske det var bra eftersom Freja fick kämpa rejält då motståndarna valde att markera bort henne & hårt. Hade inte kunnat vara tyst & domaren hade gått osäker. Matchen slutade 8-8 & fortsatte med 5 minuters förlängning som slutade i vinst för huvudstadslaget. Silvret var deras!

Det var en trött men lycklig fröken jag hade med mig hem. Allt var roligt, då jag frågade hur dagen hade varit. Freja visade stolt upp sin medalj samt de klös- & blåmärken hon samlat på sig, för att inte glömma bulan i skallen & den sjuka tummen & hälen. Erkände att hon hade velat börja gråta efter finalmatchen, då det värkte överallt & det sa jag att hon ska göra nästa gång, för att det känns bättre sen ❤ Handboll i ett nötskal & lättare lär det ju inte bli.

Är igen stolt över vår 9-åring som med tuffa tag & en jävla fananamma tog sig igenom dagens matcher!

Imorgon väntar vila & en stor godispåse. Då ska det samlas krafter inför seriespel på söndag. Så om ni inget program har vid 12-snåret så kan ni bänka er i PIUG för att heja flickorna till vinst mot Hangö. HC HIK ligger andra i tabellen så motståndet kan bli rätt så tufft.

Likes

Comments

Det är sällan jag bloggar om inredning. Tycker nämligen att det inte det är något speciellt med vårt hem. Men ibland kan man göra undantag.

Har länge velat ha ny kökslampa. Armaturen vi hade var snygg, gav bra belysning men ställde till det gång på gång. Det gick inte en dag utan att någon slog skallen i någon av glaskuporna. Platsen var helt enkelt fel för just den lampan.

Har snålat på Hektar-armaturen på IKEA länge & när den råkade vara billigare nu under januari, så slog jag till.

Kärlek första gången jag tände lampan. Den är som gjord för vårt kök. Perfekt på alla vis. Mysfaktorn är hög.

Likes

Comments

Meningen var att jag skulle starta bloggåret med en tillbakablick på år 2016 men eftersom det tar tid att producera ett inlägg med bild & text över ett helt år, så tänker jag börja med det som komma skall. År 2017 hoppas jag kommer att bli året allt vänder till det bättre.

För min del slutade nog året lite snopet. Hade ju lagt som mål att få ner min vikt under 70 kg men med flera veckor av sängvila & träningspaus så lyckades jag inte göra mig av med tillräckligt med fett. Julhelgen gjorde ju inte heller saken bättre. ETT träningspass lyckades jag få till i december. Igår sparkade jag dock igång träningssäsongen med bodycore. Meningen var att dra ett styrketräningspass på det men fick ge mig, krafterna räckte inte till. Bra att kroppen sa ifrån för jag sov i 12 timmar i natt.

Hur det blir med träningen under våren är fortfarande lite öppet. I nästa vecka börjar nämligen Markus sina vaktmanstudier vid Aboa Mare. Studierna kommer att pågå till mitten av juni. Lovade Markus att jag pausar med styrketräningen under tiden, främst för att spara pengar. Har alla förutsättningar i världen för att fortsätta träna hemma på egen men man vet ju hur det brukar sluta. Så får se. Markus drar dessutom iväg på en tre månader lång praktik från mitten av februari, så ska oxå hitta tiden att träna.

Trots att jag inte eventuellt har tid att motionera så mycket under våren så kommer det nog att idrottas en hel del. Freja är mitt uppe i handbollssäsongen & kommer att ha match/matcher så gott som varje helg. Blir en hel del pusslas med skjutsar eftersom jag inte pga mitt arbete alltid kan transportera henne överallt. Känns lite trist att jag inte har möjlighet att närvara vid alla matcher men som tur finns det många ivriga föräldrar som sänder bilder & referat. Är så glad att det även i Aarons lag finns mammor & pappor som ställer upp som chaufförer. Det mesta ordnar sig nog men kräver kanske ett samtal, ett textmeddelande & att man vågar be om hjälp. Serien pågår ända in i maj & säsongen avslutas med Sjundeå Cup.


Meningen var oxå att i år spara pengar men då jag kom över flygbiljetter till Spanien för under 400 € för hela familjen tur-retur så slog jag till. Hoppas ju på att Markus ska få ett jobb när han blir färdig med studierna, så det är lite öppet om han kan följa med men får väl locka med någon annan i så fall att han guppar omkring på någon skuta nånstans. Finns inget roligare än att ha nånting att se fram emot, kommer att åka ungefär samma tid som ifjol.

Efter flera kämpiga år ekonomiskt så hoppas vi att Markus studier ska bära frukt & ge honom ett jobb med hyfsad inkomst. Orkar inte leva en månad i taget mera. Vi har fixat det någorlunda hittills men man står inte ut hur länge som helst. Framför oss har vi fem, kärva månader men jag vet att det går, vi har gjort det tidigare & det är annorlunda då man vet att det tar slut till sommaren.

Det var heller ingen självklarhet att Markus skulle få påbörja sina studier. Arbete på sjön kräver sjöintyg & hans sjukdom höll på att sätta stora käppar i hjulet. Sjömansläkaren kunde inte godkänna intyget utan alla papper skickades till trafiksäkerhetsverket för genomgång. Vädjade i följebrevet om en chans till, om att inte rasa drömmar om en bättre framtid, om att inte straffa en för nånting man drabbats av & tillfrisknat ifrån för 14 år sedan. Därför blev vi överlyckliga då Trafi gav grönt ljus. Därför är vi beredda att satsa allt även om det till en början betyder uppoffringar.

Vi är redo att ta oss an år 2017!

Likes

Comments

Efter remiss från företagsläkaren fick jag i april kallelse till första besöket hos kirurgen vid Åbolands sjukhus, då man avgjorde att försöka skumma bort åderbråcket på mitt vänstra ben. Eftersom vi hade bokat resa till Spanien i september flyttades åtgärden fram till oktober.

Igår var det då dags för mitt andra besök hos kirurg Rantasalo. Hade jobbat natt & sovit tre timmar när jag steg in på mottagningen men det störde inte ingreppet på något vis. Tror jag kanske tack vare det inte hunnit tänka så mycket på åtgärden & göra mig nervös.

Ingreppet tog kanske 5 minuter. Fick klättra upp på en trappa, utan brallor & strumpor. Yes, även strumpan från andra foten ifall det skulle bli en blodig historia. Kirurgen lade två fjärilskanyler i det drabbade kärlet, en bak på vaden & en strax under knäet. När kanylerna var fixerade klättrade jag ner från trappan & lade mig på en brits. Under tiden blandade sköterskan & läkaren ihop ämnet som skulle sprutas in i mitt ben. Några sekunder senare är venen fylld med vitt skum, nålarna är borttagna, benet rengjort & omplåstrat. Lägger på mig stödstrumpan, tackar för mig & gör en 10 minuter lång promenad (enligt angivna direktiv) runt kvarteren vid sjukhuset & åker hem.

Innan ingreppet har jag i två veckors tid använt stödstrumpa & samma behandling fortgår ytterligare två veckor. Under första dygnet efter ingreppet har man strumpan på dag som natt. Även om det varit skönt att bära strumpan i ett dygn så blir det dusch & avlägsnande av förband ikväll.

Man sjukskrivs inte automatiskt vid skumbehandling men valde att inte göra mitt andra nattskift. Det var nog ett bra beslut & är glad att chefen tyckte detsamma. Behandlingen är så gott som smärtfri men fort börjar det mola i benet & det är väl naturligt då ett kärl plötsligt täpps till. Benet var under kvällen styvt & konstigt men sov natten bra. Berodde kanske delvis på en enorm sömnbrist.

Nu väntar en två veckor lång paus från tränandet eller nja, från svettig träning. Frågade försiktigt om jag får styrketräna övre kroppen & det gav han lov till. Utöver det tänker jag försöka göra promenader & ta cykelturer. Hoppas att jag tack vare ingreppet nu slipper svullnaderna, tryckkänslan, smärtan & klådan jag lidit av de senaste åren.

Likes

Comments

Nostalgi. Det är vad jag fick uppleva idag. När jag klev på bussen fylld med glada handbollsungdomar flashade alla gamla handbollsminnen förbi. Är glad att mina barn valt just handboll. Visst, har kanske puffat dem i den riktningen men ännu, efter fyra år, vill Freja studsa & kasta boll. Förstår henne, för precis som vi då har de ett sammansvetsat gäng som kommer att gå långt. Med rätt handledning & träning förstås, från både föräldrar & tränare. Känns fint att få hänga med i just det här gänget, få tillhöra Pargas Idrottsförening & handbollsfamiljen.

Även om det kanske inte riktigt gick vägen idag, så tänker jag skryta på flickorna lite & speciellt på Freja. Laget kämpade bra & spelade tidvis vacker handboll men som i alla andra bollsporter är det målen som räknas & idag hade de inte turen på sin sida. Även domaren blåste tyvärr mycket till motståndarnas fördel. Matchen slutade 7-4, som är ett fint resultat för en första seriematch. Freja lyssnade på råden jag gav henne innan & under matchen, spelade fysiskt & försvarade hårt. Visst, de fick en straff men lugnade henne med att hon försvarat innanför målområdet, dessutom missade motståndarna den målchansen. Anfallsmässigt kunde hon ha vågat ta mera plats, utmana & finta men farten räckte inte till. Fick istället njuta av fina passningar & uppspel som lagkompisarna avslutade med mål.

Kunde inte vara tyst på läktaren. Ropade mig hes & fick många blickar av andra på läktaren. Peppade, berömde & gav råd. Det är viktigt för en tuff liten tjej att få bekräftat att hon gör ett bra jobb. Tog upp saken med Freja efter matchen & väntade mig en önskan om att knipa käft men hon tyckte det var bra att jag hjälpt henne. Tänk.

Oavsett vad mina lagkompisar tycker, är jag glad över mitt val att lämna dagens innebandyturnering emellan. Ska inte behöva ha dåligt samvete över att jag lägger barnen först. Det har funnits i bakhuvudet sedan våren, beslutet att lägga innebandyn bakom mig. Tror det är dags. Under säsongen kommer flera handbollsmatcher att krocka med innebandyn & för mig är det en självklarhet att jag väljer barnen ❤

Likes

Comments

Det blev en lång paus från styrketräningen, helt ofrivilligt. Flunsan jag fick däckade mig totalt, gav mig en öroninflammation & en hästkur till antibiotika som tog musten ur mig. I två veckor veckor gick jag för halv maskin & med resan på, fick min kropp vila & återhämta sig ordentligt.

Ju längre man går otränad desto svårare är det att börja på nytt. Just av den orsaken försökte jag trots flunsa & resa röra på mig nästan varje dag. Men det var nog tungt att fatta vikterna i lördags, jobbigt att inse att man inte orkade som tidigare & därifrån hitta inspiration att pricka in följande pass.

Fast idag hade jag date med en arbetskompis på gymmet. Hon har precis startat samma resa som jag & ville ha sällskap bland maskinerna & vikterna. Dagens pass väckte någonting hos mig. Efter flera månader av intensiv träning & strikt diet så är man kanske inte lika ivrig & då behöver man ett wake up call för att hitta rätt igen. Det fick jag idag. För jag kan inte ge upp nu, är så nära mitt mål. Lägger jag i en växel till kan jag dessutom nå ännu längre.

När jag tittar på mig i spegeln har jag svårt att förstå att det faktiskt är min kropp jag ser. Då jag shoppade kläder i Spanien sökte jag automatiskt plagg i storlekar jag använde för ett år sedan trots att jag är en, om inte två storlekar mindre. Speglarna i salen på gymmet finns till för att checka upp att man gör rörelsen rätt, idag gav de mig något annat. Då man så gott som hela vuxna livet lidit av övervikt så har ju inte spegeln direkt varit ens bästa vän & har helst undvikit den. Längst fram på ett lett pass kommer jag aldrig men under en övning idag, vågade jag ta mig en titt. Det jag såg, de fina muskelpaketen som jobbade med hantlarna, gav mig en kick att jobba vidare.

Let´s do it!

Likes

Comments