Vi bestämde oss för några dagar i de österrikiska alperna innan hemfärden påbörjades. Österrike, närmare bestämt Bad Gastein, besökte vi i början på sommaren och Gasteinerdalen kändes därför uteslutet. Sara är dessutom rätt noga med att vi ska åka till platser som vi inte har sett tidigare. (Även om man måste återvända till vissa favoriter!) Efter en hel del funderande, slog det mig att Alpbach var en plats som jag hört mycket om men aldrig besökt.

Följande står att läsa om Alpbach på Wikipedia:
"Alpbach är en bergsby som ligger mitt i den övre änden av dalen Alpbachtal, och är känd som turistort för sin skidåkning och vandring i Alperna. Alpbach har också vid ett flertal tillfällen utmärkts till Österrikes vackraste by. Utöver detta har byn även utmärkts till Europas vackraste blomsterby." Efter att ha läst ovanstående citat kändes valet givet!

Vägen från MdC till Alpbach var riktigt trevlig. Vi inledde på den kurviga SS 239 på hög höjd, för att sedan ta oss nedåt genom byar som Folgarida och Dimaro. Vädret var kanon och Mariannes temperaturmätare visade +30 konstant!

I Dimaro kom vi ut på den lite större SS 42, som tog oss vidare mot Brennermotorvägen (A22). Längs SS 42/43 visade Südtirol upp sig från sin bästa sida och landskapet dominerades av vinodlingar, vackra byar (som exempelvis Cles och Taio) och de höga bergen.

Vid San Michele all' Adige åkte vi på A22/E45. Äntligen kunde vi "trycka på" lite, efter alla kurvor och berg! För er som inte har åkt via Brennerpasset (1370 möh) in i Österrike - jag vet att många har gjort det - så är det en grymt fin vägsträcka och rekommenderas varmt. Trots mycket trafik och höga farter! Omgivningen är starkt kuperad, där man tydligt märker hur bergslandskapet förändras ju närmare Österrike man kommer när man färdas söderifrån. De västra Dolomiterna går över till de mer klassiska Alperna helt enkelt!

Efter att ha passerat gränsen till Österrike gick A22 över till A13/A12/E45 och sedan var resan till Alpbachtal och Alpbach inte särskilt lång. Vi passerade Europabrücke och Innsbruck och åkte sedan av A12 vid Wiesing. Därefter en kort sträcka på 171, innan vi svängde upp mot Reith/Alpbach.

Den lilla vägen slingrade sig fram genom små byar och längs bergsväggar, för att till slut komma fram till själva Alpbach på 975 möh. Vi tog in på Alpbacher Hof, som skulle bli vårt "hem" de närmaste två nätterna. Vädret var riktigt bra och varmt, så det serverades kall öl (Zipfer) på verandan som välkomstdryck. Klass!

Tiden i den vackra byn spenderades i poolen, på vandringsleder och vid middagsbordet. Dock var det något för varmt för längre hiking men vi tog oss runt Heimat Weg, i 30-gradig värme, på fredagen i alla fall! Krävdes lång återhämtning efter det, åtminstone för mig😅 (Uffe).

Brasmys på rummet🔥

Vi hittade "Veg der besinnung" och det kändes rätt att besinna sig litet efter allt smarrande.
Det är en vacker väg att gå.
En yttre och inre resa.


Inom den Traditionella kinesiska medicinen ses människan som en varelse mitt emellan himmel och jord.
Människan bör anpassa sig till naturen, vara i den, leva i den för att obalanser inte skall uppstå.
Vi behöver befinna oss på rätt plats, rent geografiskt.
En plats där vi känner oss hemma.
Rätt föda.
Rätt syre.
Det är också viktigt att känna att man delar luft, med rätt personer.
Att ha en kontakt uppåt, inspiration.
Att kunna andas in för att sedan släppa taget och andas ut.
Människan är en del av naturen, vi är ett frö, som skall växa, blomma, sprida våra frön för att sedan vissna och till slut dö.
Tills cykeln återigen börjar om.
Ingenting är statiskt eller för evigt.
Det kan vara så att svaren finns i naturen.

Frukten faller inte från trädet förrän frukten är mogen.
Det finns en himmelsk överenskommelse mellan frukten och trädet.
Men ibland blir vi släppta eller släpper innan vi är beredda eller mogna inför det.
Då kan det vara bra att ta till Qi gong, mindfulness, krama träd eller titta på Stenmarks bilder😂

För övrigt har Uffe aldrig i hela sitt liv kramat ett träd😅😱

Det är här det händer💪🏼

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Den 17 december 1974 vann Ingemar Stenmark sin första världscupseger någonsin. Orten för premiärsegern var Madonna di Campiglio, en klassisk italiensk skidort i Dolomiterna. Ytterligare sju segrar skulle det bli i den vackra orten vid Brentamassivet genom åren. Den sista 1983.
För oss som växte upp med Stenmark och följde alla lopp på TV, med Sven "Plex" Pettersson som kommentator, kommer orten Madonna di Campiglio alltid att förknippas med honom. Därför är det förståeligt att jag rent instinktivt svängde mot MdC när jag såg skylten i den lilla orten Sarche, några mil norr om Gardasjön på SS45.
Vägen upp till MdC, som ligger på 1515 möh, var vacker och väldigt omväxlande att köra. Vädret var dessutom riktigt bra, så vyerna över alplandskapen från väg SS237/239 var fantastiska. När Brentamassivet sedan dök upp i blickfånget, mot slutet av färden, var vi sålda. Så att säga.

Sara hade fått bra "vibbar", efter en del research, på Biohotel Hermitage. Efter en del roterande i centrala MdC, bestämde vi oss för att åka dit helt enkelt. Hermitage ligger lite utanför de centrala delarna och har en direkt utsikt över Gruppo Dolomiti di Brenta, som massivet heter. Efter att fått titta på några olika rum, bestämde vi oss för att stanna.

Biohotel Hermitage är ett rustikt hotell med klassisk alpin inriktning och har en lite lantlig inramning. Panoramautsikten över bergen är väldigt effektfull och hotellet kändes därför lätt att ta till sig.

Eftersmaken när vi lämnade MdC på torsdagmorgonen var något blandad. Den smarriga eftersmaken var att hotellet var mycket fint och vårt rum, med utsikt mot bergen, levde definitivt upp till förväntningarna. Otroligt vackert och fint! Middagen var grymt smarrig och ingick i priset, tillsammans med frukost.

Den beska eftersmaken var att vi båda fick lite halvtaskiga vibbar på hotellpersonalen. (Och på några av de övriga gästerna.) De var professionellt trevliga men det stämde inte riktigt, enligt vår magkänsla. Det kändes inte genuint helt enkelt. Mycket lurigt! Men sammanfattningsvis blir betyget för besöket i MdC ändå högt, grundat på ortens fantastiska läge och skönhet.

Lite kuriosa:

När det var dags att sova, då vi släckt lampor och lagt händerna på täcket kan jag, Sara, inte längre vara tyst...
Något är lurt här, personalen och två obskyra gäster på hotellet gör att min fantasi skenar iväg!
En skräckfilm spelas upp i mitt sinne gång på gång, INGEN skulle höra våra rop på hjälp😱😱😱
Jag berättar mer om mina skeva fantasier och Uffe säger
- Vet du, jag tänkte exakt samma tanke!😱😭
Jag ber Uffe ställa en stor fotölj vid vår sovrumsdörr.
Det gör han, sedan somnar han!
Jag ligger vaken i natten på lyxhotellet och funderar ut alternativa flyktvägar, spanandes ut mot Refugio Tuckett...

På kvällen innan vi somnade satt vi på balkongen och tittade upp mot Brentamassivet. Högt där uppe såg vi att det lyste och vi drog slutsatsen att det måste vara en övernattningsstuga för hikers. Mycket riktigt! Vi googlade och hittade Refugio Tuckett som har sitt säte på 2272 möh.

Refugio tuckett

Refugio tuckett

Likes

Comments

Resan norrut mot Gardasjön bjöd på en fin tur. Vi inledde med den krokiga vägen SP331/SP26 tillbaka mot A10/E80. På den tajta vägen var det omöjligt att hålla en högre hastighet än 40 km/h. En italiensk MC-åkare tyckte att det gick för sakta och en mindre konflikt uppstod. Han gestikulerade och gapade fula ord, varvid jag kontrade med ett klassiskt Fuck off🖕🏻och åkte vidare. Moget?!😂 Nja, kanske inte. Men ett enkelt sätt att lösa situationen!

Vi svängde ut på A10/E80 vid Sarzana och styrde efter kort sträcka kosan norrut, in på A15/E33, mot Parma. Här fick vi en grymt fin inramning när vi äntrade Toscanas nordvästra delar. Ett grönt och kuperat landskap, som bjöd på mycket fina vyer! Längs vägen stannade vi och sträckte på benen vid två olika vägrestauranger ur Autogrill-kedjan. Mycket trevliga och i samma klass som de tyska längs Autobahn!

I höjd med Parma, åkte vi på A1/E35 i riktning mot Milano. En vältrafikerad sträcka med ytterligare en fil, men icke desto mindre av hög kvalité. Det flöt på fint och italienarna skötte sig bra! Ytterligare ett byte av Autostrada skedde vid Fiorenzuola d'Arda, där vi åkte på A21/E70 mot Brescia. En mer eller mindre lång raksträcka på ca 60 km mot Gardasjön!

När vi väl svängde av från autostrada-nätet, efter en kort sträcka på A4/E70 strax utanför Brescia, fick sig Marianne en tvagning. Vi hittade en automatisk utomhustvätt som bara kostade €3. Sjukt billigt! Hon blev tillräckligt ren och snygg för ett besök vid Garda och vi rullade vidare längs sjön på SS45 mot Villa Sostaga, som ligger högt ovanför byn Gargnano längs den västra sidan. Varmt, skönt och grym utsikt hela vägen!


Villa Sostaga når man via vindlande vägar med ett flertal hårnålskurvor längs de branta sluttningarna. Efter att ha åkt av SS45 i Gargnano, och in på SP9, tar man sikte på den lilla byn Navazzo. Därifrån går den en liten skogsväg ut till hotellet.

Ladies parking!?😂

Hotellet är ju mer som en villa.
Att komma hem till.
Villa Sostaga är lyxigt men hemmigt,här kan vi verkligen slappna av och vila.
Det ligger så högt, så långt bort från allt man tror är viktigt ibland.
Det som känns viktigt här är att välja i middagsmenyn.

Sommarmeny:
http://www.ristorantesostaga.it/image/Menu2017MenuCartaEn.pdf

Meny Nonna Martina:
http://www.ristorantesostaga.it/image/Menu2017MenuNonnaMartina.pdf

semplici piacere:
http://www.ristorantesostaga.it/image/Menu2017semplicipiaceriEN.pdf

Snack's:
http://www.ristorantesostaga.it/image/Menu2017SnackEN.pdf
Snack's

Vinlista:
http://www.ristorantesostaga.it/image/Menu-2015vini_sostaga_2015.pdf
Vinlista



Här berättar Gabriele Seresina lite om sitt liv och Villa Sostaga:


As a racer and Opel Team Manager, you 've been travelling the world for a decade, living in Hotels.
How much this experience influenced the Hotel's concept?
The main reason was that, I was fed up with anonymous Hotels.

After living a frenetic life, managing an Hotel could be a valid alternative?
I don't want vacations anymore, I want a life that I could like everyday.
I love my new job. My guests feel good here, my employees look happy, so I am also a lucky man

Where you got the idea to swap the Racing Box with a Boutique Hotel?
In 2002 i quit my job and told to my wife, that I would liked to use my decennial experience of Hotels, in order to open an Hotel myself, one with heart, character and soul.
And I always had an affinity with gastronomy. My mother cooked for Gabriele D'Annunzio.

How you decided to stay in this house?
We discovered this antique mansion, property of the Feltrinelli family, which used it for hunting purposes.
The place was closed for 20 years and falling apart. So we renovated it and we opened the Hotel in 2005.
I had several pieces of furniture coming from my houses and container, which where finally placed here.

Who was the responsible for the Hotel project?
My wife, comes from the fashion world, and she defined all the interiors.


Extracted from the German newspaper Süddeutschezeitung "Eine Perfekte Woche am Gardasee"

Gabriele Seresina CEO Boutique Hotel Villa Sostaga

Gabrieles mor Martina Bazzani in Seresina var kock och lagade mat åt Gabriele D'Annunzio.

(Gabriele D'Annunzio, egentligen Antonio Rapagnetta, sedan 1924 furste av Montenevoso, född 12 mars 1863 i Pescara, Abruzzo, död 1 mars 1938 i Gardone Riviera vid Gardasjön, Lombardiet, var en italiensk författare, journalist och pilot.)

Hennes arbete lever vidare än idag.
Här är ett recept på Torta Italiana :

Vi är här för andra gången,planerar redan nästa resa hit.
Här är öppet året runt och det vore fantastiskt att få se de växlande årstiderna just på denna plats.
Maten präglas av naturen, det mesta är ekologiskt och kommer ifrån närliggande byar.
Vinsortimentet är fantastiskt!
Det är ett relativt dyrt boende, men mat och dryck är egentligen inte mycket dyrare än på andra ställen runt Garda.
Det är platsen och miljön som du får betala lite extra för.
Vi har fattat tycke för alltihop, för dem alla.
Alla i personalen är kvar sedan förra året, och ägaren sedan stenåldern, säger han och skrattar, det är så roligt att få träffa dem igen!


Rummen är så speciellt inredda, allt känns lite Ingmar Bergmanskt.
Fast utan ångest.
Det finns nog inte en enda ikeapryl här.
Dock ett flertal kitschiga bulldog prylar, då ägarna har två stycken fina bulldoggs som trivs med gästerna och sin park.
De sprider glädje bland både barn och hundhatare😂
Det är omöjligt att inte dra på munnen när de rultar förbi vid poolen eller middagen.

"Gina"❤️


Det är lite svårt att beskriva hur det är på Villa Sostaga.
Det är som att kliva in i en gammal vacker film.
En italiensk stumfilm där människorna talar via sin ansiktsmimik, med rörelse och allt är så lätt att läsa och förstå oavsett språk.
Våra sagor vi bär med oss syns om man tittar noga.

Likes

Comments

Tidig check-out (10.00) på Il Nido gjorde att vi inte hann med något morgondopp. Å andra sidan bjöd Tellaro på lite blåst inledningsvis och vågorna kraschade in som B52:or, bombplanen alltså, över den lilla stranden. Fin frukost med fantastisk utsikt blev det i alla fall!

När vi sedan skulle leta rätt på nästkommande hotell, Le Sirene, blev det något av pärs. Italiensk parkeringsorganisation är obefintlig och det tog en kvart att "mecka ut" Marianne. Mycket små marginaler och bilar stod huller om buller i tre etage. Men, till slut så kom Marianne ut helskinnad. Det blev en del svärande och gormande här också, om än något mer lågmält än vid fälgincidenten i Schweiz.

Le Sirene visade sig vara ett fantastiskt litet hotell med vidunderlig utsikt! Privatägt med ett fåtal rum och superb service. Vi trivdes direkt! Dessutom närmare till Tellaros centrala delar.

La Sirene och bästa fina Ilaria di Aquilani

Vårt rum heter Partenope.
Har den bästa utsikten tycker vi.
Det finns en supermysig uteplats för solnedgång och allt vad det innebär för en törstande frusen nordbo.
Frukost from kl 08 vid gemensamt bord på terassen.
Vår värdinna som äger och driver hotellet är lika magisk som utsikten.
Hon piffar och ser till att allt finns.
Allt du kan behöva finns.
Ilaria har tänkt på allt.
I badrummet finns tandborste och rakhyvel.
All frukt du kan önska fylls på vid bordet på terassen under dagen.
Det som finns i minibaren ingår.


Picknick på terassen.
Det är så smarr att kunna äta hemma om man vill.
Den lokala handlaren finns alldeles bakom hörnet.
Vi shoppar loss ordentligt på delikatesser,men betalar inte ens 200 kr.
Deras foccacia är helt underbar.

Sei la luce dei mei occhi


Vi hamnar alltid på Bar Underground som ligger under La Barca.
Igår eftermiddag satte vi oss & tog in en dubbel espresso, en capuccino & sedan två öl.
Pris 7,20
Samma beställning hemma skulle kosta ca 200 kr.
Inte konstigt att folk stannar hemma och dricker sin kaffe eller öl med rumpan i finsoffan!

Det är på Bar Underground det händer.
Allt och inget.
Det är lite som att vara med sig själv, när man mår bra och allt är gott.
Fast med andra!
Det är en plats för samtal,musik,espresso,glass,öl & sjuuuukt starka drinkar.
Armhåren reser sig redan andra sippen😂
Här är gudagott att vara,titta och lyssna.
Ägaren producerar ett vin som vi kommit att älska.
Cantina Boriasi, Leváda, vino rosi biologico 👌🏻✨
Vi hoppas få möjligheten att komma hit igen.

Likes

Comments

Lite morgonsol över Lago Maggiore inledde onsdagen. Tyvärr drog sedan tunna slöjmoln in och grusade förhoppningarna om en fin balkongsittning i solen, men lagom till avfärd vid 11-snåret var den "up-and-running" igen. Solen alltså.

Vi rullade ut på A26 och sedan var det, i princip, en lång raksträcka till Genua. Eftersom italienska motorvägar, Autostrador, är avgiftsbelagda fick vi en biljett i en betalstation strax söder om Baveno och sedan rullade det på. Det var inte särskilt mycket trafik inledningsvis, vilket gjorde körningen avslappnad. Kvalitén på underlaget var dessutom grymt bra och jag vill hävda att autostradorna tillhör toppskiktet i Europa.

Kaffekvalitén är också fantastisk! Det är i och för sig ingen nyhet, men detta gör sig påmint vid varje tillfälle man dricker. Även vid vanliga vägrestauranger längs motorvägar!

När vi började närma oss havet, gick det nedför via tunnlar genom bergen och trafiken blev mer intensiv. Detta "tunnelträsk" fortsatte när vi kom ut på A10 mot Livorno. Rätt jobbigt att förhålla sig i hög fart till alla långtradare i tunnlarna. Särskilt när de vinglar lite. Vädret var i alla fall riktigt bra och bilens temperaturmätare visade +31!

Vi fortsatte efter Genua på A10/E80 och strax innan vi svängde av hade en MC-förare kraschat och räddningspersonal, samt polis, var på plats och tog hand om situationen. Det blev självklart köbildning, men det flöt på hyfsat bra ändå. Hur det gick med föraren vet vi inte, men själva motorcykeln hade i alla fall gjort sitt.

Det visade sig vid betalstationen i Sarzana att autostrada-notan landade på €28 för de cirka 30 milen. Det "sved" lite, men med tanke på vägkvalitén kändes det ändå hanterbart. Färden gick vidare på SS1 en kort sträcka, för att sedan fortsätta på SP331/SP26 ut mot havet och Lerici/Tellaro. Grymt vackra vyer bredde ut sig när vi kom fram på den smala och krokiga vägen. Galet tajt på vissa ställen dessutom! Allt gick fint till slut och vi landade vid Hotel Il Nido vid 14.30-snåret.

Hotell Il Nido blev ett lyckokast, det är enkelt men rent och fint. Underbar personal! En mysig liten snackbar/restaurang vid klippan med en utsikt, gör att en lång kall vinter är värd att härda sig igenom.
Vi drack öl och åt lite lätt där i baren.
Trots sitt miniatyrkök fick kocken till en fantastisk lunch och dessutom finns den smarriga italienska ölen Menabrea i utbudet.

På Il Nido finns en privat, väldigt fin, sandstrand och vill man ej ligga på klipporna rekommenderar vi att man bokar ett par nätter där, då det är lite brist på stränder i området.

Den italienska kvällen bjöd in oss på middag.
Vi fann Bistrot La Barca Ristorante.
När vi får vårt bord berättar servitrisen att det är mycket att göra ikväll, hon ber oss artigt att ta god tid på oss. Middagen är så god!
När det lugnat ned sig lite och gästerna börjar avtaga får vi tillfälle att fråga efter ägaren & får lov att vänta några min då han sitter och äter lite.

Strax kommer Marco Caprini, tillika ägare och kock på Bistrot La Barca Ristorante ut & slår sig ned vid vårt bord. Han berättar att han älskar all Italiensk mat. Som kock är han självfallet nyfiken och vill gärna prova allt.

Han berättar att han är gift med en ryska som älskar all slags hälsosam mat. Hon är dock ej så förtjust i italienskt. När Marco reser äter han gärna gärna och provar allt. Han har inte så mycket tid över på somrarna, men skulle vilja se Sverige på sommaren. Han tror det är för
kallt på vintrarna.

Marco berättar med skräckblandad förtjusning om första gången i Ryssland. Han skrattar & berättar om hur han halkade på is första dagen & låg inomhus i fem dagar innan han samlade mod att återigen våga gå ut. De dricker mycket vodka & det har han minsann också fått prova, så till den milda grad att hans fru på deras bröllop talade om för Marco att man får låtsas eller gömma glaset.

Marcos favvoriträtt i Italien blir Orata,en speciell fisk, typ saltvatten-fisk Guldbraxen. Även Sarago såklart. Marco berättar hur hans farfar fiskade med honom och lärde honom att fiska just den fisken. Väldigt mycket nostalgi i det och den smakar alltid extra bra.
När Marco skulle göra lumpen undrade de om han kunde laga mat.
Han kunde koka ett ägg eller två.
Jobbet var som gjort för Marco och han fick senare jobb på en stor båt, och på den vägen är det!

När det gäller vin finns det mycket att tala om igen. Vitt vin från Trentino passar bra till fisk och skaldjur, men Marco gillar det röda Brunello di Montalcino från Toscana bäst. Lite äldre från -97 är bäst! 20 års levnadstid ungefär. Barbaresco från Piemonte är också mycket bra!

Marcos barn tycker att han är världens bästa kock säger han och skrattar hjärtligt.

Barnen kommer att få en gåva när de fyller 18 år. Han har köpt ett vintage-vin som kommer att ha lagrats ca 20 år när den dagen kommer. Marco berättar att han själv fick en liknande gåva av sin egen far. Det är inte mycket kvar i flaskan, han tar ett par cm visar han med sin hand, och dricks bara vid väldigt speciella tillfällen. Nu tar Marco in Limoncello till oss alla. Producenten visar sig vara Marcos mor. Mycket gott!

Vi går mätta, och nöjda genom gränderna mot vårt rum. Ute leker fortfarande barnen på piazzan, trots att timmen är sen. Kvällen vill aldrig ta slut och det fläktar svalt ifrån havet. Det är vackert att veta att det finns kvar där imorgon.

Marco Caprini kock och ägare av Bistrot La Barca Ristorante

Likes

Comments

Efter gårdagens kvällssol hade vi förhoppningar om en bra inledning på onsdagen. Kanske lite smarrig morgonsol i samband med frukosten?! Icke då. Dimmigt och kallt, och tunga regnmoln över sjön, kantade starten på vår onsdagmorgon. Utsikten från balkongen är i och för sig fin i alla väder och frukosten var magisk, så ljuspunkterna fanns ändå. Vi ändrade färdplan och tog sikte på Furkapass via Andermatt, i stället för Meiringen och Grimselpass.

Weggis är magiskt vackert!
En plats som erbjuder det allra mesta.
Med tillräckligt mycket pengar hade det varit fint att stanna en vecka. Man kan cykla eller promenera utmed vattnet & egentligen aldrig tröttna på bergen,växtligheten & alla tjusiga hotell. Lite James Bond feeling på vårt hotell som även hade en typisk skurk- telefonhytt😎

Man vill bara vara snuskigt rik med uppnäsa här😂
Då boendet kostar en del om man vill ha ett rum med sjöutsikt känns det dock lite smärtsamt att det kostar ca 1000 kr för att bli mätt. Tittandes på den vidunderliga utsikten for vi vidare & råkade ut för en smärre skada på fälgarna.


Tyvärr händer en olycka så lätt. Vid en tvär kurva på den smala vägen längs sjön blev vi omkörda av en mindre lastbil. Jag blev lite överrumplad, samtidigt som den kom för nära, och girade in mot vägrenen. Fälgarna tog i kanten på vägen och såg mindre bra ut efteråt. Fruktansvärt irriterande! Det tog en stund innan jag hämtade mig mentalt och det blev mycket svärande och gormande över detta.

Temat idag hamnar på lite mörker, vi snackar skurkar såsom Oddjob & djävulen då vi kör förbi djävulsbron.
I en scen i Goldfinger blir Bond beskjuten, vi är på väg till platsen nu. Det är så brant,lite skräckblandad förtjusning att kika ned över staketet. Återigen balansen,så skönt det är att vara på rätt sida. Jag nynnar på diamonds are foreeeever.....men tänker att inget varar för evigt.
Åtminstone inte människan.
Kanhända själen är evig vilket gör att det skulle kunna vara bra att sköta sig. Att vandra den rätta vägen. Så lätt det är att falla för frestelser & luta sig lite för långt över staketet. Lite som (min,Saras) inre dialog om huruvida det är rätt eller fel att
"låna" hotellhanddukar 😂
Det är alltid fel såklart.
Det gäller att välja rätt.

Detta resonemang för mig osökt in på en vacker dikt:

THE ROAD NOT TAKEN

BY ROBERT FROST

Two roads diverged in a yellow wood,
And sorry I could not travel both
And be one traveler, long I stood
And looked down one as far as I could
To where it bent in the undergrowth;

Then took the other, as just as fair,
And having perhaps the better claim,
Because it was grassy and wanted wear;
Though as for that the passing there
Had worn them really about the same,

And both that morning equally lay
In leaves no step had trodden black.
Oh, I kept the first for another day!
Yet knowing how way leads on to way,
I doubted if I should ever come back.

I shall be telling this with a sigh
Somewhere ages and ages hence:
Two roads diverged in a wood, and I—
I took the one less traveled by,
And that has made all the difference.

Vi fortsatte söderut, längs stranden på Vierwaldstättersee på väg 2b/2/E41. Vi färdades längs sjön och åkte sedan uppåt mot Andermatt på E35/2 via Altdorf och Amsteg. Fantastiska vyer, trots regn och vägbyggen med tillhörande köer.

Från Andermatt gick färden vidare på väg 19 upp mot "James Bond-country", så att säga. Tajta hårnålskurvor, dåligt väder och, mellan varven, dålig sikt satte sin prägel. Vi hittade inspelningsplatserna från "Goldfinger" och tog några bilder självklart. Mycket coolt! Vid Furkapassets topp (2436 möh) blåste det rejält och med en temperatur på +2,5, blev tiden utanför bilen begränsad.
Vi pausade lite längre fram vid Hotel Bellevue och Rhonegletscher, för att sedan åka vidare mot Brig.

Sista sträckan in mot Italien och Lago Maggiore gick över Simplonpass (2005 möh) och väg 9, där vi även lunchade i solen. Vädret stabiliserades ju närmare vi kom Italien och när vi rullade in i Baveno, där vi övernattade, visade termometern på 29,5 grader. Härligt!

Efter en del letande tog vi in på Grand Hotel Dino. Ett mycket fint hotell intill sjön! Vi kom rätt sent, så vi förhandlade till oss ett bra pris och gratis plats i garaget.
I gränderna på promenaden mot restaurangen fann vi Bavenos mest oskyldige person😎

Middag avnöjts på Restaurant Cava, efter en lång och händelserik dag. Imorgon väntar sista etappen ner mot Medelhavet och Tellaro, där vi stannar i tre nätter.
Tills dess: Ciao!

Bavenos oskyldigaste innevånare😃

Likes

Comments


A haiku about not being able to say no:

Yes yes yes yes yes,

Yes yes yes yes yes yes yes,

Yes yes yes yes yes.


Morgonen inleddes med en komplett frukost. Grymt gott! Tyvärr vräkte regnet ner i Oberstaufen men vi höll god min och tog en promenad genom byn med paraplyer. Under natten i Eisenach blev vi utsatta för en rejäl myggattack och letade därför medel bland apoteken för att lindra klådan. Rejäla mygg i Tyskland!

Regnet fortsatte att vräka ner och när vi gav oss av mot Schweiz gick vindrutetorkarna för fullt! Vi tog småvägar som 2005, 205 och 200 nedför bergssluttningarna mot österrikiska A14/E60 som börjar i Bregenz och går mot Innsbruck. Mellan varven sken det upp och vi fick riktigt fina panoramaupplevelser över Allgäuer-alperna!

Det blev en kort sejour på A14. Efter bara någon mil, svängde vi av och in i Schweiz till A13/E43 mot Chur. Vädret var fortsatt dåligt och vi började ledsna lite på allt regnande. Däremot var det inramande landskapet grymt fint och vi höll tummarna för att det skulle spricka upp.

Strax efter avfarten till huvudstaden i Liechtenstein, Vaduz, var det dags för vägbyte igen. Denna gång mot Luzern och A3, som bland annat passerar förbi den fantastiskt vackra Walensee. Tyvärr regnade det en hel del och sikten var något begränsad. Men ett par vackra vattenfall förevigades i alla fall!

Till slut bestämde vi oss för att övernatta i den lilla staden Weggis, som ligger vid stranden av Vierwaldstättersee. Regnet började avta något och denna dags sista biltimme var grymt fin.

Vi följde Zürichsee till Wädenswil, där vi tog 4a/A4 till Weggis via Küssnacht Am Rigi. Efter en del dividerande om hotell, blev det till slut Romantik Hotel Beau Rivage. Något dyrt, men vi åt en billig middag!

Imorgon bör det av mot Italien och Verbania vid Lago Maggiore! Det ska bli grymt kul att avverka ett par höga pass på vägen över de scheweiziska alperna. Till dess: Ciao!

Likes

Comments

Morgonen började med regn och ett litet foto i hastighetskameran på väg ut ur Eisenach. Tyskarna fuskar genom att inte förvarna med skylt. Ruskigt osportsligt! Tredje året i rad f ö, så nu kan det bara bli bättre...

Vi bestämde oss, pga av dålig väderlek, för att köra mot Bodensjön med hopp om lite sol. Vi bestämde också, att om vi hittade ett smarrställe på vägen tar vi in där och hånglar lite😍 Vi kände oss hoppfulla!

Precis som dagen innan präglades körningen av det vackra tyska landskapet. Vackra skogar och dalar, varvades med små pittoreska byar. Vi färdades länge på väg 19 i riktning mot A71, för att till slut komma ut på den större A7 i höjd med Schweinfurt. Sedan flöt det på fint, men vi hade lite huvudbry angående övernattning.

Sara "forskade" på booking.com och kom fram till att det fanns bra förutsättningar i Lech Am Arlberg i österrikiska alperna och tyska Oberstaufen. Efter överläggningar strax utanför Bregenz vid Bodensjön, kom vi överens om Oberstaufen!

Efter en kort transport på A96, åkte vi in på Deutsche Alpenstraße och rörde oss österut mot just Oberstaufen. En grymt vacker körning som avslutning på dagens bilande!

Väl framme, föll valet på Hotel Bayerischer Hof. Ett klassiskt tyskt hotell med alpin inriktning och fin utsikt. Vädrets makter var dock inte med oss, utan skurar dominerade kvällen. Vi bestämde oss för att höja stämningen lite, i form av ett besök i hotellbaren innan middagen. En kall tysk öl och en Fernet Branca fick inleda! Därefter gav vi oss av mot Trattoria Mediterraneo, som vi hade "rekat" vid ankomsten.


Att tala om mat är magi.
Jag frågar Francesco Bloise, som äger restaurangen, vad han & hans fru helst äter när de är lediga. Francescos ögon fylls av värme & ljus. Hans röst blir mjuk & det blir svårt att finna orden när han vill berätta vad han & hans fru helst äter. (Hon gillar inte bläckfisk iallafall😂)

På deras meny står seafood av alla de slag,en plocktallrik av seafood & till det bör det drickas Lugana Fermentino.
Efteråt en grappa av märket Sibona, vilken vi fick avsmaka ikväll. Den har en mjuk fyllig smak av ek & trä, med en liten liten hint av choklad.

En sån mysig restaurang! Francesco surrar med gästerna när de kommer & går. Vi har ätit en fantastisk god middag ikväll.
Råvarorna kommer från Toscana via en leverantör som kommer till Oberstaufen en gång i veckan.
Det finns ett stort hjärta både i Francesco & i maten han serverar!

Likes

Comments

Efter en god buffé och skön sömn anlände vi i Kiels hamn, Schwedenkai, och satte oss i "Marianne" som hon heter. Sedan tog vi A215/A7, via Kiels centrum, mot Hamburg i regnet. Eftersom vi hoppade över frukosten på färjan, blev det sedan smoothie och macka på fina Autobahn-restaurangen Aalbek strax efter Neumünster.

Vi fastnade i en "Stau" strax innan Göttingen pga en motorcykelolycka med dödlig utgång. Vi fascinerades av hur väloljat det tyska maskineriet på Autobahn är, vid den typen av händelser.

Efter det hämtade vi Leons kvarglömda hörlurar på Hotel Freizeit In i Göttingen.
Här bodde vi en natt på återresan från Bad Gastein tidigare i sommar och lurarna blev kvar. Fantastisk mat och frukost på detta SPA-hotell!

Med lurarna i tryggt förvar vek vi av från A7 och ut på A38. Sedan vidare ut på vischan på väg 27, väg 400 och A4, mot Eisenach och Hotel Thüringer Hof. Här fick vi en stor dos av landsvägsfrosseri, böljande kullar och dalar. Lite Sherwoodskogen faktiskt!

Vilken är den godaste tyska ölen?
Spaten & Ayinger enligt oss!
Vi är lite trötta och ligger i sängen nu, efter en lång dag. Vad morgondagen bär i sitt sköte är det ingen som vet ännu. Beslut tas senare...

Italiaburger intages till lunch!
Ingredienserna, som inte kunde motstås, var en rejäl burgare med mozzarella, tomat, ruccola och Caesars dressing. Mycket välsmakande i värmen tyckte vi båda!

Likes

Comments

Efter en snabb biltripp från Nyköping till Göteborg, har vi nu äntrat Stena Scandinavica för transport till Tyskland och Kiel. Vädret är smarrigt och vi har fått en fin start på resan!
#smarr

Likes

Comments