View tracker
View tracker
View tracker

Jag ska nu berätta för er om en händelse som inträffade då jag skulle åka hem ifrån Orsa efter att ha spenderat en helg med min pojkvän som bor där. Jag reste runt klockan 21 i hopp om att det skulle vara så lite trafik som möjligt längs vägarna. Jag åkte genom Malung och vidare på 45:an.

På radion spelades gamla godingar som jag lyssnat mycket på i tonåren, jag sjöng med och överröstade radion i många låtar. Jag hade endast mött ett par enstaka bilar från det att jag passerat Malung och kört om ett fåtal lastbilar. Det var mörkt ute och yttertermometen i bilen visade 5 grader.

Jag kände att jag började bli kissnödig och visste att det låg en rastplats med toaletter om några kilometer och bestämde mig för att stanna där.
När jag kom fram till rastplatsen och klev ur bilen fick jag skynda in på toaletten innan jag inte orkade hålla mig längre. Det kändes väldigt olustigt att sitta där på toaletten mitt i skogen helt själv. Jag fick en obehaglig känsla i kroppen och skyndade mig därför att bli klar.

När jag gick ut från toaletten mötte jag en stank utan dess like. Jag antog att det var ifrån toaletternas avlopp och skyndade mig fort till bilen för att komma undan stanken. Framme vid bilen upptäckte jag att bilens dörrar stått olåsta. Jag kunde svära på att jag tryckt på dosan till central låset när jag gått ut bilen. På grund av stanken ville jag inte vara kvar där och sköt undan tankarna. Jag hade säkert glömt att låsa eller kommit åt fel knapp. Jag startade bilen och fortsatte resan.

När jag kommit några kilometer till började radion att spraka och låta väldigt högt. Jag tryckte på off knappen men radion stängdes inte av. Jag försökte då sänka ljudet men volymen blev inte längre. Jag släppte då blicken från vägen och pillade febrilt på stereon för att få slut på oväsendet.

När jag kollade upp igen såg jag en man ståendes på vägkanten bara några meter framför mig. Jag tvärnitade bilen och styrde undan. Det hela kändes som om det gick i slow motion och jag såg hur mannen stirrade på mig genom bilrutan och hur han höll upp sin högra tumme.

När bilen väl stannat satt jag kvar några sekunder i chock. Sedan kollade jag i backspegeln och såg mannen, fortfarande stående med tummen pekandes uppåt. Jag kunde se honom rätt tydligt i skenet av mina bromsljus. Radion hade nu tystnat och luften inne i bilen kändes tryckt. Jag låste dörrarna på bilen för säkerhetsskull medan jag funderade på hur jag skulle gå till väga. Mina föräldrar har alltid sagt åt mig att aldrig lita på främlingar och de har varnat mig för just liftare. Det kändes oxkså ännu mer obehagligt att mannen stått i mörker mitt ute i ingenstans. Jag bestämde mig därför för att inte plocka upp honom och gjorde mig redo för att åka vidare.
Jag kollade en sista gång i backspegeln och mannen stod fortfarande kvar, med ryggen vänd bort från bilen och tummen pekandes uppåt. Jag började köra vidare och andades ut.

Jag kände mitt dåliga samvete börja gnaga inom mig men min rädsla för skrämmande främlingar var starkare. När jag kommit några kilometer började radion att vråla igen och hur jag än försökte slutade att få tyst på den så stängdes den inte av. Jag stannade då bilen och radion tystnade. Jag började köra igen och nån sekund därefter började radion att låta igen. Mitt humör började nu att brista och i ren irritation struntade jag i radion och fortsatte köra. Plötsligt från ingenstans kände jag hur bilen saktade ned och hur mycket jag än gasade så fortsatte den att minska i fart tills jag stod stilla. Jag försökte starta om bilen men den var helt död. Jag malde på men insåg då att den inte kommer starta och försöker jag mer kommer jag mala slut på batteriet. Jag tog upp min telefon för att ringa efter hjälp. Jag slog numret till Assistancekåren för att be dem skicka en bärgningsbil. När jag satte telefonen mot örat slängde jag en blick i backspegeln. Plötsligt kunde jag urskilja en skepnad bakom bilen. Jag trampade då ned bromspedalen och där stod mannen igen! Men ryggen vänd bort mot mig och med tummen pekandes uppåt. Jag blev verkligen rädd på riktigt nu! Vad var det här? Något sorts skämt?

Jag hör då i örat hur någon svarar. Jag får inte hur mig ett ord utan stirrar bara i backspegeln. En kvinnas röst frågar ett flertal gånger hallå innan jag får ur mig ett läte som var så nära ett hallå jag kunde få fram. Kvinnan undrar vad hon kan hjälpa till med och då lyckas jag få ur mig att jag behöver en bärgningsbil då jag står på väg 45 mellan Malung och Värnäs och bilen vill inte starta. Kvinnan svarar då att hon ska skicka en bil men att det kan dröja ett tag innan den kommer fram. Jag känner hur hjärtat bultar och jag har ännu inte släppt blicken från backspegeln.

Jag lägger på samtalet med kvinnan och inser att jag kommer få stå här ett bra tag. Mannen står fortfarande kvar bakom bilen och plötsligt får jag en känsla av att jag borde låsa upp bildörrarna, så jag gör det. Jag låser upp bildörrarna och väntar. Då plötsligt ser jag mannen ta ned handen och sakta vända sig om. Mitt hjärta bultar så hårt nu att set känns som om det ska krossa min bröstkorg. Mannen börjar sakta röra sig mot bilen och när han är framme öppnar han vänster bakdörr. Han sätter sig sakta i bilen och jag vågar inte kolla bakåt. Sakta för jag handen mot nyckeln och vrider om. Jag malen på i nån sekund och bilen hoppar sedan igång. Jag lägger i växeln och kör sakta framåt för att sedan accelerera och fortsätta resan. Jag sitter hela tiden på helspänn och vågar varken kolla bakåt eller säga något. Efter några mil känner jag någon peta mig på axeln och jag stannar bilen vid närmsta infart jag hittar. Jag ska precis fråga vart det är mannen ska men hör hur bildörren öppnas och att han stiger ur bilen.

Mannen ställer sig bakom bilen igen men denna gången med kroppen vänd mot mitt håll. I skenet av bromsljusen ser jag mannens ansikte och han ler mot mig. Inte ett fint och vänligt leende utan ett hemskt och förvrängt. Jag skyndar mig att lägga i växeln och åker därifrån. Resten av resan gick bra trots att jag var livrädd och skakis.

Under resan hade jag varit i sån panik att jag helt hade glömt bort att jag ringt efter bärgning så jag ringde upp tillbaka när jag kommit hem och då berättade kvinnan för mig att de skickat ut en bil direkt efter vi lagt på men att de inte hittat mig eller min bil någonstans och heller inte mött mig på vägen trots att vi i sådana fall skulle ha passerat varandra, när de försökt ringt till mig så sa en röst att ”numret till abonnenten har upphört att gälla”.

Denna historia är inspirerad av en sägen som säger att en man kommer stå längs den vägen och lifta. Plockar man inte upp honom kommer saker att hända bilen eller så kommer en olycka att ske. Plockar du däremot upp honom kommer han åka med ett tag för att sedan stiga ur och du kan fortsätta din resa.
Så hur kommer du göra nästa gång du ser en liftare stå längs vägen en mörk natt?

Likes

Comments

Berättelser kommer att fyllas på inom kort men än så länge är bloggen under uppbyggnad och det kan därför ta ett litet tag innan allt är färdigt. Men kommentera gärna vad för historier ni gillar allra mest samt eran favoritgenre!

Ha en fortsatt fantastisk dag!

Likes

Comments