View tracker

Dagarna flyger bara iväg... Vissa är sämre än andra. Men jag kämpar på! Och som sagt då vissa dagar får man kämpa extra mycket...

Den 19e är det dags... Då ska jag in till Affektivmottagningen för att få höra vad de kommit fram till genom mina tester... Jag är så jävla rädd! Jag är så rädd att de ska säga att det inte är något, vad händer då? Vad gör jag då? Det bara snurrar i huvet på mig av alla tankar, all oro, all ångest...

Minsta grej just nu orsakar rejäl ångest... Jag har haft en bättre tid men jag är så rädd att det ska vända... För det gör ju alltid det...

Dock har jag hamnat i det gamla mönstret igen med skadebeteendet... Det dämpar ångesten och just nu den enda "räddning" jag har för att inte känna så mycket inombords.... Ja döm mig om ni vill men det är inte lätt!!! Och det suger!!!

Likes

Comments

Någon dag ska jag få må bra
Någon dag ska jag slippa ångesten
Någon dag ska jag få sluta ha tankar om döden
Någon dag ska jag få vara lycklig
Någon dag ska jag få vara Johanna

Jag kämpar på och jag tänker inte ge upp.
Jag tänker stå upp för mig själv och kämpa för den hjälp jag är värd. En dag ska mitt liv vända och bli till det bättre utan detta "moster" inom mig.

Jag kämpar på....

Likes

Comments

Energin är slut. Jag orkar inte... Tankarna tar över... Ångesten bränner mig inombords... Den äter upp mig... Känner mig så tung samtidigt som jag känner mig helt tom...

Låt mig få sova en hel natt... Jag behöver det!!

Likes

Comments

Klockan är just nu 23 på kvällen och jag sitter vid köksbordet, börjar känna mig trött men att gå och lägga sig känns ångestladdat... Varför, det vet jag inte! Sover jätte dåligt nu igen, vaknar varannan timma och bara ligger där i tankarna. Fyfan... Vilket resulterar i att jag måste lägga mig på dagen för jag är så trött... Har ingen energi alls just nu och finns ingen glöd...

Jag älskar allt i mitt liv, människorna omkring mig, mina djur, jobbet, ja allt... Det enda jag hatar är mig själv!!! Det "monster" som finns där inom mig... Varför kan det inte bara få vara lite lättare? Varför ska jag behöva ha självmordstankar? Varför? Många säger att jag måste glädjas åt det jag har, tro mig det gör jag! Det är det enda jag gör... Men det tar inte ifrån mig ångesten och allt inom mig...

Jag skulle göra vad som helst för att få vara bara jag och aldrig mer behöva må såhär... Jag ber om en ljusare framtid där ångesten inte får ta del 🙏

Likes

Comments

Det har varit ett enda stort mörker nu ett tag... Jag hatar det!!! Jag hatar att må såhär!!! Ångesten som trycker inom mig, som gör mig obekväm i mig själv... Som kan komma precis var som helst. Bland folk, hemma, affären... Precis vart som helst och det känns bara som man ska falla ihop i en hög och man vill bara skrika...

Många säger men "Du som alltid är så glad och skojfrisk"... Men man kan dölja mycket och jag vill gärna inte att människor ska se igenom mig, se precis hur jag mår... Det skulle bara bli väldigt jobbigt. Ibland försöker jag nog även lura mig själv att allt är bra fast det inte är det...

Mina tankar är jobbiga just nu och jag har kommit in i en period då jag bara vill skada mig för att "det ska kännas bättre"... När jag åker bil kan jag sitta och tänka hur lätt det skulle vara att åka in i ett träd. Jag vill inte tänka såhär och börjar gråta.... Jag bara hatar mig själv

För ett tag sen styrde tankarna mig för mycket... Jag gjorde något jag inte gjort på länge och det kändes som ett stort misslyckande. Jag skar mig i benet... Detta är inget jag är ett dugg stolt över och jag vet mycket väl att jag sårar min familj... Jag är så ledsen men det hjälper inte.

Grejen i stunden man sitter där är att man aldrig känner sig "nöjd"... Och när man börjat är det som ens tankar bara vill mer... Jag tror inte man förstår självskadebeteende om man inte varit där själv. Det handlar inte om uppmärksamhet, det handlar om att det pågår för mycket inom en, det värker så i själen att oavsett hur djupt du skär så känns ingen smärta. Smärtan i själen tar över allt... Men samtidigt är det ett rop på hjälp.... Och jag vill inte men tankarna vill... Döm mig inte, för det är inte alls lätt...

Jag har haft kontakt med Affektivmottagningen för jag helt enkelt mår som jag gör och har förklarat min situation och väntar på min tid hos doktorn, dock är det ett tag kvar... 19 Januari
Jag hoppas bara tiden går fort och att denna period är förbi snart, jag kämpar på och jag är så glad för allt stöd jag får ❤️

Likes

Comments

Genom livet har jag aldrig haft speciellt många vänner, jag har alltid haft fåtal människor i min omgivning... Och av någon konstig anledning är det heller inte många människor som väljer att stå kvar vid min sida, på grund av den jag är... Jag har väldigt svårt att umgås med många människor samtidigt, för jag har svårt att ge av mig till alla... Många stunder ger jag mycket av mig själv till en människa och kan då glömma helt av min egen familj eller de vänner som faktiskt stannat kvar då andra svikit... Jag börjar inse att jag borde ge min energi till min familj och mina närmaste vänner som vet om mitt förflutna och fortfarande vill vara kvar i min framtid ❤️

För jag orkar inte försöka bygga relationer längre när jag vet hur det slutar... När jag har mina perioder av djupa depressioner då får jag ångest bara av att få ett sms från någon... Jag kan ha sårat många människor genom att inte höra av mig men det är sån jag är... Jag pratar inte ens med den människa som betyder allt för mig, kan dröja veckor innan jag orkar ringa ens till min pappa. Jag orkar knappt tala med min sambo när jag mår som sämst och då bor vi under samma tak.... Det är fruktansvärt jobbigt men ångesten styr mig och mitt liv... Så snälla döm mig inte, för ingen vet eller kan känna hur det känns i MIG... Men vill man vara en del av mitt liv, då stannar man kvar för mig och kan se skillnaden på mig och min ångest/depression...
För det är inte lätt... Tro mig... Vissa dagar är så jobbiga för jag kommer på mig själv flera gånger under en dag med hur jag planerar att avsluta mitt liv...

Detta är inget jag valt... Detta är inget jag vill... Detta är inte jag... Detta är något inom mig... Som alltid finns där och gör sig påmind... Tro mig, fick jag välja skulle allt se så mycket lättare ut... Men förlåt det är såhär jag är, jag har inget val just nu men jag ber och hoppas framtiden ser ljusare ut

Likes

Comments

Var ett tag sedan sist jag skrev av mig här, men tänkte jag skulle försöka göra det nu... Innan jag säkerligen tar en paus igen, då jag just förtillfället känner mig kvävd inombords...

Jag väntar fortfarande på min tid inne hos Affektivmottagningen för slutbedömning... Det tar sån tid och jag tappar lusten mer och mer.

Känns precis som jag drunknar inom mig... Jag är helt slut, jag orkar inte mer! Mina självskadetankar kommer mer och mer tillbaka och jag gör allt i min makt för att stå emot, inte det lättaste när man är så djupt i tankarna... Kämpar nog mest för mina näras skull, jag vill inte såra mer än jag gjort...

Men jag känner mig som ingenting... Jag får sån ångest att sitta bland folk just nu, det är så jobbigt, speciellt om någon skulle slänga en blick åt mig, då vill jag helst bara försvinna... Jag är så trött, jag är tom, ihålig... Känner bara ångesten, den oförklarliga smärtan och jag vill bara slippa den, jag vill bara att den ska lämna mig ifred!!!

Likes

Comments

Var här om dagen iväg in till USÖ Affektivmottagning för fortsatt utredning, träffade denna gång en läkare som ställde en hel del känsliga frågor som man självklart var tvungen att besvara. Såsom ångestsyndrom, självmordstankar, självskadebeteende... Oavsett om det är tufft att erkänna de tankar man bär på så måste man för att få en rättvis utredning, diagnos och hjälp... Men ibland skäms man över sig själv och tankar man tänker!!! Tur dessa människor är vana med sånt här...

Den 15 Okt är det dags att träffa en överläkare som ska gå igenom alla tester, frågor man fått gjort och även han ställa endel frågor... förhoppningsvis får jag en diagnos och en behandlingsplan. Det är allt jag kämpar för just nu ❤️

Jag är inne i en down-period igen... Även om det inte syns på mig så känns det inuti... Jag är sjukt trött, ingen gnista till något, inget intresse av något, vill bara sova...

Det liv jag lever med allt som spökar inom mig är inget liv jag önskar en annan människa... Jag är 23 år och alla säger att detta borde vara min bästa tid i livet, tyvärr känner jag själv inte detta... Och det gör mig så ledsen

Men jag är så otroligt lycklig över de människor jag har i min omgivning som inte svikit mig oavsett mitt beteende för jag vet att jag inte är mig själv alla gånger, jag vet att jag inte hör av mig, jag vet att jag är negativ och framför allt vet jag att jag gjort många ledsna och rädda ❤️ Men jag älskar er och om det inte vore för att ni tror på att jag klarar av den här resan så skulle jag själv gett upp för länge sedan.... Ni är anledningen till att jag orkar fortsätta kämpa

Likes

Comments

Något i livet jag absolut inte kan ha kontrollen över är vad jag stoppar i mig...

När jag gick i Mellanstadiet var jag kraftig medan jag sedan på Högstadiet blev betydligt smalare, minns att många oroade sig över mig för jag var smal men jag själv tyckte att jag var tjock...

Bild på mig i Högstadiet, då jag i princip mådde ruttet största delen... Jag kunde inte gå med mina kompisar till matsalen, det gav mig sån ångest minns jag... Och att äta bland folk gick inte!! Åt i princip på en dag en macka och en liten portion mat hemma...

Minns när jag träffa min sambo Tobbe, hade jätte svårt att äta inför honom till en början...

Sedan hamna jag i en period i livet då jag gick upp kraftigt och åt hela tiden... I princip så fort jag mådde dåligt

Tog sedan tag i det och då fick jag mani på att träna stenhårt, hade rejäl prestationsångest och kunde ibland leva på ett äpple... Visserligen hade jag mycket på kroppen men jag minska fort i vikt och detta sluta med att jag krascha och gick in i väggen, fick en rejäl ångestattack på gymmet och sedan balla jag ur...

Detta hände runt 2014 då jag hade gått från ca 90 kg till 70 kg och jag kunde ändå inte va nöjd över mig själv....

Tillslut började hetsätningen igen... Och oftast nattetid eller när jag var ensam, kändes bättre när ingen kunde se mig... I början fick jag ångest när jag stoppa i mig men sedan övergick det nästan i att jag fick ångest om jag inte stoppa i mig... På ca 1 år gick jag upp 40 kg... Och där står jag idag, jag vet att jag måste ta tag i min vikt, det är inte hälsosamt men jag har ingen ork alls... Jag ser ingen mening i livet så hur ska jag då kunna se någon mening i vikten?

Tror detta är ett litet sätt för mig att visa att jag gett upp...

Likes

Comments

Sedan några dagar tillbaka börjar jag känna inom mig hur något är på gång... Hur det mörka jobbiga börjar smyga sig på... Jag orkar inte. Jag borde vara van vid det här laget men det skrämmer mig lika mycket varje gång känslan kommer... När depressionen väl kommer så vet jag aldrig hur länge den tänker stanna. Jag är så trött på att känna att jag inte har kontroll över mig själv, det gör så ont att inte kunna få känna att livet är underbart. Det är väl något man borde få känna?

Självskade tankar har jag inte haft lika kraftigt som jag hade som yngre, men idag när jag duscha och såg rakhyveln fick jag sån där jobbig känsla att något inom mig ville... Jag fick sån ångest att jag ens tänkte tanken!! Varför? Jag blir så arg på mig själv... Jag har ju kommit förbi det där, är ju över ett år sedan jag gjorde något sådant...

Något jag även är rädd för är att jag kommer bli friskförklarad inne på USÖ, att jag inte kommer få någon hjälp... Vad gör jag då?

Det enda jag kämpar och fokuserar på just nu är just min utredning inne på psykiatrin... Enda önskan är att få slippa känna såhär, för jag orkar inte...

Likes

Comments