Jag har varit hemma från Spanien i drygt ett dygn. Mycket i mitt huvud har redan börjat röra sig annorlunda. Liksom mycket har börjat omprioriteras, analyserats och argumenterats kring annorlunda mot för några dagar sedan.

Då, brydde jag mig enbart om dagen och att jag skulle må bra, inte tänka längre än så. Nära på bekymmerslös och tanklös - ett tillstånd som jag för cirka 6 månader sedan aldrig trodde jag skulle nå. En "förmåga" som jag trodde att jag hade utvecklat under de senaste månaderna i Spanien tack vare en annorlunda livsstil än hemma i Sverige och som jag nu trodde skulle vara konstant oavsett vad för yttre omständigheter jag skulle mötas av. Men jag förstår nu, att så är inte fallet.

Förvisso så gillade jag inte alla delar av den här "tanklösheten". Jag såg ofta enbart kortsiktigt och tog därför till exempel inte riktigt tag om min kropp. Träning och kost kom i andra plats. Jag utvecklade någon slags acceptans, som tyvärr gick lite mycket över styr. Istället för att gå till gymmet, för att finnarna började smyga sig på eller mina gamla sportskador började göra sig påminda och ville ha rehab, så struntade jag i gymmet och bytte istället om till pyjamas och gick till köket för att ta mig en chokladbit. Denna sortens acceptans önskar jag i alla människors liv. Där man kan lägga prestation åt sidan och bara göra vad som känns gott för stunden. Ibland!

________________________________________________________________________________________

GOING DEEPER

Det här mindsetet (tanklöshet, bekymmerslöshet och acceptans) utvecklas inte enbart för att man flyttar utomlands. Det är inte heller så att man måste flytta utomlands för att man ska kunna få det. Utan jag tror att i mitt fall var det en kombination av en längtan efter inte frid och snällare yttre omständigheter som var receptet.

Jag hade de senaste månaderna mår dåligt på grund av tidigare förhållande, oärlighet mot mig själv och andra, självkritiska tankar och någon slags allmänt dålig självkänsla. Att sedan flytta till Spanien, där jag inte förväntas göra mer än att gå till jobbet, sova och äta (som man kan göra ute nästan varje dag för att det är billigt-ish) var en stor befrielse för ett prestationsmonster som mig. Från att alltid ha dragit mig till sammanhang där saker förväntas av en - uppdrag, utbildning, relationer, olika jobb, sociala tillställningar - så var det en liten befrielse.

Jag hade redan ett år innan börjat försöka bryta trenden med att alltid känna krav att jag måste vara där det händer, vara andra till lags, hävda mig för andra. Men det var inte riktigt lätt. När jag till exempel sa ifrån mig min styrelseplats i gamla innebandyklubben så ifrågasattes det tyst varför. Det fanns ju så många andra i klubben som gick på sina knän med tufft jobb, skiljsmässa, sjuka släktingar, barn, hus och räkningar. Jag önskar så att de också hade varit egoistiska nog och sagt ifrån sig något utav de många ansvaret de hade.

För det vart just det, av egoistiska skäl jag började dra mig undan. För det kändes inte bra att göra saker halvhjärtat, vilket det så småningom lätt blir när inte engagemanget hos en individ inte räcker till. Det är faktiskt inte oändligt, även att det verkar så på vissa och vissa har extremt mycket av det ämnet. Jag ville backa bak för att börja prioritera, rätt för mig och helhjärtat.

Även att jag kommit en riktigt bra bit på vägen med att befria mig själv från överflödigt ansvar så känner jag fortfarande en press inombords - den giftiga "Jag borde-pressen". Och det är just detta jag menar med snällare omständigheter i Spanien. Helt plötsligt kunde jag liksom inte riktigt engagera mig i något.

Hur som helst. Skillnaden i tankarna ikväll från några dagar sedan. Jag känner helt plötsligt ett stort shoppingbegär och min inköpslista (som är den heliga platsen där saker måste nämnas för att få lov att inhandlas - min egen beprövade metod mot impulsivitet) som jag jobbat ned till enbart 2-3 saker fylldes ganska snabbt på med skor, sportkläder, inredning, hygien och kosmetik (tilläggas bör kanske att jag inte ens gillar smink och aldrig haft något intresse av det). Jag vet inte om det är för att allt finns så mycket mer tillgängligt här i Sverige än i Spanien då man känner till märken trender butiker och texter på produkter eller om det tråkigt nog är på grund av normer.

Jag är rädd. Jag är rädd för att mina tankar ska börja gå igen. Jag är rädd för att bli påverkad av normer. Jag är rädd för tappa mig själv. Men, vet du vad Stockholm, jag är fortfarande redo att ta mig ann dig!

//Storstadsko

Likes

Comments