Header

Jag och min man visste tidigt att vi ville ha barn ihop men vi ville inte ha för bråttom (vilket vi kanske ångrar idag med tanke på hur det blivit). Vi bestämde oss för att gifta oss först och sen börja försöka. Bara tanken på att vi försökte var ju spännande. Det händer när det händer... vi har inte bråttom, tänkte vi. Till slut hände det. Det tog ett och ett halvt år men det hände! Jag var gravid.

Vi var barnvakt åt min mans syskonbarn och jag mådde jättekonstigt. Jag misstänkte att min mens var lite sen så jag smög in på toaletten med ett graviditetstest. Jag tyckte att det var ett streck där men det var sååååå svagt. Jag var ändå rätt säker på att det var nåt. Helgen gick och ingen mens kom. På måndagen var jag ledig så jag skuttade ner till Apoteket med fjärilar i magen och köpte ett digitalt test, jag nästan sprang hem och kissade på pinnen. Jag var gravid, yes vi har lyckats!!! Äntligen!!
Jag ringde såklart min man och grät av lycka, men den lyckan blev inte så långvarig.

Jag hann knappt lägga på luren så kände jag något. Jag sprang till toaletten och ut kommer tjockt mörkrött blod. Glädjetårarna byttes snabbt ut till rädsla och jag fick ringa upp min man igen... "jag blöder". Det blev tyst i luren. Okej, nu får vi tänka om. Antingen är det bara en liten blödning, det är ju helt normalt, eller så är det ett missfall. Det är ju faktiskt väldigt vanligt att det blir missfall första gången, det visste vi ju! Men man blir ju fortfarande väldigt besviken och ledsen.
Framåt kvällen började jag känna mensvärk, jag blödde men det var fortfarande inte jättemycke. På tisdagen gick jag till jobbet, på den tiden jobbade jag i butik och just den här dagen hade vi besök från vårt huvudkontor. Behöver jag berätta att jag hade svårt att fokusera under det här besöket?! När vi skulle flytta på ett sjukt tungt bord så kom blödningen igång ordentligt, det rann till i brallan kan man säga...
Jag bestämde mig för att ringa till sjukvården och de trodde såklart att det var ett missfall och att det behöver blöda ut. Jag skulle vänta 3 dagar och ta ett till test.
Jag jobbade och blödde hela veckan, jag ringde vården 3 gånger då det blödde så pass mycket och på helgen hade jag så ont att jag inte kom upp ur sängen. Men jag fick ändå inte åka in och få hjälp. Det var bara att bita ihop. Jag blödde ungefär en och en halv vecka. Till slut visade testen negativt och jag var helt slut både psykiskt och fysiskt. Nu var det bara att resa sig igen och fortsätta försöka. Nu hade jag haft mitt första missfall som är så vanligt, nästa gång kommer det att gå bra tänkte jag.

Likes

Comments

"Tänk inte på det bara så kommer det hända ska du se"

"Du måste träna mer och gå ner några kilo, då kommer det funka"

"Är inte ni sugna på barn?"

"Du får inte äta lakrits, det framkallar missfall"

"Du får inte bära nånting nu, då kommer du tappa det"

"Nu får du säga till mannen att det är dags för barn snart"

Alla andra tror att de vet bäst. Många som är i samma situation som oss känner garanterat igen några av kommentarerna.
Jag vet inte riktigt ännu vad jag vill med den här bloggen. Vill jag att alla i min omgivning ska veta om min kamp? Jag vet inte.... att folk ska tycka synd om mig är nästan det värsta jag vet.

Men jag känner ju ändå på något sätt att jag söker ett utlopp för mina känslor och min frustration, kanske är det här ett sätt? Jag vet ju att jag inte är ensam om det här, men varför pratar vi inte om det? Vem är du som läser det här? Har du försökt lika länge som jag? Eller har du kanske precis börjat misstänka att något är fel? Kanske är det framförallt dig jag skriver till. Du som är lika förvirrad som jag. Googlar på allt som kan vara fel, hoppas att du ska hitta lösningen och att det plötsligt ska funka. Du som ger upp hoppet varje månad när mensen kommer, men får tillbaka hoppet efter varje ägglossning. Är ditt liv också en jävla berg och dalbana som aldrig stannar?

Själv hoppades jag på det perfekta livet (vem gör inte det?). Tanken var att jag skulle gifta mig, pricka in ägglossning och bli på smällen. Jag var förberedd på att det kan ta tid. Efter ett och ett halvt år fick jag mitt första missfall. Detta var 2012. Nu sitter jag här... 4 missfall och flera misslyckade inseminationer senare. Idag fick jag mens...



Likes

Comments