De här senaste dagarna har mina "minnen" på FB fyllts av många pirriga och härliga händelser. Först och främst vid den här tiden för 3 år sen hade vi ju precis flyttat hit till Barcelona. Wow! Alla känslor som man var uppfylld av. Allt nytt... den simplaste lilla grejen var som ett stort äventyr då. Bara att hitta i vårt kvarter, HITTA HEM (!), hålla sär alla torgen, veta vart man skulle handla, gå med vovvarna. Vi var på plats i vår lögenhet 1 sep, våra möbler hade inte kommit ännu så vi levde lite spartanskt några dagar, men vad gjorde det när vi spenderade mesta tiden ute i vår nya stad i det nya landet. Jag kom ihåg hurvi åkte från ett redan lite höstigt Sverige till ett fortfarande högsomrigt Barcelona. Hur otroligt lyxigt det kändes att kunna ta en promenad genom denna fantastiska stad ner till den långa stranden, njuta av folklivet, palmerna och ett dopp i det fortfarande ljumma turkosa havet.

"Det kommer en vardag även där"...

Och visst är det så. Men det är ju min vardag här som jag gillar så mycket. Inklusive allt.

Solen, havet, bergen... kulissen jag är omgiven av fyller mig varje dag med en stor glädje. Den myllrande storstaden likaså.

Och om jag ska gå lite mer på djupet så handlar det också om friheten jag känner här. Både fysiskt och mentalt. Att inte ständigt gå runt med en känsla av hur det ju "borde" vara. För hur det än är... bor man i det land man är född och uppvuxen i så på något vis färgas man av det som samhället och normerna runt omkring en dikterar upp. Vare sig man vill det eller inte.

Eller i alla fall kände jag det så.

Jag tror att rötterna har en stor betydelse i huruvida man känner sig hemma eller ej. Är jag djupt rotad i ett sammanhang är ju det en trygghet i sig kan jag tänka mig.

Men om rötterna könns völdigt spretiga och svaga som det alltid har gjort för mig så blir känslan inte lika självklar. Och det är så jag har känt det när jag levde i Sverige. Lite som att famla i mörkret, vilja komma framåt, hitta min plats, men mest känna sig förvirrad och vilsen. "Jag borde ju känna mig hemma här...."

Nej, Sverige är mitt ursprung men var nog egentligen aldrig mitt mål då jag alltid kände att jag ville vara någon annanstans. Mycket för att jag nog egentligen aldrig landade i tanken att vara "hemma". Nu känner jag inte alls på samma sätt längre. Och det ör en känsla som gör mig fri. För här behöver jag inte känna det... är du med?

Men oj vad jag har ömsat skinn. Stora förändringar i livet har ju en benägenhet att skala av alla skyddande lager som sen sakta måste byggas upp bit för bit. Nör man står där avskalad och sårbar kan känslan vara väldigt skrämmande emellanåt, samtidigt som det också fyller en med så mycket tillfredställeslse när man tar sig över barriärerna och utmanar sig själv.

Att fyllas av nya insikter, få en annan förståelse och plätsligt känna en slags distans till det som innan har varit ens så tydliga självbild kan var svårt och jobbigt men också spännande och utvecklande. Det är en personlig resa ur många perspektiv och jag är tacksam över att jag har haft möjligheten att påbärja den. För ännu är den långtifrån avslutad.

Sen dom där små sakerna som alltid fyller mig med en inre glädje. När man klarar av saker. Små saker i vardagen som ibland kan kännas så otroligt jobbigt. Ringa viktiga samtal på spanska. Förstå dokument och viktiga papper korrekt.

Eller bara en sån simpel sak som att hitta vissa ingredienser när man ska laga ett specifikt recept.

Myskänslan när man går till The English Bookshop och hittar några svenska begagnade böcker som man kanske aldrig hade köpt i Sverige där man har ett obegrönsat utbud men som här känns jättespännande.

Jag vet att jag aldrig kommer att "bli" en katalan. Inte ens spansk. Jag kommer aldrig att vara 100 % svensk heller. Mentalt. Jag kommer alltid att kunna härleda mer till vissa "svenska" fenomen och traditioner förstås. I Sverige föddes jag och växte upp. Och mycket tar jag med mig mentalt då det ändå har präglat mig i så mycket. Men det har aldrig känts som det självklara valet.

Mycket har hänt under de här tre åren sedan jag flyttade hit. Ibland känns det som en evighet, ibland som en blinkning. Men det jag vet är att den Sara som tog sina första stapplande steg på "ny hemmamark" då, inte är densamma som nu.

I kalendern står det höst nu. Jag har alltid tyckt om hösten, även i Sverige. Känslan av nystart. Skördetid. Här är dock övergången från sommar till höst väldigt mycket mjukare och längre. Skulle nog egentligen säga att vintern här är mer som höst och vår i Sverige. Det passar mig väldigt bra och är förstås också en stor del i att jag mår så mycket bättre här. För mig var vintern i Sverige en enda plågsam väntan på att ljuset och värmen skulle komma tillbaka

Den här sommaren har varit lång och het. Vi har haft mycket besök och semester och jobb har varvats på ett behagligt vis. Mitt i allt fick dock min man åka in på akuten med diagnosen TIA (ministroke). Besök his neurologen, magnetröntgen, skiktröntgen, nya mediciner, ny vardag.... Skrämmande men också en varning om att ta hand om livet vi har.

Mitt skrivande har fått stå åt sidan. Trots att jag egentligen verkligen skulle ha velat. Men ibland är det för sårbart. Att öppna sitt innersta rum har känts svårt och otryggt. För när jag skriver gör jag det rakt utifrån hjärtat och tyvärr fungerar inte alltid det.

Insikter, förståelse, distans. Det måste bäddas in först i ett mjukt emballage för att kunna hanteras. Och där är jag nu. Också i min skrivprocess.

Så om vi ska prata om livet just nu då?

Jag minns när jag kom hit. Så extremt hungrig på allt. Som att jag hade levt i en grotta under många år. Det hade jag naturligtvis inte gjort, mitt liv i Sverige var fint och bra på många vis. Men så annorlunda. Inte en sekund ville jag kasta bort här. Min energi och mitt adrenalin bar mig som på moln. Ingenting villle jag missa.

Nu välkomnar jag ett annat lugn. Att allt inte måste hända i expressfart. Att jag inte måste göra allt på en gång. Processen pågår hela tiden inom mig. Jag känner så tydligt hur olika små saker hittar sin plats i hjärta, hjärna och själ.

Idag har vi ovanligt svalt här i Barcelona, ca 20 gr och gråmulen himmel. Jag är ledig och dagen ligger ännu oöppnad.

Tack för att du delar mina tankar <3

Gillar

Kommentarer

Skolavslutning.

Frihetskänslan som redan har börjat puttra lite smått inom mig veckorna innan det magiska datumet. Lite lugnare dagar i skolan, alla på strålande humör pga solens värmande strålar och tanken på den stundande friheten. 

Skolavslutningsklänningen som har fått hänga i garderoben till den magiska dagen. På vägen till skolan plockar jag ihop en bukett syrener att ge till m8n lärare, . Doften i näsan, humlorna som surrar omkring.

På väg hem. Frihetsspringet i benen. "Du ska inte tro det blir sommar" fortfarande sjungande i öronen. Jordgubbstårta och saft. Den klassiska tårtan med vaniljcreme i mitten och vispad grödde och jordgubbar på toppen. Bobs blandsaft. Nybakade kanel eller kardemumma-bullar. Ute i trädgården förstås efter som alltid vädret var bra på mina skolavslutningar som jag minns det... :)

Ja, när mina dagliga flöden på sociala medier nu uppdateras med både andras och mina egna (FB-minnen) skolavslutningsbilder, studentbilder, sommarlovsbilder... den svenska sommaren inpaketerad i glansigt papper, så klappar alltid mitt hjärta lite extra.

Mina egna barns skolavslutningar minns jag med så mycket värme. För att inte tala om deras studentdagar. Stoltheten som fick mitt hjärta att svälla till det dubbla. De obligatoriska tårarna som trängde fram ur leende ögon när man stod i kyrkan och lyssnade på deras sånger. Deras otålighet då de ju egentligen bara ville springa ut därifran och börja njuta av loja, lata sommardagar. På min sons student även tårar av besvikelse faktiskt då det var ösregn, åska och storm och vi inte ens kunde se hans utspring pga alla paraplyer och trängseln på den anrika gamla gymnasieskolan i Kalmar. Men i slutändan ändà en härlig och glädjefylld dag förstås.

Det är en kluven känsla for mig. Lite förvirrande. Som hemlängtan fast ända inte. Jag är ju hemma. Och det där var .

Men...

Juni, när jag bodde i Sverige, var alltid en månad som innebar så mycket. En slags antiklimax. Aldrig kände jag mig så levande som då. Ljuset, grönskan som liksom bara vällde över en, fortfarande känslan av att sommaren låg framför. Skolavslutningarna, midsommar, grillkvällar med familj och vänner, de långa, ljusa nätterna. En explosion av ljuvlighet. Glädje och förväntan.

Samtidigt så vacker och skör. Jag minns mina barndoms juni nästan bara med glädje. 

Som vuxen minns jag mina juni även med en känsla av melankoli. Barndomens obekymran kontra vuxenlivets mer komplicerade relation till det vackra i livet. Alla förväntningar. Allt man ville skulle bli så bra. Det vackra som kommer och sen försvinner ack så snabbt. Som man vill hålla tag i och inte släppa, men dessvärre måste.

Och så plötsligt var den ljuvaste av alla månader slut. Nyss var allt framför, nu var allt bakom oss. Hur jag desperat omfamnade allt i mina händer, kupade dom och inte ville släppa det. Stanna tiden.

När jag ser bilderna tänker jag att jag vill vara där och nu. Dela det. Förbereda jordgubbstårtan, blanda till saften, vifta ivag de irriterande getingarna, kasta av mig finskorna och gå barfota i det gröna gräset. Höra mina barns glada "sommarlovsskratt". Just den dagen känna hur allt det härliga ligger och puttrar.

Men jag inser ocksa att den tiden i mitt liv är passerad på så många plan. Mina barn är vuxna nu. Skolavslutningar och "Du ska inte tro det blir sommar" ett minne blott. Livet går vidare och tar nya vändningar.

Att bo utomlands innebär ju att man skapar sig själv ett nytt sammanhang, en ny typ av vardag. Allt sätts i relation till varandra. Sen kan vissa minnen plötsligt triggas igång. Av ljud, dofter, foton, musik osv.

Jag kom ihåg när jag gick upp på berget i januari/februari i år, alla blommor som doftade, fåglarna som kvittrade, solen som värmde. För mig kändes det som en försommardag i Sverige så som jag mindes den, och jag liksom slungades dit i tankarna, den förväntan man kände då,  samtidigt som jag fylldes av en tacksamhet att kunna känna detta i februari, en månad som jag praktiskt taget led rakt igenom i när jag bodde i Sverige.

Eller när jag går på knastrande grusiga skogsvägar i gassande sol, doften av barr och torrt gräs, de dämpade ljuden långt borta, surrande bin och flugor, sticksiga barr på mina bara ben där jag sitter och vilar en stund under en pinjetall. Det påminner mig om barndomens eviga somrar, picknick i skogen, den ljuva känslan av frihet.

Eller att plocka blommor efter sommarregn. De glittrande dropparna, fuktigt gräs som sakta börjar torka. Den friska, rena doften. Fuktiga fötter i sommarsandalerna när man letade efter nästa blomma. Nåt som killade på benen.

Alla dessa minnen ligger djupt rotade och jag njuter av att jag numera har det i mindre portioner året runt. Att jag kan återuppleva det gång på gång, samtidigt som nya vackra minnen skapas och byggs på.

Det som händer i mig när jag ser bilder från skolavslutningar och våta junidrömmar, är att jag fylls av en nostalgisk flashback, till det som var . Som ju alltid kommer att vara en vacker och djupt rotad del av mitt liv, men samtidigt ocksa en färdig del.

För mig är det viktigt att tillåta mig att se tillbaka, att reflektera, återuppleva... jag brukar tänka att jag har en vacker fjäril i min handflata, njuter av den för stunden, beundrar färgerna, de små känselnselspröten, för att sen sakta höja den mot skyn och se den breda ut sina vingar och fladdra iväg.

Våra barn är vuxna nu, men nånstans inom mig kommer de ju alltid att vara mina små. Vår dotter tog nu sin kanditatexamen från SLU, Lantbruksuniversiteter i Uppsala. Jag är så stolt. Och så glad för hennes skull. Och visst blev det jordgubbstårta för att fira. Hennes favorittårta.

Jag bläddrar vidare i mina tankars fotoalbum. Reflekterar över bilderna som passerar förbi. Tider som varit. Tider som är. Alla vackra på sitt sätt.

Livet helt enkelt.


Gillar

Kommentarer

Okej. Vart börjar man då?

Jag vill nog påstå att 2019 började bra. På så många vis. Livet liksom bubblade. Som Cavan vi skålade i på Nyårsdagens tidiga morron.

Våren som ramlade in redan i januari efter en vinter som knappt börjat (jag tog mitt sista dopp i havet på självaste julafton 2018) och ja, vårkänslor är aldrig ovälkomna. Dottern åkte visserligen tillbaka till Sverige i januari men hade möjlighet att komma hit några veckor i feb-mar igen.

Flera andra trevliga besök under samma period.

Jag kände skrivglädjen komma tillbaka som ju visserligen egentligen aldrig är borta, men som kräver sin plats i livet. Man måste sitta ner, samla sina tankar i en text och pränta ner. Och vill jag att andra ska läsa och dela mina funderingar är det viktigt för mig att vara ärlig och äkta.

Jag har oftast lätt för att vara lycklig. Kan se nåt bra i det mesta. Tänker jag tillbaka på mitt liv har jag alltid tänkt att "just nu mår jag verkligen bra, det här är en fin period". Drömmar, förhoppningar och visioner har alltid funnits med så klart. Superviktigt om du frågar mig. Men överlag, den inre tillfredsställelsen har alltid fått ta plats och vara huvudkaraktären.

Nåväl.

Jag tror fullt och fast att man måste skakas om ibland. Inte bara gå runt och ta för givet. Tänka att just jag har en självklar rätt att glida igenom livet på ett rosa moln. För det är när man skakas om som man lär sig att uppskatta. Det måste bli mörkt för att man ska se ljuset.

Å kanske för att jag har skakats om många gånger i livet har jag lätt att vara glad för det lilla. Även i mina absolut värsta stunder har det ändå alltid känts banalt i jämförelse med så många andra människors situation världen över.

Just nu är jag t.ex. sjukskriven för en muskelinflammation i ryggen. Alla små vardagliga rörelser gör ont. Torka av mig efter duschen. Klä på mig. Bara att lyfta min kaffekopp när jag sitter i min hemgjorda trätrallshörna ute på terrassen skapar ett högst obehagligt hugg i nedre ryggen, troligtvis för att jag sitter för lågt, eller bara fel.

Jag som aldrig har ont, alltid är frisk, alltid har massor av energi osv. Och jag fylls verkligen av en djup tacksamhet över att jag oftast inte har dom problemen, samtidigt som jag tänker på alla människor som går genom livet med en ständig värk i någon form. Det som jag tar för givet är så långt ifrån självklart för andra, och jag blir faktiskt glad över att påminnas om detta på något vis.

Min muskelinflammation är naturligtvis fjuttig i sammanhanget men får mig att tänka till och verkligen uppskatta att jag överlag är en person som har förunnats med god hälsa.

Det här med att skakas om då. Jag har haft min beskärda del som de flesta andra. Och då pratar jag inte om muskelinflammationer. Universum ger och tar. Ibland kan man inte ens påverka det på något vis. Det händer helt enkelt utanför ens egen makt.

Och när det händer. Det som skakar om. Där och då. Just då har man svårt att se ljuset. Lampan totalsläcks och det tar en stund att treva sig fram i mörkret och tända upp.

Och det var väl lite det som hände mitt i allt det bra som jag kände. Och egentligen tänker jag inte prata så mycket mer om det. För mig var det stort och svårt att hantera. Men jag stannade upp, gick in i mig själv. Kände efter massor. Lät mitt huvudfokus i livet bestämma (vad det är ska jag skriva om en annan gång).

Livet är det vi har här just nu. Jag bejakar alla sidor av det. Litar på att min inre känsla och insikt tar mig framåt. Bär allt det jag älskar och som får mig att må bra med varsamma händer.

Tar absolut inget för givet. Av den enkla anledningen att man inte kan.

Varje dag öppnar jag försiktigt dörren till livet. Sneglar ut. Blundar. Andas. Känner av. Lyssnar. Går med lätta, mjuka steg ut mot allt jag älskar och håller av.

Ibland känner vi nog alla oss minst i hela världen, ibland större. Vissa dagar glider vi som en snigel genom det friska, gröna gräset med skalet lätt vilande på ryggen, det som man andra dagar kryper in i för att samla ny energi, under någon buske.

Hursomhelst. Det är många saker som jag värderar och som gör mig extra glad just nu:

- Att vår dotter snart tar examen efter 3 års universitetsstudier och sen flyttar hit för bl.a spanskastudier. Otroligt ändå att 3 år har gått så fort! Men så härligt att familjen återigen är samlad och intakt.

-Att vi fick förnya vårt lägenhetskontrakt och därmed får stanna kvar här i det lilla hörn av världen som jag älskar. Lägenheten som vi klev in i för tre år sen med minst lika många nackdelar som fördelar men som ändå bara kändes så rätt. Trots att den är kokhet när den ska vara sval, och kall när den ska varm. Att allt liksom måste stanna upp när någon ska duscha, typ spola, skölja, diska, tvätta för att annars försvinner varmvattnet för den som duschar. Att köket är litet och inte särskilt praktiskt. Men. Den har en själ. Den gör mig lycklig. När jag sitter vid mitt slitna gamla träbord i mitt favoritrum som badar i ljus, där glasvasen med färska blommor fångar solens strålar så perfekt, eller på terrassen med det vackra andalusiska kaklet. När jag möter alla våra fina grannar ute i den 150 år gamla porten med den lika gamla dörren. När jag står tidig morron i badrummet och hör fåglarna kvittra utanför fönstret, i en stad som ännu inte har vaknat.

- Att min stora hibiscus och jasmin har fått nya knoppar som snart slår ut och bjuder på sin fägring igen.

- Att vi nu tar sjumilakliv mot heta sommardagar och semester. Även att jag helst föredrar att ta mitt liv i små kliv så är just heta sommardagar och semester något jag tycker väldigt mycket om. Eller hemester kanske jag ska säga eftersom jag numera helst håller mig i hemmatrakterna även under semestern.

-Att jag är omgiven av exakt det som får mitt hjärta att alltid ta glädjeskutt. Glittrande hav, berg, prunkande blommor. Vackra byggnader, leende ansikten och mjuka skratt. Sol, drömmig rosa himmel och guldskimrande kvartersgränder. Apelsinträd, vajande palmer och pratiga torg med rangliga bord och klinkande glas.

-Att jag lever väldigt enkelt men ändå känner mig rikare än någonsin. (Vet att jag har tjatat om det innan men det är verkligen så)

-Att jag har världens finaste, sötaste och gosigaste lilla hund som alltid tittar på mig med stora förväntansfulla ögon och nöjt hänger med på alla små och stora äventyr.

-Att jag faktiskt tog mig tiden att skriva lite här. Jag mår bra av att skriva. Tänka att nån kanske läser och känner igen sig, inspireras eller bara roas.

-Att jag inte kände mig som 4 år när jag var hos min läkare igår och skulle prata spanska utan faktiskt kände att jag fick till ett bra flow. Visst, jag hade för säkerhets skull googlat den grammatiska formen av "när jag klev upp i morse" (cuando me levanté esta manana)och "jag kunde inte klä på mig" (no me pude vestir) bara för att vara på säkra sidan. Det är inte bara lätt att flytta till ett nytt land och lära sig språket...

Så det var lite om vad som har hänt och vad som händer när det inte händer här.


Gillar

Kommentarer