texter

Saker har förändrats sedan vi lämnade Kungsgatan. Istället för folkmyller, polissirener och basen från hemmafester hör vi fågelkvitter utanför lägenheten. Utsikten av affärer och restauranger är utbytta mot stora äppelträd och lummiga trädgårdar. Lukten av rök och kebab är ersatt av lindblomningen. 

Varje eftermiddag på väg hem går jag över en gräsplätt och vid en liten skogsdunge vilar en liten vildkanin. Det är något så självklart att den ligger där när jag hoppar av bussen. Första gången jag såg kaninen blev jag lycklig. Sa till min pojkvän att det kändes bra det här, den här flytten.

Efter några veckor slår det mig när jag ser kaninen ligga på samma plats, att den är helt ensam. Brukar inte kaniner vara i en flock av andra som skuttar omkring i närheten? Helt plötsligt känner jag mig istället sorgsen. Anton säger att det kanske är en hare. Förklarar att det är skillnad om man kollar på öronen och benen. Men jag lär mig aldrig skillnaden. 

Tystnaden är så brutal i vårt nya område. Jag hör inte ens grannarna. Det finns ingen att ringa över spontant. Det mesta jag säger efter jobbet är ”hej” och ”nej tack, det går bra” angående kvittot till den som sitter bakom kassan, efter att jag har gått en tiominuterspromenad utan att möta förbipasserande.

Det slutar alltid med att jag om eftermiddagarna funderar på om det är en vildkanin eller en hare som lever vid busshållplatsen. Och det resulterar alltid i att jag reflekterar om jag är en vildkanin som är ensam eller en hare som själv valt det här. Jag landar oftast i att jag är en vildkanin som är ensam.

Gillar

Kommentarer

texter

När klorna ska klippas.

Jag håller i vår katt och du ska klippa hennes klor. Du klipper alltid för lite, alldeles för kort. Du säger att du är rädd att du ska råka komma åt pulpan och att hon ska börja blöda. Jag vet att vi kommer behöva göra om det här snart igen. Och vår katt som aldrig gör ett knyst piper av obehag.

Spetstrosorna i huden.

Jag köper nya underkläder, för att mina nuvarande trosor skär in i midjan, lämnar märken och påminner mig om att jag inte ser ut som jag en gång gjorde. Jag betalar 600 kronor för att istället ha ångest i ett nytt svart set med tillhörande strumpebandshållare. Det lämnar förvisso inga märken, men det gör ont nånstans inuti ändå.

Framtidsplaner.

Min anställning är över den 31 augusti. Sedan har jag ingen aning om vad jag ska göra med mitt liv. 

EVERYTHING.

Min hårddisk döpte jag till EVERYTHING när jag skaffade den för några år sedan. För att allting finns där. Alla mina bilder, mitt CV, gamla kärleksbrev. Allt. En fyrkantig hård grej som blivit ett eget litet liv. En dag försöker jag koppla in den till datorn men ingenting händer. Den ger livstecken, för den blinkar och när jag håller i den känns det som att den pulserar. Everything is everything. Men ingenting händer på skärmen.

"Jag känner inte igen dig längre."

Och det skaver mest av allt.

Gillar

Kommentarer

texter

I skolan gör vi en tidning med temat true crime! Och jag skrev en kort krönika på engelska (?!) om att vara ung, slösa sina pengar på billiga shots och om att kanske råka stöta på mördare:

When I was younger, still bored in my hometown, my friends and I would go to this bar that only played rock and metal music, right across the street from our high school. We were regulars. To be honest, it was kind of a sketchy place but we went there because they wouldn’t check our ID’s and some of us were seventeen. I assume that the staff always knew, because we all had our backpacks, coming straight from our last classes to hang out there for hours on those worn out couches. Peeling off the labels of beer bottles and gossiping about people we knew and didn’t.

It was a tradition to be there early on Saturdays, since they had happy hour, between 8 and 10pm. We would do cheap shots and listen to dreadful live performances from local bands. We didn’t recognize anyone besides ourselves. People in our age would go to clubs with high entry fees, where they would make out on the dance floor listening to the latest overplayed radio hits. The crowd at our bar were older, weird misfits. This was a bar for outcasts, with studded leather jackets, skulls for tattoos and spiky mohawk haircuts. We didn’t bother about the other people and they didn't care for us, we were there because it was cheap and unpretentious.

But one morning I read in the newspaper about a murder that had occurred a couple of months earlier. A 28-year old man had strangled and dismembered a 24-year old woman. Apparently they were friends. A couple hours before going to his place, they were at a bar, our bar. We might have had seen her last hours in life, accompanied by her murderer. We still went there afterwards, hanging out for hours on the same worn out couches, that they might had sat on that night. We still peeled off the labels of our beer bottles and gossiped about people we knew, and didn’t. Wondering about his sentence and why he did it.

We’re all grown up now and we rather go to other bars with contemporary interior, buying expensive drinks and talk about our teenage years. But the few times we have stumbled upon what once was our bar, I think of her. I think of the murder. The details. I guess that’s why I’m so intrigued of true crime and murderers – because they don’t only exist in newspapers or on TV. They walk among us. They might bump into you, waiting to order at the bar beside you or sitting in the booth next to yours.

Gillar

Kommentarer