View tracker
Personligt

Fyra år sen.


För fyra år sen så träffade jag mitt livs största kärlek för första gången. Exakt på dagen. Av hänsyn till honom väljer jag att inte skriva ut hans namn.

Vi träffades på svenska chatroulette i februari 2012 och vi snackade flitigt. En gång pratade vi på Skype hela natten och vi båda skulle till skolan morgonen därpå. Men det sket vi fullständigt i. Vi nickade till några gånger och det hände också att vi somnade en stund. Den som inte sov låg och tittade på den andra genom datorskärmen.

Tiden gick fort och jag föll pladask för honom redan när jag såg honom på chatten. Jag vill tro att det var kärlek i första ögonkastet för min del.

Men sen kom beskedet att han hade flickvän. Jag trodde att han skämtade först, men det visade sig att han talade sanning. Naturligtvis vart jag ledsen, men jag valde att stanna kvar och att ha kvar honom som en vän än inte alls.

Tiden gick och vi fortsatte att prata nästan dagligen. Så småningom så föll han för mig också.

Vi pratade mycket om hur vi skulle kunna lösa dessa problem; att jag var förälskad i en kille som var upptagen och att han älskade två tjejer samtidigt. Vi fanns för varandra och stöttade varandra, även fast det var jobbigt. Och det var nog det som fick våran relation att växa så pass mycket som den gjorde; allt vi gick igenom, allt som vi fick ta del utav och tilliten till varandra, trots att situationen var som den var.


Du ville lämna henne. Du ville ha mig. Men du var rädd.

Ni hade varit tillsammans sen ni var mellan 11-13 år gamla och du skulle fylla 19.

Och jag minns att du sa till mig: "Jag gör inte slut med X i onödan/för ingenting" eller vad du nu sa.

Tiden rullade på och jag blev bara allt mer kluven. Jag ville vara med dig, mer än något annat. 

Men efter ett tag började vi glida lite isär. Vi var både upptagna med skola, du med ditt förhållande och jag med att sitta och hoppas på att det skulle hända något, för att sedan på kvällen, gå och lägga mig i sängen, besviken ytterligare en dag. Jag var arg på mig själv för att jag stannade kvar.

Hon visste ju ingenting om oss. 

Men sen kom en dag; den 26 maj befann du dig någon timme ifrån Stockholm.

Jag tog chansen och släpade med min dåvarande bästa vän och min kamera och levererade en usel vit lögn till min mamma; att vi skulle åka till det här stället för att fotografera och få inspiration.

Så där gick vi omkring och fotograferade - det var en mässa och vi hade glömt våra plånböcker hemma, så vi fick nöja oss med att strosa omkring utanför och fotografera omgivningen, innan vi satte oss ner på gräset och pratade och halvsov.

Jag minns att jag var äckligt nervös och när både jag och min bästa vän såg en kille och insåg att det var du...

Åh, om du bara visste hur fort mitt hjärta slog just då! Jag mådde illa, jag svettades, jag ville springa iväg och gömma mig, jag ville springa fram till dig, jag ville skrika ditt namn och vinka sådär fånigt med händerna.

Jag hade ingen som helst kontroll över fjärilarna i min mage, men jag kan säga - sådär mycket som det kittlades i magen just då, har det aldrig någonsin gjort varken tidigare eller senare i livet.

Jag minns inte vad vi gjorde, men på något sätt fick vi din uppmärksamhet - du stannade till och granskade oss i några sekunder innan du kom närmare vårt håll. Och efter några sekunder, som för stunden kändes som flera minuter just då, stannade du till bredvid oss.

Vi hälsade och pratade en liten stund, innan någon utav oss utbrast att vi hade missat bussen och nästa buss skulle gå först 2-3 timmar senare.

Så vi frågade dig snällt ifall du kunde skjutsa oss till pendeltågsstationen i Södertälje hamn. Och det gjorde du.

Vi vilseledde dig, ibland med flit, för att dra ut lite på tiden, men också för att du inte hittade - jag märkte att vi prövade ditt tålamod, men du höll god min, trots den hetsiga trafiken i ytterkanten av södra sidan.

Men förstå att jag gjorde det för att jag ville ha mer tid med dig. Jag ville kunna titta på dig så mycket som möjligt, utbyta riktiga meningar i det begränsade utrymmet, som var din bil.

Vi tog varandras händer i smyg; din hand smög längs förardörren och förarsätet bakåt till dig och jag mötte din hand. Vi släppte inte taget på ett bra tag.


Till slut hittade vi fram till stationen och allihopa klev ur. Vi möttes upp mitt i en stor, varm kram.

Ingen av oss ville släppa taget. Och jag fick hålla tillbaka några tårar. 

Skulle jag få träffa dig igen? Eller var det här första och sista gången? 

Strax innan vi gick så vände jag mig om, småsprang tillbaka till dig och kysste dig snabbt, innan jag var tvungen att vända tillbaka för att hinna med pendeltåget.

Strax efteråt fick jag ett sms som löd något i stil med: "Hade du inte varit så snabb så hade jag hunnit kapp dig och få kyssa dig på riktigt". Du hade alltså sprungit efter oss. Men vi var redan uppe...

Då fick jag en klump i magen. Det var då jag verkligen insåg att jag faktiskt älskade dig.

Ytterligare en tid passerade och vi levde våra liv - tills du bestämde dig för att vara ärlig mot henne och det fick sina konsekvenser.

Hon blockerade mig på alla dina sociala medier men glömde Skype. Så du förklarade läget för mig. 

Du tog studenten. Du började jobba. Månaderna passerade. Och i juli så stod jag inte ut längre.

Jag fick en ångestattack och sprang upp till mitt ställe på landet där jag brukar sätta mig när jag vill vara ifred och få släppa iväg alla tankar.

Och jag gjorde något starkt, men ändå egoistiskt. Jag ställde ett ultimatum.

Jag gav dig något dygn eller två och sen skulle det vara över och jag skulle tvinga mig själv att gå vidare.

Du vart ledsen. Och jag grät mig själv till sömns.


Morgonen därpå, den 22 juli, fick jag ett sms där du berättade att det var gjort. Efter att ha pratat i telefon en stund frågade du om du fick komma upp till mig i Stockholm. Jag mindes att min mamma hade sagt nej men jag struntade fullständigt i det och sa ja.

Drygt 3-4 timmar senare, sent på kvällen, var jag ute med min hund på en kvällspromenad och var lika nervös som jag hade varit den 26:e maj. Jag visste att du var på väg.

Jag hör en bil bakom mig och jag känner genast igen den.

Du vänder bilen, parkerar den lite slarvigt på en mötesplats, kliver ur och går fram och drar in mig i din famn och kysser mig, på riktigt den här gången.

Och så stod vi i minst 20 minuter om inte mer. Sen parkerade du bilen nedanför huset och vi gick en promenad, som i mitt normala fall och normala takt kanske tar 15-20 minuter max. Den sträckan tog en timme.

Du stannade hos mig i tre dygn innan du var tvungen att åka tillbaka till verkligheten och ta tag i saker och ting.


Vi hade många underbara stunder och vi lärde oss oerhört mycket från varandra - jag lärde dig att världen inte är så vänlig och att man inte alltid har turen att växa upp på ett tryggt och någorlunda bekymmersfritt sätt, som du hade gjort. Du sa att jag hade gett dig ett perspektiv på hur verkligheten faktiskt kan se ut, med psykisk ohälsa och allt det som jag har fått gå igenom.

Du lärde mig att vara stark och att stå upp för mig själv. Och mycket annat.

10 månader fick vi tillsammans, innan du gick tillbaka till henne. Och det var de bästa 10 månaderna i hela mitt liv. Än idag.

Jag vet att du är gift med henne i dagsläget och att ni bor i en villa med era två hundar, varav den äldsta fick sitt namn ifrån ett företag som finns i närheten av där jag bor och för ett tag så var jag matte åt lillkillen.

Vem vet, ni kanske väntar biologisk tillökning också? Jag vet inte, för jag vill inte veta eller titta längre.

Jag gav upp när jag fick reda på ert giftermål.


Men du ska veta att jag tänker fortfarande på dig. Varje dag. Och jag älskar dig fortfarande lika mycket innerst inne.

26 maj och 22 juli är våra datum och så kommer det förbli. För bara vi vet vad mer som hände de dagarna, bortsett från det som jag har skrivit om här.

Och jag saknar dig. Tack för allt du gav mig.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker
Personligt

​Det finns så mycket tankar som slåss i mitt huvud på samma gång just nu att jag tror att jag blir tokig.

Jag tänker på honom. Nästan hela tiden. Dag som natt. Flera gånger i timmen.

Vad fan gör jag det för? Han har bara utnyttjat mig och gjort mer skada än nytta. Han finns inte längre kvar i mitt liv. Jag skrev av en text för hand och stoppade i sidorna i ett kuvert, som ett brev. Funderar på om jag ska våga posta eller lämna det i hans brevlåda eller inte. Jag vill släppa idioten. Men det går bara inte.


Jag tänker på jobb, bil, framtid, förhållanden, relationer rent allmänt, allt jävla drama och skitsnack som går omkring just nu, ifall det finns någon kille för mig därute, hur många dagar jag egentligen har varit singel, att jag är 22 år, 361 dagar, 15 timmar och i skrivande stund 46 minuter gammal och att jag inte längre vill finnas till på den här planeten som bara består utav en massa problem och en jävla massa skit.


Jag håller på att ge upp. ​ Jag har gett upp. Den tanken skrämmer mig.

Det känns som att min kropp är mitt tomma skal och att jag vandrar omkring här på jorden yta dag efter dag och lever varje dag i en ständig repris. Jag vill inte ha det så.

Likes

Comments

View tracker
Personligt

Hej på er!

Tänkte bara förvarna om att det kan bli låg aktivitet i bloggen under någon veckas tid, då jag ska resa utomlands med familjen.

Men om jag kommer på något att skriva om medan jag är utomlands så kommer jag självklart att publicera det så fort jag kan! Ska försöka få med mig min enorma laptop på resan.
Just nu sitter jag förhoppningsvis på planet på väg till våran destination om allt har gått som det ska med tider och så.

Hörs vi inte någonting under veckan så hörs vi när jag kommer hem igen! Kram till er alla!
/ L

(OBS! Detta inlägg är tidsinställt!)

Likes

Comments

Personligt

Vaknade tidigt idag. Så jag klädde på mig, åt en snabb frukost och sen drog jag iväg till Mall of Scandinavia vid halv elva. Var knappt några människor där, så man kunde strosa runt och kolla i butikerna i lugn och ro.
Väldigt skönt!

Och nog vart det en del shopping minst sagt. Lite väl mycket kanske. Menmen! Jag är känd för att vara en shopaholic! 😉

Ni ser nog vad det mesta är; en hel del fransar, två balsamflaskor, ansiktsmask, inpackning till håret och lite annat smått och gott. Fick även med mig lite prover från vissa butiker. Det tackar vi för!

​Nu ska jag hoppa in i duschen och testa mina två nya balsam och BB-cremen.
För er som inte vet så kör jag på balsammetoden, vilket innebär att man basically tvättar håret med godkända balsam och använder godkända produkter för att få ett sundare och friskare hår utan en massa tillsatser som förstör håret.
Kan förklara mer om det i ett annat inlägg. Såg nyss att hårmasken inte var godkänd dock, vilket gjorde mig lite ledsen. Fick nämligen ett prov på den i vintras och provade den. Jag var ju helt störtkär och började nästan gråta för att jag gjorde slut på hela miniprovet på en gång haha! Men den går ju inte att använda nu med balsammetoden. Gaaaah! Var de tvungna att tillsätta mineralolja i hårmasken som mitt hår faktiskt verkade älska?!
​Japp. Jag vet. Tjejproblem!

Hörs senare! 
Kram, 
L


Likes

Comments

Personligt

Jag är så jävla förvirrad för tillfället. Idag har jag varit riktigt riktigt glad, sedan blivit irriterad, förbannad, arg, varit så arg att jag har varit på gränsen till att börja gråta och nu känner jag mig irriterad och förvirrad.

Föreställ er ett handfat som är igenproppat och en vattenkran som någon har glömt att stänga av. Det droppar små vattendroppar, som sakta men säkert fyller det här handfatet och till slut så kommer droppen som orsakar att vattnet svämmar över handfatskanten och ner på golvet.
Lite så känns det just nu. Och när mitt "handfat" svämmar över så tar jag ut ilska på någon i min närhet, vare sig jag själv vill det eller inte. Det går liksom inte att styra. Den här gången var det en av mina närmaste killkompisar som fick ta smällen. När han sa "men låt inte så kall L...", då hajade jag till. Det var förmodligen först just i det ögonblicket jag förstod att jag fungerar på det här sättet. Att när jag passerar den bristande gränsen är det någon som jag älskar eller bryr mig om som får ta skiten som jag bär på.

Det är ju naturligtvis inte okej. Men jag kunde inte be om ursäkt. Inte då. Jag var alldeles känslokall och en riktig bitch mot honom. Och det är inget jag är stolt över, det kan jag säga direkt. Jag måste få vara arg. Och jag måste få vara arg först på någon för att sedan få vara arg ifred. Låta det rinna av mig i min egna takt.
Jag måste verkligen få bli arg - annars går jag verkligen under. Och jag går sönder mentalt.
Men jag tror jag har hittat en kanske lite dyr, men förmodligen effektiv lösning. Jag får ta och passera något billigt ställe imorgon, leta upp ett billigt servis-set, köra ut till något övergivet ställe jag känner till där man får vara ifred och kasta porslinet in i väggen, stampa sönder resterande skärvor och skrika om jag känner för det.

Hade jag haft egen utrustning inom bågskytte hade jag kunnat stå på fältet i timmar och bara skjutit på måltavlan om och om igen. Men nu har jag ju inte det.

Är det någon annan som har något liknande "problem"? Hur ventilerar ni er? Och hur hanterar ni det?


Likes

Comments

Personligt

Det finns en sak här på jorden, som jag hoppas att alla människor har i sitt liv; Vänner.
Vänner är så otroligt viktiga för oss, av så många anledningar och det vet ni nog själva.

Men är jag den enda som har lagt märke till att så fort någon utav vännerna börjar dejta och så småningom går in i ett förhållande, så förändras de, sakta men säkert? Kanske inte alla, men en hel del.

Vissa till det bättre, andra till det sämre. Varför är det så egentligen? Hur kan det komma sig att man kan förändras så pass mycket på grund utav att man blir tillsammans med en person?
Är man osäker på sig själv eller förhållandet i sig - om vad som partnern tycker är och inte är okej hos den andra partnern? Om du till exempel skulle ha bestämt dig för en utekväll med några vänner, som din partner har varit medveten om så fort det vart bestämt - och sen säger åt dig att stanna hemma när det väl är dags för mig att gå ut? Skulle du ha gjort det då? Och isåfall varför?

Jag har också lagt märke till att några av mina vänner, som jag tidigare har haft näst intill daglig kontakt med, helt plötsligt har gått upp i rök. Och när man väl får tag i människan så är han eller hon inte ett dugg lik sitt gamla jag. Sånt där är något så oerhört frustrerande att jag inte vet vart jag ska ta vägen!
Från att ha varit hur gullig, go och glad som helst till att ha blivit alldeles grådassig, strikt och allvarlig.
Från att ha fått långa sms och ha haft diskussioner om allt mellan himmel och jord, till att få någon enstaka mening, utan smileys/emojis med en oerhört allvarlig ton i som svar - om man nu har turen att få ett svar alls.
Vad fasen är det som händer där egentligen?



Jag har nog, liksom många andra, valt vilka vänner som jag vill ha kvar i mitt liv, trots att de kanske har förändrats - och vilka som jag har sagt adjö till. 

Men som sagt - förändring behöver inte vara något dåligt heller för den delen! 
Vet inte hur många av mina vänner jag har sett "blomma ut" när de har dejtat eller blivit tillsammans med någon och som har blivit så mycket mer levande i sig själva än vad de var innan de mötte själva personen.
Så självklart finns det fördelar med att förändras när man träffar någon också! 
Det är nog lite yin och yang i allting här i livet. Lite svart i det vita och tvärtom.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om det här, men jag väljer att sätta punkt nu.

/ L



​​​

Likes

Comments

Personligt

​Hej! 

Jag hade tänkt att presentera mig lite kort och berätta om bloggens syfte.


Jag tänker inte gå ut med mitt riktiga namn eller med hur jag ser ut, men här under bloggen så får du följa mig som "L". Varför jag inte vill gå ut med mitt namn och lite mer ingående om vem jag är har jag mina privata skäl till och det är inget jag tänker skriva om här i bloggen - åtminstone inte just nu. 

Jag bor norr om Stockholm i ett lugnt område. På min fritid så ägnar jag mig åt allt möjligt. Jag har ganska många intressen - vilka det är lär ni nog märka under bloggandet.
Bilden är på mig, så nej, jag har inte tagit den från Google eller ifrån någon annan källa. 


Syftet med den här bloggen är ju då att jag ska kunna skriva lite mer öppet om saker och ting som jag funderar på utan att ha en massa människor i min omgivning som börjar ställa en massa frågor till mig personligen.

Jag vill helt enkelt skriva av mig, öppet, på en bloggportal, om det som dyker upp i mitt huvud! 


Jag hoppas att jag kan få med mig några följare under tiden och att bloggen kan växa sig stor - vi får se! :)

Tack för mig!
/ L



Likes

Comments