Åh, vem gillar nackspärr?! Inte jag. Och nu har jag det. Nackspärr. Vem fan kom på den skiten?! Ugh! Jag kan inte träna, inte springa, inget. Känner mig som en trött deg. Suck. Tur att min pojkvän tänder på "mycket kvinna" då.. 😂 

Lagade världens godaste mat med räkor och köpte en present till honom; en ny kniv. Han blev jätteglad. Egentligen vill han ha en morakniv också, men njä.. jag får tona ner hans norrländska idéer ibland. 

Vi hade faktiskt en kniv som hängde på väggen i köket. En rostig jävel. Jag fick bort den efter typ ett halvår ☺️ Winning! 


Har just köpt världens sexigaste catsuit på Tradera också 😂 Impuls! Hoppas den sitter bra 😊 


Nu ska jag pussa godnatt och sova. I morgon ska jag till frissan 😍

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Så råkade jag säga att jag hade tänkt på bolån, på att kunna flytta. Han tittade snabbt på mig, en kort diskussion med mycket medhåll blev till och sedan ebbade den ut. Inget konstigt med det - fast nu tror jag att han verkligen vill flytta. Några timmar senare satt han där, likt en drömmare, och scrollade hemnet.

Att flytta vore en dröm. Jag vill bo i ett nytt område, vill bo lite större. Jag vill ha en till garderob. Jag vill ha plats för mitt smink. Jag vill mest av allt ha balkong.

Bara balkong så är jag glad.

En förändring sim kommer inom kort är att jag ska färga håret. Hurra! På lördag har jag tid på salong! Woop!

Men flytta.. det hade varit nice..

Likes

Comments

Idag har jag flätat mitt hår. Det gör, ärligt talat, ganska ont. Men det gör jävligt ont ett par timmar efter när håret börjar bli jävla less på att det drar i rötterna på en. Jag går alltså till några underbara afrikaner på Södermalm som alltid är glada, alltid välkomnar mig. De flätar hårt, men det håller länge. Varför jag flätar är för att jag, egentligen, vill göra en side-cut, men min mamma skulle mörda mig om jag gjorde en, så jag skiter i det och flätar.

Fast egentligen började det med att min läkare rakade en bit hår bakom örat när jag skulle opereras, så jag har en tuss på ca. 6 cm där nu (haha). Den plågar mig lite grann, så jag flätar alltså in den.

Träffade mamma och lillasyster. Min syster är gravid med en dotter och jag ska få äran att vara med på hennes förlossning. Jag är bara förväntansfull och stark mentalt. Jag har ett mindset att jag ska göra hennes förlossning asbra. Jag ska klappa, hålla hand, läsa Se&Hör högt och trycka lustgas i nyllet på henne. Vi ska ha the best time ever.

Haha!

Sedan kom jag hem magsjuk och helt grönjävlig. Glad, men magsjuk. Har legat på soffan och har ingenting kvar i min stackars kropp. Orkar inte äta, orkar ingenting. Borde dricka vatten, men vill typ spy. Jobbigt. Ska lägga mig nu och läsa en bok bredvid min norrlänning som ska upp och jobba i morgon. Själv ska jag ha en relativt lugn dag med packning, lite städning och sedan bio på kvällen. Ser fram emot bion :)

Han har lite separationsångest då jag ska vara borta i sex dagar :( Hoppas han får en kul helg ändå. Det ska jag ha :)


Likes

Comments

Nu har det snart gått två år. Två år sedan vi blev tillsammans. På ett vis känns det som igår då jag fortfarande är LÖJLIGT attraherad till min kille. Alltså jag tar på honom hela tiden?! Haha! Han är så jävla snygg, så jag kan faktiskt inte låta bli. Varje gång han står utan tröja så blir jag typ helt knäpp. Det bästa jag vet är att borra in mitt ansikte mellan hans bröstmuskler, hahaha!

Samtidigt känns det som vi varit ihop i flera år. Vi bråkar typ aldrig och om vi gör det, så är det så jävla kort. Vi tjafsade EN gång i Norrland och blev sams efter 10 minuter. Då satte han sig bara bredvid mig och så sa vi förlåt till varandra. Jag hatar att bråka. Han med.

I mitt förra förhållande blev jag aldrig riktigt sams när jag bråkade med mitt ex. Det var som att han nonchalerade mig och mina känslor väldigt ofta och att jag, till slut, fick svälja det som liksom gjorde ont. Kan försöka ta ett exempel; vi säger att han hade lovat mig att vi skulle göra något (hände ofta) och så sa han plötsligt att vi inte alls skulle göra det. Jag blev ledsen, grät och kände mig sviken "som vanligt". Han kom in i rummet, kramade på mig och sa; "vi köper något till dig på stan". Sedan köpte han något dyrt till mig och så åkte vi hem. För stunden var jag glad för den present jag fått, men samtidigt kände jag mig typ inte hörd. Det var som att man slätade över det som hänt, nonchalerade mina känslor. Och problemet blev liksom något återkommande, typ varje helg. Jag bröts ner totalt till slut och tappade min trygghet till honom. Jag kunde liksom inte lita på att han faktiskt skulle med ut, skulle cykla med mig, skulle hänga med mina föräldrar på lotten.

Så egentligen, innerst inne, var jag inte helt sams med mitt ex. Jag var olycklig, arg och rädd. Arg för att han alltid svek mig och rädd för att bli sårad igen. Så ja.. vi började umgås med vänner på varsitt håll och jag slutade att följa med på dop och kalas med hans familj för att försöka applicera den känslan jag typ kände när han kunde svika mig. Det fungerade inte alls. Han fortsatte att strunta i löften och allt eskalerade snabbt. En dag i juli fick jag nog och gjorde slut.

Min kille, Martin, skulle aldrig behandla mig på det viset. Vi vet hur viktigt det är att man delvis gör saker ihop, men också håller det man lovar. Det är ju en sak om han lovat att fredagsmysa och så kommer en polare från norr oväntat hit - då ska han givetvis få gå ut. Men om han hade lovat min familj att grilla på lotten, så skulle han se fram emot det. Han skulle aldrig gnälla, ställa in och göra mig ledsen. Aldrig.

Jag är liksom kanske den minst kontrollerande tjejen jag vet också. Jag tvingar aldrig honom att gå på en film han inte gillar och vi skulle aldrig gå å se en musikal. Jag hatar iofs typ teater och musikal och kulturliv. Jag liksom må vara en tant som köper bilagan varje söndag, men jag är fortfarande för ung för kulturliv. Hur som, så har jag aldrig kontrollerat honom. Han bokar alla resor, gör alla planer på semestern och jag hänger med som en efterbliven vante. Jag har så litet kontrollbehov att jag ofta står på flygplatsen och undrar vart vi ska. Ja, då undrar jag liksom. Innan har jag inte kollat ett skit. Jag kör något "go with the flow-attityd". Märkligt, men ganska skönt. Han gillar att bestämma och jag hatar det. Win-win.

Nu kickar Ataraxen. Dags att somna om ett par timmar :)


Likes

Comments

Jo, jag har ju alltså förlovat mig (omg?!) och det var det absolut bästa jag typ varit med om. Ja, det var det. Alltså.. jag känner så mycket när jag ska skriva om det, så det är svårt att få ner orden.

Vi hade kanske världens bästa dag. Jag och Martin drog ner till hamnen för att hyra en båt och vi tog oss ett glas vitt innan båten blev ledig. Väl på har vi världens bästa väder och jag har packat snorkel och bikini. Vi åker runt några öar, tittar på roliga fiskar och dricker en öl. Han är snygg i sina solbrända bröstmuskler och jag är fånig i min snorkel. Jag badar, badar och badar medan han sitter lugnt i båten och tittar på i sina raybans.

Så kommer vi upp och han börjar korka upp en flaska bubbel som han gömt i sin väska. Jag blir alldeles gråtig för jag ÄLSKAR när en kille har tänkt till lite och ja.. liksom gör något så. Jag log i hela ansiktet och var så himla nöjd. Bubbel, snygg kille och snorkla. Hur grymt är inte det?!

Så tittar han på mig, lägger sin hand på min och säger..

"Eveline, jag älskar dig. Jag vill bara vara med dig.."

Resten är helt suddigt. Jag vet att det handlade om att han ville vara med mig resten av livet och att han tyckte jag var smart. Allt annat är helt suddigt. Jag som annars är duktig på att minnas viktiga ögonblick minns inte orden alls. Jag minns att han ställde sig på knä, att han tog upp en liten ask ur väskan och att jag sa..

"MEN VA? VAAA?? NEJ VA ELLER ASSÅ VA?? OH MY GOD VA? NÄE?? ELLER ASSÅ JAG MENAR JU JA!! JAAA!!!!!!!"

Sen grät jag, såg den VACKRASTE ringen någonsin och blev helt jävla lycklig. Jag skakade i hela kroppen för att jag var så glad och sen sa han; "nu måste du byta status på facebook" å jag bah; "ah.. hur gör man det??? asså.. jag vet ingenting längre.. jag är bara så jävla lycklig..". Det tog mig säkert en timme eller så att fatta hur man bytte status, haha!

Jag kan än idag inte fatta att han och jag är förlovade. Jag är så jävla tacksam som har honom. Ni anar inte hur underbar han är mot mig. Han tar ALLTID hand om mig, finns ALLTID där och är VÄRLDENS bästa!

Hans familj är helt otrolig den med. Vi åkte upp för att fira hans fina mamma som fyllde 60. Så kommer hans bror Olov in och ber mig komma ut till storstugan. Inget särskilt, vi skulle bara gå igenom något sa han. När jag väl kommer in så står alla liksom som i en cirkel där. Så säger han högt;

"Vi ska förvisso fira någon som fyller 60 här, men det finns ju en annan som fyllt hälften så mycket för inte så längesen.."

Å jag börjar titta efter personen och tänker "åh vad kul!! Vem kan det vara??"

Så tittar han på mig och säger; "Och det är du, Eveline!"

De tar fram stora paket till mig som de köpt tillsammans och jag blev alldeles chockad. Jag bara stod och gapade. Sedan sjöng de "ja må hon leva" (vilket inte gjordes på min fest då jag egentligen inte är ett fan av att stå i centrum, men här var det helt okej, haha) och jag.. jag var bara jätteglad.

Jag är så HIMLA lyckligt lottad som får ha det här livet. Jag får ha den här underbara familjen, får vara med världens finaste man och får fortsätta vara det tills döden skiljer oss åt. Hur jävla cliché det än är, så är det min dröm och min verklighet. Han är allt jag vill ha. Allt.

Lyckligaste tjejen..



Likes

Comments

Hon sitter mittemot mig när jag tittar ner i golvet och vill svälja mina tårar. Hon lyssnar på allt. Hur jag alltid har varit, hur jag är. Hon granskar mig inte. Hon bara nickar snällt, antecknar och säger efter ett par timmar;

"Eveline.. vet du vad generell ångest är?"
- Näe..
"Det är typ en störning. Man kan inte gå i terapi för det."
- Oj..
"Man vet egentligen inte riktigt i din historia exakt när du har fått det, men det brukar vara en rad händelser som framkallar det. I ditt liv har du haft en instabil grund att stå på redan som barn och sedan har du fått uppleva en rad trauman som gjort att du blivit mer och mer rädd, mer och mer orolig. Det är det som framkallar ångest."
- Okej.. vad.. vad ska vi göra då?
"Jag vet att du inte tyckte om din förra medicin och jag håller med. Den är inte riktigt för dig. Jag vill dock att du tar en annan medicin som också är SSRI, men inte som den förra. Den är lite 'snällare' kan man säga."
- Jag vill bara inte att världen snurrar.
"Nej, det var bra att du slutade när du kände så. Det ska du egentligen inte känna. Då är dem helt enkelt fel för dig."
- Ah..
"Men du har ångest, generell ångest, och den kan inte botas med terapi. Den kan bara botas med medicin."

Jag gick därifrån med ny sömnmedicin och ny SSRI. Där och då var jag ytterst skeptisk. Jag tänkte att "nä fan, jag ska inte alls ta min SSRI". Sedan testade jag den.. och blev mig till 85%. Jag är inte längre särskilt brydd, inte så rädd, inte orolig, ingenting. Jag är glad, pigg, stark och social as fuck. Jag har aldrig mått bättre faktiskt. Att jag ens packade en väska, hoppade in i en bil jag körde själv och övernattade i en stuga utan el eller mottagning är helt sjukt. Den låg MITT I SKOGEN UPPE PÅ ETT BERG. Verkligen långt ifrån all civilisation.

Jag älskar min medicin. Jag har förvisso aldrig varit elak eller så utan den, men jag var så jävla stimmig och rädd. Jag var osäker och, ibland, helt jävla jävlig mot min kille. Så jävla ADHD och irriterande (Haha). Han skulle ALDRIG erkänna det, men jag tycker fan det.

I morgon ska vi på bröllop och jag är lugn som fil. Mer lugn än han är. Sjukt.

Likes

Comments

Jag fick ett samtal idag av en fin vän som levererade en, faktisk, tråkig nyhet för mig. Mitt ex och hans tjej, min kompis, hade gjort slut. Jag blev, ärligt talat, ledsen för deras skull. Kanske är det så man reagerar när man har älskat någon på riktigt en gång. Man vill verkligen med hela hjärtat att det ska gå bra för personen även om separationen aldrig var en dans på rosor, även om han inte alltid har varit så snäll mot mig.

Det var så märkligt för dom blev typ ihop när jag och Martin blev ihop. Kanske ett par veckor senare. Jag minns att jag undrade vilka som skulle hålla längst då - vi eller dom. Inte för att det var en tävling (jag är inte tävlingsmänniska för fem öre), utan för att nyfikenheten bara fanns där. Bara som en undran liksom. Och nu har både hans och mitt ex hunnit göra slut med sina partners under vår tid ihop.

Men jag skulle aldrig vilja påstå att mitt förhållande med Martin har varit en dans på rosor den heller. Vi har bråkat - särskilt när alkoholen haft en roll. Jag har sovit på soffan, har gråtit på jobbet och varit låg i dagar ibland. Men grejen är att.. han är så jävla annorlunda jämfört med många andra i världen.

Han kan verkligen visa sig ledsen. Även om han i början kan kasta ur sig dumma grejer som jag ofta får sönderanalysera åt honom och förklara att man liksom inte säger (fast å andra sidan höjer jag ofta rösten som en dålig reflex och det gör honom rädd, så kanske är det därför han snubblar på ord). Men det är efter den biten som han gör det få gör; han visar verkligen hur ledsen han är. Han håller om mig hårt, säger fina saker till mig, ber om ursäkt och rättar till allt igen. Jag berättade ju om bråket på midsommar t.ex. Om hur less jag var på att jag aldrig ville supa skallen av mig mer, faktiskt ville vara något nykter och minnas saker. Då bråkade vi för att han hade glömt att det där med starksprit var en dålig idé.

Så jag sa typ; kan vi för i helvete inte vara ett lyckligt par som har en bil, som typ campar och bara gör vanliga saker? Måste vi kasta pengar på fyllor och bråk hela tiden? Kan vi inte åka och fiska istället? Typ träffa din familj? Umgås med dom?

Så gick en vecka och så hade vi en bil.

Han pratar inte bara - han gör. Han är precis som jag på den pucken. Han vill inte bara svamla en massa löften och skit som aldrig blir av. Han vill verkligen ställa upp och visa att han vill och kan.

Detsamma gäller också mig. Jag slutade med starkspriten helt för snart två år sedan då jag såg att den förstörde för oss. Jag satt i soffan och sa, rakt upp och ner; "nu skiter jag i starksprit. Inge mer shots, inge mer drinkar". Han trodde inte på mig då, men tji fick han.

Bestämmer jag mig så gör jag det. Detsamma gäller liksom honom.

Och det är nog därför som jag alltid och fortfarande vill somna på hans bröstkorg, alltid vill berätta om allt som hänt, alltid saknar honom när han är borta. Det är nog därför som vi båda vet att det kommer att lösa sig, alltid kommer att ordna sig för oss. Vi kommer klara alla tårar, alla bråk genom åren för vi vill det, vi vill bli bättre och bättre. 

Min älskade Martin. Tänk om du visste vad du betyder för mig. 

Likes

Comments

Klockan är 02:27 och jag har börjat titta på en serie som heter GYPSY som är sjukt seg. Jag har ätit nudlar, tacobröd med mjukost på och druckit fem liter vatten. Magen har gått från att vara halvt gravid tidigare idag till helt platt. Jag har somnat klockan 21 och vaknat 00:16 av att min sambo försökte smyga in i rummet. Det är en av få saker han är dålig på; smyga alltså. Själv skrämmer jag honom flera gånger i veckan för att jag är så tyst.

I morgon är det tisdag och jag ber till alla gudar att min kropp ska CALM THE F DOWN och sluta ha hormonell störning. Oftast brukar jag lösa det genom att framkalla min mens; antingen genom klassikern att ta två piller i två dagar (men det gör en sjukt illamående) eller genom att tvärt sluta (men då kan det ta hundra år ändå innan den kommer och jag kan inte ha sex, så det är en dålig lösning om man vill ha sex osv).

Men i morgon ska jag alltså ta två piller igen, överleva en till dag med illamående, och sen hoppas jag att mensen kommer på onsdag som ett brev på posten. Annars får jag väl ringa BM, få en ny karta och bara börja om på nytt. Suck.

Jävla jävla jävla kropp alltså. Okej, jag ska inte gnälla för mycket. Det finns dem som har cancer. Jag har "bara" humörsvängningar mellan DÖDSDEPP och JÄTTEPIGG, jag är så trött att jag vill sova bort hela dagar och kvällar på min sambo (haha, stackarn) och jag är inte ALLS lika needy som jag brukar vara. Jag är typ för mig själv bara och min sambo får pyssla om mig. Dessutom har jag nördstädat vardagsrummet i minsta detalj. Tog bara tre timmar. Jävla flummigt.

JAG VILL BLI NORMAL. GE MIG MENS.

Aja.. jag får väl nöja mig med att tuttarna kommer se bra ut på bild på Kreta om det nu ska vara såhär över semestern med. 






Likes

Comments

Jag sitter lite ledsen i soffan efter ett litet bråk. Jag hatar att bråka, men samtidigt hatar jag ju också att vara svår, att inte säga vad jag känner. Jag vet nämligen att det sistnämnda bryter ner mig, gör mig till deprimerad och låg. Vi är egentligen överens, men det vi är överens om gör ingen av oss lycklig. Han låser in sig i badrummet och jag skyndar på med gå-vidare-processen genom att skriva på min bok, stänga av.

Så kommer han in i vardagsrummet, tar min hand, drar in mig i sovrummet och kastar upp mig och låter mina ben krama hans midja. Vi kysser varandra som i en film. Allt är.. som i en fantasi. Han tar på mig överallt, mina naglar river hans breda rygg och vi slutar aldrig kyssas, slutar aldrig vara nära.

Och mitt i allt tittar vi på varandra och jag yttrar ett lågt och försiktigt;

förlåt.

Han kysser min kind och svarar;

förlåt själv.

En tår rinner ner för min kind utan att jag ansträngt den. Den bara kommer och den landar med en liten duns på kudden.


Och i samma stund hoppas jag att han kan vara min för evigt.



Likes

Comments

"Har du alltid varit såhär?"
- Va?
"Driven? Alltid så medveten!? Har du alltid varit det?"
- Om vadå? Haha! Känns som jag borde svara nej.
"Om vad du ska göra i livet."
- Nej... absolut inte.


Min följare vill veta mer, men jag orkar inte förklara om alla gånger jag hatat mig själv. Vart ska vi ens börja? När jag är döv och ensam i lågstadiet? När jag får mina första vänner i sexan som jag förlorar i sjuan till mobbare som skriver hora på mitt skåp, som hotar med att våldta mig i buskarna utanför skolgården, som stjäl mina saker, bryter upp mitt skåp? När mina föräldrar skiter i mig? När dem kastar ut mig på gatan om och om igen? När jag tappar allt värde som någonsin funnits i min lilla kropp och är bara blott 15-16 år? När pappa blir våldsam? När mamma blundar och röker en vit blend? När min egen pojkvän våldtar mig medan jag är sjuk? När jag börjar gå i små kläder för att få komplimanger för.. ja, någonting? När jag go-godansar och super mig full varje helg? När jag förlorar min syster i min egen vård? När jag inte vill leva mer?

När jag skulle förklara för Martin om hur mitt liv har sett ut, så behövde jag dricka mycket vin. Jag satt i hans soffa, drack tre glas, och sedan.. sedan förklarade jag allt. Hur det egentligen sett ut. Jag berättade om min pappas strypgrepp på mig, om mammas utbrott på mig där hon packade alla mina tillhörigheter i kassar och skrek åt mig.. när jag var tretton år. Om min brors drogmissbruk och min lillasysters hårda liv som ung och ensam mamma. Jag fick berätta om en mormor som går bort - hon som verkligen brydde sig. Jag får berätta om min syster som så snabbt blev min allra bästa vän.. och som bara dog, låg där blek som en dag i mars, bara dog.

Jag har hatat mig själv till den del där jag inte känt mig värd ett vanligt liv. Jag har känt mig värd inget alls snarare. Jag har haft sex mot min vilja om och om igen för att försöka känna mig älskad, fin. Jag har druckit sprit för att kunna känna glädje, känna mig som någon annan. Jag har glömt för att slippa minnas.

Det är mycket som hänt mig vid sidan av dessa större händelser i livet. Saker de som jag älskat har gjort emot mig. Saker som de jag älskat inte har gjort för mig. Jag har aldrig varit lyckligt lottad - förrän en dag för mer än fem år sedan.

Det är inget skämt när jag hävdar att jag blev kär i Martin vid första ögonkastet. Hans långa ögonfransar, svarta linne och norrländska dialekt till den där mörka rösten var som den bästa musikvideon jag sett. Ljudet, ljuset, rörelsen.. allt var perfekt med honom. Så fort vi satt bredvid varandra, så kunde vi inte låta bli att vilja ta på varandra, vilja vara nära. Och varje gång han satt bredvid, oavsett vilket år vi sågs, så blev jag mig själv, lugn. Jag behövde inte vara rolig, behövde inte vara någon annan. Jag var jag.

Att få träffa en kille som Martin kunde jag, egentligen, bara drömma om. Han är alltid lugn, alltid tyst och fin. Han skapar inte bråk med mig, ifrågasätter inte att jag är ledsen genom att skrika på mig eller sitta tyst, ignorera mig. Hans största rädsla är att jag ska gå medan min är att han ska be mig dra. Vi är som magneter till varandra tack vare det. Vi lämnar aldrig, vi ger inte upp.

Det var så många killar som ville förändra mig. Killar som bad mig tona ner mig själv, som tyckte jag skulle sluta plugga och bara jobba istället, som aldrig trodde på mig och som aldrig brydde sig heller. Killar som bara orkade lyssna på mitt första ord i en mening och som stängde av resten. Killar som fick mig att känna mig dum, poänglös. Att jag, vad jag ville säga, den jag var, inte var viktigt egentligen.

Alla fotbollsmatcher, alla timmar framför datorn, alla nej jag fick, alla gånger de gick ut och söp sig redlösa och kom hem, försökte ha sex med mig, och kastade bort mig med ett "men var tråkig då" när det inte gick. Alla gånger jag själv försökt bli tillfredställd, men känt mig som en pervers, äcklig hagga när jag frågat om jag också får komma idag. Hur jag fått höra dem dra gränser medan jag själv blivit av med mina jag en gång haft. Hur jag suttit natt för natt, dag för dag och undrat vad det ska bli av mig.

Så kom Martin..

Han har som reflex att krama om mig oavsett vilken tid på dygnet jag kommer och lägger mig i sängen. Han tar de där stora armarna, kramar mig hårt och kysser min panna - varje natt. Han kan mumla att han älskar mig i mitt öra, kan lämna små lappar på morgon med hjärtan på, kan ringa mig på sin lunch och säga "jag ville bara höra min lilla Nugget". Han som alltid låter mig vara med, alltid lyssnar på mig, alltid är min allra bästa vän.

Han var rädd för tjejer när vi träffades. Han var rädd att jag skulle skriva ut honom på internet, att jag skulle skälla på honom när han inte var beredd, att jag skulle blanda in mina vänner i våra bråk, att jag skulle ignorera honom i flera dygn, att jag skulle vara otrogen, att jag skulle såra honom med flit, att jag skulle.. allra särskilt.. inte få honom till en lyckligare kille än han redan var.

Och där stod jag, rädd för män. Rädd för att de skulle såra mig med flit.. inte få mig till att bli lyckligare än jag redan var.

Jag har inte alltid vetat vad jag vill. Jag skyller inte på mina föräldrar, de dåliga val av människor att umgås med eller jobbiga saker som hänt. Jag säger bara att vissa saker sker av en anledning. Det var kanske aldrig meningen att mitt liv skulle vara enkelt fram tills nu. Det var kanske inte meningen att jag skulle ha det lätt ifrån början till nu. Jag kanske skulle vara med om alla känslor, alla orättvisor, allt hat och allt mörker.. för att det skulle göra mig till den jag är idag.

Skulle jag önskat, så skulle jag aldrig velat att livets väg var så krokig, mörk och, många gånger, ensam att vandra på. Jag skulle önskat att vissa saker var lite lättare. Att jag i alla fall hade någon som älskade mig när jag var tretton-fjorton, att någon berättade om hur värd jag var både innan och efter min syster dog, att någon fångade mig de gånger när livet självt knappt kunde göra det längre.

Men.. men jag är mer tacksam än jag kan beskriva idag. Mer tacksam än ord kan förklara och handlingar kan visa. Jag är så tacksam som har Martin. Han slutar aldrig älska mig, slutar aldrig tycka att jag är viktig, att jag spelar någon roll.

Han övertygar mig om att jag gör det - och jag tror på honom.


Det är det som gör mig så säker på vad jag vill.

Likes

Comments

Jag kommer att försöka gå över till ett liv som vegan/vegetarian. Jag kommer först och främst att helt utesluta kött, fågel och fisk då de tre är riktigt dåligt att äta. Kött och fågel innehåller så mycket skit att jag inte ens vet vart jag ska börja. Fisken har vi själva förstört med miljögifter, så den tänker jag också försöka hoppa över. Mjölk finns inte mer. Att dricka ren mjölk är det äckligaste jag vet och osten tar jag också bort.

Jag tar inte bort dessa med huvudsyfte att rädda djuren (även om det skulle vara nice att få leka hjälte och så), utan jag gör det för att produkterna jag nämnt ovan är alldeles för dåliga för att jag ska kunna fortsätta äta dem. Jag vill inte ha mer mamma scan, inte mer slaktade djur som käkat antibiotika hela livet, inte mer kött över huvud taget när det, egentligen, inte gör något för mig alls.

Jag gick på myten om att protein "typ bara fanns i mjölk och kött". Tji fick jag. Protein finns främst i grönsaker, ris och annat skitnyttigt. Kanske är det också därför som jag väger mer nu och inte alls känner mig duktigare på gymmet - för att jag ätit dubbelt så mycket mejeriprodukter och kött den senaste tiden.

Därför kommer jag att se vad en vegansk/vegetariansk kost gör för mig och min hälsa. Jag vill se om man går ner i vikt, om man blir pigg och om jag gör större framsteg på gymmet. Jag vill se om jag kan utvecklas med detta och om det kan göra mig till en Eveline 2.0. Det hade ju, faktiskt, varit sjukt kul!

Så nu ska jag snutta på en frukt varje gång jag känner mig hungrig. Inget mer kvarg, inget mer ägg.


Så jävla spännande!

PS. Ja, min sambo är med på detta, haha! Han är ännu mer taggad än jag är.


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Så.. jag tänkte att jag skulle ta kontrollen över livet och, faktiskt, göra något bra i sommar. Jag har förvisso TVÅ kryssningar att jobba med, ett extrajobb och så förlorade jag ett jobb jag sökt, tyvärr. Men annars hade jag haft ett till jobb. Hur som helst, så sitter jag nu med min bok och har, faktiskt, börjat! Helt sjukt! Det trodde jag aldrig! Haha!

I morgon ska jag gå länge. Gå, gå och gå. Jag ska gå runt, runt. Kanske gå inne i stan och bara gå. Kanske gå till syrran och säga hej. Jag vill i alla fall bara gå. Ska gå på gymmet också, städa fint och bli lite mindre puffig innan semestern. Dumma alkohol på midsommar sabbade ju allt! Åh!

Jag ska söka nya jobb, men mest.. mest ska jag gå ut om dagarna. Jag ska bara gå runt. Gå och gå. Kanske ta en kaffe och sen gå igen. Skitsamma om det regnar. Jag ska gå ändå. Ska skriva på min bok och gå runt. Jag har till och med gjort en innehållsförteckning nu som jag kan följa för att göra den klar. SJUKT. Fattar inte att det äntligen hände?! Bara sådär!?

Ska komma på bra idéer till kryssningen i vår och jag ska träna mycket. I morgon kör jag mage och röv. Jag måste hitta en liiiiiten bikiniunderdel också kom jag på. Kan inte täcka hela röven på Kreta. Det vore bortkastat.

Nu måste jag sova. Helt meningslöst babbel, men jag tänker inte känna något på djupet just nu. Jag ska bara foka på träning, så kommer allt bli bra ändå. Hejsvej!





Likes

Comments

Klockan är jättemycket och jag är på alldeles för dåligt humör för att prata med mina fina eventkollegor som alla är spända och taggade inför releasen av eventet. Jag hade en bra midsommar tills jag helt enkelt aldrig kunde nå samma fylleribba som många andra på festen och blev, helt enkelt, lite för nykter.

Jag vet inte om jag har pratat så mycket om detta offentligt, men jag har varit en väldigt stökig tjej förr som supit mig under bord, tappat minnet och gjort asdumma saker. Jag hade fortfarande denna, ska man säga, detta sätt att liksom dricka på när jag träffade Martin. Jag söp verkligen på sprit, glömde saker och gjorde bort mig - vilket gjorde vår relation svår. Jag gick till jobbet med ångest och bara grät medan pappa eller mamma fick trösta mig i telefon.

Att sluta dricka starksprit är svårare än att sluta röka. Jag pratar inte om abstinensen där, utan om acceptansen bland ens nära vänner. Många människor kan helt enkelt inte acceptera ett nej i baren till en shot. "Vafan, jag har ju köpt den, kom igen!" brukar det låta och jag måste förklara ett par eller flera gånger att jag helt enkelt inte kan dricka den. Jag säger alltid att "inget kommer bli roligare", "jag kommer tappa minnet", "jag kommer bara bli dramatisk". Ibland förstår folk snabbt och tar shotten själva, ibland inte. Midsommar.. är alltså, sedan ett par år tillbaka, ganska svårt att fira för mig.

Man ska ju nubba som ni vet. Att dricka öl är inte alls samma sak. Ska andra ta den äckliga nubben, så ska du också det. Jag tar ju aldrig den pga. att jag vill ta mitt ansvar i min relation och vara en förnuftig människa. Men andra tar den och mot småtimmarna märker man hur folk tappar balansen, sluddrar, gör saker de annars aldrig hade gjort och sårar mig med ord de annars aldrig hade valt. Jag satt vid 03:45 gråtandes i en taxibil och hade haft en sämre midsommar än den jag hade som singel på Patricia som jag, knappt, minns alls år 2015.

För det är i de stunderna det är skönare att vara lika full som de andra. Att alltid vara den som håller sig till cider och öl gör att man aaaldrig når samma nivå.

Så jag gick till jobbet idag och kände mig less. Jag var så less på att livet så ofta såg ut såhär. Karatefylla, bråk och sova på soffan. Jag var så jävla less på att någonstans alltid backa fem steg bakåt på vuxenstegen varje gång jag måste gå igenom en massa fylletjafs och bråk inför mina arbetspass på C.U.M. Jag är 29 och kanske låter som 59, men jag är bara lite trött på att inte vara vuxen, inte kunna ha ett lugnt firande och inte ha ett bra liv hela tiden liksom.

Jag är jätteless på att livet är såhär. Att jag måste göra det här om och om igen. Jag vill verkligen bara ha harmoni och kul i livet och jag fattar inte varför människor måste dricka starksprit när INGEN människa har blivit en BÄTTRE person på starksprit. Jag känner INGEN som blir mer kul på starksprit. Alla blir bara mindre sig själva och dummare. Att jag ska behöva titta på människor som går från att vara glada och fnittriga till att bli otrevliga och jobbiga är alltid a pain in the A. Och extremt otryggt för mig som redan är ångestladdad.

Så jag hade ingen bra midsommar och jag har varit ledsen över det as fuck. Jag ville verkligen ha samma midsommar som mina vänner som tagit pussbilder med kransar på huvudet och har skrattat vid midsommarstänger. Jag ville också joina den där lyckoklubben som är glada på riktigt,och inte bara ibland eller typ oftast.

Jag är less på att låtsas vara lycklig utåt. Jag är egentligen ganska olycklig. Jag känner mig ganska ful, är väldigt trött och jag är nedstämd as fuck. Jag är ofta glad för att andra ska sluta ifrågasätta mig. Jag orkar inte prata om det. Jag orkar inte sitta här och önska att saker vore annorlunda. Jag bara stänger av.


:( Suck..

Likes

Comments

Det är något med oss just nu. Jag kan inte sätta fingret på det, men jag känner mig som nykär nästan. Eller ja, som nykär utan nästan. Jag är typ nykär igen. Efter två års förhållande och fem års vänskap är jag som nykär. Märkligt. Våra tjafs blir kortare och kortare. Oftast existerar de inte ens. Hans ögon blir vackrare och hans hand varmare. Jag vill vara nära honom, vill lukta på honom, känna honom.

I morgon ska han på svensexa och senast han var på grabbgalej, så gick det tyvärr sådär. Inget jag vill skriva om i detalj egentligen då det säkert kommer att missuppfattas för de som letar efter just det; något att missuppfatta, men det gick inte bra. Jag var ledsen ett tag och vårt förhållande vajade lite på en skör tråd ett tag. Jag har svårt att ens skriva om detta då jag hellre faktiskt glömmer det, men.. men jag ska vara uppriktig ändå.

Och idag satt vi i soffan bredvid varandra när min mun började tala åt mitt hjärta på något vis.

"Martin. Jag vill att du ska veta några saker. Jag säger inte detta för att jag har svårigheter att lita på dig. Det har jag nämligen inte. Jag tror alltid att du sätter oss i första rummet och att du lär av dina misstag. Men jag vill samtidigt inte vara den flickvännen som glömde vara tydlig, som glömde berätta något innan något annat skedde. Även om jag vet att du inte har glömt, så är det viktigt att man påminner varandra i ett förhållande om vad som är viktigt."

- Absolut.
"Jag har fått träffa båda dina föräldrar på kort tid. Det gjorde att jag blev kanske tio gånger mer kär i dig än förr. Jag ser inte bara på dig som min pojkvän i nuet. Jag ser på dig som min framtid, mitt liv. Jag vill ha dina barn och jag vill vara med dig tills jag dör. Jag vill verkligen att det är du och jag på riktigt."
- Det vill jag med.
"Det ligger därmed i mitt största intresse att jag sätter oss, dig och mig, i första rummet. Jag försöker att ta hand om oss och respektera oss hela tiden. Du betyder helt enkelt mer för mig än något annat. Och jag hoppas att du känner likadant, Martin. Att du tänker så du med."
- Jag tänker alltid så.

Sedan tog han min hand, la den i sin och jag visste att han tänkte så. Det är när han är fåordig som han hellre känner än talar. Han är så. Han är den där personen som gärna funderar, känner och tar ett andetag innan han gör, säger eller visar. Jag har alltid tyckt om det med honom - att han är annorlunda på det viset. Han kastar inte ur sig "okej, älskarej puss!" - utan han tänker alltid lite på vad han ska säga.

När det hade blivit natt och han skulle sova, så la han sin kropp på min och höll om mig hårt. Han kysste mina kinder, sa att han skulle sakna mig och en känsla av att han var lika nykär som jag spred sig i min kropp. Han pussade mina kinder, drog fingrarna i mitt hår och ville inte riktigt släppa, ville inte somna.

Och sen ville han att jag skulle kolla min ringstorlek..

Likes

Comments

Jag och min man åkte och piercade mig i Solna idag. Jag har gjort.. få se nu.. tungan, naveln, läppen, övre örat, navel igen, brosk i öra.. och så idag gjorde jag den i näsan.

Alltså fy satan!!? WTF? Det gjorde så ONT så jag ville kräkas! Japp, bara RAKT UT kräkas! Att pierca i ÄRRVÄVNAD? Vad fan tänkte jag!!??

Ja, hur tänkte jag med en näspiercing typ halva livet senare? Jo, jag och min kille har suttit många gånger i solen och det är då mitt ärr blir till ett hål. Japp, ett hål, en djup grop. Och han har frågat några gånger om jag inte borde ha något där istället. Jag fattade hans poäng snabbt och sa; "alltså.. det var faktiskt en kille som fick mig att ta bort den.. sorgligt nog..". Han skakade på huvudet och svarade; "Älskling, du är jättefin oavsett. Om du vill ha en ny, så kommer jag tycka att det är jättefint!".

Så jag bokad en tid lite spontant, tog dit honom och jag skrek faktiskt rakt ut; "AAAJJ". Jag gör typ aldrig det annars, men när piercaren måste TA SATS för att få in nålen, så är det FAN illa.

Herregud.

Nu sitter jag här och har en svullen näsa, en fjäril för att jag älskar min pojkvän gränslöst mycket och en kurrande mage som vill ha knäckebröd. Suck.

"JAG VILL HA KNÄCKEBRÖD MED KAVIAR OCH PUCK!! HÖRU DE??" säger den.

Får se om man pallar göra en macka. Förmodligen. Jag har ju sommarlov i tre dagar. Helt jävla sjukt. TRE DAGAR!? Haha! Längesen man var ledig så länge. Måste varit i Vietnam :)

Ja men vafan, jag går å gör en..




Likes

Comments

Jag går i regnet. Går och går. I hörlurarna hörs Våren av en norsk kör och jag gråter. Jag gråter för att jag känner mig värdelös. Jag gråter för att jag önskar att jag hade en annan familj, att jag hade folk som brydde sig om mig i min närhet. Sanningen är att jag egentligen har världens kanske mest dysfunktionella familj som jag, ofta, skäms över. Jag skäms för att de aldrig håller vad de lovar, aldrig kan göra något tillsammans, aldrig bara kan bry sig om varandra.

Jag inser liksom ofta att jag har hoppas förgäves på något som andra bara tar för givet. Jag hoppas att någon ska bry sig om min trettio årsdag och att jag, typ, ska bli sådär lycklig som de blir på TV när mamma eller pappa vill göra något särskilt. Jag ska vifta med handen sådär "äsch:igt" och säga "asså ni behöver inte göra värsta grejen asså". Sedan skulle dom ordna en middag med alla i familjen, köpa en present som skulle hjälpa mig i livet (typ kanske sponsra ett körkort, köpa en hund som gör att jag slutar vara deprimerad, visa ett magiskt jävla sparkonto som kanske kan hjälpa mig om jag vill köpa en lya eller något senare i livet).

Nä, i min familj måste man FUCKA UPP REJÄLT om man ska få den typen av hjälp. I min familj blir man belönad om man rövknullar sig själv (och andra i omgivningen). Om jag skippar skolan, råkar bränna alla mina jävla pengar, blir av med mitt jobb och bara skiter i alla ett tag, så får jag tydligen ekonomiskt stöd, lån och alla möjliga grejer. Om jag däremot sköter mig, så kan de inte ens ringa min sambo och fråga hur jag vill fira min födelsedag - fast jag tjatat på dem att ringa innan. Ja, alltså jag tjatade om att de skulle ta tag i allt och bara ringa ett samtal. Jag tjatade på dem att tycka om mig kan man väl säga.

Jag kommer aldrig få spons till ett körkort. Jag kommer aldrig få någon hjälp alls i livet på det sättet som så många andra får. Jag kommer aldrig få en fin present, aldrig få den där överraskningen där dom säger typ att dom har bokat en restaurang och tänkt på vilken mat jag gillar. Fuck that shit. De vill inte ens fira att jag klarat ett år på högskola med att BARA ÄTA MIDDAG MED MIG. Nä, det var för mycket begärt och jag skämdes.

Jag stod i hallen hos min mamma när jag trodde att hon, typ, kunde äta middag med mig, min bror och min sambo för att ja.. fira att jag hade klarat skolan. Hon sa bara bestämt nej. Hon kunde inte. Hon skulle upp två dagar senare tidigt på morgon. Hon hade inte tid med en timmes middag. Inte tid att fira mig. Men hon kan fira att min bror tar studenten genom att köpa typ 20 skumpaflaskor, massa öl, en hel buffé med mat och ja.. ett helt kalas helt enkelt. Jag fick inte ens en timmes middag när jag klarat mitt första år på högskola. Och jag sa aldrig att hon skulle bjuda på den. Jag menade att hon skulle ta sig ut ifrån sin lägenhet, kanske gå några meter och äta något med mig. Inget mer. Samma dag hade jag köpt present till henne, åkt hem till henne och lagat middag till henne för att det var morsdag..

Min pappa ska vi inte ens prata om. Jag kallar inte honom pappa mer. Jag kallar honom vid hans namn eller för "min biologiska pappa". Jag går i terapi för att klara av att ens leva med hur han är. Nä, det är inte ett skämt. Det är sant. Jag äter Atarax och sånt så fort någon nämner honom för jag kvävs när jag måste nämna honom. Han har gjort mig så illa genom alla år och gör det fortfarande. Han vet inte om det, men jag hatar honom. Jag bara låtsas gilla honom så att jag ska slippa ha världsrekord i sämst familj.

- Ska bara hämta en Atarax. Brb. Nä, inget skämt.

Mina syskon vill jag inte riktigt gå in på. Det känns för jobbigt just ni.

Men den enda jag hade som jag verkligen älskade och som skulle gjort ALLT för mig på min födelsedag.. det var min storasyster. Men hon är död. Hon dog för sju år sedan. Hon hade tagit med mig till bageriet i Jakobsberg, köpt tårta till mig, sminkat mig med sitt finaste smink och köpt knäppa presenter till mig med små lappar på. Hon hade druckit vitt vin med mig, vi hade tagit en cigg på hennes balkong fast jag inte röker, vi hade pratat skit om alla som är skit och.. och hon hade fått mig att känna mig omtyckt. Ni ser, det handlar egentligen inte om pengar, utan om att dela något med en annan. Jag köper presenter till mors- och farsdag varje år. Jag gör det och sedan jobbar jag tills jag går in i väggen för att klara av att ens leva på min ekonomi. Jag jobbar alla lediga dagar när det är sol ute och jag sätter alltid alla före mig själv.

Men jag orkar liksom bara inte mer. Jag orkar inte kräva att folk ska älska mig. Folk som satt mig till den här världen kan inte ens bry sig om att jag fyller 30. De kan inte ens ge mig lite stöd i livet på något vis - utan de ger bara stöd om man, som sagt, gör bort sig. Det är som att jag bara syns när jag är dålig. Eller när de vill prata om andra som är det.

Jag antar att jag måste gå min egen väg nu. Jag antar att jag ska inse att det där med att vara duktig, att vara bra, aldrig kommer att löna sig i min familj och det är ingen idé att jag ens försöker få dem att visa typ att de är stolta över mig. De skiter i det. De bryr sig bara om sig själva och det är exakt det jag också borde göra. Jag borde strunta i dem och bara gå. Till slut har jag mitt jobb, min karriär, min familj och allt det där. Och förhoppningsvis får jag i alla fall fira när mina barn är duktiga, när mina barn fyller år, när mina barn är bra. Förhoppningsvis ska jag kunna visa dem att det lönar sig att kämpa på. Förhoppningsvis.

Men just nu känner jag liksom bara..
...I lost myself.. I lost myself.. som Radiohead sjunger..

Likes

Comments

​Så jaha joho, man ska tydligen ha en önskelista när man snart ska fylla jämt. Shit.. jag är så lycklig som har fått den där drömkillen efter all den där jävla tiden med snokande och spejande. Han och jag har liksom ALLTID haft lite, lite kontakt med varandra för han var så jävla nyfiken på mig (haha). Ni vet.. det var inte förrän efter säkert en månad in på förhållandet som han vågade berätta att han hade stalkat mig rätt mycket. Den sötaste gången han berättade om det så drack vi vin tillsammans på en liten krog. 

"Du.. kommer du ihåg den där texten du skrev om M?"
- Va? Nej.. gud.. vilken då? 
"Du skrev en gång om att du typ hade hittat din soulie.."
- Oj shit.. det hade jag glömt. 
"Var de så?"
- Nja, njä.. jag tror jag var mer förälskad i tanken att det skulle vara enkelt att hitta någon ny och inte så förälskad i honom som person. Han var opålitlig och svartsjuk. Det var lite väl för mig. När jag menade soulie, så syftade jag nog mer på typ att vi gillade TP och hamburgare, haha! 
"Okej.."
- Vadårå? Vad ere?
"Jag kommer bara ihåg att jag typ önskade att det var jag. Att jag var M."
- Va? Ere sant? 
"Ja.."
- Men dejtade du inte henne då?
"Jo.. säkert.. men.. hon var ju inte du."
- Men.. men Martin.. 
"Jag har alltid tyckt att du varit så spännande. Jag har alltid liksom dragits till dig." 
- Ja, jag borde ju kommit över på dina dumma bakissöndagar. 
"Ja.. det borde du.." 

Det är så märkligt att vi kan pussas i timmar utan att vilja göra något annat. Vi bara ligger ner, pussas och är. Min bästa 30årspresent blir väl att få behålla honom. Men om jag måste önska mig materiella saker, så får jag göra en lista.. 

- En ny mobil (hahaha). Okej, önsketänkande, jag vet, men fyfan vad jag mår dåligt av min mobiltelefon. Den stänger av sig, vill inte ringa och har en värdelös kamera. 
- Tatuering. Som vanligt vill jag tatuera mig. 
- En näspiercing. Asså jag har ett hål i näsan som ALDRIG läker och jag fattar inte varför jag går runt med det när jag lika gärna kan ha något i det. 
- En hund.
- Att jag får gifta mig med min kille. Helst nu. Så kan han bli en Volle sen som han så gärna vill :) 
- Skogaholmslimpa som är rostad med extrasaltad bregott och ost på. Och oboy till. 
- Ett årskort på SATS för att vikterna på S247 börjar bli ett skämt. 
- Min kille med naken överkropp som steker pannkakor till mig. Och spraygrädde till det. Heh. 
- En till Kate Spade-klocka. Jag ÄLSKAR min, men använder den för ofta. 
- Att få gå på riktig konsert. Alltså en konsert med piano, violiner, flöjter.. allt det där. Långklänning och så. 
- Få gå på en fetishfest med min kille utan att han blir alldeles norrländsk (HAHAHA). Sist drog jag in honom till en fest där två nakna tjejer höll på med rep och låg med varandra framför ögonen på oss medan vi drack öl. Han satt helt chockad å bah "WTF?" å ja bah "VADÅ? DET E NICE! KOLLARÅ!". VI hade iofs varit ihop i typ ett år bara, så nu när vi dubblat tiden kanske han är mer bekväm. Fan vad jag är fläng. 
- En bra kamera kanske om jag nu inte kan ha en bra mobil. Älskar att ta bilder och filma. 
- Ögonbrynstatuering. Jag har typ inga egna ögonbryn. 
- Sl-kort. Haha! Hatar att köpa det själv. 
- Att någon fixar min jävla cykel, haha! 


Nä, nu orkar jag inte mer. Mest är jag lycklig bara jag får ha min kille, får bo här med honom och njuta av den där bioväggen varje dag, haha :) 


Likes

Comments

​så stoppar jag i honom en atarax och ligger på hans mage. Han blev till och med svartsjuk idag. Det blir han annars verkligen aldrig. Någon enstaka gång, men annars aldrig. Jag gillar dock svartsjuka och tycker att det bekräftar mig på något vis (liksom det är mitt och mitt är mitt), men det är lite märkligt när vi alltid går om varandra i tur och otur. Vi har det nämligen aldrig samtidigt. Så fort mitt liv börjar lugna sig, så ska hans bli hets och stress. Det enda jag har kvar att göra är en komplettering på ca. 4000 tecken till samt en liten tentamen nästa vecka, men inget mer. Reklamfilm blev klar idag, jag har korrat både rapport och hemsida samt gjort min del av kakan så att säga. 

På onsdag ska jag på möte med min nya arbetsgrupp för ***** som jag ska driva ett projekt med i höst samt ett annat ev. i vår. Jag kommer behöva en atarax eller två (haha) för det kommer vara många viktiga människor i ett och samma rum. Jobbigt att många vet vem fan jag är också, haha! 

Men asså så sjukt. Jag jobbade ju på mässa i helgen som var och det var ALLDELES för många som kom fram och visste vem jag var. Hur stört?! Typ "Ja, det är du på Facebook.. men vad hände med ditt rosa hår?" och min brors nya arbetsgrupp hade en kille som sa till honom i helgen att han hade varit min följare i över sju år. Fan sjukt när folk vet vem man är. Min kille fräste ifrån lite och sa; "mm.. och du är MIN tjej också", haha! Så söt. 

Jag petade in en Atarax i honom innan han somnade. Kände att han behövde få sova som fan. Det gör man på dem. Jag tar en ibland. Kanske en om dagen. Ibland två. ALDRIG fler. Jag sover så jävla hårt på två. Vet folk som tar maxdosen direkt (fem), men jag fattar inte hur deras kroppar pallar det. Min SSRI-medicin pajade min kropp HELT. Det var sjukt läskigt hur apatisk jag blev också. Jag brydde mig inte om Martin eller ett skit längre. Usch :( Då är jag hellre lite ångestfylld och nervös än apatisk. Så rädd ska man inte behöva vara för att vara sig själv. Känns som man ska vara djupt deprimerad i så fall.. dit räknas ju inte jag.. 


I morgon är det i alla fall Tisdag och jag ska unna mig sovmorgon deluxe, gymbesök MITT på ljusa dagen samt att jag avslutar min tråkiga komplettering i förtid. Orkar inte ha det på mig den veckan jag ska både ha visning för ******* och tenta i Interaktions design. No thanks. 

Nu måste jag gå och lägga mig bredvid min deppiga man. I morgon ska jag göra köttbullesallad till honom och massera hans fossingar. Han brukar gilla det. Kanske ska vara lite romantisk och tända lite ljus å så. På onsdag ska han få en liten present :) 

Likes

Comments

​...så dansar jag inte alls på bordet. Jag ligger stilla i en soffa och smäller i mig en Marabou med luftbubblor och skickar in mitt CV lite spontant till ett jobb. Jag vet inte alls om jag får det. Jag vet ingenting egentligen. Jag bara gjorde det. Skickade in det. Varför inte liksom? Kan inte skada? 

Om någon vecka ska jag på "MITT SUPERHEMLIGADUPERHEJHEJMÖTE" som jag varit lite nervös över ett tag. Jag vågar ju fortfarande inte skriva om det (och borde inte heller förrän avtal skrivits), men det är lite spännande ändå. Till och med min mamma höjde på ögonbrynen, så vi får se hur det blir. Jag ska försöka ta med mitt bästa humör och min enkla personlighet. Jag tar det som det kommer helt enkelt. Blir det, så blir det. 

Ska kasta in en sista uppgift till skolan, sitta i After effects i morgon kväll och jobba TRE HELA DAGAR denna vecka. My gosh. Dessutom ska jag jobba på mössa nu på lördag! Spännande! :) Ska komma på vad jag ska ha på mig också. Måste ju matcha temat fetish! 

Nä, nu är jag lite ensam och trött, så jag ska sova. Vill att min man ska komma hem snart. Hatar att han är borta i flera dagar :( 






Likes

Comments

​Jag vågar inte ens prata om telefonsamtalet. Jag vet ju redan vad den där gubben ifrån Göteborg gjorde med mig för någon vecka sedan när han satt och suckade mittemot mig på Espresso House och tyckte att jag kunde arbeta för honom "för att det var min hobby" - inte för att få betalt. Jag vet hur jag kände mig efteråt när jag gick med snön fallandes över min kropp längst Upplandsgatan. Jag vet att jag hade gett upp på det där med "gratis skjuts" i livet - alltså s.k. "tur". Jag hade otur i allt. I hälsa, i arbetsliv och ekonomiskt. Jag hade förlorat min mobil, hade blivit jättesjuk på sjukhus och hade blivit lurad på mitt drömjobb - att få arbeta me​d texter professionellt. 

Men idag.. idag fick jag ett telefonsamtal jag inte ens kan prata om för jag vet ärligt talat inte om jag vågar det ännu. 

Jag har egentligen väntat på det där samtalet i några år, men har aldrig riktigt fått det förr. Inte väntat som i att jag suttit på min röv och typ förväntat mig att det ska komma. Nej, inte så. Men jag har hoppats kanske. Jag har förvisso fått samtal som kan placeras i samma kategori, men de har inte låtit likadant och förslagen har inte alls fungerat för mig tidsmässigt. Antingen ska jag inte lägga någon tid alls (vilket inte alls är roligt) eller så ska jag lägga all min tid på det (vilket inte är logiskt med skolan). Nu, idag fick jag ett samtal som känns både seriöst och roligt på samma gång, men jag vågar bara inte kasta ur mig vad det är.

Så vi lämnar det där tills vidare. Tills det finns papper, min signatur och ett avtal. 

I morgon har jag seminarium med min klass. Det är mitt sista "jobbiga" seminarium denna termin. Det känns så märkligt att ett helt år, ett helt amazing år, har gått. Jag hamnade i min drömklass och jag har så otroligt fina vänner i skolan. Jag får redan separationsångest när jag tänker på att vi bara har två år till ihop. Jag älskar verkligen min skola. Jag älskar att jag kan gå dit i mjukisar, skitig tröja och rosa hår. Ingen bryr sig. Det är liksom normalt där. Sist jag gick i en bra klass var i typ åk. 6, så jag har saknat det här väldigt mycket. Det där med att man kan komma in, sätta sig vart som helst och alla tycker att man är okej. 

Nu sitter jag uppe hela natten med ljudrediering. Jag har projektarbete med min grupp och det känns bra. Vi ligger bra till i planering och jag ska försöka få ihop mycket material innan jag drar på lördag. Jag och min man ska till Polen och kolla in en av Europas finaste stränder i Sopot. Ska bli spännande! Vi ska dessutom bo i lyxlägenhet. Hoppas man inte hatar sitt lilla krypin i Sollis när man kommer hem sen, haha! 

I morgon kommer min mans mamma hit också. Både hans mamma och pappa har hälsat på oss den senaste månaden nu, haha! Kul! Jag ska laga mat (my gosh..) och hämta ut ett nytt överkast också som jag köpt på Tradera. Ska hinna packa, göra ljud och ja.. vara social förstås. Fredag ska vi bo på hotell och leva utan WiFi (haha). Min kille kommer bli koko. Han ska alltid ha telefonen i nyllet annars, så jag vet inte riktigt.. kanske måste proppa i honom hela min karta med Atarax, haha! Själv bryr jag mig varken om hans mobiltittande eller mitt eget. Jag kan alltid underhålla mig själv med ljudredigering och böcker. 


Åh, som jag babblar. Nu ska jag fortsätta lyssna på Dark river med Ingrosso och längta till sommaren är slut och jag får börja skolan igen (HAHA). Kul.. jag är typ ensam om att inte vilja ha sommarlov. Kanske för att jag.. eventuellt... ska jobba arslet av mig. Vi får se.. 

Likes

Comments