Saknar du någon just nu?
Min storasyster väldigt mycket faktiskt.

Har du ett par rosa string?
Japp, ifrån VS.

Tycker du om kött?
Tycker om och tycker om.. nja. Jag var aldrig särskilt köttfrälst innan jag blev pesci. Har aldrig gillat hur man slaktar nöt, fläsk och höns heller..

Vem var den senaste du pussade?
Min pojkvän när han typ kom in, drog av mig kläderna och plötsligt hade sex med mig. Fattade noll. Var helt inne i InDesign och blev alldeles paff, hahahaha!

Gillar du någon nu?
Gillar väldigt mycket just nu. Min kille, mina vänner, mina chokladflingor..

Vad gjorde du inatt?
Pluggade propaganda. Tur det för jag var med i en panel som fick prata om det för hela klassen idag.

Hade du berättat för din föräldrar om du blivit gravid?
Ja, asså.. eller.. inte för pappa, men för mamma. Har inte så bra relation till min biologiska pappa.

Hade du blivit glad om din kille friat till dig?
Det har redan hänt och jag var fan lyckligast på jorden. Vackraste frieriet någonsin.

Klackskor eller sneakers?
Sneakers. Sneakers. Sneakers. Jag är sjuuuuuukligt bekväm av mig.

Jeans eller kjol?
Kjol. Jag har bara typ ett par jeans, haha!

Äkta hårfärg?
Nej för fan i helskotta. Min mamma experimenterar med mitt hår jämt.

Nuvarande hårfärg?
Strawberry-blonde

Frisyr?
Någon pony tail på skallen efter gymmet tidigare idag.

Skostorlek?
38,5-39isch

Civilstatus?
Förlovad serru

Har du någonsin vart olyckligt kär?
Nja mja jo.. asså man har väl varit olyckligt kär i något ex som dumpat en liksom, men jag lägger sällan tid på killar som inte lägger den på mig tillbaka, så jag går inte runt och "är olyckligt kär", haha!

Tror du på spöken?
Men för fan nej.. Jag tror att vissa människor ser vad dom vill se och hör vad dom vill höra. Om jag koncentrerar mig ashårt, så knarrar golvet här, haha!

Har du någonsin fått ditt hjärta krossat?
Ja, asså eller jo.. jag var med om ett uppbrott som var ganska vidrigt där killen inte pratade med mig på veckor eller ens berättade varför han hade dumpat mig. Absolut vidrigaste ever. Då var jag rejält förkrossad.

Har du någonsin krossat någon annans hjärta?
Ja, både med flit och oflit. Jag har varit ganska hemsk i mina singeldagar.

Har du någonsin blivit kär i din bästa vän?
Ja, alltså.. jag är tillsammans med min bästis idag.

Är du rädd för att starta ett förhållande med någon?
Om jag är singel så, ja! Absolut! Jag var rädd för att bli ihop med Martin i början, men sen när han var ivrig och sådär på, så blev det helt självklart.

One night stand eller förhållande?
Jag har aldrig lyckats med ett ONS. Jag har VERKLIGEN försökt, men det har inte gått bra alls.

Vild fest eller romantisk hemmakväll?
Just nu blir det inget av det då jag ALLTID har plugg att göra, men jag stannar hemma kanske 3 helger av 4. Orkar inte festa så jävla mycket.

Telefonkontakt eller face to face?
Skriva? Hahaha! Men ehm.. jag svarar aldrig i telefon, så F2F?!

Har du någonsin velat ta livet av dig?
Ja, ett par gånger minst. Ibland får man lite känn på dom tankarna än idag även om man inte ens vill. Så jävla jobbigt med depressioner..

Har du någonsin gått på bio ensam?
Faktiskt inte.. skulle dock lätt kunna göra det.

Är du glad?
Mja.. trött.. less.. men glad..

Kan du nämna tre saker du vill ha?
Hmm.. 1. kaffemaskin. 2. tatuering. 3. semester.

Har du någonsin blivit jagad av polisen?
Haha, nej. Jag är en jävla mes. Har aldrig varit kriminell på så vis.

Har du hund?
Två tamråttor. Halo och Nikita.

Skulle du vilja väga mer?
Näe..

Skulle du vilja dricka dig full nu?
Nope. Jag är för trött för det. Orkar dessutom inte bli bakis.

Kan du låta bli att prata i fyra timmar?
När jag sover så, haha!

Kan du vara på en fest utan att dricka?
Nä, eller.. jag går inte på fest om jag tänkt vara nykter.. haha! Jag stannar hellre hemma med CS.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Så var det lördag och jag skulle ut. Hade satt på mig prassliga tajts, en urringad topp och lite mycket solpuder. Min vän väntade inne i stan på mig och, 6h senare, satt jag i soffan med tårar i hela ansiktet och klockan hade blivit tolv. 

Det är inte helt ovanligt att vi bråkar. Senaste tiden med hans stressiga jobb, alla mina jobb och skola, så har vi inte alls samma klocka, samma schema. Stressen tar över, höstmörkret och allt blir jobbigt. Att laga mat blir jobbigt, att städa blir jobbigt, att hinna ens knulla blir fan jobbigt. Orken efter gymmet är på noll och jag drömmer mardrömmar nästan hela tiden. Han får hålla om mig halva nätterna för att jag antingen skriker eller svettas och rycker. Livet är inte så enkelt. 

Och min psykiatriker ringde för två månader sedan och drog in mina Atarax. Inga piller har, än så länge, varit lika bra, men jag vill heller inte byta SSRI för att få ta Atarax igen. Theralen är ett jävla skämt i jämförelse. Dom gör mig astrött och jag sover bort hela dagar på dom. Fattar inte att det ens kan vara ett substitut för Atarax. Så nu måste jag, mest troligen, ta något annat insomningsmedel. Suck. Typ Imovane. 

Vi bråkar inte längre på samma vis. Vi har ätit ute mycket denna vecka, dejtat liksom och, faktiskt, haft sex ett par gånger. Haha, innan hade vi inte haft det på.. ehm.. två veckor!? Vilket är lång tid, I know. Och jag tänker inte vara bruden som skryter om någon VILD SEXLUST. Ibland är jag fan så jävla stressad att jag inte har någon alls. Jag stressar igenom allt jag vill göra under dagen och sen dör jag på sängen. Inte som att jag nonchalerar min partner och aldrig gosar för det gör jag väldigt ofta, men jag har bara haft NOLL LUST senaste tiden då.. med alla bråk, all stress, all jävla skit. 

Önskar jag var klar med skolan. Den här kursen jag går BORDE ha varit kul, men det är den inte. Den är upplagd som att ALLA lektioner är seminarier - fast det är RETORIK?! Jag hade liksom önskat mig spännande föreläsningar med dramatik - och fick fan inte det alls. Jättesynd. Men men.. denna kurs slutar nästa vecka, så då slipper jag den skiten antar jag. 

Nu måste jag göra frukost. Min mage kurrar deluxe kl. 05 på morgon nu för tiden - fast jag käkade popcorn och proteinpudding igår kväll :/ Skumt.. 

Likes

Comments

Över två år har gått och våra bråk blir kortare, våra dagar ljusare och livet till och med bättre än jag kunde tro. Han förgyller mitt liv genom att komma hem lite full, ta tag i mina kinder och säga "jag skulle aldrig vara otrogen mot dig" med en andedräkt som luktar bensin-isch. Jag ler och säger något i stil med att om han skulle vara det så är han ändå helt jävla dum i huvudet för att jag faktiskt är en jävligt bra tjej faktiskt. Då kysser han mig länge och hans tunga smakar lite vin med en apelsinlikör.

Han somnar på min kudde precis bakom min nacke medan jag scrollar instagram morgonen därpå. Jag går på gymmet, tittar på nyhetsmorgon medan crosstrainern berättar att jag har 133 i puls. Jag tränar ben tills jag inte kan stå särskilt bra och sedan hem igen, packa matlåda, kyssa hejdå fast han håller fast mig och jag får ta ett senare tåg för att han måste berätta att jag är vacker.

Han lagar mat till mig och dammsuger lägenheten. Han ler när jag somnar på hans axel och när jag vaknar med min saliv över både kind och hans t-shirt, så säger han med fnitter i rösten att det, det är det bästa han vet; när jag somnar på honom. Han berättar att han har gömt en choklad under min kudde som ska hjälpa mig att plugga bättre. Jag pussar sönder hans ansikte.

Vi leker med råttorna när jag klarat min komplettering. Han ler när min råtta snuttar på mitt öra och han håller sin i famnen. Vi gör rent i buren, matar dom med ris och sås, pussas hela tiden.

Det är bara en vardag, men så är livet just nu. Vi är fortfarande helt löjligt kära i varandra och det är sjukt efter två år att den där mannen är så pass snygg i mina ögon att jag tittar på hans instagram i smyg när jag sitter på tåget på väg till skolan.







Likes

Comments

Så köpte vi två råttor. Han stod där med tusen och åter tusen saker som försäljaren inne i affären tyckte vi skulle ha. Vi tog allt. Man vill inte vara en dålig råttförälder. Man vill göra rätt för sig. Så vi tog med allt. Min man blev lite ångestfylld, men har börjat vänja sig. Vi tar allt step by step liksom och råttorna verkar trivas med oss - särskilt min som är social och gömmer sig i mitt hår.

Han hade dessutom varit på konferens idag. De hade gjort personlighetstester. Han pekade sedan på ett resultat som var HELT tvärtom hans och sa; det där är min fästmö! Haha! Och mycket riktigt var det jag. Jag är tydligen HUNDRA PROCENT extrovert. WTF liksom?! 100%! Inte en enda procent av mig är introvert. Ganska häftigt faktiskt! Han var väl 70% introvert istället (LOL) och mer åt det praktiska hållet. Jag är bara virrig, ganska smart och kreativ typ. Grejt.

Gjorde klart en uppgift på 8 A4 igår. Vet inte alls hur det gick och om jag ens gjorde den rätt. Jag är lite rädd, men.. men vad fan.. det är ju bara å hoppas på det bästa. Det är bara lite kinkigt med stavning, ordföljd och skit när man går kommunikatörsprogrammet. Lite sådär att de petar på ALLT. Brrr. Man ska fan vara noga när man måste - i övrigt skriver jag gärna asslarvigt. Typ Å istället för och, ist istället för istället, mm istället för m.m.. bara lat liksom.

Ska gå och säga godnatt till råttorna, smörja in nyllet och lägga mig med instagram en stund. I morgon ska jag jobba lite på eventet och sen dra till skolan och sen köra gymmet igen. Har slutat dricka fram till efter Halloween (alltså inte ta ett glas vin, utan jag menar liksom SUPA), så jag ska fokusera mer på träningen nu. Blir Zumba på lördag! Igen! Wii!

Godnatt på er!

Likes

Comments

Jag minns det ibland så starkt att jag står i samma rum, där och då, när det hände. Det är bara när jag orkar som jag tar mig tillbaka. Men även då förstår jag att jag egentligen inte orkar.

Jag minns hur det bubblade i hennes hals, i hennes lungor. Jag minns hur jag kastade mig på larmknappen och bad någon göra något, men att.. att inget hände. Jag minns att jag stod med gråten över hela ansiktet, att desperationen tog över mina andetag, att panikångesten la sina ägg i min kropp för evigt där och då. Jag minns att det var då jag tappade kontrollen, att det var då jag förstod att hon skulle dö. Inte på läkarsamtalet, inte när de ringde hem mig ifrån Malmö och jag bokades akut på ett flyg, inte alla gånger jag fick samtal som hennes kontaktperson att åka in. Det var då.. där och då.. som jag fattade att hon skulle dö. Precis innan hon gjorde det.

Jag hatade mig själv i det ögonblicket för att jag hade varit så jävla naiv. Varför hade alla andra fattat, men inte jag? Varför stod ingen förvånad?! Varför var det bara jag som larmade på knappen och skrek att någon måste göra något?

Det bubblade. Det där bubblande ljudet. Det som sakta ska dränka det vackraste jag har. Det ska ta bort den jag älskat mest i min familj och hon ska aldrig komma tillbaka igen. Min idol, min bästa vän, mitt allt.

Jag håller hennes varma hand medan droppet droppar helt i onödan och alla rör lika gärna kan tas bort. Det bubblande ljudet ska snart sluta och så även gunget av hennes andetag under den gula filten ifrån Landstinget. Jag ska bli lämnad ensam. Jag ska aldrig mer lyfta hennes son i mina armar, aldrig klappa hennes svettiga panna, aldrig höra hennes höga skratt igen.

Jag ska aldrig få göra det igen.

Jag får hennes sista ögonblick. Det där då hon vaknar till och ser helt normal ut i några sekunder. Hon tittar på mig, fast inte på mig. Det är som att hon ser rakt igenom mig. Hon ser kanske något annat som jag inte kan se. Jag vet inte. Jag vet bara att jag hoppar upp och säger "HEJ! Där är du ju! Hej! Vi tycker om dig, Loo! Kom ihåg det!". Det är som att halva jag vill fortfarande tro att hon inte ska dö medan den andra faktiskt förstår, redan vet.

Och hon tittar upp i taket med ett par ögon precis lika runda och mörka som mina.

Och sedan försvinner hon.

Och vi är inte i samma rum längre.

Likes

Comments

Personal som hoppar av och på, arbeten i grupp och individuellt dag på dag, rapporter, möten, gymmet och allt det där som måste hinnas med; gosa, äta, älska. Människor som mailar, skriver fina saker, skriver saker jag måste svara på. Hostan som nästan blommar ut i halsen, blir nästan snart en förkylning, ignorerar. Mer arbete på jobbet, mer dagar i månaden. Träningsbyxor som noppar sig för att de använts för ofta. Missfärgade mjukisar av samma orsak. En text på 8 A4 som inte skriver sig självt. En nystart snart i retorik. Vitt bröd, Kelloggs special-K och pasta dominerar mitt liv. Kaffe ifrån Kahls likaså. Arrangörsgrupp som ska ses i morgon och på fredag och på söndag. Jag själv som ska ha personalmöte. Köpt fler matlådor för att spara tid, slippa stå i lunchkö, hinna maila folk.

Fästman som älskar mig och meckar projektor. Han.. han är i alla fall lycklig och trygg. Då är jag det med.



Likes

Comments

Nu kommer den där jävla stressen. Den då jag blandar gym, skola, jobb och jobb 2. Arrangerandet tar mycket mer tid än förr, CUM behöver mig lite mer, skolan är fullständigt jävla kaos av uppgifter och skit, gymmet måste jag till för att typ sluta ha min ADHD. Den har bara eskalerat på något jävla vis och även om jag tar Theralen på kvällen, så vaknar jag med ADHD på morgon ändå och måste "göra något fort". 

Min kille gillar min ADHD väldigt mycket. Han tycker att jag är ball som klarar så många bollar i luften samtidigt. Att jag ens tränar när jag går på högskola är ju ett plus i kanten. Nu är jag uppe i 8-9 pass i veckan. Isch. 

Min kille, fästman alltså (ska verkligen bli bättre på att säga det), var uppe i 13 pass i veckan när vi träffades i början (WTF liksom?). Så när en klasskamrat säger "WOW 9 PASS I VECKAN!!?" så rycker jag bara på axlarna. Det är inte så mycket i vår värld här hemma i Sollentuna, haha! Det är typ "normalt". 

Men stressen är här för att stanna ett bra tag. Jag studerar kommunikatöryrkets grunder just nu och vi får nya, nya nya uppgifter hela, hela, hela tiden. Man hinner knappt göra en innan man har tre till liksom. Gjorde en etikuppgift idag i alla fall som jag hoppas är helt okej. I morgon ska vi göra klart en enkätuppgift och jag måste läsa 222343429 texter som är jättejobbiga till ett jävla litteraturseminarium. 

Hah, när någon sa att Södertörn var en pajasskola, så känner jag att någon kan dra åt helvete just nu. ALDRIG har jag behövt läsa och göra SÅ MYCKET i skolan som nu. Strategier, teorier och en jävla massa skit som jag ska kunna. SUCK. 

Och som grädde på moset hade vi vårt studiebesök idag på SVT. Det är SÅ MYCKET att tänka på. 

Kryssningen säljer halvslut och vi måste boka möten, besök, marknadsföringsdagar och skit. Jag ska leda ett personalmöte med 11 pers om en vecka i en hyrd lokal. Hurra. 

Aja, tur att jag och min fästman har det jävligt bra i alla fall. Inga bråk, bara gosigt faktiskt. Det är som att "mycket att göra" är nyttigt för oss, haha! Min älskade norrland.. nu är det bara fem dagar kvar :) 

Likes

Comments

Det finns några saker jag är lite stolt över i livet. Eller ja, egentligen ganska många nu när listan kan göras lite längre.

Förr i tiden krökade jag alltså kanske tre dagar i veckan. Jag bodde väl med någon kille som jobbade och själv studerade jag eller gjorde ingenting. Jag levde för helgen och festerna, söp på allt jag fick tag i, hade noll framtidsplaner och noll självkänsla. Jag hörde inte ett jävla barr så jag läste på folks läppar hela tiden. Jag gjorde aldrig klart något jag påbörjat och jag hade en jävla massa vänner som stöttade mitt dåliga jävla skitliv genom att leva lika dåliga liv själva. Det var väl en slags supportklubb i att inte förverkliga sina drömmar. Dessutom hade jag inget eget ansvar alls what so ever. Inget alls. Inget arbete, ingenting.

Idag studerar jag på högskola, heltid, på kommunikatörsprogrammet. Jag är förlovad och bor sambo med min drömkille. Jag jobbar som butiksansvarig minst en heldag i veckan på C.U.M och arbetar även som festarrangör för Tallink Silja. Vid sidan av är jag en hjälpreda för gruppen "Vi som kämpar med psykisk ohälsa" på Facebook och så tränar jag 6 dagar i veckan med målsättning att bli bättre och bättre i Tough Viking. Jag dricker bara öl om jag går ut och jag är absolut inte ute tre dagar i veckan (älskar nyktra helger). Alla vänner jag kände drog ner mig har jag inte bara slutat umgås med - utan jag har avföljt vartenda en på Facebook. Alla verkligen.

Det var egentligen inget svårt beslut att släppa gamla Eve och bli en ny person. Jag blev det i samband med att jag blev tillsammans med Martin. Jag kom på att "nä, fan, jag orkar inte festa och ha vänner som bråkar med mig". Jag blev liksom nöjd över att vara ensam, att börja om igen när det kom till att skaffa vänner. Förvisso har jag några kvar såsom Mariella t.ex. Men många har fått gå. Många.

Martin kan kolla på mig ibland och säga att han tycker att jag är ball. Jag brukar alltid säga "NEEEHH", men han insisterar. Jag tror att han tycker det för att jag har tagit så jävla mycket skit i livet och ändå kan fnissa och skratta högt med honom. Jag kan så enkelt bara släppa jobbig vardag när han och jag gosar i sängen. Jag kan liksom lämna saker, bara acceptera att dom inte är bra för mig, och avsluta. Det är en egenskap jag tidigare kommit in på, men sällan pratar om. Den där egenskapen där jag bara kan stänga av folk, inte känna mer, inte bry mig.

Den fick jag nog i samband med alla löften min pappa gav som han aldrig höll. Jag har länge stängt av hans och min relation. Jag har gjort det sedan jag var.. öhm.. 17. Och att kunna stänga av en relation till någon som egentligen ska stå en nära kanske gör att man så enkelt kan stänga av andra relationer(?). Jag vet inte riktigt. Folk jag känt i flera år har jag kunnat stänga av.

Fast jag vet inte om jag kan stänga av min lillasyster. Det tror jag inte.
Och inte Martin heller.

Men att förändra sig själv kan bara komma ifrån två saker;

1. Man hamnar på botten av jävla botten i livet.
2. Man väljer att ta sig upp igen - men tar en annan väg än den jävla vägen man alltid försökt med som aldrig fungerat.

Jag behövde testa droger, somna på gräsmattan utanför mitt hus, förlora mina närmsta vänner och misshandla mig själv psykiskt om och om igen innan jag kunde ta mig upp.

Nu är jag inte den gamla Eve längre. Nu har jag nya vänner som vill dela min kärlek och tid - alltid, jämt - med mig.

Likes

Comments

Sa jag och bokade in Zumba på lördagen. Jag har varit enormt less på alkohol och vara social. Jag har varit enormt sugen på att mysa ner mig, gå på gymmet kanske och liksom bara vara. Jag orkar verkligen inte med all hets om att umgås - jag vill bara vara med mig själv ibland. 

- Öh va? WHY? Mår du dåligt eller?

Nej, det är ju det jag inte gör. Jag mår faktiskt jättebra och jag vill bara vara i mitt eget sällskap ibland. Jag älskar att strosa runt i centrum, köpa fina ljus på TGR och lyssna på någon knepig blues i öronen som ingen annan gillar medan min kille sitter hemma och tittar på CS-matcher och saknar mig. Jag älskar att bara vara helt enkelt. 

Och att vara låtsas-PT till mina vänner förstås - vilket jag varit två gånger på en vecka nu. 

Jag vet inte riktigt varför folk väljer mig som PT. Min kille är MYCKET bättre, men de väljer ändå mig. Kanske ser jag lika ödmjuk ut som en labrador. Jag vet inte riktigt. Jag är dock väldigt snäll och jag försöker fungera som en psykolog på gymmet genom att prata mycket om det psykiska som händer - skammen, rädslan och förvirringen. Det är faktiskt riktigt läskigt att gå på gymmet när man inte kan träna. 

Min man är lika jävla bra som vanligt. Vi har åkt på loppis, gått på bio, ätit vegoburgare och poppat popcorn. Han tyckte det var himla kul när jag kom ner till styrketräningsavdelningen och såg ut som typ "jag-duschade-med-kläderna-på-och-gick-i-spöregn" efter Zumban. Herregud, jag har aldrig blivit så svettig förr! Och vad KUL det var! Mer Zumba!! 

Dessutom tryckte jag igenom en ny piercing i min tunga. Jag har fortfarande ont i den ;( Buhu. Hoppas den läker helt snart. 


Nu måste jag sova. 

Ps. Om typ 8 dagar har jag och min kille varit ihop i 2 år. 



Likes

Comments

Okej, allt händer i livet på en och samma gång, och varför i helvete bespara detaljer om den mörka sidan av livet för att erhålla en myspys-fasad? Nä, det har jag slutat med och här kommer saker som hänt i mitt liv under tre veckor..

- Jag fick nackspärr och kunde typ knappt röra mig mina sista riktigt lediga dagar. Jag sov 11 timmar om dygnet i tre dagar i sträck.
- Jag höjde min SSRI-dos, drack tre glas vin och kaskadkräktes dagen efter. Trappade ner till 0,5 igen (biter av ett piller på mitten alltså).
- Jag har fått svamp och smittat min fästman med det. Jag vill inte erkänna det för honom, men jo.. mest troligen är det mitt fel för att jag svettades ihjäl när jag körde mark i fredags och blev jätteäcklig.
- Jag har fått CSN. Äntligen.
- Jag har fått 8 uppgifter att göra under mina tre första skoldagar.
- Jag har ätit sushi fler gånger på tre veckor än på ett år.
- Jag har blivit rosahårig.
- Jag har jobbat på event och extrajobb as fuck.
- Jag har sjungit för Martin på fyllan och han tyckte det var fint.
- Jag fick en ny stalker på mitt jobb.
- Jag har köpt en ny jacka och ska kasta min gamla för den är fan död nu. Hål i den överallt. Känner mig lite luffig.
- Jag köpte nya skor igår. Vuxenskor. Typ. Fast ingen jävla klack på för det pallar jag inte. Än.
- Jag och Martin åt 40 kräftor på 30 minuter förra helgen.
- Jag har fått mens. Typ. Tror jag. Jag vet inte. Oklart det där.
- Jag har varit hos en manlig gynekolog igen. Jag skulle aldrig välja en kvinnlig före en manlig. Kanske knäppt, men jag föredrar killar. De är snällare.
- Jag har planerat nästa tatuering.

Ja, livet på tre veckor. Typ. Jag är jävligt trött nu. Har läst kanske 300 sidor Kommunikationsbok också. I morgon har jag skola från 10 till 17. Tur att dom säljer världens godaste proteinbarer i skolans café.

Går och scrollar instagram från sängen istället. Att ens sitta är jobbigt, haha!

Likes

Comments

Åh, vem gillar nackspärr?! Inte jag. Och nu har jag det. Nackspärr. Vem fan kom på den skiten?! Ugh! Jag kan inte träna, inte springa, inget. Känner mig som en trött deg. Suck. Tur att min pojkvän tänder på "mycket kvinna" då.. 😂 

Lagade världens godaste mat med räkor och köpte en present till honom; en ny kniv. Han blev jätteglad. Egentligen vill han ha en morakniv också, men njä.. jag får tona ner hans norrländska idéer ibland. 

Vi hade faktiskt en kniv som hängde på väggen i köket. En rostig jävel. Jag fick bort den efter typ ett halvår ☺️ Winning! 


Har just köpt världens sexigaste catsuit på Tradera också 😂 Impuls! Hoppas den sitter bra 😊 


Nu ska jag pussa godnatt och sova. I morgon ska jag till frissan 😍

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Så råkade jag säga att jag hade tänkt på bolån, på att kunna flytta. Han tittade snabbt på mig, en kort diskussion med mycket medhåll blev till och sedan ebbade den ut. Inget konstigt med det - fast nu tror jag att han verkligen vill flytta. Några timmar senare satt han där, likt en drömmare, och scrollade hemnet.

Att flytta vore en dröm. Jag vill bo i ett nytt område, vill bo lite större. Jag vill ha en till garderob. Jag vill ha plats för mitt smink. Jag vill mest av allt ha balkong.

Bara balkong så är jag glad.

En förändring sim kommer inom kort är att jag ska färga håret. Hurra! På lördag har jag tid på salong! Woop!

Men flytta.. det hade varit nice..

Likes

Comments

Idag har jag flätat mitt hår. Det gör, ärligt talat, ganska ont. Men det gör jävligt ont ett par timmar efter när håret börjar bli jävla less på att det drar i rötterna på en. Jag går alltså till några underbara afrikaner på Södermalm som alltid är glada, alltid välkomnar mig. De flätar hårt, men det håller länge. Varför jag flätar är för att jag, egentligen, vill göra en side-cut, men min mamma skulle mörda mig om jag gjorde en, så jag skiter i det och flätar.

Fast egentligen började det med att min läkare rakade en bit hår bakom örat när jag skulle opereras, så jag har en tuss på ca. 6 cm där nu (haha). Den plågar mig lite grann, så jag flätar alltså in den.

Träffade mamma och lillasyster. Min syster är gravid med en dotter och jag ska få äran att vara med på hennes förlossning. Jag är bara förväntansfull och stark mentalt. Jag har ett mindset att jag ska göra hennes förlossning asbra. Jag ska klappa, hålla hand, läsa Se&Hör högt och trycka lustgas i nyllet på henne. Vi ska ha the best time ever.

Haha!

Sedan kom jag hem magsjuk och helt grönjävlig. Glad, men magsjuk. Har legat på soffan och har ingenting kvar i min stackars kropp. Orkar inte äta, orkar ingenting. Borde dricka vatten, men vill typ spy. Jobbigt. Ska lägga mig nu och läsa en bok bredvid min norrlänning som ska upp och jobba i morgon. Själv ska jag ha en relativt lugn dag med packning, lite städning och sedan bio på kvällen. Ser fram emot bion :)

Han har lite separationsångest då jag ska vara borta i sex dagar :( Hoppas han får en kul helg ändå. Det ska jag ha :)


Likes

Comments

Nu har det snart gått två år. Två år sedan vi blev tillsammans. På ett vis känns det som igår då jag fortfarande är LÖJLIGT attraherad till min kille. Alltså jag tar på honom hela tiden?! Haha! Han är så jävla snygg, så jag kan faktiskt inte låta bli. Varje gång han står utan tröja så blir jag typ helt knäpp. Det bästa jag vet är att borra in mitt ansikte mellan hans bröstmuskler, hahaha!

Samtidigt känns det som vi varit ihop i flera år. Vi bråkar typ aldrig och om vi gör det, så är det så jävla kort. Vi tjafsade EN gång i Norrland och blev sams efter 10 minuter. Då satte han sig bara bredvid mig och så sa vi förlåt till varandra. Jag hatar att bråka. Han med.

I mitt förra förhållande blev jag aldrig riktigt sams när jag bråkade med mitt ex. Det var som att han nonchalerade mig och mina känslor väldigt ofta och att jag, till slut, fick svälja det som liksom gjorde ont. Kan försöka ta ett exempel; vi säger att han hade lovat mig att vi skulle göra något (hände ofta) och så sa han plötsligt att vi inte alls skulle göra det. Jag blev ledsen, grät och kände mig sviken "som vanligt". Han kom in i rummet, kramade på mig och sa; "vi köper något till dig på stan". Sedan köpte han något dyrt till mig och så åkte vi hem. För stunden var jag glad för den present jag fått, men samtidigt kände jag mig typ inte hörd. Det var som att man slätade över det som hänt, nonchalerade mina känslor. Och problemet blev liksom något återkommande, typ varje helg. Jag bröts ner totalt till slut och tappade min trygghet till honom. Jag kunde liksom inte lita på att han faktiskt skulle med ut, skulle cykla med mig, skulle hänga med mina föräldrar på lotten.

Så egentligen, innerst inne, var jag inte helt sams med mitt ex. Jag var olycklig, arg och rädd. Arg för att han alltid svek mig och rädd för att bli sårad igen. Så ja.. vi började umgås med vänner på varsitt håll och jag slutade att följa med på dop och kalas med hans familj för att försöka applicera den känslan jag typ kände när han kunde svika mig. Det fungerade inte alls. Han fortsatte att strunta i löften och allt eskalerade snabbt. En dag i juli fick jag nog och gjorde slut.

Min kille, Martin, skulle aldrig behandla mig på det viset. Vi vet hur viktigt det är att man delvis gör saker ihop, men också håller det man lovar. Det är ju en sak om han lovat att fredagsmysa och så kommer en polare från norr oväntat hit - då ska han givetvis få gå ut. Men om han hade lovat min familj att grilla på lotten, så skulle han se fram emot det. Han skulle aldrig gnälla, ställa in och göra mig ledsen. Aldrig.

Jag är liksom kanske den minst kontrollerande tjejen jag vet också. Jag tvingar aldrig honom att gå på en film han inte gillar och vi skulle aldrig gå å se en musikal. Jag hatar iofs typ teater och musikal och kulturliv. Jag liksom må vara en tant som köper bilagan varje söndag, men jag är fortfarande för ung för kulturliv. Hur som, så har jag aldrig kontrollerat honom. Han bokar alla resor, gör alla planer på semestern och jag hänger med som en efterbliven vante. Jag har så litet kontrollbehov att jag ofta står på flygplatsen och undrar vart vi ska. Ja, då undrar jag liksom. Innan har jag inte kollat ett skit. Jag kör något "go with the flow-attityd". Märkligt, men ganska skönt. Han gillar att bestämma och jag hatar det. Win-win.

Nu kickar Ataraxen. Dags att somna om ett par timmar :)


Likes

Comments

Jo, jag har ju alltså förlovat mig (omg?!) och det var det absolut bästa jag typ varit med om. Ja, det var det. Alltså.. jag känner så mycket när jag ska skriva om det, så det är svårt att få ner orden.

Vi hade kanske världens bästa dag. Jag och Martin drog ner till hamnen för att hyra en båt och vi tog oss ett glas vitt innan båten blev ledig. Väl på har vi världens bästa väder och jag har packat snorkel och bikini. Vi åker runt några öar, tittar på roliga fiskar och dricker en öl. Han är snygg i sina solbrända bröstmuskler och jag är fånig i min snorkel. Jag badar, badar och badar medan han sitter lugnt i båten och tittar på i sina raybans.

Så kommer vi upp och han börjar korka upp en flaska bubbel som han gömt i sin väska. Jag blir alldeles gråtig för jag ÄLSKAR när en kille har tänkt till lite och ja.. liksom gör något så. Jag log i hela ansiktet och var så himla nöjd. Bubbel, snygg kille och snorkla. Hur grymt är inte det?!

Så tittar han på mig, lägger sin hand på min och säger..

"Eveline, jag älskar dig. Jag vill bara vara med dig.."

Resten är helt suddigt. Jag vet att det handlade om att han ville vara med mig resten av livet och att han tyckte jag var smart. Allt annat är helt suddigt. Jag som annars är duktig på att minnas viktiga ögonblick minns inte orden alls. Jag minns att han ställde sig på knä, att han tog upp en liten ask ur väskan och att jag sa..

"MEN VA? VAAA?? NEJ VA ELLER ASSÅ VA?? OH MY GOD VA? NÄE?? ELLER ASSÅ JAG MENAR JU JA!! JAAA!!!!!!!"

Sen grät jag, såg den VACKRASTE ringen någonsin och blev helt jävla lycklig. Jag skakade i hela kroppen för att jag var så glad och sen sa han; "nu måste du byta status på facebook" å jag bah; "ah.. hur gör man det??? asså.. jag vet ingenting längre.. jag är bara så jävla lycklig..". Det tog mig säkert en timme eller så att fatta hur man bytte status, haha!

Jag kan än idag inte fatta att han och jag är förlovade. Jag är så jävla tacksam som har honom. Ni anar inte hur underbar han är mot mig. Han tar ALLTID hand om mig, finns ALLTID där och är VÄRLDENS bästa!

Hans familj är helt otrolig den med. Vi åkte upp för att fira hans fina mamma som fyllde 60. Så kommer hans bror Olov in och ber mig komma ut till storstugan. Inget särskilt, vi skulle bara gå igenom något sa han. När jag väl kommer in så står alla liksom som i en cirkel där. Så säger han högt;

"Vi ska förvisso fira någon som fyller 60 här, men det finns ju en annan som fyllt hälften så mycket för inte så längesen.."

Å jag börjar titta efter personen och tänker "åh vad kul!! Vem kan det vara??"

Så tittar han på mig och säger; "Och det är du, Eveline!"

De tar fram stora paket till mig som de köpt tillsammans och jag blev alldeles chockad. Jag bara stod och gapade. Sedan sjöng de "ja må hon leva" (vilket inte gjordes på min fest då jag egentligen inte är ett fan av att stå i centrum, men här var det helt okej, haha) och jag.. jag var bara jätteglad.

Jag är så HIMLA lyckligt lottad som får ha det här livet. Jag får ha den här underbara familjen, får vara med världens finaste man och får fortsätta vara det tills döden skiljer oss åt. Hur jävla cliché det än är, så är det min dröm och min verklighet. Han är allt jag vill ha. Allt.

Lyckligaste tjejen..



Likes

Comments

Hon sitter mittemot mig när jag tittar ner i golvet och vill svälja mina tårar. Hon lyssnar på allt. Hur jag alltid har varit, hur jag är. Hon granskar mig inte. Hon bara nickar snällt, antecknar och säger efter ett par timmar;

"Eveline.. vet du vad generell ångest är?"
- Näe..
"Det är typ en störning. Man kan inte gå i terapi för det."
- Oj..
"Man vet egentligen inte riktigt i din historia exakt när du har fått det, men det brukar vara en rad händelser som framkallar det. I ditt liv har du haft en instabil grund att stå på redan som barn och sedan har du fått uppleva en rad trauman som gjort att du blivit mer och mer rädd, mer och mer orolig. Det är det som framkallar ångest."
- Okej.. vad.. vad ska vi göra då?
"Jag vet att du inte tyckte om din förra medicin och jag håller med. Den är inte riktigt för dig. Jag vill dock att du tar en annan medicin som också är SSRI, men inte som den förra. Den är lite 'snällare' kan man säga."
- Jag vill bara inte att världen snurrar.
"Nej, det var bra att du slutade när du kände så. Det ska du egentligen inte känna. Då är dem helt enkelt fel för dig."
- Ah..
"Men du har ångest, generell ångest, och den kan inte botas med terapi. Den kan bara botas med medicin."

Jag gick därifrån med ny sömnmedicin och ny SSRI. Där och då var jag ytterst skeptisk. Jag tänkte att "nä fan, jag ska inte alls ta min SSRI". Sedan testade jag den.. och blev mig till 85%. Jag är inte längre särskilt brydd, inte så rädd, inte orolig, ingenting. Jag är glad, pigg, stark och social as fuck. Jag har aldrig mått bättre faktiskt. Att jag ens packade en väska, hoppade in i en bil jag körde själv och övernattade i en stuga utan el eller mottagning är helt sjukt. Den låg MITT I SKOGEN UPPE PÅ ETT BERG. Verkligen långt ifrån all civilisation.

Jag älskar min medicin. Jag har förvisso aldrig varit elak eller så utan den, men jag var så jävla stimmig och rädd. Jag var osäker och, ibland, helt jävla jävlig mot min kille. Så jävla ADHD och irriterande (Haha). Han skulle ALDRIG erkänna det, men jag tycker fan det.

I morgon ska vi på bröllop och jag är lugn som fil. Mer lugn än han är. Sjukt.

Likes

Comments

Jag fick ett samtal idag av en fin vän som levererade en, faktisk, tråkig nyhet för mig. Mitt ex och hans tjej, min kompis, hade gjort slut. Jag blev, ärligt talat, ledsen för deras skull. Kanske är det så man reagerar när man har älskat någon på riktigt en gång. Man vill verkligen med hela hjärtat att det ska gå bra för personen även om separationen aldrig var en dans på rosor, även om han inte alltid har varit så snäll mot mig.

Det var så märkligt för dom blev typ ihop när jag och Martin blev ihop. Kanske ett par veckor senare. Jag minns att jag undrade vilka som skulle hålla längst då - vi eller dom. Inte för att det var en tävling (jag är inte tävlingsmänniska för fem öre), utan för att nyfikenheten bara fanns där. Bara som en undran liksom. Och nu har både hans och mitt ex hunnit göra slut med sina partners under vår tid ihop.

Men jag skulle aldrig vilja påstå att mitt förhållande med Martin har varit en dans på rosor den heller. Vi har bråkat - särskilt när alkoholen haft en roll. Jag har sovit på soffan, har gråtit på jobbet och varit låg i dagar ibland. Men grejen är att.. han är så jävla annorlunda jämfört med många andra i världen.

Han kan verkligen visa sig ledsen. Även om han i början kan kasta ur sig dumma grejer som jag ofta får sönderanalysera åt honom och förklara att man liksom inte säger (fast å andra sidan höjer jag ofta rösten som en dålig reflex och det gör honom rädd, så kanske är det därför han snubblar på ord). Men det är efter den biten som han gör det få gör; han visar verkligen hur ledsen han är. Han håller om mig hårt, säger fina saker till mig, ber om ursäkt och rättar till allt igen. Jag berättade ju om bråket på midsommar t.ex. Om hur less jag var på att jag aldrig ville supa skallen av mig mer, faktiskt ville vara något nykter och minnas saker. Då bråkade vi för att han hade glömt att det där med starksprit var en dålig idé.

Så jag sa typ; kan vi för i helvete inte vara ett lyckligt par som har en bil, som typ campar och bara gör vanliga saker? Måste vi kasta pengar på fyllor och bråk hela tiden? Kan vi inte åka och fiska istället? Typ träffa din familj? Umgås med dom?

Så gick en vecka och så hade vi en bil.

Han pratar inte bara - han gör. Han är precis som jag på den pucken. Han vill inte bara svamla en massa löften och skit som aldrig blir av. Han vill verkligen ställa upp och visa att han vill och kan.

Detsamma gäller också mig. Jag slutade med starkspriten helt för snart två år sedan då jag såg att den förstörde för oss. Jag satt i soffan och sa, rakt upp och ner; "nu skiter jag i starksprit. Inge mer shots, inge mer drinkar". Han trodde inte på mig då, men tji fick han.

Bestämmer jag mig så gör jag det. Detsamma gäller liksom honom.

Och det är nog därför som jag alltid och fortfarande vill somna på hans bröstkorg, alltid vill berätta om allt som hänt, alltid saknar honom när han är borta. Det är nog därför som vi båda vet att det kommer att lösa sig, alltid kommer att ordna sig för oss. Vi kommer klara alla tårar, alla bråk genom åren för vi vill det, vi vill bli bättre och bättre. 

Min älskade Martin. Tänk om du visste vad du betyder för mig. 

Likes

Comments

Klockan är 02:27 och jag har börjat titta på en serie som heter GYPSY som är sjukt seg. Jag har ätit nudlar, tacobröd med mjukost på och druckit fem liter vatten. Magen har gått från att vara halvt gravid tidigare idag till helt platt. Jag har somnat klockan 21 och vaknat 00:16 av att min sambo försökte smyga in i rummet. Det är en av få saker han är dålig på; smyga alltså. Själv skrämmer jag honom flera gånger i veckan för att jag är så tyst.

I morgon är det tisdag och jag ber till alla gudar att min kropp ska CALM THE F DOWN och sluta ha hormonell störning. Oftast brukar jag lösa det genom att framkalla min mens; antingen genom klassikern att ta två piller i två dagar (men det gör en sjukt illamående) eller genom att tvärt sluta (men då kan det ta hundra år ändå innan den kommer och jag kan inte ha sex, så det är en dålig lösning om man vill ha sex osv).

Men i morgon ska jag alltså ta två piller igen, överleva en till dag med illamående, och sen hoppas jag att mensen kommer på onsdag som ett brev på posten. Annars får jag väl ringa BM, få en ny karta och bara börja om på nytt. Suck.

Jävla jävla jävla kropp alltså. Okej, jag ska inte gnälla för mycket. Det finns dem som har cancer. Jag har "bara" humörsvängningar mellan DÖDSDEPP och JÄTTEPIGG, jag är så trött att jag vill sova bort hela dagar och kvällar på min sambo (haha, stackarn) och jag är inte ALLS lika needy som jag brukar vara. Jag är typ för mig själv bara och min sambo får pyssla om mig. Dessutom har jag nördstädat vardagsrummet i minsta detalj. Tog bara tre timmar. Jävla flummigt.

JAG VILL BLI NORMAL. GE MIG MENS.

Aja.. jag får väl nöja mig med att tuttarna kommer se bra ut på bild på Kreta om det nu ska vara såhär över semestern med. 






Likes

Comments

Jag sitter lite ledsen i soffan efter ett litet bråk. Jag hatar att bråka, men samtidigt hatar jag ju också att vara svår, att inte säga vad jag känner. Jag vet nämligen att det sistnämnda bryter ner mig, gör mig till deprimerad och låg. Vi är egentligen överens, men det vi är överens om gör ingen av oss lycklig. Han låser in sig i badrummet och jag skyndar på med gå-vidare-processen genom att skriva på min bok, stänga av.

Så kommer han in i vardagsrummet, tar min hand, drar in mig i sovrummet och kastar upp mig och låter mina ben krama hans midja. Vi kysser varandra som i en film. Allt är.. som i en fantasi. Han tar på mig överallt, mina naglar river hans breda rygg och vi slutar aldrig kyssas, slutar aldrig vara nära.

Och mitt i allt tittar vi på varandra och jag yttrar ett lågt och försiktigt;

förlåt.

Han kysser min kind och svarar;

förlåt själv.

En tår rinner ner för min kind utan att jag ansträngt den. Den bara kommer och den landar med en liten duns på kudden.


Och i samma stund hoppas jag att han kan vara min för evigt.



Likes

Comments

"Har du alltid varit såhär?"
- Va?
"Driven? Alltid så medveten!? Har du alltid varit det?"
- Om vadå? Haha! Känns som jag borde svara nej.
"Om vad du ska göra i livet."
- Nej... absolut inte.


Min följare vill veta mer, men jag orkar inte förklara om alla gånger jag hatat mig själv. Vart ska vi ens börja? När jag är döv och ensam i lågstadiet? När jag får mina första vänner i sexan som jag förlorar i sjuan till mobbare som skriver hora på mitt skåp, som hotar med att våldta mig i buskarna utanför skolgården, som stjäl mina saker, bryter upp mitt skåp? När mina föräldrar skiter i mig? När dem kastar ut mig på gatan om och om igen? När jag tappar allt värde som någonsin funnits i min lilla kropp och är bara blott 15-16 år? När pappa blir våldsam? När mamma blundar och röker en vit blend? När min egen pojkvän våldtar mig medan jag är sjuk? När jag börjar gå i små kläder för att få komplimanger för.. ja, någonting? När jag go-godansar och super mig full varje helg? När jag förlorar min syster i min egen vård? När jag inte vill leva mer?

När jag skulle förklara för Martin om hur mitt liv har sett ut, så behövde jag dricka mycket vin. Jag satt i hans soffa, drack tre glas, och sedan.. sedan förklarade jag allt. Hur det egentligen sett ut. Jag berättade om min pappas strypgrepp på mig, om mammas utbrott på mig där hon packade alla mina tillhörigheter i kassar och skrek åt mig.. när jag var tretton år. Om min brors drogmissbruk och min lillasysters hårda liv som ung och ensam mamma. Jag fick berätta om en mormor som går bort - hon som verkligen brydde sig. Jag får berätta om min syster som så snabbt blev min allra bästa vän.. och som bara dog, låg där blek som en dag i mars, bara dog.

Jag har hatat mig själv till den del där jag inte känt mig värd ett vanligt liv. Jag har känt mig värd inget alls snarare. Jag har haft sex mot min vilja om och om igen för att försöka känna mig älskad, fin. Jag har druckit sprit för att kunna känna glädje, känna mig som någon annan. Jag har glömt för att slippa minnas.

Det är mycket som hänt mig vid sidan av dessa större händelser i livet. Saker de som jag älskat har gjort emot mig. Saker som de jag älskat inte har gjort för mig. Jag har aldrig varit lyckligt lottad - förrän en dag för mer än fem år sedan.

Det är inget skämt när jag hävdar att jag blev kär i Martin vid första ögonkastet. Hans långa ögonfransar, svarta linne och norrländska dialekt till den där mörka rösten var som den bästa musikvideon jag sett. Ljudet, ljuset, rörelsen.. allt var perfekt med honom. Så fort vi satt bredvid varandra, så kunde vi inte låta bli att vilja ta på varandra, vilja vara nära. Och varje gång han satt bredvid, oavsett vilket år vi sågs, så blev jag mig själv, lugn. Jag behövde inte vara rolig, behövde inte vara någon annan. Jag var jag.

Att få träffa en kille som Martin kunde jag, egentligen, bara drömma om. Han är alltid lugn, alltid tyst och fin. Han skapar inte bråk med mig, ifrågasätter inte att jag är ledsen genom att skrika på mig eller sitta tyst, ignorera mig. Hans största rädsla är att jag ska gå medan min är att han ska be mig dra. Vi är som magneter till varandra tack vare det. Vi lämnar aldrig, vi ger inte upp.

Det var så många killar som ville förändra mig. Killar som bad mig tona ner mig själv, som tyckte jag skulle sluta plugga och bara jobba istället, som aldrig trodde på mig och som aldrig brydde sig heller. Killar som bara orkade lyssna på mitt första ord i en mening och som stängde av resten. Killar som fick mig att känna mig dum, poänglös. Att jag, vad jag ville säga, den jag var, inte var viktigt egentligen.

Alla fotbollsmatcher, alla timmar framför datorn, alla nej jag fick, alla gånger de gick ut och söp sig redlösa och kom hem, försökte ha sex med mig, och kastade bort mig med ett "men var tråkig då" när det inte gick. Alla gånger jag själv försökt bli tillfredställd, men känt mig som en pervers, äcklig hagga när jag frågat om jag också får komma idag. Hur jag fått höra dem dra gränser medan jag själv blivit av med mina jag en gång haft. Hur jag suttit natt för natt, dag för dag och undrat vad det ska bli av mig.

Så kom Martin..

Han har som reflex att krama om mig oavsett vilken tid på dygnet jag kommer och lägger mig i sängen. Han tar de där stora armarna, kramar mig hårt och kysser min panna - varje natt. Han kan mumla att han älskar mig i mitt öra, kan lämna små lappar på morgon med hjärtan på, kan ringa mig på sin lunch och säga "jag ville bara höra min lilla Nugget". Han som alltid låter mig vara med, alltid lyssnar på mig, alltid är min allra bästa vän.

Han var rädd för tjejer när vi träffades. Han var rädd att jag skulle skriva ut honom på internet, att jag skulle skälla på honom när han inte var beredd, att jag skulle blanda in mina vänner i våra bråk, att jag skulle ignorera honom i flera dygn, att jag skulle vara otrogen, att jag skulle såra honom med flit, att jag skulle.. allra särskilt.. inte få honom till en lyckligare kille än han redan var.

Och där stod jag, rädd för män. Rädd för att de skulle såra mig med flit.. inte få mig till att bli lyckligare än jag redan var.

Jag har inte alltid vetat vad jag vill. Jag skyller inte på mina föräldrar, de dåliga val av människor att umgås med eller jobbiga saker som hänt. Jag säger bara att vissa saker sker av en anledning. Det var kanske aldrig meningen att mitt liv skulle vara enkelt fram tills nu. Det var kanske inte meningen att jag skulle ha det lätt ifrån början till nu. Jag kanske skulle vara med om alla känslor, alla orättvisor, allt hat och allt mörker.. för att det skulle göra mig till den jag är idag.

Skulle jag önskat, så skulle jag aldrig velat att livets väg var så krokig, mörk och, många gånger, ensam att vandra på. Jag skulle önskat att vissa saker var lite lättare. Att jag i alla fall hade någon som älskade mig när jag var tretton-fjorton, att någon berättade om hur värd jag var både innan och efter min syster dog, att någon fångade mig de gånger när livet självt knappt kunde göra det längre.

Men.. men jag är mer tacksam än jag kan beskriva idag. Mer tacksam än ord kan förklara och handlingar kan visa. Jag är så tacksam som har Martin. Han slutar aldrig älska mig, slutar aldrig tycka att jag är viktig, att jag spelar någon roll.

Han övertygar mig om att jag gör det - och jag tror på honom.


Det är det som gör mig så säker på vad jag vill.

Likes

Comments