Det finns ett storslaget ord som jag vill använda för att beskriva tvåtusensjutton. Dysfunktionellt. Men det har inte varit hälften så dysfunktionellt som föregående år.

Tvåtusensexton hade en slutknorr på en dysfunktionalitet som var väldigt grov. Nog för att säga att det var det året som jag tog studenten, jobbade sönder min ork i stycken, blev fatalt och orubbligt kär i en klyscha som inte höll längre än en svensk sommar samt ville gå med i militären. Det året var tveklöst tungt. Så när tvåtusensjutton började var mitt huvud fortfarande på flykt och likaså min kropp som befann sig i Fredrikstad, Norge.

När det kommer till livskriser, flykt och mörk ångest så råkar jag vara en jävel på att riva upp mina sårskorpor, gå runt utan plåster och söka mig bort. Det var inte riktigt det jag höll på med tvåtusensjutton.

Kanske är det för att jag det nyligen föregångna året suktade efter någonting som känns utan att det behöver vara klyschig kärlek. Många vet (för det gör i alla fall jag) att jag är en enastående klyscha, en jävla sucker för allt det där kanderade tramset. (Inte för att all kärlek är kanderat trams men mycket är det.) Det här året klamrade jag mig istället fast i scengolv, kramade mikrofoner, sökte upp likasinnade, smakade på briljant poesi, diskuterade briljant poesi. Det var även det här året som jag gjorde en BRA verklighetsflykt och det var när jag flyttade till Wiks folkhögskola. Allting där har varit nya, starka vänskaper, ominösa mängder mousserande rosé, minst lika stora mängder text, glädje, eufori. Det har varit min oas.

Det är varje gång som jag tänker att det inte går att möta fler bra människor som jag råkar finna bra människor. Och jag dansar med dem och jag skålar in det nya året med dem och jag somnar under dåliga filmer med dem.

För att undgå klichéartade uttryck så ler jag när jag skriver om tvåtusensjutton och Wiks. Ett leende är liksom en antydan på att det nog har varit helt okej ändå.

För det har inte varit världens eufori. Jag tror aldrig att jag kan vara bekymmerslös i längre sträckor. Det finns alltid någonting som brusar upp som C-vitaminbrus. Alltid någonting som lägger sig i vägen och klämmer till mina nervtrådar.

Men jag känner mig mer vis. (Aj, klyschan där!) Och helt ärligt så känner jag mig emellertid stark, typ nästan orubblig. Nog för att jag råkar vara the crying queen med tusen olika emotionella tillstånd, men det känns som om allting börjar få sig en färg, ett syfte. Som om jag kan läsa av mig själv mycket bättre, registrera en tår för någonting annat än bara en tår. Jag har nog kommit mig själv lite närmare under det året som har varit, alltså verkligen närmare. Möjligtvis skriver jag detta för att jag i stunden råkar vara väldigt uppflugen och självsäker men jag hoppas och tror att jag faktiskt har kommit mig själv närmare.

Jag har åtminstone vågat lite mer. Färgat håret, gaddat mig, piercat mig, funnit små beståndsdelar som formar den jag är. Jag älskar personlig utveckling och den sitter likväl lika mycket i kläder och hår som i huvudet. Jag gillar att representera mig själv utåt på det sätt som jag finner mig själv under skinnet och jag tror att jag även där har funnit fler vägar och fler sätt att göra det på.

Nu hoppas jag självfallet och innerligt att tvåtusenarton innefattar lite mer äventyr, några fler gaddar och möjligheter till fler mikrofonkramar.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Mina senaste dagar på hemmaplan involverar: vegansk julmat, vin, umgänge, framtidsplaner, skrivtorka, förkylning, piercing (igen??), fest med feber, avsky, tristess, litervis med Cola zero, gym, längtan, metalltårar-spellistan på högsta volym, redigering av film, New Girl, månen i fiskarna (mmmm känslomässigt).

Likes

Comments

Fan.

Skrev en text som råkade försvinna. Skrev om rödvinscirklar på bord, purple rain, tvättstugepoesi, bakislördagar med internatvänner, Uppsala-häng, drömfångare och janssons frestelse - men allting försvann och min kropp är för bakfull för att skriva om allt igen.

Rullar upp till Hudik i alla fall. Torftigt.

Nedanför är min fantastiskt dysfunktionella lista som går under namnet dysfunktionellt vilket är en bra beskrivning på min musiksmak, mitt huvud och mina rutiner. (Givetvis med en tesked ironi!)

Nu hoppas jag att de sista dagarna av detta år blir klyschigt bra och att tvåtusenarton blir ett klyschigt bra år. Ge mig ett filmatiskt år med vänner, fester, vin och lite hångel. Eller ge mig bara lite mer pengar så att jag kan gadda mig igen.

Likes

Comments

Det finns fragment i minnesarkivet. Glömska är inte min talang, det är någonting jag vill anamma. Smörjer läpparna i apotekets hudsalva, försöker skriva en dikt om färgen vit, tänker på vita spermiefläckar som torkat in i sängkläderna, mjölkvita ögonglober som fått röda åskslingor på sig, en vit tandrad som möter min tunga i ett försök till att fyllehångla, vita lögner som ilar i tänderna som socker, vita natthimlar över två kroppar i extas, vitt brevpapper med kallelser till UMO, vita cigaretter.

Jag röker inte längre. Lyssnar på techno, drömmer om lagerlokaler eller tunnlar med statiska musiktrådar i neon som kramar min kropp. Jag drömmer om midnattsbarer med kakelväggar i London, att köpa en flaska Barefoot rosé när barerna har stängt och det är dags att spela dart och hångla hos ett gäng främmande britter som är musikproducenter. Eller bara att få lägga ett andetag i en halsgrop som luktar hem, tvättmedel. Spänt stirra på mobiltelefonen i väntan på uteblivna SMS.

Jag vill skriva om sådant som klämt sig fast i minnesarkivet. Jag vill sitta under vattenytan och kramas av det råa östersjövattnet. Ibland vill jag springa tills min ichiasnerv spricker och mina ben skrumpnar ihop. Andra gånger vill jag dricka så mycket rött Prego att mina inälvor blir blodröda istället för skärt rosa. Men jag vill också smeta ut gränserna likt de vore ögonskugga.

Jag orkar inte torktumla kallprat med människor som inte väcker mitt intresse. Jag vill inte vara diplomatisk. Eller passiv. Jag vill lyfta taket och sprutmåla väggarna när jag känner mig passionerad. Jag vill dansa ut varje kubikcentimeter av Tellus. Jag vill hångla.

Vet inte ens vad det här är. Gibberish två punkt noll. Här kräks jag kreativitet när jag egentligen bör kräkas fram en dikt. Jag har noll självkontroll, anlita mig.

Likes

Comments

​Från en sommar då mitt hår fortfarande var långt och mina problem ännu längre. 

Känner mig supermätt på inspiration. Innanför skallbenet en hel drös idéer, det är bara fingrarna som viker sig för tangentbordet och pennan. Alltid när jag ska sätta mig ned och "kräkas" så är det som om hela scenariot blir mycket mer allvarligare än vad det är. Lite som att man trär av sig kläderna, gör sig redo för lite samklang fast med sig själv och helt plötsligt blir jättegenerad för sina egna fingrar. Jag tror det sker för dem flesta, i synnerhet självkritiker. Min existens skriker självkritiker och paradox. Jag vill allt men allt måste också vara perfekt och på nålen till en explosion fast samtidigt så får jag ju gärna bryta upp alla tavelramar som finns och inte överdriva min existens men herregud man måste ju synas också så jag måste ju sträcka upp kragen lite och tala gott om mig själv men det finns ju dem som ser på det som ett slags form av självkärlek (som inte är bra och bara irriterar människor) så jag måste knyta munnen och luta mig tillbaka in i tapeten som om jag inte finns och låta mina alster tala för sig själv.

Nej, men helt ärligt. Idag satt jag i 3-4 timmar och bara skrev. Kräktes genom fingrarna och ned på tangentbordet som om det vore livsnödvändigt. Vilket det också är ibland. Separation och självinsikt tar mig till högre höjder inom mitt medvetande. Det är så nödvändigt. Och jag vill inte skriva på folks näsor om vad jag gör, vad jag tänker och hur fucked jag är ibland, men ibland så gör jag det ändå. Men alltså, ibland spricker mitt skinn av bra musik och ibland så går jag i trans av inspiration från andra munnar.

Det finns så mycket gott här i livet. Vår historia ska ned på papper och novemberhimlen är lilakrispig och månen stod full i flera dagar, grönt norrsken lekte i taket och jag har fastnat mellan raderna i flera böcker. Litteratur när den är som bäst ... Då mår jag. Och egentligen är det här bara en hel tjock geggig stream of consciousness och det kanske är svårförståeligt. Men jag sitter och flinar och pillar på mina nagelband, lyssnar på The Kooks och tänker på att lägga mig tidigare ikväll (mission impossible när en bor på internat och är omringad av social stimuli var en än vänder sig, men jag tror att jag lyckas för jag har tagit melatonin).

Likes

Comments

​Rinner med tåget till hemstan. Den står lutad mot oktober, bolmar rök ur sina skorstenar, socialdemokraterna står släckta på storgatan (framtidspartiet står det i alla fall). Vi äter Texas omtalade potatispoletter, har samtal utan punkter, spyr oredigerade tankar. Flickrummet känns nytt under fötterna. Rinner ned till mitt "nya" rum igen. Försöker skriva, mycket inspiration, kommer mest ingenting alls. Läser mest sådant jag skrev tvåtusenfemton när jag var upprymd, kär och började smutta på alkohol.

Likes

Comments

göteborska kakelväggar - ungdomliga explosioner ur en spritpenna - cirkus i munnen - bildkonst är den tystaste konstformen - kullersten - att bli full i kostym - moln i magen - virala fenomen - sociala medier är vårt vardagsrum - få patina - min idol har jag sett nu (och berömt!!) - bubbelgumshimmel - svarta oliver - golvlösa papperslösa utan kanter!! - du har växt in i det - tuggmostånd - stockholmsfixeringar - göteburgare - de spelade in The Square här - har fått det från morsan - en nysning är en orgasm

Likes

Comments

curry, kaffe, prat om kosmos / tre stycken smular sönder livet på bordsskivan / sitter en bit längre bort / noterar / vill gärna hoppa in men min röst ligger långt nere i gommen / början på september lägger sina fagra solkatter på kropparna och i håret / det är fint / en är fascinerad av ett instrument, en annan undrar lite vad som gömmer sig bakom ett sms / alkohol ikväll / tänk att det ska behövas hjälpmedel för att lätta på tyglarna / gafflar mot porslin / det känns som om jag balanserar på tre stolsben

vi är alla stoft av det större / alla en beståndsdel, ett fragment som håller hand med alla andra fragment / det finns ingen mellanluft / innanför tavelramen rymmer vi oss / curry, kaffe, prat om kosmos / de sitter en bit bort men vi går alla in i varandra / under skinn rinner liv på samma sätt som hos mig / våra bröstben kramar oss allihop / hennes hår smälter in i tapeten / hans sömmar går i bordet

det är september och det gröna hittar ut / vi hittar hem / lägger filten om oss / tre stolsben räcker för de andra bär upp min funktion / jag hänger på väggen hos er / ni ligger på golvet hos mig / även i vinter: en trädgård för oss


har lämnat hemstan, landat rätt, blivit familj med resten, druckit rosé (såklart, det är så välkänt), ömkat mig under fullmånen, sett alt-j i Stockholm (!!!), spytt ut lite eller mycket kreativitet, fascinerats av den kreativa energin som pulserar över hela området, älskat allt

Likes

Comments

jag gör

oftast ingenting åt att mitt rum är stökigt

jag ska

flytta hemifrån på söndag (ångest!)

jag kan

vara jävligt envis och påstridig, liksom helt likgiltig och helt oberörd

jag köper

alldeles för mycket second hand-prylar och kläder

jag borde

komma ifrån alla som är toxic

jag måste

verkligen börja packa inför flytt typ nyss

jag vet

alldeles för mycket om stjärntecken och alldeles för lite om hur man tvättar

jag tycker

inte om provocerande själar men jag tycker om jordnära själar

jag tänker

kanske lite för mycket på min ångest samt på andras ticks

jag förbrukar

jättemycket rosévin, deodorant och parfym

jag lyssnar

för tillfället på ambient musik

jag drömmer

ofta sinnessjuka drömmar om människor i min närhet

jag längtar

efter någonting som känns

jag fasar

mycket, nästan allt, men jag fasar nog mest att inte bli någonting mer än ett namn och några minnen

jag använder

på tok för mycket parfym

jag njuter

av att lämna spår

jag blir

väldigt drömsk ibland och försvinner bort i mitt egna huvud

jag äter

typ bara choklad

jag dricker

litervis med cola zero/pepsi max

jag brukar

meditera

jag tittar

på människor i profil när de inte vet om det

jag läser

för tillfället Alan Watts filosofiböcker

jag vill

hångla

Likes

Comments

Sommarens musor rinner mellan fingrarna. Jag känner mig maktlös. Känner mig som världens vassaste kant. Kommer explodera snart.

Har läst rysk poesi. Har ätit insikter. Dansat sönder tvivel. Känt mig frestad. Känt mig oemotståndlig. Känt mig nyfiken. Druckit litervis med rosé. Stått under regnet. Hatat. Hånglat. Ramlat och skrapat upp benen. Tvekat. Velat när allting är försent. Lämnat landet, lämnat någonting mer. Varit full. Varit jävligt glad. Jävligt ledsen. Trasig. Sjukt inspirerad. För snäll för mitt egna bästa. Lite för sur. Sms:at fel nummer. Somnat under långa tågresor. Gått på Håkan. Efterfestat. Tonat håret blåsilvrigt. Ångrat det. Ångrat mycket.

Men fan vad fint det är ändå.

Gatorna har känt mina nattliga äventyr. Mitt rum har känt min ångest och jag har fastnat i tapeten hos andra. Jag gillar begreppet lost soul. Jag har varit en lost soul. Och jag älskar att flyga. Fastnar lite överallt men det är så man gör - man strör lite stoft från sig själv i allas händer. Bara för att bli. Bara för att faktiskt vara.

Vad är dödsångest jämfört med det här? Ingenting kan ta det här ifrån mig i alla fall. Jag står på ett tak och känner morgonkrisp på mina kinder och jag är nog väldigt här. Jag har inte varit på så länge. Jag har bara sprungit fram före och ömkat mig själv som nostalgiker. Men det här. Det är spetsen på känslan. På allt.

En sista suck och stan kramar om mig länge. Lite hatkärlek. Ingen vet vad som blir. Det är det som är grejen.

Det finns så många lager sommar på mig. Förra sommaren var en kudde full av ingrodda tårar, miserabla kärleksförklaringar, lägereldar som knäppte under himlen, sjuhelvetes jävla stjärnfall, väldigt mycket hand på lår medan man åker bil, en hel del fyllor, alldeles för mycket jobb, kärlekscigaretter och självdestruktivitet, saknaden för vänner som förstår och står kvar, en massa jävla griniga gitarrer och ilskna trummor.

Den här sommaren var kanske likadan men jag går ur den med några fler insikter och lite mer självbelåtenhet. Det finns inget sommarguld i det här, å nej. Det här var en lekfull, regnig och ångestfylld sommar. Många timmars resande, borttappade syften och bekännelser som hamnat på fel bord. Men inget sommarguld. Sommarguldet från då går aldrig att återuppta.

Det är häftigt att det finns så mycket energi på min plats vid havet. Foten av havet. Där har jag suttit igen, lyssnat på gammal gråtmusik och tänkt på dig från förra sommaren. Nattdopp, lite sand i skorna. Har kramat gamla vänner, suttit i skogen tillsammans och låtit våra liv bli historier mellan blossen. Har fått upp ögonen för andras estetiska fingrar, hamnat i kläm mellan någons leende. Wow. Människor är häftiga. Det är häftigt att leva.

Det här har varit kantigt och explosivt.

Det var osammanhängande och flummigt att skriva. Kändes som en ojämn explosion. Gillar den. 

Likes

Comments