curry, kaffe, prat om kosmos / tre stycken smular sönder livet på bordsskivan / sitter en bit längre bort / noterar / vill gärna hoppa in men min röst ligger långt nere i gommen / början på september lägger sina fagra solkatter på kropparna och i håret / det är fint / en är fascinerad av ett instrument, en annan undrar lite vad som gömmer sig bakom ett sms / alkohol ikväll / tänk att det ska behövas hjälpmedel för att lätta på tyglarna / gafflar mot porslin / det känns som om jag balanserar på tre stolsben

vi är alla stoft av det större / alla en beståndsdel, ett fragment som håller hand med alla andra fragment / det finns ingen mellanluft / innanför tavelramen rymmer vi oss / curry, kaffe, prat om kosmos / de sitter en bit bort men vi går alla in i varandra / under skinn rinner liv på samma sätt som hos mig / våra bröstben kramar oss allihop / hennes hår smälter in i tapeten / hans sömmar går i bordet

det är september och det gröna hittar ut / vi hittar hem / lägger filten om oss / tre stolsben räcker för de andra bär upp min funktion / jag hänger på väggen hos er / ni ligger på golvet hos mig / även i vinter: en trädgård för oss


har lämnat hemstan, landat rätt, blivit familj med resten, druckit rosé (såklart, det är så välkänt), ömkat mig under fullmånen, sett alt-j i Stockholm (!!!), spytt ut lite eller mycket kreativitet, fascinerats av den kreativa energin som pulserar över hela området, älskat allt

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

jag gör

oftast ingenting åt att mitt rum är stökigt

jag ska

flytta hemifrån på söndag (ångest!)

jag kan

vara jävligt envis och påstridig, liksom helt likgiltig och helt oberörd

jag köper

alldeles för mycket second hand-prylar och kläder

jag borde

komma ifrån alla som är toxic

jag måste

verkligen börja packa inför flytt typ nyss

jag vet

alldeles för mycket om stjärntecken och alldeles för lite om hur man tvättar

jag tycker

inte om provocerande själar men jag tycker om jordnära själar

jag tänker

kanske lite för mycket på min ångest samt på andras ticks

jag förbrukar

jättemycket rosévin, deodorant och parfym

jag lyssnar

för tillfället på ambient musik

jag drömmer

ofta sinnessjuka drömmar om människor i min närhet

jag längtar

efter någonting som känns

jag fasar

mycket, nästan allt, men jag fasar nog mest att inte bli någonting mer än ett namn och några minnen

jag använder

på tok för mycket parfym

jag njuter

av att lämna spår

jag blir

väldigt drömsk ibland och försvinner bort i mitt egna huvud

jag äter

typ bara choklad

jag dricker

litervis med cola zero/pepsi max

jag brukar

meditera

jag tittar

på människor i profil när de inte vet om det

jag läser

för tillfället Alan Watts filosofiböcker

jag vill

hångla

Likes

Comments

Sommarens musor rinner mellan fingrarna. Jag känner mig maktlös. Känner mig som världens vassaste kant. Kommer explodera snart.

Har läst rysk poesi. Har ätit insikter. Dansat sönder tvivel. Känt mig frestad. Känt mig oemotståndlig. Känt mig nyfiken. Druckit litervis med rosé. Stått under regnet. Hatat. Hånglat. Ramlat och skrapat upp benen. Tvekat. Velat när allting är försent. Lämnat landet, lämnat någonting mer. Varit full. Varit jävligt glad. Jävligt ledsen. Trasig. Sjukt inspirerad. För snäll för mitt egna bästa. Lite för sur. Sms:at fel nummer. Somnat under långa tågresor. Gått på Håkan. Efterfestat. Tonat håret blåsilvrigt. Ångrat det. Ångrat mycket.

Men fan vad fint det är ändå.

Gatorna har känt mina nattliga äventyr. Mitt rum har känt min ångest och jag har fastnat i tapeten hos andra. Jag gillar begreppet lost soul. Jag har varit en lost soul. Och jag älskar att flyga. Fastnar lite överallt men det är så man gör - man strör lite stoft från sig själv i allas händer. Bara för att bli. Bara för att faktiskt vara.

Vad är dödsångest jämfört med det här? Ingenting kan ta det här ifrån mig i alla fall. Jag står på ett tak och känner morgonkrisp på mina kinder och jag är nog väldigt här. Jag har inte varit på så länge. Jag har bara sprungit fram före och ömkat mig själv som nostalgiker. Men det här. Det är spetsen på känslan. På allt.

En sista suck och stan kramar om mig länge. Lite hatkärlek. Ingen vet vad som blir. Det är det som är grejen.

Det finns så många lager sommar på mig. Förra sommaren var en kudde full av ingrodda tårar, miserabla kärleksförklaringar, lägereldar som knäppte under himlen, sjuhelvetes jävla stjärnfall, väldigt mycket hand på lår medan man åker bil, en hel del fyllor, alldeles för mycket jobb, kärlekscigaretter och självdestruktivitet, saknaden för vänner som förstår och står kvar, en massa jävla griniga gitarrer och ilskna trummor.

Den här sommaren var kanske likadan men jag går ur den med några fler insikter och lite mer självbelåtenhet. Det finns inget sommarguld i det här, å nej. Det här var en lekfull, regnig och ångestfylld sommar. Många timmars resande, borttappade syften och bekännelser som hamnat på fel bord. Men inget sommarguld. Sommarguldet från då går aldrig att återuppta.

Det är häftigt att det finns så mycket energi på min plats vid havet. Foten av havet. Där har jag suttit igen, lyssnat på gammal gråtmusik och tänkt på dig från förra sommaren. Nattdopp, lite sand i skorna. Har kramat gamla vänner, suttit i skogen tillsammans och låtit våra liv bli historier mellan blossen. Har fått upp ögonen för andras estetiska fingrar, hamnat i kläm mellan någons leende. Wow. Människor är häftiga. Det är häftigt att leva.

Det här har varit kantigt och explosivt.

Det var osammanhängande och flummigt att skriva. Kändes som en ojämn explosion. Gillar den. 

Likes

Comments

Likes

Comments

Midsommar stod i regn, har gjort en svårslagen ångest/bakislista på spotiy, sett filmen Mommy som för övrigt är min nya favoritfilm och påbörjat boken Stäppvargen vilken är episkt bra. Försökt skriva men läser hellre.

Likes

Comments

Trivs när jag befinner mig på resande fot. Hinner liksom inte riktigt återuppta andan förrän jag tar tåget och/eller flyget någon annanstans. En bombastisk och påtaglig svält för världen smärtar och svider och ekar i bröstkorgen. Lite impulsivt och oplanerat for jag då till Egypten, ett av mina favoritställen som pulserar av nostalgi. Har varit många gånger i denna hetta, gömt mig under parasoll, fascinerat sugit in åsynen av havets förunderliga och makalösa liv, bränt skinnet under den flammiga solen. Och här är jag då återigen.

Visserligen en kortvarig vistelse (åker hem på lördag) men jag tänker inte parkera fötterna där hemma alltför länge. Det finns fler ställen att besöka, i synnerhet gamla platser som jag blöder för. Är en svulstig nostalgiker med hål i kroppen. På gott och ont såklart.

Det är bara så himla vackert här. Så annorlunda jämfört med allt annat. Mitt uppe i allt kan jag sitta i en taxi, blicka ut genom fönsterrutan och känna hur kroppen grinar efter Los Angeles (nostalgiker som sagt), men hur vackert och annorlunda är inte detta? Luften är torr, inte kvalmig, himlavalvet saknar moln och är endast skärt blått, nästan intill snudden på vitt. Havet är obevekligt det mest turkosa som finns. Det är så fint också när solen släpper greppet om himlen, rullar ned och blir en tunn, sockrig rodnad längs med horisonten, kramar bergen som ligger och flyter på havsytan längst bort.

Ja, lite nostalgisk får man väl bli på förhand. Som alltid.

Har, förutom att bada, dricka litervis med vatten och cola light, sprungit flera mil på löpbandet och umgåtts med mamma och Rebecca, läst ut Parfymen av Patrick Süskind. Varför jag ens letade upp den på nätet och köpte den var finurligt nog för att jag hade sett en intervju med Kurt Cobain där han påstod att det är ett av de bästa litterära verk som skrivits. Jag kunde inte motstå frestelsen att läsa det då en av mina största förebilder beskrev det som en häpnadsväckande story om en mördare och hans känslor. Jag tyckte dock inte att storyn utgjorde den största vikten i boken utan snarare språket. Språket är så färgsprakande och explosivt, jag läste glupskt ut boken på nolltid. Jag brukar säga det som så, att böcker är mitt bästa bränsle för att skriva. Efter några böcker med bra språk drar mitt skrivande igång rejält. Typ som nu.

Rekommenderar starkt Parfymen om man är ute efter tungt och färgrikt språk!

Likes

Comments

Förutom att jag har uppgraderat mig till en apple-dator, så har jag läst ut en fantastisk bok samt stuckit iväg väldigt impulsivt till Uppsala för att läsa lite på scenen.

Först och främst vill jag ju poängtera hur behagligt det är att ha en dator som inte hakar upp sig och blir överhettad på några minuter. Nu kommer jag mycket lättare kunna överföra bilder, redigera film och dylikt. Dessutom väger ju den här knappt någonting (även om det är en Pro) så jag kommer tveklöst att ta med mig den när jag är ute och flänger i kollektivtrafiken och/eller i andra städer.

Sedan måste jag ju självfallet berömma boken. Ett fantastiskt språk genom hela boken trots att de sista sidorna har extremt klyschiga tendenser. Många stiliga metaforer och tankeväckande meningar. Rekommenderar starkt!

Vad befattar scenen i Uppsala och poeterna som jag umgicks med, så var det mycket givande och bra att få komma bort lite grand för att låta konsten flanera uppe på scenen. Det blir så mycket mäktigare att låta konsten ta scengolvet när man har suttit så många dagar och nätter med att skriva. Och att hänga med andra poeter var himla roligt!

Jag mötte upp Emanuel och Charlie från Polemik men mötte även många andra modiga och fina poeter med olika ursprung. Scenen hölls igång av en förening som heter Ingen människa är illegal och dessa stödjer dem papperslösa i Sverige. Det var himla häftigt att få höra dikter på andra språk!

Imorgon drar jag till Stockholm för att umgås och dricka vin samt gå på en antagningsträff till Jakobsbergs folkhögskola.

Likes

Comments

Tänkte slänga in lite blandad musik. Musik gör stor skillnad. Musik är väl bättre än det mesta.

Likes

Comments

Lite roligare selfies med systemkameran. Lite roligare färger i mitt redigeringsprogram.

Idag känner jag mig bara så himla gäckad. Det är fruktansvärt hur dålig vården är egentligen. Nu tänker jag inte slå mig ner på stolen, fläta samman fingrarna på bordet och påbörja en klagovisa som heter tyck-synd-om-mig för det har ingenting med mitt mående att göra. Jag tänker bara rent allmänt på hur dålig vården är gentemot ungdomar som mår dåligt.

Jag har ett flertal exempel på där jag har fått dörren stängd framför mig, där personalstyrkan har bedömt mig som "välmående" då jag har burit på ett leende någon gång emellanåt och skrattat. Mitt fysiska attribut är, enligt vårdens mätstockar, helt okej. Jag är inte låg- eller överviktig. Jag har inga självskador som syns. Och redan det bidrar till att blickarna blir mildare och mindre rädda för mig, lite fler "men du verkar ju må bra". Grejen är väl att mitt mående pendlar väldigt drastiskt. Bara för att jag ler under mitt möte med en kurator eller psykolog så betyder det inte att jag bär med mig leendet hem sedan, jag kan lika gärna vältra runt i ett kilo självömkan och tusen liter tårar timmen efteråt.

I alla fall så vill jag betona det här med väntetid. Hur lång det kan ta för att få hjälp. Sist jag kände för en samtalskontakt var för över tre månader sedan. Säkerligen någon gång i slutet av januari eller i början av februari när jag åter höll på att gå in i väggen. Jag fick kallelse till hälsocentralen idag. Cirkus 90 dagar senare.

Om vi då tänker oss att jag hade släckt min lampa då, tagit livet av mig under den tiden? Nu är det bara en tanke. Men 90 dagar, 3 månader, är trots allt en lång tid. Det värsta är att det första de erbjuder mig är medicinering. Inte samtalskontakt med detsamma. Nej, piller. Piller som, enligt mig, gör en apatisk, okänslig, stänger av motorerna för känslor. Jag vill inte inte känna, tvärtom. Jag vill känna allt. Jag vill kunna gråta, vara glad. Jag ville bara prata för tre månader sedan för jag var kanske inte så stabil.

Men eftersom jag då, återigen, verkar må så bra idag - eller ja, det säger jag ju själv - då kanske samtalskontakten inte är behövlig? Jag sitter och tänker efter. Så säger jag att jag kan ta emot den. Jag har alltid tyckt om att prata om hur jag känner och tänker mig att det kan vara ypperligt behövligt i detta fall då jag är i ett stadie som är väldigt oklart. Gått klart gymnasiet, ska väl flytta snart, måste lämna ifrån mig lite dödsångest. Ge mig samtalskontakt, säger jag.

Några veckors väntetid. Återigen ett väntrum. Men ja, det finns ju självfallet piller som "stabiliserar" måendet än så länge om jag vill ha det under tiden. Avböjer vänligt. Nej tack.

Så tänker jag på dessa människor som inte riktigt vågar söka hjälp. Och om de nu slutligen och äntligen vågar, så måste de vänta? Ibland dröjer det veckor, ibland månader. I extrema fall kan det dröja år innan man hamnar rätt. Jag har pratat med andra som har känt sig omkringkastade till små rum där de inte riktigt reder ut problemen utan snarare spinner vidare på att ja, det finns ju medicinering om du vill ha det, och så dröjer det ju självfallet några veckor innan det blir någon ledig tid hos den där människan med "legitimerad" framför sitt namn. Vi alla bara går runt och väntar på de mer professionella människorna. Och jag vet att vården saknar resurser. Och det är ju miserabelt.

Tänk så många liv som slocknar bara för att väntetiderna kan bli så långa. Det är ju, likt jag precis nämnt, helt jävla miserabelt.

Ja, nej, jag är nog helt genomfrustrerad. Vill bara kasta någonting riktigt tungt och hårt på systemet. Fy fan.

Likes

Comments