Förutom att jag har uppgraderat mig till en apple-dator, så har jag läst ut en fantastisk bok samt stuckit iväg väldigt impulsivt till Uppsala för att läsa lite på scenen.

Först och främst vill jag ju poängtera hur behagligt det är att ha en dator som inte hakar upp sig och blir överhettad på några minuter. Nu kommer jag mycket lättare kunna överföra bilder, redigera film och dylikt. Dessutom väger ju den här knappt någonting (även om det är en Pro) så jag kommer tveklöst att ta med mig den när jag är ute och flänger i kollektivtrafiken och/eller i andra städer.

Sedan måste jag ju självfallet berömma boken. Ett fantastiskt språk genom hela boken trots att de sista sidorna har extremt klyschiga tendenser. Många stiliga metaforer och tankeväckande meningar. Rekommenderar starkt!

Vad befattar scenen i Uppsala och poeterna som jag umgicks med, så var det mycket givande och bra att få komma bort lite grand för att låta konsten flanera uppe på scenen. Det blir så mycket mäktigare att låta konsten ta scengolvet när man har suttit så många dagar och nätter med att skriva. Och att hänga med andra poeter var himla roligt!

Jag mötte upp Emanuel och Charlie från Polemik men mötte även många andra modiga och fina poeter med olika ursprung. Scenen hölls igång av en förening som heter Ingen människa är illegal och dessa stödjer dem papperslösa i Sverige. Det var himla häftigt att få höra dikter på andra språk!

Imorgon drar jag till Stockholm för att umgås och dricka vin samt gå på en antagningsträff till Jakobsbergs folkhögskola.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Tänkte slänga in lite blandad musik. Musik gör stor skillnad. Musik är väl bättre än det mesta.

Likes

Comments

Lite roligare selfies med systemkameran. Lite roligare färger i mitt redigeringsprogram.

Idag känner jag mig bara så himla gäckad. Det är fruktansvärt hur dålig vården är egentligen. Nu tänker jag inte slå mig ner på stolen, fläta samman fingrarna på bordet och påbörja en klagovisa som heter tyck-synd-om-mig för det har ingenting med mitt mående att göra. Jag tänker bara rent allmänt på hur dålig vården är gentemot ungdomar som mår dåligt.

Jag har ett flertal exempel på där jag har fått dörren stängd framför mig, där personalstyrkan har bedömt mig som "välmående" då jag har burit på ett leende någon gång emellanåt och skrattat. Mitt fysiska attribut är, enligt vårdens mätstockar, helt okej. Jag är inte låg- eller överviktig. Jag har inga självskador som syns. Och redan det bidrar till att blickarna blir mildare och mindre rädda för mig, lite fler "men du verkar ju må bra". Grejen är väl att mitt mående pendlar väldigt drastiskt. Bara för att jag ler under mitt möte med en kurator eller psykolog så betyder det inte att jag bär med mig leendet hem sedan, jag kan lika gärna vältra runt i ett kilo självömkan och tusen liter tårar timmen efteråt.

I alla fall så vill jag betona det här med väntetid. Hur lång det kan ta för att få hjälp. Sist jag kände för en samtalskontakt var för över tre månader sedan. Säkerligen någon gång i slutet av januari eller i början av februari när jag åter höll på att gå in i väggen. Jag fick kallelse till hälsocentralen idag. Cirkus 90 dagar senare.

Om vi då tänker oss att jag hade släckt min lampa då, tagit livet av mig under den tiden? Nu är det bara en tanke. Men 90 dagar, 3 månader, är trots allt en lång tid. Det värsta är att det första de erbjuder mig är medicinering. Inte samtalskontakt med detsamma. Nej, piller. Piller som, enligt mig, gör en apatisk, okänslig, stänger av motorerna för känslor. Jag vill inte inte känna, tvärtom. Jag vill känna allt. Jag vill kunna gråta, vara glad. Jag ville bara prata för tre månader sedan för jag var kanske inte så stabil.

Men eftersom jag då, återigen, verkar må så bra idag - eller ja, det säger jag ju själv - då kanske samtalskontakten inte är behövlig? Jag sitter och tänker efter. Så säger jag att jag kan ta emot den. Jag har alltid tyckt om att prata om hur jag känner och tänker mig att det kan vara ypperligt behövligt i detta fall då jag är i ett stadie som är väldigt oklart. Gått klart gymnasiet, ska väl flytta snart, måste lämna ifrån mig lite dödsångest. Ge mig samtalskontakt, säger jag.

Några veckors väntetid. Återigen ett väntrum. Men ja, det finns ju självfallet piller som "stabiliserar" måendet än så länge om jag vill ha det under tiden. Avböjer vänligt. Nej tack.

Så tänker jag på dessa människor som inte riktigt vågar söka hjälp. Och om de nu slutligen och äntligen vågar, så måste de vänta? Ibland dröjer det veckor, ibland månader. I extrema fall kan det dröja år innan man hamnar rätt. Jag har pratat med andra som har känt sig omkringkastade till små rum där de inte riktigt reder ut problemen utan snarare spinner vidare på att ja, det finns ju medicinering om du vill ha det, och så dröjer det ju självfallet några veckor innan det blir någon ledig tid hos den där människan med "legitimerad" framför sitt namn. Vi alla bara går runt och väntar på de mer professionella människorna. Och jag vet att vården saknar resurser. Och det är ju miserabelt.

Tänk så många liv som slocknar bara för att väntetiderna kan bli så långa. Det är ju, likt jag precis nämnt, helt jävla miserabelt.

Ja, nej, jag är nog helt genomfrustrerad. Vill bara kasta någonting riktigt tungt och hårt på systemet. Fy fan.

Likes

Comments

Så vi bara står, inhalerar. Kanske är stan bara väldigt utnött, alldeles för trött för prestationer. Lägger sig dåsig jämte oss, pustar ut. Skriande måsar seglar förbi på luftvågor, jag räknar mina andetag.

Stoltheterna har blivit vardagsmat, rubrikerna lyder: kommunen vill satsa. Påtagliga paradoxer, många munnar pratar men få lägger ned gaffeln och reser sig upp. Alla bara sitter och äter middag med normer, konflikter är svårhanterliga när alla drar sina diplomatiska leenden hack i häl.

Klickcigaretter, trasiga ungdomar som tar svordomar i munnarna. Knulla din mamma. Familjer inskrivna hos soc, ingen stolthet i det men det kan bli något när de sätter etiketten maskrosbarn på sig själva och börjar producera rappmusik. Baxade cyklar, finfördelar haschkulor på bakgården, rullar, tänder, inhalerar. Ödslig biograf som endast tar kort, somrarna här är nästintill outhärdliga men väldigt mysiga om du inte jobbar. Jobbar du så är det så lätt att gå in i väggen, psykisk ohälsa och ungdomsmottagningen, kuratorer fattar noll och jag orkar inte tänka på kondomer när jag är sugen. Stoppa kuken i mig bara så lever vi tillsammans, lyfter taket tills vi krockar med månen.

Men så får man kanske inte säga. Mycket som man sväljer trotsigt för att slippa förorena luften för andra. Konflikter. Det är just det. Lägger du ned någonting på bordsskivan så rätar de till sina kroppar, harklar, ett belevat leende och så kavlar de långsamt upp sina ärmar, tar sina politiskt korrekta ställningar. En, enligt dem, punkt för konflikten landar från deras mun på bordet, spottloska. Slutdiskuterat.

Så vi bara går, exhalerar. Fuktig asfalt och natten tömmer gator på folk. Jalusier åker ned, täcker för, gömmer missbruk, vänsterprassel, depressioner, kanske lite porrsajter också. Folk är bra märkliga, det är tur att de inte alltid ränner runt utomhus. Det är tur att alla har någonstans att ta vägen, oftast. Låsta dörrar, namnskyltar och ingen reklam tack!

Och vem är jag då? Snodd i håret, solblekta denim, du har mig på bokstaven A i kontaktlistan. En sån där jävla nagelflisa som envisas med att stanna när du försöker dra bort den. Fast du säger adjektiven: klok, snäll, ömtålig. Ömtålig som innehållet i en kartong märkt med “fragile”. Fast jag skickas inte någonstans. Bara regelbundet mellan Besvärsgatan och Vintervägen. Mamma, pappa, barn är ett fantastiskt koncept, har jag berättat om det förut?

Så jag inhalerar igen, denimtyget har sugit upp all cigarettlukt, säger: jag är rädd. Rädd att jag ska bli lika trött som stan. Att jag ska bli en sådan där som spottar på bordet, en korrekturläsare. En inskränkt avkomma. Mina föräldrars slaggprodukt. Jag vill ju vara unik, påstår jag i världen som dryper av klichéer. Vill inte smälta in i väggarnar, bli min egna tapet. Vi är ändå cyniker, låt oss snacka.

Så vi bara stannar. Räknar mina andetag igen, du svarar inte. Det är nog försent för allt ändå.


Likes

Comments

Råkade ta med mig kameran ut en kväll, de andra läppjade på öl och jag tyckte att jag var så hemlighetsfull som fotograf men icke, de visste hela tiden. Värmen börjar kapsla in staden med förhoppningar om en pålitlig sommar, framtiderna våra är skört knäcke, snart blir väl allting mjukbröd och så kanske jag blir överens med ölsmak, kaxig storstadsmentalitet och fattiga studentkorridorer.

Likes

Comments

​​Förutom valborgsfyllor, majkasor, arbetsdagar, språklösa timmar i min ensamhet, sociala sammanhang med mycket känslor och vältalig skönlitteratur (​Igelkottens elegans som jag tipsar till hela världens befolkning), tidig morgonträning, redaktionsarbete och eget skrivarbete, så gör jag inte mycket mer. Spekulerar kring framtiden, självfallet. Kanske cyklar lite för mig själv. Ja, just det: pratar i telefon väldigt mycket. Spekulerar lite allmänt kring livet också.

Ja, okej. Jag har kanske väldigt mycket för mig. Fast samtidigt inte. Jag gillar ju vardagen. Jag jämrar mig inte allt för ofta när jag ska göra saker. Jag vill göra någonting. På senare tid känner jag verkligen hur kroppen ekar efter någonting som känns. Behöver inte vara kopplat till kärlek för kärlek, likt jag tidigare nämnt, är så överskattat för min hjärna för tillfället. Jag vill bara känna någonting ändå. Adrenalinrus inför scener, nya människoansikten, kanske lite hud. Vill läppja på vinet i mitt glas och se någonting spektakulärt. Föreställningar, konst, slagsmål, eldar. Någonting. Vill sitta lutad mot ett tågfönster och korsa landet, se träden och städerna rinna förbi mig. Vill verkligen bara känna något. Ställa mig i elden. Känna något. Någonting utöver min vardag och allt som är så förutsägbart. 

Fast i och för sig. Allt det där ligger ju framför mig egentligen. Så mycket. Det bara bultar frenetiskt. Kom och ta mig, typ. Maj månad är min månad av alla möjliga anledningar. Det känns och det svider som det oftast alltid gör. Därför bjuder jag på ett melankoliskt stycke här nedanför. 

inte inatt igen, inte igen
och igen blir nu
som vanligt när geväret laddas om
balanserar på nålar i hallen som om
allting är en väntan
rusningstrafik bakom huden
harhjärta
sömnen lade sig för länge sen
lämnade mig i havet av lakan
som du
och lampsken kramar mig i mörkret
vågar inte andas för mycket luft
de har skurit upp den, lämnat den sådä
uppskuren och mörbultad
som du
väjade för utdragna händer
drog loss båtar från varje hamn
inte lönt att stanna, vänta, vänta
som du
men flaskhalsar är sensuella
i sin böjning
lägg livet mot en kant, skruva
av alla korkar,
stäng ytterdörren innan du går
gråten rinner av alla fönster
inga spår av regn
väntar länge
som du
blev kvar

Likes

Comments

Likes

Comments

Att vara kär och fylla varje centimeter av huvudet med en annan människas existens och värde är fantastiskt. Att djupdyka i någon annans hav är klanderlöst fantastiskt. Att tappa bort sig i en annans skog är en aning läskigt, ändock fantastiskt. Att ligga med örat tryckt mot en bröstkorg och höra refrängen spelas om och om igen utan att tröttna - det är väl ändå väldigt fantastiskt. Upplevelsen av att tråna, sukta, längta, frukta, blöda, avsky och drömma - den är fantastisk. För ingenting har samma temperatur som kärleken. Inte vad jag vet. Adrenalinorkestern som spelar i kroppen när man går upp på scenen eller ska ringa ett viktigt samtal går inte att ställa mot kärlekens adrenalinensemble.

Världen är väldigt kvadratisk och kantig. Den blir så böljig och mjuk och fylld av cirklar när kärleken äntrar scenen. Morgnarna blir någonting annat än en väckarklocka som kastar sten på drömmar. Solen lägger sig mot husväggar och slickar dem oskyggt, frukost får smak av annat än papper och luft. Förbipasserande tycks förtjäna ett eller två leenden och det gör ju ingenting att jackan är för tunn för luften där ute.

Men - här kommer det efterlängtade men som är så nödvändigt i allt - det är känslorna som agerar ledare för kärleken och det är där vi ramlar i vad som gör ont. Medan kärlek blomstrar som en färdig vårsäsong så springer känslorna runt likt yviga höns. Känslor är svåra för vi har inget riktigt sätt att kommunicera med dem på. De bara finns och gör som de önskar, utan att riktigt ta hänsyn till hur verkligheten ter sig. Är det kallt ute? Ja, då kan de räcka oss en alldeles för tunn jacka. Är det varmt ute? Ja, då blir det förmodligen den där dunjackan.

Vi faller i otid, ställer oss upp i otid. Känslor tar oss i handen för människor som vi egentligen inte bör vara kära i, enligt moral och annat. Känslor släpper taget om oss när vi befinner oss i trygga förhållanden. Ett svek välter ett till svek, och ett till svek. Slutligen har vi famnarna fulla av svek och sviker själva. Böjliga, mjuka cirklar blir onda cirklar och onda cirklar blir vår verklighet.

Men vad vet jag egentligen. Ämnet är väldigt utnött och skrattretande. Jag lät bara fingrarna gå på tangentbordet. Annars lyssnar jag på bra musik och njuter av en onsdag, om man kan göra det?


Likes

Comments

Livet är så fruktansvärt oförutsägbart, döden lurar bakom varje hörn. Kroppar bara finns och sedan ligger dem halva på gatorna, styckade och nedkörda i vad som skulle kunna sägas vara en plötslig och oväntad död.

Visst gillar en inte oväntade saker. En del företeelser kan vara trevliga, men döden är bara ett abrupt slut på allt. Oförnekligen äckligt och eländigt. Så mycket tragedi som regnar över kontinenterna. Och för vissa är det vardagsmat. För andra är det fullständig panik och oförstånd.

Vi förstår ju inte att det faktiskt händer i lugna, harmoniska Stockholm där SL rullar blått och höghusfasaderna står klädda i mjuka färger. Det råder fattigdom från plastmuggar som sträcks upp i väntan på småmynt och sedlar, det är väl det som har tillkommit på senare dagar. Den här grådaskiga fattigdomen som lägger sig i kontrast mot pälsjackorna och kostymerna. Viktigpetter möter zigenarmuggen vid varje gatuhörn och de har väl aldrig riktigt kommit överens. De flesta blundar ju. Är det kanske där allting börjar? Att man blundar. För sedan inträffar det mindre harmoniska och mindre lugna anfallet när man inte har råd att blunda eller kolla bort. Då måste man helt enkelt springa för att inte mista livet.


Och liv. Ja, det finns gott om liv. Tusentals, miljontals. Inklämda i lägenhetskomplex och villor ute i förorterna. Med kostnader som reser sig upp mot taket och kvadratmetrar som sugs upp för varje år som går. Barndomar, skolresurser som stramas åt, psykisk ohälsa som gör intrång i klassrummen, övertid på jobben, bråk och tjafs, middagsbord som dukas upp men aldrig besöks. Så mycket ojämnheter som jämnas ut när katastrofregnet drabbar oss. Insikten om gemenskap faller lika snabbt och vi öppnar upp våra hem för då plötsligt förstår vi att vi är många och att döden är slutskedet. Allt det andra är bara en utfyllnad för livet.

Likes

Comments