Jag köpte mig lite vattenfärger, penslar och block för att få utlopp för mina känslor.

Likes

Comments

Gamla insikter ramlar på nya, de ligger ihoptrasslade som en bunt med retsamma kablar som inte vill lösgöra sig från varandra. Försöker strukturera upp allting i respektive arkiv men oredan är tokigt envis med mig. Frågetecknen simmar runt i mitt huvud tillsammans med alla drömmar. Helt plötsligt väger de där drömmarna så mycket, hänger som tunga moln över mitt slokande huvud. Huller om buller, fler drömmar tillkommer, gjuter in sig i massan. Vad händer med alla drömmar när de blir sådär retligt många så man inte vet vad man ska börja med? Hoppa över förrätten, rakt in i varmrätten eller norpa åt sig efterrätten med detsamma? Vad händer om man ingenting rör? Ruttnar allting?

Vad händer med alla som sitter vid samma bord som mig? Vill de dela på maten, vill de ha den för sig själva eller vill de ingenting alls ha? En del sitter med knäppta händer, andra rullar tummar, en tredje del kollar över axeln. Alla väntar. På mig? Ja, på mig.

Bestäm dig för guds skull. Vad vill du ha?

Jag kollar ned i soppan av insikter, drömmar och fruktan. Försvagad och illa till mods, visarna springer runt i cirklar över klockan, säsongerna föds och dör utanför mitt fönster.

Likes

Comments

Järnvägsskenorna rinner under tågkroppen, kilometer efter kilometer växer sitt avstånd mellan hud och hud. Någonstans där ute lägger sig molnen mot kanten av jorden tellus, redo att smetas ut till endast ett tunt, tunt lager av krisp mot moder jord. Det är hennes täcke.

Och någonstans lägger en själ sina kärleksfrön i en annans kupade händer. Jag vet hur de där fröna ser ut, jag har känt dem. Det gör mig visserligen ingenting. Jag har ord som jag lämnat på en huvudkudde, ord som jag hoppas ska omhändertas. Ord som en själ var hungrig för men som en annan fick. Min fågel.

Så är livet fördelat i månader, dagar, minuter och sekunder. I ögonvrån växer tårar tillsammans med vårens grönska. Tårar på gott och ont. Salt och sött. En morgon beblandas med en kväll. Jag tappar alla klockor jag äger.

Järnvägsskenorna rinner under tågkroppen, kilometer efter kilometer växer sitt avstånd mellan tanke och kropp. Jag går av vid min slutdestination men glömmer mitt syfte någonstans på sätet tillsammans med alla tankar jag har.


Likes

Comments

Dem faller ihop i en kärlekshög bland lakan som slår knut på deras lemmar, andas varmt mot kalla fönster. Hennes hjärta mot hans tinning. Rytmen går hand i hand med hennes. Hon ritar åttor på hans bröstkorg, hans fingrar rinner genom hennes hår. Under vinylbruset viskar hon kärlek i hans öron.

Likes

Comments

Jag vet hur det känns att tappa syftet i golvet. Jag har gjort det några gånger under mina 19 år. Ibland har jag självmant valt att välta ut det och inte plocka upp det, andra gånger har jag varit så uppslukad av något annat så jag har inte märkt att det inte längre finns i mina händer.

Jag vet hur det känns att vakna upp och vara fel. Jag vet hur det känns att kolla klockan och se en evighet istället för tiden. Jag vet hur det känns att stå i duschen i över en timme och ändå känna sig fatalt smutsig.

Jag har saknat mig själv och jag har saknat känslan av att stå upprätt med ett eget leende istället för någon annans. Jag har vandrat på fel gator och hamnat i fel famnar, gråtit för fel orsaker och sprungit i fel riktning. Jag har sparat fel minnen och trott fel om människor, drunknat i fel ögon och raderat fel nummer. Jag har somnat för sent och vaknat för tidigt, druckit för mycket och dansat för lite.

Jag har tryckt livet mot sin kant. Jag har romantiserat en kärlek som saknat fyra stolsben och ett ryggstöd, en kärlek som varit så naken och full av gift. Jag har älskat löften som kastats ut av mani, jag har levt på dem, ätit av dem och inget annat.

Jag har älskat någon som inte älskat mig.

Likes

Comments

Det finns så mycket som jag vill få sagt och struket från en tid som inte var min. Den var bara inte min. Den var stulen.

Jag vet inte hur många sekunder det tar att ta sig upp, hur många dagar, minuter, veckor, andetag. Jag vet inte hur många sekunder det tar att spilla ut färg. Hur många sekunder det tar att snubbla på någon. Hur många sekunder det tar att somna. Eller vakna. När bestämmer vi oss att kudden ligger fel och att drömmarna är missfärgade? När lägger vi märke till klockan som gått för många varv?

Det finns mycket jag inte vet. Och mycket som jag vet.

Jag vet att tiden har många ansikten, att kärlek är ett mynt med två olika sidor, att det inte går att betala upplevelser med fulla fickor och tomma hjärtan. Det går inte att tala med munnen full av skuld eller lyssna på någon med öron fulla av inre skrik.

Ibland förefaller vissa linjer att stämma. Sådant du inte tror på kommer överens med din tid. Och när du har fickorna tomma och hjärtat fullt med rött så har du penseln i handen. Du som gillar att måla: måla. Måla tills handleden värker, säger jag till mig själv.

Tiden kanske är min idag.

​Foto 1: Cissis vackra son 

Foto 2: random blommor i Cissis fönster

Likes

Comments

Likes

Comments

Befinner mig just nu med fötterna på en helt oigenkännlig mark. Nyfikenheten kommer som stickningar i kroppen, jag går gatorna själv för att fånga upp stadsdelen med musik i öronen, helt avskärmad från distraktioner. I luften hänger impulserna. Doften av LA lägger jag på minneskontot.

Likes

Comments