Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Att vara kär och fylla varje centimeter av huvudet med en annan människas existens och värde är fantastiskt. Att djupdyka i någon annans hav är klanderlöst fantastiskt. Att tappa bort sig i en annans skog är en aning läskigt, ändock fantastiskt. Att ligga med örat tryckt mot en bröstkorg och höra refrängen spelas om och om igen utan att tröttna - det är väl ändå väldigt fantastiskt. Upplevelsen av att tråna, sukta, längta, frukta, blöda, avsky och drömma - den är fantastisk. För ingenting har samma temperatur som kärleken. Inte vad jag vet. Adrenalinorkestern som spelar i kroppen när man går upp på scenen eller ska ringa ett viktigt samtal går inte att ställa mot kärlekens adrenalinensemble.

Världen är väldigt kvadratisk och kantig. Den blir så böljig och mjuk och fylld av cirklar när kärleken äntrar scenen. Morgnarna blir någonting annat än en väckarklocka som kastar sten på drömmar. Solen lägger sig mot husväggar och slickar dem oskyggt, frukost får smak av annat än papper och luft. Förbipasserande tycks förtjäna ett eller två leenden och det gör ju ingenting att jackan är för tunn för luften där ute.

Men - här kommer det efterlängtade men som är så nödvändigt i allt - det är känslorna som agerar ledare för kärleken och det är där vi ramlar i vad som gör ont. Medan kärlek blomstrar som en färdig vårsäsong så springer känslorna runt likt yviga höns. Känslor är svåra för vi har inget riktigt sätt att kommunicera med dem på. De bara finns och gör som de önskar, utan att riktigt ta hänsyn till hur verkligheten ter sig. Är det kallt ute? Ja, då kan de räcka oss en alldeles för tunn jacka. Är det varmt ute? Ja, då blir det förmodligen den där dunjackan.

Vi faller i otid, ställer oss upp i otid. Känslor tar oss i handen för människor som vi egentligen inte bör vara kära i, enligt moral och annat. Känslor släpper taget om oss när vi befinner oss i trygga förhållanden. Ett svek välter ett till svek, och ett till svek. Slutligen har vi famnarna fulla av svek och sviker själva. Böjliga, mjuka cirklar blir onda cirklar och onda cirklar blir vår verklighet.

Men vad vet jag egentligen. Ämnet är väldigt utnött och skrattretande. Jag lät bara fingrarna gå på tangentbordet. Annars lyssnar jag på bra musik och njuter av en onsdag, om man kan göra det?


Likes

Comments

Livet är så fruktansvärt oförutsägbart, döden lurar bakom varje hörn. Kroppar bara finns och sedan ligger dem halva på gatorna, styckade och nedkörda i vad som skulle kunna sägas vara en plötslig och oväntad död.

Visst gillar en inte oväntade saker. En del företeelser kan vara trevliga, men döden är bara ett abrupt slut på allt. Oförnekligen äckligt och eländigt. Så mycket tragedi som regnar över kontinenterna. Och för vissa är det vardagsmat. För andra är det fullständig panik och oförstånd.

Vi förstår ju inte att det faktiskt händer i lugna, harmoniska Stockholm där SL rullar blått och höghusfasaderna står klädda i mjuka färger. Det råder fattigdom från plastmuggar som sträcks upp i väntan på småmynt och sedlar, det är väl det som har tillkommit på senare dagar. Den här grådaskiga fattigdomen som lägger sig i kontrast mot pälsjackorna och kostymerna. Viktigpetter möter zigenarmuggen vid varje gatuhörn och de har väl aldrig riktigt kommit överens. De flesta blundar ju. Är det kanske där allting börjar? Att man blundar. För sedan inträffar det mindre harmoniska och mindre lugna anfallet när man inte har råd att blunda eller kolla bort. Då måste man helt enkelt springa för att inte mista livet.


Och liv. Ja, det finns gott om liv. Tusentals, miljontals. Inklämda i lägenhetskomplex och villor ute i förorterna. Med kostnader som reser sig upp mot taket och kvadratmetrar som sugs upp för varje år som går. Barndomar, skolresurser som stramas åt, psykisk ohälsa som gör intrång i klassrummen, övertid på jobben, bråk och tjafs, middagsbord som dukas upp men aldrig besöks. Så mycket ojämnheter som jämnas ut när katastrofregnet drabbar oss. Insikten om gemenskap faller lika snabbt och vi öppnar upp våra hem för då plötsligt förstår vi att vi är många och att döden är slutskedet. Allt det andra är bara en utfyllnad för livet.

Likes

Comments

Lekte med regnbågarna som föll in i mitt rum imorse. Skrev. Funderade över allt. Sprang fem kilometer, blev frustrerad över min trötta och icke medgörliga kropp. Cyklade ut till skogen som är så fin och ensam, fotade och lyssnade på musik tills mobilen gav upp sitt liv. Cyklade hem. Funderade igen.

Musik som delvis kommer från förra sommaren som är så fin och underbar och nostalgisk.

Likes

Comments

Hur många hemligheter får plats, hur många sömmar håller, när sviker minnet oss?

Likes

Comments

En scenkonst och poesifestival kommer att äga rum i Hudiksvall mellan 22-29 april i år. Detta invigs på Hudiksvalls teater den 22 april redan kl. 10:30 då Bob Hansson kommer att hålla en workshop. Efter det, kl. 14:00 börjar själva invigningen då en klunga författare, bland annat Viveka Sjögren och Carolina Thorell, kommer att uppträda samt som det kommer vara öppen scen.

Jag, impulserna/Anna, kommer att delta på öppen scen och kommer eventuellt även få hit några andra poeter från Polemik.nu. En som är intresserad av att delta på öppna scenen kan anmäla sig till öppna scenen till kultur.fritid@hudiksvall.se.

Mellan 22-29 april kommer en även finna poesi runt Lillfjärden. Där kommer min handpoesi att finnas. Man kan även gå runt Lillfjärden och skapa sin egna poesi på magnettavlor. Ovanför är ett exempel på det som kommer att finnas från mig.

Jag hoppas innerligt att så många som möjligt kommer, uppmärksammar poesin och orden samt deltar själva. Det är fantastiskt kul att det här evenemanget är aktuellt tycker jag för det känns verkligen som att det har gått att skriva i handen till maskinskriveri till att utvidga sig för allmänheten.

Likes

Comments

Lyssnar på lite spänstigare, lite mer dov musik idag och jag gillar den stilen också. Jag hoppar okontrollerat och ostoppbart mellan olika genrer och artister men jag är ändå extremt kräsen. Brukar ofta säga till folk att jag "inte lyssnar på det som går på radion" och det som majoriteten "hajpar". Det finns specifika toner och melodier som fängslar mig också. Jag kan gilla många stilar men ett fåtal inom det området. Movement är i alla fall helt och hållet någonting som fängslar mig, någonting som får mig att vilja dansa, röra på mig, uttrycka någonting.

Igår läste jag upp lite egenskriven poesi på evenemanget Poetry Uncut i Gävle. Det var extremt nervkittlande, inte bara för det faktum att jag läste upp någonting jag har skrivit, men jag träffade även så många nya ansikten. Jag fick ett ansikte på min brevvän och jag fick ett ansikte på några som jag samarbetar med inom polemik. Jag trodde att jag skulle vara genomtrött och socialt utpumpad på tåget tillbaka hem, men istället var jag helt lyrisk och uppfylld av ett slags ro. Det är så underbart att få befinna sig med människor som är så olika en men ändå dela på den här speciella känslan för ord. Att sitta och lyssna på andra som läser upp sina alster, bara smaka av orden och få inspiration. Det är fantastiskt.

Jag ser verkligen fram emot att få läsa upp mer för en publik och att rent allmänt få uppträda mer, synas mer. Den här lilla artistiska människan i mig suktar efter scen och strålkastare och publik. Den där människan har jag inte uppmärksammat sedan jag dansade tror jag, så det var ju några år sedan ...

Likes

Comments

Jag uppskattar verkligen:

- Musik. För att det får mig att känna någonting utöver det alldagliga. Det första jag gör om morgnarna är att slå igång spotify i sängen och lyssna på några låtar som jag för tillfället känner extra för. Det är som när man behöver koffein om morgnarna, på samma sätt behöver jag en dos musik innan jag kan rulla igång dagen. Och sedan lyssnar jag kontinuerligt under dagens lopp också. Det svåraste för mig är när jag umgås med folk och inte kan ha musik för mig själv för det är inte samma sak att lyssna på någonting i grupp. Jag behöver ha hörlurar och isolera mig åtminstone en timme om dagen.

- Människor som är ärliga. Oavsett om en säger någonting väldigt onödigt eller taskigt, så uppskattar jag verkligen när människor undgår den här sedvanliga tendensen att släta över allt med en icke genuin energi. Jag har själv märkt att jag har blivit mer ärlig för att jag inte orkar ha en framhållning som är fejk. Och det kan möjligtvis få andra att rygga tillbaka, men de som också är mer för ärlighet kommer förhoppningsvis uppskatta mig mer.

- Möjligheten att resa på egen hand. Jag uppskattar verkligen ensamhet och jag uppskattar verkligen resmöjligheter. Att resa själv inom snar framtid är en av mina punkter på listan eftersom jag tror att det kan lyfta mig som person och lyfta mig inom skrivandet och andra kreativa förmågor. Jag gillar att inte vara bunden till andra alls utan känna friheten dra i mina impulser (även om det självfallet är jättekul att resa ihop med andra).

Jag ogillar verkligen:

- Materialism. Jag vet att jag själv pryder mitt rum med alla möjliga prylar, men det känns ändå inte som att syftet för mig i detta fall är dyra märkesföremål och dylikt utan jag känner snarare spirituella kopplingar till mina grejer, exempelvis då drömfångaren eller skrivmaskinen. Jag ser mer materialism som när man måste skylta med dyra märken och dyra föremål som ändå alla andra har.

- Öl. Jag kan bara inte förstå hur man kan dricka sådant. Det är så äckligt!

- Människor som vill hävda sig (på tok för mycket). Det här har jag tänkt mer och mer på senaste tiden och där hamnar jag lite i en paradoxal mening eftersom jag själv hävdar mig. Men så kom jag till insikten att om man har någonting som man verkligen vill lyfta upp, exempelvis en talang eller egenskap, så måste man hävda sig för att ens bli synlig. Det gäller väl att hävda sig i tillräckliga doser och göra det så genuint som det bara går. För när människor går till en överdrift och hävdar sig konstant så kollar jag bort. Det känns obekvämt och icke genuint. En del är ju påtagligt hungriga efter bekräftelse hela tiden och jag vet att jag inte är en sådan som kastar uppskattning hit och dit. Jag uppskattar sällan i ord och när jag väl gör det så är det människor som inte är hungriga efter bekräftelse utan snarare gömmer sina talanger.

Likes

Comments