​Från en sommar då mitt hår fortfarande var långt och mina problem ännu längre. 

Känner mig supermätt på inspiration. Innanför skallbenet en hel drös idéer, det är bara fingrarna som viker sig för tangentbordet och pennan. Alltid när jag ska sätta mig ned och "kräkas" så är det som om hela scenariot blir mycket mer allvarligare än vad det är. Lite som att man trär av sig kläderna, gör sig redo för lite samklang fast med sig själv och helt plötsligt blir jättegenerad för sina egna fingrar. Jag tror det sker för dem flesta, i synnerhet självkritiker. Min existens skriker självkritiker och paradox. Jag vill allt men allt måste också vara perfekt och på nålen till en explosion fast samtidigt så får jag ju gärna bryta upp alla tavelramar som finns och inte överdriva min existens men herregud man måste ju synas också så jag måste ju sträcka upp kragen lite och tala gott om mig själv men det finns ju dem som ser på det som ett slags form av självkärlek (som inte är bra och bara irriterar människor) så jag måste knyta munnen och luta mig tillbaka in i tapeten som om jag inte finns och låta mina alster tala för sig själv.

Nej, men helt ärligt. Idag satt jag i 3-4 timmar och bara skrev. Kräktes genom fingrarna och ned på tangentbordet som om det vore livsnödvändigt. Vilket det också är ibland. Separation och självinsikt tar mig till högre höjder inom mitt medvetande. Det är så nödvändigt. Och jag vill inte skriva på folks näsor om vad jag gör, vad jag tänker och hur fucked jag är ibland, men ibland så gör jag det ändå. Men alltså, ibland spricker mitt skinn av bra musik och ibland så går jag i trans av inspiration från andra munnar.

Det finns så mycket gott här i livet. Vår historia ska ned på papper och novemberhimlen är lilakrispig och månen stod full i flera dagar, grönt norrsken lekte i taket och jag har fastnat mellan raderna i flera böcker. Litteratur när den är som bäst ... Då mår jag. Och egentligen är det här bara en hel tjock geggig stream of consciousness och det kanske är svårförståeligt. Men jag sitter och flinar och pillar på mina nagelband, lyssnar på The Kooks och tänker på att lägga mig tidigare ikväll (mission impossible när en bor på internat och är omringad av social stimuli var en än vänder sig, men jag tror att jag lyckas för jag har tagit melatonin).

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

​Rinner med tåget till hemstan. Den står lutad mot oktober, bolmar rök ur sina skorstenar, socialdemokraterna står släckta på storgatan (framtidspartiet står det i alla fall). Vi äter Texas omtalade potatispoletter, har samtal utan punkter, spyr oredigerade tankar. Flickrummet känns nytt under fötterna. Rinner ned till mitt "nya" rum igen. Försöker skriva, mycket inspiration, kommer mest ingenting alls. Läser mest sådant jag skrev tvåtusenfemton när jag var upprymd, kär och började smutta på alkohol.

Likes

Comments

göteborska kakelväggar - ungdomliga explosioner ur en spritpenna - cirkus i munnen - bildkonst är den tystaste konstformen - kullersten - att bli full i kostym - moln i magen - virala fenomen - sociala medier är vårt vardagsrum - få patina - min idol har jag sett nu (och berömt!!) - bubbelgumshimmel - svarta oliver - golvlösa papperslösa utan kanter!! - du har växt in i det - tuggmostånd - stockholmsfixeringar - göteburgare - de spelade in The Square här - har fått det från morsan - en nysning är en orgasm

Likes

Comments

curry, kaffe, prat om kosmos / tre stycken smular sönder livet på bordsskivan / sitter en bit längre bort / noterar / vill gärna hoppa in men min röst ligger långt nere i gommen / början på september lägger sina fagra solkatter på kropparna och i håret / det är fint / en är fascinerad av ett instrument, en annan undrar lite vad som gömmer sig bakom ett sms / alkohol ikväll / tänk att det ska behövas hjälpmedel för att lätta på tyglarna / gafflar mot porslin / det känns som om jag balanserar på tre stolsben

vi är alla stoft av det större / alla en beståndsdel, ett fragment som håller hand med alla andra fragment / det finns ingen mellanluft / innanför tavelramen rymmer vi oss / curry, kaffe, prat om kosmos / de sitter en bit bort men vi går alla in i varandra / under skinn rinner liv på samma sätt som hos mig / våra bröstben kramar oss allihop / hennes hår smälter in i tapeten / hans sömmar går i bordet

det är september och det gröna hittar ut / vi hittar hem / lägger filten om oss / tre stolsben räcker för de andra bär upp min funktion / jag hänger på väggen hos er / ni ligger på golvet hos mig / även i vinter: en trädgård för oss


har lämnat hemstan, landat rätt, blivit familj med resten, druckit rosé (såklart, det är så välkänt), ömkat mig under fullmånen, sett alt-j i Stockholm (!!!), spytt ut lite eller mycket kreativitet, fascinerats av den kreativa energin som pulserar över hela området, älskat allt

Likes

Comments

jag gör

oftast ingenting åt att mitt rum är stökigt

jag ska

flytta hemifrån på söndag (ångest!)

jag kan

vara jävligt envis och påstridig, liksom helt likgiltig och helt oberörd

jag köper

alldeles för mycket second hand-prylar och kläder

jag borde

komma ifrån alla som är toxic

jag måste

verkligen börja packa inför flytt typ nyss

jag vet

alldeles för mycket om stjärntecken och alldeles för lite om hur man tvättar

jag tycker

inte om provocerande själar men jag tycker om jordnära själar

jag tänker

kanske lite för mycket på min ångest samt på andras ticks

jag förbrukar

jättemycket rosévin, deodorant och parfym

jag lyssnar

för tillfället på ambient musik

jag drömmer

ofta sinnessjuka drömmar om människor i min närhet

jag längtar

efter någonting som känns

jag fasar

mycket, nästan allt, men jag fasar nog mest att inte bli någonting mer än ett namn och några minnen

jag använder

på tok för mycket parfym

jag njuter

av att lämna spår

jag blir

väldigt drömsk ibland och försvinner bort i mitt egna huvud

jag äter

typ bara choklad

jag dricker

litervis med cola zero/pepsi max

jag brukar

meditera

jag tittar

på människor i profil när de inte vet om det

jag läser

för tillfället Alan Watts filosofiböcker

jag vill

hångla

Likes

Comments

Sommarens musor rinner mellan fingrarna. Jag känner mig maktlös. Känner mig som världens vassaste kant. Kommer explodera snart.

Har läst rysk poesi. Har ätit insikter. Dansat sönder tvivel. Känt mig frestad. Känt mig oemotståndlig. Känt mig nyfiken. Druckit litervis med rosé. Stått under regnet. Hatat. Hånglat. Ramlat och skrapat upp benen. Tvekat. Velat när allting är försent. Lämnat landet, lämnat någonting mer. Varit full. Varit jävligt glad. Jävligt ledsen. Trasig. Sjukt inspirerad. För snäll för mitt egna bästa. Lite för sur. Sms:at fel nummer. Somnat under långa tågresor. Gått på Håkan. Efterfestat. Tonat håret blåsilvrigt. Ångrat det. Ångrat mycket.

Men fan vad fint det är ändå.

Gatorna har känt mina nattliga äventyr. Mitt rum har känt min ångest och jag har fastnat i tapeten hos andra. Jag gillar begreppet lost soul. Jag har varit en lost soul. Och jag älskar att flyga. Fastnar lite överallt men det är så man gör - man strör lite stoft från sig själv i allas händer. Bara för att bli. Bara för att faktiskt vara.

Vad är dödsångest jämfört med det här? Ingenting kan ta det här ifrån mig i alla fall. Jag står på ett tak och känner morgonkrisp på mina kinder och jag är nog väldigt här. Jag har inte varit på så länge. Jag har bara sprungit fram före och ömkat mig själv som nostalgiker. Men det här. Det är spetsen på känslan. På allt.

En sista suck och stan kramar om mig länge. Lite hatkärlek. Ingen vet vad som blir. Det är det som är grejen.

Det finns så många lager sommar på mig. Förra sommaren var en kudde full av ingrodda tårar, miserabla kärleksförklaringar, lägereldar som knäppte under himlen, sjuhelvetes jävla stjärnfall, väldigt mycket hand på lår medan man åker bil, en hel del fyllor, alldeles för mycket jobb, kärlekscigaretter och självdestruktivitet, saknaden för vänner som förstår och står kvar, en massa jävla griniga gitarrer och ilskna trummor.

Den här sommaren var kanske likadan men jag går ur den med några fler insikter och lite mer självbelåtenhet. Det finns inget sommarguld i det här, å nej. Det här var en lekfull, regnig och ångestfylld sommar. Många timmars resande, borttappade syften och bekännelser som hamnat på fel bord. Men inget sommarguld. Sommarguldet från då går aldrig att återuppta.

Det är häftigt att det finns så mycket energi på min plats vid havet. Foten av havet. Där har jag suttit igen, lyssnat på gammal gråtmusik och tänkt på dig från förra sommaren. Nattdopp, lite sand i skorna. Har kramat gamla vänner, suttit i skogen tillsammans och låtit våra liv bli historier mellan blossen. Har fått upp ögonen för andras estetiska fingrar, hamnat i kläm mellan någons leende. Wow. Människor är häftiga. Det är häftigt att leva.

Det här har varit kantigt och explosivt.

Det var osammanhängande och flummigt att skriva. Kändes som en ojämn explosion. Gillar den. 

Likes

Comments

Likes

Comments

Midsommar stod i regn, har gjort en svårslagen ångest/bakislista på spotiy, sett filmen Mommy som för övrigt är min nya favoritfilm och påbörjat boken Stäppvargen vilken är episkt bra. Försökt skriva men läser hellre.

Likes

Comments

Trivs när jag befinner mig på resande fot. Hinner liksom inte riktigt återuppta andan förrän jag tar tåget och/eller flyget någon annanstans. En bombastisk och påtaglig svält för världen smärtar och svider och ekar i bröstkorgen. Lite impulsivt och oplanerat for jag då till Egypten, ett av mina favoritställen som pulserar av nostalgi. Har varit många gånger i denna hetta, gömt mig under parasoll, fascinerat sugit in åsynen av havets förunderliga och makalösa liv, bränt skinnet under den flammiga solen. Och här är jag då återigen.

Visserligen en kortvarig vistelse (åker hem på lördag) men jag tänker inte parkera fötterna där hemma alltför länge. Det finns fler ställen att besöka, i synnerhet gamla platser som jag blöder för. Är en svulstig nostalgiker med hål i kroppen. På gott och ont såklart.

Det är bara så himla vackert här. Så annorlunda jämfört med allt annat. Mitt uppe i allt kan jag sitta i en taxi, blicka ut genom fönsterrutan och känna hur kroppen grinar efter Los Angeles (nostalgiker som sagt), men hur vackert och annorlunda är inte detta? Luften är torr, inte kvalmig, himlavalvet saknar moln och är endast skärt blått, nästan intill snudden på vitt. Havet är obevekligt det mest turkosa som finns. Det är så fint också när solen släpper greppet om himlen, rullar ned och blir en tunn, sockrig rodnad längs med horisonten, kramar bergen som ligger och flyter på havsytan längst bort.

Ja, lite nostalgisk får man väl bli på förhand. Som alltid.

Har, förutom att bada, dricka litervis med vatten och cola light, sprungit flera mil på löpbandet och umgåtts med mamma och Rebecca, läst ut Parfymen av Patrick Süskind. Varför jag ens letade upp den på nätet och köpte den var finurligt nog för att jag hade sett en intervju med Kurt Cobain där han påstod att det är ett av de bästa litterära verk som skrivits. Jag kunde inte motstå frestelsen att läsa det då en av mina största förebilder beskrev det som en häpnadsväckande story om en mördare och hans känslor. Jag tyckte dock inte att storyn utgjorde den största vikten i boken utan snarare språket. Språket är så färgsprakande och explosivt, jag läste glupskt ut boken på nolltid. Jag brukar säga det som så, att böcker är mitt bästa bränsle för att skriva. Efter några böcker med bra språk drar mitt skrivande igång rejält. Typ som nu.

Rekommenderar starkt Parfymen om man är ute efter tungt och färgrikt språk!

Likes

Comments