När man inte vet så mycket om sina egna känslor eller reaktioner, eller vad ens dom betyder eller om det ens är rätt känsla som är på rätt plats så att säga, så är det lätt att det blir fel.

Jag har haft stora problem med att jag inte känt något specifikt, över händelser, saker, personer, dödsfall, bråk, osv. Jag har ofta ryckt på axlarna med en slags "what ever" attityd & det funkade tills jag ändrade mitt liv & började ta hand om mig själv.

Nu känner jag ibland "för mycket" eller jag kan reagera väldigt strakt på saker som är väldigt små egentligen. Men i min värld blir dom stora & med mina katastrof tankar & min oerhört stora rädsla att bli sviken så går liksom känslostormarna bananas ibland. Känslostormarna kommer ofta av att jag känner mig missförstådd & oviktig, & ibland mitt i de så tystnar det & jag får känslan av att jag skiter i vilket, & detta skrämmer mig. För då kommer känslan av likgiltighet & kommer den försvinner känslan av kärlek & allt blir svart igen. Det är det värsta som händer under mina känslostormar. För tänk om det fortsätter vara så.. Kallt & likgiltig.

Rädsla något jag aldrig trott funnits i mig, men som jag nu med bättre vetandet vet finns. Man blir formad av det man gått igenom & orsakats, & orsakat & där nånstans har vissa bitar tagit ordentligt skada hos mig. Kommer det någonsin bli helt ? Kanske inte. Kommer det bli bättre ? Troligtvis. Kommer du vara älskad trots att du inte är perfekt ? Tiden vill visa. Ingenting är säkert & detta är även de skrämmande.

Alla dessa saker som du inte kan styra. Att någon blir sjuk, att någon dör, att någon slutar älska dig. Allt kan hända & du har ingen makt över det. Tillit säger du.. Lättare sagt än gjort tänker jag.

Jag vet att jag inte är perfekt, långt ifrån. Men jag är full av kärlek. Som försöker ta sig ut på de mest knasiga sätt.. Men jag brottas även med allt som förväntas vara & ändå försöker vara i nuet & acceptera allt det fantastiska jag har. För det vi har är många gånger långt ifrån bättre än allt de vi önskar att vi hade.

Om jag hade kunnat glömma bruset i huvudet så skulle det vara så mycket lättare att se & känna, istället för att tänka & kämpa. Jag försöker glömma bruset. Ibland är det svårt.

Jag försöker vara en älskvärd människa men ofta tror jag att jag misslyckas. Jag försöker vara lättsam, men misslyckas även där. Jag försöker göra bra saker. Jag försöker att inte tjata. Jag försöker att släppa taget & jag försöker att inte påverkas. Jag försöker att komma ihåg vem jag egentligen är. Men jag misslyckas.

Jag misslyckas men önskar att jag inte är misslyckad trots detta. Jag är bara en människa som försöker lära sig att hantera allt vad det innebär. Jag försöker lära mig vara den där människan som man kanske borde vara. Men jag är inte perfekt.

Jag önskar bara att trots allt detta att jag kan vara någon som älskar och någon som du älskar, tills döden skiljer oss åt.

Likes

Comments

Det går sällan spikrakt upp eller ens speciellt bra för mig.. eller ja på ett sätt så gör de kanske det, jag har övervunnit mitt aktiva beroende (sen 3 år & hittills iaf) Jag har levt mig igenom smärre & värre tragedier & blivit övergiven av en förälder, jag har med framgång gått kbt för min panikångest & även om min hjärna inte tror de ibland så är jag fysiskt frisk. Jag fick ett jobb, tappade ett jobb & skaffade ganska snabbt ett nytt. & det finns inte många jobb som de kryllar av att välja mellan, så på ett sätt kanske jag har haft tur.

Men medans de känns som att jag försöker göra allting rätt & leva livet så som det förväntas mig, gå med i a-kassa, facket, betala tv-licensen & ta ansvar, så känns de ändå som att speciellt de instanser som ska hjälpa en i utsatta situationer istället har straffat mig, vissa menar nog att jag får skylla mig själv. & ja jag har inte bidragit lika mycket som andra med att jobba & betala skatt i dehär landet, men under de månader jag gjorde de på mitt senaste arbete betalade jag över 50.000:- i skatt under de månader jag arbetade där. & jag kan tycka att jag ska kunna få hjälp. Men nja.. Ibland förväntar man sig för mycket & det blir sällan som man tänkt sig. Men min halvtids lön kommer in i mars & ingen kommer bli lyckligare än jag för dom sketna tusenlapparna.

Men det är som är problemet är den inre stress som drabbar mig när de är kämpigt i livet, & med den stressen kommer panikångesten, & som grädde på moset så tror jag att jag har åkt på hälsporre nu också.. vilket inte kommer speciellt lägligt när jag tagit på mig extra arbete, som betyder mycket gående, stående & bärande. Jaja. Egentligen är detta värdsliga saker, det vet jag. Men ändå känner jag behovet av att få klaga ut, självömka & känna mig orättvist behandlad. Om bara för en stund. Ibland skyller jag på Gud.. vad vi nu har för relation är jag oklar över men ibland vill jag skulle på någon annan än mig själv & Gud säger sällan emot.

Även om jag är lyckligt lottad så är jag bra på att se det dåliga & det negativa i stunden. Vilket helt klart inte bidrar till något bättre mående.. Inte alls. Utan det blir snarare värre. Men sen så är ju även jag inte mer än människa.

& idag har som ni förstår vid dehär laget varit en jävla skitdag, fylld med både ångest & självförakt, rädsla för döden & smärta från hälen. En skitdag som säkert så många andra haft & vissa inte. Intalar mig att några skedar ur burken med nutella ska hjälpa mig.. Trots att jag vet att socker inte är bra vid ångest.. lika lite som koffein hjälper, ändå har jag druckit alldeles för mycket kaffe också. Det är konstigt vad vi vet men att vi ändå gör tvärtom. Lustigt dedär.

Vem är din egen värsta fiende ? Inte jag. Eftersom jag är min egen.

Peace
Stjärnfamiljen

Likes

Comments

En familjepresentation kanske ! Varför ? Jag vet inte, vem kommer ens läsa dehär ? Men jag får försöka göra de proffsigt som alla andra super mammor, papppor & människor där ute !

Mamman (jag) Nyss fyllda 27, mannen i familjen, också 27, but turing 28 & de två barnen, tvillingpojkar 6år blir 7. I familjen finns även en katt som är nån ålder, vem vet. Han heter Killen & brukar följa med på promenader. Här hade man ju kunna hoppats att de tog slut, men inte då! Det finns även en hund.. Chabo, renrasig, svindyr, liten men väldigt fin & frisk. Löser hår till förbannelse & skäller på allt & ingenting, han gör mig galen flera gånger per dag.. Men han kan lite trix.. Ett strypkoppel som vi nyss införskaffat gör att de går att gå promenader utan att han drar oavbrutet.

Just det, Mannen i stjärnfamiljen är alltså inte pappa till barnen, utan det är en annan man, min föredetta, sen 5 kanske 6år tillbaka.. Ja. nått sånt. Han lever med sin sambo i samma by som vi med deras gemensamma barn, pojkarnas lillasyster. & dom väntar tillökning, så till sommaren blir barnen 4 syskon, alla är inte biologiska föräldrar till alla barn men vi älskar alla barn som en del våran familj. Vi lever ett varannanvecka liv med barnen. Men vi båda familjer träffas ganska ofta ändå, en kaffe, en pizzamiddag eller på luciafika på förskolan. Vi umgås & folk kan väl tycka vad dom vill om det, men vi är glada & barnen slipper genomgå 2 utvecklingssamtal med respektive förälder eftersom jag & pappan går tillsammans på sådana "event".

Den känns skönt att känna att pappan till ens barn & hans tjej är en av ens nära vänner, istället för bara människan man avlade med & hans kärring! Ja men ni förstår det finns alltför många separerade föräldrar som har en dålig relation & som hatar den nya respektive, själv är jag tacksam & glad att slippa det.

Ja det var väl det.. kanske.. det ringde så tappade liksom tråden. Men vi säger väl så till att börja med (:

Peace
Stjärnfamiljen

Likes

Comments