View tracker

(PS: Det tog mig drygt två veckor att färdigställa den här texten. Och jag var rädd att faktiskt publicera den. Vill inte framstå som patetisk, eller svag, eller att folk ska missförstå detta som att jag fortfarande saknar honom. Jag tycker inte om honom längre - alls. Tvärtom faktiskt, även om jag försöker inte låta de negativa känslorna ta min energi. Jag vet att jag förtjänar så otroligt mycket bättre. Detta inlägg är skrivet för bearbetning av vad som hänt.)



Till och med kärlek har ett pris

Har du en gång varit nära blir du aldrig mera fri

Jag tar det sista steget själv

Jag raderar mina bilder, raderar våra mejl

Och när jag blundar hörs din röst

Jag kan inte se ditt ansikte, det var det jag glömde först

Det dröjde inte långt innan jag raderade bilderna. Från mobilen, musikmobilen, datorn. Jag ville inte riskera att råka bläddra förbi dom. Minne efter minne försvann med ett klick på delete, och ett klick för att bekräfta borttagningen. Vips, så är det borta.

Jag önskar det vore så enkelt att få ut honom ur mitt huvud. Varenda kväll hoppas jag att att jag slipper se honom i drömmarna. Mardrömmarna. Men jag lyckas inte alltid. Och snart blir det väl att jag inte vågar somna. Som på den gamla goda tiden.

Jag har ledsnat på att vänta på dom ständiga problemen med sömn.


Han ville aldrig släppa taget om mig. Han sa det gång på gång. Trots att hans ögon var överfyllda med tårar så tvingade han mig att möta hans blick medan han berättade att det var mig han ville ha, mig och ingen annan. Jag tvekade så mycket, på både honom och mig. Han visste att jag hade svårt att lita på folk. Han visste att jag hade ångestproblematik, och svårt att binda mig, men han ville ge oss en chans. Och när det väl var vi två ville han inte ge upp. Det tog mig månader att lita på honom, speciellt när han sa dom där tre speciella orden. Men när jag väl börjat tro på honom, så fanns det inga tvivel kvar. Jag var övertygad om att vi hörde ihop. Vi var övertygade.

Jag vet vad tiden är värld

och tiden rinner iväg

En gång var vi miljonärer

när

vi hade all tid i världen

Under sommaren kom vi överens om att sommarlovet inte fick ta slut. Vi fick spendera dygn efter dygn tillsammans, precis som vi ville ha det.

Men hela sommaren fick sig ett abrupt slut. Och med sommarens slut, tog allt slut.

Det spelar ingen roll om du håller mig hårt, ingen kommer minnas om hundra år

Jag är rätt att man glömmer, glömmer allt

Som vi glömde att vi älskade varann

Lika svårt som det var för mig att våga ge mitt hjärta till honom, nästan lika svårt var det att låta honom släppa taget om det. Jag hade gett allt jag kunnat och lite till för att få förhållandet att fungera. Jag hade haft tålamod när jag kanske borde ha avslutat det. Jag gav honom chans efter chans. Så nu var inte redo att förlora allt jag kämpat för på en gång.

Men han verkade glömma snabbt. Eller snarare, försöka glömma. Jag såg hur han försökte förtrycka allt som hände. Stänga av, och stänga ute mig. Han tyckte allt var slutdiskuterat, medan allt han gjorde var att försöka tysta mig.

Var var du när dom dömde mig?

Var var du när jag tog mitt straff?

Du som alltid har försvarat idioter.

Dom gångerna som jag faktiskt vågade ta upp att hans föräldrar gjorde mig obekväm, när de gjorde mig illa och skämtade på min bekostnad, var han kvick på att hitta på ursäkter åt dom. Men när jag blev smutskastad av dom utan att ha gjort något fel, så stod han där som handlingsförlamad, och orkade inte säga emot. Till sist blev han istället övertalad att ta deras parti. Det var verkligen slutet för oss.

Jag tänkte att det inte kunde vara sant. Jag visste att jag var värd mer än såhär. Lyckan jag äntligen fått uppleva, var något jag inte känt på många år. Jag tänkte att nu, nu var det kanske äntligen min tur att få vara glad.

Låt mig behålla det här, det kan väl jag vara värd

 Jag trodde han skulle bevisa att han brydde sig om mig, inte vara en sådan som sa tomma ord.

Men ärligheten, respekten, kärleken bara dog.


-


Jag vet inte ens om jag skulle känna igen dig om jag såg dig idag. Eller, nu ljuger jag för mig själv. Det är klart jag hade gjort. Ibland får jag för mig att jag ser dig när du inte alls är där. Ibland ser jag delar av dig i andra människor, och ryggar tillbaka.

Är det där du eller är det nån som liknar dig nånstans?

När jag åker förbi din tunnelbanestation i Stockholm pågår ett inre krig inom mig. Ska jag titta ut genom fönstret och låta blicken söka över perrongen, för att kanske få se dig en gång till, eller ska jag titta ner i golvet? Eller bara blunda, höja volymen på musik i mina öron och vänta tills det går över?

Det går över, det går över... det går aldrig över.

V behöver någonting nu, som bedövar, nåt som gör att det går över.

En kanske tycker jag att jag bör ha kommit över dig vid det här laget. Och en stor del av mig har ju det. Jag är absolut inte kär längre, förälskelsen dog ut snabbt. Men jag har istället fått känna på otroligt många andra känslor, som ibland varit svåra att hantera.

"Get over me, på riktigt" var något du sa precis när det tagit slut. Och tro mig, jag ville det. Men jag säger nu som jag sa då, "jag önskar att det var så lätt". Du kanske själv hade låtit hur omöjligt det lät om du hade gett ditt uttalande ett sammanhang, något kontext...

"Jag vet att vi var tillsammans i ett år, att det tog dig månader att tro på mig, att vi börjat planera en framtid tillsammans som vi båda uttryckt stark längtan efter. Vi skulle växa tillsammans, sida vid sida. Sen visade det sig att jag låter min familj trakassera och mobba ut dig, jag orkar inte göra motstånd, du är inte värd att kämpa för. Men seriöst, get over it. Du gick från att betyda allt till att bli bortkastad som skräp, och inte ens jag som lovat att vara där för dig lyssnar på vad du har att säga. Men get over me, på riktigt."

... jag tror egentligen du bara ville att jag skulle komma över dig på direkten så att du kunde avsäga dig allt ansvar för hur dåligt jag blivit behandlad, och hur dåligt jag mådde till följd av det. Men det är inte så det fungerar.

Allt vi gör får konsekvenser, så se upp med vem du sårar.


När vi tog avstånd från varandra var min sista bedjan att du skulle växa upp. Att du skulle skaffa ryggrad.

Har du lärt dig att stå vid ditt ord? Sånt imponerar mer än ett leende.

Jag föll väl för din charm, men en kan inte charma sig genom hela livet.


Numera har din existens gått från en mardrömsbringare, till ett mindre störningsmoment.

Jag begriper fortfarande inte hur du kunde låta det bli såhär. Jag förstår inte hur du står ut med dig själv, och ännu mindre med din familj. Mycket går väl att dränka i sprit. Du kan fortsätta ljuga för dig själv, försöka övertala dig själv att allt är okej nu, och att jag är boven i dramat. Men till och med du vet nog sanningen. Det kommer bara ta ett tag innan den slår dig.

En dag ska alla skulderna betalas

Och du vet jag har rätt, jag har rätt, du har fel

Har inte tid med all din skit

Ja, jag vet vad vi förlorat

Och jag vet att du vet jag har rätt, jag har rätt, du har fel

Hur kan det spela någon roll? Framtiden är ändå utom räckhåll för oss.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Varenda gång vi ses kutar hen in i min famn som om jag är kärleken hen saknat i flera månader. Att hålla hens hand eller gå i armkrok längs Stockholms gamla gator värmer hjärtat, och när hen ler är det som om solen plötsligt skiner lite starkare. Hen har ett stort hjärta, fyllt med både kärlek och sorg, men är modig nog att kämpa för att låta kärleken ta överhanden. Styrkan i denne människan är omätbar. Med pussar och kramar får hen mig att känna mig trygg. Och hen har alltid något vettigt att säga. Jag vill höra hens röst, hens skratt, vill att vi ska dela både lycka och olycka, för hen är helt otrolig.

Ebba, jag älskar dig.


Hans sällskap är bland det mysigaste jag varit med om. Han ger dom bästa kramarna, och i hans armar förbättras humöret direkt. Ibland får jag en känsla av att han är osäker, och jag önskar jag bara kunde övertala honom att inte vara det - för han borde inte skämmas, utan tvärtom. Så ung, och redan så klok. Någon som en kan lära sig från. Konflikträdd, men lyckas ändå förbli solidarisk. Någon vars axel jag känner att jag skulle kunna luta mig mot. Han säger vad andra inte vågar säga, och till mig säger han precis vad jag behöver höra. Vare sig det är stöttande ord eller ett skämt som förgyller dagen. Jag känner mig omtyckt i hans närhet, och det känns som om jag inte kan tacka nog för det.

Hugo, jag älskar dig.


När jag ser henne blir jag glad. Ofta räcker det bara att jag tänker på henne. Hur hon gör allting på sitt eget vis, och hennes egna vis är det mest älskvärda som finns. Vad hon än gör, så gör hon det med charm. Hon är en sån där som har allt. Vett i skallen, en kreativ hjärna, ett gott hjärta och en inspirerande stil. Samt en röst en skulle kunna lyssna på i evigheter utan att tröttna. Hon är en sådan där som en kan spela spel med, baka tårta med, gå på event med, eller helt enkelt bara sova bredvid. Jag beundrar henne, och hon förtjänar det. Folk borde se på henne med ögon som glittrar av beundran. För det finns inte nog med lovord att beskriva henne.

Janina, jag älskar dig.


Hon är en sådan som en kan lita på, en sån som aldrig skulle vända kappan efter vinden. I vått och torrt kramar vi om varandra, och står vid varandras sida vare sig vi skrattar eller gråter. Att vara den som får henne att skratta är en ära. Minnena vi delar är några av de lyckligaste jag har, som när vi levde i vår egen lilla drömvärld i en vecka. Är så glad att det var just hon som höll mig sällskap. När en får ett meddelande från henne, så är det nästan lite som att öppna en present. Ofta ligger det en gullig överraskning däri, som får en att känna sig speciell. Och jag bara hoppas att hon också känner sig speciell - på det mest positiva sättet som går.

Bambi, jag älskar dig.



Hon bara utstrålar häftighet. Det finns vissa människor som får en att utbrista "wow", och bland annat är det hon. Och hon är inte bara en sådan som är häftig på utsidan, utan på insidan med. Så mycket nörderier, så mycket barnsligheter, så mycket känslosamhet. Alltihopa bildar en av människorna som jag trivs bäst med här i världen. Hon välkomnar mig med öppna armar, och hon är redo att ställa upp. Är redo att bjuda till. Hon vill alla väl. Och hon verkar alltid försöka hålla hoppet vid liv. Jag hoppas att hon vet om att dans med henne är ett underbart sätt att spendera sin tid.

Fello, jag älskar dig.


Vi har haft toppar och dalar i våran vänskap, men jag vet att hon finns där. Hon skulle aldrig döma mig, inte för pinsamheter, inte för ett osminkat, förstört ansikte. Vi kan verkligen vara oss själva med varandra, vi behöver inte hålla uppe någon fasad. Hon blundar för det jag tycker illa om hos mig själv och hjälper mig istället att se mitt värde här i världen. Vi håller varandra om ryggen, och hur många saker vi än upplevt tillsammans finns det fler äventyr som väntar oss.

Filly, jag älskar dig.


Tack för vänskapen.

Likes

Comments

View tracker

Sensommar

"Det är så roligt att du träffat min son! Jag märkte att han var glad. Att han dolde något, med ett leende på läpparna. Det var väl nykärheten!"

Första gången jag steg in i deras lägenhet välkomnades jag med öppna armar. Bokstavligen. Hennes öppna famn och en välkomningsfras. Bland det första jag lade märke till var hennes busiga leende, som sedan visade sig nästan aldrig lämna hennes ansikte. Jag tackade så mycket för att jag fick vara där och följde med kärleken till rummet. Förutom hallen hann jag se vardagsrummet och köket. De var moderna. Geometriska. Men fortfarande fanns där en mysfaktor. De var inredda i varma toner, och trots att det är motsatsen till vad jag var van vid så tänkte jag redan från början att jag skulle trivas.

När jag låg nerbäddad i sängen bredvid kärleken, omgiven att ett tiotal kuddar, frågade jag tystlåtet om han trodde att hon tyckte om mig.Jag undrade om jag var godkänd. Han lugnade mig med att hon inte verkade ha något negativt att säga om mig. Jag kunde andas ut.

Dagarna går. Jag introduceras till mannen i huset. En lång,kraftig karl. En sådan som jag lätt känner mig skärrad utav. Det märktes redan varför han och hon passade bra tillsammans, då de verkade dela sitt förhållande till livet. De verkade som sådana som busade och skämtade åt det mesta. Jag hoppades att de inte skulle uttråkas av min blyghet. Lillebrodern verkade vara som vilken tolvåring som helst, om än lite trevligare. Spelgalen, artig, och en riktig mammagris. Jag ville mer än något annat att de alla skulle acceptera mig.

Därför lärde jag mig att leva på deras sätt, efter hennes regler. Jag insåg direkt att vardagen här var striktare än den var hemma. När jag gör småfel säger hon till. Jag skäms, skärras, vill helst hålla mig undan.Vill inte bli dömd. Men hon övertygar mig om att det är okej att göra fel, och att hon bara säger till så att jag kan göra rätt nästa gång. Och min kärlek instämmer. Så jag försöker igen, försöker bli felfri. Jag diskar och sorterar -tallrikarna ska vara där, uppdelade i storleksordning, glasen ska vara vartannat upp och ner på för att ta som minst plats. Det var som ett pussel. Inte bara keramik-sorteringen. För första gången kände jag att jag ville passa in perfekt. Ville inte vara den där pusselbiten en inte förstår sig på vart den ska få plats, men vill inte heller vara pusselbiten som fattas så att en inte kan komplettera pusslet. Det var en balansgång mellan att ta för lite plats eller anpassa sig för mycket.

Middagarna var rena rama äventyren. Inga armbågar på bordet, men att snacka om känsliga ämnen med häftigt tonläge var standard. Det skrämde mig, satte mig som på nålar. Skämten som drogs kändes ibland som slag i magen, men istället föratt haja till så försökte jag le. För artigheten var det som fick väga tyngst –det fick tynga ner klumpen i magen. Men i och med att jag tystade ner min oro,så tystade jag även ner resten av min personlighet. Det enda jag vågade öppna munnen för var att kommentera så fort något var gott, och efteråt var jag noga med att tacka ordentligt för maten även om det inte fallit mig i smaken. Kanske var det ett dåligt tecken att jag inte vågade ta plats, men jag har alltid varit mer utav en lyssnare. Och om jag inte sa något fel fanns det inget att klaga på.

Med tiden blev Stockholm mitt andra hem. Femtio mil hemifrån, och jag hittade ändå lika bra som i min hemstad. Så småningom visste jag utantill vilka bestick som skulle i vilken låda, vilka skålar som inte får diskas i diskmaskin, att toalocket måste stängas, vilken krok handduken ska hänga på, allt för att allting måste vara till rätta. Hon lade oftast någon kommentar om OCD för att förklara hennes pedanteri, och trots att det bekymrade mig att hon verkade fnissa åt sjukdomstermen, så lät jag det vara. Jag fick ju inte vara för känslig, vill inte vara till besvär. Det spelade ingen roll om dom tröttade ut mig ibland, jag tänkte undvika att vara ens till minsta problem. För sommar, som höst, som vinter, så fick jag befinna mig i en ny trygghetszon.

Vinter

Kring alla hjärtans dag besöker jag en utav mina favoritbutiker i gamla stan. En mysig liten lokal där en kan hitta sådant som en inte visste att en behövde förrän en såg det där inne, för varje vara är mer eller mindre magisk. När jag ser ett paket med kritor formade som legobitar så är det för klockrent för att lämna – då det är svårt att undgå familjens besatthet av dessa små byggbitar. Endast kärleken själv hade flera lådor fulla,och förra julen höll de traditionen med en lego-kalender vid liv. Jag betalar och slår in paketet omsorgsfullt med papper med rävar på, sådana där som är bedårande, men enligt ordspråket listiga som få. Jag är ingen hejare på att slå in paket, men det måste väl duga. Även perfektionister måste väl uppskatta en present så länge den kommer från hjärtat?

Tillbaks i lägenheten plockade jag ihop vad för material jag kunde hitta och gjorde ett litet kort där jag för hand skrev ett par ord för att uttrycka min tacksamhet. De hade börjat bli som min andra familj, även om jag inte hade vågat säga det rakt ut. Trots att jag kände mig som bevakad av en hök och dömd för minsta felsteg. Men det mesta uteslöt jag från mitt meddelande. Jag vill inte kritisera dom som ger mig tak över huvudet i en storstad jag börjat älska. Ville bara visa min uppskattning, och att jag inte tog dom för givet.

Jag serverade middag och dukade fram paketet tillsammans med maten. Nämnde nonchalant att de kunde kika på en liten sak som var menat för alla i familjen. Hon tog nyfiket paketet i sina lösnagelsprydda fingrar och läste högt. ”Tack för att ni behandlar mig så bra. Glad alla hjärtans dag från Hetti”. Hon skrattade till och kommenterade i sarkastisk ton att dom var jättesnälla som tvingade mig att städa. Jag visste inte om hon faktiskt själv ansåg att dom var för hårda mot mig, eller om hon tyckte att jag faktiskt blivit behandlad bra men ville skoja till det. Jag visste inte varför hon skrattade. Som vanligt. Det var många gånger som saker sades, pikar gavs, och till och med stöddiga kommentarer yttrades – men det var med glimten i ögat. Eller var de elaka? Tyckte hon illa om mig egentligen? Gränsen mellan skämt och allvar var så pass suddig för mig att det kändes otroligt att jag var den enda i min familj som inte hade synfel.Men det var bara att le och försöka hänga med i svängarna. Jag övertalade mig själv att min förvirring och mitt obehag nog berodde på mina tillitssvårigheter, inte på dom. Dom var ju en trevlig familj – och hon tyckte det var kul att ha mig där. Det var i alla fall vad hon sa. Jag var alltid så välkommen tillbaka, när som helst.

Vår

När våren nästan börjat blomma, men kylan fortfarande bet i kinderna från dag till dag, så for jag och kärleken ner till Malmö. Där mötte vi upp henne, och resten familjen. Foton togs, mat lagades, skämt drogs,utflykter skedde. Jag var noga med att betala tillbaka för allting – även om hon verkade tycka att det var fånigt av mig. Att det inte skulle behövas, att mitt sällskap räckte. Men jag ville ju inte vara skyldig någon något. Det enda jag ville var att få vara med min kärlek, och få höra hemma med dom. Min andra familj. Jag var ju faktiskt en utav dom nu. Deras släkt visste mitt namn. Och jag ville att mitt namn skulle ha ett gott rykte, eller åtminstone inte ett dåligt. Vill inte vara någon som utnyttjar, något som tar för sig och drar ner stämningen. Så vid tillställningar klädde jag upp mig och försökte se extra rar ut.

Jag vet inte när allt ändrades. Förmodligen var det någon gång i Maj, på tågstationen. Skyndande mellan perronger, en ryggsäck som gick sönder, en flaska som sprack, glas som skar upp fingrarna när jag stressat försökt plocka upp bitarna av det som gått i kras. Blod som blandades med tårar och chokladmjölk medan klockade tickade. Jag skakade hetsigt. Jag hann på tåget. Men gick av igen. Ville inte lämna famnen, ville inte lämna min kärlek,ville vara trygg.

Efter hon blev påkallad skyndade hon till mig. Trots stressen hade hon hunnit få på sig högklackat. Hennes steg lät lika taktfast som en klocka, fast snabbare, som ett fickur någon höll på att vrida upp.

Så var det dags för förhör. Det undrades hur jag mådde. Vad som hänt. Vad som ska hända nu. Hon släppte inte ögonkontakt mot mig, och beklagade sig när jag tittade bort. Min talförmåga var inte på topp. Men jag uttryckte att de kunde gå sin väg, för jag ville inte göra dom illa. Jag protesterade från början åt att hon ens skulle ringas. Ville ju inte ses som svag.

Strax skiftade de tröstande orden från hennes mun till krav.Alla dessa krav. Och klagomål. Hon började pekade ut vad jag gjorde fel, trots att det inte var något jag kunde göra något åt för tillfället. Förtvivlan tar över när någon som tröstar en blir frustrerad nog att inte hålla rösten lugnande. För det visar hur jobbig en är som inte kan må bra efter några välmenande ord. Från tröst till krav, från krav till ultimatum. ”Antingen följer du med hem och gör precis som jag säger, eller så får vi ringa till psykakuten”. Pest eller kolera.Och jag blev inte lämnad ifred även när jag lyckades uttrycka att det var det jag ville.

Så fort hon lyckats övertala mig att följa med hem till lägenheten igen, så skulle det börja skämtas och skrattas igen. Det var något med den familjen, problem skulle hellre sopas in under mattan och täckas med skratt. Uppenbarligen var det ingen långsiktig lösning, men det brydde sig ingen av oss om då, då visste jag inte att jag i efterhand skulle få ta skulden för hennes tystnad.

Den natten fick jag lådor av pärlor till mitt förfogande.Papper och penna. Hon verkade övertygad om att jag skulle må bra om jag bara fick arbeta med mina händer och vara kreativ igen, något jag inte vanligtvis gör i deras lägenhet. Jag tackade så mycket, men började istället städa kärlekens rum. Så fort det är stökigt i huvudet, så städar jag i den fysiska världen kring mig. Det är väl därför jag dammsuger nästan varje dag.

Dagen efter åkte jag hem, utan att veta när jag skulle komma tillbaka.

Sommar

Sommaren skulle vara det finaste någonsin. Det var jag och kärleken överens om. Jag dubbelcheckade att jag kunde ta plats i hennes lägenhet i flera veckor i streck. Det var okej, och det bestämdes. Vid det här laget var jag van vid lägenheten, såpass van att jag inte kände någon speciell doft där som jag ofta brukade göra i byggnader som inte var det hus jag bott isen jag föddes. Jag skrev upp mig på en lunch och en middag under veckan,delade som alla andra på ansvaret att hålla allt rent och snyggt. Jag hade fått det som en vana att köpa egen mjölk så att de inte skulle behöva betala för all mjölk jag pimplade eller slösa på deras laktosfria. Jag hade koll på läget, och var som fisken i vattnet. Trots att jag fortfarande var på helspänn vid allt småprat. Och hon ville ju så ofta småprata. Berätta om vad hon gjort och gör,utan stopp. Jag var noga med att ge lagom mycket respons och hålla artig ton.

Men jag fick erkänna för mig själv att jag faktiskt fann familjen lite jobbig. Jag kunde inte dölja det från mig själv, men övertygade mig själv om att det är något jag bara fått lära mig att leva med. Alla kan inte stormtrivas med alla. Jag var ju trots allt där för att umgås med kärleken, inte hans familj. Jag behövde bara tolerera dom, även om jag önskade att dom kände mer för mig än bara tolerans.

En dag hade jag gjort middag. Alla i hushållet var matfantaster, vilket gjorde mig nervös. De hade lagt ribban högt med sina kryddningar, gratänger och köksexperiment som alltid lyckades gå bra. Min gräns gick vid att flippa pannkakor och steka lax. Så det var det jag gjorde, och hoppades på att det skulle duga. Mannen i huset gjorde mig orolig genom att börja säga ”Nu har du gjort något riktigt dåligt”. Vad hade jag gjort för fel nu? Vad för snedsteg gick utanför deras snäva ramar för vad som var bra nog? Men han avslutade meningen med ”Du har gjort så god mat att vi kommer tvinga dig att laga mat mer”. Jag andades ut. Det var ju en positiv kommentar,även om den sades på ett lekfullt sätt som nästan var på gränsen till obehagligt, för en sådan som jag. Och inte slutade det med missvisande kommentarer. Någon vecka senare skulle jag duka. När jag hade tagit fram det essentiella frågade jag om något fattades, men ingen nämnde något. Men sedan visade det sig att några burkar tagits fram i efterhand, och därför fattades skedar till dessa. Mannen i huset frågade då om jag hade såpa i hjärnan. Denna gång orkade jag inte ens låtsas att det var kul.

Det var väl någonstans där som jag insåg att mitt obehag av deras närhet inte var ogrundad.

Åsikter som gjorde mig besvärad flöt upp till ytan. Tydligen var de emot tiggeri. Mannen i huset uttryckte misstycket över tiggare under en middag, och hon höll med. Trots att de försökte formulera det på ett vänligt sätt så kände jag hur en bekymmersrynka dolde sig under min lugg. Jag kunde förstå att tiggare som inte vill lämna en ifred kan uppfattas som störande, men det är ju lätt att säga som en övre medelklassmänniska, eller ännu mer som en vit höginkomstagande cisman någonstans i Sveriges huvudstad.

Någon morgon efter drogs det våldtäksskämt vid frukosten.Jag hörde hur hon utbrast ’övergrepp,våldtäkt, våldtäkt’ följt av skratt från henne och lillebrodern. Då låg jag fortfarande kvar i sängen med en dörr mellan oss. Och inte gav hennes uttryck mig någon lust att lämna den trygga sängen för att möta dom.

På kvällen i princip tvingades jag med utav kärleken på middag men mannen, henne och lillebrorn. Jag protesterade, för jag trodde inte jag skulle kunna hålla mig från konfrontationer. Jag har en stark syn på rätt och fel – och jag tyckte gränsen hade dragits samma morgon. Jag brukade inte vara konflikträdd, men jag var medveten om att ett bråk mellan mig och henne skulle kunna avsluta vår möjlighet att hålla förhållandet vid liv. De var självutnämnda besserwissrar, och jag visste inte om jag vågade riskera att utmana hennes behov att ständigt ha rätt. Även kärleken tyckte inte det hade varit lämpligt att ta upp konflikter under middagen. Trots detta blev jag medtvingad. För antingen gjorde jag som han ville, eller så fick jag dåligt samvete för att jag gjort honom illa. Jag har alltid haft ett problem med att sätta mig själv först.

Middagen gick okej. Numera var jag på min vakt. Jag visste hur spelet skulle spelas. Jag höll mig samman, precis som jag brukade.

Det var när hon uttryckte sig transfobiskt påväg till en glassbar för efterrätt, som allt brast. Det var droppen som fick bägaren att rinna över. Jag kunde inte umgås mer med dessa människor. Jag vände mig till kärleken, det uppfattades nog som om jag stängde de andra i sällskapet utanför.Direkt gick mannen och hon till attack.

Det var jag som hade tårar i ögonen, men deras reaktion gick förbi tröst-fasen och direkt på ilskan denna gång. Det skrek och ropade på ett anklagande vis om att jag inte bara kan ge upp, att jag skulle prata med dom.De höjda rösterna skickade signaler till min hjärna som utlöste adrenalin, jag ville fly. Men även nu samlade jag mig så gott jag kunde. Jag får inte vara till problem, får inte förstöra kvällen för dom.Trots att dom förstört min dag från minuten jag vakande. Så där gick jag, höll mig nära kärleken, höll hans hand kanske lite för hårt. Jag höll mig kvar även fast jag hade impulsen att vända, men jag höll mig lite i bakgrunden.Från ingenstans, utan förvarning går hon med bestämde steg fram till oss. När hon pratar tappar hon lugnet och det är snarare som om hon väser genomtänderna. Hon förklarar att det inte är okej att vi går några steg bakom eller framför. Vi ska umgås med resten av familjen. Det är vi skyldiga dom. Hon säger att stämningen inte okej, i en anklagande röst, som om det var jag som gjort fel. Om jag var rädd innan, så var jag livrädd nu. Jag höll nog andan tills hon var ett par steg bort från mig. När de första tårarna gjorde sig redo för att lämna ögonvrårna åkte solglasögonen på. Jag försökte kväva snyften, och despera tsvälja klumpen i halsen, men för den som brydde sig om att se efter var mina kinder täckta av vatten som kontinuerligt rann ner från bakom glasögonen.

Jag förundras över hur hon byter personlighet så fort hon skällt ut mig. Plötsligt är den muntra tonen tillbaks och det skojas. Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig längre. Det enda jag visste var att jag gick hack i häl på henne och försökte hänga med i konversationen – trots att jag var panikslagen – allt för att jag inte skulle bli klagad på igen. För det kändes redan som om jag skulle brista. Det saknades bara en liten, liten knuff för att jag skulle fallit ihop på plats.

Jag åt ingen glass på glassbaren. Kunde inte förmå mig att låta dom köpa något till mig. Men jag skyllde på illamående, vilket visserligen inte var osant det heller.

Den kvällen slocknade jag innan jag och hon hann prata något mer. Sömnen behövdes verkligen efter de psykiska påfrestningarna som nog undgått hennes uppfattning.

Varken hon eller mannen låtsades dock inte som inget under en längre tid. Alla tre tyckte att vi skulle prata om vad som gick snett. Så jag samlade mig så gott det gick och försökte hålla mig samman, åtminstone till en början.

Till sist öppnade jag upp angående saker jag hållit inne för att vara dom till lags. Jag berättade om hur jag inte var van vid deras sätt att prata, att jag måste ha det tydligt för mig när det skämtas och när det är allvar. Under tiden fick höra att jag var stark som öppnade upp, trots att tårarna rann tyst även nu, och denna gång var de tydliga för alla att se. Vi diskuterade vad som kändes okej, och vad som inte kändes okej. Vilka uttryck som borde undvikas för att inte trampa någon på tårna. Hon lyckades använda felpronomen och namn ännu en gång – och jag och kärleken rättade gång på gång.Mannen verkade lägga vikt vid hur förolämpad han kände sig angående att jag tyckt de uttryckt sig fel, istället för att försöka förstå vad det var som de sagt fel. Jag suckade inombords men var lösningsinriktad på utsidan. Mot slutet av samtalet kändes i alla fall allt utträtt. Korten var på bordet – och nu skulle vi gå vidare. Hon avslutade diskussionen med att säga att hon var ett flockdjur. Nu skulle jag vara en av flocken. Det var därför hon hade blivit upprörd då vi inte höll oss tillsammans den kvällen efter middagen, för som flockdjur ville hon inte att någon skulle bli lämnad utanför.


Morgonen efter är jag bara halvt vid medvetande när jag hör hur hon ber kärleken att komma och prata med henne i enrum. Oron stiger men hindras att bryta ut helt på grund av tröttheten. Min tidsuppfattning är inte på topp, men kring en kvart senare kommer kärleken tillbaka. När jag nyvaket möter hans blick ser han helt förstörd ut. Hans ansikte är förtvivlat, och det tar nog bara någon sekund innan mitt avspeglar det. Han berättar att hans mamma tror att jag har ett kontrollbehov som jag inte ser. Han hälsar från henne att jag inte är välkommen där längre. Att jag ska boka en biljett hem.

Efter detta blir jag lämnad halvnaken i hans säng. Min väska är i andra sidan lägenheten och kärleken är påväg ut ur ytterdörren.

Jag kryper ihop i fosterposition. Sekunderna tickar förbi.Jag lägger märke till hur jag gråter och skakar okontrollerat. Men ingen kommer dit. Hon kommer inte förbi för att varken se hur jag mår eller framföra hennes order personligen. I bakhuvudet tror, och hoppas jag, att allt är en mardröm.Hur många timmar kan det vara sedan vi fikade tillsammans? Hur många timmar sedan hon sa att jag var en i hennes flock? Åtta timmar? Tio?

När jag på ett par skakiga ben lämnar rummet med stormsteg är det fortfarande ingen som förklarar vad som händer. Jag skymtar hur hon och mannen i huset sitter i soffan. Skräcken i mitt ansikte eller ilskan i mina steg verkar inte nå fram till dom. Det är ingenting hon bryr sig om. Hon säger inte ett ord innan jag snubblar ut för ytterdörren. Hon ser mig inte ens i ögonen.

Det gjorde hon aldrig igen.


Sensommar

Veckor efter det här kunde jag inte äta. Inte ens mina favoritmaträtter kunde hålla undan illamåendet som konstant funnits med mig  sedan min värld vändes upp och ner över en natt. Jag ville sova, men det var svårt. Om jag väl lyckades somna så var det för att jag grät mig till sömns,och så fort jag slocknade möttes jag av mardrömmar. Mardrömmar som liknade min verklighet.

Det räckte inte med att kasta ut en minderårig tjej som bodde femtio mil bort. Nu var det dags för smutskastning.

Hon ville aldrig prata med mig personligen. Men via kärleken fick jag höra vad hon sa bakom ryggen på mig. Hon sa att jag var manipulativ.Hon påstod att jag inte var bra för kärleken. Allt jag varit rädd för att vara, allt som jag gjort mitt allra bästa för att inte vara.

Jag blev förtvivlad. Och hennes ord var inte allt jag fick emot mig. Hon hade stöd från mannen i huset. Han som jag inte längre såg som mycket mer än en översittare med ett för stort ego. Tydligen hade hon även dragit in kärlekens pappa och mormor i det hela. Fått de att backa vad hon än sa. Fyra vuxna mot en sjuttonåring. Detta utan att ens säga någonting i mitt ansikte. Allt skedde bortom mitt räckhåll. Jag fick ingen chans att försvara mig.

Jag undrade vad jag kunde göra för att få hennes förtroende.Hon radade upp en lista på hur en bra partner och vän skulle vara, och hon tyckte att jag fallerade på nästan varenda en. Det hon inte lade märke till var att hon fallerade på fler.

Hon tyckte det var viktigt att kunna hålla i en diskussion,samtidigt som hon vägrade att ens hålla en dialog med mig.

Hon tyckte att en bra vän måste ha ett bra förhållande med sina föräldrar, medan hon skickade sin son som budbärare för dåliga nyheter istället för att prata med mig personligen.

Hon vill inte att en partner ska ha någon form utav missbruk, men hon missbrukar själv. Hon missbrukar sin makt.

Allting började klarna. Jag insåg att obekvämheten hon fått mig att känna från början hade en grund. Hennes dömande blickar verkade inte längre bero på pedanteri, utan elitism. Med hennes egna, handskrivna listavisade hon hur en person måste vara helt frisk och växa upp under goda förhållanden för att duga som kamrat. Någon med dåliga familjeförhållanden eller ohälsosamma kostvanor var tydligen inte värd att lägga sin tid på. Saker som en person inte kan rå för – ska den ändå dömas för. Det var inte bara diverse objekt i hennes närhet som måste vara perfekta och fläckfria. Det var även personer.

Då även funkofobin lyste igenom tydligt på listan så funderade jag på om jag kanske inte hade blivit så hårt refuserad om det inte vore för ränderna på min kropp. Det spelar ingen roll att det inte är sår, utan läkta är. I hennes ögon ses de förmodligen som defekter. Toppar och dalar på en högerharm. Toppar och dalar som leder till raka vägen från ena sidan helvetet till en annan. Att en gått igenom hemskheter, men överlevt, borde väl ses som en framgång i de flestas ögon. Men inte hennes. Istället var hon beredd att skicka mig rakt tillbaks till helvetet – för en psykiskt sjuk människa ville hon inte ha att göra med, hur mycket personen i fråga än kämpar med sitt mående. Hon påstod att jag stod och stampade på samma ställe – utan att ens ge mig en chans att berätta om mina framsteg. Och när jag skickade henne ett välformulerat mejl för att få förklara situationen ur min synpunkt, så vägrade hon ens läsa det. En vuxen kvinna fysiskt, men fortfarande kvar i trotsåldern.

Tänk att jag varit så livrädd att göra ens småfel. Så fastbesluten att alltid göra rätt. Gått som på äggskal kring henne dag som natt, för att inte riskera ett snedsteg som skulle göra henne bestört. Allt detta medan hon uschat och ojat sig över ärrad hud och sockerintag. Medan hon skojat om saker som inte borde skojas om. Medan hon låtit mig städa badrum för att sedan anmärka om en liten fläck är missad. Medan hon pressat och stressat någon som hon vet om redan kämpar mot ångesten.

Vissa människor är inte de dom utger sig för att vara. Livet handlar om balans. Att ge och ta. Jag må vara en obalanserad människa, som gett så mycket att jag förlorat delar av mig själv. Men jag tänker inte låta någon trampa på mig längre. Jag tänker inte vara med människor som pekar ut mina brister utan att ge mig en chans. Jag vill bli accepterad. Jag vill bli älskad.Och trots att många vänt kappan efter vinden så står jag kvar. Jag förtjänar bättre. Jag vill hålla hoppet uppe. Jag vill inte ge upp. Snart kanske jag får bli nykär i livet igen.



Författad av Henrietta Stjärndamm, 1 september 2015

Likes

Comments

​No hope, no harm, just another false alarm.


​Du var nedanför oss. Du var instängd. Du var förlorad. Dödsdömd. Ingen i mitt sällskap brydde sig. Men trots min avsky mot ditt svek, så klarade mitt hjärta inte av att se dig sådär. 

I drömmen hoppar jag ner mot dig, tar mig ner till din nivå. Jag tvekar bara en kort sekund innan jag riskerar min egen säkerhet för att ge dig en chans till överlevnad. Även fast du lämnat mig i sticket när jag var sönderslagen till småbitar, så var jag ändå beredd att låna ut min styrka till dig när du behövde. Du såg så svag ut. Och jag vill både skratta och gråta samtidigt när jag ser dig sådär. Men mina instinkter tog över. Och det var inte överlevnadsinstinkter. Det var min instinkt att rädda andra.

När jag räddat ditt liv på ett så konkret sätt kunde du inte längre undgå att erkänna för dig själv att du fortfarande älskade mig. Känslorna som du gömt i djupet bubblade upp igen. Och med en kyss påmindes vi båda om tryggheten vi hade i varandras närvaro. 

I drömmen var vi redo för nya äventyr. Tillsammans.

Likes

Comments

Ett utav mina favoritalbum skorrar ur dom halvtaskiga högtalarna på min laptop. Jag har ett vagt minne om hur du otåligt lagt skivan i min mammas LP-spelare dagen då jag hade köpt det åt dig. När musiken drog igång stod vi där tillsammans och diggade.

Men nu är jag ensam. En utav de exklusiva bilderna som följde med albumet hänger fortfarande inramad på min vägg, och albumet älskar jag fortfarande. Men numera brukar jag hoppa över en låt. Dock inte den här gången.

Spår 5 börjar spelas och jag låter tangenterna vara, jag pausar inte.

"If I don't have you, then how am I supposed to get it on?"

Jag låter inte smärtan nå hela vägen fram. Låter inte minnena rubba min psykiska balans.

Det är du som borde lyssna på den här låten, tänker jag. Det är du som borde lida utav den. Det var ju trots allt du som länkat den till mig i en töntig spellista med kärlekslåtar.

"I didn't know love till I physically touched you,

How can I just throw you away, my god I'm insane, I let you run away for good".

Ja, konstaterar jag för mig själv. Så borde dina tankegångar gå, något i den stilen. Det är du som borde känna igen dig i texten. Inte jag. Och det gör jag inte heller.


Ett utav dina favoritband spelas på högsta volym via en högtalare i köket. Jag kommer ihåg hur jag stolt berättade för dig att jag börjat lyssna på dom på egen hand efter du introducerat dom till mig. Jag kunde knappt några låttitlar, men låtarna svängde på ett trevligt vis. Och såklart påminde dom om dig.

Nu har jag gjort dom till mina egna. Jag springer runt med mina jazzhands. Sjunger med. Jag förstår varför du nämnde just en specifik låt som din favorit.

"Huvudet i sanden, hoppas stormen drar förbi, duckar för konflikter"

Det är klart att låtar en relaterar till ligger nära hjärtat.

Jag borde kanske insett vilket dåligt tecken det var när jag sa att en låt påminde om dig, när du sa att den påminde om politiker.

"Vad de än säger blir det knappast så de gör,
Och vad de än lovar har man hört det så många gånger förr
"


Hörlurarna har förmågan att rädda mig. Men ibland gör de mig bara rädd.

"This thought comes closely followed by the fear, and the thought of it makes you feel a bit...

... ill."

Ja. Jag mår illa.

Jag mår illa av hur du vågat nästla dig in i tonerna. Hur du gav låtar mening, för att sedan visa att dom för dig egentligen bara var tomma ord.

Men dom ska inte få definieras av dina lögner och svek.

Jag skapar nya betydelser, skapar nya minnen.

Nynnar, sjunger - skriker om jag behöver.

Min röst kommer aldrig tystas.

Jag kräver ingenting bara att jag aldrig nånsin' tvingas hålla käften.










Likes

Comments

"Hon? Eller han?"

"Jaha så det är en hen"

"Men hon... jag menar hen... vart ska vi möta henne? ... hen!"


Hur svårt kan det vara att använda rätt pronomen? Att anpassa ett ord i dina meningar för att sakta ändra världen till en tryggare plats för de icke-binära, de som ofta är som osynliga. Att inte heller anta främlingars könsidentitet. De du tror ska svara på "flickor" kanske i själva verket får en klump i magen av ordet.


Ibland vill jag fråga vart genderqueer-toaletterna ligger.

Ibland undrar en om en kanske inte är välkommen, då en värd välkomnar damer och herrar.

Ibland benämns till och med den viktiga feministiska kampen som en kamp för jämlikhet mellan kvinnor och män, och resten blir som bortglömda.

Ibland undrar jag hur svårt det kan vara att inse att icke-binära människor existerar.


"Idag ska vi jobba kille-tjej" sa min lärare.

"Vad gör en om en varken är kille eller tjej?" undrar jag.

Svaret var något i stil med "då får du välja sida (att representera) idag".

Jag plockar ihop mitt pick och pack och går därifrån.

Först undrar jag om jag är för känslig. Men det gäller att lägga skulden där den hör hemma. Det är bra att reagera när något är fel. Det är bra att uppmärksamma när felköningar eller transfobiska uttalanden sker. Så snälla, gör det. Folk kan kalla dig jobbig hur mycket de vill, men de som förtrycks av cisnormen har det jobbigare.


Ni kanske inte förstår. Jag förstår knappt själv heller.

Men en behöver inte alltid förstå. En kan inte alltid förstå.

En behöver bara acceptera - och viktigast av allt - respektera.


Happy national coming out day allihopa (även internationella flickdagen.) 


Likes

Comments

Daily reminder - tjejer (och icke-män av olika slag) - ni är inte skyldiga män någonting.


Om någon catcallar dig - fräs.

Jag är så innerligt trött på män som tror sig ha rätten till icke-män. Vare sig om det är till ens kropp eller ens tid.


Jag blir så ledsen när jag hör från bekanta icke-män om hur otrygga de känner sig så fort de glömt pepparsprayen hemma. Eller hur det blivit en vana, en självklarhet, för många icke-män att de ska gå med nycklarna mellan knogarna när de är ensamma utomhus så fort mörkret fallit. Att vi ska gå och vara rädda för att någon ska agera på sin maktposition.


Jag mår illa när en vän berättar om hur hon och en annan tjej blev omringade och fotade när de hånglade på en fest. De fick fysiskt knuffa bort folk som trodde de skulle få 'vara med'. När jag hörde om detta hade jag inte börjat befinna mig i sådana situationer än, men jag var rädd över vad klubbmiljöer hade att erbjuda. Och efter ett par veckors festande har jag redan stött på smärre obehagligheter. Jag känner obehaget i kroppen när den trevliga snubben på klubben plötsligt omvandlas och verkar tro att ett artigt samtal betyder att jag vill följa med honom upp på dansgolvet, och till en annan fest. När jag inte vill dansa släpper han ändå inte taget förrän jag puttar bort hans hand. Och när jag sagt nej till att följa med honom, en 7 år äldre man, ut i natten, så står han tyst kvar vid min sida som om han väntar på att jag ska ursäkta mig och ångra mig, för att vara honom till lags.

Och även bara småsaker märks.

Som hur stötta män blir när jag inte svarar deras meddelanden. Och hur de erbjuder en sin kik och nummer för att en ska kunna höra av sig om en vill, och vid brist på direkt respons tillägger "skriv till mig jag vill prata" som om mitt intresse, eller bristen på det, inte spelar någon roll.


Och med tanke på omständigheterna, så är det sorgligt att jag en av dom som har haft 'tur' på den här fronten. Hittills. För jag kommer fortsätta vara ute, även om det innebär att jag ständigt känner att jag måste vara på min vakt.

Skaka inte bort det med ett sånt händer alla. För visst, det händer många, men det gör det inte till ett mindre problem.

Cismän i maktposition - lär er att bete er.

Och ni andra, ta hand om varandra.



Likes

Comments


Jag visar min kärlek genom att ta din hand. Låter min tumme smeka din för att du ska vara medveten över min närvaro. Med min hand i din så lämnar jag mig till dig, jag gör mig sårbar, låter dig styra. Eller så tar jag dig till ställen du inte sett förut. Öppnar dina ögon för världen, låter dig se hur magisk den kan vara, när vi är i varandras sällskap.

Jag granskar hur ditt hår faller över ditt ansikte i genans. Jag ler stort och skrattar med dig, inte åt dig. Vi smittar varandra med våra leenden, och med förkylningar via kyssar, men det är värt det. Att känna dina läppar mot mina gör allting värt det.

Men mina läppar håller sig inte bara till din mun. Jag vill få dig att känna dig älskad, inte bara åtråvärd. Läpparna söker sig över din hud. Jag försöker sudda bort dina komplex med hjälp av deras beröring. Allt du inte tycker om hos dig själv göms och glöms bort under mina läppar.

Jag omvandlar din existens till ord på papper, till skisser i mitt ritblock. Jag gör dig medveten om hur din skönhet inspirerar. Jag avbildar dig på alla sätt jag kan, vill spara dig, vill minnas dig. Jag vill inte att du ska försvinna. Små bitar av dig fastnar på min näthinna och i mina lakan - som jag inte vill byta när du lämnat dom tomma.

Jag ger dig alltid en andra chans. Även när jag gråtit mig till sömns på grund av dig. För du har ju trots allt fått mig att även fälla lyckotårar.

Jag kanske inte intresserar mig för allt som intresserar dig, men då jag intresserar mig för dig gläds jag för din skull.

Jag må inte tänka på samma sätt som du, men dina tankar är viktiga.

Jag är inte du. Du är inte jag.

Men vi är vi.

Och jag gör vad jag kan för att vi ska få vi ska nå vårat "och så levde dom lyckliga i alla sina dagar".


Likes

Comments

För någon vecka sedan träffade jag en människa på en fest. Den verkade trevlig. Under natten hamnade jag med denne och två andra utanför lokalen, under en stjärnhimmel, sådär poetiskt.

Såklart började vi snacka politik.

När den jag nämnde innan berättade att den röstar blankt och planerar att fortsätta med detta framöver blev jag rätt trött. Jag försökte argumentera mot denne, men det gick inget vidare. Får väl bara acceptera att jag inte kan tvinga någon annan att hålla med om vad jag tycker.
Det hindrar mig inte från att bli trött dock. Besviken. Besvärad. När folk klagar på om samhället ser ut, och inte tar en gyllene chans att göra någonting åt det. Att rösta är väl nästan som en plikt. Men varför rösta blankt?


 Förstår ju det här med missnöjdheten. Att inget parti lever upp till sina förväntningar eller stämmer överens med alla ens personliga värderingar. Kanske kan du skapa ett eget parti - allt börjar med en tanke, en idé. Men under tiden - rösta på det parti som står dig närmst. Eller de som sätter sig i motsats ifrån det värsta partiet du vet. Det är i alla fall mitt råd. Så länge du inte sympatiserar med Sverigedemokraterna - då kan du lika gärna vara soffliggare.

Men som anti-rasist vill jag nämna - att stå passivt och titta på medan rasister tar över Sveriges riksdag gör dig inte till en neutral part - det gör dig medskyldig till hur den skrämmande stora procentandelen som SD får till sin fördel bara växer. Rasisterna talar numera högt, och den som tiger håller med. Både när det gäller att försvara de utsatta i vardagen, såväl som på en valblankett. Våga visa vart du står.


 Så ni som har åldern inne för att rösta - gör det. En blank röst är bara bättre än en röst på SD. Ni som inte kan rösta - låt inte era röster tystas. Det finns flera sätt att visa erat engagemang och stöd, likväl som erat misstycke. (Förmodligen) mer om detta i ett framtida inlägg.

Jag vägrar ge upp och jag vill inte att ni ger upp heller.

Upp till kamp.

Likes

Comments

Häromnatten drömde jag något symboliskt.

Jag drömde att jag spelade någon form utav "Sleeping Beauty" i en pjäs.

Jag fick på mig en vacker klänning, men sen fick jag instruktioner att ligga på samma ställe under hela pjäsen. Med stängda ögon. Jag skulle inte röra mig, för jag skulle ju vara i djup, djup sömn.

Efter ett tag i bakgrunden var jag i spotlighten, på en scen. Andra skådespelare började integrera med mig, men jag fick inte visa någon reaktion. Ens när de slutade prata om mig och av någon anledning hällde vatten på mig. Men jag försökte hålla masken så gott jag kunde, jag fick ju inte förstöra teaterupplevelsen för någon annan. Så småningom kände jag dock hur något fysiskt gjorde det svårare att andas. Det var som om skådespelarna inte tog hänsyn till min situation utan gjorde vad de ville med mig.De tog för givet att jag inte skulle säga emot.

När jag började få andnöd tror jag gränsen gick. Jag minns inte om jag han börja skrika på de andra som var på scen med mig, dom jag visat förtroende för, eller om jag vaknade. Men det gick så långt tills det handlade om liv och död innan jag vågade sätta mig själv framför andra.


It's both a blessing and a curse att minnas sina drömmar.

Likes

Comments