Header

Aldrig får man som man vill

Eller kräver jag för mycket?

Vet inte

Men är i alla fall aldrig nöjd


När man sitter full och jävlig och bara vill gråta

Då borde väl ändå något vara fel?

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Ventilerar lite.


Vi kvinnor (ja, jag kallar mig själv kvinna) måste våga prata mer öppet om våra kroppar. Hur vi mår, hur kroppen mår och vad som pågår i den.


För att snabbt gå tillbaka till ordet "kvinna". Jag har alltid kallat mig själv för tjej. Inte kvinna. En kvinna för mig har varit vuxen (vad nu det är), men någon som i alla fall varit 25+ utan tvekan och som kändes mogen. Efter att vi pratade om detta i skolan har jag insett att jag ska kalla mig själv kvinna. Att det ska kännas naturligt att kalla andra kvinnor för kvinnor. Inte tjejer. Vi är ju vuxna. Mogna. En kvinna behöver inte vara 25+, vi är ju kvinnor mycket tidigare än så.


När är jag vuxen egentligen? När jag är 25? 20? 18? När jag får mens? När jag flyttar hemifrån? Så svårt att säga. Det är nog väldigt individuellt. Själv är jag i alla fall över 20, jag är alltså myndig. Har bott hemifrån i snart tre år, i en helt annan stad dessutom. Mens har jag haft ett tag. Jag försörjer mig själv och sköter om lägenheten där jag bor. Antagligen är jag nog vuxen. Och kvinna.


Idag var jag hos gynekologen. För att prata om min kropp, som jag tycker om, men som ändå på grund av att jag är kvinna har gett mig vissa symptom jag inte ska behöva ha. Preventivmedel, som vi kvinnor har ansvaret att ta om vi inte vill bli gravida, kan ge en massa konstiga biverkningar. Visst, det kan vara skönt att slippa oroa sig över att bli gravid, men ska lättnaden över att slippa oroa sig behöva medföra biverkningar i form av humörsvängningar, akne, viktuppgång, minskad sexlust, svamp osv? (Endast några av många biverkningar som varierar från person till person) Jag tycker inte det.


Från att tidigare varit en kvinna som mått psykiskt bra, till att irritera mig för minska småsak, gråta åt saker jag vanligtvis inte skulle gråta åt, bli sårad i onödan och inbilla mig att omgivningen tycker illa om mig. "Sluta med P-piller då, det finns ju andra preventivmedel utan hormoner". Absolut, det gör det. Tackolov. Problemet för mig har dock varit PCOS. Hos gynekologen var det exakt det här vi diskuterade. Har man PCOS så behöver man i stort sett alltid ha någon form av hormonell behandling. Annars bildas cystor på äggstockarna för att man inte har regelbunden ägglossning. För ca 1,5 år sedan fick jag höra att jag hade PCOS. Idag fick jag istället höra att det kanske inte är så. Mensen är kanske bara oregelbunden och det behöver inte betyda att det är PCOS.


Så idag får jag sluta med P-piller. Så skönt. Jag hoppas att jag märker skillnad i mitt humör, att jag slutar bli så arg så jag inte vet vart jag ska ta vägen. Att kunna låta bli att ta striden när det inte behövs.


Det är sjukt att vi kvinnor ska behöva utsätta våra kroppar för alla dessa biverkningar för att inte behöva bli gravida när vi inte vill. Ärligt talat är jag också trött på oförstående män som inte förstår att man kan ha humörsvängningar. "Det är väl bara att inte bry sig". Nej. För det funkar inte så. Man kan inte alltid styra över sig känslor hur mycket man än hade önskat det. Jag hoppas att det manliga P-pillret slår igenom och att männen börjar ta mer ansvar när det kommer till graviditeter. Det är ju faktiskt mannens barn lika mycket som kvinnans. Och när folk då säger "männen kommer aldrig klara av att ta ett piller varje dag". Nähä, och varför inte det då? För att de är lärda att inte behöva ta ansvar? Har vi kvinnor klarat det, så kan väl fan männen göra det också.

Likes

Comments

Mitt liv kretsar kring dessa fyra färger

Kanske för mycket, ibland

Jag är blå

Försöker vara stolt över det

Men det är sällan andra uppskattar att man är blå

"Våga ta mer initiativ"


Okej. Jag ska försöka

Jag försöker, och försöker

Kämpar

Var rolig nu

Var glad, positiv, glöm inte fråga hur andra mår

Ställ alla de där onödiga frågorna med onödiga svar

För det är vad andra vill höra


Men det slutar med att min energi tar slut

För det är inte jag

Kan jag inte bara få vara känslokall ibland

Verka som att jag inte bryr mig

Jag bryr mig visst

Men visar det inte på samma sätt som alla andra


Det har slutat med att jag inte längre känner mig blå

Flamsar, kontrollerar, tar initiativ

Det tar kol på mig

Jag vill bara låta andra ta beslut

Som jag sedan kan undersöka

Analysera

Är detta verkligen bra?


Istället börjar jag kontrollera andra saker

Överdrivet, till max

Tänk om jag gör fel och något blir sämre på grund av min okunskap?

Det får inte hända


Men det kanske det får egentligen

Jag kanske bara borde gå tillbaka till det blå

Det iskalla, avtrubbade

Jag saknar att inte behöva bry mig hela tiden

Om vad andra gör, säger eller tycker

Bli ledsen eller upprörd över saker

Jag ändå inte kan påverka


Jag som trodde jag alltid varit stark

Vågat vara mig själv

Men man tröttnar till slut

Av att alltid bli bortvald framför andra

För att man inte är lika energisk

Positiv, glad, framåt


Om ni bara visste vad ni går miste om

När ni tröttnat på allt flams

Vill kunna ha en seriös konversation

Då skulle jag varit där

Men tyvärr, det är för sent

Likes

Comments

Ett samtal

Han hängde sig inatt

Tystnad

What the Fuck?


Ett samtal från ingenstans

Han tog sitt liv

Vänta... vad gjorde han?

Kan någon man känner göra så?


Sorterar i mina tankar

Vem var han nu igen?

Inte sett honom på så många år

Men ändå gör det ont


För det påverkar alla

Ett stort svart moln glider sakta in

Över våra huvuden och stannar där

Släpper sakta ner isiga droppar


Det slutar inte regna

Vi som alltid haft solsken

Hur handskas man med regn?

Allt papper i världen räcker inte för att torka upp


Jag orkar inte titta upp

Rädd för vad jag ska se

Tårar som rinner

Snyftningar som ekar


Vi sitter tätt intill varandra

I drygt en timme eller så

Den jobbigaste timmen i mitt liv

Det blixtrar och dundrar


Jag inser för mig själv

Att jag på något sätt börjar förstå

Vad jag inte förstått förut

Att uppleva något riktigt jobbigt


Jag grät så mycket

Och det kändes så konstigt

Efteråt kände jag mig helt tom

Och det måste känts så mycket värre för dem andra


Jag var bara en avlägsen släkting

Ändå satt jag nästan längst fram

De andra var hans närhet

Närheten under hela hans liv


De kunde inte längre dela med sig av den

Till honom

I alla fall inte på samma sätt

Som förut


Jag tror vi alla kom varann lite närmre den dagen

Vi fick visa oss sårbara

Något vi inte visste hur vi gjorde

Eller i alla fall inte jag

Likes

Comments

17/04-09


Jag har varit fylld av så många ord som vill ut. Men jag har fått spendera dem på ett ostimulerande sätt genom att pussla ihop dem till objektiva beskrivningar av ointressanta saker jag inte kunde bry mig mindre om. Min kreativitet sinar i alla försök att vara korrekt. Jag vill inte vara korrekt. Jag vill förmedla någonting som berör. Visa mina känslor och få andra att känna igen sig. Varför skulle någon vilja läsa ord hen ändå inte begriper sig på?


I huvudet simmar de runt massa tankar som jag försöker konkretisera. De är svåra att fånga, och missar jag en förlorar jag den. Jag har förlorat många, men förhoppningsvis kommer det nya.

Likes

Comments

​17/04-09


Jag har aldrig tid

Fast det har jag nog

Om jag vill

Eller kanske inte


Det kanske snarare är så att jag inte har tid

Men vill ha mer tid

Bokar upp mig

För att få det att se ut som att jag hinner med


Men det gör jag inte

Jag är bara stressad

Men så fort jag har tid

Så är jag stressad över att inte ha något att göra


Jag måste ha något i tankarna

Något som distraherar mig

Från att inse att jag inte har en aning om

Vad fan det är jag håller på med

Likes

Comments

​17/04-09


Jag ändrar mig hela tiden

Kan aldrig bestämma mig

Fast när jag väl bestämt mig

Så kan jag inte ångra mig


Hur kan något kännas bra en dag

För att sedan dagen efter kännas som ett misstag?

Jag tror att jag inte har råd med misstag

Men det har jag nog


Det har vi alla

Men det är så mycket säkrare att låta bli

Slippa känna ångesten

Den slutar aldrig 


Vad jag än gör

Så finns den där

Påminner mig om att jag inte är nöjd

Och att jag inte vet hur jag ska bli det


Likes

Comments

Jag hörde nyligen någonstans att de negativa sidor man har bara blir värre och värre med åren. Fan också. Börjar direkt räkna upp alla mina dåliga sidor; lat, perfektionist, egoist, halvt hypokondriker och ALLTID SEN är bara några av alla sämre egenskaper jag kommer på. Kan jag ens bli latare än vad jag redan är?

Det tar mig redan ett antal snoozningar på morgonen för att ens fundera på att lämna sängen. Sen ska jag ju äta frukost också... och fixa mig... ”Kanske är det just denna morgon jag ska klippa till de där jeansen jag funderat över ett tag?” Nej. Bara gå upp och gör det du ska och åk! Jag brukar försöka intala mig detta, oftast utan resultat. Det slutar med att jag gjort upp en tid klockan tio med mina vänner och släntrar in lagom till lunch. Det är bara en tidsfråga innan mina vänner kommer överge mig på grund av att jag aldrig kommer i tid. Nu vill jag också försvara mig själv lite och säga att när det kommer till jobb så är jag extremt noga med att komma i tid. Antagligen just på grund av att jag vet hur tidsoptimistisk jag är.

För att inte tala om min hypokondri som jag såklart vägrar erkänna att jag har. De flesta, tror jag, som har hypokondri oroar sig oftast för att de har cancer eller hjärtinfarkt eller någon annan faktiskt allvarlig sjukdom. Jag tror alltid att jag ska bli matförgiftad. Eller få magsjuka. Är alltid extra nojig över att mat jag äter ska vara dålig. Ser den inte lite konstig ut? Luktar det inte lite skumt? Visst smakar det inte riktigt som det ska? Det roliga i detta är att jag dessutom aldrig blivit matförgiftad, och har inte spytt sen jag var åtta år gammal. Ändå är detta min största rädsla. Dessa nojor är ju något man inte vill föra vidare till sina framtida barn!

För från och med att man hamnar i ett förhållande börjar man i min ålder dessutom tänka på barn. Inte så att jag vill ha barn nu, men någon gång i framtiden. Man jämför sina egenskaper med sin partner och hoppas innerligt att barnet liksom inte tar åt sig någon av dem. Dessutom fasar man över tanken att hen skulle lyckas få dem allihop! För den personen jag känner som är snäppet latare än mig (fast hen vägrar erkänna det), är just min partner! Tackolov är det den enda av mina negativa sidor vi delar, och bra är det, för annars vet jag inte vilken sorts miljö våra barn hade fått växa upp i. Särskilt om man då tänker sig att dessa egenskaper blir ännu värre med åren.

Men man kanske inte ska överanalysera ens egenskaper för mycket heller (där kom visst ännu en något irriterande egenskap jag har) utan bara ta det som det kommer och acceptera det faktum att sitt barn kanske kommer vara lite lat, en tidsoptimist och lite hypokondrisk ibland. Det viktigaste är kanske snarare att se till att barnet får med sig bra värderingar att stå på, och sedan fatta sina beslut därefter. Hellre lat och feminist än alltid i tid och rasist!

Likes

Comments

15/10-11


När jag känner kylan tränga på

Då vet jag att jag saknar dig

Din värme, din lycka

Under en lång tid känner jag endast saknad


Den förstör mig tillslut

Förstör mig inifrån och ut

Men efter ett tag läker jag igen

När du visar dig


Det läker mig nog mycket för att hoppas

Att kanske finns det tro

Tron på att något bättre kommer

Snart, det måste komma snart


Och när du väl är här igen

Då är jag läkt

Jag förlåter dig för allt

För det är du värd

Likes

Comments

15/10-11


Ytan, den är hård

Vattenytan, blank och tydlig

Lika tydlig som min avsmak

Min avsmak för dig


När ska du lära dig?

Lära dig vad som är rätt?

Hur man beter sig

Du är värdelös i mina ögon


Jag skrattar när jag tänker på dig

Tänker på dina val

Hur kunde du va så dum?

Men det säger jag inte


Jag säger aldrig

Aldrig till någon om det

Vad jag tycker om dig

För jag snackar inte skit.

Likes

Comments