Nu har jag startat min nya blogg www.stina-maria.se

kolla in den!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Vi såg en film häromdagen, som jag fastnade för.
Jag hittade den i en skräckfilmslista, men det var snarare en thriller, vilket bara verkade till filmens fördel - trots min fixering vid skräck. Dessutom, spoiler alert, ett ämne jag fastnat för på senare år. Sekter.

Snubbe och hans flickvän blir alltså bjudna till hans ex och hennes nya på middag, tillsammans med ett gäng gamla vänner, efter att exet varit i princip försvunnen de senaste två åren. Detta efter en hemsk tragedi, vilket gör det märkliga beteendet hos karaktärerna desto mer förståeligt.

Eftersom jag är en nörd och alltid ägnar några timmar åt forumeftersnack när jag sett något jag gillar så noterade jag hur många som tyckte filmen fullständigt förlorade sin trovärdighet i och med att gästerna stannade kvar, trots att de blev obekväma av värdparets och deras nya vänners eskalerande konstigheter.
"De skulle minsann aldrig" var det tal om.
Jag vet inte om det rör sig om total bullshit - eller om det helt enkelt rör sig om att de inte är svenskar.
We put up med some weird shit alltså, vi svenskar. Inte för att vi är särskilt toleranta, utan för att vi inte vill kränka eller skapa dålig stämning.
Vi konfronterar inte.
Jag känner igen det så väl, och har själv varit föremål för den där tysta "vi låter det passera och byter samtalsämne"-grejen vi gör, när någon ljuger eller pratar om alldeles för privata grejer.

Hursomhelst, filmen, använde sig av den där sortens tryckande obehag och känslan av att något inte stämmer (som är så fruktansvärd i verkliga livet och det absolut träligaste med ångest) som bygger atmosfär så bra på film. En slow burn så att säga.

Men, det jobbigaste med den här filmen var inte ögonblicken då någon karaktär berättar något fruktansvärt och alltför privat, eller beter sig olämpligt och gör alla obekväma.
Det jobbigaste var att jag kallade huvudkaraktären "Tom Hardy" i mitt huvud hela filmen. Och så VAR det inte ens Tom Hardy som spelade honom, utan Ryan Atwoods pundiga brorsa i O.C.
Det var fan M. Night Shyamalan-nivå på den twisten.

Jag är inte ensam om att få mitt mind blown över detta heller;

Likes

Comments

Max Jensen har väldigt svårt för utelivet. I somras ville han inte njuta av solskenet, utan spenderade all sin utetid jamandes på altanen eller hängandes på balkongdörren.
Idag däremot, under storm och spöregn (hej januari, u ok!??) skulle han prompt ut.

Likes

Comments

För att tydliggöra så gick jag alltså på Ica såhär.
Mjukisbyxan, åttiotalsjackan, mössan på sne på det där viset som får mamma att tycka jag ser "muppig" ut (hon menar "pundig") och skorna som sandaler.
Vad gör man inte för lite äventyr utanför huset?

Likes

Comments

Och så dagens dilemma. Jag är fast i huset och känner lappsjukan eskalera.

Jag hade inte tänkt mig husarrest förrän barnet var fött och inte tillät mig gå ut. Sen uppstod skräcksituationen;

Mina skor är för små.

Det är ju en ytterst klaustrofobisk upplevelse, inser jag såhär när det drabbar mig, och min hjärna är i full färd med att montera ihop en skräckfilm.

Jag har visserligen ett par högklackade jag får på mig, men tanken på att stryka omkring härute på vischan i skor som jag inte går bra i ens under de bästa omständigheterna (golv) gör mig illa till mods.
Det blir inte bättre utan en Robert som diskret håller fast min jacka och påminner mig om att inte ramla. Det är ganska effektivt.

Jag befinner mig i ett sånt där tillstånd, som kanske kan kallas vecka 39, när jag är extremt uttråkad men inget känns roligt nog för att behålla mitt fokus.
Kanske för att jag inte kan sova på nätterna.
Myrkryp + klåda + lungtryckarbäbis som inte fattar vad grejen med att fixera sig är, är lika med ångestgooglingar om hur jag förstört barnet, klockan fyra på morgonen.
Hälsosamt så det förslår alltså.

Jag ser ut som en vattenlevande organism så jag bjuder på min utsikt istället. Fick ett plötsligt begär att utöva extremsport.

Likes

Comments

Man ska förstås inte klaga under den här magiska tiden i livet som jag befinner mig i. Det tänkte jag klaga över.


Jag tycker nämligen det är fruktansvärt, det här med att vara gravid. Och nu måste jag vara snabb med att inflika - det här betyder inte att jag inte kommer älska mitt barn, för det gör jag redan. Det betyder inte att jag inte längtar som jag aldrig längtat förr. Det betyder inte att jag kommer ge mitt barn mindre eller är en olämplig förälder (eller, jag har ju besökt familjelivs forum. Lämpliga föräldrar existerar inte).
Vad det däremot betyder är att den här tiden, "den lyckligaste i en kvinnas liv" kanske inte alltid ÄR lika ljuv för alla. Jag kanske inte känner mig sådär HARMONISK som man ska, och jag går inte runt och NJUTER som man borde.

Personligen är jag HORMONISK och TJUTER som aldrig förr.
Om jag ska vara up-front med saken så är jag en väldigt känslig människa. Detta gäller också hormoner. När jag var tonåring var jag som en karikatyr av en tonåring. Och nu?
Jag gråter inte. Jag brölar likt boskap på väg till slakt, hyperventilerar och tårarna sprutar - om jag ser barnsockar i butik, Robert säger nåt som kan tolkas på flera sätt, om katten gör nåt gulligt eller jag minns något som hände klockan 22.04 den 12 december 2015 som jag måste ställa någon till svars för - du fattar.

En liten disclaimer innan jag fortsätter till nästa problem/inlägg;
Jag vill inte verka otacksam - för det är jag inte även om jag förstår att jag kan ge det intrycket - men jag är livrädd och har inte slappnat av en dag sedan det där plusset dök upp i mitt liv under den mest kaotiska tiden i mitt liv.
Direkt åtföljt av ännu ett plus, för jag hyser stor misstro till allt. Och sedan ännu ett plus, för det testet hade förmågan att visa veckor och jag tyckte det verkade coolt
(total missbedömning. Det stod gravid: 3 v+, vilket jag liksom redan listat ut).

Grät jag för att Max Jenssen la sig på min axel?

Ja.

Likes

Comments

"Varför inte blogga?" tänkte jag, när jag klockan 04 imorse ilsket plitade ner typ fjorton brutalt autocorrectade texter på telefonen. Jag är nämligen djupt nere i träsket tristess, på grund av saker som tokgraviditet, vinterväder, pankhet, glesbygd och en allmänt tjurig inställning.

Jag är alltså 27 år gammal, väntar mitt första barn (som enligt min eminenta gravidapp ska dyka upp om 14 dagar) tillsammans med en Robert jag är dökär i. Jag har flyttat från Skellefteå till en pytteby utanför Skellefteå med typ sju invånare, för att bo med den där Robert och våran katt Max Jenssen.

Jag tycker om att läsa skräck, se film och serier, smygfota, rita fult och färga håret. Men mest av allt tycker jag om att klaga. Sånt man gör på landsbygden, kort och gott.

Likes

Comments