View tracker

Min första dag i Skåne var väl inte den bästa.
Det kommer hem en tjej från skolan och en i personalen frågar om Hon inte ska hälsa på mig. Hon säger då "vem fan är Stina, jag känner ingen jävla Stina!"
Denna tjej är min bästa vän idag. Vi klickade på direkten.
Efter några veckor i Skåne var jag inne i vanliga rutiner, skola, sömn och allt som hör till vardagen.

Jag åkte till Göteborg över en helg och när jag kom hem till Skåne igen var det något o kroppen som inte stämde och mycket väl var det så.

Att ringa till mamma och säga "jag är med barn" det är ett utav de tuffaste samtalen jag någonsin gjort i hela mitt liv.
Att se stickan visa två streck, att jag var med barn det var inget jag trodde när jag gick till ungdomsmottagningen den dagen. När jag såg det var det som om tiden stannade. Jag visste vad två streck innebar, men frågade ändå "vad betyder det"? Hon sa ju svaret jag redan visste. Jag var med barn. Jag fick panik och började gråta, jag trillade av stolen och föll ihop på golvet och grät. Jag tror aldrig jag har gråtit så mycket. Jag ringde upp han som hade gjort mig gravid men fick bara elaka ord kastat mot mig. ”Du har haft sex med någon annan", "abort är det ända alternativet", "du är psykiskstörd du kan inte ens ta hand om dig själv", "jag ska ha alla journaler på alla läkarbesök du går på". Det var endast några få av alla de kommentarer och ord jag fick kastat mot mig i både sms och på telefonsamtal.

Jag tog åt mig så otroligt mycket men la upp en ful fasad och sa att jag inte brydde mig. Jag gav som svar att "pappan" var dum i huvudet och kunde dra åt helvete, men sanningen var att allt jag ville var att skrika och gråta ut min frustration.
Jag ville ha min mamma nära, jag ville bli omfamnad av hennes armar och sitta i hennes knä och gråta ut. Men det gick inte, hon satt 28 mil ifrån mig.

Att ringa sin mamma och berätta att man är gravid det är riktigt tufft. 17 år och gravid, vad skulle jag göra? Jag hade ingen full utbildning, inget jobb och jag kunde inte ta hand om mig själv ordentligt, men jag ville inte göra en abort. Jag ville ha barnet.
Mamma sa att jag inte kunde flytta hem och "tro att hon skulle kunna försörja både mig och ett barn". Jag hatade henne för det. Det kändes som att min egen mamma svek mig. Jag kände mig så ensam. För om det var något jag var säker på så var det att jag ville behålla barnet.

Jag fortsatte med min fula fasad, låtsades som om allt var som vanligt. Att jag mådde bra. Samma goa och glad Stina som innan. Alla skulle tro att allt var som vanligt, ingen fick se mig svag. Jag var krossad inombords. Helt förstörd.

Veckorna gick och jag blev mer säker på att jag ville. Jag ville verkligen detta. Jag var tvungen att ta ett beslut om hur jag skulle göra, för varje gång någon frågade mig vad jag skulle göra var mitt svar "jag vet inte, jag har inte bestämt mig än". Jag fick höra från alla i min närhet att dom inte skulle påverka mig och att valet var mitt, men i allt dom sa till mig så var det ända man hörde att jag var för ung och abort är det bästa. Inte ordagrant men så som personerna runt omkring mig resonerade var det alltid detta som dom kom fram till. Dom som inte skulle påverka mig, dom som skulle låta mig göra ett val. Jag satt tyst, nickade och log och gick därifrån. Kände mig ännu mer sviken. Jag hatade hela världen.
Jag fick gå på ultraljud och fick två olika alternativ om hur en abort gick till om jag nu bestämde för att göra en abort. Jag gick från ultraljudet med en tid inbokad för abort. Även fast jag inte ville visste jag att jag var tvungen, jag hade inget val.
Allt man fick höra från soc var att dom skulle göra en utredning om jag bestämde mig för att behålla barnet. Alla runt omkring mig sa att soc skulle ta barnet ifrån mig. Att jag inte skulle klara av det. Jag var inte stor nog, jag var fortfarande ett barn. Att jag skulle skada mig själv mer om jag valde att behålla det.
En vecka senare låg jag där i operationssalen och skulle bli sövd. Jag kunde inte ångra mig sen. Dom frågade om jag var redo och mitt svar blev nej. Jag satt där inne och grät, jag var knäckt. Jag bad dom att bara söva mig, jag fick frågan "är du säker?" mitt svar blev "nej, men söv mig bara så slipper jag detta sen" och sen sov jag.
Jag vaknade upp med smärtor från helvetet och ångest i hela kroppen. Jag grät av smärtorna men även för beslutet jag tog, för det kändes så fel och nu fanns det inget jag kunde göra åt det, för nu var det försent.
Jag gick hem samma dag, smärtorna skulle försvinna inom tre dagar sa dom.
Sms:ade han som gjort mig gravid och sa att nu var det gjort. Jag trodde att han skulle bli lättad och glad, snarare tvärt om. Han ringde mig och sa ” Jag älskar dig fattar du inte det? Vi hade kunnat göra detta tillsammans ju”. Då brast det för mig. Han vände helt. Det fick mig att känna att jag verkligen gjort fel val. Jag skulle behållit det. Jag skulle lyssnat på mig själv och inte alla runt omkring mig. Jag skulle aldrig sagt att dom skulle söva mig. Ångesten blev ännu större än vad den redan var. Jag la på luren, jag ville aldrig höra av honom igen.
Allt jag gjorde var och sova, jag lämnade knappt mitt rum på en månad. Jag åt smärtstillande tabletter i två veckor tre gånger om dagen. Smärtorna gav aldrig med sig. Jag vaknade en natt och skrek av smärtan, morgonen därpå hade jag 39,8 i feber. Åkte in till akuten och fick då en tid till en gynekolog. Kom upp till henne dagen därpå och fick reda på att dom var tvungna och göra om allt igen. Jag skulle upp på operation igen, dom var tvinga att ännu en gång göra en skrapning. När skulle helvetet få sitt slut egentligen? Jag skulle behöva genomgå allting igen, men denna gång hade jag stängt av alla mina känslor. För vad kände jag egentligen? Till alla andra sa jag att det var skönt att få göra det igen så jag slapp all smärta men så var inte läget egentligen. Jag ville dö. Jag ville inte leva mer. Allt var meningslöst. Jag kände mig som den ensammaste människan i världen, alla bara svek mig tyckte jag.
Jag fick börja med allt mer regelbundna samtal med mina terapeuter, men jag sa in princip ingenting på dom. Dom berättade för mig hur stark jag var och att dom trodde att jag skulle behålla det. Men vad var det dom inte fattade egentligen? Såg dom inte på mig att jag ångrade mig? Att jag hade en ångest som tryckte i bröstet och magen så jag ville lägga mig dubbelvikt på marken och skrika av smärta, smärta som ångesten gav mig. Att jag inte lämnade rummet på sin höjd en månad, att jag inte åt, inte sov, utan att allt jag gjorde var och ligga i min säng och gråta och fundera ut hur jag skulle ta mitt liv. Gick det verkligen att missa? Tydligen.
Vi drog ner på samtalen till de normala igen för jag sa att allt var bra. Jag orkade inte prata om det, jag sa att allt var bra, jag ville inte berätta alla hemska tankar jag tänkte. För dom skulle ändå inte fatta för det hade dom ju inte gjort hittills iallafall. Jag skulle helt enkelt få lära mig att leva med detta. Jag var tvungen att komma över det. Vare sig jag ville det eller inte. Jag var helt enkelt tvungen att våga lita på en människa och tro på mig själv igen. För hur skulle jag annars kunna stå på egna ben en dag?
Mamma fanns där hela tiden. Även fast jag inte såg det just då när hon sa att jag skulle göra abort så ser jag idag att hon sa det för att hon ville mitt bästa. Jag tog det så fel och hatade henne helt i onödan och idag kan jag se att det var för att hon älskar mig och inte för att såra mig. Jag lärde mig hantera allting, jag kom över det. Fast är detta något man verkligen kommer över? Nej, men man lär sig leva med det. Hantera det, komma över sorgen på sätt och vis, för sorgen kommer alltid att finnas kvar. Jag trodde aldrig jag skulle bli glad igen, men nu sitter jag här nästan ett år senare och lycklig är jag, men visst slår tankarna då och då tillbaka på hur allt kunnat vara om jag hade gjort som jag ville.
Jag kan känna mig sviken av vuxenvärlden, det är som att dom försökte skrämma mig. Sa allt det värsta som kunde hända, men kanske inte hade hänt om jag hade behållt barnet. Kanske hade jag idag varit ännu lyckligare. Kanske hade jag mått ännu sämre. Det finns det inget svar på och ingen som vet.
Jag kan ångra att jag gjorde som jag gjorde, för jag gick emot mig själv, något jag verkligen ville ha. Jag lyssnade på vad alla andra sa mer än vad jag lyssnade på mig själv. En liten liten fillur som jag redan älskade då, som jag vet hade älskat mig till dagen då jag dör. En kärlek som inte går att förklara eller beskriva. En tomhet som finns inom mig varje dag.

Så till alla där ute som får beskedet, du som blir kluven och inte vet vad du ska göra nära alla runtomkring dig försöker att påverka dig, lyssna på dig själv.
Även om alla säger att soc kommer göra si och så och att du inte kommer klara det, så om du verkligen vill så klarar du allt, så länge du tror på dig själv.
För alla ger en sån fel bild av vad soc "kommer att göra", för deras mål är ju inte att ta barnet ifrån dig, det är det sista dom gör.
Jag blir så otroligt ledsen och arg när jag nu i efterhand fått veta detta, för hade alla inte skrämt upp mig med vad soc skulle göra och inte så hade mitt liv sett helt annorlunda ut.
Så snälla du som sitter där med det tunga beslutet att ta, stå upp för dig själv och kämpa för det DU vill och ingen annan, för valet ligger hos dig och ingen annan.

Min älskade bästavän

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Det är så otroligt svårt att vetavart man ska börja, när började allt falla samman egentligen ?

Jag träffade en kille runt Oktober2013, blev stört kär och han var allt som existerade i min värld.Jag skulle kunna göra allt för honom var min känsla och jagälskade honom mer än allt. Jag hade aldrig älskat någon innan somjag älskade honom.

Folk i min omgivning varnade mig förhonom, han var den som knullade runt och bytte tjej som han byttestrumpor. Han tyckte inte om mig på riktigt, han ville bara ligga.Gud vad mycket jag fick höra om hur han var, vad han skulle göramot mig och hur mycket han skulle såra mig. Jag släppte in honom imitt liv ändå, försökte stänga ute vad alla sa till mig omhonom, jag tyckte om honom och jag ville vara med honom. Vi fortsatteträffas och tiden flög på.

Under denna tiden var det en hel delalkohol och så fort jag fick tag i det så drack jag så mycket attjag inte kom ihåg någonting. Vi slutade träffas runt april och saupp kontakten och efter det blev allt värre.

Alkoholen blev min bästa vän och detvar ett dagligt intag. Jag drack för att glömma, för att slutakänna. Fler akutbesök, mer smärtlindring och ännu mer alkohol. jag slutade in princip att äta och gick ner mig otroligt under bara några månader. När jag flyttade ner till Skåne var 45 kilo lätt, vilket innebar att under ca 3 månaders tid förlorade jag 20 i kilo.

Sommaren kom och jag hade den bästa,mest turbulenta och kaotiska sommaren. Jag spenderade halv sommarenuppe på Tjörn med en otroligt fin vän och hans underbara familj som var och än idag är ett otroligt stöd och en stor trygghet för mig. Sjukhusbesöken minskade inte, intaget av smärtlindring frånambulanser och läkare minskade inte, men jag drack inte alkoholvarje dag, men när jag väl drack så var jag tillbaka på sammaruta igen, jag kom inte ihåg och jag var in princip aldrig hemma påhela sommaren.

I mitten av sommaren fick jag veta attjag hade fått en plats på behandlingshemmet. Jag tvekade inte påatt säga ja. Jag skulle ju få komma bort hemifrån, slippa mammasoch pappas tjat och jag var beredd på att flytta hur långt somhelst sa jag.

Fram till min flytt fortsatte jag medatt dricka alkohol och ännu mer denna gången, antagligen för attdölja rädslan av flytten och all ångest.

Dagen kom och jag skulle flytta, jag saatt säga hejdå till mamma och pappa inte var svårt, men klart detvart svårt och gjorde ont inom mig, jag visste ju inte när jagskulle få se dom igen.

Likes

Comments

View tracker

Anledning två att jag sitter i Skåne är att jag hade en otroligt trasslig relation till mina föräldrar, men även att jag var i fel umgängeskrets.

Jag struntade totalt i vad mamma och pappa sa till mig, jag gick min egen väg och gjorde det jag ville och kände för och jag skulle inte låta någon sitta och bestämma över mig angående vad jag fick och inte fick göra.
Vi bråkade, gapade och skrek på varandra, det slutade allt som oftast med att jag drog hem ifrån och höll mig borta, svarade inte på samtal eller sms. Ibland några timmar, ibland någon dag, men även flera dagar. Jag hörde inte av mig till varken mamma eller pappa när jag var borta, enligt mig själv då så var dom dumma i huvudet. Jag tyckte jag hade fått dom värsta föräldrarna man någonsin kunnat få.
Jag var en väldigt enveten person, jag är fortfarande enveten men inte som då. Allt som jag sa var rätt och sa någon emot så var det fel. Gick det inte min väg eller fick jag inte som jag ville ballade jag ur, jag blev rasande.
Jag har alltid haft dom värsta bråken med min pappa. Folk påstår att det är för att vi är lika, hade ni frågat mig för ett år sedan hade jag blånekat det direkt, men idag ser jag att vi verkligen är lika.
Vi pratar om samma sak, men pratar förbi varandra och ingen utav oss lyssnar på vad den andra har att säga och det är där kommunikationen brustit och även idag brister då och då.
Min flytt ner till Skåne har stärkt oss, vi har kommit närmre varandra. Pappa och jag kommer bäst överens när vi sitter i telefon med varandra med ca 20 mils avstånd, jag kan berätta allt för honom och vi kan ha så långa och bra samtal med varandra. Min pappa är den finaste, knäppaste, mest irriterande människan man kan hitta, men han är världens bästa och jag älskar honom över hela mitt hjärta.
Min relation till min mamma har också blivit så mycket bättre, min mamma är min ängel. Hon som alltid stöttar och finns där även när hennes egna ork inte finns där, så orkar hon för mig. Jag vet helt ärligt inte vad jag skulle gjort utan min mamma. Utan mammas påtryckningar på BUP, soc och alla andra ställe där man kunde få hjälp, hade jag inte varit här idag och jag hade absolut inte varit den jag är idag heller.
Mamma och pappa har slitit som tusan för min skull och för att jag ska må bra, dom har gjort allt i sin makt. Gett allt och lite till, hämtat och kört mig dag som natt och jag vet inte hur jag någonsin ska kunna förklara för dom hur tacksam och glad jag är att dom fortsatte kämpa och aldrig gav upp hoppet.

Likes

Comments

Så ska vi gå rakt på sak till varför jag har hamnat här nere så finns det vissa specifika anledningar till det och här har ni en utav den.

Jag lever med en ärftlig bindvävssjukdom som kallas EDS, jag är dock den ända i min familj som har detta.
Eds kan te sig på många olika sätt, i mitt fall så leder det till att mina leder lätt hoppar ur led, otrolig smärta i kroppen och jag blir otroligt lätt trött och orkeslös.
Denna sjukdom har lett till att jag har haft det svårt, både i vardagen, med vänner och andra relationer. Folk blir lätt rädda om något sker i deras närhet och väljer då att backa istället för att konfrontera och fråga mig om alla deras tusen tankar och frågor dom har.
Jag är opererad i båda tummarna, så många gånger att jag tappat räkningen. Även opererat min käke nyligen just pga att lederna hoppat ur led för många gånger. Här nedanför ser ni stiftade tummar, en ur led och även en läkningsprocess som fortfarande pågår!
Det är otroligt många läkarbesök, fortfarande en del sjukhusvistelse, men idag är det på ett helt annat sätt än vad det var innan. Idag är det återbesök från operationer och knappt några akut besök alls.
Här har vi en anledning till att jag sitter i Skåne, jag kunde helt enkelt inte hantera min sjukdom.
Mina leder gick ur led, jag svimmade och åkte ambulans in och ut på sjukhus in princip varje dag i flera års tid. Jag själv såg det inte som ett problem, det var min vardag, mitt liv.
Jag fick så höga doser smärtlindring så jag knappt minns hälften av alla besöken. Jag blev omedvetet beroende av morfin och stesolid.
Jag träffade en läkare som berättade för mig att jag skulle bli inlagd och ”utredas” för beroende av morfin preparat blev jag galen.
Han ringde till mina föräldrar och bad dom komma till sjukhuset båda två då han behövde prata med dom.
Han skulle kontakta soc och han var den värsta människan jag någonsin träffat. Hur kunde han stå där och säga det till mig? Hur kunde han ens påstå att jag medvetet fick mina leder att gå ur led för att jag skulle komma åt morfinet och stesolidet?
Jag bara skrek till mamma och pappa att ta mig där ifrån när dom kom, jag bad att dom skulle ta med mig hem.
Men dom sa att det inte gick, nu var det såhär läkaren sa och då blir det så.
Jag blev helt knäckt, arg, ledsen och fick en känsla av att jag ville dö. Jag orkade inte mer.
Det svartnade för ögonen och jag slet som ett djur för att ta mig från sjukhuset. Min pappa blev min mur, han stod och kämpade för att hålla mig kvar på sjukhuset, han tog mina slag, mina sparkar och mina ord i mer än en timmes tid. Det stod poliser på utsidan och väktare en bit bort, alla beredda på att gå emellan om situationen skulle urarta och gå över styr.
Kraften inom mig tog tillsist slut, jag föll ihop och bara grät och blev efter det inlagd ett dygn.
När jag gick där ifrån dagen efter kände jag mig nöjd. Varför? Jo för jag trodde att nu hade dom alla fått se att jag minsann inte alls är beroende av någonting, för hade det varit så hade dom aldrig skrivit ut mig och släppt hem mig. Jag sköt undan tankar och känslor och ”svävade” på moln för nu fick dom det allt slängt i ansiktet att dom hade fel.
Ja nu i efterhand kan jag ju se, mitt beteende kring situationen var långt ifrån normalt, jag fick alldeles för mycket smärtlindring under en lång period, klart som tusan jag var beroende, men det var inget ”frivilligt” beroende om man kan säga så.

Senare idag eller imorgon kommer ännu en till anledning till att jag är inskriven på behandlingshemmet och därav min flytt till Skåne!

Likes

Comments

    Att skriva detta vet jag inte riktigt om det är rätt eller fel val.

    Jag vet inte om jag är modig eller dum i huvudet som gör detta.

    Att på sätt och vis blotta hela min själ och känslor.

    Men vem läser egentligen? Det har jag inte en aning om och egentligen är detta bara ett sätt för mig att uttrycka mig och mina känslor, kanske lyckas jag förmedla något, kanske inte.

    Så vart börjar man egentligen? Min resa från start och där jag står idag är otroligt lång, otroligt jobbig, men så jävla fantastiskt och rolig, med så många minnen och upplevelser. Jag har uppnått saker jag aldrig trott jag kunde, träffat min bästa vän, fått vänner och sedan förlorat dom. Fått mitt hjärta krossat och sedan lagat det på rätt sätt. Men på något sätt behöver jag kommer ur min bubbla med att skämmas över vart jag står idag.

    Jag är en tjej på 18 år, från Göteborg men bosatt i Kristianstad. Varför det kanske ni undrar nu? Jo det är så att jag är inskriven på ett behandlingshem. Där var första delen av det jobbiga sagt. Jag är varken självmordsbenägen, har ett självskadebeteende eller en ätstörning som man oftast kopplar när man hör ordet behandlingshem. Då ringer klockor om att man är psykiskt störd eller liknande, så är inte riktigt fallet.

    Jag är fysiskt sjuk och jag även lite psykiskt, men vem är egentligen inte det? Och vem är alla andra att döma mig som inte har en aning om någonting? Här skulle jag vilja sluta skriva, sluta berätta. För jag vet att folk kommer döma mig, kolla konstigt på mig och prata bakom min rygg. Men här tar jag nästa steg, jag ska inte sluta skriva. Jag är ju den jag är, jag är inte annorlunda på något sätt än andra tonåringar där ute, förutom att jag har en egen lägenhet som jag bor i, men det betyder fortfarande inte att jag kan göra vad jag vill. Jag har mina regler och principer som ska följas och skötas ordentligt. Detta är ju jag och från och med idag ska jag inte skämmas över att berätta att jag är inskriven på ett behandlingshem. För denna resan och denna upplevelsen har gjort mig till den jag är idag. Den har gjort mig så otroligt stark och klokare än någonsin tidigare. Jag är idag stolt över mig själv.

    Stina Kristensen 18 år, bosatt i Skåne, positiv, glad, sprallig och otroligt skämtsam.

    För här ska jag berätta mina resa, mina upplevelser och mina känslor.

Likes

Comments