Header

Hejhej!

Har efter ett välbehövligt lov kommit tillbaka till Skellefteå och börjat skolan igen. Trodde jag skulle känna mig utvilad efter lovet men ikket. Har sen 1 månad tillbaka haft väldigt svårt med sömnen, har sovit 2-3 timmar per natt, och haft oroligt svårt att somna. Vilket påverkat både skolan och livet i övrigt. Varit oroligt orkeslös och slut på hela tiden. Håller på att bli tokig. Vet inte vad det beror på, om de kan va medicinen (antidepressiva) som jag äter eller om de är något annat som påverkar mig.

Har haft sömnsvårigheter till och från sen jag började må dåligt men då har det oftast berott på att jag legat och grubblat över livet och kämpat med mörka tankar. Har också haft mycket problem med ångest och ångestattacker på kvällen/natten men det är inte riktigt problemet nu.Så jag har provat olika sömntabletter under dessa perioder, vilket har funkat helt okej tycker jag. Så jag kontaktade vårdcentralen och läkaren som har hand om mina mediciner och var på möte med henne igår. Hon skrev ut sömntabletter och när jag skulle på apoteket och hämta ut dom så kostade dom 700 kronor?? Fick en chock när hon i kassan sa va dom kostade, och jag som en student som lever på studiebidrag har inte ekonomin för det. Förstår inte att läkaren inte nämnde att dom va så pass dyra.

Så nu sitter jag här lika uppgiven som tidigare och funderar på vad fan jag ska ta mig till. Jag känner hur förstörd jag blir av att inte få sova ordentligt, men jag kontaktade vårdcentralen idag och hoppas på att dom ringer upp imorgon så jag kanske kan få utskrivet andra sömntabletter som är billigare. Börjar få panik då jag börjar på min praktik nästa vecka, och då vill jag helst slippa försova mig och va helt slutkörd på.

Ett annat alternativ som läkaren tog upp var sömnskola, känner mig lite skeptisk till de men kanske är värt att prova. Är det någon som har erfarenhet eller känner någon som har erfarenhet av sömnskola? Kommentera gärna!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Jag ser svart, allting tappar mening och jag vill bara sjunka genom jorden. Jag vill stoppa huvudet i sanden, jag vill försvinna, jag vill inte vara någon som lever utan att finnas. För det är så det känns man existerar men man lever inte, man kämpar sig igenom dagen, man kämpar sig igenom allt, men man lever inte man bara finns.

Och när det blir riktigt mörkt och livet tappat alla färger, då slutar man kämpa, det är då tankarna om att inte vilja leva längre börjar dyka upp. Så är det för mig när jag är i en dålig period.

För mitt mående går oftast i perioder, perioder av att må riktigt bra, känna att de faktiskt är fantastiskt att leva. Då man känner att man är glad att man inte gav upp, utan att man fortsatte kämpa även fast de kändes som om det inte fanns något hopp kvar. Jag brukar beskriva det som att jag är bipolär fast utan mina maniska perioder, för perioderna kommer med jämna mellanrum allt från några veckor till några månader.

Och egentligen borde jag kunna trösta mig med att de kommer i perioder, för då vet jag att de snart kommer bli bättre. Men när man väl är där nere på botten, när man inte ser något ljus i tunneln då är de svårt att trösta sig med att de snart kommer bli bättre. Det är det som är ett helvete med depression, livet tappar alla färger och man finns utan att leva.

Likes

Comments

För ungefär fem år sedan gick jag på mitt första möte på BUP. Jag minns så väl hur jag skickade ett sms till min mamma på kvällen när jag var hos en kompis att jag ville prata med henne då jag skulle kom hem. Jag visade henne mina sår och berättade hur jag mådde. Jag hade skurit mig på mina armar och ben. Mamma blev såklart helt förtvivlad men hon hjälpte mig att få remiss till BUP så jag kunde få träffa någon att prata med. Redan då ljög jag om vars jag var dom där dagarna när jag var ledig för att åka till Lycksele på BUP-möte. Jag hittade på olika ursäkter till mina vänner för att jag inte ville säga vars jag egentligen var. Redan då skämdes jag.

Jag vet inte varför jag började må så dåligt eller varför jag började skada mig själv. Jag vet bara att när jag tänker tillbaka på den tiden så var det så himla mycket jag inte förstod. Jag visste inte vad depression eller ångest var, det var ju ingen som hade pratat med mig om det. Det var inget man pratade om hemma eller i skolan, iallafall inte hemma hos mig eller på min skola. Och jag tror att det är viktigt att man börjar prata om det och tar upp det i skolan i relativt ung ålder. För det finns så mycket okunskap om psykisk ohälsa och vi måste höja kunskapen och våga prata om det. Jag har många gånger hört från människor i min omgivning att jag är lat, att jag bara måste tänka lite mer positivt och att det inte alltid är så roligt ibland men det är bara att göra det ändå. Om människor haft mer kunskap så skulle ingen ha sagt till mig att det BARA är att kliva upp på mornarna och gå till skolan, att det BARA är att tänka lite positivt så blir allting bättre, att det BARA är att fortsätta leva även fast du inte vill. För det är så det är man finns utan att leva och det är inte så BARA. 

I mina värsta perioder när jag mått som allra sämst så har jag legat i sängen 1 vecka i sträck, gått upp på toaletten ibland men inte mer än så. Jag sov en hel vecka, jag borstade inte tänderna, jag duschade inte och jag åt ingenting. För det gick inte, det fanns ingen mening med att kliva upp, jag orkade inte, jag ville bara sova. Så säg inte till någon att BARA kliva upp och tänk lite positivt för det funkar inte så, ibland får man vara stolt över att man klev upp ur sängen, eller att man borstade tänderna den dagen. Varje dag är en kamp. Så om ni känner någon eller har någon närstående som lider av depression eller psykisk ohälsa så ha tålamod för vi försöker, jag lovar.

Likes

Comments

Hej!

Många som läser eller kommer läsa denna blogg vet nog vem jag är, men kanske inte vet så mycket om mig, så jag hade tänkt berätta lite snabbt om mig.Jag har haft många bloggar genom åren men har alltid haft lösenord eller bara varit väldigt hemlighetsfull med att jag har en blogg så de bloggar jag har haft har främst varit för mina närmsta vänner. Anledningen till varför jag inte velat att så många ska veta att jag har en blogg är för att jag har varit väldigt personlig i mina inlägg, jag har varit väldigt öppen med vad jag skrivit, det har nästan varit som en dagbok. Det jag främst har skrivit om är psykisk ohälsa, om depression och ångest just för att jag går igenom det själv, jag vet vad det innebär och jag har velat dela mina tankar, åsikter och känslor kring det ämnet. Jag har velat öppna upp mig och berätta min historia, men jag har inte velat att andra än mina närmsta ska kunna se vad jag skriver.

Varför jag inte velat att andra ska kunna läsa, och varför jag inte försökt marknadsföra min tidigare blogg mer är för att jag har skämts, jag har skämts så otroligt mycket för hur jag mår och hur jag mått. Jag har skämts för min depression och jag har inte velat att andra ska se hur trasig jag är. Jag har hela tiden tänkt att andra som kanske inte känner mig så väl kommer få en annan uppfattning om mig, att de kommer se på mig på ett annorlunda sätt om de visste att jag är deprimerad, att jag har skadat mig själv, att jag har försökt ta mitt liv och att jag äter antidepressiva för att kunna vara glad. Det sitter liksom inpräntat i huvudet att ingen kommer vilja vara med en tjej som mig, ingen kommer bli kär eller älska mig, ingen kommer vilja umgås med mig om de visste hur jag mådde. Jag har låtit de tankarna tagit över, jag har låtit depressionen definiera vem jag är.

Jag har valt att starta en ny blogg som inte ska va lösenordskyddad eller vara skyddad från Googlesökningar när man googlar mitt namn. Jag vill dela med mig av mina tankar och åsikter till alla, jag vill kunna nå ut, jag vill sluta skämmas över någonting som man absolut inte ska skämmas över, och någonting som jag själv inte valt. För jag har inte valt att bli deprimerad, men jag blev det och nu måste jag lära mig leva med det. Jag hoppas att ni kommer vilja läsa denna blogg där jag främst kommer skriva om psykisk ohälsa och utgå från mig själv och min erfarenhet. Ha de bäst!!

Likes

Comments