Vården är ett stort maskineri, kugghjul som löper på, omöjliga att stoppa, omöjliga att driva på. De bara snurrar och snurrar. Och vi snurrar med dem, runt runt. Tror att vi kan påverka, tror att vi kan ändra, göra bättre, göra mer, eller för de lata - göra mindre. Hur stor roll spelar det för vilka individer som står i frontlinjen, hur kapabla är vi till att påverka? Vad vill vi påverka?

Jag vet vad jag vill. Jag vill att människor ska må bättre, bli friska, bli hela. Men på sjukhus läker vi tillfälligt, oftast kroppen, sällan själen. De som är sjuka i själen när de kommer in, är fortfarande lika sjuka när de går hem. Och de som är sjuka i kroppen har ofta skapat det själva genom fel livsstil. De är snart lika sjuka igen.

I vården släcker vi bara bränder. Vi skulle kunna ta patienterna i hand och lägga till "Lycka till, men vi ses snart igen!".

Man är inte sjukare än man känner sig. Men ibland vet de inte hur sjuka de är. Och hur bra de skulle kunna må. De är också inne i kugghjulen, snurrar runt tunt och blir alldeles yra i huvudet tills de inte vet vad som är upp eller ner. Då kommer de till oss. Får en säng. Får mat, blir sedda och plåster på såren. Det är världens dyraste nöjesmarknad. Nån borde dra i nödbromsen och ge dem vad de behöver.

- En mening, ett mål, en önskan om att leva i oändlighet för att livet är för värdefullt för att gå miste om, det skulle hålla dem friska.

Likes

Comments

En natt i december. De flesta sover, men inte alla. Jag sover inte när akutlarmet går på grannavdelningen, då vibrerar varje cell i kroppen. Hoppas inte det är hjärtstopp, snälla det skulle bli en lugn natt. Det är bara falskt larm, spöket på sal 7. Tur, för mina patienter har ont och alkisen från IVA behöver sin oxascand. Han är så sjuk, hur man supa så hårt att man låter sin egna bukspottskörtel börja gå i nekros, ruttna från insidan.... Samtidigt ligger 94-åriga damen i rummet bredvid och sörjer att hon inte kommer kunna lyfta upp nya barnbarnet i famnen på flera veckor nu när hon brutit armen, hon som inte varit på sjukhus de senaste 25 åren.. Och i natt är hon upprörd. Hon säger " läkaren på ortopeden var en jäkel. Han smärtlindrade mig inte på två timmar - jag tror att han njöt av att jag hade så ont, ja han var en riktig jude, det kunde jag se på honom".. Jag tänker inte diskutera den saken med henne, hennes sanning är hennes sanning.

Sen berättar hon om sin man. Kära i 40 år. Han var jazzmusiker och hon sjöng. De reste tillsammans och var kära ända fram till hans död. Jag ställer mig favoritfråga.

- Vad är hemligheten?

- Det är enkelt, man älskar sig själv, sen älskar man varandra...

Jag borde sätta henne och alkisen bredvid varandra...

Likes

Comments

Jag har en patient. Nej. Det finns en patient på vår avdelning. En medelålders kvinna, snäll, lätt att tycka om. Jag brukar föreställa mig henne som frisk. Hur hon promenerar stockholms gator i början av våren, påväg till sitt nystartade egenföretag - en resebyrå hon drömt om i många år och äntligen tagit chansen att förverkliga. Hon gillar sushi. Så jag föreställer mig att hon köper en 10-bitars på lunchen och sätter sig mot en husvägg och låter aprilsolen värma.

Det kommer kanske aldrig mera att ske. Det är en fantasi.

Några månader efter en vår i stockholm fick hon ont i magen. Hon har legat på vår avdelning i 58 dagar nu. Den kvinna hon en gång var går bara att föreställa sig nu, för det växer cancer i hennes mage, den äter upp henne inifrån.

Hon har gått upp 17 kilo i bara vätska. Som en överfylld vattenbalong, Jag är rädd att hon ska explodera. Hon orkar inte gå längre, knappt andas. Sen är det alla infektioner, varenda cell måste vara antibiotikaförgiftad vid det här lagen. Piperacillin, Cefotaxim, Dalacin, Ecalta, Tienam, Vancomycin, det tar aldrig slut..

Och alla dessa dränage in till bukhålan, till lever, till galla.

Det är så ansträngande för henne att prata. Ändå säger hon så fort det är dags för förflyttningar "Snälla akta dränen bara, så dom inte åker ut", de har kommit att bli är hennes livhanke och det är fruktansvärt för henne när dem ska läggas in i kroppen.

Så händer det som inte får hända. De blev utslitna av misstag. Av den onda sjuksköterskan, en häxa. På kvällen var kvinnan ledsen. Jag frågade och hon pratade om alla omständigheter och sa sedan "...sen var det det här med dränen, hon bara slängde dom i papperskorgen. Som skräp, bara kastade dom, som om det var sopor, det kändes så fel, mina drän..". Hon återkom till det flera gånger.

Sen är det syrgasen. Hon plockas ständigt bort den. Jag har berättat för henne många gånger varför det är viktigt, hon behöver den. Mitt hjärta blöder när de vitala parametrarna försämras och jag vill så gärna lindra, att hon ska må bättre, bara en gnutta för det är allt jag kan göra. Samma sak med stödstrumporna som ska öka det venösa återflödet, undvika proppar. Men hon är envis. "Inte nu, jag orkar inte. Jag tar på syrgasen sen. Ta av strumporna, det spelar ingen roll. De är för varma".

Jag har förstått nu. Vi säger åt henne när hon ska bajsa, äta, sova, vakna, tvättas, undersökas och flyttas. Vi har tagit hennes makt, hon är vår marionettdocka. Vi kallar henne “femman”. Det enda hon kan göra för att upprätthålla någon typ av självbestämmande är att vägra våra förstag.

Jag vet inte vad som kommer få henne att överleva längst, syrgasen, eller förmågan att vägra den. Det enda jag ber om ikväll är bara, snälla dö inte. Jag vill att du ska äta sushi i vårsolen en gång till...

Likes

Comments