Rensade min kamera igår. Hittade MASSA bilder som jag glömt bort från summerburst (bilderna ovan), midsommar, andra Ölandstrippen osv. Så mycket bilder och så kul att titta på såhär i efterhand när sommaren är ett minne blott.

Tänkte att jag som vanligt ska framkalla alla bilder och lägga in i mina album, precis som jag gjorde med förra årets bilder. Men innan dess så lägger jag upp alla bilder här. Och eftersom det är så många, så lägger jag upp några i taget. Lägger upp andra delen ikväll, och sedan flera imorgon.
Bilderna här är som sagt från Summerburst när vi förfestade på hotellet. En vän från Stockholm plus hans tjejkompisar kom och förfestade tillsammans med oss, vilket var superkul! Alltid kul att lära känna nya människor, som jag alltid tjatar om. Men visst är det något av det bästa som finns? Jag tycker verkligen det!

Likes

Comments

Han bara låg där på sängkanten likt vissen blomster. Kroppen, som bara var ett skal, värkte för att hålla sig samman. Han hade blivit ett med hösten som pågick utanför. Som ett förfallet löv hade han legat där i sängen i väntan på vintern och hoppats på att få känna vårens första solstrålar mot hans ansikte så snart som möjligt. Han längtade tillbaka till de dagar som inte går att åter köpa. När tiden krystat ut sitt sista andetag minns man alla faror man kommit ifrån och hur mycket man älskat. Man blir äldre och där med klarare och så förnuftig man kunnat tänka sig bli.
Det är mitt i livet och allting stannar upp. Man finner sanningen om att slutet har ett ansikte och det stod framför mig då. Slutet höll fast vid ett hånflin och tiden bad mig att försvinna en stund. Utan att säga ett ord glömde jag bort mitt namn och min existens blev för ett tag någonting som bara tiden höll tillbaka.

Jag iakttog min mamma som försökte få på sin pappa kläder, som dessutom hade blivit alldeles för stora då tiden liksom gått baklänges. Hon försökte få honom att förstå att händerna på hans kropp var hans dotters som gjorde allt för att hjälpa. Och det var när jag hörde hennes röst brista en andra gång som jag var tvungen att sätta mig ner i hans fåtölj. Han såg inte mig trots att jag satt mitt emot. Och mamma hade nu tappat vetskapen om min existens när hon stod vid morfars säng.
Det kändes som jag satt där i min morfars fåtölj och kollade på år istället för personer. Jag kollade på minnen istället för samtal. Och i något ögonblick såg jag mammas krossade flickhjärta när hon försökte hålla tillbaka tårar då hon lät sig själv minnas allt hennes pappa hade varit men inte längre är. Hon höll om hans sköra kropp medan han svävade i en slags dvala och hörde vad hon sa men säkert inte lyssnade. Och trots min förlorade existens fann jag en ilande smärta varje gång hon kallade honom för pappa. Jag såg henne inte längre som jag alltid gjort förut. Inte längre var hon min pelare, min vän, kvinnan som hade givit mig liv. Mamma hade blivit en flicka där i morfars sovrum. Varje gång hon tilltalade honom som pappa, blev hennes litenhet större än jag kunde hantera.

Jag ville gömma mig fast jag inte fanns. Ville inte känna av den smärta som någon gång skulle inträffa vid min egna pappas början av slut.
Mitt spöke gick ur fåtöljen och började vandra runt bland tavlor, som morfar hade förvarat över åren, på ansikten som påminde om att det hade funnits en tid innan min egna. Och jag förstod att det fanns minnen där som fick mamma att vilja skrika av förtvivlan, men som hon så tappert avfärdat när hon klev in genom morfars dörr.
På en av tavlorna såg jag mig själv. Jag ler så som bara barn kan och jag kunde minnas en tid som utspelat sig för längesen. Min morfar som vaggade mig på gungorna i lekparken, minns jag. Och jag somnade till känslan av att jag kunde flyga. Om jag blundade kunde jag se minnet klarare.
Plötsligt var jag ensam när jag gick tillbaka till rummet med det skal av min morfar som fortfarande satt där på sängen. Jag höll fast i minnet och satte mig bredvid honom. Tänkte på hur bittert det är att man vill förklara allt vid slutet. Endast vid slutet finner man modet att förklara eftersom man innan det är så säker på att tiden räcker till. Jag sa att jag älskade honom och förklarade hur jag borde sagt det tidigare. Och tanken slog mig att han kanske inte trodde mig.
Mamma hade gått sin väg och jag förstod att det var för att hon också hade velat gömma sig ett tag. Att få gråta ostört några minuter och samla kraft till ännu en emotionell strid.

Vid den tidpunkten är meningen med livet att hålla dem man älskar vid liv. Kanske mest för sin egna skull, just för att man inte kan föreställa sig ett liv utan dem. Man vill bära dem på ryggen resten av sitt liv när dem inte längre kan gå. Som om det skulle hjälpa. Och det skulle aldrig någonsin bli tungt.
Man önskar när man håller deras hand för sista gången att man på något sätt skulle kunna be om förlåtelse för förlorad tid. Det var aldrig meningen. Livet är ju så långt, sa dem. Tiden skulle ju räcka till. Till den dagen då år har blivit till ett par sista sekunder och man vill göra om allt. Ta vara på tiden. Som om det skulle göra smärtan lindrigare när tiden väl krystat ut sitt sista andetag.

Likes

Comments

Har något mycket glatt att berätta. Något nytt. Något skojjsigt. Något härligt.
Sökte jobb lite här och var för ett tag sedan... Och vet ni vad?

Jag har fått jobb på H&M i Vetlanda. Tänkte när jag sökte att "aaaaldrig har jag haft tur i när det kommer till att söka jobb och det lär gå åt skogen nu också.."
Men denna gången gick det riktigt bra! Har varit supernervös i ett par veckor nu, men idag ringde dem. Så jävla kul att testa något nytt!

Har för övrigt börjat springa varje dag i några veckor nu. Och aldrig har jag tyckt att det är roligt, alltid hatat att springa för det är så jävla tråkigt! Men nu, helt plötsligt, så älskar jag det. Nu när jag inte satt någon press på mig själv utan jag tillåter mig själv att gå fort istället om jag känner att jag måste. Och nu ba baaam! Så pallar jag 7 km på Brännemo! Plus att jag minskat 4 kilo och 2,5 cm vid magen. Men vem fan bryr sig om det? Bara en bonus egentligen. Poängen är att fy in i helsike vad bra man mår när man rör lite på sig. Speciellt när jag nu lärt mig att springa. En helt annan grej! Himla gatt!

Likes

Comments

Laserbehandling i Jönköping igår, längtade inte till den, kan jag ju säga. Gör så jävla ont ibland, och just denna gången var jag typ känsligare än någonsin. Men det var bara av sära på benen och låta det ske.

Stack till A6 efteråt, hittade lite hårolja, parfym och ögonskugga från Anastasia på Kicks.
Gick även in på H&M och hittade dessa tjusiga plagg!!!! Så snyggt. Men det får vänta. Det är ju liksom bara i början av månaden (eller inte ens det?!) och jag måste hålla igen lite efter sommaren.
Ångrade mig nästan att jag inte köpte den svarta bodyn. På hemvägen tänkte jag på när mitt ex kallade mig hora och blev ännu mer sugen på att köpa den! Får bli nästa besök!

Likes

Comments

Klädde mig i svart och tog farväl av morfar i fredags förra veckan. Satt i kapellet och räknade rosbladen på min ros jag höll i famnen, allt för att inte börja gråta. Jag orkade inte.
Elvis låt spelades och en annan vacker låt som handlade om döden fick mig att brista. Grät som ett barn och speciellt när mamma och min morbror gick fram och sa hejdå till sin pappa.
Allt påminde mig också om Emir, som för övrigt låg och vilade bara några meter bort. Jag gick dit efteråt. Hukade framför stenen med hans namn på, förbannad och ledsen över tiden han aldrig fick. Jag drömmer faktiskt om Emir väldigt ofta. Ser hans ansikte i folkmassor, ropar efter honom, frågar varför han inte har varit hemma på ett tag. Att familj och vänner saknar honom och är oroliga över att något har hänt.
Det konstiga och sorgliga i mina drömmar om honom är att han inte känner igen mig när jag ropar. Han försvinner in i folkmassan. Och jag får aldrig krama om honom.

Invigde hösten med en förändring! Tog bort det slitna och trötta, färgade om till mörkare blont. Blev supernöjd! Testade en salong i Jönköping, Hair Fashion Salong, och blev så nöjd. Tog sedan en mysig lunch med Frida, och det har ju aldrig hänt förut. Men nu var det dags! Ett fik precis vid hamnen. Älskar Jönköping!

Lite volleybollspel med nästan hela gänget innan stranden blir ödelagd. Inte blivit så mycket sådant som det brukar bli, men det är ju så roligt! Slår nästan en kväll ute.

Och nu då, ännu en måndag och jag börjar jobba vid fem idag. Har så mycket planerat denna vecka att jag får hela tiden för mig att jag glömt bort viktiga saker. Man blir nästan chockad när man väl får mycket att göra och massa tider att passa varje dag till olika saker! Kanske mer vanligt i andras vardag, haha? Jag vet inte. Konstigt nog inte lika vanligt i min.

Likes

Comments

Har precis duschat av gårdagen från min kropp. Ligger och stirrar upp i taket med blött hår på kudden. Kommer ta lång tid innan den blir torr, inser jag nu.
Och så alla människor man träffade igår, fy vad skojigt det var! Tänker på hur vuxna vi blivit alla vi som nyss var arton, och hur fruktansvärt omogna många fortfarande är, hur trevliga de flesta är och på de vänliga själar som vågar hälsa på en i vimlet av andra människor. Jag älskar sånt. Människor. Fantastiskt.

Hösten är för övrigt här och det känner vi alla nu. Officiellt nu när stadsfesten, årets höjdpunkt för Eksjöborna, är passerad. Och även just för att mina händer blivit sådär torra som dem alltid blir på hösten och vintern. Så nu tänker jag också; hur kommer vi överleva? Vintern, alltså. Varje vår tänker jag tillbaka och säger till mig själv "Hur i helvete kunde du överleva den där jävla vintern?!"
När det är mörkt när du går till jobbet och mörkt när du kommer hem. Solen som inte finns. Ingen värme existerar och du är alltid trött. Lever i någon slags labyrint och man vill ge upp i mitten av januari. Hatar jeans. Hatar jackor. Hatar is. Vill inte gå i slask eller halka när man ska gå till Willys och hoppas att ingen sett. Orkar inte. Mår så jävla kasst. Mitt liv är värdelöst, tänker man då. Lika ångestfyllt som att sitta och kolla på den engelska serien "hem till gården" en hel förmiddag.
Jag ser inte fram emot det. Sommaren är typ livets mening. Det enda som gör att man klarar sig igenom vintern- vetskapen om att det kommer en sommar till.
Tackar Gud för det!

Likes

Comments

Man har ju nästan gått och blivit ett Per Gessle-fan efter denna helgen..
Det var riktigt roligt faktiskt och även fast man inte kunde alla låtar som majoriteten av publiken (som för övrigt inte var under 40 år) kunde så stod vi och dansade ändå. Vi fann en ny favvislåt som nästan fick oss till tårar när han spelade den i lördags. Så är det nu man börjar bli gammal eller är det kanske bara en fas? I don't know...

Åt mysig middag när vi kom till Linköping och gick sedan ut efter spelningen! En tjejkväll som jag skrivit om att jag saknat väldigt länge. Hade nog aldrig valt att gå på Gessle självmant, men är så glad att jag följde med ändå.
Nu är jag officiellt fattig efter denna sommaren, men det ska kanske vara så? Då vet man att man gjort allt man kunnat hitta på liksom.
En vecka kvar av mitt sommarschema, sedan får vi se vad hösten har att erbjuda. Späännaaannddee!

Likes

Comments

Om man älskat någon så djupt att man tappar andan, vart tar det sedan vägen?
När han bestämmer sig för att försvinna, menar jag.
Kan verkligen tiden påverka så pass mycket att det gör att allt bara försvinner med den? Eller att allt försvinner när han gör det?

Kanske är det jag som är konstig.
Men jag hade ju inte sett honom på flera månader. Jag stod i leran med mina vita Nike som inte var så vita längre på ännu en festival och såg honom där efter flera, flera månader av tystnad.
Flera månader utan hans namn på mina läppar.
Och så någonstans i Sverige, när det kunde varit vart som helst, var han där. I samma sekund som jag. På en och samma plats. Och andades samma luft.
Av alla människor så såg jag honom när det kunde varit vem som helst.
Utan att blinka. Året blev 2015 och jag blev kär igen.
Egentligen inte, kanske. Men jag tappade andan.
Han kysste mig i publikhavet.
Och jag glömde allting han gjort och allt han aldrig gjorde.
Då var då och nu är nu.

Kärleken till någon försvinner aldrig, som svar på min egen fråga. Den sätts bara på paus.
Den ligger och slumrar, och när tiden väl kommer och man ser honom på en festival med skägg som han inte hade förr, så känner man inte bara samma sak igen utan allting spolas tillbaka.
Man tappar andan.
Jag kysste honom. Kysste honom så han skulle komma tillbaka.
Jag var törstig på något som kändes sådär igen och ändå ville jag nästan gråta när jag kände hans haka på min axel. Kände hur han log och sjöng med till nattens musik. Med hans händer på min midja kände jag sorg.
Ville fråga honom om han också visste att sova skulle bli svårt efter att ha träffats sådär.
Men vi var tysta. Kysste varandra istället som om det var så vi kommunicerade. Vårt enda språk på något sätt.

Och när musiken sedan dog så dog vi också.
Som tystnaden efter fyrverkerier.
Som den bitterljuva känslan när drogen börjar avta.
Han tog med sig en liten bit av mig,
och jag en liten bit av honom.
Sen sattes allt på paus. Allt är åter på paus.

Likes

Comments

Nouw Magazine