I söndags hade jag ingen söndagsångest.
Jag, Olivia och Robin drog till Jönköping. Myste på Brooklyn Burger och gick sedan på Alex & Sigge’s liveshow i konserthuset.

Ni som lyssnar på deras podd vet ju, liksom. Så mycket djupa tankar hela tiden att man blir helt ställd många gånger. Exakt det jag älskar med deras podd, att man lägger ifrån sig hörlurarna efter ett avsnitt och blir helt stum av tankar som yrar i huvudet.
Alex och Sigge är väl både ganska mycket ogillade och ganska mycket älskade på samma gång. Jag älskar dem pågrund av just podden, deras tankar och innehåll i varje avsnitt. Det glädjer mig att lyssna på någon som tänker på saker som jag själv tänker på varje dag. De saker som berör mig när det gäller livet, barndomen och djupet i olika relationer. Också situationer och människor i sig.

I sin liveshow hade dem var sin karta över sina tankar och sitt liv. Där det fanns olika ”länder” som innehöll deras rädslor, kärlek till saker och människor, allt det som deras liv är uppbyggda på. De fördjupade sig lite i några av dem och det var så intressant. Välgjort, tycker jag. Mycket humor som blandades med mycket känslor.

Jag började gråta ganska kopiöst när Alex visade en film på sitt gamla familjetorp i Värmland. Då det i nutid var början till höst omkring hela det röda lilla torpet, och det filmades platser vid det torpet där gamla fotografier visades vid samma plats och avslöjade ett gammalt liv från där Alex och hans syskon var små. Där hans mamma satt och drack kaffe vid hushörnet och solen låg på en sommar. ”Där skulle hon ju alltid sitta, min mamma. Hon sitter ju alltid där..” berättade Alex.
”Och pappa, som satt hukad över den stenen där jämte husknuten och hällde upp champange när mamma fyllde år” fortsatte Alex när ännu en bild berättade att det fanns minnen där som färglägger det nu gråa och till synes övergivna torpet i Värmland.

”Vad ska jag göra med alla minnen. Jag vet inte vad jag ska göra med alla dessa minnen nu..” avslutade han. Och jag satt i min stol och höll i mig. Hårt. Som om jag var påväg att krascha. Det kändes verkligen i hela mig, för det är något jag så ofta känner. ”Vad jag ska göra med alla minnen?”
När mamma inte längre sitter där. Pappa inte längre är pappa. När huset blir ett gammalt torp och det enda jag har är bilder som berättar att det funnits ett liv innan livet som pågår. Det satte sig rakt in hjärteroten.
Så om ni får tillfälle att se deras liveshow, gör det.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Om du frågar mig om jag är intressant, svarar jag ja.
Men om du frågar mig vem jag är, så svarar jag att det är alldeles för ointressant att prata om. Jag klarar inte att av att gå dit.
Jag vill prata om min smärta från förra sommaren då han och jag låg vid stranden mitt i natten, då natten började ljusna och påminde oss om morgon. Då jag frågade honom vem han var och han ljög. När han frågade vem jag var, precis som du, men aldrig egentligen ville veta.
Du förstår, han skrattade alldeles för mycket för att vara genuint lycklig. Man skrattar inte när man är lycklig, för skrattet är muren. Man ler inte ens. Man drunknar. Tappar andan och pratar inte. Man låter vågorna av en annan människa skölja över sina egna ärr och stannar där.
Han var en våg av hemmet jag letat efter och den röst som var så lik min. Lögnen var så lätt för honom när vi lade oss ned där på stranden mitt i natten. Jag lyssnade efter ord som sa att han ville se mig. Se det som ingen annan sett förut.
Det var alldeles för lätt för honom att säga att han aldrig ville försumma mig, kasta bort mig. Tappa bort mig. Han smakade ju som sanningen själv, när jag tog av mig alla kläder. Min klänning syntes inte till på bryggan när vi blandades med sommaren. Bara ett transparent täcke av det kalla vattnet. Så varmt och oäkta som det kunnat bli. En blottad själ som skriker av smärta idag. Märkt av lögnen.

Ibland undrar jag om den stranden saknar oss. Så som jag saknar den. Då jag hoppades att bli den främling som var något alldeles speciellt. Över hans kropp, tryckt mot hans hjärta som ropade mitt namn och med mitt blöta hår som var smaksatt med saltvatten. Men han är den som förblir en främling och jag inte särskilt speciell.
Som sand rann våra dagar ur min hand efter det. Jag skrev ned dem på papper, vår historia i ord. Så jag aldrig någonsin ska glömma bort hur det kändes att vara olyckligt lycklig när jag väl sedan är lycklig. När jag har drunknat och inte längre kan prata eller skriva.
En bok vill jag skriva tills dess. Om han och hans liv innan mig. Och nu livet utan mig. Min bok skall handla om honom och alla människor efter det, som kommer försumma mig, kasta bort mig. Tappa bort mig. Som sedan kommer sakna mig för alltid när livet torkat ut och lider av sprickor.
Han tillsammans med dem blir en meningslös rutin i tankarna, och det är meningslöst för mig. Jag kommer aldrig ifrån dem. Jag älskar han och deras lögner alldeles för mycket.
Så när du frågar mig vem jag är, så hoppas jag att du förstår att jag klarar inte av att gå dit.
Det är detta jag vill prata om. Bara detta. Lyssna på min smärta. För man får inte göra så där, du får inte göra så.

Likes

Comments

Några pics från förra helgen hos min Chrillzz. Då det var Halloweensittning med otroligt härliga människor. Trots att man känner sig lite som en outsider eftersom man är den enda där som inte pluggar någonting så känns det ändå helt okej. Man pratar, dricker alldeles för mycket (i mitt fall framför allt) och lär känna människor, men kanske mest för kvällen, men ändå. Ni vet, det är härligt.
När man åker iväg sådär och träffar andra människor och ser andra platser blir vintern, som ger mig sådan fruktansvärd ångest, lite lättare att ta sig igenom. Även att vintern knappt precis har börjat så har ångesten trätt fram ganska tydligt alla redan. HUR är det möjligt att överleva dessa månader?! Och jag menar att vardagen blir trång och otäck då liksom. Mörk och hård. Vintern är som en jävla mobbare. Trycker ner en totalt och tar ifrån självkänslan såhär i mitten av november. Det är sant. Ska förklara någon gång.

Likes

Comments

Blev hembjudna till Olivia och Robin igår, på riktigt höstmys. Alla känner sig på något sätt lite småsjuka med täppta näsor och ont i halsen. Så det blev scones med lite plock så som ost och kex. Och te såklart! Testade en ny sort som smakade som mojito, men vi var inte så förtjusta i den faktiskt.
Blev dock helt såld på scones nu så jag slängde ihop några i morse också. Blev inte lika bra som när Olivia gjorde sina, men mysfaktorn höjs ju en del oavsett.

Idag är det torsdag, eller? Har inte koll på dagarna längre, och på något konstigt sätt går veckorna så jävla långsamt men dagarna är fruktansvärt korta. Vill gå och lägga mig så fort det blir mörkt men då är klockan bara sju. Blir överpigg runt nio och kan sedan inte somna, what izz goin on???? Hatar verkligen den mörka och kalla perioden på året. Kan inte sluta gnälla om det! För så är det.. Avskyr det!

Likes

Comments

Jag hade skrivit med röd whiteboardpenna på tavlan den eftermiddagen. Hela tavlan full med engelska ord som skulle skrivas ner i elevernas böcker. Dem var bara elva år gamla då.
I klassen fanns pojkar som var pojkar och flickor som var flickor. Pojkar i grupp som störde sig på flickorna som i grupp höll ihop på rasterna. Dumma jävla flickor som skulle vara tysta. ”Dem fattar ju ingenting” utryckte sig pojkarna i kör när någon av flickorna räckte upp handen i klassrummet.
Varje gång blev jag själv elva år gammal. En flicka som räckte upp handen i klassrummet, så nöjd över att ha plastat in alla böcker och lagt dem i ordning i bänken. Visste svaret på lärarens frågor för jag hade gjort läxan. Ville visa att jag kunde det mesta och ville göra pappa stolt när jag sedan kom hem och berättade att läraren läste upp min text för hela klassen för hon tyckte att den var så bra.
Ju mer tiden gick och klassrummet blev till något klaustrofobiskt, räckte jag inte upp handen lika ofta längre. Rädslan av att säga något fel eller fråga en dum fråga blev större. Alla ansikten som vände sig bland bänkarna och fnissen som uppstod när jag fick ordet blev en slags fobi. Vågade inte riskera att mina texter skulle läsas högt längre. Kanske skulle någon utav pojkarna tycka att jag var töntig, för det hade dem ju sagt. Att jag trodde att jag var någonting bara för att jag hade fler böcker på läslistan än dem var ju inte bra. Om jag skrattade eller uttryckte mig på ett störande vis fick jag snabbt veta det genom att bli kallad alla möjliga saker. Så jag slutade. Räckte inte upp handen längre. Ville inte ha uppmärksamheten. Och värre blev det när kroppen började förändras. En och annan finne i pannan, som var ännu en sak som dem skulle kunna skratta åt när jag fick ordet. Eller att brösten hade börjat synas ordentligt.
Ingen vuxen lade märke till att jag satt i skuggan. Besvikelsen. Ingen vuxen som kunde ge mig en röst. En röst som skulle få mig att våga.
Och precis detta kunde jag se i ännu en klass som var så identisk med min för tusen år sedan.

Den eftermiddagen i klassen hände det. Som så många andra gånger egentligen, men just denna eftermiddag slog det hårdare.
Rasten var två minuter bort. Det lästes högt ur engelskaboken, kastades sudd och lappar mellan två utav pojkarna, tre utav tjejerna som jobbade ihop var rädda att dem inte skulle hinna färdigt innan rasten, flera av eleverna ville ha hjälp med översättning. En lektion som gick i ljusets hastighet. Så mycket att hinna innan rasten.
Klockan visade sedan rast. Stolarna sköts undan samtidigt vid bänkarna, böckerna slogs ihop med en smäll och oljudet av samtal blev högre.
En utav flickorna sprang fram till mig då jag precis skulle börja sudda alla röda ord på tavlan.
-”Jag kan hjälpa dig att sudda bort allting!” Sa hon glatt.
Hon tog den svarta sudden som var större än hennes hand och skulle precis börja sudda bort lektionen från den vita tavlan.
Plötsligt ser jag hur en utav pojkarna springer fram mot tavlan, tar sudden från hennes hand samtidigt som hans kropp, som var större än hennes, knuffar henne så hon faller till marken.
Det brister i henne. Hon ställer sig upp, dränkt i förödmjukelse, och hon går sönder. Det brister så mycket att hon inte kan hejda gråten. Det brister i mig när jag ser hur det brister i henne. Det där är ju jag. Jag som precis blivit undanknuffad framför klassen och börjar gråta i frustration. Gråter för att det är pinsamt att gråta. Samtidigt så jävla trött att bli hackad på. Trött på alla som alltid har någonting att säga om allt man gör. Alla jävla idioter som förstör när man försöker göra någonting rätt.
Minns mitt i all min egna frustration att det är svårt att få pojkar att förstå när det väl är sådär. Hur ska jag göra nu? Jag som bara är en simpel vikarie. Jag är så arg. Så jävla ledsen. Hur kan han göra så mot mig. Eller mot henne, menar jag.

- ”Nä, jag orkar inte mer!” skriker hon ut med händerna över ansiktet och springer hastigt tillbaka till sin bänk.

Jag tar sudden från hans hand. Ber alla sätta sig ned vid bänkarna igen. Ingen jävla rast ännu. Nu jävlar. Jag ska vara hennes röst! 

Alla sätter sig ner med öppna munnar. Vad ska hända nu...
Min predikan börjar där jag står längst fram i klassrummet där allt ägt rum. Jag accepterar inte att någon behandlar en annan människa sådär. En ursäkt ska sägas inför alla. Det sista som hörs ska INTE vara flickans gråt.
Det var protest efter protest från pojken när jag var klar. Det var ju hon som var i vägen när han egentligen ville sudda de röda orden på tavlan! Hur kunde hon inte förstå det? Att han, som alltid annars brukar springa ut på rast först, ville vara den som suddade på tavlan just den eftermiddagen.
Ett förlåt krystades fram tillslut samtidigt som han höll fast i ursäkten att ”hon är alldeles för jävla känslig!”
Känslig. Känslig. Alldeles för känslig. Har hört det där allt för ofta. Du är för känslig.

Alla gick sedan tunga ut på rast. Alla förutom flickan och hennes tre kamrater. Jag var inte färdig, kände jag. Men jag kunde inte hindra mig själv från att också brista ut i tyst gråt, fast jag försökte att hålla mina minnen tillbaka, när jag såg att hon med en viss lättnad hulkade efter andan där i stolen. Som man gör när man gråtit så mycket att andningen inte får plats.
Ännu en predikan till flickorna som var kvar i klassrummet blev. Jag sa att dem ALDRIG ska acceptera att någon behandlar dem illa eller kallar dem för olika skällsord. Dem ska veta hur duktiga dem är, att jag ser hur mycket dem är kapabla till, hur mycket dem kämpar varje dag för att ta sig till skolan. Att det som sägs till dem inte definierar vilka dem är eller vad dem kan bli. Jag ser dem, jag ser allting.
Jag berättade för flickan om mina minnen som elvaåring. Att det blir bättre men att man ska säga ifrån även fast det är läskigt. Att dem som gör en illa ska fan veta att dem gör det också! Och att det är fel. Hon, jag och alla andra flickor i ett klassrum har lika stor rätt att vara där som alla andra. Ta för dig kunskap! Räck upp handen!! Läs böcker! Och skrik om du måste. Och var inte rädd, älskade älskade flicka. Du är framtiden. Och jag är så stolt över dig.
Gråt så mycket du behöver. Sedan går du ut på rast och kommer tillbaka in starkare än någonsin. Med en röst som ingen kan tysta.
För ingen pojke ska få sudda bort allt det som gör att du är du.


Likes

Comments

Cigaretter och vin. Solkyssta ansikten påväg hem längst stranden innan morgonen ställt sig upp.
Kaffet dagen efter som dricks i självömkan och skratt som ekar ända fram till nästa juni.
Ni vet vad bilder gör med mig, som en slags magi kommer allt tillbaka och jag är mitt i sommaren igen. Två månader kvar till höst. Ingen fara. Du har tid. Vintern är långt borta.

Likes

Comments

Onsdag morgon och jag är inte ens trött. Det känns konstigt eftersom det är något jag klagat på den senaste tiden. Så nu undrar jag när tröttheten ska komma som en käftsmäll och gör mig besviken. Eller om man ska ta vara på att vara pigg och gå till gymmet tidigt på morgonen? Haha, nej.

Igår rensade jag min låda som innehöll min barndom. Känner att det är dags om jag snart ska flytta. Allt ifrån lågstadiet till högstadiet. Vilket gjorde att jag åkte tillbaka i tiden. Ni vet, allt man kände och tyckte sköljs över en. Man minns till och med vilka kläder man hade. Parfymen som låg i väskan och påminde om skolans korridorer där man stod och speglade sig. Håret som skulle bara plattas tjugo gånger per dag.

Hittade två dagböcker där jag hade skrivit om mitt liv och problem som en tonåring kunde ha. Hittade också flera anteckningsböcker där jag hade skrivit texter. Ungefär som jag skriver här på bloggen, hade jag också skrivit i dem anteckningsböckerna.
När jag läste mina gamla dagböcker var det som att jag lärde känna mig själv. Fast ett yngre jag. Som om det inte var jag som skrivit allt utan en främling som jag precis lärt känna genom dessa böcker. Jag hade skrivit om min bästa vän Alexandra, hur bra våran vänskap var och vad planen var inför högstadiet. Jag hade skrivit om han som jag skulle bli så förälskad i när sjuan hade omringat vårterminen och som sedan skulle bli mitt första hjärtekross.
När jag läste allting, visste jag precis vart någonstans i livet jag var just då. Och hur allt skulle sluta eftersom jag nu har facit i hand. Att nästan alla vänskapsband som fanns då inte längre existerar, att jag sårat många och många sårat mig, att killen som blev min bästa vän och sedan pojkvän i sjuan skulle göra mig så ledsen att jag grät i dagar och frågade mamma varför han inte ville ha mig. Vad det var för fel på mig.
Och jag hade glömt. Jag kom på mig att jag hade glömt vem jag en gång var och vem jag egentligen alltid varit.
Där i texterna är jag ju fortfarande och jag har ju alltid varit såhär. Vet många gånger nu efter 20-strecket då jag satt mig på sängkanten och undrat ”vem fan har du blivit, Steph?”

Jag läste poesi och texter jag skrivit i högstadiet som låg dammiga i den lådan som inte sett ljuset sedan 2009. Och min grund som människa har alltid varit likadan. Så jävla känslig, så jävla stark, så jävla kärleksfull men så jävla missförstådd. Så jävla glad men så jävla besviken, så jävla utnyttjad men så älskad. Så som det alltid varit. Allting som sårar mig har egentligen alltid sårat mig sedan barnsben. Mycket har inte förändrats samtidigt som allt har gjort det.
En slutgiltig tanke om allt det här är att jag förstår nu att jag har helt glömt bort mig. Alltså, mig för tio år sedan. Att jag inte är så olik hon som satt och började skriva på rutat papper. Och det gjorde mig gott att lära känna henne igen och läsa om all hjärtesorg och vänskap som gick till spillo. För egentligen har ju inte mycket förändrats.

Likes

Comments

Rensade min kamera igår. Hittade MASSA bilder som jag glömt bort från summerburst (bilderna ovan), midsommar, andra Ölandstrippen osv. Så mycket bilder och så kul att titta på såhär i efterhand när sommaren är ett minne blott.

Tänkte att jag som vanligt ska framkalla alla bilder och lägga in i mina album, precis som jag gjorde med förra årets bilder. Men innan dess så lägger jag upp alla bilder här. Och eftersom det är så många, så lägger jag upp några i taget. Lägger upp andra delen ikväll, och sedan flera imorgon.
Bilderna här är som sagt från Summerburst när vi förfestade på hotellet. En vän från Stockholm plus hans tjejkompisar kom och förfestade tillsammans med oss, vilket var superkul! Alltid kul att lära känna nya människor, som jag alltid tjatar om. Men visst är det något av det bästa som finns? Jag tycker verkligen det!

Likes

Comments

Han bara låg där på sängkanten likt vissen blomster. Kroppen, som bara var ett skal, värkte för att hålla sig samman. Han hade blivit ett med hösten som pågick utanför. Som ett förfallet löv hade han legat där i sängen i väntan på vintern och hoppats på att få känna vårens första solstrålar mot hans ansikte så snart som möjligt. Han längtade tillbaka till de dagar som inte går att åter köpa. När tiden krystat ut sitt sista andetag minns man alla faror man kommit ifrån och hur mycket man älskat. Man blir äldre och där med klarare och så förnuftig man kunnat tänka sig bli.
Det är mitt i livet och allting stannar upp. Man finner sanningen om att slutet har ett ansikte och det stod framför mig då. Slutet höll fast vid ett hånflin och tiden bad mig att försvinna en stund. Utan att säga ett ord glömde jag bort mitt namn och min existens blev för ett tag någonting som bara tiden höll tillbaka.

Jag iakttog min mamma som försökte få på sin pappa kläder, som dessutom hade blivit alldeles för stora då tiden liksom gått baklänges. Hon försökte få honom att förstå att händerna på hans kropp var hans dotters som gjorde allt för att hjälpa. Och det var när jag hörde hennes röst brista en andra gång som jag var tvungen att sätta mig ner i hans fåtölj. Han såg inte mig trots att jag satt mitt emot. Och mamma hade nu tappat vetskapen om min existens när hon stod vid morfars säng.
Det kändes som jag satt där i min morfars fåtölj och kollade på år istället för personer. Jag kollade på minnen istället för samtal. Och i något ögonblick såg jag mammas krossade flickhjärta när hon försökte hålla tillbaka tårar då hon lät sig själv minnas allt hennes pappa hade varit men inte längre är. Hon höll om hans sköra kropp medan han svävade i en slags dvala och hörde vad hon sa men säkert inte lyssnade. Och trots min förlorade existens fann jag en ilande smärta varje gång hon kallade honom för pappa. Jag såg henne inte längre som jag alltid gjort förut. Inte längre var hon min pelare, min vän, kvinnan som hade givit mig liv. Mamma hade blivit en flicka där i morfars sovrum. Varje gång hon tilltalade honom som pappa, blev hennes litenhet större än jag kunde hantera.

Jag ville gömma mig fast jag inte fanns. Ville inte känna av den smärta som någon gång skulle inträffa vid min egna pappas början av slut.
Mitt spöke gick ur fåtöljen och började vandra runt bland tavlor, som morfar hade förvarat över åren, på ansikten som påminde om att det hade funnits en tid innan min egna. Och jag förstod att det fanns minnen där som fick mamma att vilja skrika av förtvivlan, men som hon så tappert avfärdat när hon klev in genom morfars dörr.
På en av tavlorna såg jag mig själv. Jag ler så som bara barn kan och jag kunde minnas en tid som utspelat sig för längesen. Min morfar som vaggade mig på gungorna i lekparken, minns jag. Och jag somnade till känslan av att jag kunde flyga. Om jag blundade kunde jag se minnet klarare.
Plötsligt var jag ensam när jag gick tillbaka till rummet med det skal av min morfar som fortfarande satt där på sängen. Jag höll fast i minnet och satte mig bredvid honom. Tänkte på hur bittert det är att man vill förklara allt vid slutet. Endast vid slutet finner man modet att förklara eftersom man innan det är så säker på att tiden räcker till. Jag sa att jag älskade honom och förklarade hur jag borde sagt det tidigare. Och tanken slog mig att han kanske inte trodde mig.
Mamma hade gått sin väg och jag förstod att det var för att hon också hade velat gömma sig ett tag. Att få gråta ostört några minuter och samla kraft till ännu en emotionell strid.

Vid den tidpunkten är meningen med livet att hålla dem man älskar vid liv. Kanske mest för sin egna skull, just för att man inte kan föreställa sig ett liv utan dem. Man vill bära dem på ryggen resten av sitt liv när dem inte längre kan gå. Som om det skulle hjälpa. Och det skulle aldrig någonsin bli tungt.
Man önskar när man håller deras hand för sista gången att man på något sätt skulle kunna be om förlåtelse för förlorad tid. Det var aldrig meningen. Livet är ju så långt, sa dem. Tiden skulle ju räcka till. Till den dagen då år har blivit till ett par sista sekunder och man vill göra om allt. Ta vara på tiden. Som om det skulle göra smärtan lindrigare när tiden väl krystat ut sitt sista andetag.

Likes

Comments

Nouw Magazine