Header
View tracker
Nouw Magazine

Postad i: ADVENTURES

Okej, idag skulle jag ALDRIG valt dem skorna. Skitfult! Varför sa ingen till mig?

Fina sessor <3

När jag hittade denna bilden, då grät jag. Det var som en käftsmäll! Är SÅ glad att jag har denna bilden. Att mamma tvingade oss att ta en bild tillsammans där på altanen. Denna bild ska jag föreviga och sätta upp någonstans. Stiliga Emir!

Just det! Jag, Simon och Moa var med i balkommittén och skulle hälsa alla välkomna. Jag var skitnervös redan då eftersom jag skulle sjunga en trudelutt i slutet av kvällen. Försökte säga till mig själv "drick inte för mycket vin, för då kommer du göra bort dig. FOKUS!"

Inte ofta jag är den blekaste i gruppen, men här... Wtf hände här?

Jag var SÅ nervös när vi gick röda mattan. Absolut att jag gillar attention och "all eyes on me" ibland, men sånt här svinjobbigt när alla kollar på en i högklackat och i en klänning som går sönder om du skulle spänna skinkorna det minsta.

Så mycket jag skulle "göra om och göra rätt" om jag fick göra om balen. Jag skulle sminkat mig själv (!!!!) för mitt face lös som solen. Anna skrek till mig under middagen "häng med på toan, vi måste fixa ditt blanka ansikte". Så jävla pin. Och tjejen som sminkat mig gjorde så mina ögonbryn såg ut som smala sträck. Nä, inte okej.

Ser ut som en från Nifsarp istället för Östanå med denna jackan på. Men antar att jag frös mitt i allt fix med flaket?

Fina Simon som alltid skulle hålla ett tal eller i alla fall säga ett par ord i ALLA situationer. Haha... <3

Det sjuka är också att vi i ekonomiklassen hatade varandra lite till och från i tre år. Försökte att samsas och förstå sig på varandra men det kändes liksom omöjligt. Och så VIPS de sista tre månaderna var vi alla best friends. Fortfarande ingen som vet vad som hände där. Men slutet gott, allting gott.

Estetklassen vi gick tillsammans med. Som alla älskade att hata, haha. Åh, men så fina och unika människor. Kan tänka på vad dem gör idag då jag bara träffat på några få såhär efteråt. Puss på dessa!

Allas namn i mössan. Viktigt!!!!!

Och när vi sprang ut och jag träffade min familj och vänner som stod med skyltar och rosor så bara grät jag. Som om en tyngd föll från mina axlar kunde jag inte sluta gråta. När jag tänker på det kan jag fortfarande känna känslan en aning. När jag stod där och tänkte "Jag klarade det... jag kan inte fatta att jag KLARADE DET!"

Pappa som alltid ska vara så djup höll en fint tal om livet och framtiden och jag grät såklart.

Emir, Paul, Adina, Dennis, Karl och en himla massa andra människor dök upp på min studentskiva sen också. Blev så paff att så många kom till mig från deras egna studentskiva efter nån timme. Antar att alla var så jävla taggade, haha.
Kan inte heller sluta titta på Emir som är med på bilden ovan. Det känns så surrealistiskt att det är som det är idag. Att vi inget kunde ana då. Det är liksom sorg mitt i all lycka på bilderna ändå..

Can we just take a minute och fundera på varför jag såg ut som jag gjorde? Haha, jävlar vad jag har förändrats. I ansiktet, håret ALLT! Man ska inte vara dum mot sig själv med JESUS CHRIST va osnygg jag var! Why, God? WHY?!

Minnesluckorna var ett faktum sedan på kvällen. Ett under att jag hade tanke på att ta en massa kort.

STUDENTENS LJUVLIGA DAGAR!
Vad har hänt sedan detta? Ah, en massa jävla ångest om framtiden och vad man ska bli när man blir stor har hänt. Haha, nej, men livet har varit riktigt FINT! Haft underbara somrar med mina vänner som jag har så fruktansvärt många av. Jag är ännu inte framme där jag vill vara, och vet inte ens vart jag hör hemma än. Men det är väl charmen med livet? Man skall njuta på vägen och det har jag verkligen gjort. Jag tror på att allt löser sig i slutet. Jag ångrar ingenting som jag har gjort efter balen och studenten och tänker inte att jag ångrar att jag aldrig gjort detta och detta. Jag kan göra vad fan jag vill fortfarande. Life ain't over trots att man är 21 år och virrig i pannan.

Vill ta tillfället i akt och tacka alla fina människor som gjorde tre år mindre jobbiga ibland. Måste erkänna och säga att gymnasiet var FUCKING HELL. Har aldrig mått så dåligt i skolan som jag gjorde under gymnasiet. Sad but true.
Hoppas att alla, som är överallt i världen just nu, har det för jävla gött och att ni lyckas med det ni tar till er i livet. Att ni får ett långt och härligt liv tillsammans med människor ni förtjänar. För det fanns så extremt många fina människor under dessa tre år som jag tänker lite extra på ibland. Vissa kommer jag aldrig få träffa igen och det låter rätt sinnes. Men det var kul, hörrni. Riktigt jävla roligt! Puss på er!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Postad i: CLOTHING, TIPS

(bilder från google, kompis)

Holy shit... jag BEHÖVER dessa! Puma x Fenty by Rihanna Velvet.. WOW. Dem släpps på Caliroots imorgon. Ska beställa dessa på avbetalning om det nu är så. Hehe, närå. Men dessa ska bli mina (!!!!!!!!!) och den stora frågan är; vilket färg? Finns även i svart. Så svårt. Men är rätt sugen på de röda, dem är ju "fräcka" som mamma säger. Spännande.

Likes

Comments

View tracker

Postad i: THOUGHTS

Sov extra länge idag på min lediga dag. Vilket egentligen kanske inte är så "länge" för dem flesta! Sovmorgon för vissa är nog att man vaknar runt elva, tolv. Äter lunch till frukost och slöar i soffan med lite kaffe. För mig är sovmorgon till max klockan nio för att sedan gå ner och kolla det sista på Nyhetsmorgon. "Hur i helvete kan du gå upp så tidigt när du kan sova hur länge du vill?" får man höra ibland. Men grejen är den att jag får sån jävla ångest om jag vaknat sent. Om jag så vaknar bakis en söndag och sover länge eller på min lediga dag mitt i veckan så blir jag sjukt besviken på mig själv för att jag vaknar sent. Det förstör hela mitt vibe för dagen.

Och på tal om ångest. Jag satt precis och kollade på "Malou efter tio" där Therese Lindgren gästade och pratade om sin nya bok "Ibland mår jag inte så bra". Hon pratade om sin ångest, sina panikattacker hon upplevde och var rädd för, att hon inte vågar gå ut i sociala sammanhang med mycket folk då hon är rädd för att få en attack mitt bland allt folk och väljer då hellre att stanna hemma.
Och då slog det mig! HUR LITE vi vet om panikattacker, dess grund och att man har så sjukt lite respekt och förståelse för människor som lider av detta.

Jag minns i somras när vi var på Emmaboda-festivalen och jag och två killkompisar skulle gå till andra sidan av festivalen för att köpa något att äta. På vägen låg det som ett litet, litet område med skog med små, smala träd där folk ofta satte sig och kissade osv. När vi gick förbi där stod det killar och kissade i denna lilla "dunge". Och precis vid vägen vi gick på låg det en tjej, med långt blont hår och hyperventilerade med händerna för ansiktet. Hon skrekgrät, om ni förstår vad jag menar och hon kunde liksom hejda sig. Jag tänkte att det är väl självklart att någon, innan vi kommer fram till henne, redan gått fram till henne och frågat vad det är för fel. Men INGEN utav alla dessa människor som gick förbi gick fram till flickan och frågade vad som hänt. Alla tankar gick runt i mitt huvud! "Har hon blivit sexuellt utnyttjad på något sätt eftersom det är festival, man har ju hört så mycket i sommar", "Har någon slått henne?", "Har någon dött?!". Det sista jag skulle tänka mig var panikångest..
Jag sprang fram till flickan och hon kunde knappt prata eftersom hon hade svårt att andas. Jag minns att hon blev rädd när jag kom fram till henne och såg på mig som om jag vore ett monster i en mardröm.
Hon var väldigt, väldigt söt och jag har för mig hon hette Maja. Hon var i min ålder, kanske något år yngre.
Jag kröp närmare henne så hon befann sig i min famn, höll min hand på hennes huvud och drog handen nedför hennes långa hår för att hon skulle lugna sig och jag försökte få henne att andas mer i takt så hon kunde förklara vad som hänt.
Efter en stund sa hon med snabba andetag "Jag lider av panikångest och brukar få panikattacker, men jag trodde ALDRIG att det skulle komma nu under festivalen!!". Hon fortsatte gråta. Helt utmattad av att bara säga den meningen.
Där och då hade jag ingen aning om vad detta var för något. Jag hade aldrig hört talas om att man kan "lida" av panikångest och få attacker bland folk utan att kunna kontrollera det.
En kille som sett oss på avstånd kom fram med en mugg med vatten som jag hjälpte henne med att få i sig. Supersnällt verkligen! Men varför blev denna flicka ignorerad av människorna som bara var någon meter ifrån henne? Är människor så jävla fega och hellre tänker att det är lättare att gå förbi och blunda?
Det var som ett sånt där socialt experiment om hur folk beter sig i grupp. Om en del av gruppen gör en sak så vågar fler härma det beteendet vilket var så tydligt när vi "vågat" gå fram.
Det kom även en kille som hade stått och kissat precis jämte flickan innan vi kom fram, och då blundat helt för hennes tårar och skrik, men som kom fram när han såg att vi satte oss och ville hjälpa. Alltså, vad i helvete? Är folk så jävla fega?

Jag satt med flickan och försökte hålla ett samtal. I mitt huvud var det så enkelt som att "bara skärpa till sig och tänka på något annat". Men när jag såg hur rädd hon var och hur tårarna rann på hennes kinder förstod jag att "bara ändra på sitt tankesätt" inte skulle hjälpa. Det var liksom allvarligare än så. Något jag ALDRIG hört om.
Jag frågade vad hon hette, hur gammal hon var, om jag kunde ringa någon av hennes vänner som fanns på festivalen osv. Hon blev lite lugnare och verkligen kramade om mig när hon förstod att jag var där för att stanna tills någon hon kände kom.
"Jag trodde ni skulle göra mig illa när ni kom fram!" sa hon efter ett tag. Det skar i mitt hjärta när hon sa så och alla tankar flög i mitt huvud. Tänk om det var fel människor som kommit fram till flickan? Någon som skulle utnyttjat hennes tillstånd och det skulle hända något hemskt!
Och att hon trodde att jag skulle göra henne illa... Nae, det gjorde ont i hela mig när hon sa så.
Efter ett tag när hon lugnat ner sig tackade hon mig tusen gånger om! Hon kramade om mig där på gräset och jag frågade henne vad detta var för något. Hon berättade att hon brukade få attacker men att det slutade för ett halvår sen och nu kommit utan förvarning mitt på Emmaboda-festivalen. Hon kan inte göra någonting för att stoppa det. Det är som ticks eller rethosta som man tillslut bara måste låta komma. Finns ingenting att göra förutom att låta den komma.
Jag ringde i alla fall hennes vän från hennes telefon och dem kom och hämtade henne tillslut.

Men nu så här några månader senare och jag lyssnar på Therese Lindgren prata om det så vet jag fortfarande så himla lite om just detta. Att det är så allvarligt och jobbigt att det kan förstöra ens sociala liv. Det är helt sjukt! För mig när jag mår dåligt då spelar man när man är ute bland folk. Man skådespelar röven av sig för man skäms över att säga att man mår dåligt. Det är enklare att gråta hemma där ingen vet eller ser.
Och det är ofta bara att "bita ihop". Men för dessa som lider av detta, jag kan bara föreställa mig!
Men eftersom ingen annan än vi var dem första som gick fram till flickan där på Emmaboda så verkar det som att människor saknar empati och kunskap om sånt här. "Hon spelar över", "hon är nog bara full", "hon vill bara ha uppmärksamhet" var det säkert många som tänkte. Oavsett om man misstänkte något annat som hade hänt flickan så måste man ändå ha lite jävla medmänsklighet och i alla fall gå fram och fråga. Det kanske är jag nästa gång. Eller du.
Hur som helst, jag vill veta mer om sånt här. Jag hade ingen aning om hur allvarligt panikångest är. Att det kan bli som en sjukdom som pågår i en lång period. Kanske hela livet, eller? När jag tänker på flickan vill jag veta mer. Jag har aldrig känt mig så maktlös och dum i huvudet när jag satt där med henne i famnen. Trots att hon var i min ålder så blev hon så liten. Gjorde jag rätt som ens gav henne vatten? Gjorde jag rätt som försökte föra ett samtal för att försöka få henne att tänka på annat? Ska man hålla käften? Jag vet verkligen inte.
Men jag tycker att vi bör få mer kunskap om sånt här för det är så jävla viktigt! För vad jag förstår så blir detta mer och mer vanligt bland människor idag.
Och utan medmänniskor som bryr sig, det är då man verkligen är ensam fast man är bland folk..

Likes

Comments

Postad i: THOUGHTS

"Sommarens intensiva bris fick min unga själ att vibrera. Jag ville se allt. Jag ville känna allt. Jag var villig att upptäcka alla människor i olika städer. Se människor berusade av sommardagens beslut inför de sköna kvällarna. Då vi alla höll en drink i handen, kysste en främlings solbrända kind och blundade till låtar som får oss att tänka på vår sommar.

Vi alla stoppade vår egna klocka, för att dansa med nattens alla ungdomar som ville känna varandras storslagna närvaro flyga upp i rymden och stanna där. Där var vi. Du, jag och alla dessa människor som stod där och dansade av samma anledning. Existensen. Livet. Vi kände det då så tydligt. Så tydligt att vi varje morgon kände tacksamhet för att få vakna till ljuset i ögonen och somna av dagens tillfredställelse på kvällen.
Vi känner saknaden så här en decembernatt, när frosten blir mer verklig än sommarens dova minne. Den sommaren där vi visste att om inte vi hade fått den hade vi aldrig klarat oss. Allt nytt vi testade, alla endorfiner och adrenalin. Vi behöver det igen för att känna att vi lever. Och oj, vad vi tackar livet för att vi får ha sommaren för oss själva. Att vi verkligen kan få leva då. Att gräset blir grönare hela tiden. Från maj till augusti. Allt växer tillsammans med oss.

Att vi är unga får vi aldrig glömma. Speciellt på vintern när våra späda hjärta letar efter livstecken. Ditt somriga jag finns där. Och väntar på nästa sommar. Då kommer inget vara som det är nu, men allt kommer vara som då fast bättre. Vi kommer bli förälskade i euforin av andra människors kroppar vid scenen till ännu en festival. Vi kommer kyssa främlingars solbrända kinder och blunda till nya låtar som får oss att sakna den kommande sommaren när löven börjar falla igen och vi måste orka känna oss mindre levande. Men lova att alltid plocka fram sommaren då. Igen och igen. Tänka på alla människor vi mött. Alla personer vi lärt oss älska. Alla som för alltid kommer älska oss tack vare sommaren.

Vi är alla sommarbarn. Förväntansfulla och ivriga springer vi tillsammans på en grön äng i maj och kramar varandra hejdå vid augusti’s blodröda månad, dränkta i längtan tills vi sommarbarn möts igen. Fulla av liv."

Likes

Comments

Postad i: UNCATEGORIZED

Dagen började med ett blombud. Från ingen.
Fem stycken rosor med ingen avsändare. Kul tänkte jag, vem är hen?
Nu är de bara rosor efter lite research. Lite skumt såhär i efterhand när avsändaren är avslöjad.

Min onsdag slutade sedan i skräck. Skulle ha ensammiddag och tänkte koka lite broccoli tillsammans med kyckling. Simpelt och inte så jävla gott.
Jag öppnar broccolin som ser ganska konstig ut då den har vita grejer vid kvistarna och jag tar kniven för att skära igenom den. DÅ i samma sekund som jag skär av kvistarna får jag syn på VÄRLDENS STÖRSTA larv som jag inte lyckats se innan när jag tog av plasten som fanns runt om. Den var grön, typ fem jävla centimeter lång och ställde sig upp som om den var förbannad.
Jag flyger bakåt och kniven flyger några meter upp i luften. Jag skriker och kan fan inte andas! JAG HATAR MASKAR OCH LARVER! Och har gjort hela mitt liv.
Jag sliter av mig kläderna (vilket är en ren reflex då jag får för mig att det finns larver och skit under mina kläder för det känns som det kryper över hela mig) mitt i köket och ringer mamma i ren panik! Blir ombedd att ta dammsugaren och suga upp den jäveln.
Det tar mig cirka tio minuter att samla mod till detta.

Fan, vad jag hatar att jag såg detta jävla monster. Nu kan jag ALDRIG äta broccoli igen. Jag kunde inte ens äta nånting alls efter detta och sitter nu hungrig som ett djur. Jag vågar inte. ALLT är larver. Jag hoppar till för ingenting, fortfarande i skräck, och tror att jag tar i något som är en larv men är visst bara något ludd eller liknande från koftan.
Tanken slår mig också "hur många larver har jag ätit utan att veta om det under min livstid som broccoli-älskare?". Tanken får mig att vilja hoppa ur min egna kropp. Så äckligt tycker jag det är med dessa jävla monster! Vad fan ska jag göra nu?

Likes

Comments

Postad i: UNCATEGORIZED, ADVENTURES

Okej. Så vi gick ut med kameran för att ta en rökpaus mitt i förkröket på hotellrummet. Drog några pics som var stageat som aldrig förr!
"Vi sätter oss såhär och ser balla ut och så tar jag ett bloss! Fatta vilka jävla bilder!" Sa jag berusat efter x antal glas vin.
Hittade dessa glömda bilder från Göteborg för några dagar sedan. Vilka är vi ens? Ingen vet.
Men måste ändå uppmärksamma pojkarnas käkben! Jävlar vad snygga de äääärrr!

Likes

Comments

Postad i: THOUGHTS

”Jag finner mig själv sitta i mina föräldrars säng där jag kollat på tre klyschiga kärleksfilmer i ett desperat försök till att gråta. Jag behöver verkligen gråta nu.
Trodde aldrig att jag skulle känna det minsta av smärta när denna dagen skulle komma. Men jag gör det.
Har precis lyckats gråta och jag känner mig så patetisk som gråtit som om någon har dött. Vilket på ett sätt är sant.

När jag tänker på det så är jag nog mest ledsen för att han inte är ensam längre. Så ensam som jag är nu och har varit enda sedan det var över. Nu är det bara jag som är för mig själv och mer ensam än någonsin. Bara jag. Inte han.

När vi ses nästa gång kommer han ha någon och jag ingen.
Hans ”Hej!” kommer indirekt betyda ”Hej, ser att du är ensam. Stackars dig. Hoppas livet löser sig…”

Och han kommer sedan säga hejdå med känslan av vinst medan han håller om hennes midja och kysser hennes kind. Och jag kan se hur han skrattar åt något hon sagt och sedan ser på henne med beundrande ögon som om hon vore det vackraste han sett. Och dem är jättelyckliga.

Har aldrig känt mig mer ensam än just i detta ögonblick. Det kommer upp minnen och vad man skulle gjort och inte gjort istället. Jag blir så arg när jag tänker på att han har samma konversationer med henne som med mig när jag var hans. Det gör mig samtidigt ledsen. Hon är inte jag, och kommer fan aldrig bli.
Om jag ser dem kommer jag gå iväg och gråta väldigt diskret. Sedan ska jag hälsa på dem och verka helt oberörd. För visst är jag glad för hans skull, men det är otroligt jobbigt när det nu är mer tydligt än någonsin hur jävla ensam jag är.
Man känner det verkligen när någon man älskat hittar en ny att älska, så som han en gång sa att han älskade mig.
Jag vore dum om jag sa att jag ville ha det jag hade förut, men jag saknar känslan, du vet. Och nu känner hon så som jag gjorde.
Jag är bara ett kallt jävla isblock som har glömt hur kärlek känns. Det är som om man går runt helt jävla utsvulten. Fast på kärlek. Man hittar sätt för att överleva varenda jävla dag för att slippa känna den där ilande skiten.
Och sen för att inte vara desperat efter känslan, så måste man hitta styrka mitt i all svält så man inte tar in någon på livet som egentligen inte förtjänar en.
Jag är så fruktansvärt avundsjuk på henne. Och på honom eftersom han är lycklig. Och han tänker inte på mig längre. Vår tid har verkligen blivit dåtid. Det finns absolut ingenting av det kvar. Inga känslor. Ingenting.

Helt otroligt att jag känner så här eftersom det var jag som gick. Men det känns fruktansvärt. Jag vill ge mig själv stryk.”

Likes

Comments

Postad i: UNCATEGORIZED

Wow, vad mitt liv går på rutin just nu. Händer inget spännande och jag har inte heller någonting intressant att berätta för världen.
Det största som har hänt den senaste tiden är typ att min nya vinterjacka, som jag kunde dödat för, blev stulen på hotellet i helgen. Fyfan vad arg jag blev. Ni vet sådär arg att man inte ens orkar reagera. Man ba "ok, 1300 riksdaler åt helvete och nån lycklig jävel kommer ha min jacka i all evighet nu.." och sen gick jag hem i t-shirt och högmidjade byxor mitt i vintern. Frös. Tänkte att om jag inte har blivit sjuk innan så är det nu jag blir dubbelt så sjuk eller något. Eller vaknar med feber inom kort. What a time to be alive. Inte ens eksjöbor, på en tråkig lördag, går att lita på.

Och just det! Jag och Molly drog till Göteborg för någon vecka sedan för att gå på Framtids & Kunskaps-mässan. Kan ju säga att vi höjde medelåldern på den mässan. Vi var dem enda som inte gick på gymnasiet där. Pin.
Närå, det var ganska bra att vi åkte dit iaf. Är DESPERAT efter att ta reda på vad jag är bra på, vad jag vill jobba med men framför allt PLUGGA TILL. Jag har sån panik, vilket man får höra att man inte behöver ha för "det löser sig".
Eeeeeh, ah, visst. Om jag tänker så till hösten nästa år så kommer INGET lösa sig. Wtf.
Gick på H&M's "föreläsning" eller vad man kan kalla det. Där dem pratade om olika positioner på H&M då jag är rätt sugen på att plugga till textilekonom. Men har samtidigt tre andra utbildningar som är heeelt olika var för sig som jag har så svårt att välja bland.
Men det är rätt skönt, för nu har jag "silat" igenom alla utbildningar som jag trodde att jag ville plugga men fattat tillslut att det är inget för mig. Så nu är det några enstaka kvar som jag måste välja bland. Jag kommer ju nånstans iaf känns det som.

Ha en fin och ångestfri vecka alla glada <3

Likes

Comments