Header
Nouw Magazine

Postad i: THOUGHTS

Det luktade hud och varma lakan den morgonen. Hennes fingrar snuddade hans nakna bringa som var lika varm som asfalt under sommarsol. Hon såg honom andas i takt med hennes rädsla att bli bortglömd. Varje andetag drog henne längre bort. En sista hand på hjärtat. Det var det den morgonen handlade om.
Hans skägg stack mot hennes sköra kinder när hon sträckte sig diskret närmare hans kropp. Då rädslan blivit starkare och förnekelse accepterades för en stund viskade hon, så tyst hon kunde, ord hon aldrig skulle vågat säga om han var vaken.

Hans händer var vackra och trygga ovanpå täcket. Som hon vet brukade ligga som skydd vid nattens plågor.
Han brukade alltid ha händerna i fickorna, minns hon. Som om hans händer bar på oskyldiga människors smärta från åren som gått. Likt sår på knogarna ville han dölja den skam som blivit när dem gick på gatan.
Aldrig tillsammans, alltid isär utan hennes händer i hans. Och aldrig hade han nämnt något om den smärta han orsakar henne då. Som dem båda visste han bar på. I sina fickor.
Han sjönk alltid med blicken, som om han stred med sina inre demoner, när hon väl försökte berätta att hon hade en rädsla som skulle kunna kosta henne friheten om han inte förstod. Han kunde slå i väggar, andas väldigt våldsamt eller säga att han älskade henne gränslöst då. Som man gör när man inte förstår.
Ändå var hon lycklig men brusten, full av hopp men hopplös i samma strid, ensam men så full av kärlek. Utan vetskap hur hon skulle bli något han saknar.

Den sista morgonen är alltid vackrast, tänkte hon. När man bara vet att man gör någonting för sista gången.
Att det är dags att gå.
Så där låg han; mannen som hon hade älskat i så många dagar. Som en plockad lilja som hon hade haft avsikten att rädda. Han visste inget. Men han var vackrast då, den sista morgonen, innan hon klev ur hans säng. Satte på kaffe i hans skjorta. Såg solen dricka från daggen i gräset utanför i hans kök medan hon blev bekant med känslan av att om några timmar skulle hon vara ensam igen. Ensam en mycket lång tid. Kanske för alltid.
Kaffet var starkt, precis som hon vill ha det. Alltid för varmt för att dricka. Hon brände sig utan att rynka det minsta på pannan. Igen och igen kände hon det bränna ända ner i svaljet. Det bränner likadant som allt de andra. Ut i hennes vener och fördelar ut det i hennes kropp. Kroppen som ilar inför ett farväl.
Hon satte sin kopp på diskbänken när hon druckit ur. Samlade håret i en tofs, hällde sedan upp det starka kaffet i hans kopp med blå ränder. Försökte smyga tillbaka in i rummet över det knarrande golvet. Det gick inte att dölja att hennes knän höll på att kollapsa och kaffet nära på att hamna på hans matta.

Rummet hade en annan atmosfär när hon kommit ur sin morgondvala och in i hans sovrum igen. Det luktade början till höst ifrån fönstret som stod öppet. Där såg hon också kläderna från igår ligga obrydda jämte sängen. Han passade så bra i vit skjorta kvällen innan, minns hon. Med svarta byxor och en dyr klocka som vilade på hans handled.
Han såg sorgsen ut när han låg där i sängen. Ensam. Som om drömmarnas tyranni aldrig slutat och kanske var han mer skräckslagen än henne. Hon kanske inte var den som skrek mest av smärta när allt kom omkring. Hans hjärta hade nog blivit vintern hon frös av pågrund av den. Kanske var det inte hans fel att han inte älskade henne på riktigt. Hon kanske inte var sådär tålmodig som han önskade, utan ringde alldeles för ofta. Kysste honom vid fel tillfällen och kollade på honom allt för länge. Hon kanske längtade för mycket och han kände det. Han var inte tillräcklig och han visste det. Han var inte bra nog. Så bra som hon var. Och hon visste det.
Ett farväl. Det var det den morgonen handlade om. Hon satte hans kaffekopp med det starka kaffet i på hans nattduksbord. Lade hennes kalla läppar mot hans varma kind som menade farväl. Hon visste att om han hade vaknat då, när hennes kyss präntades genom hans hud, hade han aldrig sagt något om kärlek. Eller stoppat henne från att gå.
Istället vaknade han en timma senare, lämnad av den enda kvinna som någonsin skulle älskat honom så djupt, och med kallt kaffe i hans kopp.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Postad i: ADVENTURES, THOUGHTS

Om det är något som aldrig går ur tiden. Det enda jag skulle ta med till en öde ö. Något som jag kan sitta med i handen och gråta med, så är det fotoalbum.
Jag minns när jag gick igenom mamma's och pappa's album när jag var mindre. Om och om igen bläddrade jag igenom för att se hur livet såg ut innan mig. Minnen som låg lagrat i böcker.
Kläderna dem hade på sig, skratten som endast ekar i deras minnesgrop. Jag kunde skymta lite av den lyckan av att vara 20 år och solbränd i gräddvita färger som prydde mammas klänning. Ung och vacker på en fest nånstans.

Nu är jag här! Med mitt egna album med tusen bilder och tusen minnen därtill. Om jag vill gråta, av både lycka och saknad, tar jag fram dem. Förbannar allt om jag någon gång skulle sluta minnas alla kvällar vi haft, alla skratt vi delat och alla löften vi givit varandra. Förbannar allt om inte dessa människor vet hur mycket jag älskar dem. För det gör jag. Enormt mycket.
Man känner en viss tacksamhet att man fått allting som nu finns på bilder. Nu i mitt fotoalbum. Som någon, någon gång, kommer titta i och jag kan få berätta allt. Berätta allt om dem på bilderna, hur jag kände mig just där, hur kär jag var ibland, hur ledsen jag var ibland, hur lycklig jag alltid var. Vilken musik som spelades då, hur det luktade tång och sololja på sommaren när vi satt nere på Öland, att jag skrattade som mest när jag var bland dessa människor. Och jag ska berätta att de unga åren inte är för alltid. Det kommer en tid som inte är lik den förra, och det mesta försvinner. Förutom bilderna. I ens fotoalbum.

Likes

Comments

Postad i: CLOTHING

Köpte dem snyggaste sandalerna i helgen. River Island leverar fasen alltid! Jag har bara en massa sneakers och det funkar liksom inte varje gång. Så finally hittade jag dessa! Finns i flera färger så klicka hem HÄR om du också är sugen.
Ett spray som luktade himmelskt fick jag med mig hem från Zara också. Köpte knappt ett enda klädesplagg, för visst är det så att just nu finns det inte mycket i butikerna? Eller är det bara jag som känner så?
Tyckte att i varje butik så vart allt bara så himla basic och tråkigt. Ingenstans fanns det något som gav en "måste ha"-känsla. Och det brukar ju hända mig ganska ofta.

Likes

Comments

Postad i: ADVENTURES

Hatar att det går så jävla fort när man har kul.
Paramore var så sjukt bra i fredags och det var så grymt att äntligen få se dem efter alla dessa år.
Det var också en himla tur att Becka och Erika skulle dit också. För jag hade nämligen köpt en biljett själv för ingen annan ville hänga med. Det hade vart jag och alla alternativare där, då jag hade köpt ståplats. Så det kändes ju ändå ganska bra att det tillslut blev så att jag fick sitta med någon man kände!
Men hur spännande hade det inte vart att gå på konsert helt själv?? Vilken jävla känsla!

Köpte självfallet en tröja som en liten souvenir efteråt. Och den var rätt snygg ändå, eller hur?
Nu är man åter igen hemma i Eksjö och som vanligt känns det som att detta aldrig hänt.

Likes

Comments

Postad i: THOUGHTS

Stockholm i mitt brustna hjärta. Mitt hjärta brister i Stockholm.
Jag åkte dit i fredags alldeles ensam, utan att veta hur det skulle kännas. Minns att när jag hade kommit in till stan funderade jag på om jag kanske skulle vända om.
Slängde mina väskor på sängen när jag väl kommit in på mitt hotellrum. Satte mig på sängkanten och tänkte att; är det så här det känns när det känns som mest? När det känns så mycket att det blir som svart is över ens andningsutrymme.
Jag ville ringa dig då och berätta hur ensam du gör mig. Berätta att av alla vapen du slåss med - så är tystnaden den mest brutala.

Tänkte tillslut att kanske om jag tar på mig skorna och går ut. Kanske skulle jag se dig bland människorna utanför då. I en taxi påväg någonstans. I parken vi satt i för några veckor sedan. Kanske hade vi gjort det annorlunda då. Om jag mot all förmodan skulle ha sett dig där. Då kanske vi hade berättat saker vi ångrat. Allt som blivit osagt skulle kanske sägas då.
Så jag satte mig efter ett tag och tog en kaffe någonstans vid Kungsbron.
Men jag såg dig aldrig.

Mitt hjärta brister i Stockholm.
På vägen hem idag upprepades vår sista konversation om och om igen. När vi sa hejdå för sista gången. Då jag sa att jag älskade dig och menade det. Sedan någonstans efter Södertälje började jag gråta för första gången. Det var jag och himlen. Bara regn. Tanken av att allt som varit skulle bli historia nu. Att vi blivit till inget. Att du är där och jag är här. Och allt där i mellan är nu bara regn.
För vilket är värst; den intensiva känslan eller abstinensen efteråt? Eller minnena som förändrar oss? Minnen man skär sig på.
Men trots det, när tiden är vår, kanske ringer du och säger att inget är som förr utan bättre. Eller så står du utanför min dörr en vacker dag och säger att du somnat med samma feber som jag varje natt.
Sedan frågar du hur jag mår, så som du alltid gör. Och jag säger att jag längtat efter dig, så som jag alltid gjort.

Likes

Comments

Allt är bra. Fridfullt liksom.
Gick upp tidigt i morse, drog till gymmet. Måste borsta av mig skiten, bara svettas. Glömma det mesta. Det kändes bra och nu är allt bra.

Funderar på att skriva ett inlägg om self worth. Kanske mest för mig själv. För jag får aldrig tappa bort det. Eller kanske för någon som slänger blicken hit ibland. Och läser min skit.

Likes

Comments

Postad i: ADVENTURES

Mysig dag på en brygga med min handikappade vän. (Blev en hård midsommarhelg)

Vi satt och myste med varsin kaffe och toast där på bryggan. Förvånade oss själva med att prata om sådana där vuxensaker. "När ska man flytta ihop?", "vill man bo på landet eller i city?", "vilken stad är bäst?", "bostadskö?", "när vill man skaffa kids och vill man ens ha det?" osv osv.
Det var nästan skrämmande att se oss två, hon i ett förhållande och jag tvärsingel, prata om framtiden. Jag gillar inte framtiden, speciellt inte att prata om den.

Vi tog sedan BMW'n och drog till Jönköping för att kolla på filmen om Tupac "all eyes on me". Och den får tre av fem möjliga. Lång som fan och lite småtråkig. Intressant dock, men då vill man nästan hellre läsa en bok om honom än att se filmen. Naeeee, inte helt hundra.
Lite mer kaffe. Lite donken och sen for vi hem.

Är så tacksam att Anna finns. Always. När hjärtat brister och dagarna känns längre än andras så finns hon ett samtal bort med lika mycket kärlek till kaffe som jag, och vi bara löser allt tillsammans. Love her. Världens bästa Anna.

Likes

Comments

Jag är alltid tryggast när du är en bit ifrån
Du vet att du finner mig på min barndoms gata
Jag ligger på gräset,
pustar ut mina tonårs år
Jag skulle aldrig gå tillbaka när jag väl hade vänt, men när du ropar svarar jag

Det finns ärr här,
om du känner med handen,
precis där
Men så nära får ingen gå

Jag känner att jag är trasig när fingrarna darrar genom hans hår
Kommer jag kanske dö efter denna sommaren
Eller kanske ligga där i gräset sista dagarna i september
säga att jag vill brinna upp om dagarna blir kallare från och med honom

Det brister här,
om du känner med handen,
precis där
Men så nära får ingen gå



Likes

Comments

Måndag morgon... Macron har blivit Frankrikes nya president, det har snöat ute och gått från 26 grader till 6 grader på ett dygn, jag har 100 spänn på kontot och min näsa är fylld med snor.
Nejdå, jag är inte bitter.

Nej, det är jag faktiskt inte. Är bara så himla, himla sugen på att bli frisk så jag kan prova mina nya löpskor. Så nu känns livet lite jobbigare för det är liksom svårt att andas och jag känner knappt min mun när jag vaknar på morgonen.
Jag lovar att jag blev sjuk efter Valborg som vi firade i Lund. Underbara, härliga Lund!! Bästa vi gjort hittills 2017 och vädret var dessutom gudomligt. Så att bli sjuk var värt det egentligen. Alla borde för övrigt testa att fira Valborg i Lund någon gång i livet! Oslagbart!

Efter Valborg har jag liksom blivit mer entusiastisk till att göra spontana saker. "Kosta vad det kostar vill" är typ tanken just nu. Vilket både har sina negativa och positiva sidor. Och grejen är såhär att Paramore kommer till Stockholm i juli. OCH JAG MÅSTE SE DEM. Dem har liksom följt med hela mitt tonårsliv! När jag försökte hitta en slags identitet har jag haft dem i lurarna. När man gått till och från skolan, när man skulle dricka alkohol för första gången, när jag satt med mina tjejkompisar i mitt tonårsrum och snackade killar osv. Så jag köpte en biljett till överpris. Ståplats. I don't even give.. Ni vet. YOU ONLY LIVE ONCE.

Likes

Comments