Header

Åh, vilken härlig morgon det var idag! Strålande sol och alldeles krispig luft. Lite klurigt var det dock att cykla med solen i ögonen och isfläckar på marken, men jag överlevde.

Igår när jag hoppade upp på Darlingh så kändes hon lite seg för benen och stark i handen. Första instinkten då blir ju att rida på mycket framåt och driva med benen samtidigt som man håller mot med handen, dvs om hon drar på ena hållet så drar jag på andra. Men det kan inte bli mer fel än så, ju klämmigare jag blir med benen och starkare i handen desto okänsligare blir D. I stället så gick jag tillbaka till det mest grundläggande, övergångar. Jag gjorde så att jag travade en bit, ca 1/4-1/2 varv på volten och sen gjorde jag en övergång till skritt. Skrittade mellan 5-10 skrittsteg och sen fram till trav igen. Fokuset här var att hon skulle reagera direkt på mina hjälper. Jag fokuserade på att ge så små hjälper som möjligt för att få henne alert och lyssna noga. Om jag inte fick någon respons så gav jag en kraftigare hjälp och sen gick jag tillbaka till micro-hjälper igen. Min strategi för detta var alltså att lägga över mer ansvar på Darlingh. Istället för att jag ska skrika högre när hon har slagit dövörat till så börjar jag att viska. Då tvingar jag henne att fokusera och lyssna mer på mig och vad jag har att säga om hon ska förstå alls vad det är hon ska göra.

När övergångarna mellan skritt och trav fungerade med små hjälper så gick jag över till trav-galopp övergångar. Även här red jag korta sträckor, 1/2 varv i galopp och sen 1/4 varv i trav innan galopp igen. Samma gällde här att jag var noga med att hon var kvick i sina reaktioner samtidigt som hon skulle göra alla övergångarna i balans för annars hinner man inte bli klar tills nästa övergång. Dessa övergångar är verkligen både lösgörande och stärkande då de tvingar henne att bära sin vikt på sina bakben hela tiden. Superbra!

Jag avslutade med att rida en del byten och även någon serie och det är helt otroligt att något som ibland kan vara så svårt plötsligt är så lätt! Det är verkligen tydligt hur viktigt grundjobbet är, för har jag varit noga där så funkar allt annat. Sista varven red jag i trav och jag kan bara konstatera att hon var magisk. Så stor, lätt, energisk trav där hon är lätt i handen och bär sin hals och huvud på ett föredömligt sätt! Halvhalterna gick igenom hela kroppen och hon fjädrade i ryggen och trampade på bakifrån. Det är då man skulle önska att man inte var själv i ridhuset...

Likes

Comments

Något som min fantastiska tränare och numera mentala coach (eller det har hon ju visserligen alltid varit förstår jag nu) Cilla sa till mig förra veckan under mina inte så ljusa stunder var att jag inte skulle ha så mycket mål.

Det var första gången någonsin jag har hört någon säga det till mig eller någon annan. Först så kändes det jättekonstigt, men ju mer jag tänkte på det ju mer logiskt kändes det, i alla fall för mig.

Man har alltid hört att det är viktigt mål och målbilder för att verkligen kunna prestera och ta sig dit man vill, och det stämmer säkert, för en viss typ av människor. Om man tex inte vet vart man vill komma eller har svårt att motivera sig i sin vardag så tror jag att det är av yttersta vikt att ha ett mål som man kan titta mot och då både hålla kursen och farten dit. Men för mig är det inte så, jag har aldrig problem med att motivera mig eller driva. Jag har helt enkelt ett inre driv som gör att jag alltid tar mig framåt, gärna så fort som möjligt dessutom. Problemet för mig blir i stället att jag gärna vill göra det lite för mycket och hela tiden överträffa mig själv. Om jag i förra veckan sprang i 10 km/h, vill jag denna veckan springa 12km/h och nästa 15km/h. Vad som händer då är ju att tillslut så kan jag inte springa snabbare och tillslut så snubblar jag och faller platt på näsan! Istället för att hålla mig till min ursprungliga plan att hålla 10km/h och komma fram säkert.

Jag har märkt detta tydligt i mina tankar kring resultat på tävling (nu när jag har börjat analysera), även om jag sagt att jag skulle vara nöjd med att kvala (62%) och att det är ett realistiskt resultat så vill jag ändå ha 65% för att känna mig nöjd. Och har jag satt det realistiska målet på 65% så kräver känslorna 68%. Jag vill alltså alltid vara lite bättre än vad som egentligen är rimligt.

När jag nu reflekterar tillbaka till de mål jag har haft tidigare, med andra hästar, så har jag aldrig varit i den situation jag är nu. Med ridningen har målet oftast varit göra så gott jag kan eller får se hur långt vi kommer? Anledningen till detta är att jag nog till viss del har sett att det har funnits begränsningar för oss, antingen tidsmässiga, att man blir för gammal för sin ponny, eller kapacitets-mässiga, att jag helt enkelt har känt att vi som ekipage inte har vad som krävs för de stora klasserna. Men nu är situationen en helt annan, plötsligt känns det som jag har en häst som jag kan gå hela vägen med. När man sen dessutom hör samma sak från domare och andra i sin omgivning så förstärker det bara denna känslan, att vi borde prestera för det borde vi kunna. Det är då min lilla djävul på axeln sätter igång och säger att jag ska vara ännu bättre än så. För sån är jag, tävlingsmänniska som ska ha högsta betyg i allt...

I skolan och övriga livet har detta inte varit något problem, för där har det ju bara varit jag själv. Om jag inte är nöjd så kan jag bara se till att plugga lite mer, fokusera lite hårdare, öka tempot helt enkelt. Men nu ska jag samarbeta med en häst som inte alls vet vilka mål vi har och vilken tidsplan jag har för att ta oss dit, och då måste jag nog acceptera att det är D som får sätta hastigheten och jag bara får hålla kursen.

För mig så känner jag, tvärt emot de flesta andra, att jag inte vill ha några delmål uppsatta, jag vet ju ändå vad som krävs. Exempel kan vara mitt mål att starta Grand Prix, och för att göra det så behöver jag ha (delmål) en häst, lära mig rida, börja tävla, starta MsvB, MsvA, Inermediere ect. Samma gäller för att klara en utbildning (målet) så måste man klara alla kurserna (delmål), men pressen (och ångesten) blir bra mycket större om man måste göra det exakt på utsatt tid och aldrig skulle få lov att misslyckas. Så att så länge jag bara vet vad mitt slutgiltiga mål är, så kommer jag att ta mig förbi alla "delmål" utan att behöva sätta upp dem. Men detta gäller som sagt för min personlighets typ medan jag förstår att många behöver ha mätbara delmål under tiden för att inte tappa motivationen någonstans längst vägen.

Så, sammanfattningsvis, gäller det för mig att bara ha ett långsiktigt mål för att kunna hålla kursen dit, men ta bort alla tidsmål för när de jagar mig så börjar jag springa snabbare än vad jag har kapacitet för och istället så för att komma i mål lugnt och säkert så har jag snubblat och vrickat foten någonstans halvvägs och tvingats bryta loppet.

Likes

Comments

Igår fick vi till ett väldigt efterlängtat pass! Passet i sig var inget speciellt, men det var kanske det som var så efterlängtat, allt kändes precis som vanligt igen. Inga konstigheter från varken hennes eller min sida. En vänsterbog som pekar ut lite här, lite försiktig galopp där, precis som det ska vara! Och för första gången sedan framridningen förra söndagen så satte vi bytena. De har minst sagt strulat senaste veckan, men troligen så har det berott mer på mig och min timing än på Darlingh. Men som sagt igår satt de igen och jag vågade även mig på att rida en serie som satt den också, en sån obeskrivlig lättnad!

Nu känns det som om vi är tillbaka där vi slutade igen och jag bara ska dra ett stort, svart, sträck över förra veckan

Likes

Comments

I torsdags så hade jag det sämsta ridpasset någonsin! Darlingh var precis som vanligt men jag fick ett totalt sammanbrott på hennes rygg där jag började ifrågasätta precis allt i min ridning. Värst av allt så började jag ifrågasätta min egen känsla samtidigt som jag inte tänkte rationellt. Det enda jag kunde tänka var kvicka bakben och kort i kroppen! Tyvärr så kunde jag inte komma på en enda konkret övning för att få till detta och det kändes som om jag bara sparkade och drog i D helt planlöst. Hon gjorde så gott hon kunde men fattade inte vad som hade hänt med hennes annars så lugna matte! Jag förstod snabbt att detta inte höll och tog det enda rationelle beslutet på hela dagen, att ge upp för dagen och gå in i stallet. Så besviken, förvirrad och ledsen har jag aldrig varit efter ett ridpass...

Men efter två långa, terapeutiska samtal med mamma och Cilla, så är jag nu tillbaka på banan igen. Jag har valt att skjuta upp nästa tävling ett tag till för att hitta glädjen och självförtroendet hemma igen först. Även om jag trodde att jag längtade efter att tävla så var det som om att en sten lyftes från mitt bröst när jag strök mig från tävlingen i helgen. I stället så kunde jag fokusera på att skritta ut och bara mysa med Darlingh i helgen i stället för att känna stress för att hinna ta varje möjlighet som finns till att träna. Till råga på allt så har D börjar brunsta nu efter ett par dagar med sol, men det gör inget för jag kan lägga upp varje dag som jag känner och som passar oss bäst. För tillfället har jag slutat att lägga upp långa planer för hur hon måste gå, utan jag bestämmer dag för dag vad vi ska göra, utifrån båda våra förutsättningar. Är vi båda pigga och fräscha så rider vi annars så blir det vila. Inte hänga upp sig på hur många dagar i rad det blir eller vad vi bör göra utan ta beslut utifrån känslan. Vi är redan så långt framme att jag inte behöver känna någon stress. Vi måste inte vara den första 7-åringen som rider MsvA, snarare är det så att vi inte bör vara den första med tanke på förra året. Nu har detta i och för sig inte varit något mål, men det ligger ändå i bakhuvudet att nu är hon 7 år och dessutom talangfull, då ska hon gå MsvA. Men hon är ju faktiskt 7 år i 10 månader till, så vi har tid på oss...

Likes

Comments

Efter helgens tävling och gårdagens ridpass, kom det som ett hårt slag i magen, det dåliga självförtroendet! Gårdagens pass var inte jättedåligt, men inte heller fantastiskt. Egentligen var det precis som man hade kunnat förvänta sig av tävling i helgen och sen två dagars vila, men det räckte tydligen för att köra ner mitt självförtroende i botten.

Nu känns det inte alls som om vi är redo att tävla inom en snar framtid och jag funderar på att stryka mig från nästa tävling i Täby. Jag funderade först på om jag skulle byta klass, men kom snabbt fram till att det inte skulle hjälpa. Om det skulle gå jättebra så skulle jag ändå inte riktigt kunna ta det till mig för jag skulle ändå bara känna att det berodde på att jag tävlade på en nivå lägre än där jag själv tycker att vi borde vara och därför förväntar mig att det ska vi klara av. Om det skulle gå dåligt så skulle jag ju bli ännu mer knäckt och känna att vi inta kan något alls och då skulle jag nog behöva gräva upp mitt självförtroende som då skulle vara så djupt begravet att det skulle ta tid att hitta igen.

Samtidigt så vet jag att enda sättet att förbättra självförtroendet igen är att bara slänga sig upp i sadeln igen, bokstavligt talat. Om jag bara fick till ett bra resultat på denna nivån skulle alla tvivel bara som bortblåsta igen, det vet jag, men just idag så känner jag mig för feg för att prova. Tänk om det skulle gå dåligt igen? Hur tar jag mig då vidare?

Usch, det är verkligen ingen rolig känsla att känna såhär. Jag är så kluven just nu hur jag ska gå vidare. Just nu känner jag nog mest att jag måste åka iväg och träna, men nästa träning är inte för än om två och en halv vecka och det känns som evigheter dit! Det hinner snurra många tankar i mitt huvud tills dess...

  • 228 readers

Likes

Comments

Idag känner jag en stor tacksamhet till allt och alla som finns runt omkring mig!

Till alla fina vänner som gratulerade mig på födelsedagen igår och inte minst min underbara man som skämde bort mig på alla möjliga sätt igår (och alla andra dagar också för den delen <3 )!

Sen vill jag också passa på att säga tack för alla de snälla och peppande kommentarer som jag fick när jag skrev om min besvikelse från tävlingen. Att få så mycket kärlek och värme både ifrån personer som jag känner, men även från personer jag aldrig träffat är helt fantastiskt! Aldrig trodde jag att bloggen skulle kunna föra med sig så mycket! All kärlek till er!

  • 232 readers

Likes

Comments

I morse var jag på mycket bättre humör igen och det berodde inte bara på att Johan och Alfred kom in och sjöng för mig.

Jag var ganska så sänkt under hala dagen igår efter resultatet i söndags, men efter ytterligare ett par varv av analyserande så känns det nu mycket bättre. Jag vet fortfarande inte vad som hände och vad det berodde på eftersom det kom så plötsligt, men så länge så skyller jag på tillfällig sinnesförvirring.

Som en del av min analys så har jag gått igenom både mitt och andras protokoll, både en fördel och nackdel med equipe att allt är så transparent nu för tiden, och kommit fram till att det inte var så illa ändå. Delvis var det riktigt illa, och dessutom var det koeff 2 på alla de punkterna, men däremellan fick jag ändå en del poäng. För mitt program så hade domaren använt stora delar av skalan, från 4 till 7,5 åtminstone, och det känns ändå bra. Visst hade jag föredragit att ett par 6or hade varit lite högre, men hon använde ändå hela skalan och det är det viktigaste. Jag hade tyckt att  det varit värre om jag bara hade fått 6or rakt igenom och en och annan 5 och 6,5a även om totalen hade blivit högre. Nu kan man ändå se att det finns glimtar av hög kvalité men också att det var missar och för dagen inte klarade att hålla ihop det. Hade protokollet varit mer jämntjockt hade jag blivit oroligare för om det var något som inte stämde. 

Så nu tar jag med mig de delar som var bra och det som vi måste träna mer på och ser framåt. Jag vet ju om att vi måste träna på att tävla och får se detta som det första steget.    

Jag tar med mig att inridningen och halten var nästintill perfekt innan vi hittade på egna övningar!

  • 239 readers

Likes

Comments

Alla hjärtans dag idag och det firas till höger och vänster! Röda rosor och hjärtan överallt och på jobbet har alla fått varsin ask med geléhjärtan. Mysigt!

Jag har dessutom blivit extra firad, för denna dag är nämligen också min födelsedag! Till råga på allt så fyller jag 30 nu också! Så jag fick frukost på sängen, te, färskpressad juice och min favorit, pannkakor!!! Sen bjöd mina underbara kollegor ut mig på långlunch och ikväll har Johan planerat något, men jag vet inte vad...

Men det här med 30 år, vad innebär det? Är jag vuxen nu? Vad innebär det att vara vuxen?

Jag har absolut ingen åldersnojja, och tycker inte att 30 är "gammalt", men jag har alltid tänkt på 30 som att då är man vuxen. Men jag känner mig inte vuxen. Eller hur känner man sig då? Visst, utifrån sett kanske jag är vuxen, jag är gift, har bolån, är utbildad och har ett stabilt jobb, vilket alla ger bra med vuxenpoäng, men ändå känner jag mig inte vuxen. Men det kanske jag aldrig kommer att göra? En sak som jag nu kan längta efter är att få barn så att man kan få gå till lekparken och få gunga och åka rutschkana, hoppa studsmatta och se Disney filmer på bio utan att någon kollar snett på en. Då kan man ju bara hävda att det är för ens barns skull, fast det egentligen är en själv som vill åka till Tosselilla sommarland...

Jag har i alla fall en jättebra dag och tackar så hjärtligt för alla gratulationer, både från sociala medier och i verkligheten!

Likes

Comments

Det gick verkligen inte alls som jag hade hoppats igår och det känns jättetråkigt! Jag brukar vara ganska så snabb på att analysera ritten, vad som var bra/dåligt och sen lämna det bakom mig. Igår så var jag självklart väldigt ledsen direkt efter och när jag fått poängen, men senare på kvällen kändes det bättre igen och jag var sugen på att försöka igen. Men i morse när jag vaknade, så vaknade jag med humöret nedanför knäna och en massa tankar snurrande kring ritten igår.

Men jag ska ta det från början och berätta vad som hände, kanske kan jag bearbeta det bättre också om jag skriver om det!

På morgonen vaknade jag och var jättenervös, vilket är en väldigt ovan känsla för mig då jag väldigt sällan blir det. I bilen på väg till stallet kände jag mig till och med lite illamående... Som tur var så försvann det ganska så snabbt när jag började fixa i stallet och var helt borta när vi sen satte oss i lastbilen och rullade iväg.

Väl framme, när vi lastat ur Darlingh så fick mamma gå med henne ett par varv medans jag klädde om. Hon var lite vimsig och bökig (Darlingh alltså, inte mamma) och hoppade runt, men inte mer än man kände att man kunde hantera det. Det flög också runt en duva inne i det lilla ridhuset som inte gjorde saken bättre! Jag satt upp och började skritta henne. Hon var fortfarande ganska så spänd och ofokuserad, men jag kände mig lugn och hade tid på mig. När jag sen började att sätta igång att rida så kände jag att jag kom in i ett superfokus och red riktigt bra. Det fanns mycket som kunde störa, bara det faktum att vi var 5 stora hästar i ett 18x40 ridhus krävde sin ryttare, men jag kände mig inte alls störd utan kunde verkligen rida Darllingh till mig. Hon var verkligen hos mig när jag började, men allt eftersom blev hon bättre och bättre tills hon tillslut var alldeles magisk att rida. Jag måste säga att detta var den bästa framridningen jag gjort någonsinn, oavsett häst! Jag har aldrig tidigare tagit mig från ett sådant utgångsläge till en sån fin häst och känsla under en framridning tidigare och definitivt inte utan tränarhjälp på marken. De sista tio minuterna så kände jag att jag och D verkligen var ett! Vad jag än tänkte så svarade hon mig! Hon var lätt, elastisk, formbar, gjorde fantastiska byten gång på gång och bara helt enkelt en fröjd att få sitta på. Jag kom på mig själv att sitta och tänka på hur kul det är att rida, att vi verkligen har i dessa klasser att göra och det skulle bli så roligt att få gå in på banan och visa upp henne. Jag fick dessutom min känsla bekräftad när jag tittade på mamma och hon stod med ett stort leende och gjorde tummen upp hela tiden.

Nu var det vår tur! Jag skrittade in på banan med en enormt positiv känsla som uppfyllde hela mig, jag hade självförtroende och stor tillit till Darlingh! Detta skulle bli så kul!

När vi red runt banan så kände jag att hon spände till något, men jag höll mig kall och fortsatte att rida på samma sätt som på framridningen, vilket ju hade funkat super! Jag fick startsignal och efter ett varv på volten vände jag upp. Jag kände mig riktigt nöjd när jag red rakt mot domaren och kände att nu intar vi banan! Spikrak inridning, bra halt, stilla i hälsningen men sen gick det åt skogen. När jag hade tagit tyglarna igen och lättade på handen för att rida fram så började Darlingh, okontrollerat att kasta med huvudet! Jag blev så paff, hon som varit så fin innan. Jag har varit med om att hon gjort detta en gång tidigare och det var när vi red 4-års kvalet, men aldrig efter det! Aja, hon slutade igen och jag red igenom travprogrammet. Det kändes bra, men inte super, men ändå bra. Syftet med tävlingen var ju ändå inte att maxa, utan att rida ett bra, trevligt program som vi kunde lägga till självförtroende-kontot och ta med oss framöver. Jag har även tittat på filmen och det ser helt ok ut, men jag förstår nu vikten av att första intrycket sätter skalan. Det känns lite som att efter den inridningen så hamnade vi på en lägre skala och lyckades aldrig ta oss ifrån 6 som grundbetyg.

Sen var det dags för skritten, övergången till den ökade skritten blev bra, precis som diagonalen. Men när jag sen skulle ta tyglarna igen så kastade hon med huvudet igen. Hon gjorde det igenom hela den ökade skritten och jag funderade på om hon lagt tungan över bettet, men det kändes inte så ändå. Jag fattade galopp och då blev hon genast stadigare igen. Jag red runt och över i förvänd galopp och förberedde inför det första bytet och det satt! 7,5 poäng och kanske var hon med mig igen! Men sen hände något, hon bara stängde av vänster sida, hon tog inte förhållningarna på vänster tygel och hon tog definitivt inte vänster skänkel och då blir det väldigt svårt att byta till höger. Så flera sumpade högerbyten, serien blev inte någon serie och det var allmänt kaos. När jag väl hade fått över henne i höger galopp efter sista ökningen och skulle vända up på medellinjen så kände D att det var dags att visa att hon faktiskt visst kunde byta och la ett par på medellinjen i stället!

Jag vet faktiskt inte vad som hände. Det enda jag kan komma på var att hon blev trött, men samtidigt så känner jag att 45 minuters framridning med flertalet skrittpauser måste hon klara av. Jag kände inte heller att jag hade kunnat rida fram mindre då det var först de sista minuterna som jag kunde sitta och finlira, det som dressyr handlar om.

Slutsatsen är ändå att det inte var programmet som var för svårt, utan det hade inte spelat någon roll om det varit en LA jag ridit, det hade inte blivit bra ändå. Visst, där hade jag säkert kunna maskera det mer, men det är inte det jag är ute efter. Hade vi bara haft kvar samma känsla från framridningen så hade vi varit med och slagits om placeringarna, det är jag säker på.

Likes

Comments

Som vanligt glömmer jag att ta bilder så denna är från när vi kommit hem igen... Och ännu en gång så gör D en konstig grimas!


Igår åkte vi alltså iväg för en programridning på Vällsta och mitt syfte med det var att se om vi kunde ta oss igenom galopp-programmet ur B5 någon annanstans än hemma, med andra hästar och intryck runtomkring. Jag ville att det skulle vara så tävlingslikt som möjligt, så därför snurrade jag ihop ett par knoppar i manen på Darlingh för att försöka "lura" henne. Inte mina snyggaste verk, men förhoppningsvis så märker hon inte skillnad på snygg-knoppar och snabb-knoppar.

När det var min tur så frågade Roggan vad vi skulle träna på idag, och jag sa som det var, att jag ville fokusera på galopp-programmet. Han frågade då varför inte traven och jag svarade att den känner jag mig mer säker på, men samtidigt som jag sa det så kändes det som om det var lita kaxigt sagt och jag säkert skulle få upp till bevis! Mycket riktigt så tyckte han att vi skulle ta och rida igenom hela programmet, och inte mig emot, då blir det en riktig genomkörare. Jag hade ingen skrivare med m mig denna gången så det blev inget filmat och jag fick inte med mig något protokoll hem, utan det blev lite med live-bedömning.

Jag red upp, kände att hon var rak och fin vilket även Roggan höll med om. Första travökningen var bra, men det finns mer. Öppnan - 9p, slutan lika så!!! Andra travökningen något sämre, hon ska vila lite mer på steget. Öppnan och slutan lika bra åt det hållet och R sa att han nu förstod varför jag kände mig trygg med traven. Skönt att höra! Övergången till ökad skritt var jättebra. Skrittpiruetterna kunde varit lite mer aktiva, men ändå 7 på båda. Sen kom galoppen och sammanfattningsvis så gick den över förväntan. Fina vänsterbyten och slutor. Lite strul i något högerbyte (så intressant att hon bytt sida, innan var alltid höger som var bra och vänster var vanskligt). Serien hade jag sagt innan att jag inte skulle rida i vart fjärde, då hon gärna förekommer mig där nu, utan tänkte rida i vart femte i stället. Roggan tyckte inte ens att jag skulle räkna alls, utan det viktigaste var att hon gör tre bra byten på hjälpen. Första bytet var bra, andra så ville hon förekomma och studsade runt lite, men jag fick koll på henne till det sista igen, som faktiskt blev det bästa.

Efteråt så diskuterade vi igenom det och vad min känsla var. Jag tyckte själv att jag blev lite passiv i galoppen och mer styrde runt, än red runt och det höll han med om. Han sa att jag rider extremt noggrant, och det uppskattas, men i galoppen kan det nästan ligga mig lite i fatet just nu. Jag kontrollerar henne så mycket att jag inte riktigt får fram galoppen så som hon kan. Han tyckte att jag skulle våga lite mer och köra lite mer på känsla, för hon har sådan kapacitet att det skulle funka. Jag förstår verkligen vad han menar och jag ska försöka tänka på det i morgon. Lite lite mer på vår kommunikation och inte känna att jag måste ha 200% kontroll på varje språng utan lita på att hon vet vad mina hjälper innebär.

Vi avslutade med att rida igång galoppen något genom att rida lite öppnor och små volter längst långsidan och även göra tempoväxlingar i dem, och hon blev så fin!!

Jag frågade avslutningsvis om han tyckte att vi kunde åka ut och visa upp detta utan att skämma ut oss, och då började han bara att skratta, jag ser det som ett positivt svar!

Jag måste bara också berätta om att precis när vi skulle köra igår så var Alfred helt försvunnen! Han brukar vara lätt att hitta då han antingen ligger i sin korg eller går runt och har en massa ljud för sig. Men nu kunde jag inte hitta honom någonstans och det var alldeles knäpptyst. Marianne sa att hon sett honom i tvättstugan, men när jag tittade in kunde jag inte se honom! Var i hela världen har han nu tagit vägen? Vi ska ju precis åka nu!!!! Jag tittade in i tvättstugan än en gång och DÄR bakom dörren låg han, tyst som en mus och bara glodde på mig! Han hade krypit ner i tvättkorgen! Aldrig har jag sett honom där innan! Men det visade sig att det var precis intill elementet som var på på full effekt och han var alldeles skållhet. när jag lyfte upp honom. Mycket skönare att vara där än i ett kallt stall!!

Likes

Comments