Header

Midsommar helgen är över och vi är tillbaka i vardagen igen. Eller ja, vardag och vardag, transportsträcka mot semestern 😉. Nu handlar det mesta om att få allt klart innan man går och för vissa innebär det en stressig period när man har mycket att göra medan för andra är det lite lugnare då man inte sätter igång med något nytt utan för varje sak man betar av så blir det mindre och mindre att göra.

Jag siktar i alla fall på vårens (tycker inte det är sommar än trots vi passerat midsommar) sista tävling som jag har nu till helgen. Nu är det dags att utmana oss lite mer och har därför anmält oss till en MsvB4. Jag känner att jag har visat att vi klarar av B2 nu och att det är dags att ta nästa steg. Dock så har jag fått starttid 20.45 så det blir med andra ord en väääääldigt lång dag. Tur att Johan kan tänka sig att spendera sin lördagskväll med mig på tävling, bästa

Darlingh fick ta det lite lugnt under midsommarhelgen och bara lata sig i hagen under tre hela dagar. Jag gillar att kunna lägga in såna micropauser lite då och då för att ge dem chansen att både få vila kroppen och smälta träningen. Nu har jag ju dessutom turen att min häst varken blir stel, pigg eller knasig av att få vila ett par dagar så då bjuder jag gärna henne på det. Dessutom så måste jag väl också erkänna att det är skönt för mig också att faktiskt kunna leva ett normalt liv ibland och umgås och fira midsommar precis som alla andra.

Så igår stod det bara ett lösgörande pass på schemat. I början var hon lite segproppig och gick runt i vad hon tyckte var ett lagom tempo utan att förta sig det minsta, men efter ett par hundra övergångar så vaknade de där bakbenen till liv och hon kom ihop sig riktigt fint i kroppen med härlig självbärighet och ett lätt sug i handen. Jag red som sagt oändligt många övergångar igår både inom och mellan gångarterna och fick till en riktigt bra samling i galoppen! Jag har inte tränat på piruetter på säkert ett par månader men nu kände jag att jag ville testa. Helt okomplicerat gick jag in på en diagonal, bara kände mig för och testade att vända runt för att se vad som hände. Döm av min förvåning då hon nog gjorde den bästa piruetten någonsin!

Jag tränade ju en del piruett-arbete i början av året då min plan var att starta MsvA förhoppningsvis redan under våren. Men den planen fick jag ändra, vilket jag inte har berättat om här men det ska jag göra, dock krävs ett egen inlägg för det! Jag backade tillbaka och nöjde mig med att starta MsvB under våren och har därför lagt piruett-arbetet lite på hyllan. Men jag har ju fortsatt att jobba henne stärkande och det visade sig ha gett resultat. Trots att jag inte har tränat på det tekniska i en piruett så har det faktum att hon nu är starkare gjort att hon hade så mycket lättare för sig. Så nu känns det plötsligt som att vi har tagit ett stort steg mot MsvA utan att egentligen ha tränat något på det. Men jag ska väl inte bli förvånad, såhär har det ju oftast varit för D, har hon bara styrkan och lösgjordheten så är tekniken inget problem.

En favorit i repris! Tycker denna bild på Alfred är så somrig och fin

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Igår var det dags för tävling igen, återigen stod MsvB2 på schemat men denna gång var det i Håbo det skulle avgöras.

Planen för dagen var att försöka skruva upp volymen lite på programmet. De två första starterna under våren så safade jag ganska så mycket, ville bara känna på trygga ritter för att få tillbaka självförtroendet på banan och det lyckades vi med. Så efter det så har jag känt att vi har kunnat börja satsa lite mer, ta ut svängarna i programmet och försöka visa vår kapacitet och inte bara plocka poäng på lydighet och att det är prydligt.

Tyvärr så fanns det inte så mycket att skruva upp på förra tävlingen då hon ju började att brunsta och jag bara fick acceptera att det inte var hennes dag, men nu så tyckte jag att det var dags att utmana oss lite extra! Dock så var inte alla yttre omständigheter med oss denna gång. För det första så var det 26 grader varmt när jag skulle rida men tack och lov så blåste det lite så det var inte så extremt jobbigt att rida ändå. Även om det är varmt för hästarna också så är D inte speciellt känslig för höga temperaturer så jag kände mig ändå ganska så lugn över det. Vad som däremot var värre var underlaget på framridningen!

Jag brukar aldrig ens lägga märke till hur underlaget är eftersom det är inget som jag kan påverka. Det är vad det är och det är lika för alla och alltså inget att ödsla energi på. Det har varit flera gånger som jag har fått frågan hur underlagen har sett ut och när jag tänkt tillbaka har jag verkligen inte haft en susning! Men denna gången så gick det inte att missa.

Redan när jag skrittade in på framridningen så märkte jag hur extremt djupt och tungt det var. Jag var faktiskt på riktigt rädd i början att D skulle bryta benen av sig eller åtminstone stuka sig.. Men efter ett par varv så hittade hon tekniken och jag hittade även små ställen där det var lite fastare i underlaget. Jag förstod ju att jag inte skulle kunna rida fram som vanligt utan vara tvungen att rida kortare och mer försiktigt, men samtidigt så ville jag inte bli för mesig utan ta tag i "problem" som uppkom för ändå få henne att jobba korrekt och inte bara släppa på allt.

Hon kändes fin efter förutsättningarna och vi var redo att ta oss in på banan. Men direkt jag kom in kände jag att det inte fanns ett uns energi kvar i kroppen, på varken henne eller mig, för att kunna "skruva upp volymen" så vi fick helt enkelt nöja oss med att försöka rida så prydligt som möjligt.

När jag kom ut från banan så hade jag verkligen inte en susning om vad vi skulle få för procent. Jag visste ju att vi inte hade några missar, men det var svårt att veta hur mycket av den bristande energin som verkligen syntes. Antingen så kunde hon sett hur trött och tråkig ut som helst, eller så var det bara något jag kände och då jag jämför mig med vad jag vet att vi kan så kunde jag ju även se det när jag red förbi spegeln på långsidan. Men tydligen så kändes det mer än vad det syntes så trots att vi båda var trötta så skrapade vi ihop 67.9% vilket tog oss upp i ledningen som vi sen behöll klassen ut!

Jag är verkligen så enormt glad och tacksam över min lilla häst som trots att hon inte riktigt orkade ställde upp med allt vad hon hade kvar att ge! Det är inte alla hästar som har den moralen!

Stort tack även till Lena som var med och hjälpte oss!

Likes

Comments

"Om jag rider bra så går hästen bra, men om jag rider dåligt så går den dåligt"


Hur många är det som faktiskt säger eller kan säga så? Visst skulle de flesta av oss vilja ha en häst som går bra alla veckans dagar, och det är väl ingen som tycker att det är kul när man känner att man själv har gjort allt vad man kan och ändå så går det inte bra. Tyvärr är nog verkligheten precis såhär för de allra flesta, de vill ha en häst som går bra och definitivt avspeglar resultatet av de ridpass där man red bättre än aldrig förr.

Jag känner dock inte helt så, jag vill gärna att hästen bara ska vara en förlängning av min ridning, dvs att den går bra när jag rider bra, annars inte. För mig blir det ingen utmaning att rida om hästen alltid är förlåtande och suddar över mina misstag, det ger ju inte mig några incitament till att träna vidare och utvecklas för att bli en bättre ryttare. Vilket faktiskt är precis det jag vill! Hellre få höga betyg på lösgjordhet och ryttaren i ett dressyrprogram än på hästens gångarter. Gångarterna kan man "köpa" sig till men inte förmågan till det perfekta samspelet, för där krävs hårt jobb och många timmar i sadeln.

Jag har haft turen att båda mina senaste tävlingshästar, Emilian och Darlingh, har varit precis såhär, bra när jag rider bra och mindre bra när jag slarvar eller tappar fokus. Även om man såklart vill rida bra varje dag så är det ibland bra att ha en dålig dag för att verkligen känna att det man gör de andra dagarna faktiskt är rätt och bra.

Jag hade en sån dålig dag i tisdags...

Jag hade bestämt redan innan att D skulle få en lite lugnare dag, men jag hade inte riktigt tänkt igenom själv vad jag menade med det. Det resulterade i att jag bara red runt planlöst och tog inte tag i något alls. Någonstans i mitten av ridpasset så fick Darlingh nog av mitt velande och tog över i stället, och det vet ju alla att det är inte riktigt det man vill. Så plötsligt började hon ifrågasätta alla mina komandon och eftersom jag redan var så ofokuserad så tog det ett tag tills jag kunde skärpa till mig och börja rida ordentligt igen. Men det blev inget bra pass och det gav absolut INGENTING!

Så under hela gårdagen gick jag och var irriterad på mig själv hur jag hade kunnat rida så dåligt och slarvat bort ett helt pass! Aldrig att jag kände att D skulle bjudit till mer, utan det här värdelösa passet berodde till 110% endast på ryttaren! När jag sen kom till stallet så var jag så taggad på att rida korrekt och repa mig från passet dagen innan. Jag fokuserade bara på hur jag red, att vara kvick i hjälperna, inte fastna i handen, och korrekt hjälp vid rätt tid. Jag VET ju att om jag bara gör MITT jobb så kommer Darlingh att göra sitt, hon är så pass arbetsvillig att hon inte ifrågasätter när jag bara är tydlig med vad som ska göras. Mycket riktigt, när jag satte mig i förarsätet och höll min del av avtalet så höll hon sin. Ett riktigt bra pass blev resultatet och det var mentalt väldigt givande för mig att känna.

I och med detta så fick jag även en bra påminnelse om att Darlingh inte är så lätt att rida som så många (och även jag ibland) tror. Utan hon är resultatet av den som sitter på ryggen på henne och har man inte hennes fulla förtroende så ska man inte tro att det bara är att styra runt utan då tar hon saken i egna hovar.


Likes

Comments

💗Mysigt att kunna promenera sida vid sida💗



Igår så överraskade Johan mig med att vilja följa med ut i stallet och titta när jag red! Så mysigt att åka ut hela familjen, speciellt som solen sken och det var härligt ljummet i luften.

Darlingh kändes ok att rida, hon behövdes gymnastiseras igenom lite, få in vänsterbogen och bli lite jämnare i sidorna. Så intressant, den senaste månaden så har det varit högersidan som hon har velat länga ut (i vänster varv) medans i höger varv har hon varit som smör att rida. Nu har hon plötsligt bytt och vill i stället länga ut vänster (i höger varv). Troligtvis är det för att jag har fokuserat så mycket på höger sida och "glömt" vänster lite, men samtidigt så gillar jag att de byter sida. För mig tyder det ändå på att de inte har en konstant svagare sida, eller en "problemsida" utan tränar man bara upp svagheten så försvinner den och då upptäcker man istället något annat. Oavsett hur vältränad man är så kommer man ha en svagare punkt och om den då förändras och flyttar på sig så innebär det ju att träningen man gör ger resultat för då är den ju plötsligt inte svagast längre.


Efteråt så skrittade vi av ute. Alfred var mån om att hålla koll på husse så han inte skulle hamna på efterkälken

Likes

Comments

Jag känner mig väldigt bortskämd med en häst som nästan varje dag är fantastisk att rida! De dagar då hon inte är det så beror det i 9 av 10 fall på at hon ska börja brunsta. Nu för tiden så är de dagarna inte heller så farliga, men det märks ändå tydligt att hon inte är tillfreds med sin kropp. Förr så innebar brunsten att hon skenade i tid och otid, men det har hon tack och lov slutat med nu!

Inför tävlingen så kändes allt superbra. De första bytena strulade i fredags, men sen gjorde vi flera riktigt fina och i lördags satt allt som en smäck!

Men redan när jag tog tygeln på framridningen igår kände jag att hon inte var med mig eller taggad för uppgiften. Hon kändes liksom, i brist på bättre ord, spänd. Inte på det där tittiga och nervösa sättet, utan spänd i kroppen och musklerna. Snäll som hon är så försöker hon ändå göra det jag ber om men utan att vara det minsta framför benen och därmed inte heller kan ta några halvhalter. Den där gummibandskänslan som man eftersöker för att få elasticitet fanns helt enkelt inte. För att försöka beskriva känslan som jag hade på ryggen så tänk er att ni sitter på en upp-pumpad pilatesboll. När ni då försöker skänkla så är det enda som händer är att benen flyger ut åt sidorna igen och det enda gensvar man för är ett långt stööön... Precis så kändes det igår, att alla impulser jag försökte skicka ner till Darlingh bara studsade iväg från henne med ett stön.

Väl inne på banan så lyckades jag i alla fall maskera bristen på kommunikation och lösgjordhet i traven genom att lägga upp tempot lite, för att dra nytta av hennes grundkapacitet, och därefter bara styra runt. Inte en enda halvhalt gick igenom och hon tog inte benen nu heller. Men tack vare en bra grundträning och att hon är ganska så välgymnastiserad i vanliga fall så kunde vi göra öppnor och slutor ändå. Så efter traven så låg vi ändå på nästan 72%! Men sen kom första "problemet". I ryggningen så var jag ju tvungen att försöka påverka henne, vilket hon inte tyckte var så roligt så det blev väldigt tveksam och jag tycket även att hon gick emot handen då.

Sen blev skritten väldigt bra (75%) för där kunde jag bara låta henne gå och få andas lite, men sen blev det svårare. Fattningen vid A tog hon inte alls för varken ben eller säte och bakbenen var så långt efter att hon var nära att bryta av vid varje halvhalt som jag så envist försökte ta. Övergången in i det enkla bytet blev fin (då fick hon ju skritta igen) men sen vägrade hon att fatta galopp. Inte ens trav fick jag fram henne i... Då var jag tvungen att lägga en volt för att överhuvudtaget komma in rätt i programmet igen. Första bytet blev orent på grund av att hon var lång i kroppen, inte tog halvhalten eller benen så där känns det bara som en bedrift att vi faktiskt fick till ett byte på diagonalen! Inför nästa byte så höll hon på att bryta av igen vid halvhalten så då fick jag ge henne en kraftigare impuls från skänkeln för att hon överhuvudtaget skulle hålla igång och det var nog det som gjorde att hon fick in bakbenen precis innan bytet och det därmed blev rent i alla fall, även om hon då istället dök lite i formen.

Efteråt så var jag väldigt besviken då jag kände att detta inte var något som jag (eller D) kunde påverka och det är ingen rolig känsla. Om jag har ridit dåligt kan jag bli arg, men då mer med ett jävlar-anamma att jag får skärpa mig, men i denna situationen så känner jag mig så hjälplös. Samtidigt så vet jag ju att det är såhär så besvikelsen lägger sig väldigt snabbt då jag vet att det varken är fel på min häst eller min ridning!

Lite bättre blev det också efter att jag fått mina poäng, som trots flera missöden visade 65,9%. Hade jag gått på min känsla så hade jag trott att vi skulle hamna runt 60% men jag förstod att det inte såg riktigt så illa ut som det kändes. Så trots en katastrofritt (enligt mina mått mätt) så plockade vi med oss en grön rosett hem och en massa andra trevliga priser. Så trevligt med en arrangör som anstränger sig lite extra för att skrapa ihop priser till sina deltagare. Lotteräng hade dessutom satt ihop en goodie-bag som man fick vid ankomst, så trevligt! När de dessutom hade packat ner ett lila nagellack i min så var jag ju såld!

Sen vill jag tacka min kära man och mina svärföräldrar som var med och hjälpte mig på tävlingsplatsen! Johan börjar dessutom bli riktigt van och duktig med hästar nu. Igår kunde han inte bara stå och hålla D när jag klädde på henne utan även skritta fram henne för hand medans jag tog på mig kavajen och stövlarna. Själv hävdade han att han inte hade någon koll alls, men det tror jag inte riktigt på för Darlingh följde honom som ett lamm. Även om hon är snäll så är hon hög i rang och har mycket integritet så hade hon inte litat på honom så tror jag inte att hon följt honom så snällt 💜

Likes

Comments

Då blir det full rulle hela helgen, till skillnad från när?

Både jag och Johan har tävlingar men vi har i alla fall lyckats pricka olika dagar så vi kan vara med och hjälpa, hejja och stötta varandra. Dessutom så kommer Johans föräldrar upp på besök i helgen vilket är mysigt och roligt att de får se oss båda tävla.

Johan börjar tävlingshelgen med att i morgon ge sig på Stockholm Maraton, så håll alla tummar för ett bra lopp med fina förhållanden! Det är verkligen inte roligt för varken aktiva eller publik när det är kallt och regnar, som det har gjort ett par gånger de senaste åren. Så i morgon så gäller det för mig att gå upp tidigt och ge mig ut till stallet för att sen kunna vara på plats i stan igen vid lunch då starten går.

På fredag är det sen min tur. Jag och Darlingh ska till Lotteräng och rida en MsvB2 vilket känns jätteroligt! Håll tummarna för bra väder då också, inget regn och ingen blåst önskar jag mig, temperaturen är vi inte så beroende av, men blåst tycker jag är jobbigt att rida i. Det kommer nog inte bli en speciellt lång dag, då tävlingsplatsen bara ligger 15 min från stallet. Älskar att vi har flera bra klubbar som anordnar dressyrtävlingar inom bara 15-20 min från oss. Man blir verkligen bortskämd.

I övrigt så kommer helgen bara att bestå av goda middagar och häng med familjen, en perfekt kombo mellan full rulle och avslappning.

Hoppas att ni också får en lika bra helg och jag ska försöka uppdatera så mycket som möjligt under helgen. Är ni riktigt nyfikna får ni kolla in min instagram (@melodor) där jag är snabbare på att uppdatera. Så lovar jag i stället en fullständig uppdatering här i början av nästa vecka.

Likes

Comments

Nu är det snart två veckor sedan som jag fick börja rida på Darlingh igen och tack och lov så har hon känts helt bra i hoven hela tiden. Dock så kändes det som om hon hade väldigt svårt att komma igång i kroppen igen, vilket först gjorde mig lite orolig. Jag gav henne ett par dagar med lättare joggingpass, lite som yoga, för att snällt väcka kroppen igen, men hon kändes bara seg.

En av fördelarna med Darlingh har varit att det aldrig har varit några problem att vila henne då hon alltid har varit lika fin efter vilan som innan, hon stelnar aldrig till eller tappar något, men denna gången kändes det annorlunda. Visst har det hänt att hon har varit lite extra långsam i sina bakben, men det är ju det som vi jobbar mest på varje dag att hon ska ta kvicka steg, men hon aldrig känts seg, vilket hon plötsligt gjorde nu. Ingenting stämde, efter två veckors vila så borde hon ju definitivt inte kännas seg, snarare pigg och osyrig om något.

Men då plötsligt slog det mig, värmen har kommit och hon har fortfarande vinterpäls! Såklart så har hon börjat fälla! Genast när jag kom till denna insikten så gav jag mig iväg för att köpa nya B-vitaminer för att hjälpa henne att boosta kroppen och efter bara ett par dagar så var det som någon hade släppt handbromsen, hon var sitt vanliga energiska jag igen!

Sån skön känsla det är när man lyckas identifiera ett problem och sen bara lösa det utan några större ansträngningar!

Så nu är vi definitivt tillbaka på banan igen, speciellt som denna veckan började med två dagars Cilla-träning som gick hur bra som helst! Alltid roligt att höra att det syns att man har tränat på något och det har blivit mycket bättre sedan sist! Så nu är självförtroendet på topp och vi siktar vidare mot vårens sista starter.

Likes

Comments

- Alla fina bilder i inlägget är som vanligt tagna av Amanda Fog -



I lördags var jag alltså iväg och tävlade Gloria (eller Tabaluga som hon egentligen heter). Tävlingsplatsen var Fågelbro som är på helt fel sida stan för oss, men det var verkligen en fin anläggning! Solen sken och det var nog närmare 30 grader varmt så några optimala tävlingsförhållande var det inte...

Jag red fram inne i deras fina och faktiskt svala ridhus och kände att Gloria var precis på samma sätt som hemma så då var det bara att lägga upp passet så som jag gjort under veckan, för det har ju fungerat bra.

Väl på banan så kände jag att hon spände till något. Det syns inte så tydligt, men det känns, och jag kände att vi fick lite problem med takten i traven. Jag tog då beslutet att lägga henne lite lägre i formen, där jag vet att hon är bekväm, för att säkerställa att vi skulle kunna hålla takten genom hela programmet. Det lyckades vi med men vi fick kommentaren från två domare under allmänt intryck att hon ibland blev lite låg, även om de inte kommenterat det i själva programmet. Men detta var ju ett helt medvetet val då jag tror att vi skulle fått betydligt sämre poäng om vi hade tappat takten i var och varannan rörelse.

Den enda egentliga missen vi hade var i första travökningen där Gloria, van tävlingshäst som hon är, började öka direkt när jag vände mot diagonalen. Jag ville då at hon skulle vänta på mig då jag annars var rädd at jag skulle tappa henne i resten av programmet så jag tog en extra halvhalt i svängen. Då störde jag tydligen Glorias plan, hon blev förvirrad och började då galoppera i stället. Detta var ju en sådan typisk miss som berodde på att vi inte känner varandra och nästa gång skulle jag tagit halvhalten tidigare och sen bara släppt iväg henne när hon väl sugit tag i diagonalen. Men, men, vad kan man förvänta sig efter bara 3 pass tillsammans.

Tillslut blev det i alla fall 65,2% en individuell 5e plats och vi bidrog till att laget tog en finfin 3e plats!

Likes

Comments

- Alla bilder i detta inlägg har jag tagit från Elin Aspnäs FB. @Elin hoppas att det är ok 🙏 -


Som jag skrev igår har jag tidigare gjort ett liknande häst/ryttar-byte som jag nu ska göra i helgen, även då för lagets skull. Men om man jämför med då så har jag denna gången oceaner av tid på mig att rida in mig på den nya hästen, då hade jag bara en kväll.

Om jag inte helt missminner mig så var detta 2001 och jag red min C-ponny Trojkans Melodor och vi skulle få rida vår första lag-tävling som då gick på Torns utanför Lund. På den tiden gick Eliten på lördagen och Div I på söndagen och på grund av en halt häst hade jag blivit inkallad i Elit-laget, som jag annars var reserv till. Detta innebär att även reserven till Div I laget blev inkallad då jag annars skulle startat i det laget i stället.

Sagt och gjort, vi gav oss iväg och tävlade på lördagen vilket gick bra (vi tog oss till final där vi tog SM-brons det året) men under dagen så fick vi höra att två ryttare ur Div I hade blivit magsjuka och inte skulle kunna rida dagen efter och helt plötsligt stod vi utan lag, vi som innan helgen hade haft gott om ryttare tyckte vi!

Men hästarna var det ju inget fel på! De behövde bara friska ryttare, så jag och en annan tjej fick åka hem så snabbt vi bara kunde för att testa och se om vi skulle kunna rida istället. Eftersom jag var absolut minst (med stooor marginal) och dessutom fortfarande hade åldern inne så hamnade det på min lott att försöka rida på Champis.

Champis var (Elin du får rätta mig om jag har fel) en liten vit B-ponny på 113 cm, korsning shettis-welsh (?) som då reds av 9-åriga Elin Aspnäs. En riktig klippa, men också en riktig gangster som kunde det här med att bocka visade det sig.

Sent på kvällen när vi kommit hem och lämnat av min egna ponny så åkte vi ner till Horna där han stod för att testa att rida honom en gång innan tävlingen. Eftersom jag var 5 år äldre än Elin så hade jag ju längre ben och då min ponny gärna kunde vara lite lat så var jag också van vid att driva en hel del, vilket inte Champis uppskattade. När jag la om benen så svarade han med att bocka, och för att inte trilla av så klämde jag ju ännu mer med benen och han fortsatte givetvis då att bocka ännu mer... Jag vet inte riktigt hur vi lyckades komma ur det där, men jag tror att utav de där 30 minuterna som jag red på honom så var kanske bara 7 minuter bockfria, om man la ihop allt under hela passet!!!

Jaja, ingen kände sig nog speciellt trygg med att jag skulle sitta kvar under hela programmet, men vi bestämde oss i alla fall för att göra ett försök, jag menar, det var ju inte speciellt långt till marken..

Så tidigt på söndagsmorgonen så gav vi oss ut i stallet för att återigen åka på tävling. Vi höll på att bli rejält försenade då vår skjuts hade glömt att ställa om till sommartid minns jag.

Framridningen minns jag inte så mycket av, men själva programmet var en sådan upplevelse att den glömmer jag ALDRIG. Vi hade allt från 2 till 9 i protokollet plus en felridning. I stora drag så gick det till så att Champis bockade allt vad han kunde på kortsidorna (2p) för att sen gå ut i en rörelse som han satte perfekt (9 på ökad trav) och så fortsatte det. Felridningen kom när jag var så glad att han inte bockat på en hel kortsida att jag glömde göra halt vid A!

Protokollet har vi fortfarande sparat och ligger hemma hos mamma och pappa i en låda för det är väldigt roligt att ta fram och läsa för att minnas tillbaka på denna speciella ritt. Om jag inte minns helt fel så blev vi dessutom placerade både individuellt och med laget, och det bästa av allt, JAG TRILLADE INTE AV!

Nu finns det såklart inga bilder på mig och Champis, men för att förstå hur hur denna lilla buse såg ut så har jag lånat ett par från Elin (och hennes lillasyster Julia)!

Likes

Comments

Som jag skrev i helgen så fanns det en viss risk att det skulle bli tävling för mig redan nu till helgen, men då inte med Darlingh! Istället så ska jag ut och tävla Mariannes snälla Gloria.

Anledningen till detta är jag i vintras bytte klubb till Täby, och en av anledningarna till att jag valde just den klubben var att de hade väldigt många tävlingsryttare på alla nivåer och verkade satsa mycket på sina ryttare. Bland annat så har de lag på olika nivåer och nu under våren så har det varit Allsvenskan div II där Täby har varit med i och faktiskt vunnit de två första omgångarna och därmed kvalificerat sig till final. Finalen går nu på lördag, men tyvärr kan en av ryttarna inte vara med och därför stod Täby utan lag. Man måste vara 3 st i varje lag och ingen av deltagarna får ha startat MsvB på godkända procent tidigare. Detta komplicerade det hela en smula då det inte längre fanns så många ryttare att stoppa in i laget.

Så i mitten av förra veckan så ringde Marianne upp mig och frågade om jag kunde tänka mig att rida Gloria i laget för att kunna få ihop ett lag. Hon får ju inte själv rida enligt ovan nämnda regler, precis som att jag inte får rida Darlingh, men jag och Gloria skulle ju bli ett helt nytt ekipage och då skulle det inte vara några konstigheter. Enda problemet är ju att jag bara har ridit Gloria en gång tidigare och det var ju kanske för 1,5 år sedan... Visst har jag ett minne av att det gick ganska så bra, men så bra att kunna tävla i LättA om en vecka var jag inte lika säker på.

Visst Gloria är i full tävlingskondition och har redan varit ute en hel del och tävlat i år, så att hon skulle vara snäll och bra att ha på banan var jag inte så orolig för, det var mer bara om vi skulle förstå varandra så pass bra för att kunna bidra till laget?

Jag bestämde mig för att ge det ett försök och testa att rida henne för att se hur det skulle kännas, så i lördags så bestämde jag och Marianne träff i stallet för att testa och se.

Jag måste nog säga att det gick långt över förväntan och Gloria och jag var väldigt kompatibla och det var riktigt roligt att rida henne.

Då det bara kommer att bli tre ridpass innan tävling så försöker vi ta alla genvägar vi kan. Därför hade vi bokat in en programridning med Suvi igår, som både är domare och Glorias vanliga tränare, för att få alla tips som möjligt kring hur jag ska rida henne i ett program. Programmet gick bra, några små missar som berodde på att vi inte känner varandra och jag inte vet hur jag ska stötta henne på bästa sätt i de olika rörelserna. Men ett godkänt program blev det i alla fall och det är det som jag siktar på tills på lördag.

Så nu får ni hålla tummarna för att vi kan hjälpa laget till en bra placering i helgen!

Och just det, jag har ju gjort ett liknande hästbyte tidigare, men det var så speciellt att det faktiskt kräver ett eget inlägg!

Likes

Comments