Header

Planen för helgen blev inte riktigt vad den var tänkt. Istället för att åka iväg och tävla så var det sjukstuga här hemma i stället. Jag har känt mig lite småkrasslig hela veckan och tagit det lite lugnare, men ändå kunnat fungera som vanligt. Tyvärr så eskalerade det i lördags och även om jag hoppades in i det sista att det skulle vända så var jag tvungen att stryka mig. Jag tror faktiskt att det är första gången jag har behövt göra det, men det tog emot, det gjorde det verkligen! Även om jag i huvudet visste att att jag inte borde rida så sliter det i varenda del av kroppen när jag måste avstå. Jag visste att jag inte borde av flera orsaker, först för att jag är sjuk, inte så bra att anstränga sig då. Sen så kommer jag inte kunna rida lika bra för att jag helt enkelt inte orkar och då riskerar jag att få med mig ett dåligt resultat som sätter sig på självförtroendet.

Och mycket riktigt så skulle det aldrig gått för jag blev bara sämre och sämre under dagen och orkade i stort sett ingenting på eftermiddagen och kvällen. Jag var ändå tvungen att åka ut till stallet för och mocka och så hade jag kvällsfodringen men då var Johan så snäll att han följde med och hjälpte mig. Han tog hand om och borstade Darlingh medan jag fixade med det andra, han börjar verkligen bli varm i kläderna nu!

Så det har bara varit vila för både mig och D i helgen och i eftermiddag så tänker jag mig att jag ska longera henne lite så att hon får röra på sig, men jag får ytterligare en dag med vila även om jag är betydligt piggare idag.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Häromdagen skrev jag ju om att tävlingsplanerna för året ändrades under våren. Många av er märkte nog i också i våras att jag inte bloggade alls lika mycket som jag tidigare gjort och dessa två saker har faktiskt ett klart samband.

Under sen-vintern och tidig vår så var jag inte precis på topp. Jag var trött, ingenting var roligt och motivationen var nere på noll både för ridning, jobb sociala aktiviteter, mat, resor, ja verkligen allt! Detta var väldigt frustrerande för mig som vanligtvis har massor med energi och både vill göra det ena och det andra men plötsligt kände att inget var roligt längre. Men som tur var så fanns det såklart en orsak och jag visste att det skulle gå över och därför så gick det att uthärda. Det är nämligen så att jag är gravid!!!! I november ska vi alltså bli föräldrar! Det innebär ju verkligen stora förändringar för oss på alla plan och vi ser fram emot det så otroligt mycket!

Men detta har ju som sagt gjort att alla de planer som man hade innan har varit tvungna att göras om. Jag vet ju inte hur länge jag kommer att kunna rida och därför så har jag passat på att fokusera på att tävla och plocka lite rosetter nu under våren för vem vet när jag har möjlighet till det nästa gång?

Nu mår jag helt bra igen och kroppen känns precis som vanligt, förutom att det ser ut som jag svalt en fotboll 😉. Än så länge har jag inga krämpor och jag kan rida på precis som vanligt, men vem vet hur länge det kommer att hålla? Jag hoppas på att jag kan hålla på länge, det finns ju förebilder som ridit i stort sett hela graviditeten, men såklart så kommer jag att lyssna på kroppen och säger den till så måste man lyssna.

Så nu tar jag en dag i taget, har jag tur så kommer jag kanske kunna tävla något mer under slutet av sommaren *håller alla tummar* men det vet man ju inte. Lite tråkigt är det dock om det inte skulle gå, vi är ju precis igång på riktigt efter unghäståren och skador och nu när det äntligen börjar ge lite utdelning så blir det ett avbrott igen. Men så är det, och jag skulle verkligen inte vilja byta bort det, men tävlingsmänniskan i mig har äntligen fått smaka på något som den så länge har suktat efter och då är det lite jobbigt att dra bort det igen. Jag har sagt det förr, ridning är som en drog och nu är det snart dags för avgiftning igen, blääää 😂

Stora förändringar är alltså på gång, Alfred ska bli storebror och nya vanor för oss kommer att införas, men det ska bli så spännande och så roligt! Nu är det dags för nästa steg i livet och vi ser fram emot det så mycket 💓

Alfred tar det hela än så länge med ro! Han ser till att vara med att kvalitetssäkra alla saker direkt för att se till så att det funkar

Likes

Comments

Midsommar helgen är över och vi är tillbaka i vardagen igen. Eller ja, vardag och vardag, transportsträcka mot semestern 😉. Nu handlar det mesta om att få allt klart innan man går och för vissa innebär det en stressig period när man har mycket att göra medan för andra är det lite lugnare då man inte sätter igång med något nytt utan för varje sak man betar av så blir det mindre och mindre att göra.

Jag siktar i alla fall på vårens (tycker inte det är sommar än trots vi passerat midsommar) sista tävling som jag har nu till helgen. Nu är det dags att utmana oss lite mer och har därför anmält oss till en MsvB4. Jag känner att jag har visat att vi klarar av B2 nu och att det är dags att ta nästa steg. Dock så har jag fått starttid 20.45 så det blir med andra ord en väääääldigt lång dag. Tur att Johan kan tänka sig att spendera sin lördagskväll med mig på tävling, bästa

Darlingh fick ta det lite lugnt under midsommarhelgen och bara lata sig i hagen under tre hela dagar. Jag gillar att kunna lägga in såna micropauser lite då och då för att ge dem chansen att både få vila kroppen och smälta träningen. Nu har jag ju dessutom turen att min häst varken blir stel, pigg eller knasig av att få vila ett par dagar så då bjuder jag gärna henne på det. Dessutom så måste jag väl också erkänna att det är skönt för mig också att faktiskt kunna leva ett normalt liv ibland och umgås och fira midsommar precis som alla andra.

Så igår stod det bara ett lösgörande pass på schemat. I början var hon lite segproppig och gick runt i vad hon tyckte var ett lagom tempo utan att förta sig det minsta, men efter ett par hundra övergångar så vaknade de där bakbenen till liv och hon kom ihop sig riktigt fint i kroppen med härlig självbärighet och ett lätt sug i handen. Jag red som sagt oändligt många övergångar igår både inom och mellan gångarterna och fick till en riktigt bra samling i galoppen! Jag har inte tränat på piruetter på säkert ett par månader men nu kände jag att jag ville testa. Helt okomplicerat gick jag in på en diagonal, bara kände mig för och testade att vända runt för att se vad som hände. Döm av min förvåning då hon nog gjorde den bästa piruetten någonsin!

Jag tränade ju en del piruett-arbete i början av året då min plan var att starta MsvA förhoppningsvis redan under våren. Men den planen fick jag ändra, vilket jag inte har berättat om här men det ska jag göra, dock krävs ett egen inlägg för det! Jag backade tillbaka och nöjde mig med att starta MsvB under våren och har därför lagt piruett-arbetet lite på hyllan. Men jag har ju fortsatt att jobba henne stärkande och det visade sig ha gett resultat. Trots att jag inte har tränat på det tekniska i en piruett så har det faktum att hon nu är starkare gjort att hon hade så mycket lättare för sig. Så nu känns det plötsligt som att vi har tagit ett stort steg mot MsvA utan att egentligen ha tränat något på det. Men jag ska väl inte bli förvånad, såhär har det ju oftast varit för D, har hon bara styrkan och lösgjordheten så är tekniken inget problem.

En favorit i repris! Tycker denna bild på Alfred är så somrig och fin

Likes

Comments

Igår var det dags för tävling igen, återigen stod MsvB2 på schemat men denna gång var det i Håbo det skulle avgöras.

Planen för dagen var att försöka skruva upp volymen lite på programmet. De två första starterna under våren så safade jag ganska så mycket, ville bara känna på trygga ritter för att få tillbaka självförtroendet på banan och det lyckades vi med. Så efter det så har jag känt att vi har kunnat börja satsa lite mer, ta ut svängarna i programmet och försöka visa vår kapacitet och inte bara plocka poäng på lydighet och att det är prydligt.

Tyvärr så fanns det inte så mycket att skruva upp på förra tävlingen då hon ju började att brunsta och jag bara fick acceptera att det inte var hennes dag, men nu så tyckte jag att det var dags att utmana oss lite extra! Dock så var inte alla yttre omständigheter med oss denna gång. För det första så var det 26 grader varmt när jag skulle rida men tack och lov så blåste det lite så det var inte så extremt jobbigt att rida ändå. Även om det är varmt för hästarna också så är D inte speciellt känslig för höga temperaturer så jag kände mig ändå ganska så lugn över det. Vad som däremot var värre var underlaget på framridningen!

Jag brukar aldrig ens lägga märke till hur underlaget är eftersom det är inget som jag kan påverka. Det är vad det är och det är lika för alla och alltså inget att ödsla energi på. Det har varit flera gånger som jag har fått frågan hur underlagen har sett ut och när jag tänkt tillbaka har jag verkligen inte haft en susning! Men denna gången så gick det inte att missa.

Redan när jag skrittade in på framridningen så märkte jag hur extremt djupt och tungt det var. Jag var faktiskt på riktigt rädd i början att D skulle bryta benen av sig eller åtminstone stuka sig.. Men efter ett par varv så hittade hon tekniken och jag hittade även små ställen där det var lite fastare i underlaget. Jag förstod ju att jag inte skulle kunna rida fram som vanligt utan vara tvungen att rida kortare och mer försiktigt, men samtidigt så ville jag inte bli för mesig utan ta tag i "problem" som uppkom för ändå få henne att jobba korrekt och inte bara släppa på allt.

Hon kändes fin efter förutsättningarna och vi var redo att ta oss in på banan. Men direkt jag kom in kände jag att det inte fanns ett uns energi kvar i kroppen, på varken henne eller mig, för att kunna "skruva upp volymen" så vi fick helt enkelt nöja oss med att försöka rida så prydligt som möjligt.

När jag kom ut från banan så hade jag verkligen inte en susning om vad vi skulle få för procent. Jag visste ju att vi inte hade några missar, men det var svårt att veta hur mycket av den bristande energin som verkligen syntes. Antingen så kunde hon sett hur trött och tråkig ut som helst, eller så var det bara något jag kände och då jag jämför mig med vad jag vet att vi kan så kunde jag ju även se det när jag red förbi spegeln på långsidan. Men tydligen så kändes det mer än vad det syntes så trots att vi båda var trötta så skrapade vi ihop 67.9% vilket tog oss upp i ledningen som vi sen behöll klassen ut!

Jag är verkligen så enormt glad och tacksam över min lilla häst som trots att hon inte riktigt orkade ställde upp med allt vad hon hade kvar att ge! Det är inte alla hästar som har den moralen!

Stort tack även till Lena som var med och hjälpte oss!

Likes

Comments

"Om jag rider bra så går hästen bra, men om jag rider dåligt så går den dåligt"


Hur många är det som faktiskt säger eller kan säga så? Visst skulle de flesta av oss vilja ha en häst som går bra alla veckans dagar, och det är väl ingen som tycker att det är kul när man känner att man själv har gjort allt vad man kan och ändå så går det inte bra. Tyvärr är nog verkligheten precis såhär för de allra flesta, de vill ha en häst som går bra och definitivt avspeglar resultatet av de ridpass där man red bättre än aldrig förr.

Jag känner dock inte helt så, jag vill gärna att hästen bara ska vara en förlängning av min ridning, dvs att den går bra när jag rider bra, annars inte. För mig blir det ingen utmaning att rida om hästen alltid är förlåtande och suddar över mina misstag, det ger ju inte mig några incitament till att träna vidare och utvecklas för att bli en bättre ryttare. Vilket faktiskt är precis det jag vill! Hellre få höga betyg på lösgjordhet och ryttaren i ett dressyrprogram än på hästens gångarter. Gångarterna kan man "köpa" sig till men inte förmågan till det perfekta samspelet, för där krävs hårt jobb och många timmar i sadeln.

Jag har haft turen att båda mina senaste tävlingshästar, Emilian och Darlingh, har varit precis såhär, bra när jag rider bra och mindre bra när jag slarvar eller tappar fokus. Även om man såklart vill rida bra varje dag så är det ibland bra att ha en dålig dag för att verkligen känna att det man gör de andra dagarna faktiskt är rätt och bra.

Jag hade en sån dålig dag i tisdags...

Jag hade bestämt redan innan att D skulle få en lite lugnare dag, men jag hade inte riktigt tänkt igenom själv vad jag menade med det. Det resulterade i att jag bara red runt planlöst och tog inte tag i något alls. Någonstans i mitten av ridpasset så fick Darlingh nog av mitt velande och tog över i stället, och det vet ju alla att det är inte riktigt det man vill. Så plötsligt började hon ifrågasätta alla mina komandon och eftersom jag redan var så ofokuserad så tog det ett tag tills jag kunde skärpa till mig och börja rida ordentligt igen. Men det blev inget bra pass och det gav absolut INGENTING!

Så under hela gårdagen gick jag och var irriterad på mig själv hur jag hade kunnat rida så dåligt och slarvat bort ett helt pass! Aldrig att jag kände att D skulle bjudit till mer, utan det här värdelösa passet berodde till 110% endast på ryttaren! När jag sen kom till stallet så var jag så taggad på att rida korrekt och repa mig från passet dagen innan. Jag fokuserade bara på hur jag red, att vara kvick i hjälperna, inte fastna i handen, och korrekt hjälp vid rätt tid. Jag VET ju att om jag bara gör MITT jobb så kommer Darlingh att göra sitt, hon är så pass arbetsvillig att hon inte ifrågasätter när jag bara är tydlig med vad som ska göras. Mycket riktigt, när jag satte mig i förarsätet och höll min del av avtalet så höll hon sin. Ett riktigt bra pass blev resultatet och det var mentalt väldigt givande för mig att känna.

I och med detta så fick jag även en bra påminnelse om att Darlingh inte är så lätt att rida som så många (och även jag ibland) tror. Utan hon är resultatet av den som sitter på ryggen på henne och har man inte hennes fulla förtroende så ska man inte tro att det bara är att styra runt utan då tar hon saken i egna hovar.


Likes

Comments

💗Mysigt att kunna promenera sida vid sida💗



Igår så överraskade Johan mig med att vilja följa med ut i stallet och titta när jag red! Så mysigt att åka ut hela familjen, speciellt som solen sken och det var härligt ljummet i luften.

Darlingh kändes ok att rida, hon behövdes gymnastiseras igenom lite, få in vänsterbogen och bli lite jämnare i sidorna. Så intressant, den senaste månaden så har det varit högersidan som hon har velat länga ut (i vänster varv) medans i höger varv har hon varit som smör att rida. Nu har hon plötsligt bytt och vill i stället länga ut vänster (i höger varv). Troligtvis är det för att jag har fokuserat så mycket på höger sida och "glömt" vänster lite, men samtidigt så gillar jag att de byter sida. För mig tyder det ändå på att de inte har en konstant svagare sida, eller en "problemsida" utan tränar man bara upp svagheten så försvinner den och då upptäcker man istället något annat. Oavsett hur vältränad man är så kommer man ha en svagare punkt och om den då förändras och flyttar på sig så innebär det ju att träningen man gör ger resultat för då är den ju plötsligt inte svagast längre.


Efteråt så skrittade vi av ute. Alfred var mån om att hålla koll på husse så han inte skulle hamna på efterkälken

Likes

Comments

Jag känner mig väldigt bortskämd med en häst som nästan varje dag är fantastisk att rida! De dagar då hon inte är det så beror det i 9 av 10 fall på at hon ska börja brunsta. Nu för tiden så är de dagarna inte heller så farliga, men det märks ändå tydligt att hon inte är tillfreds med sin kropp. Förr så innebar brunsten att hon skenade i tid och otid, men det har hon tack och lov slutat med nu!

Inför tävlingen så kändes allt superbra. De första bytena strulade i fredags, men sen gjorde vi flera riktigt fina och i lördags satt allt som en smäck!

Men redan när jag tog tygeln på framridningen igår kände jag att hon inte var med mig eller taggad för uppgiften. Hon kändes liksom, i brist på bättre ord, spänd. Inte på det där tittiga och nervösa sättet, utan spänd i kroppen och musklerna. Snäll som hon är så försöker hon ändå göra det jag ber om men utan att vara det minsta framför benen och därmed inte heller kan ta några halvhalter. Den där gummibandskänslan som man eftersöker för att få elasticitet fanns helt enkelt inte. För att försöka beskriva känslan som jag hade på ryggen så tänk er att ni sitter på en upp-pumpad pilatesboll. När ni då försöker skänkla så är det enda som händer är att benen flyger ut åt sidorna igen och det enda gensvar man för är ett långt stööön... Precis så kändes det igår, att alla impulser jag försökte skicka ner till Darlingh bara studsade iväg från henne med ett stön.

Väl inne på banan så lyckades jag i alla fall maskera bristen på kommunikation och lösgjordhet i traven genom att lägga upp tempot lite, för att dra nytta av hennes grundkapacitet, och därefter bara styra runt. Inte en enda halvhalt gick igenom och hon tog inte benen nu heller. Men tack vare en bra grundträning och att hon är ganska så välgymnastiserad i vanliga fall så kunde vi göra öppnor och slutor ändå. Så efter traven så låg vi ändå på nästan 72%! Men sen kom första "problemet". I ryggningen så var jag ju tvungen att försöka påverka henne, vilket hon inte tyckte var så roligt så det blev väldigt tveksam och jag tycket även att hon gick emot handen då.

Sen blev skritten väldigt bra (75%) för där kunde jag bara låta henne gå och få andas lite, men sen blev det svårare. Fattningen vid A tog hon inte alls för varken ben eller säte och bakbenen var så långt efter att hon var nära att bryta av vid varje halvhalt som jag så envist försökte ta. Övergången in i det enkla bytet blev fin (då fick hon ju skritta igen) men sen vägrade hon att fatta galopp. Inte ens trav fick jag fram henne i... Då var jag tvungen att lägga en volt för att överhuvudtaget komma in rätt i programmet igen. Första bytet blev orent på grund av att hon var lång i kroppen, inte tog halvhalten eller benen så där känns det bara som en bedrift att vi faktiskt fick till ett byte på diagonalen! Inför nästa byte så höll hon på att bryta av igen vid halvhalten så då fick jag ge henne en kraftigare impuls från skänkeln för att hon överhuvudtaget skulle hålla igång och det var nog det som gjorde att hon fick in bakbenen precis innan bytet och det därmed blev rent i alla fall, även om hon då istället dök lite i formen.

Efteråt så var jag väldigt besviken då jag kände att detta inte var något som jag (eller D) kunde påverka och det är ingen rolig känsla. Om jag har ridit dåligt kan jag bli arg, men då mer med ett jävlar-anamma att jag får skärpa mig, men i denna situationen så känner jag mig så hjälplös. Samtidigt så vet jag ju att det är såhär så besvikelsen lägger sig väldigt snabbt då jag vet att det varken är fel på min häst eller min ridning!

Lite bättre blev det också efter att jag fått mina poäng, som trots flera missöden visade 65,9%. Hade jag gått på min känsla så hade jag trott att vi skulle hamna runt 60% men jag förstod att det inte såg riktigt så illa ut som det kändes. Så trots en katastrofritt (enligt mina mått mätt) så plockade vi med oss en grön rosett hem och en massa andra trevliga priser. Så trevligt med en arrangör som anstränger sig lite extra för att skrapa ihop priser till sina deltagare. Lotteräng hade dessutom satt ihop en goodie-bag som man fick vid ankomst, så trevligt! När de dessutom hade packat ner ett lila nagellack i min så var jag ju såld!

Sen vill jag tacka min kära man och mina svärföräldrar som var med och hjälpte mig på tävlingsplatsen! Johan börjar dessutom bli riktigt van och duktig med hästar nu. Igår kunde han inte bara stå och hålla D när jag klädde på henne utan även skritta fram henne för hand medans jag tog på mig kavajen och stövlarna. Själv hävdade han att han inte hade någon koll alls, men det tror jag inte riktigt på för Darlingh följde honom som ett lamm. Även om hon är snäll så är hon hög i rang och har mycket integritet så hade hon inte litat på honom så tror jag inte att hon följt honom så snällt 💜

Likes

Comments

Då blir det full rulle hela helgen, till skillnad från när?

Både jag och Johan har tävlingar men vi har i alla fall lyckats pricka olika dagar så vi kan vara med och hjälpa, hejja och stötta varandra. Dessutom så kommer Johans föräldrar upp på besök i helgen vilket är mysigt och roligt att de får se oss båda tävla.

Johan börjar tävlingshelgen med att i morgon ge sig på Stockholm Maraton, så håll alla tummar för ett bra lopp med fina förhållanden! Det är verkligen inte roligt för varken aktiva eller publik när det är kallt och regnar, som det har gjort ett par gånger de senaste åren. Så i morgon så gäller det för mig att gå upp tidigt och ge mig ut till stallet för att sen kunna vara på plats i stan igen vid lunch då starten går.

På fredag är det sen min tur. Jag och Darlingh ska till Lotteräng och rida en MsvB2 vilket känns jätteroligt! Håll tummarna för bra väder då också, inget regn och ingen blåst önskar jag mig, temperaturen är vi inte så beroende av, men blåst tycker jag är jobbigt att rida i. Det kommer nog inte bli en speciellt lång dag, då tävlingsplatsen bara ligger 15 min från stallet. Älskar att vi har flera bra klubbar som anordnar dressyrtävlingar inom bara 15-20 min från oss. Man blir verkligen bortskämd.

I övrigt så kommer helgen bara att bestå av goda middagar och häng med familjen, en perfekt kombo mellan full rulle och avslappning.

Hoppas att ni också får en lika bra helg och jag ska försöka uppdatera så mycket som möjligt under helgen. Är ni riktigt nyfikna får ni kolla in min instagram (@melodor) där jag är snabbare på att uppdatera. Så lovar jag i stället en fullständig uppdatering här i början av nästa vecka.

Likes

Comments

Nu är det snart två veckor sedan som jag fick börja rida på Darlingh igen och tack och lov så har hon känts helt bra i hoven hela tiden. Dock så kändes det som om hon hade väldigt svårt att komma igång i kroppen igen, vilket först gjorde mig lite orolig. Jag gav henne ett par dagar med lättare joggingpass, lite som yoga, för att snällt väcka kroppen igen, men hon kändes bara seg.

En av fördelarna med Darlingh har varit att det aldrig har varit några problem att vila henne då hon alltid har varit lika fin efter vilan som innan, hon stelnar aldrig till eller tappar något, men denna gången kändes det annorlunda. Visst har det hänt att hon har varit lite extra långsam i sina bakben, men det är ju det som vi jobbar mest på varje dag att hon ska ta kvicka steg, men hon aldrig känts seg, vilket hon plötsligt gjorde nu. Ingenting stämde, efter två veckors vila så borde hon ju definitivt inte kännas seg, snarare pigg och osyrig om något.

Men då plötsligt slog det mig, värmen har kommit och hon har fortfarande vinterpäls! Såklart så har hon börjat fälla! Genast när jag kom till denna insikten så gav jag mig iväg för att köpa nya B-vitaminer för att hjälpa henne att boosta kroppen och efter bara ett par dagar så var det som någon hade släppt handbromsen, hon var sitt vanliga energiska jag igen!

Sån skön känsla det är när man lyckas identifiera ett problem och sen bara lösa det utan några större ansträngningar!

Så nu är vi definitivt tillbaka på banan igen, speciellt som denna veckan började med två dagars Cilla-träning som gick hur bra som helst! Alltid roligt att höra att det syns att man har tränat på något och det har blivit mycket bättre sedan sist! Så nu är självförtroendet på topp och vi siktar vidare mot vårens sista starter.

Likes

Comments

- Alla fina bilder i inlägget är som vanligt tagna av Amanda Fog -



I lördags var jag alltså iväg och tävlade Gloria (eller Tabaluga som hon egentligen heter). Tävlingsplatsen var Fågelbro som är på helt fel sida stan för oss, men det var verkligen en fin anläggning! Solen sken och det var nog närmare 30 grader varmt så några optimala tävlingsförhållande var det inte...

Jag red fram inne i deras fina och faktiskt svala ridhus och kände att Gloria var precis på samma sätt som hemma så då var det bara att lägga upp passet så som jag gjort under veckan, för det har ju fungerat bra.

Väl på banan så kände jag att hon spände till något. Det syns inte så tydligt, men det känns, och jag kände att vi fick lite problem med takten i traven. Jag tog då beslutet att lägga henne lite lägre i formen, där jag vet att hon är bekväm, för att säkerställa att vi skulle kunna hålla takten genom hela programmet. Det lyckades vi med men vi fick kommentaren från två domare under allmänt intryck att hon ibland blev lite låg, även om de inte kommenterat det i själva programmet. Men detta var ju ett helt medvetet val då jag tror att vi skulle fått betydligt sämre poäng om vi hade tappat takten i var och varannan rörelse.

Den enda egentliga missen vi hade var i första travökningen där Gloria, van tävlingshäst som hon är, började öka direkt när jag vände mot diagonalen. Jag ville då at hon skulle vänta på mig då jag annars var rädd at jag skulle tappa henne i resten av programmet så jag tog en extra halvhalt i svängen. Då störde jag tydligen Glorias plan, hon blev förvirrad och började då galoppera i stället. Detta var ju en sådan typisk miss som berodde på att vi inte känner varandra och nästa gång skulle jag tagit halvhalten tidigare och sen bara släppt iväg henne när hon väl sugit tag i diagonalen. Men, men, vad kan man förvänta sig efter bara 3 pass tillsammans.

Tillslut blev det i alla fall 65,2% en individuell 5e plats och vi bidrog till att laget tog en finfin 3e plats!

Likes

Comments