Jag vill skriva ner något. Det är som att ha det på tungan men inte få ut rätt ord. Känns som om det skulle vara viktigt att få det i ord framför mig. Men det går liksom inte.
Det är lite som om någon dragit igång en elvisp i mitt liv just nu. Rört om ordentligt. Jag hanterar det som jag alltid gör. Skrattar åt skiten. Kollar med stora ögon när det går ifrån den ena ytterligheten till den andra. Suckar lite. Rycker på axlarna. Orkar knappt ens tänka efter. Vafan hände egentligen?

Mitt i allt försöker jag komma i form igen. Tror kanske att det kan vara bra. Älskar dom där stunderna i skogen. Känna kroppens protester dagen efter när jag ska kliva ur sängen. Få tillbaka matlusten. Ger livsråd med en någon tveksam röst. Försöker säga rätt saker utan att låta för självsäker, vafan vet jag liksom?

Den starkaste känsla just nu är väl ändå stolthet. Jag är så satans stolt över min MAMMA, min starka kloka mamma. Hon förtjänar hela världen. Allt jag kan ge är den vänstra halvan av sängen och mitt vardagsrum som förvaringsförråd. Det känns inte alls jobbigt. Stökigt kanske. Men så självklart.

Spenderar typ varje dag efter jobbet här. Mina ben tar sånn jäkla stryk men min själ tackar mig tusen gånger om.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Jag vill va vanlig
vad det nu e.
Jag vill göra fel
och erkänna det.
Jag vill leva för dan
och inte låta natten sluka mig nå mer.

Om du vill ha mig
så säg till.
För själv vet jag inte vad jag vill.
Jag har försökt att ta tag i nån
men händerna kan inte hålla still.



En söndag i soffan. Håller mig sysselsatt med att agera chaufför. Dricker alldeles för många koppar kaffe, undviker att titta på min omgivning. Passar på att göra allt det där jag inte borde, nu när himlen ändå faller. Känner absolut ingenting. Njuter lite av det. Jag vet att det slår, jag vet att jag kan vara lite sorglig när det blåst klart. Men försöker inte tänka på det nu. Idag är jag tom på känslor. Tom på ord. Sånna söndagar har jag ibland.

Likes

Comments

Nova. Finaste jag vet.

Att växa är väl att gå igenom livets förändringar, att känna alla känslor och komma ut på andra sidan lite klokare. Eller? 

Jag vet faktiskt inte. Men jag vet att man orkar tuffa dagar när man får dela livet med denna stjärnan. Och kanske är den som säger ja till allt som kommer till en modig. Sånn vill jag nog vara. Lite modigare och kanske till och med stark.

Likes

Comments

Våren är Melissa Horn för mig. Musiken är liksom uppdelad i årstiderna, den där musiken som talar till ens själ.
Lite som Håkan på en förfest i juli eller Ted Gärdestad i vassen nere vid skrea strand en ovanligt varm dag i maj.
Melissa Horn hör till våren. Egentligen april. När jag börjar vakna till liv. När jag tar mig ut ur den trygghet jag byggt under vintern. Där jag gnäller över kylan och inte orkar ta mig ut. Där allt bara känns trist och enklast om jag är för mig själv.

Jag gillar egentligen inte våren. Den är opålitlig. Solen skiner liksom sådär härligt men vinden är kall. Det är som att kunna se det man vill ha men inte få det, ha det mitt framför ögonen men inte kunna ta på det.

Men jag tar tag i mig själv när solen skiner. Jag får lägga vintermånaderna, där jag ogillar mig själv ganska mycket, bakom mig. Jag äter mat. Bra mat. Varje dag, helt plötsligt. Jag tränar. Jag kan springa varje morgon i skogen, låta dom där stunderna med naturen ge mig energi.
Nog för att jag alltid ler, men jag bli glad av att bara vara. Kanske är det solen. Kanske är det bara tanken av nystart. Av det som kommer nu, att man hellre mår dåligt på stranden omringad av sina vänner än insnöad i sin lägenhet. Om det nu blir så.

Ett fint lugn ligger i luften, det betyder oftast att kaoset kommer. Att de mörka molnen är påväg. Men jag känner mig så redo.

Likes

Comments

Tycker att min helg borde få en guldstjärna. Att ha mina babes i vardagsrummet, halvfulla och schlagerlåtar på högsta volym ( förlåt till mina grannar ), för att sen trängas på ett dansgolv, med största flinet på ansiktet. Där mådde jag fint.
Och sen få bara va, bara va Steph i soffan med min familj. Joshua har en liten prydnadsfigur av Jesus, Maria och Joseph i sitt kök. Nova säger alltid " anie bära Jesus ", då ska vi gå dit och titta på den. Aiden ska leka med alla Novas leksaker, och skitungen springer efter och skriker nej åt honom. dessa barn. Ingenting i livet kan jämföras med dom. Kärlek jag har till dom. Att tillhöra deras flock. Deras värld. Finnas där. Vara med. Min familj som på många sett är fucked up, men som på de bästa sätten är det absolut bästa jag har.

Möta solnedgången i stallet och andas häst med min bästis. Ja. För att toppa det hela.

Likes

Comments

Att lyssna på poddar är egentligen inte alls min grej. Matilda är sånn. Älskar att lyssna, älskar att berätta om olika poddar hon lyssnat på, skrattar typ för sig själv när hon återberättar och jag har noll intresse för det men låter henne tala till punkt. Få ur sig det hon vill ha ut.
Men ett tag när vi mer eller mindre bodde ihop så lyssnade vi till svenska mordhistorier när vi skulle sova. Där föddes ett intresse hos mig. Det kan jag tycka är så jäkla intressant.

Våldtäkter och mord på kvinnor. Ibland vill man blunda och låtsas som om man inte ser eller hör vad som händer runt om. Att var fjärde kvinna våldtas under sin livstid i Sverige. VAR FJÄRDE KVINNA! Ibland vill jag fylla mitt huvud med dessa historier, bli arg över den värld vi lever i. Äcklas så fruktansvärt mycket av att detta händer runt om, i den falska trygghetsbubblan vi lever i. För visst är den falsk. När vi som land hävdar oss vara bättre, ett jämnställt Sverige. Det är bullshit.

Att gå ut på krogen med sina tjejkompisar och förväntas vara okej med de sexuella trakasserier man utsätts för. Försvara vad man har för kläder på sig, hur mycket man druckit eller om man väljer att promenera hem själv. Det "egna ansvaret", dvs det ansvaret som egentligen ligger på den mannen som saknar impluskontroll, det är lättare att be tjejen som går hem själv på natten att ha sällskap, inte visa förmycket hud eller helt enkelt stanna inne. Då slipper man se sitt misslyckande, då slipper man ta tag i rättssystemet som är helt åt helvete.

Jag är uppväxt med bröder och aldrig någonsin känt mig rädd eller som ett offer för män i hela mitt liv. Alltid vetat att skulle någon skada mig så kommer huvuden rulla då männen i mitt liv helt enkelt inte är vid sina sinnes fulla bruk.
Och egentligen inte reflekterat över hur snedvriden bild jag har av omvärlden. Hur jag då anser att lösningen är att ställa mig bakom mina män, för där är det tryggt. Och det är inte handlingen i sig som är fel utan enbart straffet som väntar som gör att man lägger band på sina vidriga tankar.

Blä. Jag ville bara spy ur mig lite skit. Jag vill inte att Nova ska växa upp i ett samhälle där hon ska behöva kolla över axeln när hon går hem, behöva köpa pepparspray till henne att gömma i sin väska eller visa henne hur man försvarar sig ifall någon försöker bruka våld mot henne. Det får mig att vilja spy, seriöst.

Likes

Comments

We waste so much energy trying to cover up who we are when beneath every attitude is the want to be loved, and beneath every anger is a wound to be healed and beneath every sadness is the fear that there will not be enough time.

When we hesitate in being direct, we unknowingly slip something on, some added layer of protection that keeps us from feeling the world, and often that thin covering is the beginning of a loneliness which, if not put down, diminishes our chances of joy.

It’s like wearing gloves every time we touch something, and then, forgetting we chose to put them on, we complain that nothing feels quite real. Our challenge each day is not to get dressed to face the world but to unglove ourselves so that the doorknob feels cold and the car handle feels wet and the kiss goodbye feels like the lips of another being, soft and unrepeatable.

- Mark Nepo

Likes

Comments


Ain't nobody hurt you like I hurt you
But ain't nobody love you like I do
Promise that I will not take it personal, baby
If you're moving on with someone new


'Cause baby you look happier, you do
My friends told me one day I'll feel it too
And until then I'll smile to hide the truth
But I know I was happier with you


Ni vet när det är sommar. Solen håller på att gå ner nere vid stranden och man efter att ha varit i stallet kör ner till stranden. För det ligger ju precis där. Man kan inte låta bli. För när solen går ner i havet, och man bläddrar fram Ed sheeran på mobilen. Sitter där en stund och väntar in rätt låt. Låter orden som spelas påverka varenda känselstrå kroppen har. En rysning går igenom benen och armarna bedövas.
Även dom där orden av sorg. Den där vidriga känslan av ett krossat hjärta, tusen olyckliga dagar och det elände bara en människa kan dra en igenom. Han får mig ibland att längta lite efter det. Till och med.

Denna är min favorit nu. Denna kommer jag nynna många timmar på. När våren kommer. När fälten blir gröna och man är ute sent på kvällen för att andas soltimmar.

Likes

Comments

Kanske vilade jag inte tillräckligt när jag fick influensa sist? Eller vem försöker jag lura. Jag vilade väl knappt inte alls. Snurrade runt i någon febrig dimma med tunnelseende och konstant smärta och lekte duktig.
Det får man betala för nu när det kommer tillbaka med full jävla kraft och man denna gången mer eller mindre inte har något val. Pendlar mellan sängen och soffan och gnäller mer än vad som är vanligt för mig.
Ett varmt bad och en helkroppsmassage med tigerbalsam hade inte suttit helt fel.
Vaknade imorse av att jag hostat sönder mina revben. så hostade jag lite till... AJ!

Nä nu får det räcka. Tycker ändå att jag fått min beskärda del av detta helvete nu.

Ännu en helg med feberfrossa och trött ögon. Suger på riktigt livet ur en.

Likes

Comments

Kanske brist på sol eller bara slarv eller kanske bara att jag är inne i en kass period. Men välkomnar feber, halsont och dimmigt huvud IGEN. Suck. Efter den vidriga influensan tänkte jag väl att det var klart nu för ett tag.. men icke.
Nu är jag inte den som typ kryper ner i sängen och tar ledigt när jag är sjuk, men får försöka kasta in handduken lite tidigare än vanligt dessa dagar. Som nu när jag är hemma, stall och jobb är avklarat så kanske man ska ta en dusch, hoppa i myskläder och vila ögonen en stund?
När man lider av allvarliga prestationsissues och dessutom har lite jobbigheter att ta sig igenom kanske det är lättare sagt än gjort. Men tvångsvila kan ju faktiskt vara värt det om jag inte vill bli liggandes resten av veckan.

Bara tanken av att ta djupa andetag in i någon lätt sömn får mig att räkna upp listor i huvudet av saker jag faktiskt kan göra istället, typ som att boka tvättid, dammsuga lägenheten, organisera högen med skolfoton, dokument och papper jag hittade i källaren av vår gamla lägenhet eller varför inte dra på mig träningsbyxorna och dra en löprunda?
På den nivån motkämpar jag all form av vila eller prestationsfri tid.
Att jag blir svimfärdig när jag bara tar en snabb kissrunda med Lily eller att jag huttrar ena sekunden och febersvettas andra ska liksom ignoreras in i det absolut sista.

Offerkoftan är på, kanske märks? Nu blir det tvångsvila. Det är klappat och klart. Bestämt. Om jag så ska ångestskaka mig igenom det.

Likes

Comments