Ibland är det komiskt. Hur små små förändringar ändrar ens perspektiv, vardag och livets mening blir en helt annan. Här sitter jag. Stressar över en inlämning i slutet av veckan som jag inte ens börjat med och försöker ta mig igenom livet på högskolan utan att totalt falla platt. Det första jag gör utanför min trygghet. Utanför helvetets dörrar. För det går liksom hand i hand, min trygghet och det svarta hålet. Jag vill inte att det första jag gör ska vara en total fail, jag tror inte att det hade varit bra. Samtidigt är jag lite rädd för att göra mitt bästa, för om man gör det, om man verkligen försöker sitt bästa så blir fallet så jäkla högt och överlever man det?

När jag började detta året så var jag långt ifrån där jag är idag och det är så viktigt att påminna sig själv om det. Alla dom små steg uppåt, och så står man här.
Jag har spenderat många dagar med mina käkar så hårt spända att jag tappat känseln. Haft smärtor i bröstet av ångest och trott att anledningen till att min pappa inte grattat mig på min födelsedag har varit att jag inte förtjänar det. Blivit yr av lukten av fylla och velat slå sönder allt i min omgivningen såfort jag hört ljudet av ett vinglas som tas ut ur skåpet. Tänkt att om jag inte finns här 24/7 och alltid gör allt jag kan för alla runt omkring mig så är jag värdelös och mitt liv saknar mening.
Idag gör jag något för mig. För någon annan kanske det är så självklart. Du kanske alltid har huvudrollen i ditt eget liv, du kanske inte vet hur det känns att vara oälskad, få ditt hjärta krossat, bli kallad allt under solen av någon du älskar eller du kanske inte vet hur ensamt livet kan kännas, även när du är omgiven av andra människor.
Att ta ett steg i taget. Att sätta gränser, begära något tillbaka. Det är stort. Det är läskigt. Det är att riskera mycket. Det är också att vinna tillbaka sitt eget liv.

Jag är varken bitter eller tycker synd om mig själv. Skulle klippa till någon om dom talade illa om någon i min familj eller titta snett på de liv vi lever, man tycker att det är sjävklart. Att man håller käften, inte lägger sig i, inte tycker och tänker om sånt som inte är ens business. Det är inte självklart. Många gånger har jag stått där och förundrats över hur människor har mage att göra det. Mina 24 år har jag fått lära mig en mycket fantastisk sak när det gäller min familj. Lojalitet. Ingenting betyder så mycket som när människor, oavsett ditt brott, står bakom dig och alltid är villig att ta en strid. För så är det. Dom kan göra vad som helst, och då menar jag verkligen vad som helst, det skulle aldrig förändra någonting.
Säger inte att det är rätt. Men det är så det är.

Så när man sitter med en uppsats som ska skrivas, och det är det ”jobbigaste” i mitt liv just nu. Så känns det väldig komiskt. Aldrig trodde jag att något så simpelt skulle betyda något igen, för när det varit på liv och död så tror man inte att det kan återgå till någon form av enkelhet, att livet kan klassas som normal igen. Men det gör det. Och det är så jävla knäppt om ni frågar mig.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

2016 var inte snäll mot mig. Det kan jag säga utan att känna någon direkt skuld över hur otacksamt det låter. Jag kunde för första gången på flera år slappna av. Alltså på riktigt slappna av. Jag satt inte på balkongen på nätterna, livrädd för vad som skulle hända om jag somnade ifrån det som var här och nu. Min familj kunde samlas på födelsedagar utan att det slutade i tårar och skrik. Jag fick inte hjärtat i halsen varje gång min telefon ringde och jag hade aptit för första gången på länge. Den sommaren spenderade jag på stranden, i Grekland, skrattade och kände någon form av frihet för första gången på länge.
Min mamma hade det bra, mina bröder hade det bra, och det betydde allt. Kanske var det därför det kändes så vidrigt att gå runt med den ångestklump och vidriga moln som följde mig vart jag än gick.
Jag har läst någonstans att när man under en period haft det tufft, och sen kopplar av, får må lite bra ett tag, då slår allting. Det låter väldigt orättvist och inte logiskt om ni frågar mig men det stämmer, tyvärr. Det gjorde iallafall det för mig.
Jag tror alla bär sin egen skit, och alla möter motgångar. "Familjeproblem" låter så lättsamt i mina öron. Det var aldrig lättsamt. Det var alltid kaos. Alltid förjävla jobbigt. Det tog aldrig slut.
Jag är ganska bra i motgångar. En av de fina egenskaper jag ärvt av min pappa. Jag kan stå rätt stadigt när taket faller och spelar den rollen ganska bra utåt. Nog gör det ont. Nog vill man lägga sig platt, men jag kan maskera det, spela iskall, låtsas som ingenting. Lärt mig vara den jag behöver vara för att inte gå sönder totalt.
Men när jag inte längre behövde det. När allt bara var bra.. jag fixade inte det särskilt bra om jag ska vara ärlig.

Så den 3 oktober 2016 startade jag en blogg och skrev ett ganska öppet " nu går det åt helvete " inlägg och publicerade det. Läskigt? Ja. Men att skriva ner hur jag faktiskt mådde, det kanske hjälpte lite. Åren som varit har verkligen skadat mig, jag insåg det tillslut, jag tycker verkligen inte synd om mig själv för ingen har velat mig illa, men ibland blir det förmycket. Även för någon som kan ta det.
Jag har fått kämpa rätt så jävla ordentligt för att få någon form av livskvalité. Helt ärligt.. jag trodde aldrig att jag skulle må bra, när man "slåss" mot sig själv, sitt eget huvud och egna demoner så känns det som om man aldrig kan vinna. Så kändes det iallafall för mig, lääänge. Att vara i beroendeställning till sin omgivning, alltid vara nära gråt ( när man egentligen aldrig ens gråter ) och att konstant känna sig som en börda. Det är fruktansvärt.
När taket faller nästa gång, och jag vet att det gör det. Så kommer det att göra ont, och då kommer jag låta det göra ont. Ingen vinner när jag låtsas som att det inte gör det. Och jag kommer inte att gå sönder bara för att jag erkänner att något påverkar mig.

Ett år går fort. Om jag idag efter all den skiten kan ärligt säga att jag aldrig mått såhär bra. Då känns liksom ingenting läskigt längre.. jag vet att "må bra" betyder inte att vara lycklig 24/7, det betyder inte att allt är perfekt eller ens i närheten, det betyder inte att jag inte oroar mig för vad som ska hända eller att saker inte kan bli bättre. Det betyder att jag är hel. Jag är här och nu. Jag är inte fast i mitt eget huvud. Jag mår bra. Och jag tackar Gud för det varje dag.

Ja.. jag känner mig som Fiona i shameless när hon börjar jobba på the cup company.. det är helr klart komiskt att varje dag gå till högskolan och vara "normal", men oj as jag jag trivs. 

Likes

Comments

👑 Första tentan avklarad. Fyllt 24 år. Tar helg en torsdag. Klippt av håret. 👑


Fet klapp på min axel.

Likes

Comments

Livets bergochdalbana. Morgonstund med fjärilar i magen. Ett stolt leende och utmattad hjärna. Checkar ut ifrån denna veckan, bra nöjd med mig själv.

Likes

Comments

Måste bara få skriva lite. Känner inget behov att egentligen dela med mig av vad som händer i mitt huvud eller min vardag men detta måste ändå på något sätt finnas i skrift för annars kanske det inte hänt, eller nåt sånt.

Så.
Jag har gjort min tredje måndag på högskolan. Ni förstår nog inte vilken ångest jag hade inför den första. Jag har det senaste året gett allt jag har, kämpat som ett djur för att verkligen nå någon form av normal existens. Kanske kommer jag aldrig nå dit, det är okej. Alla "tänk om" tankar som snurrade gjorde det lite svårt att andas, men någonstans kände jag att det får fan bära eller brista. Jag måste. Jag bara måste göra något för mig själv.
Ska försöka förklara vad som egentligen kändes jobbigt utan att blotta för mycket av mig själv. Jag hatar förändring. Jag tycker det är lite obehagligt när människor tittar på mig. Jag har förut fått panikattacker när jag varit helt själv i offentliga sammanhang. Detta snurrade såklart hela helgen före skolstart i mitt huvud. Det gick verkligen inte att stänga av.
Mamma fick köra mig till Varberg den morgonen och jag sa nog inte många ord till någon den där första dagen.
Men detta kan varit det bästa beslut jag någonsin tagit. Min energi idag är helt utbytt. Jag trivs och jag trodde aldrig jag skulle nå dit, att jag skulle få lov att känna så.. Livet har liksom vänts upp och ner och jag gör idag sånt jag tidigare aldrig egentligen vågade. Kanske kan jag, i detta nya. Bli lite mer mänsklig, våga vara sårbar, våga släppa på mina murar och låta livet hända, jag hoppas det.

Jag är inte den som tar ut något i förskott. Jag vet vem jag är. Jag vet vilka vidriga demoner jag ibland tvingas brottas med, men just nu känns det bara så fint. Att fylla 24 nästa vecka känns inte alls sådär jobbigt och ångestfyllt som jag trodde att det skulle göra. Det vill jag ha med i denna lilla story. I denna lilla värld som jag väldigt öppet skrivit detaljer om hur jobbigt mitt liv varit vissa dagar.
Om man jobbar hårt, kämpar, tar ett steg i taget så kan man nå nya platser man aldrig tidigare visste fanns.

Likes

Comments

Tänker inte skriva ner något jag sen får ångra.
Så istället säger jag bara hej. Önskar er en trevlig Valborg. Själv sitter jag i soffan, Nova sover i sovrummet och jag väntar på att köra Matilda hem ifrån krogen.
Vaknade utan röst imorse, bara sådär. Varma drycker, viskningar. Det blir min Valborg. Och Nova pussar.

Jag har suttit i soffan hela helgen framför en serie. 13 reasons why.
Jag har fått titta bort, gråtit, pausat. Jag har blivit så vidrigt berörd. Jag trodde aldrig det när jag såg de första avsnitten. Jesus.

Likes

Comments

Söndag bestod av.. faktiskt lite ångest. Helt ärligt. Vilket är okej, det gör liksom egentligen ingenting. For runt som en dåre i vanlig ordning och ångesten liksom sköljdes bort.

Måndag bestod av sjukhus häng. Både jag och Matilda har varit lite krassliga, men Matilda har varit ordentligt sjuk i några dagar. Tvingar därför iväg henne till doktorn. Visste ni att det är näst intill omöjligt att få tid hos en läkare?
Mamma tog en titt i Matildas hals och konstaterade ganska snabbt att hon behövde antibiotika. Så efter några timmar i Halmstad för att sen bli skickade tillbaka till Falkenberg och en vidrigt otrevlig sjuksyrra så fick hon det. Det tog typ hela dagen. Och jag har ett humm om vad jag får gå igenom om några dagar om detta bryter ut på samma sätt. Inga nålstick iallafall, det lugnade mina nerver en aning.

Imorgon väntas jobb ifrån morgon till kväll. Jag ser lustigt nog fram emot det. Varit ledig i några dagar nu.

Likes

Comments

Okej.. såhär är det.
Mina föräldrar har en vana av att köpa djur som jag sedan tar över. Det faller sig ganska naturligt. Dom är impulsiva bägge två och mitt djurhjärta kan inte släppa taget. Alla som kommer hit får alltid stanna.

När mamma köpte Lily tänkte jag faktiskt att denna gången säger jag nej. För nu är hon vuxen ( haha ). Hennes hund, hennes ansvar. Typ.
Sen passade jag en helg. Sen två. Sen några veckor. Nu bor vi ihop. Jag släpper inte Lily. Punkt.
Detta lilla liv är så välkommet. Min djurfamilj växer ofrivilligt men så får det vara.
Hennes lilla blick, hennes sätt att krypa upp och sova ansikte mot ansikte.

Olydig. Ouppfostrad. Matkräsen och kaxig. My girl.

Likes

Comments

Solen skiner och jag slutade tidigt. Då måste man nästan ut i spåret. Med min lilla babba dom typ drar mig runt slingan, tur att hon är så liten. Hade en stor hund varit såhär ouppfostrad hade jag inte klarat av att hålla i kopplet, haha.

Hästen ska få sin del av dagen, jag ska jobba lite till. Men med ny härlig energi. Naturen, solen och endorfiner. Sånt gillar jag.

Likes

Comments