Promenader i kylan. Hon läker mig. Jag känner mig stark på ett sätt jag inte gjort på länge. Jag har kontroll. Tack för din hjälp vännen. Tack för att du värmer mitt kalla hjärta och lugnar min väldigt oroliga själ.

Likes

Comments

Länge ville jag inte känna något. Väldigt läng. Flera år. Jag gjorde det bra. Spelade spelet helt fantastiskt. Drog mitt strå till stacken. Gjorde vad som såg bra ut att göra. Typ gå ut och dansa, sprang en runda, alltid ett leende. Det har jag alltid, ett leende. Hade inget som helst intresse av att träffa nya människor, bjöd inte in till något, ville inte ha fler att ansvara för. Gjorde inga planer, för då skulle jag se fram emot något, vara glad. Och då öppnas dörren till känslor. Den fick vara stängd. Jag bara va. Jag var nöjd i det, trodde att livet var enkelt om jag inte kände något, för känslor var en belastning och alla runt omkring mig bar på sorg, smärta och ilska, så jag var ju nöjd som slapp. Vann typ.

Jag visste där att om jag tillät mig själv vara glad i fem minuter så hade jag en halvtimma av smärta framför mig. Det hade livet lärt mig. Att med gott kommer dubbeldos av ont. Alltid. Det slog liksom aldrig fel.
Idag vet jag bättre. Idag vet jag att livet inte vill mig något ont och att den där sorgen som följer mig som en röd tråd genom livet egentligen inte alls är farlig. För att känna det fantastiskt fina så måste man våga känna det som gör ont också. Tyvärr. Och jag tror kanske att den som kan andas sig igenom skit och se solen igenom dimman är väl ändå den som vinner i slutändan?
Jag vet inte. Kanske. Kanske inte. Vi får inga guldstjärnor på gravstenen som säger att du gjorde rätt eller du gjorde fel.

Vilket fall så skulle jag aldrig vilja gå tillbaka.
Jag kanske blir sårad av någon kille, eller delar med mig av min smärta till fel person. Jag kanske snubblar till rejält och fuckar upp livet lite. Men jag är så jäkla glad. Jag för att våga vara jag, känslosamma och överbeskyddande jag. För jag ler alltid, och i en värld full av skit är inte det helt fel. Ingen mask, inga spel. Bara leende dag in och dag ut. Trots ångest, kaos och ständiga konflikter.

Mina djur har alltid varit mitt kryphål. Där tårar kommer bara av att titta på dom.
Även om denna världen kan göra mig kall. Och har gjort mig kall tidigare. Vill jag alltid ha som mål att bli varmare, snällare, mer kärleksfull och mer omtänksam. Uppskatta mer, visa mer tacksamhet, göra mer gott för andra och vara snäll mot mig själv alla dagar i veckan, året om.

Likes

Comments

Vaknade till "anie nappen"
Nova har delat kudde med mig, dragit i mig om jag rullat iväg och haft ett stadigt grepp om mitt hår. Älskling. Såhär har vi sovit många nätter. Och jag har vaknat till och från för att kolla hennes andetag många många gånger. Känns inte längesedan hon var mini och jag var uppe på nätterna för att göra ersättning, tröstat, stirrat på henne i mörkret och varit livrädd. Haha.

Även hunnit med en sväng med Nina nu på morgonen. Fröken var pigg, studsade fram och frustade i varje steg. Härlig morgon.

Likes

Comments

Stallet och träning klart. Välkommen fredag.

Likes

Comments

Här sitter vi. Haft min familj här i veckan. Vi behöver varandra. På riktigt behöver varandra. Kan inte andas utan varandra - behöver varandra. Exakt så. Kanske har alla det så. Kanske har ingen det så? Kanske har den som läser detta det inte så. Inte människor som dom behöver. Rent känslomässigt är beroende av. Deras syre. Deras livlina. Anses det vara svagt? Var man för sig. Så är det inte. Inte för oss. Aldrig. Vi liksom enade, alltid ihop.
Älskar dom. Min familj. Min mamma. Mina bröder. Barnen. Matilda. Joanna. Livets människor. Världens bästa jävla familj.

Likes

Comments


Jag klickar hem kläder och Lily pussar på Sam. Drömliv. Seriöst. Hade jag kunnat ta hem alla hundar som inte har hem så hade jag gjort det. Varit så nära så många gånger, velat ta hem, älska, ge hela mitt liv. En dag kanske. Ja en dag blir det en till fyrbent här hemma.
Men just nu njuter jag av dessa två mina mini. Ikväll kommer Nova. Livet. Drömlivet.

Likes

Comments

Jag har öppnat upp om mina härliga matvanor jag haft tidigare/har fortfarande. Ätstörningar, tvångstankar, ångestdämpande. Kalla det vad tusan som helst. Har ingen som helst betydelse, men jag sätter gärna inga stämplar på beteende.

Det intresserar mig väldigt mycket hur människor fungerar, hur jag och andra hanterar livet, vad vi går igenom och varför vi reagerar som vi gör. Jag intresserar mig också mycket av andras historier. Något man måste lära sig om man kämpar sig ur självskadebeteende är vad som triggar, och kanske hålla sig borta ifrån sånt. Och det är väldigt typiskt att man triggas av varandra när man svälter sig själv. Det är ego-tankar, det är det onda som försöker kontrollera hjärnan. Det är egentligen inte farligt alls, sålänge man inte gör handlingar av dom tankarna. Och det är ju dit man vill nå, att acceptera vad man tänker, andas sig igenom det och låta dom tankarna passera. Då vinner man. Då äger man situationen och sitt liv. Där är jag 99% av tiden just nu. Ganska nöjd.

Jag har aldrig haft tränigsmani. Jag har aldrig försökt se ut som en supermodell. Jag har aldrig varit hälsosam i mina val när det gäller mat. Men jag har genom självsvält haft full kontroll över min kropp, mitt huvud och mitt liv. Det är livsfarligt. Helt idiotiskt. Och helt mitt eget ansvar.

Varför hände det? Varför händer det? Varför drabbas jag av ångest och väljer att skada mig själv?
Jag tror att man ogillar sig själv jääävligt mycket när man låter onda tankar dominera. Jag tror att man är ett svagt läge i sitt liv. Jag tror att man inte bearbetat trauman, stora som små. Jag tror att all form av självskadebeteende är exakt samma sak, vägen upp är lika brant och kärlek till livet och sitt eget skinn är det enda som räddar en.

Jag kan inte ställa mig på en våg. Det är en triggar jag aldrig lyckats bli av med. Som jag kan andas mig igenom men som tar flera dagar att bearbeta. Det är pinsamt och skört. Men vafan. Är vi inte alla lite fucked up i huvudet på vårt egna sätt?

Det handlar inte om att normalisera det. Men att kanske säga vad man inte får säga och så kanske det inte äter upp ens tankar när man ska gå och lägga sig. För vem fan bryr sig om vad någon tycker?

Likes

Comments

Tänk att mamma impulsköpte honom för över 3 år sedan. Att joshua ville döpa honom till Samir. Att han blir så arg på Matilda ibland att hon måste låsa in sig i sovrummet ett tag. Att när mamma kommer hem så sitter han och stirrar på henne tills hon pussar honom. Att han är besatt av Nova, har varit sedan hon föddes. Att han älskar när jag har förfest. Att jag hotat med att knivhugga x antal människor ifall dom skulle råka släppa ut honom genom dörren.

Samson.

Likes

Comments


Sådär enkelt. Andas i takt med vågorna. Andas frisk, kall luft. Jag funkar så. Jag behöver det. Perioder av total enkelhet. Inget flum eller rus. Inget destruktivt eller impulsivt. Bara andetag, tysthet. Hästlukt, sova bredvid katten näsa mot näsa. En bra bok. Januari. Du kommer bli enkel. För det behöver jag.

Likes

Comments

Jag är exakt lika glammig som alltid. Underställsbyxorna på, och fått hänga resterande på tork i badrummet.
Gled hela vägen ner till stallet imorse, vägarna var minsann inte skottade och trots att jag låg i 30 tappade jag räkningen på hur många gånger jag fick sladd. Aja. Dit och tillbaka kom jag.

Bara hemma för en kaffepaus, sen ska jag ut på vägarna igen.

Likes

Comments