Ibland får jag bara feeling. Vill ge mitt liv en bamsekram och en blöt puss.
Jag förstår inte varför jag, jag som kämpar som ett djur, jag som offrat, jag som gått på knäna ska vända på skiten och spotta på MIG SJÄLV när jag ligger ner? Varför ska jag vara elak mot mig? Det är så orättvist ibland. Men dagar som idag kan jag inte förstå varför jag någonsin skulle göra så. Varför jag någonsin skulle lägga skam på mina tankar, känslor eller hur jag reagerar på livet.
Det ligger ju där. Livet kastar ibland skit på vissa ( jag tror alla får sin del av helvetet ) och man reagerar. Allting har ett pris.
Nog om skit. Jag hade ju feeling.
Fick klättra upp i gödselstacken idag och skyffla. Hästbajs i skorna. Naturligtvis stank jag gött när jag satte mig i bilen.
Det är mitt liv. En av de bästa delarna av mitt liv dessutom.

Söndag. Vissa dagar är allt bara regnbågsfärgat. Idag är de är blå himmel i mitt huvud och jag njuter av det. Jag förtjänar det dessutom.

Likes

Comments

Jag älskar känslan av att inte söka någon. Inte behöva någon. Att vara jag och tycka att det är jävligt okej. Att inte undra hur någon tolkar sen jag är, vad jag har att säga eller gör.
Att inte vänta in ett sms ifrån någon, att en festkväll är som bäst när man glömmer telefonen i jackfickan och inte har någon lust att ens kolla på den.

Jag hade en fin kväll i Asige igår.

Likes

Comments

I had a dream
We were sipping whisky neat
Highest floor, the bowery
And I was high enough
'Somewhere along the lines
We stopped seeing eye to eye
You were staying out all night
And I had enough

Who's waking up to drive you home when you're drunk and all alone?

Går på repeat hemma. Så tomt utan LilBabs hemma.. efter fyra veckor med små tassar i lägenheten så blir man nästan lite blödig av att spendera helgen isär. Haha.
Det är städat. Det är diskat. Det är renbäddat. Och man kommer på att man inte måste ta några kvällsrundor i pyjamasbyxor bland festfolk. Det har väl varit mindre skojsigt. Att pallra ut direkt ifrån sängen med en valp kvar över tre på natten. Folk som hänger utanför pizzerian och letar ett sista minuten ragg och jag försöker så osynligt som möjligt ta mig förbi folkmassa och dömande blickar. Nej jag gick inte ut på krogen. Nej jag bär inte pyjamasbyxor till vardags. Ja jag har precis vaknat. Varför skulle jag vara sminkad?

Fredag. Du är bästa dagen.

Likes

Comments

För några år sedan beklagade jag mig ganska duktigt till en av mina killkompisar om att jag minsann aldrig blivit uppvaktad på alla hjärtans dag. Nog är detta kanske inte helt sant. En gång på gymnasiet kom en kille in med blommor och handskrivet brev på en av mina lektioner och bjöd ut mig på en dejt..
sen har jag haft relationer in the passed som infunnit sig på denna dagen. Men alla som känner mig vet hur obekväm jag blir romantiska situationer och ser jag ett fönster där jag kan starta ett gräl eller putta bort någon för stunden så tar jag det mer än gärna som flykt.
Vilket fall som helst så är denna bästis alltid snabb med att varje alla hjärtans dag uppvakta mig på sitt sätt. Han skickar girlpower quotes om hur det är bättre att vara själv och hur män är överskattade. Med andra ord är han min favvoperson i världen den 14 februari. Mest för att han tänker på mig. Och känner mig väl nog för att veta att jag minsann är ensam, även om vi inte hörts på några månader.

Årets alla hjärtans dag spenderade jag med min mamma. Vi köpte pizza och la oss 20.00. Behöver jag ens nämna att det typ var den bästa dagen på länge?

Kärlekens dag är dagen då man visar alla man älskar att man älskar dom lite extra. Vissa kanske anser att man bör visa detta varje dag. Sant. Men vi är alla människor också. Alla dagar är inte perfekta dagar. Alla dagar orkar man inte, hinner man inte eller vill man inte visa all kärlek man känner inom sig. Älskar att det finns en dag för kärlek. Det är ju trots allt det bästa i livet.

Likes

Comments

Tidigt i höstas kände jag mig ganska desperat. Jag hade hamnat i en extremt ond cirkel där jag varje dag kämpade med grov ångest och panikattacker.
I ett tappert försök i att bli av med skiten så valde jag att skriva ner det här. Låta det som gick runt i huvudet på mig bli ord som främlingar kunde läsa. Varför? Det värsta med denna typ av skit är skam. Ingen vill må dåligt, ingen vill visa sig svag och tar man då bort den delen ifrån problemet så kanske det blir lättare att hantera. Det var min tanke iallafall.
Jag vet inte om det blev till någon större hjälp men jag har iallafall på det sättet tvingat mig själv i att ta tag i det, vara ärlig mot mig själv.

Varje dag. Varenda del i dagen blir en kamp. Och det börjar ifrån det att man öppnar ögonen på morgonen till det att man lyckats somna.
Jag gick inte igenom något jobbigt, jag var inte överdrivet stressad eller plågades av något inombords. Det bara kom. Som ett slag i ansiktet. Som om något bubblade inom mig och ville komma ut.

Jag hade svårt att förklara för min omgivning att jag inte klarade vissa saker. Saker som är en självklarhet för dom. Sånt som jag gärna gör men som mitt huvud inte tillät mig att klara av. Det är okej att ge sig själv utrymme, en paus och andrum. Det är okej att inte klara av allt. Men det tog jävligt lång tid för mig att acceptera det. Och när man inte vågar säga det rakt ut så kan man inte förvänta sig att människorna man älskar ska förstå vad det är som sätter stopp.

Jag har aldrig skyllt detta på någon eller några omständigheter. Såklart jag förstår att det är en del i priset som ska betalas i vad jag levt för typ av liv. Att man inte kan stänga av totalt i flera år och sen leva lycklig i alla sina dagar. Eller gå igenom helvetet med sin familj och inte ha några skrapsår på knäna efteråt.
Det kommer alltid förr eller senare. Jag fattar det nu. Att bryta ihop i nuet kan rädda dig i framtiden. Man kan inte lägga allt på hög inom sig utan att bearbeta det.

Är jag lagad?
Jag är inte ångest. Har aldrig varit. Det är ett mörkt moln som ibland kommer in i mitt liv. Det är inte farligt för fem öre men känns som om döden knackar på dörren.
Jag har i princip ingen ångest alls idag. Nog är jag tacksam för det men också extremt stolt över vad jag lyckats ta mig igenom. Det enkla är ju att inte försöka ur det. Att stanna kvar. Krävs ingen större ansträngning och ingen risk att misslyckas. Så jag får absolut klappa mig själv på axeln för att jag varje dag gör sånt som jag vet kan trigga mig. Sånt som kan få mitt hjärta att slå snabbare, få mig tappa balansen och vilja fly. Men jag gör det. Mer kan jag inte kräva av mig själv.

Ibland går jag igenom min mobil och hittar bilder ifrån när min ångest var som värst. Ingen annan vet. Men jag vet. Jag vet exakt hur hårt mitt hjärta klappade när en viss bild var tagen. Jag vet att jag var tvungen att hålla i min arm när jag sminkade mig en morgon för att den skakade så mycket. Jag vet att jag fick en panikattack påvägen till stallet en dag och sen smilade på bild bredvid hästen som om inget hade hänt. Aldrig har jag känt mig så ensam. Aldrig har jag känt mig så missanpassad.
Att älska mig själv och mitt liv har aldrig känts enklare. Allt är ju fantastiskt. Och jag vill aldrig någonsin igen känna mig på det viset.

Detta året vill jag bara vara lycklig. Och jag tror att när man lägger ut vad som känns mest pinsamt för världen att dömma. Så finns det liksom inget som kan skada en.
Bara en teori. Men värt att testa.

Likes

Comments

Sitter just nu i Matildas kök. Hon lagar mat och jag tar djupa andetag.

Spenderat större delen av dagen i Joannas soffa. Ville inte åka hem. Har även jobbat och varit i stallet såklart. Men mest bara suttit och andats. Trots det lyckats glömma bankkortet i en parkeringsautomat, fått stressrelaterade utslag över hela handen och fått kämpa med att få i Lily vätska. Ett tag var jag påväg att ringa veterinären för dropp igen men nu har hon piggnat till igen och lyckats få i henne både mat och vatten. Lilla älskling. Du skrämmer livet ur mig.

Så nu är jag trött. Väldigt trött. Trött på exakt allting.

Likes

Comments

Ibland får man be om hjälp. Jag funkar oftast inte så. Ger hellre upp typ. Tror inte det är stolthet, kanske mer att jag inte vill vara en belastning. Idag bad jag om hjälp. Och min mormor och hennes sambo spenderade några timmar här och hjälpte mig.
Allt är upptvättat, golven och mattan ångade och Lily är badad. Jag ber till högre makter att detta virus är borta nu.
Hennes nya medicin gav mig en helnatts sömn. Jag är naturligtvis fortfarande helt slut efter dessa veckor men oj. Det var det bästa jag varit med om typ.

Att min feber börjar avta och att jag ska iväg och jobba imorgon ger mig lite energi. Mest psykisk energi då jag rent fysiskt fortfarande är helt mörbultad. Men det är alltid något.

Trots skit i motvind och konstant kaos runtomkring och att jag större delen av dygnet är lipfärdig i ren frustration så är jag väldigt väldigt tacksam. Tacksam för att det är yttre motstånd. Tacksam för att alla runt omkring liksom bara finns där. Tacksam för att jag får spendera dagarna med mina djur som är helt fantastiska och fyllda till toppen med kärlek.

Får man önska hade jag helst velat krypa ner i ett bad, inte behöva passa någon tid imorgon, inte behöva oroa mig för ta bilen till verkstan eller hur jag ska lyckas sminka över mina rödsprängda ögon imorgon.

Men jag är nöjd med det jag har. Det är mitt. Och idag har jag gjort mitt absolut bästa. Det är alltid något.

Likes

Comments

Jag bryter ihop lite. Sen i onsdags har jag legat inne med den vidrigaste influensan jag någonsin varit med om. När huvudet är så dimmigt att man inte ens kan ta sig ut med hunden.. jävla skit.
Min morgon började med ett samtal till veterinären efter att jag släppt ut hästarna och jag tillät mig själv en fem minuters lipstund. Det var bara att åka in. Jag hatar det. Det gör så ont i mitt hjärta att behöva sitta där och säga att djuret man ansvar för inte mår bra. Det blev dropp och det blev med medicin.
Efter att ha lugnat nerverna hos Andy och Joanna så kraschar bilen påvägen ner till stallet. Och mobilen dör.
Fem minuters lipstund där med. Kom till stallet, med hjärtat i halsgropen och tårar i ögonen. Försöker få igång mobilen och lipar lite till. Och efter många svordomar så lyckads jag få iväg ett sms till Andy som var där på 10 minuter.
Bilen fick vara kvar i stallet.
Hem för att ge Lily medicin. Och min kropp klarar knappt av att bära mig då febern naturligtvis är tillbaka efter att jag flängt runt. Blir att bryta ihop i soffan en stund.
Denna dagen har totalt kört slut på mitt huvud, min själ och min kropp.

Kanske hade jag hanterat det lite bättre om jag inte i två veckors tid varit uppe på nätterna med en sjuk hund varannan timma. Eller inte haft hög feber och ont i varenda kroppsdel. Eller kunnat lassa över något på någon annan. Nu gnäller jag. Det får man göra ibland.

Likes

Comments

Älskar mitt lilla dagis barn över allt annat. Men när hon kommer med sina små vidriga baciller så växer det en viss ilska inom mig när jag alltid blir sjuk men hennes pappa kommer undan varenda jävla gång. Influensa är ju kul. Jättekul. Jag tar inte det här med att vara sjuk sådär jättebra. Jag gnäller. Hela tiden. Tvingas jag då också vara själv så blir det ännu värre eftersom att jag inte har någon att gnälla till.

Ögon, öron, näsa, hals, varenda muskel, huvudet och exakt allt annat gör så förbaskat ont. Blicken är dimmig och det svartnar för ögonen lite då och då.
Idag har jag äntligen varit ledig och fått lov att vila iite. Då växer behovet av att gnälla lite offentligt istället.

Vätskeersättning, Ipren, te och djurkärlek.
Imorse fick Lily springa på stranden en sväng. Jag har varken energi eller ork till någon längre promenad så då får man slarva lite.

Likes

Comments

Helgen har gått så långsamt fram att det är läskigt. Nog har jag haft fullt upp och vakna nätter med en sjuk liten vovve som ska ut varannan timma med på något konstigt sätt har det inte räckt till. Även försökt fly hemmet. Suttit i mina bröders soffor. Pussat på barnen som jag älskar så djupt. Försökt vara närvarande, upptagen och på språng. Det hjälper inte. Jag vet det. Tiden går långsamt när man känner sig konstig inombords.
Inte för att jag på något sätt är ledsen eller nedstämd. Konstig. Tycker att det ordet beskriver känslan bäst.

Jag har spenderat mycket tid på stranden denna helgen. Varje dag. Promenerat. Busat med Lily. Tittat på havet. Ingen musik i öronen eller sällskap att prata med. Bara jag och havet. Jag gillar det. Även om det där konstiga inombords bubblar. Är det bara jag som stannar upp ibland och ifrågasätter allting jag gör? Gör jag ens rätt nu? Är det såhär det ska vara?

Jag kan sitta själv i soffan, titta på ett program jag gillar, dricka kaffe, ha djuren sovandes på varsitt ben och helt plötsligt ifrågasätta vad jag gör, varför, borde jag göra något annat? Har jag glömt något? Förväntas jag vara någon annanstans?
Jag är nog lite orolig at the moment. Varför vet jag inte. Jag får liksom bara ingen ro. Även om jag vet att sålänge man jagar det så finner man det aldrig. Jag har varit här förr. Det är inget fel med att känna konstiga bubblor inombords och ha tankar som kanske ingen annan pratar om.


Ups. Ingen som helst söndagsångest. Jag älskar att få dela vardagen med hund och jag mår redan dåligt över när mamma kommer hem och vill ha tillbaka Lily. Allting har varit lite kaos sen flytten men äntligen hittat alla mina räknar och kan bocka av det ifrån listan. Att se bandet mellan Nova och Aiden växa och bli starkare ju äldre dom blir är fantastiskt, vilken enorm glädje dom har av varann och kommer ha livet ut. Detta känns numera som mitt hem och inte som ett stopp på vägen.
Januari har varit händelserikt. Hittills är jag rätt så stolt över mig själv, över min självbehärskning och över att jag trots konstigheter inte flippat ur eller försvunnit i något mörker, inte ens haft lusten till det.

Likes

Comments