Kanske vill jag inte skriva något här för att det känns som om jag isåfall mår dåligt eller nåt. Blev ju så. Jag är inte den som pratar om problem eller känslor, aldrig att jag skulle säga vad som är fel eller hur det känns inom mig, är inte sånn. Sväljer det, låtsas som ingenting.
Sen fick jag för mig att starta en blogg och bara helt ärligt skriva ut allting som gjorde ont. Hur jag varje dag vaknade och somnade med ångest, publicerade det på Facebook och såg hur hundratals människor läst allt jag skrivit. Tänkte när jag gick genom stan eller hängde på krogen att där fanns människor som såg mig, och som visste att jag var en ynklig liten skit som gnällde offentligt om hur jobbigt livet var.
Men det var ju det som var problemet. Man skäms. Såklart. För jag klarade inte av det. Jag klarade inte av att leva ett normalt jävla liv för det gick inte. Allting kom ikapp och jag föll pladask på den falska fasad som jag skapat.

Jag går ibland tillbaka i arkivet och läser vad jag skrivit. Skäms. Såklart. Men så jävla glad att jag skrev ner det. För jag kan inte minnas exakt hur det känns, men jag kan läsa om det, och jag vill aldrig glömma. Aldrig någonsin. Hur jävla stark jag varit.

Att sitta omgiven av mina älskade vänner och inte vara någon annanstans i sinnet. Att inte vilja supa till det en vardag för att livet suger och är jag full så kanske det inte är så jobbigt. Och jag stod emot det. Att gå upp ur sängen trots att benen skakade och hjärtat slog i hundrafuckingtjugo, för bättre att göra det så ingen fattar att det är jobbigt än att behöva erkänna att jag har det lite svårt just nu.

Anyway. Det kommer aldrig sluta vara jobbigt, eller sluta kännas tungt eller totalt omöjligt vissa dagar. Men jag kan aldrig se mig själv där jag var. Och jag kan aldrig se mig själv sväva i det blå med en problemfri vardag utan ett enda moln. För visst är det fantastiskt att rida på vågorna. Att bli hög på topparna och ta i ut i tårna när det dalar.
Ingen vet vad dom gör ändå, så tänker att det kanske inte finns några rätt eller fel. Men just nu känns det ganska så rätt. Mina vänner har känt mig i tillräckligt många år och hänger kvar ändå. Min familj står stadigt. Jag vet vad jag gillar, jag vet vad som får mitt hjärta att slå dubbelslag och kärleken kanske dyker upp en dag, och då kanske jag välkomnar det.
Just nu känns det iallafall helt fantastiskt, utan att egentligen vara särskilt speciellt. Och det är väl det finaste. När det lilla man har är det bästa man kan tänka sig och det finns plats för mer. 💕

Jag tror på att man inte får mer än vad man klarar av. Och jag tror inte det finns någon som helst rättvisa i världen, att det inte ska finnas det. Och att man aldrig behöver be om ursäkt för något man gör eller tycker. Att alltid bara umgås med människor man tycker om och radera det som är dåligt. Ha lite tråkigt ibland, gråta när det känns jobbigt och skratta varje dag. Så kanske det löser sig.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Haaaaaa!
Så känner jag. Inner peace. Låt mig va. Bygga murar där ingen negativ energi kommer in. Bara andas in familj och djur. Ljudet av vågor, träd som blåser. Lite sådär flummigt, hippie-aktit, eller nåt.
Vet inte. Går in i något konstigt mood. Där ingenting får störa. Ingen alkohol. Tidiga kvällar. Promenader genom stan mitt i natten. Antingen är något fel eller så är något jävligt rätt.

Följer med i detta, har varit sånn förr. Det går över. Blir galet igen. Men kroppen och huvudet behöver väl vila. Så fuck off. Kommer meditera tills strandhäng är vardag.

Likes

Comments

Min lilla häst har fått stå inne på boxvila hela veckan, och ute i en sjukhage på dagarna. Mattehjärtat har verkligen lipat sönder dessa dagar, men det är absolut ingen fara med henne. Ett litet sår på fossingen, hehe.
Men alla vändor fram och tillbaka har kört sönder mitt huvud och igår tänkte jag vara lite duktig och rensa ut i stallet bland all min skit. Jag är en samlare. Min bil är kaos, och stallet ska vi inte ens tala om. Att köra bort och slänga plast ifrån spånbalarna tar liksom bara några minuter, ändå har jag samlat på mig i flera månader.
Så med bilen full med skit så kommer jag fram till återvinningen med punktering på bilen.
Ha.
Där satt jag och Lily ganska strandade i skrea. Vad gör man liksom?

Nya tag. Jobbdagen är klar och nu ska jag ner och stolpa sommarhagen. Aldrig någonsin igen ska jag klaga på att jag ser sliten ut. För idag. Idag är jag sliten. Haha. Och ikväll kommer jag vara sliten + smuts i hela ansiktet + ömma armar + gnällig.
Love life. ( jag gör faktiskt det, älskar livet på landet )

Hon är så less på livet idag. Hon fullkomligt hatar att ens lyfta på bakbenen, så ni kan ju gissa hennes reaktion när såret ska tvättas. Lilla, älskade vildunge. Du är knäpp.

Likes

Comments

Att möta denna vår, denna sommar, detta år med en lätt själ. Att tagit mig ur en mörk plats. Att inte må dåligt. Att bygga min trygga grund. Att skratta ifrån magen. Att veta att livets skit bara är på besök och kan aldrig någonsin bosätta sig i MIG.

Så klapp på min axel. Lyckan är välförtjänt.

Likes

Comments

🌎💚💛💐🌻🌲☀️🐶

Att pussa Nova hejdå efter helgen är tungt för hjärtat. Bara några jobbdagar kvar sen sitter hon i min soffa och bestämmer över fjärrkontrollen igen.

Likes

Comments

Tänker inte skriva ner något jag sen får ångra.
Så istället säger jag bara hej. Önskar er en trevlig Valborg. Själv sitter jag i soffan, Nova sover i sovrummet och jag väntar på att köra Matilda hem ifrån krogen.
Vaknade utan röst imorse, bara sådär. Varma drycker, viskningar. Det blir min Valborg. Och Nova pussar.

Jag har suttit i soffan hela helgen framför en serie. 13 reasons why.
Jag har fått titta bort, gråtit, pausat. Jag har blivit så vidrigt berörd. Jag trodde aldrig det när jag såg de första avsnitten. Jesus.

Likes

Comments

Söndag bestod av.. faktiskt lite ångest. Helt ärligt. Vilket är okej, det gör liksom egentligen ingenting. For runt som en dåre i vanlig ordning och ångesten liksom sköljdes bort.

Måndag bestod av sjukhus häng. Både jag och Matilda har varit lite krassliga, men Matilda har varit ordentligt sjuk i några dagar. Tvingar därför iväg henne till doktorn. Visste ni att det är näst intill omöjligt att få tid hos en läkare?
Mamma tog en titt i Matildas hals och konstaterade ganska snabbt att hon behövde antibiotika. Så efter några timmar i Halmstad för att sen bli skickade tillbaka till Falkenberg och en vidrigt otrevlig sjuksyrra så fick hon det. Det tog typ hela dagen. Och jag har ett humm om vad jag får gå igenom om några dagar om detta bryter ut på samma sätt. Inga nålstick iallafall, det lugnade mina nerver en aning.

Imorgon väntas jobb ifrån morgon till kväll. Jag ser lustigt nog fram emot det. Varit ledig i några dagar nu.

Likes

Comments

Jag har haft dagar då jag inte velat se framåt. Jag har haft dagar då jag längtat bort ifrån där jag är. Dagar då jag suttit ute på balkongen på nätterna och gråtit för att jag inte velat att någon ska varken se eller höra. Dagar då jag känt enorm hopplöshet, som om världens tyngd legat på mina axlar och jag orkar liksom inte hålla benen uppe mycket längre.
Dagar då jag varit glad en stund men i samma sekund som jag slappnat av så blir jag påmind om varför jag inte bör söka efter det som är bra.

Jag tror inte att jag levt ett extra jobbigt eller traumatiskt liv. Långt ifrån. Jag har varit extremt skyddad, älskad och lycklig. Men fan fan faaaan vad jag har kämpat dom senaste åren. Mot allt.
Det värsta är när man kämpar mot sig själv.
Vissa saker klarar jag inte av. Jag kan inte höra ljudet av vin som hälls upp i ett glas ifrån en bag in box. Jag kan inte känna hungerkänslor i mer än 15 minuter. Jag kan inte gå en hel dag utan att ha EB uppgift. Jag kan inte träffa en ny människa utan att tro att personen är elak.

Det är väl priset. Ärren finns kvar föralltid såklart och jag tror inte för fem öre att detta krig är över. Men idag är jag inte som jag var den första dagen.
Jag vet bättre idag, och det är klart på gott och ont. Jag önskar att jag kunde levt mitt liv ur naiva ögon och ett gott hjärta. Jag hade nog varit lycklig där. Men för att klara livets nedgångar kan man inte titta upp i de blå och låtsas som om det regnar, inte heller bibehålla det som är oskyldigt och gulligt. Jag är väldigt nostalgisk som person, och när jag ser tillbaka ett år, två år, tre år. För varje år som går så blir jag hårdare. Mindre. Det går inte att låtsas eller försöka inbilla sig att man är samma person. För det är jag inte.

Jag är stark. För att jag har inte haft något annat val. Jag önskar att jag inte behövt vara det. Ibland vill jag bara blunda och låtsas som om allt var en dröm.

Men det jag ändå vill komma fram till var att jag idag mår så himla bra. Och jag trodde väldigt länge att jag aldrig någonsin skulle nå den platsen. Jag förstår att jag uttrycker mig luddigt. Att det kanske väcker en fråga eller två ( vilket är helt ok ) att jag kanske verkar lite dyster och deppig. Men när jag står här i köket och äter rostmackor med marmelad, ska snart lägga mig i sängen och lyssna på mordpodden så behövde jag få ur mig lite tankar först.
Tack livet. Tack familjen. Tack idioter. Tack som fan för att ni ändå gjort mig ganska så bad ass.

Likes

Comments