Söndag bestod av.. faktiskt lite ångest. Helt ärligt. Vilket är okej, det gör liksom egentligen ingenting. For runt som en dåre i vanlig ordning och ångesten liksom sköljdes bort.

Måndag bestod av sjukhus häng. Både jag och Matilda har varit lite krassliga, men Matilda har varit ordentligt sjuk i några dagar. Tvingar därför iväg henne till doktorn. Visste ni att det är näst intill omöjligt att få tid hos en läkare?
Mamma tog en titt i Matildas hals och konstaterade ganska snabbt att hon behövde antibiotika. Så efter några timmar i Halmstad för att sen bli skickade tillbaka till Falkenberg och en vidrigt otrevlig sjuksyrra så fick hon det. Det tog typ hela dagen. Och jag har ett humm om vad jag får gå igenom om några dagar om detta bryter ut på samma sätt. Inga nålstick iallafall, det lugnade mina nerver en aning.

Imorgon väntas jobb ifrån morgon till kväll. Jag ser lustigt nog fram emot det. Varit ledig i några dagar nu.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Jag har haft dagar då jag inte velat se framåt. Jag har haft dagar då jag längtat bort ifrån där jag är. Dagar då jag suttit ute på balkongen på nätterna och gråtit för att jag inte velat att någon ska varken se eller höra. Dagar då jag känt enorm hopplöshet, som om världens tyngd legat på mina axlar och jag orkar liksom inte hålla benen uppe mycket längre.
Dagar då jag varit glad en stund men i samma sekund som jag slappnat av så blir jag påmind om varför jag inte bör söka efter det som är bra.

Jag tror inte att jag levt ett extra jobbigt eller traumatiskt liv. Långt ifrån. Jag har varit extremt skyddad, älskad och lycklig. Men fan fan faaaan vad jag har kämpat dom senaste åren. Mot allt.
Det värsta är när man kämpar mot sig själv.
Vissa saker klarar jag inte av. Jag kan inte höra ljudet av vin som hälls upp i ett glas ifrån en bag in box. Jag kan inte känna hungerkänslor i mer än 15 minuter. Jag kan inte gå en hel dag utan att ha EB uppgift. Jag kan inte träffa en ny människa utan att tro att personen är elak.

Det är väl priset. Ärren finns kvar föralltid såklart och jag tror inte för fem öre att detta krig är över. Men idag är jag inte som jag var den första dagen.
Jag vet bättre idag, och det är klart på gott och ont. Jag önskar att jag kunde levt mitt liv ur naiva ögon och ett gott hjärta. Jag hade nog varit lycklig där. Men för att klara livets nedgångar kan man inte titta upp i de blå och låtsas som om det regnar, inte heller bibehålla det som är oskyldigt och gulligt. Jag är väldigt nostalgisk som person, och när jag ser tillbaka ett år, två år, tre år. För varje år som går så blir jag hårdare. Mindre. Det går inte att låtsas eller försöka inbilla sig att man är samma person. För det är jag inte.

Jag är stark. För att jag har inte haft något annat val. Jag önskar att jag inte behövt vara det. Ibland vill jag bara blunda och låtsas som om allt var en dröm.

Men det jag ändå vill komma fram till var att jag idag mår så himla bra. Och jag trodde väldigt länge att jag aldrig någonsin skulle nå den platsen. Jag förstår att jag uttrycker mig luddigt. Att det kanske väcker en fråga eller två ( vilket är helt ok ) att jag kanske verkar lite dyster och deppig. Men när jag står här i köket och äter rostmackor med marmelad, ska snart lägga mig i sängen och lyssna på mordpodden så behövde jag få ur mig lite tankar först.
Tack livet. Tack familjen. Tack idioter. Tack som fan för att ni ändå gjort mig ganska så bad ass.

Likes

Comments

Okej.. såhär är det.
Mina föräldrar har en vana av att köpa djur som jag sedan tar över. Det faller sig ganska naturligt. Dom är impulsiva bägge två och mitt djurhjärta kan inte släppa taget. Alla som kommer hit får alltid stanna.

När mamma köpte Lily tänkte jag faktiskt att denna gången säger jag nej. För nu är hon vuxen ( haha ). Hennes hund, hennes ansvar. Typ.
Sen passade jag en helg. Sen två. Sen några veckor. Nu bor vi ihop. Jag släpper inte Lily. Punkt.
Detta lilla liv är så välkommet. Min djurfamilj växer ofrivilligt men så får det vara.
Hennes lilla blick, hennes sätt att krypa upp och sova ansikte mot ansikte.

Olydig. Ouppfostrad. Matkräsen och kaxig. My girl.

Likes

Comments

Solen skiner och jag slutade tidigt. Då måste man nästan ut i spåret. Med min lilla babba dom typ drar mig runt slingan, tur att hon är så liten. Hade en stor hund varit såhär ouppfostrad hade jag inte klarat av att hålla i kopplet, haha.

Hästen ska få sin del av dagen, jag ska jobba lite till. Men med ny härlig energi. Naturen, solen och endorfiner. Sånt gillar jag.

Likes

Comments

När uteserveringen öppnar. När man sitter under värmelampor en utekväll. Kroppsfyrverkeri typ. Iallafall för mig. Jag gillar det. Jag gillar att sitta med mina vänner där. Det bjuder liksom in till sommaren, sommarkvällar med mina vänner, världens bästa människor.
Så man kan säga att det tar jag med mig ifrån denna helgen. Premiär på uteserveringen.

Bland annat.
I fredags satt jag med puls när jag tittade på nyheterna. Chock. Egentligen kanske man inte bör reagera så. Världen är full av krig och hemskheter. Men när ondskan kommer så nära. Då gör det så jäkla ont i hjärtat. När vänner på Facebook checkar in sig i säkerhet en efter en.
Människorna som dog. Ett litet barn. Ett oskyldigt litet jävla barn. Jag kan inte ens försöka förstå vad det betyder för dom drabbade.
Jag tänker på min lillebror som var där. Som var på plats, som flydde för sitt liv. Som befann sig i paniken. Jag tänker på vad som hade kunnat hända. Det handlar ju liksom bara om tur, om sekunder hit och dit.
Mamma hade förlorat sin son. Jag min bror. Nova sin pappa. Jag vill spy rakt ut.
Det har hänt. Någon har förlorat sin person i livet. Och för vilken jävla anledning då?

Man ska möta det med kärlek. Man ska inte sprida hat eller möta våld med våld. Men vart är mänskligheten i det? Nog hade jag mött våld med våld, nog hade jag hatat, inte varit kapabel till att möta det med kärlek.

Kanske är det fel av mig att säga. I allt detta vet vi vem som får ta smällen av dessa odjurs handlingar. Vi vet att oskyldiga människor blir till syndabockar och folk försöker vinna politiska poäng i sorgen.
Det är liksom vårt Sverige. Lika mycket mitt som ditt. Jag är född här men inte ens hälften svensk. Aldrig har jag blivit ifrågasatt när jag kallat mig svensk. Så varför skulle någon annan bli det? För att jag är blond och VIT? Är det vad som räknas? Säger inte det allt om okunskapen vissa människor bär på.

Kärlek till Sverige. Mitt land.

Likes

Comments

Vi ligger här.

Likes

Comments

Aiden. Du är glädje. Du är solen. Du är mild, observant, förstående och snäll. Du kommer växa upp och bli en helt fantastisk människa. Din pappa är klok. Din mamma är klok. Du är omgiven av en armé. Din familj är lojal och familjen är nummer ett. Alltid vill jag att du ska veta att tillsammans är vi alltid starka. Tillsammans kan ingenting skada oss. Du fina pojke. En dag kommer du förstå hur det känns i hjärtat när man ser på sin familj. Sina egna människor här i livet. Din faster älskar dig, för all framtid.

Likes

Comments

När det kommer till musik är jag ganska lost och flummig. Där finns ingen rödtråd, finns ingen koppling till min personlighet eller hur jag mår. Inte egentligen. Mina Spotify listor är liksom en härlig blandning där man hittar the killers blandat med Tim Mcgraw och allt som spelas på radion. Sen finns det sånt som bara finns för att det betyder något. Sånt jag egentligen bara sätter på om jag får feeling. Kan alla texter utantill trots att det sällan spelas och som får mig att vilja blunda och känna något annat än vad som är just nu.

Vi bilade till Spanien i många många år. Min pappa spelade alltid typ black eyed peas och när vi kom fram till alcossebre vevade han ner rutorna och det dunkade om bilen.
Jag älskade att bila till Spanien. Älskade att sitta i baksätet och titta på den naturen man möter när man kör igenom Europa. Speciellt Spanien. Det landet kommer alltid ligga mig så varmt om hjärtat.

Men det bandet jag tänkt skriva om är counting crows. För jag älskar counting crows. Det gör alla i min familj, och jag känner ingen annan som gör det. Det betyder Spanien för mig. Att sitta på balkongen i värmen. Mamma dricker vin. Andy och pappa spelar Chicago, jag tjafsar med Joshua om något och i bakgrunden spelas Omaha.
Eller att köra ut till apelsinodlingarna, bara för att. Helt plötsligt kommer Rain King på och det bara känns så jävla rätt. Ni vet när en låt passar miljön sådär perfekt och i all framtid kommer man se den platsen framför sig när den låten kommer på.

Denna helgen har jag lyssnat non stop på counting crows. För jag längtar tillbaka till Spanien så satans mycket. Sitta på en balkong med Matilda, spela skitgubbe innan vi drar ut och käkar och lyssna på mr Jones. I alcossebre har jag minnen som täcker större delen av mitt liv. Liksom alla faser, perioder, tider. Allt ifrån att vara liten och lära sig simma i poolen, till att somna på två stolar mamma satt ställt bredvid varandra på en bar. Eller spy exakt hela vägen hem ifrån hamnen för Andy hällt i mig alldeles förmycket alkohol och sen somna på badrumsgolvet när jag var 15. Sen alla rundor dit med Matilda där vi levde life riktigt ordentligt, knöt kontakter, skrattade, jävlades, blev lite kära. Och alla nätter vi spenderat på en karaoke bar. Kan liksom inte bestämma mig för om jag är klar där eller om jag vill uppleva det igen. Och ifall jag gjorde det, hur det skulle kännas. Skulle det vara annorlunda? Hade jag känt samma kärlek till den byn idag? Och ifall jag inte gör det.. hade minnet förstörts för all framtid då?
Vet inte.
Blundar lite bara och tänker på vyn upp mot klostret, känslan av att promenera ner till hamnen, ljudet av engelskt skratt ( dom som vet dom vet ) påvägen upp till flamingo. Och veta att idag kan ingenting hända som gör denna dagen dålig.

Detta spanska hem är för min familj. För min Matilda.

Likes

Comments