2016 var inte snäll mot mig. Det kan jag säga utan att känna någon direkt skuld över hur otacksamt det låter. Jag kunde för första gången på flera år slappna av. Alltså på riktigt slappna av. Jag satt inte på balkongen på nätterna, livrädd för vad som skulle hända om jag somnade ifrån det som var här och nu. Min familj kunde samlas på födelsedagar utan att det slutade i tårar och skrik. Jag fick inte hjärtat i halsen varje gång min telefon ringde och jag hade aptit för första gången på länge. Den sommaren spenderade jag på stranden, i Grekland, skrattade och kände någon form av frihet för första gången på länge.
Min mamma hade det bra, mina bröder hade det bra, och det betydde allt. Kanske var det därför det kändes så vidrigt att gå runt med den ångestklump och vidriga moln som följde mig vart jag än gick.
Jag har läst någonstans att när man under en period haft det tufft, och sen kopplar av, får må lite bra ett tag, då slår allting. Det låter väldigt orättvist och inte logiskt om ni frågar mig men det stämmer, tyvärr. Det gjorde iallafall det för mig.
Jag tror alla bär sin egen skit, och alla möter motgångar. "Familjeproblem" låter så lättsamt i mina öron. Det var aldrig lättsamt. Det var alltid kaos. Alltid förjävla jobbigt. Det tog aldrig slut.
Jag är ganska bra i motgångar. En av de fina egenskaper jag ärvt av min pappa. Jag kan stå rätt stadigt när taket faller och spelar den rollen ganska bra utåt. Nog gör det ont. Nog vill man lägga sig platt, men jag kan maskera det, spela iskall, låtsas som ingenting. Lärt mig vara den jag behöver vara för att inte gå sönder totalt.
Men när jag inte längre behövde det. När allt bara var bra.. jag fixade inte det särskilt bra om jag ska vara ärlig.

Så den 3 oktober 2016 startade jag en blogg och skrev ett ganska öppet " nu går det åt helvete " inlägg och publicerade det. Läskigt? Ja. Men att skriva ner hur jag faktiskt mådde, det kanske hjälpte lite. Åren som varit har verkligen skadat mig, jag insåg det tillslut, jag tycker verkligen inte synd om mig själv för ingen har velat mig illa, men ibland blir det förmycket. Även för någon som kan ta det.
Jag har fått kämpa rätt så jävla ordentligt för att få någon form av livskvalité. Helt ärligt.. jag trodde aldrig att jag skulle må bra, när man "slåss" mot sig själv, sitt eget huvud och egna demoner så känns det som om man aldrig kan vinna. Så kändes det iallafall för mig, lääänge. Att vara i beroendeställning till sin omgivning, alltid vara nära gråt ( när man egentligen aldrig ens gråter ) och att konstant känna sig som en börda. Det är fruktansvärt.
När taket faller nästa gång, och jag vet att det gör det. Så kommer det att göra ont, och då kommer jag låta det göra ont. Ingen vinner när jag låtsas som att det inte gör det. Och jag kommer inte att gå sönder bara för att jag erkänner att något påverkar mig.

Ett år går fort. Om jag idag efter all den skiten kan ärligt säga att jag aldrig mått såhär bra. Då känns liksom ingenting läskigt längre.. jag vet att "må bra" betyder inte att vara lycklig 24/7, det betyder inte att allt är perfekt eller ens i närheten, det betyder inte att jag inte oroar mig för vad som ska hända eller att saker inte kan bli bättre. Det betyder att jag är hel. Jag är här och nu. Jag är inte fast i mitt eget huvud. Jag mår bra. Och jag tackar Gud för det varje dag.

Ja.. jag känner mig som Fiona i shameless när hon börjar jobba på the cup company.. det är helr klart komiskt att varje dag gå till högskolan och vara "normal", men oj as jag jag trivs. 

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

👑 Första tentan avklarad. Fyllt 24 år. Tar helg en torsdag. Klippt av håret. 👑


Fet klapp på min axel.

Likes

Comments

Livets bergochdalbana. Morgonstund med fjärilar i magen. Ett stolt leende och utmattad hjärna. Checkar ut ifrån denna veckan, bra nöjd med mig själv.

Likes

Comments

Måste bara få skriva lite. Känner inget behov att egentligen dela med mig av vad som händer i mitt huvud eller min vardag men detta måste ändå på något sätt finnas i skrift för annars kanske det inte hänt, eller nåt sånt.

Så.
Jag har gjort min tredje måndag på högskolan. Ni förstår nog inte vilken ångest jag hade inför den första. Jag har det senaste året gett allt jag har, kämpat som ett djur för att verkligen nå någon form av normal existens. Kanske kommer jag aldrig nå dit, det är okej. Alla "tänk om" tankar som snurrade gjorde det lite svårt att andas, men någonstans kände jag att det får fan bära eller brista. Jag måste. Jag bara måste göra något för mig själv.
Ska försöka förklara vad som egentligen kändes jobbigt utan att blotta för mycket av mig själv. Jag hatar förändring. Jag tycker det är lite obehagligt när människor tittar på mig. Jag har förut fått panikattacker när jag varit helt själv i offentliga sammanhang. Detta snurrade såklart hela helgen före skolstart i mitt huvud. Det gick verkligen inte att stänga av.
Mamma fick köra mig till Varberg den morgonen och jag sa nog inte många ord till någon den där första dagen.
Men detta kan varit det bästa beslut jag någonsin tagit. Min energi idag är helt utbytt. Jag trivs och jag trodde aldrig jag skulle nå dit, att jag skulle få lov att känna så.. Livet har liksom vänts upp och ner och jag gör idag sånt jag tidigare aldrig egentligen vågade. Kanske kan jag, i detta nya. Bli lite mer mänsklig, våga vara sårbar, våga släppa på mina murar och låta livet hända, jag hoppas det.

Jag är inte den som tar ut något i förskott. Jag vet vem jag är. Jag vet vilka vidriga demoner jag ibland tvingas brottas med, men just nu känns det bara så fint. Att fylla 24 nästa vecka känns inte alls sådär jobbigt och ångestfyllt som jag trodde att det skulle göra. Det vill jag ha med i denna lilla story. I denna lilla värld som jag väldigt öppet skrivit detaljer om hur jobbigt mitt liv varit vissa dagar.
Om man jobbar hårt, kämpar, tar ett steg i taget så kan man nå nya platser man aldrig tidigare visste fanns.

Likes

Comments

Tänker inte skriva ner något jag sen får ångra.
Så istället säger jag bara hej. Önskar er en trevlig Valborg. Själv sitter jag i soffan, Nova sover i sovrummet och jag väntar på att köra Matilda hem ifrån krogen.
Vaknade utan röst imorse, bara sådär. Varma drycker, viskningar. Det blir min Valborg. Och Nova pussar.

Jag har suttit i soffan hela helgen framför en serie. 13 reasons why.
Jag har fått titta bort, gråtit, pausat. Jag har blivit så vidrigt berörd. Jag trodde aldrig det när jag såg de första avsnitten. Jesus.

Likes

Comments

Söndag bestod av.. faktiskt lite ångest. Helt ärligt. Vilket är okej, det gör liksom egentligen ingenting. For runt som en dåre i vanlig ordning och ångesten liksom sköljdes bort.

Måndag bestod av sjukhus häng. Både jag och Matilda har varit lite krassliga, men Matilda har varit ordentligt sjuk i några dagar. Tvingar därför iväg henne till doktorn. Visste ni att det är näst intill omöjligt att få tid hos en läkare?
Mamma tog en titt i Matildas hals och konstaterade ganska snabbt att hon behövde antibiotika. Så efter några timmar i Halmstad för att sen bli skickade tillbaka till Falkenberg och en vidrigt otrevlig sjuksyrra så fick hon det. Det tog typ hela dagen. Och jag har ett humm om vad jag får gå igenom om några dagar om detta bryter ut på samma sätt. Inga nålstick iallafall, det lugnade mina nerver en aning.

Imorgon väntas jobb ifrån morgon till kväll. Jag ser lustigt nog fram emot det. Varit ledig i några dagar nu.

Likes

Comments

Okej.. såhär är det.
Mina föräldrar har en vana av att köpa djur som jag sedan tar över. Det faller sig ganska naturligt. Dom är impulsiva bägge två och mitt djurhjärta kan inte släppa taget. Alla som kommer hit får alltid stanna.

När mamma köpte Lily tänkte jag faktiskt att denna gången säger jag nej. För nu är hon vuxen ( haha ). Hennes hund, hennes ansvar. Typ.
Sen passade jag en helg. Sen två. Sen några veckor. Nu bor vi ihop. Jag släpper inte Lily. Punkt.
Detta lilla liv är så välkommet. Min djurfamilj växer ofrivilligt men så får det vara.
Hennes lilla blick, hennes sätt att krypa upp och sova ansikte mot ansikte.

Olydig. Ouppfostrad. Matkräsen och kaxig. My girl.

Likes

Comments

Solen skiner och jag slutade tidigt. Då måste man nästan ut i spåret. Med min lilla babba dom typ drar mig runt slingan, tur att hon är så liten. Hade en stor hund varit såhär ouppfostrad hade jag inte klarat av att hålla i kopplet, haha.

Hästen ska få sin del av dagen, jag ska jobba lite till. Men med ny härlig energi. Naturen, solen och endorfiner. Sånt gillar jag.

Likes

Comments

När uteserveringen öppnar. När man sitter under värmelampor en utekväll. Kroppsfyrverkeri typ. Iallafall för mig. Jag gillar det. Jag gillar att sitta med mina vänner där. Det bjuder liksom in till sommaren, sommarkvällar med mina vänner, världens bästa människor.
Så man kan säga att det tar jag med mig ifrån denna helgen. Premiär på uteserveringen.

Bland annat.
I fredags satt jag med puls när jag tittade på nyheterna. Chock. Egentligen kanske man inte bör reagera så. Världen är full av krig och hemskheter. Men när ondskan kommer så nära. Då gör det så jäkla ont i hjärtat. När vänner på Facebook checkar in sig i säkerhet en efter en.
Människorna som dog. Ett litet barn. Ett oskyldigt litet jävla barn. Jag kan inte ens försöka förstå vad det betyder för dom drabbade.
Jag tänker på min lillebror som var där. Som var på plats, som flydde för sitt liv. Som befann sig i paniken. Jag tänker på vad som hade kunnat hända. Det handlar ju liksom bara om tur, om sekunder hit och dit.
Mamma hade förlorat sin son. Jag min bror. Nova sin pappa. Jag vill spy rakt ut.
Det har hänt. Någon har förlorat sin person i livet. Och för vilken jävla anledning då?

Man ska möta det med kärlek. Man ska inte sprida hat eller möta våld med våld. Men vart är mänskligheten i det? Nog hade jag mött våld med våld, nog hade jag hatat, inte varit kapabel till att möta det med kärlek.

Kanske är det fel av mig att säga. I allt detta vet vi vem som får ta smällen av dessa odjurs handlingar. Vi vet att oskyldiga människor blir till syndabockar och folk försöker vinna politiska poäng i sorgen.
Det är liksom vårt Sverige. Lika mycket mitt som ditt. Jag är född här men inte ens hälften svensk. Aldrig har jag blivit ifrågasatt när jag kallat mig svensk. Så varför skulle någon annan bli det? För att jag är blond och VIT? Är det vad som räknas? Säger inte det allt om okunskapen vissa människor bär på.

Kärlek till Sverige. Mitt land.

Likes

Comments