Jag har alltid haft tanken att det är bättre att ge än att ta emot. Att jag har ansvaret att ge och att det finns andra som är menade att ta emot. Men vilka är då dessa människor? Det har jag aldrig tidigare reflekterat över.

Jag har hela mitt liv haft fullt upp med att finnas till hands och ge det jag kan till andra. Någonstans har jag nog längtat efter att också kunna slappna av och ta emot, men inte riktigt vågat. Det är totalt främmande mark för mig. Att ge min tid, mitt stöd och mina råd har jag sett som mitt jobb. Ett heltidsjobb.

Jag har aldrig förstått konsten i att ta emot. När jag får en komplimang försöker jag hitta något att säga tillbaka. När jag får presenter kommer tanken om hur jag ska kunna ge något tillbaka, i stället för att bara säga tack?!

Att ta emot innebär att man måste vara sårbar! När jag ger, så är det jag som har kontrollen. När jag tar emot, så känner jag mig liten. Att ge är verkligen att handla, medan att ta emot är något passivt i mina tankar. Men det är ju faktiskt inte riktigt sant? Att ge och ta emot är som yin och yang, den ena kan inte existera utan den andra.

Så nu tänker jag: Hur skulle det se ut om jag öppnade mig själv för att ta emot och stoppa det villkorliga handlandet? Att var och en ger med hjärtat och tar emot med hjärtat utan förväntningar. Det är väl det som kallas balans?


Ja, hur gör man, när man trilskas med att vilja ge för att må bättre, men inser att det i stället handlar om att luta sig tillbaka för att ta emot? Här kommer några av mina insikter: 

1. Inget av detta förändrar mitt värde som människa.

Jag kan som sagt inget om detta. Har funderat över det ett tag, och försöker träna på det genom att acceptera att givande och tagande inte har något med mitt människovärde att göra. Vi är vana vid att agera för att förbättra, men vi kan aldrig bli mer eller mindre värdefulla av att ge eller ta. Det har ingenting med det att göra! Måste sudda bort den tanken.

Jag försöker också vara uppmärksam på när min vilja att ge kommer ifrån en sann källa som inte förväntar sig något erkännande tillbaka, och när viljan att ge kommer ifrån mitt ego som bara vill ha bekräftelse. Då blir det lättare att urskilja när jag ska ge och när jag ska hålla tillbaka.

2. Vi måste göra plats i livet för att ta emot.

En annan viktig del i det hela, tror jag är att man faktiskt måste göra plats i sitt liv för att kunna ta emot. Om alla dina relationer går ut på att du ger, och den andra tar emot, så finns det inte heller någon plats för den andra att faktiskt ge. Vi låter inte andra ta det kommando som de kanske vill ta, och hävdar sedan: "du ger ju för fan inte ett smack tillbaka" - nej det kanske inte är så lätt, om du aldrig tillåter det?

3. Våga vara sårbar.

Det sista, och kanske svåraste, är att för att kunna ta emot fullt ut, är att vänja sig vid känslan av att vara öppen utan att agera. Att låta sig omhändertas. Jag personligen tycker att den känslan är ganska obehaglig och främmande. Men det blir lättare för varje dag. T.ex. så är jag mycket mer bekväm med att få frågan: "Kan du hjälpa mig med detta?" än "Behöver du hjälp?".

Hur känner ni? Hur öppnar ni er för att kunna ta emot?


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Precis lämnat Borlänge. På väg till Hammar för att sälja Merch! För att orka redan så körde vi en tyst minut på backen. Mindfullness!

Likes

Comments