Jag hinner knappt trycka min kod och betala förrän den orimligt effektiva personalen bakom disken har stoppat in mina skor av återbrukade jeans, ekologisk bomull och FSC-märkt gummi i en prasslig plastpåse.

Engångsförpackningar av plast har blivit så standard att vi inte reagerar ens när det blir så löjligt motsägelsefullt.

Eller när vi hämtar vår lunch i plastlådor och bär tillbaka dem till kontoret i en plastpåse.

Duktiga och miljömedvetna som vi är, lägger vi sen självklart plasten i återvinningen.

Jag trodde själv att jag redan levde ett tillräckligt hållbart liv. Återvinning och kompost, mängder av ekologisk och rättvisemärkt mat, kasserade kläder, skor och prylar till second hand samt ekologisk hudvård. Smått rabiat mot fimpar på marken och McDonaldspåsar i naturen.

Sen upptäckte jag rörelsen Zero Waste via Trash is for tossers och Lauren Singer som sparat allt sitt avfall i en och samma glasburk under tre års tid.

Ja precis! 

För dig som inte är bekant med Zero waste är det precis som det låter en livsstil där man strävar efter att inte åstadkomma något avfall.

I realiteten är detta i det närmaste omöjligt för den större majoriteten med rådande omständigheter i större delen av världen. Ändå lyckas grundaren till rörelsen, Bea Johnson, med sin familj om 4 personer rymma sitt årliga avfall i en glasburk i storlek passande för inlagd gurka.

Zero waste i USA innebär att de inte skickar något till sina soptippar, sk "landfills". Någonsin.

I mitt hushåll om 2 personer lämnar vi trots återvinning och kompost i snitt 3 påsar skräp till förbränning per månad.

Jag hejdar därför hastigt den flitiga expediten med orden: "Nej, ingen påse tack" och stoppar ner mina nya skor i en medhavd tygpåse. 

Likes

Comments