Är det så här en mår?

Jag tog studenten förra året. Den bästa dagen i ens liv tänker några. För mig var det bara slutet av ett kapitel i mitt liv. Inget speciellt egentligen men kul. Jag var både spänd och glad på vad jag skulle göra därnäst. Vad jag skulle bli och vad jag skulle lära mig. Tre dagar efter studenten väcktes jag av mobilen som stod larmad på 05:15. Dags att sommarjobba. De fem första veckorna arbetade jag som lokalvårdare och städade trappuppgångar i stadens lägenhetshus. Det var ett mycket trivsamt jobb. Varje veckodag hade sitt egna schema och när en ny vecka började så började schemat om. Enkelt och bra. Jag arbetade själv med mina moppar och mina hörlurar och när jag kom hem hade jag motivation till att hitta på roliga saker. Mina fem veckor där gick snabbt över och i juli när jag äntligen fick mitt så kallade sommarlov så levde jag livet. Jag tänkte att detta är nog den bästa sommaren på väldigt länge. Det fanns inget datum att räkna ner till. Det fanns ingen plan. Jag var så glad, positiv och spontan som man kan bli.

Sommaren bjöd på spontana resor, tältande, vänner, skratt och mycket glädje. Och sedan kom också hösten. Även om jag behövde börja söka jobb på riktigt så hade jag fortfarande min motivation och positivitet kvar i mig. Jag åkte till en stad jag drömt om att besöka, jag sprang fem kilometer i färg, jag träffade mina vänner så ofta det gick och jag kände noll stress och noll oro på vad skulle göra i livet. Mina drömmar fylldes av resor och ett lugn. Hela tiden fanns en ny dröm inom mig som gav mig hopp. Hösten hade sin sista dag och vintern kom och jag mådde lite sämre än jag hade mått den där hösten. Mitt tvivel blev allt större. Herregud vad ska jag göra med mitt liv. Resa eller plugga? Resa vart? Plugga till vadå? Resa med vem? Plugga i vilken stad? Frågor som gav mig en påträngande huvudvärk.

Men så en dag i januari bestämde sig jag och mina vänner för att ta tillbaka barnasinnet och ta oss till pulkabacken. Vi skrattade åt vår glädje av att få vara lite barnsliga och efter en timmas åk kom vi hem till varma drycker, pizza och sällskapsspel. Ämnet jobb kom upp och det visade sig att en av mina vänner hade en mejladress till en tjej som rekryterade nya personliga assistenter till staden där jag bor. Jag blev intresserad och dagen därpå skickade jag mitt cv och ett nyskrivet personligt brev till tjejen. En vecka senare hade jag en tid till min första arbetsintervju någonsin. På något konstigt sätt var jag inte alls så nervös som jag trodde att jag skulle vara. Kvällen innan hade jag planerat vad jag skulle svara på typiska frågor jag visste kunde komma och jag tänkte att om det går dåligt så är det inte hela världen. Men jag var som sagt lugn och inte allt för nervös. Jag pratade om vad jag gillar att göra och vad mina intressen är och efter vi sagt hejdå så fick jag ett samtal om att jag matchade bra med en brukare som jag skulle få träffa en vecka senare. I mars började jag gå bredvid. Jag tittade, tog in, skrev upp, tänkte och provade själv. Det var nervöst men jag tänkte att det är väl varje nytt jobb till en början.

I april hade jag två jobb. Jag hade börjat arbeta ensam som personlig assistent och hade kvar mitt jobb som telefonist som jag hade haft i över ett år. Det kändes bra och jag kände att jag fortfarande skulle kunna fylla ut mina lediga dagar med mer jobb så jag lämnade cv och personligt brev på ett café i stan som jag visste behövde mer anställda. En torsdag och fredag provjobbade jag där och jag kände mig så stressad och så opassande för jobbet. De ringde inte ens upp som de hade sagt att de skulle göra när jag gick hem på fredagseftermiddagen. Och jag ringde inte tillbaka heller för den delen för jag ville inte ha jobbet. Jag stämde inte in där så jag lät det jobbet gå.


​Nu är det juli och jag mår dåligt. Jag försöker att tänka bort det, slita mig loss från det men det känns som fastklistrat i min hjärna. Jag tänker på att det kanske har med jobbet som personlig assistent att göra. Att jag känner mig nervös varje gång jag ska dit. Att jag kanske kommer göra något fel. Att de ska tycka illa om mig för att jag är så försiktig och klumpig. Att jag gick till jobbet men mådde så illa att jag efter en halvtimma fick sjukskriva mig. Eller för att jag ska jobba så mycket i sommar att jag inte ser positivt på sommarn alls. Jag vill bara ha höst igen så jag inte behöver jobba så mycket. Jag låter så otacksam, jag vet. Men jag vill bara må bra igen. Hitta motivationen till att göra roliga saker. Livet känns verkligen så tråkigt för tillfället. När jag inte är på jobbet så planerar jag antingen för jobbet, tänker på jobbet eller ligger framför min dator och försöker tränga bort mina orosmoln min hjärna bär på.

Jag funderar jämt på vad det är med mig. Mår jag psykiskt dåligt, har jag social fobi…eller är jag bara lat? För helst av allt vill jag bara vara hemma. Vara hemma utan måsten. Min hjärna mår så dåligt av alla dessa orosmoln och tankar.

Min plan är att ta en dag i taget och att inte ta livet på ett så stort allvar. Försöka åtminstone.

Simma lugnt!

Likes

Comments

i somras tog jag studenten och sedan dess har jag alltid sagt till de som frågar att jag letar jobb och att jag inte har någon aning om vad jag vill göra i framtiden. jag tog studenten med den glada tanken att allt kommer att lösa sig; så småningom kommer jag veta vad jag vill göra och vem jag vill bli. en dag kommer jag känna mig fullbordad, lycklig. att jag en decembernatt istället grät och tänkte att jag är ett pinsamt misslyckande för att jag fortfarande inte har fått den uppenbarelsen jag trodde jag skulle få har lett till att jag kallar mig stella. eller ja, i alla fall här kallar jag mig stella. i verkliga livet heter jag något annat. jag vill att stella ska bli den delen av mig som vågar skriva ut om allt nittonåriga jag aldrig haft mod till att dela förut. om att känslan av att inte kommit lika långt som alla andra när det gäller karriären, den inre resan, och kärleken tär på mig och att jag i höst att fällt tårar för att jag tvivlar på mig själv.

simma lugnt i;

stellas ocean

Likes

Comments