View tracker

Älskling, du får vända!

Va? Vad är det nu?

Bilen har lagt av, du får vända....

Det telefonsamtalet är det jag aldrig kommer glömma och som i mitt tycke är starten på ett omvälvande dygn som skulle förändra våra liv. Vi var på jakt efter en kombi då vi väntade tvillingar i mitten på Maj och hittat en Saab 9-5 av nyare modell uppe i norra Skåne hos en återförsäljare. Efter en snabb provtur och frugans godkännande (happy wife. happy life) var vi på väg söderut med vårt nya inköp. Fräser om Amanda som nöjt sitter i telefon och berättar om vår nya röda "familjemedlem" för en väninna.

När jag passerat Löddeköpinge ringer telefonen. och ovanstående konversation utspelas. Vänder på silverpärlan (Volvo S40) och kör tillbaka. Det visar sig att vårt nya inköp inte haft olja och resultatet är en skuren motor. Nästan 3 timmar senare blir bilen bort bogserad efter diskussioner med försäkringsbolag och återförsäljare om vem som ska pynta bogseringen. Detta då inte den nytecknade försäkringen "kickat" in.

När vi sitter där i bilen under brinnande rusningstrafik börjar Amanda klaga på buk- och ryggsmärtor. Egentligen borde varningsklockorna ringa nu men va fan, vi var ju i vecka 26. Att se sin älskling knappt kunna sitta still av rådande smärta i en bil som havererat intill vägrenen gör ont. Frustrationen ökar i takt med maktlösheten över situationen. Tanken är att lämna bilhelvetet dör och be bilåterförsäljaren att dra åt skogen efter 5:e rundan samtal försäkringsbolag/återförsäljare.

Väl på väg söderut efter betalt bogseringen till Center Syd verkar smärtan avtagit en del och vi bestämmer oss för att bege oss hem. Slänger mig i soffan och det visar sig vara hockeylandskamp på dumburken. Amanda ringer in till sjukhuset och är beredd på "2 Alvedon så hörs vi imorgon". Personen i andra ändan råder Amanda att komma in då det är tvillinggraviditet. Sagt och gjort så slänger vi oss i Silverpärlan in mot BB.


Fruntimmer har 3 saker i livet som de önskar ska vara magiska. Eller iaf enligt amerikanska b-filmer. Det är mödomen, bröllopet och förlossningen. Om älsklingens körsbärshistoria var en gloria kan jag inte svara på men kan säga att förlossningen var allt annat än en dans på rosor. Vi parkerar silverpärlan och lägger på för ett par timmar då vi tror detta är ett "rutinbesök". Väl inne går det relativt snabbt tills dess att Amanda är uppkopplad och under uppsikt. CTG::n visar svaga sammandragningar. Vidare in på gynundersökning. Amanda skuttar upp i Janne Boklöv stolen och in mellan låren far en sköterska. Med förvånad blick drar hon sig tillbaka och delger att älsklingen är öppen 1 cm.

Öppen 1 cm! Tankarna galopperar och små svettningar längs ryggen uppstår, Är det dags? Va händer nu? Va fan vi har fortfarande saker i gravid-appen att bocka av! Det kan inte vara möjligt!

Akut sjuktransport till Lund beordras och beslut om att försöka bromsa ev förlossning. Amanda försvinner med sjuksäng åt ett håll och jag får gå mot silverpärlan. Planering och framförhållning är lite A och O. Det kan ju ta tid i Lund så vågar inte chansa. Svänger inom Statoil Midhem och beställer en fransk hotdog, en dosa snus samt lite dricka och mat till Amanda. Väl framme på BB i Lund möter jag upp en trött men tillsynes lugn Amanda. Personalen går genom rutinerna och informerar oss. Verkar som det lyckats med bromsningen.

Fredagen den 12:e vaknar jag efter en hyfsad natts sömn. Mer än vad Amanda verkar haft. Vi kommer överens om att jag ska åka hem och duscha, packa behagligare kläder åt oss och medtaga lite annat smått och gott. 2 timmar senare kommer jag tillbaka och till min stora förvåning har Amanda tappat all färg i huvudet och smärtan är mer påtaglig. Vi flyttas upp en våning till prenatal. Personalen tar inte Amandas klagande över smärtor på allvar då inte skärmen indikerar på sammandragningar. 3 timmar går och de numer klassiska kommentarerna överlappar varann.

-Ge mig min jacka vi drar nu! För fan bättre service på Starbucks än på detta stället.

-Varför lyssnar dem inte på mig? Rygghelvetet går ju av snart!

Resterande kommentarer är censurerade.....


Tack gode gud kom en ängel till sköterska vid eftermiddagsskiftet. Direkt insåg hon allvaret och Amanda rullades in på gynundersökning. Upp i Boklöv-stolen och in med skohornet,

-6 cm Amanda, du ska rätt ner till förlossningen!

Time Out! Va händer??? Helvete Justitia va min hamster galopperade. Ska vi bli föräldrar nu?

-Har jag lagt på tillräckligt på bilen?

-Hinner jag till träningen imorgon och kommer jag kunna medverka på helgens matcher?

Varför dyker sådana orelevanta frågor upp i huvudet när det enda du ska fokusera på ligger i brutala smärtor 1 meter framför dig?

Amanda rullas iväg och efteråt kommer bär-åsnan med 1 stor väska fylld med kläder, ytterkläder och dator.

Får en snabbgenomgång hur allt kommer gå tillväga. Antal personer i rummet och förlossningsteknik. Jag tänker att jag är klar då jag har snus, kaffe och lustgas inom räckhåll.

Själva förlossningen var en pers i att försöka upprätthålla fokus och behålla lugnet. Ett tips till blivande pappor som kommer närvara på förlossningen. Ge klartecken åt er älskling att be er fara åt helvete och inte personalen, ni kan ta det. Fortsätt berätta hur duktig din älskade är och hur stolt du är trots att de kanske ber er fara åt helvete och de helst av allt vill kastrera er på stående fot.

18.31 tittar Amanda på mig med mord i blicken och ber mig ringa en taxi då personalen inte lyssnar på henne då hon helst av allt vill byta position. Kruxet är att jag i samma ögonblick kikar ner i kärlekstunneln och ser Jasons hjässa sticka fram.

-Älskling jag ser hjässan, krysta lite till!

18.32 kommer Jason till världen, skrikandes, liten, lila och alldeles underbar.

Det går inte att hålla tillbaka tårarna. Det blir en explosion av känslor. Stolthet över Amandas prestation, rädslan över Jasons tillsynes magra status men framförallt den direkta kärleken. Efter en stunds mys på Amandas bröst blir jag ombedd att bära bort Jason till vågen. Det var inte en kaxig pappa som bar bort denna lilla krigare på knappa kilot.

Fokus, vi har en soldat kvar där inne!

De nyblivna känslorna för Jason var starka men fortfarande fanns oron kvar när personalen efter en halvtimmes fixerande beslöt att Stella skulle tas ut via snitt. Amanda var påläst när vi kom upp till snittet. Sittandes som en säck potatis för att underlätta för bedövningen. 19.20 kom Stella till världen och med mer hår på bröstet klippte jag hennes navelsträng innan hon snabbt placerades i kuvös.

Detta omvälvande dygn avrundades med ett glas Pommac, en förlossningsmacka och massa tårar på prenatal-rummet. Den enorma stolthet och kärlek över Amanda fann inga gränser. 

Ett gästinlägg av Amandas livskamrat och fader åt Jason o Stella.

//Pontus




Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Knappt två veckor innan barnen valde att göra entré blev jag sjukskriven pga risk graviditet. Att vara gravid var aldrig min grej, jag upplevde inget av det många pratar och tyckte mest det var otympligt och längtade tillbaka till att ha min kropp själv.
Trots att jag aldrig uppskattade känslan av själva graviditeten så var det fascinerande med vetskapen att det växte två liv där inne. Jag tyckte om att känna sparkarna, prata till dom där inne och spekulera kring vilka det var som var mina tillfälliga hyresgäster. Jag kände tidigt en stor kärlek till bebisarna redan i magen.
När jag blev gravid målade jag upp säkerligen som många andra hur framtiden skulle bli. Redan i vecka 12 blev det ändring i planen då vi vid KUB testet fick reda på att vi väntade tvillingar. Det tog ett par veckor att förlika sig med det.
Sen gick graviditeten snabbt, i efterhand är jag glad att vi hann förbereda det mesta innan trots att dom kom så mycket för tidigt.
Än idag känner jag mig snuvad på mina sista månader av graviditeten, känner mig snuvad på konfekten att få boa, att få förbereda, att få längta än mer villkorslöst och så mycket annat. Framförallt känner jag mig snuvad på att att jag aldrig fick åka in till förlossningen, genomgå en förlossning och få åka hem ett par dagar senare med två friska små barn för att börja leva bebisbubblan på riktigt. Det är jag snuvad på. För det var så jag målat upp det.
Vi fick inte glatt visa upp våra kärlekar per omgående och visa hela världen att vi fått världens finaste bebisar. Vi fick istället förlika oss med en resa inne på neonatal. Något jag självklart gjort om tio tusen gånger för mina barn. Men visionen om hur livet skulle bli gick i sönder och det blev vi snuvade på.
Kanske kanske någon gång i framtiden kommer jag få uppleva en graviditet igen, då med en helt ny bild uppmålad och en vetskap om att det är sällan något blir som man tänkt sig. Men kanske kommer det då kännas annorlunda, vad vet jag det får framtiden utvisa.
Helt enkelt hur mycket jag än inte tyckte om själva graviditeten så var jag inte färdig med att vara gravid när de föddes. Och snuvad eller inte snuvad fick jag det bästa tänkbara ut av min graviditet.

Likes

Comments

View tracker

Första tiden i Stella och Jasons liv var turbulent på alla vis. När vi landat i vår vardag i Linköping förstod vi även ganska fort att våra barn var i det läget skonade från komplikationer efter sin förtidigt födsel. Vi fick höra av läkaren att deras lungor skulle mogna på under kommande veckor och det var det vi "väntade" på.
De hade även vad man kallar varsin öppetstående ductus, en fosterförbindelse till hjärtat som vid fullgångna barn stängs relativt fort efter förlossningen men det gör den sällan på prematura bebisar. En öppetstående ductus kan påverka blodcirkulationen till kroppen organ och lungor. Påverkar det inte mycket kan man oftast vänta ut och ge den en chans att stänga sig själv. I vårt fall togs beslut om att båda skulle behandlas. Där och då kändes det fruktansvärt för vi förstod nog aldrig riktigt hur vanligt detta var utan hörde bara att de skulle medicineras för något med hjärtat... Ja, oron kickade in helt enkelt.
För att behandla ductus gjordes det en rad tester bla. Först ultraljud av hjärtat såklart, ultraljud av hjärnan (eftersom medicinen de skulle få var blodförtunnande och på prematura bebisar är det vanligt med hjärnblödningar den första tiden i livet), urinprov och sen tror jag inte det var med... Så allt som allt tog det väl ungefär en dag med undersökningar innan den tre dagars medicineringen kunde sättas in.
Stellas behandling fortlöpte smärtfritt! Jasons behandling blev avbruten dag 2 pga mannen på biomedicin tyckte han såg en minimalist liten hjärnblödning på vänster hjärnhalva... Paniken för oss som föräldrar blev stor. Hjärnblödningar har inga goda vibbar hos någon av oss... Detta skedde en lördag och på söndagen ringde samma man från biomedicin upp för att ta tillbaka sitt utlåtande kring den ev hjärnblödningen. Det är väldigt svårt att se med mkt skuggor och sådant... Nåväl behandlingen togs upp igen söndag kväll men förskjuten ett dygn.
Stellas ductus stängde sig efter första behandlingen, Jason fick genom gå två innan den stängdes.
Det konstaterades även vid ett noggrant ultraljud av hjärnan i Lund att Jason aldrig haft en blödning i hjärnan.

I övrigt under första tiden i sina liv låg de i något som kallas cpap, det är som en mask som sitter över näsan som pressar ner luft i lungorna för att hjälpa dom vidga sig då deras lungor var så outvecklade och klibbade ihop. De hade en navelkateter där alla prover togs ur, tunna spindeltrådar såg den ut som, uppkopplade till EKG 27/7, saturationsmästare, sond tror jag fick med allt där.
Trots alla dessa sladdar hade vi dom ute hos oss mellan 3-8 timmar per dag på bröstet i vad som kallades kängrumetoden. De åt ungefär var tredje timme, de sondmatades i samband med matningen var det blöjbyte, kissblöjorna skulle vägas, tempen skulle tas, sonden skulle testas så den låg rätt, andningsfrekvens, ja det var en hel checklista som skulle genomföras inför varje måltid.
Jag trodde nog att det skulle vara svårt att fina riktig glädje i det livet vi befann oss i som innebar att vi var i beroende av vården för överlevnad. Snabbt insåg jag att vi varje minut med våra barn hittade något nytt karaktärsdrag, en ny rörelse osv. Vi satt ofantligt många timmar o tittade o pratade o höll en hand över dom även när de inte var ute hos oss.
Det var så villkorslös kärlek och en sådan fruktansvärd oro som hela tiden cirkulerade.

Båda våra barn hade ett väldigt lågt syrgasbehov redan från början och det sänktes tillsammans med trycket i cpap'en, det blev snabbt provtagningar mer sällan, navelkatetrarna togs bort redan i början av andra veckan i deras liv, sola gjorde de under första veckan i livet sen var det också klart. De fick ett par blodtransfusioner under sin första tid pga lågt hb.

Läkarna och sjuksköterskan sa att vi var på en väldigt uppåtgående väg, de började fråga om framtiden, om vi hade hunnit handla vagn etc. De började visa att även de trodde på en framtid. Samtidigt såg de till att vi hela tiden hade fallskärmen kvar på ryggen eftersom i neovärlden är det ofta ett steg fram o tre bak...

Likes

Comments

Stella och Jason föddes en fredag. På måndagen blev jag utskriven omkring två tiden på eftermiddagen. Vi var glada att äntligen slippa bo i en liten cell och skulle få flytta in på patienthotellet vid sidan av neonatal istället. Tji fick vi, vi hann lämna våra väskor i bilen och gå in på neonatal där vi blev ombedda att sitta ner i ett rum med läkaren.
Läkarens besked angående våra barn var precis den information vi ville ha, att allt var stabilt, allt gick på rätt håll osv. Läkaren sa även till oss att en lång neonatal tid väntade oss och att det var viktigt att vi inte glömde bort oss själva, att vi skulle ta en kväll gå på bio, åka hem hänga i soffan och bara umgås exempelvis. för han har sätt alldeles för många föräldrar gå in i väggen och köra slut på förhållande under en så pass lång neo tid som väntade oss. Efter de fina orden fick vi veta eftersom våra barn ansågs mest stabila på avdelningen vilket självklart var positivt skulle vi bli familjen som flyttades pga av platsbrist till Linköping.
Vi fick info om att barnen skulle flygas upp, och vi skulle köra bil eller ta TÅG! Vi valde det sistnämnda mest med anledning vad skulle vi ha bilen med oss för när vi mest skulle vistas på ett sjukhus, i efterhand hade vi tagit bilen.
Vi valde den eftermiddagen att tacka nej till patienthotellet över natten, åka hem, packa, försöka sova och komma tillbaka innan flytten dagen därpå skulle ske. Tro mig hjärtat slutade aldrig slitas i tusen bitar varje gång vi lämnade våra barn, men det fanns inget vi kunde göra mer än det vi redan gjorde.
Vi åkte hem, jag vet att det första jag ville var att köra dubbelvagnen till tippen för jag trodde aldrig att mina barn skulle få ligga i den vagnen... Vi packade, läs kastade ner allt vi kom på under så snabb tid som möjligt... sen landade vi i soffan. Natalie kom, och gud vad jag grät när jag såg henne och att få krama henne betydde så ofattbart mycket, hon kom i det mest sårbara, utsatta situation någonsin och hon bara fanns! Jag vet att hon aldrig kommer förstå helt hur mycket hennes närvaro gjorde för mig den kvällen.
Tisdagen kom och vi körde till sjukhuset på morgonen, för att sedan köra till stationen där mina föräldrar hämtade vår bil
, Pontus bar på vår packning som var överdrivet stor och jag gick fram dubbelvikt med sjukhus märkningar runt handlederna, hjulbent som aldrig förr, likblek i ansiktet.... smärtpåvekad till tusen men åtminstone nyduschad. Kändes förbannat ovärdigt... En tågresa på fyra timmar går vanligtvis fort men 1: Den går inte fort om du vet att dina barn i kritiskt men stabilt läge flygs ambulansflygplan utan att du eller deras pappa är där, 2: När du är nyförlöst både vaginalt och nysnittad... det är jävligt svårt att ta sig till toaletten på x2000 när du knappt kan röra dig på stillastående mark... just saying. Fram kom vi och fantastiskt nog stod där en förbokad taxi. För er som inte vet innehåller i princip 90 procent av taxi resan till sjukhuset i Linköping kullersten... När vi väl kommer fram till sjukhuset visar det sig vara en maratonsträcka till hisshallen... tror vägen till hissarna tog oss 20 minuter (kan meddela att i slutet av vår tid där tog den endast 2 minuter).

Upp till världens bästa neonatal avdelning kom vi! Det visste vi dock inte då men blev varse väldigt fort.
Jason han kom flygandes från Lund först, i först hörselkåpor och flygmössa, sovandes och hade klarat resan galant. Tjejerna på Neo i Linköping hade förberett hans kuvös med namnskylt och allt. Dom började genast bekanta sig med honom och hans olika värde samtidigt som de genast började inkludera oss som föräldrar på ett helt fantastiskt vis.
Stella kom flygandes ett par timmar senare, i samma utstyrsel hon men tittandes med nyfikna små mandel ögon omkring sig. Gud vilket lättnad det var att dom landat och var framme. Vi fick ett eget rum i anslutning till barnens avdelning. Vi fick som ett litet hotellrum med dubbelsäng, liten soffgrupp, garderober, tv och toalett med dusch som vi delade med ett annat par som hade rummet bredvid.

På kvällen ville jag bara hem, jag ville inte vara i Linköping, jag ville vara hemma och spola tillbaka tiden en vecka... jag ville inte att det som var skulle vara mitt liv. Jag ville inte känna det jag kände och jag ville fly från den verklighet jag hamnat i.
Där tappade jag fotfästet, där brakade min värld samman fullständigt och jag spenderade första dygnen i Linköping, gråtandes mer eller mindre hela tiden. Det gjorde så ont i själen, och jag anklagade mig själv varenda vaken sekund. Jag tyckte allt var mitt fel, vad var jag för en mamma som inte ens kunde hålla mina barn inne... det var mitt fel allt var mitt fel. Gud så ont det gjorde i hjärtat. Det var mitt fel att mina barn tvingades kämpa för sina liv i en jävla kuvös med fullt okända människor som vårdade dom.
Pontus var fantastisk, han var helt jävla enastående, världens bästa pappa från första stund, världens bästa vän och livskamrat till mig och min kärlek till honom blev om möjligt starkare för varje dag som gick. Pontus var den som räddade mig när jag ville lämna allt, när jag låg i fosterställning i sängen och inte ville leva mer, när jag ville gå ut från sjukhuset och aldrig gå tillbaka igen. Han fixade allt, höll koll på all information, såg till att jag åt, torkade mina tårar, lyssnade, bekräftade, höll om, hjälpte mig att leva. Utan honom hade jag inte stått upp. Han fixade per omgående kontakt med kurator och psykolog. Personalen på neo var några rävar på att läsa av situationen och var fantastiska! De tröstade, de pratade, de tog kort, de berättade allt det gjorde, de lärde oss hur vi tog hand och visade närhet till våra barn i kuvöser, de lyfte ut dom till oss när vi än ville, de var ovärdeliga.

Första veckan i Linköping innehöll allt framförallt efter mitt största break down började vi båda börja se en framtid. Våra krigare utvecklades varje dag, undersökningarna gick felfritt, trycket i cpap'en sänktes, de fick flytta ur kuvöserna och tillsammans i en tvilling säng med värmebädd...Kärleken till våra barn var ofattbart stark och stoltheten växte hela tiden.

Jag mådde väldigt dåligt men började sluta skuldbelägga mig själv och började lite ibland oftare och oftare hoppas på att båda en dag skulle få åka tillsammans i sin Tvillingvagn på gatorna hemma.

Det var också svårt att förstå hur livet utanför kunde fortsätta precis som innan för vårt liv hade stannat av. Vi fick fantastiskt fint stöd av nära och kära. Så många kärleksfulla meddelande och samtal. Vi fick tyvärr också smaka på beskheten av besvikelse i denna veva men den vägde all kärlek över!

Att bli förflyttade till Linköping kändes som det värsta som kunde hända men det var det bästa som kunde hända. Det insåg vi efter ett par dagar i Linköping! Är innerligt tacksam att det var just vi som blev förflyttade.

När jag känner att tiden räcker till ska jag plocka fram Stella och Jasons dagböcker som vi förde under tiden i Linköping och berätta mer om vad dom gick igenom och hur deras dagar såg ut.

Likes

Comments

Nu, nästan åtta månader senare är jag redo att skriva om vår resa då våra tvillingar Stella och Jason kom till världen och även tiden fram till nu. Dels för att skrivning alltid varit terapi för mig, men även för att slå hål på en hel del felaktiga historier som korsat våra öron om vårt liv sedan den 12 februari och såklart även för att ge både nära, bekanta och okända en bild av hur det faktiskt var för oss under den första tiden som föräldrar.

För er som inte vet föddes Stella och Jason i v 26+6 alltså nästan 3 månader förtidigt. Någon utförlig förlossningsberättelse tänker jag inte skriva i dags läget utan det kanske kommer längre fram när jag är redo att plocka fram den i minnet., men här kommer en snabb genomgång av förloppet.

Torsdagen den 11 februari fick jag konstiga känningar framåt kvällen och fick en känsla av att ringa förlossningen för att lugna mina nerver och få höra *ta två alvedon och gå och lägg dig* men de bad mig komma in då tvillinggraviditet trots allt räknas som riskgraviditet. Vi åkte in till Malmö, där de tog ctg, allt såg bra ut men de bestämde ändå sig för att göra en gynundersökning som visade att jag var öppen 1 cm. Det blev ambulansfärd till Lund, då Malmö ej tar hand om bebisar födda innan v 29 tror jag det är. I Lund låg vi på förlossningen över natten där allt verkade stanna av med hjälp av dropp och jag fick även kortisionspruta för att påskynda lungmognaden hos bebisarna om förlossningen ej gick att stoppa.

Eftersom de trodde att förlossningen stannat av på fredag förmiddag blev vi flyttade upp till Prenatal, Pontus åkte hem för att hämta kläder, duscha etc. här hemma eftersom vi skulle tvingas stanna där ett tag då jag var ordinerad sängläge. När Pontus kom tillbaka strax efter lunch hade jag ont. Strax efter att kvällspersonalen gått på fanns det en trevlig sköterska som tog oss på allvar och skickade in mig på gynundersökning som visade 6 cm öppen och det blev full fart ner till förlossningen.

Jag hann inte tänka och jag tror Pontus fokus låg på att ha koll på våra saker, sin snus och vart kaffemaskinen stod! ;)
Vi var inte överhuvudtaget förbereda på att bli föräldrar tre månader tidigare än beräknat och vi visste verkligen ingenting om vad som väntade oss med prematura bebisar. Förlossningen gick snabbt och 18:32 föddes Jason, han skrek som en stucken gris, jag fick ha honom en kort stund på bröstet innan Pontus fick lyfta bort honom till läkarna och sjuksköterskorna. Det var förövrigt 11 personer i rummet med olika sysselsättningar under förlossningen. Inget för mig med en integritet starkare än ringmuren runt Visby. De försökte vända rätt Stella under en halvtimme ca innan det beslutades för att det skulle bli kejsarsnitt. 19:20 kom Stella med ett akutsnitt. Mycket medtagen och blev intuberad per omgående i ett rum intill där Pontus var med och fick även klippa navelsträngen. Jag blev körd till uoovaket efter det och Pontus fick följa med ner till neonatal där barnen vårdades och skulle göra under kommande 10 veckor.

Pontus och jag möttes sedan upp uppe på prenetal i vårt rum, där vi fick förlossningsfika vilket kändes mer än märkligt. I det läget tror jag ingen av oss riktigt förstod vad som hade hänt. Efter ett tag uppe på rummet blev jag nedrullad i säng till neonatal IVA för att träffa Jason och Stella för första gången. Det var det värsta och bästa jag någonsin varit med om i hela mitt liv. Jag var så full av kärlek till de två små liven som låg i varsin kuvös men samtidigt fullständigt livrädd för allt. De var så små, genomskinliga, uppkopplade till alla olika maskiner, det togs prover ur navelkateter var femte minut under de första dygnen och känslan av att inte få hålla sina barn, ta ifrån dom det dom utstod och en vetskap om att inte veta om de skulle överleva eller ej var totalt vidrigt. Det var totalt fruktansvärt och hjärtat krossades i tusen bitar gång på gång blandat med en gränslös kärlek. Sjukt svårt att ens beskriva hur kärlek, rädsla och allt annat kan ligga så nära varandra som det gjorde där och då.

Detta är en start på livet som förälder jag inte önskar någon men det blev vår verklighet.

Frågor som jag vet alltid spekulerats och undrats kring, samt i vissa fall tisslat och tasslats bakom ryggen kring:

1: De finns ingen orsak varför de föddes för tidigt och det är vanligt att det inte finns någon medicinsk förklaring. Det de vet är att Stella la väldigt fastkilad och hennes navelsträng hade snurrat sig kring hennes underkropp och de tror att om de lyckats stoppa förlossningen hade hon inte överlevt. Det utlåtandet vi fått är att det finns inget som säger/visar på att vi en eventuellt framtida graviditet skulle sluta i en prematur födsel.

2: Vi var otroligt bestämda och är fortfarande med att inte visa speciellt många bilder på barnen när de var som minst pga flera anledningar. Framförallt pga vår rädsla, samt deras integritet med tanke på alla slangar, katetrar, ekg, sond, cpap etc. Det för många kanske har varit främmande och konstigt, för oss har det aldrig handlat om att vi inte är stolta över våra barn för tro mig vi är världens stoltaste föräldrar till våra barn men varje dag under deras första tid var en balansgång på en tunn spindeltråd där liv och död var otroligt nära varandra. Vi valde självklart att visa bilder etc. för nära o kära.

Imorgon ska jag skriva vidare om hur vi efter 3 dygn i en dimma i vår nya neonatal värld och värld som föräldrar fick smaka på sjukvårdens pressade situation och blev flyttade från Lund till Linköping. Mer om det imorgon. 

Imorgon kommer även Pontus skriva sin syn på starten i vårt liv som föräldrar.

Likes

Comments