3 dagar efter min 18de födelsedag avlivades våran travhäst Tailen, den 30de september kommer jag aldrig att glömma.. Och pågrund av en sån jävla lätt och enkel sak som en lekstund i hagen som slutade så illa för T.
Hon var så otroligt snäll & lätt att göra med, gjorde aldrig en fluga illa ens, full av glädje & hade så mycket tränings vilja i sig.
Jag fick äran att få träna henne några gånger, har mött mindre traktorer med lastare ensam i skogen med henne, ingenting. Stora traktorer i full fart som nästan tog upp hela vägen, absolut ingenting. Mött rådjur, harar & älg sprungit över vägarna när vi intervall tränat på raksträckan och skrittat hem, och inte ens då rörde hon ett enda hårstrå. Jag saknar henne så hjärtat går i miljoner bitar varenda gång.
Vi fick äga henne cirka 14-15 månader & på den '' korta '' tiden hann hon fästa sig så hårt i mitt hjärta. Fina älskade häst, hon var en på miljonen, en sån häst kommer jag aldrig få uppleva igen.

Och om 7 dagar är det hela 2 månader sen våran familjemedlem tos bort alldeles för tidigt. Familjemedlem tänker ni? Ja.
Så mycket hemligheter jag sagt till henne, för ingen annan kan man lita på, det sprids förr eller senare. Så mycket tårar jag fällt hos henne när en kille vart en douchebag ( innan jag vart ihop med Lucas ) eller en tjejkompis sårat en. Hästar är mer förstående än människor, det bara är så.

Jag är lycklig för tiden jag fick med henne, det är jag, även om jag hade önskat att det hade varat tills hon skulle dö av hög ålder, pensionerad på gården med nån avkomma och bli ompysslad var dag.


Även om mitt intresse dog med tailen saknar jag det, men fortfarande känns allt så tomt, varför står det liksom en annan häst i hennes box när det alltid är hennes fluffiga öron som alltid brukar möta en när man kommer in? Hennes sätt att tigga godis genom att slå hoven i boxdörren, åh, så jag saknar det.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments