Denna bloggen var från början tänkt att den skulle vara till för min resa till min målvikt, men ju mer jag läser gamla inlägg inser jag att den mer och mer blir en blogg om mina innersta tankar. Det var meningen att bloggen skulle vara en sida med tips&tricks för att gå ner i vikt, men blogg om subkulturen ProAna. Men ju mer jag tänker efter är det en blogg om mitt klagande, mina nederlag och min ångest. Jag vet inte riktigt vad jag vill med denna bloggen eftersom det bara går utför hela tiden. Så jag funderar på en nystart. Jag funderar på att försöka skapa en ny blogg. En ny blogg med nya möjligheter, en ny blogg där jag kan skriva om min resa till min målvikt. För oavsett om jag går på ABC eller inte, tänker jag nå min målvikt. Jag är inte villig att ge upp än. Och eftersom denna bloggen redan är förstörd kommer jag skapa en ny. Jag tänker inte radera denna bloggen, men jag vet inte om jag kommer fortsätta skriva på den. Om jag inser att den nya bloggen inte håller kommer jag tillbaka till denna. Jag känner bara att jag behöver en nystart. Här nedanför kommer ni hitta en länk till den nya bloggen.

Jag känner själv att ju längre jag håller kvar vid denna bloggen, desto fler misstag kommer jag göra. Jag behöver en nystart för att inte påminnas om alla gånger jag har ätit fast jag inte borde, jag vill inte påminnas om alla gånger jag skippat att träna för att jag inte orkade, jag vill inte påminnas om alla gånger jag har hetsätit och spytt.

Antagligen kommer jag fortsätta skriva här ibland bara för att få ventilera lite, men jag kommer inte fortsätta skriva om mina ätstörningar.

Tack för den här tiden, och tack för att ni har följt mig hit. Följ mig gärna på min nya resa mot mitt nya liv.

http://nouw.com/restricting

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Jag drömde om A inatt. Och det ger mig sån otrolig ångest. Varför kan jag inte bara släppa honom? Vi har inte träffats på ett tag, och vi pratar inte mycket. Varför kan jag inte bara släppa honom?

Det värsta är att jag kan ju inte tycka illa om honom för att han inte vill ha mig. Och det som är ännu värre är att han vill att vi ska vara vänner, varför kan han inte bara göra något elakt så att jag kan få tycka illa om honom?

Just nu sitter jag på jobbet, ute i skuggan och funderar. Han är den enda som snurrar i mina tankar, och jag kan inte riktigt släppa honom. Jag försöker fokusera på jobbet. Men det går sådär. Egentligen vill jag bara skrika rakt ut. Hur svårt ska det vara att skicka vanligt sms, eller en bild på snapchat? Hur svårt ska det vara att skriva vad jag tycker om honom? Vad är det jag är rädd för. Det värsta som kan hända är att han slutar skriva. Att han aldrig mer vill se mig. Men det kanske är det jag behöver. Det kanske är det jag behöver höra för att kunna släppa honom och gå vidare?

Jag känner mig så jävla patetisk i detta. Jag känner mig som ett 12årigt barn som lipar för allt. Varför kan jag inte bara agera normalt... jag har aldrig känt såhär förr och jag vill aldrig känna såhär igen.

Imorgon ska jag till ABC på ett 2h möte och fylla i massa skattningsskalor. Kul... Not. Jag vill inte blir frisk. Jag vill inte bli frisk. Jag vill inte gå upp i vikt och bli tjockare. Jag vill bara vara smal, jag vill vara vacker, jag vill vara snygg.

Jag känner mig så ledsen, jag känner mig så tom, jag vill bara sova, jag vill bara gråta, jag vill inte leva såhär. Men ändå kan jag inte sluta.

Jag är så ledsen för att jag inte bara kan vara normal, jag är så ledsen för att jag kommer leva ensam resten av livet, jag är så ledsen för att ingen förstår, jag är så ledsen för att jag är fucked up. Jag är så ledsen för att jag inte kan funka normalt, jag är så ledsen för allt. För vem fan skulle kunna älska någon som mig? Någon som är så knäpp som jag? Någon som mår så dåligt som jag? Jag tynger bara ner alla. Jag är en besvikelse och en börda för alla.

Jag vet att jag aldrig kommer våga skriva till A, jag vet att jag aldrig kommer få honom. Jag vet att han aldrig kommer känna så för mig. Jag vet att jag aldrig kommer berätta för honom hur jag känner. Jag vet att jag aldrig kommer våga.

Jag är ett missfoster. Låt mig bara blir smal.

Likes

Comments

Hej igen. Det är inte ofta som jag skriver mer än ett inlägg på en dag. Men idag blir det så.

A, som jag har skrivit om innan, vi pratar ju knappt längre. Och jag vet vad han tycker om mig. Jag vet att han inte vill ha ett förhållande, jag vet att han antagligen inte tycker om mig på det sättet, jag vet att han antagligen inte saknar mig, jag vet att han antagligen inte tänker på mig alls, jag vet att han antagligen inte bryr sig om mig. Men jag kan inte sluta tänka på honom. Jag drömmer ofta om honom. Jag tänker på honom varje dag, jag hoppas på att han ska höra av sig. Och jag vet att om han skulle höra av sig och fråga om jag vill komma in till honom och "kolla på film" skulle jag inte kunna säga nej. Jag vet att han bara är ute efter att ha sex, jag vet att han bara vill ha ett intimt förhållande. Och jag vet också att det bara gör mig illa. Jag vet hur ledsen jag blir efteråt, jag vet hur dåligt jag mår efteråt. Men ändå kan jag inte säga nej. Jag hör av mig någon gång ibland, och jag blir lika glad varje gång han svarar, även om han sällan vill prata. Oftast blir det bara korta, konkreta svar. Jag har aldrig känt såhär för någon annan innan, och det gör ont, så in i helvete. Jag kan liksom inte andas när jag tänker på honom. Jag kan inte släppa honom. Jag föll för honom, så jävla hårt.

Första gången jag såg honom föll jag hårt i backen. Och mitt hjärta slogs i tusen bitar för att jag visste egentligen redan då att det aldrig skulle bli något. När han på fyllan frågade om jag vill träffa honom någon gång gjorde det ännu mer ont, för jag visste att det var för bra för att vara sant. Och första gången jag var hos honom, och vi låg och höll om varandra i soffan, var första gången det kändes otroligt rätt. Men klumpen i magen blev bara större och större, för jag visste hela tiden att det var för bra för att vara sant.

När jag efter ett tag skrev och frågade vad han ville med detta och han svarade att han inte var redo för ett förhållande, men att han gillade mitt sällskap kunde jag ju inte göra annat än att tänka "vad var det jag sa". Ändå slogs mitt hjärta i mikroskopiskt små bitar. Ändå trillade jag isär ytterligare lite. Men jag svarade bara "Hahhaa, det är lugnt, jag känner samma sak". Varför var jag tvungen att ljuga?

Det går inte en enda dag utan att jag vill skriva till honom och berätta vad jag känner, det går inte en enda dag utan att jag känner den där taggiga klumpen hoppa omkring i magen så fort han dyker upp i tanken på mig. Det går inte en enda dag utan att jag bara vill skrika rakt ut för att jag hatar mig själv så mycket.

Och som vanligt kan jag inte slå bort tanken på att han ljuger. Att det där med att han inte är redo för ett förhållande bara är bullshit. För jag känner hela tiden att det är mig det är fel på. Och hela tiden triggar det mig till att äta lite mindre och kräkas lite oftare. Jag vill liksom bevisa för honom hur snygg jag kan bli. Jag vill liksom bevisa för honom vad han går miste om, men jag vet att det inte funkar så. För vem fan vill vara med ett psykfall?

Det gör så ont i hjärtat att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det gör ont i hela kroppen. Det förstör mig långsamt och jag vet inte vad jag ska göra för att kunna släppa det. Jag vet inte vad jag ska göra för att gå vidare. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet att det aldrig kommer bli något, och jag måste försöka acceptera det och försöka gå vidare. Men det just nu känns det så långt bort.

Jag skulle vilja flytta härifrån, så att jag slipper riskera att träffa honom. Jag vill ta bort honom från Facebook, Snapchat och överallt annars. Jag vill radera hans nummer och låtsas som att vi aldrig träffades. Jag vill bara spola tillbaka tiden och strunta i att gå på den där festen. Jag vill bara glömma honom. Jag vill att han ska försvinna helt och hållet ur mitt huvud.

Jag hatar mig själv för att jag känner såhär. Varför var jag tvungen att trilla ner i detta träsket? Varför lät jag mig att faktiskt känna såhär? Varför var jag tvungen att våga krossa alla mina skyhöga murar denna gången?

Jag vill bara dö just nu. Jag vill inte känna någonting. Jag vill inte leva. Jag vill inte behöva andas. Jag vill vara lätt som luft och bara implodera till ingenting. Jag vill glömma och gå vidare. Jag vill aldrig mer känna såhär.

Varför blev han den? Varför föll jag för just honom? Varför jag?

Det var längesen jag var såhär triggad till att skada mig.

Jag orkar inte mer.

Likes

Comments

God morgon, eller ja... snarare god eftermiddag.

Det senaste dygnet har varit ganska jobbigt. Det har inte varit värre än vanligt rent rutinmässigt och vad jag har gjort, men däremot har min ångest varit i toppen. Jag har inte kunnat slappna av och jag har varit otroligt lättirriterad.

Jag red en kortis igår på förmiddagen, men det var för varmt och kvavt för att rida en längre stund. Sen satt jag en stund och pratade med M & T ang körkort, uppkörning och uppskrivning och sånt.... jag ska ju göra de där jävla proven snart.

Sen gick jag upp och duschade, jag insåg även att jag hade gått ner 1.2kg sen i förrgår morse. Så jag försökte vara ganska bestämd på att inte äta. Men det förstörde jag ganska fort. Jag åt 2 ballerinakex, en liten baguette med smör, ost och skinka, lite kokt fisk och potatis och sen däckade jag i gästsängen hos mor och far, sen körde S hem mig.

Vi skulle ge hästarna mat, och det gick ju bra osv, som vanligt. Men sen kom L och en kompis till henne. Jag älskar L, och jag känner mig så dum för att jag var så otrevlig, men ångesten efter middagen ville liksom inte släppa och det fick hon ta.

Sen gick jag hem och sminkade mig, klädde på mig och åkte in till stan och drack. Jag kan inte bete mig som en normal människa på fyllan/när jag druckit över huvud taget. Vi var en sväng på nöjesfältet, där jag träffade på H & P. Ingen höjdare. Jag träffade på V och hans vänner och började diskutera fucking politik. Jag stötte på T, en gammal mobbare från högstadiet och började störtlipa, T i sin tur försökte be om ursäkt osv, och fine, bra för honom att han försökte be om ursäkt och sen ville köpa mig en fucking drink, antagligen som ett halvtaskigt försök till plåster på såren. Men det tackade jag nej till. Inne på krogen träffade jag O, han var där med nån tjejkompis. Ute satt det några äckliga grabbar som var väldigt obehagliga, och den enda jag hade att "suga tag i" var T, av alla jävla människor. Så han fick stå där bredvid mig och prata för att grabbarna skulle sluta glo på mig och försöka få kontakt med mig.

Sen fick jag skjuts hem av E & F. Självklart började jag babbla på som en jävla galning om mina ÄS. De vet ju om mina problem, men samtidigt förstår jag om de tröttande efter gårdagen. Jag kan aldrig vara tyst. Jag ska alltid vara i centrum. Jag ska alltid låta högst, skratta mest och synas. Noll social kompetens när jag har druckit.

Jag skäms. Så in i helvete.

Sen la jag mig i sängen, tryckte i mig fler ballerinakex. Somnade, vaknade i morse, tryckte i mig resten av paketet med kex och 2 rader choklad och en liten baguette med skinka.

Nu ska jag iväg till ica och köpa cigg. Idag ska jag fasta. JAG HATAR DETTA

Likes

Comments

Jag hade mitt första möte på ABC härom dagen.
Det gick väl okej. De ställde massa frågor, och det blev så surrealistiskt. "Hur ofta kräks du?" "Kommer det blod när du kräks?" "Har din tandläkare sagt något om dina tänder?" "Har du förändrad hjärtrytm?" "Hur ofta hetsäter du?" "Hur ofta svälter du dig?" "Övertränar du?" "Har du ont i magen?" "Använder du laxermedel eller vätskedrivande?" "Vad är din lägsta vikt?"
Jag blev otroligt triggad men jag försökte svara så ärligt som möjligt. Sen tog de blodtryck, puls, andning, vikt och längd. Och jag är tydligen 2.5cm längre än vad jag trodde. Så jag är tillåten att väga mer än vad jag trodde. Jag vill ändå nå min målvikt på 48kg.

För övrigt åt jag alldeles för mycket igår, så under natten har jag gått upp 1kg. Så nu väger jag 68.5kg, och det ger mig sån extrem ångest, så idag ska jag försöka fasta. Just nu sitter jag på jobbet, och hoppas på att jag kan komma undan med att bara äta ett äpple eller något, men hen lär ju tvinga mig att äta mer och det vill jag verkligen inte.
Jag ska rida min häst idag, och sen ska jag försöka orka promenera en sväng. Jag hoppas att vi ska promenera på jobbet idag. För jag behöver verkligen röra på mig.

Jag hoppas att jag snart kan få min nya ADD-medicin och då med centralstimulerande ämnen i eftersom det minskar hungern. För jag vill verkligen inte äta mer. Jag MÅSTE gå ner i vikt.
Jag vill gå ner i vikt så att A kan se hur snygg jag kan vara.

Likes

Comments

Idag på jobbet satt vi och pratade om mig och mina problem (ish). Och det var otroligt jobbigt. Hen sa massa bra grejer, och hen vill mig bara väl. Men jag får panik.
Vi pratade om A som jag träffade en del för några veckor sen. Han som jag träffade på en random fest med V och det sa bara "ding!", iaf från mitt håll. Han är inte redo för ett förhållande. Men han har inte sagt vad han känner för mig. Vi har träffats och haft sex, och kollat på film osv.
Vi har inte pratat så mycket på ett tag och vi har inte träffats på typ en månad. Men jag kan inte släppa honom. Jag vill bara berätta för honom hur jag känner, så att han kan säga att han inte tycker om mig. Han vill säkert inte ha mig för att jag är så fuckad och tjock. Om jag får reda på det kan jag släppa honom. Men nu kan jag inte det, när jag inte vet något.
Imorgon ska jag börja på ABC, och jag vill verkligen inte det. Jag vill inte. Jag vill fortsätta gå ner i vikt. Snälla.

Likes

Comments

Igår hade jag total ångest. Jag var på fest förra veckan hos en kompis. Jag var inte på superbra humör. Igår träffade jag en annan kompis som i sin tur hade pratat med en som var med på festen som sa att alla på festen hatade mig och att de var trötta på mig. Jag skrev till han som höll i festen och frågade och han sa att det inte stämmer men att jag nästa gång kanske borde försöka vara lite gladare. Jag vet att jag skämtade om olika umgänge och typer av människor. Och jag menade inget illa med det.

Och även att han sa att det inte stämmer känns det ändå som att de tycker illa om mig.

När jag var hos sköterskan häromdagen och de vägde mig hade jag gått upp 3 kg på 2 veckor. Jag börjar bli så jävla fet. Så nu är det dags att ändra kost och motion så att jag kan gå ner i vikt igen. Jag hoppas på att få en centralstimulerande medicin i augusti för min ADD så att jag kan sluta vara hungrig och sluta äta igen.

Och de har skickat en remiss till ABC nu, och jag vill verkligen inte bli frisk. Jag vill bli smal. Jag vill vara smal.

Jag har även börjat äta stämningsstabiliserande medicin för mina bipolära symtom, och biverkningarna kunde vara sänkt mående och humörsvängningar. Och jag känner just nu att humöret svänger som bara den. Och jag kan inte hantera det.

Igår hade jag extrem ångest på kvällen och jag skrev till många, bla en i stallet, och bad om förlåtelse för att jag är så misslyckad. Hon i sin tur ringde till min mamma i tron om att jag skulle ta livet av mig så mamma ringde och hade panik. Jag kan fan inte göra något rätt.

Idag stötte jag på mamma i affären, och hon var trött, och känner att jag har stor del i det. För deras stora dotter är inte stor. Jag bara förstör. Jag är bara en börda för alla.

Likes

Comments

Hej hörrni. Jag är tillbaka.

Det har hänt mycket sen sist.

Jag har blivit felmedicinerad först en gång med medicin som gjorde att jag inte var hungrig så jag slutade äta, vilket i sin tur triggade igång mina ÄSUNS igen. Sen började jag med en annan medicin, vilket jag kände att jag var tvungen till då jag blev rädd för att jag var sjuk igen "på riktigt" (så jävla blåst), men den nya medicinen gav mig skyhög ångest och gjorde mig mer ofokuserad än vad jag är utan medicin.

Jag kan ju säga att jag ångrar att jag slutade med den första medicinen. Jag har gått ner nästan 20 kg sen i oktober/november. Och nu har jag börjat äta igen. MASSOR. Av någon jävla anledning. Jag har perioder där jag spyr, men då jag inte är hemma så mycket blir det inte alltid att jag spyr då jag tycker att det är genant att spy på offentliga platser, då jag är rädd att någon ska höra eller märka.

Jag känner nu att jag de senaste veckorna har börjat gå upp i vikt igen, och det ger mig extrem ångest. De senaste dagarna har jag ätit pizza, max, donken, godis, tacos och massa annat som är extremt onyttigt. Jag funderar på att försöka ta tag i detta från och med imorgon. Jag ska försöka att äta så lite som möjligt, och det lilla jag äter ska jag spy. För jag känner att jag vill inte gå upp mer i vikt nu.

Dessutom har min sköterska bestämt sig för att skicka en remiss till ABC. För att hen anser att jag behöver bli frisk. Men hen sa i samma andetag att hen inte är orolig för min vikt eftersom att jag inte är underviktig... nä... just det. Hen är inte orolig för min vikt. Så enligt mig själv är jag inte alls sjuk.

Jag är fortfarande fet, trots att jag har gått ner nästan 20kg sen förra året. Jag behöver går ner i alla fall 20 kg till för att vara underviktig. Och det ska jag. Jag ska fanimej bli smal. SMAL SMAL SMAL

Likes

Comments

Hello my little butterflies.

Jag är väldigt trött på att leva såhär. Jag är väldigt trött på att vara trött. Jag är väldigt trött på att känna mig som ett misslyckande 24/7, jag är trött på att vara fet. Jag är trött på att leva.

Jag har aldrig tänkt på att ta livet av mig innan, men nu är det det enda jag kan tänka på. Jag skulle (nog) aldrig göra det, men det känns så lugnande att sitta och planera mitt egna självmord i huvudet. Det finns så mycket att välja på liksom. Jag undrar vad som är mest smärtfritt, vad som går snabbast.

Det här med maten hänger över mig. Jag har börjat räkna kalorier igen, och hoppas på att det kommer göra saken bättre. Inatt tryckte jag dock i mig en hel chokladkaka. Men men.

Likes

Comments

Jag är helt tom. Tom. Tom. Tom. Hur svårt ska det vara att bara försöka leva? Hur svårt ska det vara att bara försöka vara bra? Hur svårt ska det vara att få jobb? Att flytta hemifrån? Att bli någon? Att skaffa sig ett liv? Jag måste ju vara helt jävla korkad. Eftersom jag inte fixar det. Eftersom jag inte kan. Alla andra kan ju.

Jag känner mig så korkad. Jag vill bara försvinna.

Likes

Comments