Att vara stark för mig handlar om att börja prioritera mig själv. I 15 år har jag satt alla andra framför mig själv. Jag har stått stadig när andra behövt någon att luta sig mot. Jag har funnits där med hjärta och själ när andra behövt stöd mentalt. Jag har identifierat mig som den som alltid är stark, den som alltid ler och säger att det ordnar sig, den som står stabil när andra bryter ihop. Jag har identifierat mig som den som alltid presterar på högsta nivå, inte för att jag måste, utan för att jag vet att jag kan och att det är mitt sätt att visa min omgivning hur bra jag faktiskt är. Prestationen ska vara hög i både mitt privatliv och på arbetet, annars är det ingen idé att göra det. Att vara bäst i allt, inte för min egen skull, utan för att bevisa för mig själv och omgivningen att jag inte är svag eller är den som brtyer ihop, har lett till enorm stress. Stressen som alltid funnits där, varje minut de senaste åren, har fått mig att identifiera mig som en lättstressad person och det har blivit ett normaltillstånd. Problemet är bara att ingen är så stark att man klarar av att leva så under så lång tid. Men det förstod jag inte då, det gör man aldrig. Oavsett hur stark du är så kommer kroppen säga ifrån. Kroppen kommer tala om för dig att prioritera dig själv. Kroppen ställer in sig på överlevnad. När du ändå inte lyssnar kommer kroppen få kämpa hårdare med att överleva. Kroppen är alltid inställd på att fly eller fäkta, även om det inte finns någon yttre fara. Stressen som alltid finns där kommer göra att kroppen ständigt är på sin vakt. Vardagen blir faran. Jag har länge förnekat detta, för detta händer inte mig. Tills den dagen man inte kommer upp ur sängen. När ångesten är så stark och när kraven är så tunga att du inte klarar av att ta dig utanför dörren. Det är inte förrän den dagen du frågar dig själv om det varit värt det.

Likes

Comments