Mamma blev dålig en snökall vinterdag 1985.

Jag var bara 5 år gammal då...
Vi var ensamma i lägenheten eftersom mina två äldre, hemmaboende, systrar var i skolan.
Balkongen var överfylld av snö och mamma beslutade sig för att gå ut och skotta bort den.
Jag minns att jag hade en tunn kort klänning på mig den dagen och när mamma gick ut för att skotta bort snön kröp jag ner under ett bord där vi hade någon slags fäll eller lurvig matta.
Efter ett tag sa jag till mamma att jag frös och frågade om hon inte kunde stänga balkongdörren.
Hon svarade inte vad jag minns, utan kom bara in och sköt snabbt igen balkongdörren, men inte helt, då det fortfarande drog väldigt kallt utifrån.
Hon såg annorlunda ut.
Jag tror att hon gick in till toaletten först, där hon kräktes…
Efter detta kom hon vacklande ut igen och gick fram till väggtelefonen, varvid hon ringde en väninna?
Jag vet inte om det är ett minne eller bara något som kommit ur fantasin, men jag tror att hon sa att något var väldigt fel, att väninnan måste komma genast.
Hon talade om att jag var där hemma med henne och att jag måste tas om hand.
Efter telefonsamtalet gick hon åter tillbaka till toaletten, där hon hasade ner på golvet och blev liggande.
Jag vet att hon bad mig, med väldigt klen stämma, att hämta en kudde till henne.
Och jag sprang iväg för att hämta en. Jag vet att jag stannade upp vid sängen och funderade över vilken av kuddarna jag skulle ta - som att det skulle ha spelat någon roll i den stunden.
Det var nog återigen det undermedvetna som tog överhanden och jag blev rädd för att om jag tog fel kudde skulle mamma bli arg och slå mig…
Till slut fann jag mig, tog en kudde och rusade tillbaka till mamma.
Hon såg så ynklig ut där hon låg… Det var en väldigt liten toalett, inget badrum alltså, så hon låg inpressad mellan toalettstolen och väggen.
Jag gav henne kudden och flyttade mig bakåt.
Där stod jag nu 5 år gammal i en tunn klänning mitt i kalla vintern och balkongdörren stod fortfarande öppen.
Jag frös…
Jag bad försiktigt mamma att stänga dörren men fick nog inget svar så jag beslutade mig för att stänga den själv.
Jag tog i allt vad jag orkade men den rörde sig inte alls.
Jag tror att jag då kröp ner under bordet igen för att få lite värme från den lurviga mattan.
Snart kom jag på mig själv och gick tillbaka till toaletten där min älskade mamma låg.
Hon var så sjuk…
Jag undrade varför ingen kom…
Jag tyckte att det hade gått jättelång tid sedan mamma ringde men i verkligheten kanske det bara hade gått några minuter.
Jag beslutade mig därför att hämta hjälp på egen hand.
Jag stoppade ner fötterna i ett par stövlar och var precis på väg ut i snön när dörren öppnades.
Räddningen var här… Äntligen skulle mamma bli bra igen.
Väninnan hade ringt efter ambulans och i väntan på den satte hon sig med mamma.
Jag bara tittade på mamma, väntade på att hon skulle resa sig och säga att allt var bra igen.
Men innerst inne visste nog även jag att det inte var så.
Jag minns den oförstående känslan hos ett förvirrat barn som ser sin mor så sjuk och trots sin ringa ålder vet att något är väldigt fel, men inte kan sätta fingret på det.
Ambulansmännen kom nu in genom dörren och de hämtade ut mamma från toaletten och lade henne på en bår.
Jag vet inte om hon var medveten då, om hon såg på mig eller sa något till mig… Vad jag önskar att hon sagt något till mig.
Det var sista gången jag såg min mamma…
2 veckor senare, efter flera hjärnblödningar avled hon…

Min mamma var borta och jag skulle aldrig mer få se henne eller höra hennes röst.

....................

Fr.o.m denna dag började mitt riktiga helvete. Vissa av mina syskon har sagt att jag ska vara glad att mamma inte lever längre, att livet hade blivit ännu värre om hon fortfarande hade varit i livet... Och kanske har de rätt. Men mitt hjärta och min själ säger tvärtom. Om inte annat hade jag fortfarande haft en familj, hört till. Jag hade fått växa upp med mina syskon.

Det som hände är det absolut värsta som kunde hända.

När jag var 5 år gammal dog min mamma och jag slets från mina syskon och lämnades helt ensam i en okänd, skräckfylld värld... Fortsättning följer...

Se till mig som liten är...

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Blev knappt 1 1/2 timme i skogen idag på min fine T. 💖
Red ut med tre andra från islandsstallet där vi står.
Idag fick jag för första gången känna på ordentlig pass. Ni som är i hästvärlden vet nog vad flygande pass är.
Vanliga hästar har tre gångarter. Skritt, trav och galopp.
Islandshästar har antingen fyra eller fem gångarter och T är en femgångare, så han har skritt, trav, galopp, tölt och pass. Men iom att han är så ung, har han inte utvecklat det så mycket än. Han blev inriden i februari och har inte velat gå framåt överhuvudtaget förrän i oktober, så han är väldigt ny på det här precis som jag. 😉
Men idag fick jag som sagt en första försmak på pass och jäklar i min låda vad det går undan! Hur kul som helst!
Fick även känna på hans stora galopp ordentligt för första gången. Galopp är hans favoritgång, men nu har han visst blivit tillräckligt stark för att kunna ta riktigt stora steg och få upp en Jädra fart. Fick knappt stopp på honom för han tyckte det var så roligt. 😂
Det som är lite läbbigt är när han växlar gångarter hela tiden och jag inte hinner med. Tappar ju lätt balansen om jag t.ex sitter ner i tölt och i nästa sekund kastar han sig in i en stor galopp. Den galoppen kan jag INTE sitta i! 😉

Imorgon är det ridlektion för alla grupper i ridhuset och efter det ska det hållas en prova på tävling. Jag rider lektionen så får R ta tävlingen. 😜

Räknade ut idag att jag nu ridit i ca 7-8 månader.
Har ägt T i 11 månader, men av olika anledningar har jag inte ridit honom hela tiden.

Se till mig som liten är...

Likes

Comments

Okej så här är det.
Om jag blir anklagad för nåt som jag är 110% oskyldig till, kommer jag slå bakut. Så är det bara.
Acceptera läget.
Finns inte en chans att jag ber om ursäkt för nåt jag inte gjort eller någonsin skulle göra.

Jag är den första ATT be om ursäkt om jag känner att jag är även bara det minsta skyldig eller om jag bara råkat sagt eller gjort nåt som sårat nån annan. Det har jag bevisat mer än en gång.
Men då måste jag förstå hur något kunnat misstolkats oxå.

Offensiv är bästa försvar heter det och det är jag i ett nötskal...
Har man hela livet tryckts ner och sparkats på och man sen som vuxen hittar styrkan att stå upp för sig själv och de man tycker om , är det väldigt lätt hänt att man ofta istället kanske går lite till överdrift med sin offensiv...
Man plockar fram sin "inre nucka", "surkärring", "bitch". Ja kalla det vad du vill. Jag har nog blivit kallad både det ena och det andra...

Se till mig som liten är...

Likes

Comments

Tredje gradens brännskador är inget man önskar någon och definitivt inte en treåring..! 😞
Det här har jag fått lida för resten av mitt liv.

Mamma skulle koka korv och jag och två av mina äldre systrar var i ett annat rum.
Antingen ringde telefonen eller så ringde mamma själv till någon. Hur som helst lämnade hon kastrullen med korv att koka upp på spisen medan hon pratade i telefonen. Vi barn var väldigt hungriga och en av mina systrar gick till köket för att kika ner i kastrullen och se om vattnet hade börjat koka och jag följde med. Min syster kollade och gick sedan därifrån.
Jag såg upp till mina systrar och gjorde allt de gjorde, så jag ville såklart oxå titta. Men jag var liten och nådde inte upp att se...
Så jag sträckte mig upp, tog tag i handtaget på kastrullen och drog den mot mig..!
Sen blir det svart.
Har fått berättat att mina systrar hörde en smäll och mammas skrik och nog mitt oxå!
Mamma springer in med mig i badrummet och börjar spola ner mig med kallvatten. (Som vi idag vet, är bland det värsta man kan göra...)
Sen tar hon av mig kläderna. Men när hon drar av mig tröjan, skriker jag nå vansinnigt. Min hud sitter kvar på insidan av tröjan!

Mitt minne kommer tillbaka i en flash när vi kommer till sjukhuset och de bryskt trycker ner mig i en stor plåtbalja med kallt vatten. Jag gallskriker och det blir svart igen. Sen har jag inget mer minne överhuvudtaget av månaderna/året som följde.
Men fr.o.m den dagen var jag för evigt skadad både fysiskt och psykiskt.
Jag vet att läkarna vägrade all slags transplantation och menade att pga min ålder skulle det inte bli några problem eller ens några ärr! Man undrar ju hur de tänkte där?!
Jag har alltid blivit utfrågad om mina ärr och i skolan fick jag alltid höra hur äckliga de var!
De är såklart oxå VÄLDIGT solkänsliga pga den extremt tunna huden och när solen är stark gör det riktigt ont..!
Det allra värsta ärret, på armen, valde jag för några år sedan att dölja/förvandla till något fint istället. Så nu pryds min arm av en stor, slingrande drake och röda rosor.
Men min rädsla för hett vatten och eld kommer jag aldrig komma över.
Mitt vänstra bröst är förstört och jag tål inte att min man tar i det eller ens tittar på det.Jag känner mig så äcklig pga att jag alltid fick höra just hur äckliga ärren var. När jag var yngre funderade jag ofta på att försöka skära bort dem själv, men det skulle förstås aldrig ha gått.

Hur tänkte mamma den dagen då hon lämnade en kastrull med kokande vatten på spisen och vände ryggen till?!
Olyckor händer, jag vet. Men sånt där FÅR INTE hända!
Tack gode gud att jag bara fick första/andra gradens skador i ansiktet...

Se till mig som liten är...

Likes

Comments

Det här är en av mina favoritbilder från min barndom. Jag måste varit mellan 6-7 år. Så 1-2 år efter mammas död.
Jag ser ganska glad ut...
På de flesta andra bilder ser jag någon slags spänning eller tomhet i min livlösa blick och det gör mig så ledsen...
Jag vill bara kliva rakt in i bilderna och lyfta upp den lilla flickan och tala om för henne att allt kommer bli bra och sen ta med henne hem och skydda henne mot allt ont och ge henne all min kärlek. Jag skulle tala om för henne att jag älskar henne, för det gjorde aldrig någon under hela hennes uppväxt.

Det enda hon fick höra gång på gång från sin styvmor var att hon var lika dum i huvudet som sin pappa, en lika stor idiot som honom och hennes riktiga mamma och hon skulle minsann inte tro att hon någonsin skulle klara av något alls i livet!
Värdelösa snorunge!

Stackars älskade barn... 😪

Se till mig som liten är...

Likes

Comments

Det var ju tydligt idag att någon trodde att mitt inlägg på FB igår handlade om hen. Fick ett frostigt hej och sen en ryggtavla. Inlägget var som sagt en sammanfattning av kommentarer från flera personer under de senaste månaderna, men vill hen tjura,så varsågod. Jag tänker inte ödsla mer energi på det. Känner lite som så, att om man tar åt sig, är man nog lite skyldig och då kanske man faktiskt ska rannsaka sig själv lite . Kan inte låta bli att undra varför vissa människor har ett behov av att "sätta andra på plats" jämt? Varför är de så hårda i tonen? Det måste ju vara nåt i deras eget liv som saknas eller som de är frustrerade över och istället för att ta itu med DET, går allt ut över andra istället. Eller vad tror ni?

Sen hade vi den andra där, som var så skrattretande grinig. Återigen kan jag inte förstå hur man kan lägga skulden på nån annan för att man inte kan ta sitt eget ansvar för sina egna "ägodelar". Men det är ju som sagt tonåringar i ett nötskal. ;-) Och det bekommer mig inte det minsta. Tror varken R (min man) eller jag riktigt kunde hålla tillbaka ett litet leende över hur fånig situationen är som hen satt sig själv i, men som hen på nåt outgrundligt sätt anser är vårt fel. HA och HA!

Blev anklagad i förrgår för att välja svart eller vitt, då jag klev av en kurs, men det har inget med det att göra.

Jag skyddar min energi och det ska ingen vara rädd för att göra...




Se till mig som liten är...

Likes

Comments

Vill först göra klart för alla som eventuellt kommer läsa mina inlägg, att de faktiskt är just MINA inlägg. Jag skriver inte för någon annans skull än för min egen och bryr mig inte om det är 0 eller 100 personer som läser.

Vet inte själv än exakt vad denna blogg kommer gå ut på, men känner att det nog kommer bli en slags ventilationskanal där jag i terapeutiskt syfte kommer skriva mycket om min barndom. MEN det kan likväl handla minst lika mycket om nuet och bl.a min nya passion för min islandshäst och ridning av denne. Får väl direkt meddela att jag bara ridit 2 gånger i mitt liv innan januari i år 2017 då jag köpte min fina lilla unghäst och det har varit en rejäl bergochdalbana kan jag tala om...

Men tillbaka till sakfrågan

Följande valde jag att dela på både mitt Instagram och min FB under gårdagen, just pga att folk har hört av sig till mig främst under de senaste månaderna och undrat hur jag kan hänga ut mig själv som jag gör och att det är så jobbigt för dem att alltid se så mycket negativitet på min sida, osv osv. (Jag tolkar f.ö negativitet som gnäll)

"

Lay it all out there.
För alla som har problem med att jag uppenbarligen inte har nåt filter för vad jag skriver.
Prepare to be shocked!

Det är ingen som tvingar er att läsa mina inlägg. FB är min dagbok och tyvärr handlar mitt liv om mycket sjukdom, smärtor, fruktansvärda minnen och ensamhet.

Jag har ingen 'utomstående' att ventilera med, så jag måste skriva istället.
Och i motsats till de flesta andra skäms jag inte över att skriva ner eller prata om mina känslor eller händelser i mitt liv.

T.ex har jag blivit misshandlad fysiskt, men mest psykiskt under hela min uppväxt.
Jag vet hur det känns när en vuxen människa förgriper sig på ett oskyldigt litet barn och får barnet att känna sig som den skyldiga.Både en man och en kvinna har sexuellt antastat mig vid flertal gånger.

Jag blev mobbad och utfryst genom hela skoltiden och jag utvecklade både ätstörningar och gravt självskadebeteende genom att skära mig.
Jag förlorade ofrivilligt oskulden när jag var 17 år.
Jag väljer att inte kalla det våldtäkt, då jag inte sa nej, trots att min kropp tydligt skrek NEJ...

Min mamma dog av bl.a sviterna av sitt alkoholmissbruk när jag var 5 år och min pappa sju månader innan min 30:de födelsedag. Jag har aldrig haft några mor- eller farföräldrar.
Jag har 8 halvsyskon varav jag endast pratar med två, men kontakten där är oxå väldigt klen pga olika anledningar och jag känner dessutom att jag aldrig har "hört till".
Jag vill även hålla mitt avstånd till många av dem pga deras alkohol och drogmissbruk...

Incest är ingen "familjefest", och misshandel och mobbning är inget skämt men till skillnad motför många andra måste jag ibland kunna skratta åt det helvete min uppväxt var och jag skämtar glatt om allt annat i livet oxå.
Lite sjuk humor har ingen dött av.
Var inte så förbannat allvarliga människor!
Som någon sa - "Prova att le för fan!"
Men sen kan skrattet lika fort förbytas i hjärtskärande gråt och det är oxå ok...

Trots allt detta,(eller kanske pga det) har jag alltid varit en extremt empatisk person och jag tror att man får leta långt och länge efter en mer lojal och hjälpsam vän.
Självklart har jag även sidor som är skadade av vad jag varit med om och tyvärr är det de sidorna ni väljer att se eller så kan ni helt enkelt inte acceptera min öppenhet med allt eller att jag inte längre tar någon bullshit.
Jag har tyvärr t.o.m flertal gånger varit med om att folk bett mig berätta lite om vad jag varit med om, för att sen höja på ögonbrynen och tydligt tro att jag ljuger. Har fått kommentarer som - "En person skulle inte kunna överleva allt det där!"
Kan säga att jag är jävligt imponerad över att jag fortfarande lever själv! Och vissa dagar vill jag inte leva längre...
och det blir inte direkt bättre av att jag verkligen ärligt kan säga att jag inte har en enda vän i hela världen.
Min självkänsla är djupt nedgrävd på botten av det djupaste hav.
Jag har blivit sviken så många gånger nu att jag inte litar på nån och för många kanske jag framstår som kallhjärtad ibland pga min trasiga själ, men är man en energitjuv har man inget i mitt liv att göra.

Förståeligt nog lider jag av depressioner och rejäl panikångest och för detta behöver jag vissa mediciner, speciellt i lägen med mycket folk.

MEN jag har aldrig tagit några droger och jag är i princip nykterist.(Sist jag drack var nog på nyårsafton för 2-3 år sedan då jag tog EN alkoläsk)

Kontentan av denna "roman" är dock detta : Varsågod att ta bort mig som "vän" på FB, så slipper ni se mina "klago-inlägg" eller annat som ni tycker är jobbigt eller patetiskt att se och kan vrida och vända på.

Observera även att detta INTE är ett inlägg där jag söker sympati eller medkänsla.
Jag HATAR när folk tycker synd om mig.
Det om något är kränkande...
Men tänk er för en eller två gånger innan ni öppnar käften och dömer någon annan!
Man vet aldrig vad folk bär i sin själ...

Och snälla, SNÄLLA, sluta tala om för mig hur JAG ska känna!
"Ta inte åt dig ", "ta inte allt så personligt", "Varför är du så känslig?"
Och bland det mest förnedrande av allt:
"Jag förstår att det är jobbigt, men tänk på att det alltid finns dem som har det värre!"
Nästa person som säger det, kommer allvarligt få en smäll på käften!

Jag vet mycket väl att det finns dem som har /har haft det värre, men våga inte förringa mina känslor! Jag har lika stor rätt att må dåligt som någon annan.
Och ÄR det så förbannat konstigt att jag tar åt mig och är känslig..?

Och till alla ungdomar där ute som faktiskt kommer från fungerande familjer men som lider av "tonårssyndrom" och tror att de kan och vet allt och vet precis vad livet handlar om : wow! You ain't seen nothing yet.

Och jag hoppas att ni aldrig behöver uppleva vad jag upplevt.
Var tacksamma för vad ni har. Respektera de som är äldre än er. Ni har noll livserfarenhet än så länge och tids nog kommer ni se tillbaka på era tonår och förundras över att ingen lade er över sitt knä och gav er en rejäl omgång för er respektlöshet"

Det avslutar mitt första och troligtvis längst inlägg.


Se till mig som liten är...

Likes

Comments