Jag säger bara en sak: lyssna på denna låt!!! "Kanske borde dra" av Emil Berg.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

God kväll mina små älsklingar! Och grattis på äpplets dag. Hur firar ni detta? För min del blev det en gammaldags äppelkaka med vaniljsås, perfekt kladdig pajdeg och lagom syrliga äpplen kan ju inte bli annat än underbart!

Bild: köket.se


Och till lunch åt jag och Annie på en pizzabuffé i stan. Mängder med fräscha pizzor i olika smaker och storlekar. Yummy!🍕


För övrigt har jag haft fysikprov och körlektion och båda gick bra! Nu ska jag snart sova i min nya stora säng tillsammans med min syster som älskar sängen lika mycket som jag gör. Nu säger vi godnatt och sov så gott❤️

Likes

Comments

Mamma, Kajsa och jag tog en runda i svampskogen och hittade enormt mycket trattkantareller! Över 11kg för att vara exakt, så middagen fick bli rostade surdegsmackor med svamp stekt i ordentligt med smör, mums!🍂

Likes

Comments

Varför är världen så orättvis?

Jag har gråtit varje i nästan en vecka. Varje dag sen jag fick reda på det. Varje dag sen jag fick papper på att vi lever i en jävligt orättvis skitvärld.

Det finns sura gubbar och tanter som lever till de är 90 år och sen måste du försvinna från jorden när du inte ens är hälften så gammal. När jag senast träffade dig var du en av de mest positiva och livsglada människor som fanns. Fy fan vad det är orättvist.

Jag gråter för att världen är så orättvis.
Jag gråter för dina stackars döttrar och för din fina familj.
Jag gråter för alla som kände dig.
Jag gråter för att det finns idiotiska sjukdomar som ALS.
Och för att det skulle drabba just dig.

Jag var på din begravning idag och det var nog den mest jobbiga timmen jag har varit med om. Jag lovar dig att det inte var någon av alla i kyrkan som inte grät floder. Det var dock väldigt vackert och kändes trots allt bra att jag fick säga farväl till dig och krama om dina döttrar. Att du, så ung och så livsglad, inte finns här mer gör så ont i mig.

Det är min absolut bästa kompis från låg- och mellanstadiets mamma som har lämnat vår jord. Jag hade inte träffat henne på många år och att hon var så sjuk kom som en chock för mig. Fördelen men att jag inte visste om hur illa det var är att jag kommer fortfarande ihåg henne som den glada och pigga mamman till min bästis. Och det var inte vilken bästis som helst. Hon var som min syster. Vi bodde i princip hos varandra i flera år. Jag umgicks med hela hennes familj, känns det som. Lärde mig trolleritrick av hennes mosters man, hjälpte hennes syster att städa sitt rum, vi lagade mat och pluggade tillsammans, ja, vi gjorde basically allt tillsammans. Och du var alltid där i bakgrunden och hjälpte oss när vi behövde dig.

Nu är du borta. Det är så konstigt att du aldrig kommer komma tillbaka till oss. Men det känns bra att jag har fina minnen av dig. Jag kommer fortfarande ihåg när du blev överlycklig när både jag och mina systrar ville sova över hemma hos er. Eller hur glad du var när och jag och din dotter lekte och bakade kakor i ert kök. Eller när du hjälpte mig och min bästis att sätta upp tältet i min trädgård och vi skrattade så att vi inte kunde resa oss från marken. Härliga minnen!

Jag hoppas innerligt på att du kan känna hur saknad och älskad du fortfarande är och alltid kommer att vara. Jag vet inte om jag tror att det är möjligt men man kan alltid hoppas att du finns i någon annan värld och sprider glädje där istället.

Att någon som en gång har varit mig nära, och framförallt min kompis nära, inte är kvar längre och aldrig kommer komma tillbaka gör så otroligt ont. Det framkallar så många tårar. Så mycket gråt. Samtidigt blir jag så arg. Så besviken på världen. Så upprörd för att du inte finns här för de som behöver dig. Jag blir så arg på att världen är så jävla orättvis.

Jag skrev en liten minidikt för att hylla dig:

Din livsglädje.
Din positivitet.
Ditt varma hjärta.
Din omtänksamhet.
Att du inte är med oss längre skapar smärta.
Men du kommer alltid finnas i vårt hjärta
❤️

Likes

Comments

Stort tack för alla fantastiska kommentarer! Dessa bilder är bara en liten del av alla underbara ord och de betyder så otroligt mycket för mig. Ibland när jag tvivlar på mig själv skrollar jag igenom gamla kommentarer och blir alltid på bättre humör. Jag kan inte tacka er nog!!❤️❤️❤️

Likes

Comments

Fick precis hem brevet om att jag nu officiellt heter Hanna Strandh istället för Hanna Svensson. Strandh är min mammas barndomsefternamn och jag bytte helt enkelt för att jag tyckte det var finare. Haha, kommer att bli lite ovant nu i början men jag får träna på att kalla mig för Hanna Strandh💁🏼

Likes

Comments

Detta inlägg skrevs den 31 juli och idag känner jag mig redo för att publicera det.

Min historia, del 4

Från anorexi till bulimi.

Att jag skulle vara underviktig, med en sond i näsan och diagnosen anorexia nervosa, trodde jag aldrig.

Att jag bara några månader senare skulle vara överviktig, med diagnosen bulimia nervosa, trodde jag ännu mindre.

Men så är det. Ingens fel, ingen skuld på någon, bara fakta. Jag lider av bulimi. Det känns konstigt att skriva det. Jag. Har. Bulimi. Orden passar inte tillsammans. Det känns fel. Jag? Varför måste detta drabba mig? Jag skäms. Varför kan jag inte kontrollera en sån enkel sak som mat? Äta lagom mycket och vara nöjd med det?

Jag har haft diagnosen bulimi i några månader men skämts för mycket för att berätta om det. I skrivande stund vet ingen förutom min behandlare om mina problem. Det känns pinsamt. Men varför skäms jag? Bulimi är, liksom anorexi, en sjukdom, och en sjukdom bör man ej skämmas över. Jag skäms inte över anorexin, så varför skäms jag över bulimin? Förmodligen för att det är så pass nytt. Jag har bara levt med detta i några månader och inte vågat berätta för någon. Jag har velat, men inte riktigt vågat innan. Nu vågar jag. Det känns som att det är dags att berätta vad som pågår inuti mitt huvud.

Att gå från anorexi till bulimi är tydligen väldigt vanligt. Först har man alldeles för mycket kontroll, och när man sen börjar släppa på kontrollen så släpper man på all. Man har ingen kontroll kvar alls. Noll kontroll. Utan kontroll kan man göra vad som helst. Äta hur mycket som helst, vilket, hos mig i alla fall, skapar ångest. Ångest som jag behöver bli av med och mat som jag känner att jag inte vill ha kvar i min kropp. Det är sorgligt, men det är sanningen.

Vad händer nu då? Hur ska jag ta mig ur detta? Bulimi är hemskt och det är verkligen inget beteende som jag vill fortsätta med. Jag hatar det!

Jag vet att jag måste ta tillbaka kontrollen. Kontrollen över mitt liv och mitt ätande. Det är jag som bestämmer. Inte några idiotiska sjukdomar. Hanna ska kontrollera sitt eget liv, ingen annan. Det låter enkelt va? Det är inte enkelt. Det är jävligt svårt. Ett helvete, rent ut sagt. Men jag har tagit mig ur ett annat helvete, så varför skulle jag inte kunna göra det igen? Jag har med hjälp av en sond, medicin och min behandlare jobbat mig ur anorexin. Jag har fått mycket hjälp, men det är ändå jag som har gjort det. Jag som har tagit mig ur anorexin. Alltså kan jag ta mig ur bulimin, eller hur? Ja, för första gången på länge känns det som att jag kommer att ta mig ur detta. Det kommer att ta tid och det kommer att krävas mycket från både mig och min omgivning. Men jag har gjort det innan, så varför skulle jag inte kunna göra det igen? Om jag bara bestämmer mig för det så är jag starkare än du tror! Ja, jag är starkare än du tror!

Likes

Comments

Ligger just nu i min varma säng efter en tågfärd från Stockholm på nästan 6 timmar. Lite drygt men det har gått bra. Vi har haft en supermysig liten weekend i Stockholm. Igår var vi på Gröna Lund och idag har vi ätit hotellfrukost (det bästa jag vet!!) och sen shoppat lite i stan.

När jag var inlagd på sjukhuset pga min anorexi fick jag ett presentkort av Min Stora Dag på en hotellnatt och åkband och inträde till en av Parks and Resorts-parker, och karusellgalen som jag är valde jag självklart Stockholm och Gröna Lund. Mycket bra val måste jag säga!

Så ett stort tack till #minstoradag för en underbar weekend!

Dagens lunch - pasta carbonara. Mums!

Likes

Comments

Denna text är skriven den 28 augusti och idag känner jag mig redo att dela den med er. Jag sätter in en trigger varning eftersom jag pratar om vikt och dåligt mående. Läs inte om du är känslig för dessa ämnen! Bör även tillägga att jag har känt mig lite bättre de senaste veckorna och att dessa tankar inte alltid stämmer längre.


28/8

Jag mår inte bra. Jag mår sämre och sämre för varje dag som går. Ångesten blir större och större. Snart tar den över mig. Snart är jag bara en klump bestående av ångest. Det märks inte på mig, men så är det. Innerst inne i mig. Bakom alla skratt och all glädje finns de konstant där, ångesten och skammen. Bakom alla skratt och all glädje finns de fullkomlig okontrollerbara behoven. Och värst av allt är hatet mot min egen kropp. Viljan att förändra. Och bäst av allt är att bakom alla skratt och all glädje finns också viljan att bli frisk.

Hur stor viljan att bli frisk ändå är så får jag större och större kroppskomplex. Jag ser hur min kropp ändras mer och mer. Hur jag bara fortsätter att gå upp i vikt. Kilo efter kilo uppåt. Ibland flera kilon i veckan. Jag vill inte ha det såhär. Jag var nöjd med min kropp för några månader sen, inte när jag var underviktig men för några månader sen. Jag har på ett halvår gått från svårt underviktig till överviktig. Ni fattar att mitt beteende är ganska sjukt va? Jag är överviktig nu. Mitt BMI visar på övervikt. Jag vill verkligen inte fortsätta gå upp i vikt, men det vet jag att jag kommer att göra om jag inte lyckas sluta med mitt beteende.

Jag äter godis, kakor, chips, nötter och glass i princip hela dagarna. Jag har ett extremt sockerbehov. Kan gå upp mitt i natten för att jag behöver mat. Och jag kan inte somna om förrän jag har ätit. Min kropp skriker efter sött. Eller salt. Den skriker efter mer mat. Konstant.

Jag pratar ofta om att man ska älska sig själv. Älska sin kropp och vara nöjd. Det gör jag. Jag älskar min kropp för att den har återhämtat sig från anorexin och jag älskar mig själv för att jag har tagit mig ur det helvetet. Men jag hatar mitt beteende just nu. Jag hatar att känna att jag inte har någon kontroll alls. Jag hatar att jag jämnt och ständigt måste ha sötsaker. Och framför allt så hatar jag att jag har gått upp mycket i vikt. Det kanske är en ätstörd tanke och jag hoppas inte att det triggar någon att jag skriver så, men det är sanningen.

Ibland kan jag faktiskt känna mig sjukare än när jag hade anorexi. När jag har ätit precis allt som finns i på bordet och allt i skåpet. När jag har pressat ner mat tills den lägger sig uppe i halsen. När jag fullständigt har tappat kontrollen. Då känner jag mig sjuk. Jag äcklas av bara tanken på mitt beteende.

För att ni inte ska tro att det bara är anorexin som gör så att jag tror att jag äter mycket mat kommer här en lista på vad jag minns att jag åt under loppet av en timme (det var garanterat ännu mer som slank ner utan att jag ens märkte det):
1 fransk chokladmoussetårtbit
1 vanligt wienerbröd
2 hallonwienerbröd
1 kanelbulle
2 kanelbullar med vaniljkräm
3-4 chokladbollar
1 symfoni (choklad- och kolaruta)
1 chokladbiskvi
2 päronbiskvier
2 ryska äpplekakor, med äpple och vaniljkräm
2 chokladmuffins
1 hallonmuffins
ca 10 kolakakor
ca 10 chokladbröd
1 smörbakelse
1 toscakaka
2 nötkongresser
1 fralla med prickigkorv
1 stor surdegsfralla med smör
1 fransk våffla
2 chocolate chip cookies
1 raw food chokladboll
1 sommarbakelse
2 sockerkringlor
3 syltkakor
1 drottningruta
Detta är som sagt bara under en timme och det har upprepats alldeles för många gånger för att jag ska kunna hålla räkningen. När jag läser det nu så förstår jag hur sjukt det är. Vem som helst hade mått dåligt efter denna mängd mat, inte sant? Det är inte normalt att äta dessa mängder sötsaker. Men samtidigt så kan jag inte stoppa. Jag kan inte bryta beteendet. Kan inte sluta.

Att skriva denna text är inte lätt. Dessa tankar är något som jag brukar hålla för mig själv. Jag skäms över mina extrema kroppskomplex. Jag önskar att mitt förhållande till mat och min kropp kunde vara bättre. Men samtidigt så driver jag denna blogg för att jag ska kunna skriva helt ärliga texter. Och detta inlägg är 100% ärligt. Det är dessa tankar som snurrar i mitt huvud just nu. Så här mår jag i skrivande stund.

Likes

Comments

Standard tivolibild??🎡

Frozen yoghurt med topping eller topping med frozen yoghurt??

Pappa taggad på berg- och dalbanan🎢


Emma skjuter luftgevär.

Jag och Kajsa på Kinarestaurang🍱

Likes

Comments

Sushin blir bara bättre och bättre för varje gång jag gör dem! Dagens innehöll räkor & gurka, crabstick & gurka och min favvo, kyckling & mango. Yummy!🍣

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

En perfekt blandning mellan sött och salt kan ju inte bli annat än underbart! Detta är ett måste för alla som gillar riktigt smaskiga och goda saker!

Du behöver:

Kladdkakan:
50g smör
1 ägg
1 dl socker
1 dl mjöl
1,5 msk kakao eller 3 msk oboypulver
1 tsk vaniljsocker

Första lagret:
Nästan 1 burk marshmallows fluff
Ca 2 dl jordnötssmör (helst osötat men det fungerar med vanligt också)

Andra lagret:
1 burk karamelliserad mjölk
250g jordnötter

Ev. Tredje lagret:
100g choklad med valfri kakaohalt


Gör så här:
Sätt ugnen på 175°. Smält smöret i en kastrull. Lyft av kastrullen från plattan. Rör ner socker och ägg, blanda väl. Rör ner övriga ingredienser så att allt blir väl blandat. Häll smeten i en smord och bröad form med löstagbar kant. Grädda mitt i ugnen ca 15 min. Kakan blir låg med ganska hård yta och lite kladdig i mitten. Låt kakan svalna, ta ut den i formen och placera den på en talrik. Använd en gaffel och platta till/mosa kladdkakan.

Blanda fluff och jordnötssmör. Bred på kladdkakan.

Blanda jordnötter och den karamelliserade mjölken. Bred på kakan.

Smält chokladen och häll den över kakan.

Låt snickerkladdkakan svalna i minst 30 min. Ät och njut!👅

Jag hade ingen choklad hemma så jag kunde inte hälla det på toppen med att smälta choklad över kakan är ett hett tips!

Likes

Comments


En viktig tanke slog mig häromdagen: man behöver faktiskt inte alltid vara bäst. Innan jag blev sjuk hade jag skyhöga krav på mig själv och kände alltid att jag behövde vara bäst på allting. Bäst betyg, bäst på armhävningar, mest hjälpsam, snyggast och så vidare. Nu har jag insett att detta är orimliga krav. Man kan inte vara bäst på allt, alltid. Självklart är det kul att kunna saker och leva upp till vissa krav men det ska ske på en rimlig nivå.

Jag har inte bäst betyg.
Jag kan inte göra flest armhävningar.
Jag är inte mest hjälpsam.
Jag är inte snyggast.
Men jag är bra ändå!

Det finns så otroligt många som har alldeles för hög press på sig själv. Som måste leva upp till sina höga krav och aldrig blir nöjda. Varför? Varför kan man inte acceptera att man är bra på mycket, men att man inte behöver vara inte bäst på allt?

Du är bra som du är!
Du behöver inte ha bäst betyg.
Du behöver inte kunna göra flest armhävningar.
Du behöver inte vara världens mest hjälpsamma människa.
Du behöver inte vara snyggast.
Du är bra ändå!
Och du är bäst på att vara bra! Glöm aldrig det❤️

Likes

Comments

God kväll! Idag har jag och min fina vän serverat på ett bröllop i Kalmar. Vi kände inte brudparet sen innan men de var väldigt trevliga och framför allt var bruden otroligt vacker i sin vita spetsklänning. Att servera på ett bröllop hade jag aldrig gjort innan, med det klarar jag helt säkert, som Pippi brukar säga😉 Och det gjorde jag faktiskt! Det var stressigt och svettigt men oj så roligt! Ett stort plus var också att vi fick äta av den goda buffén.

Tyvärr så hann jag inte ta några bilder från bröllopsfesten men men, man kan inte hinna allt. Med detta inlägg säger jag godnatt❤️❤️

Likes

Comments

Ytterligare en skojig och intressant vecka har gått. Gymnasiearbetsämnet är bestämt, studentmössan är utprovad och dagens redovisning om mitt släktträd gick utmärkt. Med andra ord förtjänar jag en mysig helg! Imorgon ska jag, och en UNDERBAR tjej som jag jobbade med i somras, servera på ett bröllop i Kalmar. Jag har verkligen sett framemot denna helg! Puss och kram, ha det bäst!🥂

Bilder från WeHeartIt

Likes

Comments

Jag älskar verkligen hösten!

Jag älskar att krypa ner i soffan med en bra bok och en kopp te.

Att ha mysiga hemmakvällar framför tv:n med de jag gillar allra mest.

Att komma hem från skolan och göra sig en stor kopp varm choklad med grädde.

Eller att klä på sig höstoutfitsen och de höga stövlarna.

Att promenera i skogen och se alla färgglada löv.

Ja, jag älskar allt med hösten!

Bilder tagna från WeHeartIt 💓

Likes

Comments

Sista året på gymnasiet = spexfoto! Hela klassen klär ut sig till valfritt tema och vi valde Grabbarna Grus-tema!🌴☀️🥂 Så kul när nästan hela klassen går all in och har på sig fest- eller strandkläder!

Likes

Comments

Idag kände jag för att laga kyckling- och baconpaj. Här kommer receptet👅

Ingredienser

3 dl vetemjöl
125 gram smör
2 msk vatten
140 gram bacon
2 st kycklingfiléer
1 st purjolökar
1 klyfta vitlök
1 tsk curry
salt
peppar
1 dl ost, riven

Till äggstanning
3 st ägg
2 dl mjölk
1 dl grädde

Tillagning

1. Sätt ugnen på 225 grader.

2. Lägg vetemjöl och matfett i en matberedare, kör till en smulig massa. Tillsätt vatten och jobba ihop till en deg.

3. Tryck ut degen i en pajform. Låt stå kallt 30 min. Nagga botten och förgrädda i 10 min, 225 grader.

4. Strimla baconet, tärna kycklingen. Skölj och strimla purjolöken. Fräs baconet. Tillsätt kycklingen och bryn den. Blanda i purjon och pressad vitlök och låt fräsa några minuter. Krydda med curry, salt och peppar.

5. Lägg fyllningen i pajskalet. Strö över ost.

6. Vispa ihop ägg, mjölk och grädde. Häll det över pajskalet. Grädda i 225 grader, ca 30 minuter.

http://www.tasteline.com/recept/kycklingpaj-med-bacon/

Likes

Comments