detta är en blogg för just oss ensamstående mammor som gör allt för våra barn.

som ställer upp på helt orimliga vilkor får umgängesföräldrar / rättssystemet.

Här är vi helt ensamma, vi har ingen vi kan vända oss till. vi har ingen som kan skydda oss mammor , eller skydda våra barn.

Jag ska berätta om min situvation.

Jag fick för ett antal år sen ett barn med en man som jag inte länge hade träffat rättare sagt ett one night stand, han valde att avstå för att ville inte vara delaktig. fine by me det va hans val helt enkelt.

det resulterade efter 5 veckor en graviditet. jag va super lycklig men det fick jag inte, de va tabu lagt. mina närmsta vänner rådde abort ( som tur va hade jag en äkta vän som va jätte glad för min skull) , min mvc bokade abort tid utifall jag ville göra det fast jag hade sagt att jag va säker på att behålla. det fanns ingen som stötte mig. jag valde att inte berätta för någon mer och sen kom den veckan 20 efter ultraljudet där det inte gick att dölja och jag valde och visa mig stark och gick ut offentligt till familj och vänner. det kom som en chock för alla, men ingen negativ respons. Jag va ju världens lyckligaste jag skulle få den bästa gåvan i livet ( för mig) ett barn. Jag gick hela graviditeten i foglossningar och ren lycka, jag delade magbilder och kände mig som världens vackraste kvinna, som bar på ett fantastiskt lillet barn i min mage. Något jag drömt om hela mitt liv. 

BF datumet kom och gick och en vecka senare höll jag mitt mirakel i mina armar, jag hade inte förväntat mig den smärtan efter förlossningen men h*n va nu här och inget kunde stoppa mig. Trodde jag...

Månaderna gick och faderskap skulle fastställas. där efter gick allt nerför.. Jag som va världens lyckligaste starkaste och modigaste skulle bevisas att jag va en ren sörja. Pappan till mitt barn, hörde av sig när h*n va 5 månader och insett att jaha de blev ett barn. det tog två månader för honom att träffa barnet. Jag blev självklart glad att han fasktiskt kanske ville men sen kom dagen dom sågs, Han visade ingen kärlek för hen, ville inte hålla, krama eller pussa vårat mirakel. 

Han ställde massor med frågor om mitt välmående, om jag hade haft förlossningsdeppristion, om jag va nöjd över mitt beslut att behålla, om jag ångrade mig. 

Jag blev djupt sårad. 

det gick en månad utan att höra något från honom, han hörde av sig, ville träffas.
andra mötet va bättre men fortfarande konstiga frågor mot mig. 

sen gick det ytterligare 1 månad innan nästa gång och då blev det snacka.. han va upprörd att han skulle betala underhålla ( det här va ju trots allt inte hans livsbeslut sa han ) då började allt. han blev hotfull gav mig direktiv om vilken dag/plats/tid vi skulle mötas. där blev jag rädd.

Jag nekade honom dagen han angivit han blev helt fruktansvärd, sa hur dålig jag va hur han skulle ta barnet i från mig. jag gav honom en ny tid vi kunde mötas på, men han ville diskutera vårdnad. 

Jag hörde inte ifrån honom på 9 månader. Jag byggde upp en stark mamma bild, jag stog upp för mitt barn, inget ont ska få hända hen. Sen började trakasserierna och hoten igen. det tog 2 månader innnan vi kunde få till en träff för han ville bråka om tiderna jag gav, han kom inte på dom. 

sen fick han ett till barn, och oj va umgänget skulle utökas helt plötsligt. Han tog med barnet på umgänges träffarna som höll i 2 timmar. och spenderad mesta dels tiden med sitt andra barn. jag satt alltså i ett rum med pappan till mitt barn med hans familj, och eftesom han inte lekte med vårat barn så gjorde jag det. i två timmar satt jag och lekte med mitt barn på hans umgänges tid med vårat barn. Jag va så jävla förbannad och arg och besviken på hur någon kan bry sig så fruktansvärt lite.

Nu  iallafall har vi hunnit vara i rättegång och han har nu helg umgänge varje helg  lördag 10-17 söndag 10-17 och ojämn vecka söndagar 10-17. sen är det ju jag som gör umgängesresorna. jag betalar 780 kr i månaden för att han ska träffa sitt barn. 


uppföljning kommer... 


 


Likes

Comments