Okej. Motivationen måste snart slå mig i ansiktet. Jag hoppas att mina studier på journalistlinjen kommer få mig att sätta mål, inspireras och utvecklas. Det är dags att ta sig samman. Att få göra något jag velat i största delen av mitt liv, kanske kan få mig att må bättre, psykiskt. Imorgon tänker jag att vakna, se mig själv i spegeln och tänka; nu är det dags att bekämpa alla demoner. Starta om min hjärna. Nu har jag inte bara en dröm - jag tror att jag har en plan..

Men jag har en del saker att jobba med. Förändringar har alltid varit jobbiga för mig, och den 19 augusti flyttar jag. Det är sexton dagar kvar.

Jag behöver lära mig att inte vara rädd för att spendera tid ensam. Saker som inte går att kontrollera får inte stjäla min energi. Jag har lätt för att överanalysera allting och förbereda mig på alla möjliga scenarion som kan uppstå. Det får jag inte slösa tid på. Att älta det som varit måste jag också sätta stopp för. Att blicka bakåt är meningslöst, för dit tänker jag inte gå igen.

Det är alltid osäkert att ge sig ut på nytt vatten, men jag hoppas att jag har lite kött på benen. Skrivandet har alltid varit en passion. Jag tänker inte låta världen äga mig. Detta gör jag för mig själv, och ingen annan.

Förhoppningen är att mina studier ska medföra att jag sätter mål som tar mig ur sängen på morgonen. Jag ska inte förvänta mig omedelbara resultat, och jag ska inte ge upp om jag inte lyckas från första början. Börjar jag någonsin tveka, så måste jag påminna mig själv om varför jag startade.

Det ska inte finnas rädsla för att ta risker. Att tveka förstör mer drömmar än vad ett misslyckande någonsin kommer att göra. Jag kommer att starta där jag är, använda det jag har och göra vad jag kan. Jag ska inte göra andra nöjda. Som sagt - detta gör jag för mig själv, och ingen annan.

För länge sedan var jag en liten tjej med stora drömmar som jag lovade att förverkliga någon dag. Jag tänker inte göra mig själv besviken. Detta året tänker jag aldrig vakna upp och känna mig medioker.

Jag hoppas att de kommande månaderna blir en period av personlig utveckling. Att jag kommer ett steg närmare mitt mål. I will get there.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Jag är ingen bitter människa, men det finns vissa saker som får hela min inställning till livet, att svaja. Idag bestämde jag mig för att göra en mental anteckning på alla saker som får mig att bita ihop käkarna väldigt hårt.

Jag är dålig på att äta frukost, men när jag väl ska ha en jävla macka på morgonen så är det alltid Bregott i kylen (jag älskar Bregott, jag lovar), men den som tillverkar skiten måste vara en sadist. Stenhårt jävla smör som drar sönder mackan på åtta olika ställen innan man brett färdigt.

Det finns till exempel människor i min omgivning (oroa er inte, det är inte ni) som står alldeles för nära när man pratar med dem. Ni vet, så man kan nästan känna deras andedräkt. Det är kanske bara jag som vill ha mitt "personal space", men jag har svårt att tro att det finns någon som tycker det känns trevligt. Uppenbarligen finns det folk som tycker det är en frän idé, men inte jag.

Sen är jag en sådan som ofta kör förbi "coop nära" eller liknande, mindre mataffärer för att snabbt handla något ätbart, drickbart eller helt enkelt något annat skit jag behöver. Min tanke: det går snabbt, där är aldrig lång kö - man kommer fort hem. MEN. Nej, aldrig när jag har bråttom. Då är det alltid någon jävla stamkund som ska prata om sina grannar, barnbarn, marsvin, vädret mm.
Ursäkta, JAG SKITER I VILKET. SLÄPP FÖRBI MIG SÅ JAG BARA KAN BETALA MIN COLA ZERO.

Men detta är inte det enda. Det är ännu värre när man tränger sig i kön. Sånt gör mig helt jävla förbannad. Vad får dig att tro att din tid är mer värdefull än min? Det är en jävla regel. Följ den.

Sen ibland står den där. Den där personen som först inte hittar sitt bankkort, inte har tillräckligt med kontanter eller bara är jävligt långsamma. När betalningen är klar ska personen givetvis ha kvittot på sina fyra äpplen och våtservetter. Det kan ju vara så att man behöver byta.
ELLER, så ska de kontrollera kvittot. Har rabatten på tre kronor dragits på toapappret? Annars är det ju skandal. Då ska man givetvis åtgärda det, för rätt ska vara rätt.

Ibland kommer även en ljuv stämma som säger; "Oj, nu glömde jag ju mitt bonuskort. Kan vi fixa det i efterhand?" NEJ DET GÅR INTE!


Och butiksbiträden behövs ju, men något jag inte behöver när jag går in i en affär och ska spontanshoppa... det är någon som frågar mig, innan jag ens hunnit andas och lyfta blicken, "Behöver du någon hjälp?" eller "Kan jag hjälpa dig med något?" Lilla gumman, jag hade bett dig om hjälp om jag hade behövt det, och med tanke på hur du själv klär dig så hade jag förmodligen inte uppskattat dina smakråd heller.

Och barn. Alla dessa jävla barn som är överallt. Som skadedjur (hata mig inte, jag menar inte alla).

Människor som inte kan stava eller bygga meningar (vissa har svårt, fine! men ni som bara skiter i att lära er - shame on you.) De/dem, särskrivning, förkortningar, stor bokstav, punkt.. Vad lärde era lärare er egentligen på svenskundervisningen? Talspråk och skriftspråk är INTE SAMMA SAK.

Sopsortering är säkert jättebra för miljön men tålamodsprövande och skitjobbigt för den som inte har tid att fundera över om en frigolitbit tillhör papper, plast, matrester eller restavfall. Allt jag slänger är ju restavfall av någon sort. Jag vill bara ha tillbaka sopnedkast och vanliga soptunnor. Det hade förenklat min vardag.

Lata människor är också helt onödiga. Ska man behöva anstränga sig för att få det man vill ha? JA, så är det. För alla. Du blir inte mäklare av att scrolla på hemnet. Man blir inte läkare för att du läser på FASS (och särskilt inte på Flashback). Diskmaskinen kommer aldrig tömma sig själv, och det du skiter i att göra idag kommer du behöva göra imorgon. Man blir inte smal av att titta på träningsvideor och man får inte sitt körkort i ett kinderägg.

Många tycker säkert att avslappningsmusik är just.. avkopplande, men min hjärna får inte ihop hur diskant jävla piano kan få någon att slappna av. Ofta är det samma melodi som går om och om igen, och den tar aldrig någonsin slut. Aldrig.

Såja. Nu kan jag sova gott. En annan dag kanske jag skriver om vad som gör mig lycklig.

Likes

Comments

I detta inlägget tänker jag beskriva en teori som jag, tillsammans med en nära vän, diskuterat mycket. Det handlar om att vi människor består av en vit sida, en grå sida och en svart sida. Den vita är den vi gärna visar utåt, den gråa är vårt “typiska” tillstånd, och den svarta är det som vi gärna döljer.

Här vill jag inte att tankarna förväxlas med “Svart-vitt tänkande”. En term som används, bland annat inom psykiatrin. När en person upplever att det inte finns några gråskalor, utan bara svart och vitt. Det finns ingenting som är "sådär", det finns bara bra och dåligt. Det är allt eller inget.

Inte heller att blanda ihop med att människor är svarta, vita eller gråa som individer. Man säger ofta att svart-vita människor (extremt exempel - borderline) lätt svänger mellan skratt och gråt, medan gråa människor är mer stabila och trygga. Jag gissar att jag tillhör de förstnämnda. Jag är svart-vit. Ja, det är jag. Utan tvekan.

Men nej, såhär tänker jag. Den svarta, vita och gråa sidan gör oss kompletta som människor.

Jag känner personer som gärna visar ofta upp en vit sida av sig själva. De spelar ofta en roll, och målar upp en bild av sig själva som kanske inte överensstämmer med deras typiska jag, dvs. den gråa sidan. Givetvis krävs det att man kan anpassa sig i olika situationer och agera utifrån vad som förväntas av en, till exempel i arbetsintervjuer, på arbete eller i tränarrollen. Man kan ha en dålig dag, men man måste ändå vara engagerad, skärpt och ta sitt ansvar.

I andra sammanhang med familj och vänner så förväntas man också att spela en roll, men den rollen är mer lik vår gråa sida av oss själva. Den är vanligtvis mer äkta. I min umgängeskrets så är jag en person som ofta bjuder på mig själv och skämtar både ironiskt och fräckt emellanåt. Trots att det är en omedveten förväntning av mina vänner, så är det aldrig ett krav. Och min roll har jag fått för att jag passar in i den.

Den vita sidan av oss är den man exempelvis ser om vi lägger upp en bild på instagram. Redigerad. Med filter. Vi skulle aldrig lägga upp en bild på oss själva som inte, enligt oss, representerar oss och ger andra den bilden av oss som vi vill att de ska se. Framställer vi oss som något vi inte är? Vi gör liksom reklam för oss själva, och sen kämpar vi för att leva upp till den rollen vi spelat, de förväntningar som ställs etc. Vår vita sida är liksom hur vi vill vara och hur man vill att andra människor ska se på en. För vissa är det en stor del av ens vardag, beroende på till exempel yrke, livssituation och mående.

Det gråa, typiska tillståndet som är “innanför våra ramar”, är den äkta versionen av oss själva. Den vi faktiskt är, och inte måste välja att ta fram. Det är bara hur vi är - helt naturligt.

Det svarta är det vi väljer att inte ta fram. Alla har vi mörker, men vissa är bättre eller sämre på att förhålla sig till det mörka. Jag skulle vilja säga att vår svarta sida är allt det vi helst döljer. Det hemliga. Det sköra.

Jag tror det är vanligast att man lär känna den vita sidan hos människor när man lär känna nya individer. Rollerna vi spelar, spelar vi ofta för att vi vill verka mer tillmötesgående, mer förstående, mer attraktiva eller helt enkelt smartare. Efter ett tag lär man känna personen på ett annat sätt, och först när man känner den gråa sidan så tror jag man kan kalla sig för vänner. När man känner varandras mörka sidor, och håller fast vid varandra ändå. Då är det äkta.

Det finns också tillfällen då man under svaga perioder i livet, har lärt känna människor som först lär känna ens grå-svarta sida. När detta händer så har man oftast hittat en vän för livet. Vi alla bär bagage. Ett mörker. Mer eller mindre. Lättare eller tyngre. Men det är inte alla som hjälper en att bära. Hade jag inte visat min mörka sida, så hade jag nog gått miste om de allra viktigaste människorna som jag har omkring mig idag. De valde att älska mig, trots allt mörker.

Viktigt är, att aldrig glömma. Även om det är svart i mörkret så betyder det inte att det inte finns färger. Det är bara mer diffust för vissa.

“Just because it's black in the dark

Doesn't mean there's no color”

  • Laleh - Colors

Oj, detta blev rörigt.​

Likes

Comments

Jag anmäler min ankomst, och sätter mig i väntrummet på allmänpsykiatrin, som jag gör varje onsdag, klockan två på eftermiddagen. När jag ser mig omkring, sitter bland annat en äldre man med reflexjacka och en kvinna i fyrtioårsåldern med kort page, vit skjorta och svarta skor med klack. Jag undrar vad de tänker om mig. En tjej i tjugofemårsåldern. Jag är relativt välklädd och har ett mjukt leende på läpparna. - “Är hon sjuk?”, “Varför är hon här?”

De flesta människorna jag möter, ser inte att jag är sjuk, går i psykoterapi och äter flera sorters mediciner för att orka med min vardag som “vanlig” människa. De ser den sprudlande glada skådespelerskan som alltid ska vara rolig och hjälpsam. Hon pratar både om minnen och om framtiden.

Mina nära ser däremot när jag är sjuk, för de vet hur jag är när jag är frisk. De vet att jag, trots min sjukdom, kan leva ett relativt normalt liv där jag pluggar hårt, tränar, är ute på klubben och spenderar många timmar i stallet med mina hästar. Därför kan de se kontrasterna.

Det är varken en nyhet eller en hemlighet, att psykiska sjukdomar är ett tabubelagt ämne. Just därför väljer jag att gå mot strömmen, och skriva öppet om mina tankar och känslor. Allmänhetens okunskap och förutfattade meningar får inte bryta ner mig. Inte mer än vad det redan gör. En av fyra drabbas någon gång under livet av depression, ångest eller annan typ av psykisk ohälsa. Jag vägrar känna skam och skuld. Jag är inte min sjukdom.

En vanlig uppfattning är att de som lider av psykisk ohälsa inte klarar av att sköta ett jobb, hålla fast vid familj och vänner eller ta ansvar för sig själva. Därför tror jag att många drar sig för att söka hjälp. Att bli dömda. Diagnostiserade. Stämplade. Om det vore socialt accepterat att vara psykiskt sjuk så hade kanske fler vågat söka hjälp. Kanske skulle färre människor ta beslutet att dränka sig, hänga sig eller hoppa från en bro?

Visst skulle min ångest inte försvinna eller minskas för att den var socialt accepterad, och jag skulle inte vara lyckligare om min depression var accepterad heller. Det gör jäkligt ont att leva med panikångest och depression. Schizofreni, manodepressivitet, psykoser etc. är sjukdomar med hög dödlighet. Det är inte påhittat. Det är på allvar. För mig är det verkligt. Jag är mitt i helvetet. Jag vet hur det känns.

Ann Heberlein, skrev boken “Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” , och den utgavs 2009. Under de två senaste dagarna har jag varit låst vid boken, och äntligen har jag läst ut den. (Äntligen skriver jag, eftersom det varit smärtsamt för mig att läsa hur någon annan har lyckats sätta ord på mina känslor.)

Här är ett stycke som jag fastnat särskilt för;

“Och >>psykiska sjukdomar<<. Vad är det för ett jävla begrepp? Som att bunta ihop benbrott med diabetes och ALS och lungcancer och vattenkoppor och leukemi och kalla det >>fysiska sjukdomar<<. Det håller inte. Men det går bra att bunta ihop depression och schizofreni med ADHD och cykloida psykoser med autism med psykopati med utbrändhet med Aspergers syndrom med manodepressivitet. Helt oproblematiskt sådär”

Psykiska sjukdomar är inte lika konkreta som ett benbrott, men nog är den på riktigt.

Ann berättar också i boken, hur media uteslutande diskuterar psykiatri, psykvård och psykiskt sjuka, i relation till vansinnesdåd, ondska och våld. Det är alltså lätt att få intrycket att våra mentalsjukhus är fyllda av potentiella mördare, men det stämmer inte. De flesta patienterna på psykiatriska avdelningar, med psykiska sjukdomar, inlåsta eller inte, befinner sig inte där för att de är farliga för någon annan än sig själva.

Likes

Comments

I ett tidigare inlägg skrev jag om att leva i nuet. Mitt emellan det förflutna och framtiden.Framtiden är ett komplext ämne att gräva ner sig i. Många påstår sig tro på ödet, några tror på karma, och andra tror på slumpen eller den fria viljan.

Jag diskuterar sällan saker som jag inte kan hitta lösningar eller konkreta svar på. Det ger mig ångest. Men hur vi ser på livet och framtiden är faktiskt oerhört intressant.

Flera bekanta till mig säger sig tro på ödet. Deras teori är, att det redan är förutbestämt vilka människor man ska möta och vilka specifika händelser som ska ske.

Dock menar de också, att trots att det finns förutbestämda “hållpunkter” i livet. Man kan dock falla ner i diket eller ta ett felsteg från ödets riktning, och då möter man människor, händelser som inte behöver vara förutbestämda. Dock så hjälper ödet oss alltid tillbaka på rätt spår. Den fria viljan tar oss alltså i omvägar, men hållpunkterna och slutdestinationen förblir den som varit planerad från början. Ett val i “fel inriktning” är alltså inte bestämd av ödet, utan av den fria viljan. Men som tidigare nämnt - den fria viljan bara en omväg till den rätta destinationen som ödet bestämt.

Benny Rosenqvist är en författare som har tacklat flera svåra frågor om livet, döden och vad som händer därefter. En sak som jag fastnat för är hans teori om att vi “skriver ett livskontrakt” innan vi föds. Alla accepterar sitt öde innan våra liv på jorden startas, och alla lever sina liv för att lära oss något till våra nästa liv.. Alla själar återföds nämligen i nya skal.

Många ödestroende tror även på spådom och olika typer av medium, vilket kanske inte är så konstigt, eftersom spådom byggs på att det redan finns en förutbestämd framtid. (Man borde ju inte kunna veta vad en annan människa ska vara med om, om vår framtid skulle styras av slumpen eller den fria viljan, eller hur?) Alla som tror på spådom borde alltså automatiskt tro på ödet.

Att vi skulle skriva livskontrakt känns för mig väldigt osannolikt. Vem skulle, frivilligt, sätta sin namnteckning på ett kontrakt där det är förutbestämt att man ska dö av svält eller behöva fly från sitt hemland? Jag kan verkligen inte se det logiska i det hela.

Vissa menar på att det finns kopplingar till våra tidigare liv, och att vi kan känna av, exempelvis i form av längtanskänslor till ställen man aldrig varit på, eller dejavuupplevelser.

Jag har svårt att landa i den obehagliga tanken på att ödet ska bestämma att vissa människor ska dö i cancer eller bli utsatta för sexuella övergrepp. Jag vägrar tro på att ödet väljer ut vissa som ska behöva växa upp i ett helvete, eller att vissa ska få tilldelat ett sådant hemskt öde som att de ska ta sitt liv.

Frågar man mig vad jag tror på, så skulle jag svara, den fria viljan, och slumpen. Ibland sker saker som är svåra att förklara med slumpen. Sammanträffande, möten.. Jag håller dock fast vid tanken att vi skapar våra egna öden, enskilt eller tillsammans. Det är inte stjärnforskning att vissa handlingar leder till ett visst resultat, men att dessa resultat ska vara förutbestämda av ödet. Nja.

Jag tror inte heller på karma. Jag skulle gärna tro på det, för visst vore det underbart om alla goda människor behandlades så som de förtjänar att behandlas, och visst vore det enkelt om onda människor straffades genom karma, men… De hemskaste saker händer ofta de finaste människorna. Därför finns inte karma. Punkt.

Likes

Comments


Man möter tusentals människor under livets gång, men bara ett fåtal gånger möter man personer som förändrar allt. På ett bra sätt.

Jag kunde aldrig ana hur mycket hon skulle komma att betyda för mig när vi såg varandra första gången. Dels för att vi var varandras motsats och levde helt olika liv, men dels för att jag inte hade en aning om hur det kändes att hitta sin andra hälft. Men det sägs ju, att just oförutsägbar vänskap, ska vara den allra finaste man kan hitta.

Men ganska snart så upptäckte vi att vi inte alls var varandras motsats. Flera saker bevisade att ödet förde oss samman av en anledning. Givetvis har vi en del olikheter, men dessa gör oss, tillsammans, fullkomligt fullständiga. Kompletta som människor.

Med henne har jag lärt mig att dela med mig av mina djupaste tankar, riva ned mina skyhöga murar och framför allt, att våga försöka att sätta ord på de mest komplexa känslorna i världen. Jag har mött en vän som jag vågar kalla för själsfrände. Det är sällan man möter människor som henne - som inte bara lyssnar på ens ord, utan också på ens tystnad. Det är precis vad hon gör.

Vissa dagar gör jag allt för henne, men vissa dagar kommer jag inte ens upp ur min säng. Ibland är jag självständig och tar initiativ, både hemma och på jobb, men ibland vet jag inte ens vad jag ska ta för medicin. Ofta är hon den som måste påminna mig om att andas, och jag vågar ärligt säga att hon är den enda människan i mitt liv som jag litar blint på.

Att hitta någon som henne, som har förståelse för detta mående, dessa tankar och dessa reaktioner, trodde jag knappt var möjligt. Jag har hittat någon som tycker om mig, trots alla fel och brister - och hon väljer dessutom alltid att se det positiva hos mig.

Hur klarade jag min vardag innan hon fanns?Jag vill aldrig någonsin vara utan henne igen, för när hon är borta, känns ingenting rätt förrän den stunden då hon är tillbaka.

Vi är alltid öppna och ärliga med varandra, på ett sätt som jag aldrig någonsin kunnat vara med en annan människa. Hon säger sällan det jag vill höra, utan snarare det jag behöver höra. Hon känner mig nästan bättre än vad jag själv gör. Hon läser av mitt kroppsspråk, mina blickar och mitt sätt att prata. Jag behöver sällan förklara hur jag mår eller vad jag tänker.

Min älskade vän. Du har sett mig när jag mått som värst. Även om du är den starkaste jag vet, så har jag fått se dig i några av dina sämre stunder - men föralltid kommer jag tycka att du är världsbäst. Du hade kunnat berätta alla dina mörkaste hemligheter för mig - jag skulle aldrig döma dig. Jag skulle, tveklöst, hellre vandra i ständigt mörker med dig, än att uppleva alla livets drömmar utan dig. Så värdefull är du.

Du har lärt mig att jag inte behöver slita mig själv i bitar för att personer i min omgivning ska hålla sig hela. Du är den som påminner mig om, att vissa dagar är det okej att jag är svart och svår, och att det är okej om jag inte gör mycket mer än bara precis andas.

Jag håller dig hårt, och nära hjärtat. Där är något med dig som jag är livrädd att förlora. Troligtvis för att jag vet att jag aldrig skulle finna det du har, hos någon annan.

När du är bekymrad och känner att din tid inte alltid räcker. Påminn dig själv om att den tiden vi spenderar tillsammans är värd all den tiden vi sedan spenderar utan varandra. När jag är ett vrak, (särskilt de dagar då det egentligen är det sista du behöver.) Kom då ihåg att jag älskar dig ovillkorligt.

Tack för att du förstår dig på mig. För att du accepterar att jag ena dagen mår bra, skrattar, äter och sover - och nästa, sjunker jag ner under ytan, i mörkret och är livrädd. Livrädd för att inte ta mig igenom natten. Full av ångest och panik. Skakar och gråter okontrollerat. Mitt i detta helvetet finns du. En anledning och drivkraft att inte ge upp.

Tack för att du ställer rätt frågor, och framförallt lyssnar på mina svar - även när de är ologiska, ogenomtänkta eller otydliga.

Tack för att du ibland sätter ord på känslor jag inte själv kan beskriva. Tack för att du väljer att se mig, även på mina mörkaste dagar. Tack för att du aldrig går att ljuga för. Jag menar det från botten av mitt hjärta, även om jag ibland försöker hålla dig utanför. När jag drar mig undan så är det oftast för att se om du fortfarande orkar följa efter.

Din famn är den plats där jag alltid kan landa för att finna trygghet, oavsett om jag är oerhört lycklig eller fullständigt förkrossad. Tack för att du står vid min sida. Stå ut med mig. Jag behöver dig.

Likes

Comments

Förr var jag nog där typen av vän som alltid skulle vara där för alla - även om de inte alltid var där för mig. Jag ville att alla skulle välja de vägar i livet som gjorde dem lyckligast, även om dessa vägar innebar att jag inte längre skulle vara inkluderad. Jag pratade ofta gott om dessa vänner inför andra människor, svarade på deras samtal klockan fyra på natten för att prata och trösta, eller så fanns jag bara där och lyssnade på deras tystnad. Jag skulle alltid ge dem av min tid och kärlek, utan att förvänta mig något tillbaka.

Men så var jag samtidigt den där vännen som alltid fanns där tills någon bättre kom in i deras liv. Någon gladare, roligare, mer talangfull och mer värdefull än jag. Men även då fanns jag kvar för dem.. Morgon och kväll, i med och motgång, enda tills jag stängdes ute och glömdes bort. Men även då fanns jag kvar, i väntan på att de skulle ångra sig och sedan hitta tillbaka. När de sedan försvann ur mitt liv, en efter en, så kände jag mig alltid som en förlorare.. Övergiven. Förbisedd. Sviken.

Idag tänker jag att det var deras förlust att prioritera bort en lojal vän... och en vacker dag kanske dessa personer ser tillbaka på vår vänskap, och inser att jag var äkta, brydde mig om dem på riktigt och stöttade alla beslut de tog.
De kommer troligtvis alltid ha en plats i mitt hjärta, men inte i mitt liv.

Många av dessa tankar finns kvar, men skillnaden är att jag idag är omgiven av människor som älskar mig för den jag är, och är minst lika lojala mot mig! De tar aldrig utan att ge tillbaka, och ställer inte frågor om de inte orkar lyssna. Jag har inte lika stor vänskapskrets som förr, men de som står mig nära, håller jag hårt i. Så när jag plötsligt förlorade värdet i någons liv blev jag istället ovärderlig hos någon annan.

Det sägs att tiden avgör vem man möter i livet, och att hjärtat bestämmer vem du vill ska stanna kvar. Jag tror att vissa själar har en starkare dragningskraft till varandra. Som när en människa blir en del av ditt liv från ingenstans och plötsligt betyder hela världen för dig.

När man hittat sin själsfrände, utan att ens leta. Då är det inte utan anledning. Alla som korsar våra vägar i livet gör det av en orsak. Antingen för att göra oss lyckliga, eller ibland för att vi ska lära oss något utav det.

Sanna vänner är inte de som gör så att dina livskriser försvinner. Snarare är det dem som inte försvinner när du har dessa kriser. Och de människorna som orkar hålla dig i handen genom livets tuffa perioder, är också de som förtjänar att vara med dig när du sprider glädje och är lycklig.

Den här texten är till alla er som fortfarande orkar hålla mig i handen. Det är er jag ska dela all min livsglädje med, den dagen jag åter igen kan se ljuset.. Er kommer jag alltid hålla hårt i.

Likes

Comments

Nu är det kväll, igen.
Jag önskar att det fanns ett piller som kunde rensa hjärnan på tankar, och tömma hjärtat på känslor. Samtidigt är jag rädd för att känna likgiltighet.

Klockan har inte ens slagit midnatt, och min hjärna har redan skrivit en hel roman.

Jag är van vid att vara den personen vars närvaro är minst viktig. Människorna jag krampaktigt håller tag i, verkar långsamt försvinna längre bort. Jag tror att min livslåga har slocknat.

Vissa tankar går inte att undvika, och vissa känslor går inte att tränga bort. Jag önskar jag kunde tro, när någon säger att "det kommer bli bättre". Att man ska blicka framåt mot en finare morgondag. Men nu har jag varit med om så många "morgondagar" utan att se något ljus. Nu gör det så ont i hjärtat att jag kan känna smärtan ut i benmärgen.

Jag är ledsen för att jag alltid är låg, men ni ska veta att jag aldrig någonsin har jag önskat att få må såhär. Min sjukdom har inte tagits emot med öppna armar. Om jag kunde förändra något hade jag gjort det - för längesedan.

Ingen VILL känna sig konstant likgiltig. Som att man är död inombords, men man andas ändå. Som att vara nära på att förblöda, men man kan inte hitta såret. Som att drunkna, och se hur alla omkring en lyckas flyta.

Jag har aldrig varit med om något så komplicerat som min egen själ och hjärna. Och antingen är jag för tyst eller så pratar jag för mycket. Antingen tar jag saker på för stort allvar, eller så bryr jag mig inte. Antingen är jag för känslig, eller för kallhjärtad. Jag längtar efter att få känna något mellanting. Att inte alltid vara svart eller vit.
..jag vill så mycket, men jag kämpar inte för någonting.

Det som lämnas osagt är ofta de saker som är allra viktigast att berätta. Det finns så mycket som egentligen redan skulle varit sagt. Så till alla er som tror att ni känner mig - förlåt.
Det är mitt fel att ni inte förstår. Det är jag som stänger er ute.

Men ni som håller hårt i mig, både när solen skiner och livet stormar - är mina vardagshjältar, och jag kan inte tacka er tillräckligt. Ni är min bästa antidepressiva medicin.

Jag har föreställt mig min egen död tusentals gånger, på hundra olika sätt. Men hade jag försökt ta mitt liv idag så hade jag säkert misslyckats, för ikväll vill nog inte ens döden ha mig.

Ofta vet jag inte HUR jag ska orka fortsätta - jag vet bara att jag måste...

Likes

Comments

Att prata öppet om psykisk ohälsa innebär inte att man söker uppmärksamhet. Man blir redan uppmärksammad för hur trött eller ledsen man ofta ser ut att vara.

Det som många faktiskt vill nå ut med är information som kan skapa förståelse och respekt. Ibland är också syftet att vägra låta detta ämne vara och förbli så tabubelagt. Så känner åtminstone jag.

Det är svårt att förklara hur en ångestattack känns, och det är svårt att beskriva depression. När jag försöker förklara mitt psykiska tillstånd för någon som aldrig varit där, är det som att förklara för en blind person vad färg är.

En ångestattack kommer ibland som en blixt från klar himmel. Det känns inte exakt som att du ska svimma eller dö, utan snarare som att befinna sig just i det exakta läget mellan dessa två tillstånd. Man kan också likna det med känslan att missa ett trappsteg, fast det varar så mycket längre.

Vissa dagar känner man sig stark nog att kämpa ensam. Man tar ett steg tillbaka, tror sig veta när man verkligen behöver hjälp och intalar sig själv att man då ska vara stark nog att be om det också. Ibland tror man att man vill försvinna, fast oftast vill man snarare bli hittad. Man vill vakna upp ur mardrömmen men inser att man inte sover.

Det är nog ganska vanligt att personer som jag, faller för fort, kraschar för hårt, förlåter för lätt och bryr sig för mycket. Man överreagerar och överanalyserar - för ofta och för mycket.

Vissa dagar vaknar man, och inser att man slutat att leva. Man försöker mest ta sig från en dag till en annan. Man lever liksom inte - man bara väntar. Jag vet dock inte vad det är jag väntar på längre.

Jag kommer alltid att möta människor som i tystnad dömer mig för de fysiska och psykiska ärr jag har.. Men ni ska veta, att bakom varenda ärr så finns det också en historia om överlevnad. Ärren är mina bevis på att jag besegrat det som försökt ha ihjäl mig.

Med psykisk ohälsa kommer ofta en känsla av skuld. För många så är depression något man väljer att inte ta sig ur. Ångest är en känsla som kan släppa om man väljer att inte lägga energi på det som tynger en mest. Och vadå medicin? Varför ska man stoppa i sig massor av gift för att "vara lycklig"? Ska medicinen verkligen kunna göra dig gladare? Åh, om det ändå vore så enkelt.

Visst skulle aldrig en diabetiker bli kritiserad eller dömd av allmänheten för att personen behöver insulin för att ha ett fungerande liv. Varför skulle det inte vara okej för en deprimerad människa att ta antidepressiva för att få sitt liv att fungera?
Föreställ dig att bli skuldbelagd eller ifrågasatt om du hade cancer. Skulle det vara okej?

Slutligen.
När jag har dåliga dagar, betyder det inte att det är mina svagaste dagar. Det är snarare de dagarna jag kämpar som mest. Ha tålamod med mig. Förstår du inte - be mig förklara. Om jag någon gång ber om hjälp - då är det allvarligt. Krisläge. Är jag helt tyst så överröstar mina tankar troligtvis vad du säger. Eller så har jag svårt att sätta ord på vad jag känner.


När man är deprimerad så bryr man sig knappt om något.
När man har ångest, bryr man sig för mycket om allt.
Att ha både och är ett rent helvete.






Likes

Comments

Den värsta platsen på jorden är i mitt eget huvud. I mina egna tankar. Tystnad är ett annat ord för min psykiska smärta. Jag sliter ofta mig själv i bitar för att hålla ihop andra. Min kropp kämpar ständigt för att överleva medan mina tankar försöker ha ihjäl mig. Utmattning och rastlösheten tar över mig - oftast på samma gång.

När jag stiger upp på morgonen finns det huvudsakligen en sak jag ser fram emot, och det är att få gå och lägga mig igen. Få sova. Göra mig fri från tankar. Samtidigt så vet jag att ingen sömn i världen kan hjälpa om det är själen som är trött.

Jag försöker ofta påminna mig själv om, att de människor som tar sönder mig, kan aldrig någonsin vara de som senare lyckas läka mig. Vissa personer som jag skulle ta en kula för, blir plötsligt de som står med vapnet i handen. Andra hugger en i ryggen, tusen gånger, och sen undrar de varför man blöder. För att överleva har jag förstått att man måste omge sig av äkta människor.

Om jag skulle lämna er någon gång, så är det förmodligen för att ni aldrig bett mig, eller gett mig en anledning, att stanna.

Det finns så mycket oklarheter, frustration, oro och tankar. Det går inte att sortera. Alla inte har samma hjärta, sinne och själ som du själv. Jag förstår förvirringen hos er när ni tittar på mig och ser en glad personlighet med ett sorgset hjärta och trasig själ. Lika förvirrad är jag.

Är det såhär det ska kännas att leva? Jag minns inte hur det känns - varken att känna riktig lycka, enorm längtan eller stor trygghet.

Det enda jag är riktigt säker på, är att det modigaste jag någonsin gjort var att bestämma mig för att fortsätta leva när jag bara ville dö.

Likes

Comments

Instagram@martinastanley